Kategoriarkiv: Krönikor

Krönikor

Islamofoben Jomshof (SD) skaver mot HMF-lagen

Sverigedemokraternas största islamofob Richard Jomshof har, i ett inlägg från 22 februari på sin Facebooksida, lyckats att skava mot HMF-lagen men även lyckats med konststycket med ett förmodat förtal av Expressens Victor Malm.

Innan jag går in och analyserar Jomshofs inlägg, ska jag klargöra ett par viktiga aspekter: han är en svensk riksdagsledamot, i och med detta faktum har han ett särskilt ansvar och hans ord väger tyngre än gemene mans. Han ska beakta detta som riksdagsledamot: att han besitter makt, att han har en plattform och kan påverka opinionen, plus att han sätter normer.

Text som skaver mot lagen om Hets mot folkgrupp:

Klargörande att det är inget brott att kritisera en religion men att angripa muslimer som grupp är det.

1. ”Det är inget ”onormalt” med att vilja slippa eller befria ett land från islam.”

Här liknar språkbruk som i tidigare fall har tolkats som att befria landet från muslimer. Dessutom buntar han ihop alla muslimska trosinriktningar till en.

2. ”Det är inte konstigare än att vilja befria det från nationalsocialism eller kommunism.”

I den här meningen jämställer han en religion med totalitära ideologier. En typisk markör i fällande HMF‑domar.

3. ”Är det islams förakt för demokrati och yttrandefrihet?”

Här tillskriver han muslimer antidemokratiska motiv via religionen. Han ger ingen skillnader oavsett trosinriktningar igen.

4. ”Kan det vara Koranens många och tydliga uppmaningar att förfölja, förtrycka eller döda världens alla icke‑muslimer?”

Här implicerar han att muslimer vill döda icke‑muslimer. En formuleringstyp som skaver mot HMF-lagen. Återigen vill han ge en bild av en generell och likriktad bild av muslimer.

5. ”Vi ser ju det positiva resultatet av 1400 år av islam över hela den välutvecklade och sprudlande muslimska världen.”

Här gör han en sarkastisk avhumanisering av en hel religiös grupp över tid och rum. Vi kan spegla det i de västerländska härjningarna och behöver knappast gå tillbaka 1400 år utan det räcker med 200 år.

6. ”Islam … är humanismens motsats och största fiende.”

Här lägger han fram att religionen framställs som en fiende glider texten ofta mot muslimer som fiender. Det är återkommande mönster som skaver mot lagen HMF.

Texten som skaver mot förtal av Victor Malm.

1. ”Kan det rentav vara så att Malm delar islams negativa och föraktfulla syn på kvinnor?”

Här tillskriver han en namngiven person (Victor Malmm) att han är misogyn.

2. ”Drömmer han (Victor Malm) om rätten att ta sig sexslavar och/eller fyra fruar som han kan tukta och våldta efter humör?”

Detta är den mest juridiskt känsliga meningen i hela texten.

Här hävdar han att en identifierbar person (Victor Malm):

Att han drömmer sexuellt våld, våldtäktsfantasier och sexslaveri.

Den här typen av påståenden ligger mycket nära kärnan i förtalsbestämmelsen.

3. ”Det gör honom till en av den svenska demokratins dödgrävare.”

Här anklagas han att vara en person som är illojal mot demokratin. Med andra ord, ett klandervärt levnadssätt som i vissa fall prövats som förtal.

Post scriptum:

När vi talar om historia: Jomshof går tillbaka 1 400 år för att påvisa hur han anser att islam är ondskefull. Han lyfter ofta fram korancitat för att ”bevisa” hur rätt han har om islam. Att islam, kristendom och judendom tillhör de abrahamitiska religionerna bortser han ifrån.

Han vill ta bort lagen om Hets mot folkgrupp – ja, tacka fan för det, eftersom han vill piska upp ännu mer hat mot muslimer och kunna göra det utan att störas av några lagar.

För övrigt: Vi har religionsfrihet, och vi får tro på vad vi vill. Jag är själv ateist, men jag måste respektera dem som tror.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Motargument: #HMF-lagen: Historiken bakom och varför den finns

Krönikor

Burka- och niqabförbud: Två fel gör inte ett rätt

Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) vill se förbud mot burka och niqab. Övriga partiledare motsätter sig i detta läge (dvs utan utredning) ett förbud, och ett par uttrycker att de vill se andra åtgärder än att införa förbud.

Enligt en ny opinionsundersökning vill 47 % av svenska folket se ett förbud mot burka och niqab. 36 % vill inte se ett sådant förbud, och 17 % är tveksamma. Det vi ska ha i beaktning när vi diskuterar förbud mot burka och niqab är följande:

  • Vi förändrar inte människors traditioner och kvinnoförtryck genom förbud mot burka och niqab. Upplysning är bättre än förbud.
  • Vi vet inte hur många som tvingas bära burka och niqab.
  • De kvinnor (ett hundratal i Sverige) som bär burka eller niqab kommer i mer eller mindre utsträckning att isoleras, dvs stanna hemma.
  • Är det integration att exkludera kvinnor från samhället?
  • Det är inte mer rätt att tvinga av kvinnor kläder än att tvinga på kvinnor kläder. Två fel gör inte ett rätt.
  • Tyck och tänk vad du vill, men håll det för dig själv. Du har inte rätten att bestämma andra människors val av kläder.
  • Förbud mot burka och niqab skapar segregation och polarisering, ”Vi och Dom”.
  • Sverige är inte värdigt klädkodslagar. Det kan totalitära stater och diktaturer syssla med.
  • Ska kvinnor som eventuellt är förtryckta och tvingas ha burka och niqab straffas? Hur har förbudsivrarna tänkt att lagen ska tillämpas?
  • Ett förbud mot burka och niqab strider mot ett flertal lagar, t ex grundlagen (dvs religionsfriheten), diskrimineringslagen och Europakonventionen (som stärker religionsfriheten och mänskliga rättigheter)

Naturligtvis handlar Buschs och Åkessons förbudsiver om symbolpolitik och att de vill göra livet så surt som möjligt för muslimer, det handlar inte om omtanke om kvinnor som eventuellt är förtryckta.

För kännedom har Sverigedemokraterna motionerat för ett förbud mot burka och niqab på offentlig plats ända sedan 2011. Inget annat parti har motionerat om ett sådant förbud. Frågan behandlades så sent som i oktober 2026 av konstitutionsutskottet med anledning av motion 2025/26:568 av Richard Jomshof (SD) Förbud mot heltäckande muslimsk slöja. Motionen avslogs av utskottet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svtverian-nara-halften-av-svenskarna-vill-se-forbud-mot-burka

Debatt, Krönikor

Yalla bye

Kent Ekeroth (SD) har nyligen ryckt ut till försvar för sina etnonationalistiska förebilder i Israels blodtörstiga regering. I en tjatig ledare i den egna SD-propagandakanalen Samnytt gör han sitt bästa för att försöka avfärda de israeliska ledarnas visioner om ett Stor-Israel som en konspirationsteoretisk myt.

Ekeroth använder sig av ett mustigt och känsloladdat språk som har mycket gemensamt med flera av Trumps hysteriska inlägg som ofta skrivs i affekt med en överdriven användning av versaler, på någon av hans sociala plattformar.

Man kan göra det enkelt för sig när man replikerar på Ekeroths ledare. Antingen genom att referera till offentliga uttalanden från politiska och religiösa israeliska företrädare eller granska hur den ”fysiska verkligheten på marken” ser ut.

Det är uppenbart att järnrörsmannen tar i från tårna för att försöka göra sina förebilder och eventuella uppdragsgivare glada, men lögner blir inte sanningar för att man kryddar dem med kraftfulla ord eller upprepar samma saker om och om igen.

Ekeroth försöker använda några historiska händelser som bevis på att visionen om ett Stor-Israel skulle vara en myt.

De som följt utvecklingen i regionen är väl medvetna om att den israeliska statens expansion har skett i takt med vad som varit fysiskt och politiskt möjligt. Flera gånger har Israel tagit sig vatten över huvudet och ockuperat mark som man sedan inte haft förmåga att fortsätta försvara.

Ekeroth är förmodligen väl medveten om att detta är en av anledningarna till att Israel lämnade Sinai. Man hade inte förmåga att fortsätts försvara ett så stort område militärt.

Han är säkerligen också väl medveten om att det sedan dess skett en successiv expansion med nya bosättningar, vilket lett till att den palestinska befolkningens utrymme blivit mindre och mindre. Det räcker med att granska vilken karta över området som helst för att få det bekräftat.

Sanningen är att Israel vid upprepade tillfällen genomfört aggressiva attacker där man tillfälligt ockuperat mark i närområdet för att sedan inte klara av att försvara marken och därför blivit tvungna att dra sig tillbaks. Man har samtidigt varit en mästare på att utropa sig som vinnare i vad som i efterhand ofta visat sig vara pyrrhussegrar. Man gjorde exempelvis allt i sin makt för att försöka ”utrota Hamas” under mer än två års tid, utan att klara av att slutföra sina ambitioner.

Däremot måste det erkännas att den israeliska armén har varit ojämförligt framgångsrik, t o m världsledande i att mörda hjälparbetare, sjukvårdspersonal, journalister, kvinnor och barn.

Det kan vara lämpligt att inte låsa sig vid exakta formuleringar i samtalet kring visioner om ett Stor-Israel, som bekant är det ovanligt att förövare berättar i exakt detalj vad de planerar att göra.

Man kan däremot kombinera offentliga israeliska företrädares uttalanden med militära och politiska beslut för att se helheten. För de som vill fortsätta fördjupa sig i visionen om ett Stor-Israel kan det vara bra att börja med att granska uttalanden och handlingar från följande personer:

  1. Benjamin Netanyahu – Israels premiärminister. Har historiskt motsatt sig en fullständig palestinsk stat och betonat Israels säkerhetskontroll över Västbanken.
  2. Menachem Begin – f d ledare för Likud. Förespråkade judisk rätt till hela “Eretz Israel” (bibliska Israel), vilket inkluderar Västbanken.
  3. Bezalel Smotrich – Israels finansminister. Öppen förespråkare för israelisk suveränitet över hela Västbanken. Har uttalat att palestinsk stat bör avvisas.
  4. Itamar Ben-Gvir – Israels säkerhetsminister. Tillhör den nationalistiska högern. Har uttryckt stöd för judisk kontroll över hela området och expansion av bosättningar.
  5. Zvi Yehuda Kook – ultranationalistisk ortodox rabbin. Central figur inom religiös sionism. Lärde att hela det bibliska Israel är heligt och inte får delas. Inspirerade bosättarrörelsen efter Sexdagarskriget.
  6. Avraham Yitzchak Kook – ultranationalistisk ortodox rabbin. Hans teologi lade grunden för religiös sionism. Såg etableringen av Israel som ett steg i en gudomlig process.
  7. Yisrael Ariel – överrabbin. Kopplad till Temple Institute. Förespråkar judisk närvaro och kontroll över hela bibliska Israel.

Ekeroth har alltid varit en omdömeslös bråkstake men det verkar som att hans galenskaper accelererat den senaste tiden. Det är svårt att veta om det handlar om ett ökat intag av olika rusdrycker eller ett resultat av att en av hans tidigare idoler (Orbán) nyligen förlorade makten i Ungern. Många människor har tidigare haft svårt att förstå hur en person som Ekeroth (som själv är jude), valt söka sig till Sverigedemokraterna. För många verkade det ologiskt med tanke på partiets politik och historia.

Idag efter erfarenheterna från folkmordet i Gaza är det blivit lättare att se hur saker hänger ihop. Den typ av sionism som Ekeroth företräder är egentligen bara en annan sida av samma etnonationalistiska mynt som föregicks av nazismen. Skillnaden är bara vem man vill se högst upp i makthierarkin. Hänsynslösheten, avhumaniseringen, legitimeringen av olika fruktansvärda övergrepp mot grupper som betraktas som underordnade och ”mindre värda” är identisk.

Ekeroth verkade trivas i Ungern. Det senaste inlägget talar för att nästa resa kanske kommer bära av mot Israel. Det är glädjande att det blivit allt färre platser där de värderingar Ekeroth och hans vänner representerar, betraktas som rumsrena.

God Resa eller Gut Yazde som det heter på jiddisch.

Det går lika bra att säga Yalla bye.

Länk till ledaren i Samnytt (sparad i webbarkiv för att inte ge bloggen klick/trafik):

Ekeroth: ”Myten om Stor-Israel – konspirationsteoretikernas eviga lögn”

Krönikor

Tidö: Politik som bygger på en berättelse om ”dom andra”

Inför det senaste svenska valet såg vi ett tydligt mönster: nyhetsrapportering om brott, sociala problem och otrygghet kom allt oftare att kopplas till människors bakgrund. Genom rasifiering och kulturifiering skapades en berättelse där minoriteter, särskilt muslimer och människor med invandrarbakgrund, gång på gång placerades i centrum för negativa nyheter.

Det handlade inte bara om vad som rapporterades, utan hur.

Enskilda händelser lyftes fram som representativa för hela grupper.

Brott blev inte bara brott, de blev uttryck för “kultur”, “ursprung” eller “misslyckad integration”. Samtidigt osynliggjordes majoritetssamhällets roll i olika sociala problem.

Resultatet blev en kraftfull förenkling där komplexa samhällsfrågor reducerades till en fråga om “dom andra”.

Syftet med denna typ av rapportering, och hur den utnyttjades politiskt, var tydligt: att få människor att associera minoriteter med negativ information.

När samma koppling upprepas tillräckligt ofta sker något psykologiskt:
Minoriteter börjar automatiskt förknippas med kriminalitet eller otrygghet, enskilda fall uppfattas som typiska, negativa stereotyper känns som “sunt förnuft” snarare än konstruktioner.

Genom att spela på rädsla och oro kunde politiska aktörer förstärka ett “vi och dom”-tänkande.

I denna berättelse blev minoriteter inte individer utan samhällshot och problem.

Det är svårt att bortse från att detta var en framgångsrik metod. Opinionsläget förändrades, och frågor om migration, kriminalitet och “ordning och reda” kom att dominera valdebatten.

Politiska krafter som drev en hårdare linje i migrationspolitiken stärkte sina positioner.

Att koppla känsloladdade nyheter till specifika grupper visade sig vara ett effektivt sätt att påverka väljare. När människor upplever rädsla söker de enkla lösningar och det är just sådana lösningar som erbjöds.

Efter valet har samma politiska intressen gått vidare från retorik till konkret politik. Flera lagförslag har lagts fram under senare tid, i syfte att göra det lättare att utvisa personer med invandrarbakgrund.

Ett av de mest bisarra exemplen är det nya vandelskravet. Regeringen vill att uppehållstillstånd ska kunna nekas eller återkallas på grund av “brister i levnadssätt”, begreppet omfattar inte bara brott, utan även exempelvis skulder, bidragsfusk eller andra former av misskötsamhet. Syftet är uttryckligen att skapa större möjligheter att avlägsna personer ur landet. Särskilt kontroversiellt, diskriminerande och rasistiskt är att lagen föreslås få retroaktiv effekt vilket innebär att tidigare beteenden ska kunna vägas in vid beslut om utvisning. Förslaget kan därmed påverka människor som redan lever i Sverige sedan länge.

Parallellt med detta föreslås också skärpta regler för utvisning vid brott, där fler brott ska leda till utvisning och kraven sänks, samt att det finns möjligheter att återkalla permanenta uppehållstillstånd.

Tillsammans innebär detta ett tydligt skifte från att skydda människors grundläggande rättigheter att stanna, till att aktivt öka möjligheterna att utvisa.

Det är en politik som bygger på rasistiska föreställningar.

Här blir kopplingen mellan tidigare strategier och den politik regeringen bedriver nu tydlig. Den bild av minoriteter som byggdes upp genom selektiv och vinklad rapportering, där vissa grupper framställdes som problematiska, kriminella eller “misskötsamma”, återkommer nu i lagstiftningen.

När lagar formuleras kring begrepp som “bristande vandel”, som kan inkludera allt från brott till sociala eller ekonomiska problem, speglar det samma logik, dvs att vissa människor ses som mindre önskvärda och lättare kan göras av med.

Det vi ser är inte isolerade fenomen, utan en sammanhängande utveckling. Nyhetsrapportering som kopplar minoriteter till problem, politisk exploatering av dessa associationer, en förändrad opinion och lagförslag som institutionaliserar samma synsätt.

När berättelser om “dom andra” får forma både opinion och lagstiftning, Vad händer då med något av det mest svenska man kan tänka sig, principen om likhet inför lagen?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Du kan inte rösta på rasism och kalla dig ickerasist

De lagförslag som har presenterats den senaste tiden undanröjer alla tvivel om huruvida denna regering accepterar rasism. Förändringen innebär i praktiken att människor som röstar på något av Tidöregeringens partier i kommande val, ställer sig bakom en politik som möjliggör rasism.

De grupper som berörs har sannolikt saknat representation i eventuella konsekvensanalyser som gjorts, under frågans beredning.

Det finns inget rimligt sätt att påstå något annat.

Människor är fria att välja vilka partier de vill, men man kan inte rösta på en politik som präglas av rasism och samtidigt hävda att man själv inte är rasist.

En röst på något av Tidöpartierna kommer att få livsavgörande konsekvenser för ett stort antal människor i Sverige.

Många människor som tillhör samhällets mest utsatta grupper kommer att drabbas på ett fullständigt oproportionerligt sätt, om de snubblar eller misslyckas.

Här ser vi hur riskgrupper såsom personer med neuropsykiatriska variationer, människor i missbruk eller personer som exempelvis dragit på sig skulder efter misslyckade försök att starta företag kommer att vara särskilt utsatta.

Deras utsatthet, och i vissa fall begränsade handlingsutrymme, riskerar att användas emot dem på ett sätt som saknar proportionalitet. Samtidigt kommer detta att skapa en orimlig och djupt orättvis stress, utöver den belastning som redan ofta följer av att tillhöra en minoritet.

Strukturell rasism riskerar att utvecklas till ett djupt omänskligt system när den sanktioneras politiskt.

Samtidigt som samhället rör sig i en alltmer auktoritär riktning, där vanliga människor förväntas bära ett större ansvar, ser vi en motsvarande brist på ansvarstagande bland politiker, liknande den som länge präglat vissa amerikanska högerpolitiska miljöer.

Om denna utveckling fortsätter riskerar vi ett samhälle där allt ansvar läggs på individen, medan makten koncentreras till en liten, privilegierad elit.

Villkoren för vanliga människor kommer att försämras utan att de bakomliggande strukturerna ifrågasätts.

Istället kommer fokus att riktas mot enskilda individer som misslyckas, vilka framställs som problem eller hot, medan makthavare undgår granskning.

Människor är fria att rösta på Tidöpartierna men den som gör det kan inte samtidigt hävda att man står för alla människors lika värde eller är emot rasism.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor, Myter

Myten om ”vänsterliberalism”

Onsdagen den 18:e mars publicerade P4 Extra på Facebook några korta citat om att Birgitta Ohlsson går med i Centerpartiet. Vad som fick mig att reagera på just detta inlägg var dock inte sakfrågan i sig utan språket som Ekots politiska kommentator Helena Gissén använde:

”… många vänsterliberaler är arga på L-ledaren Simona Mohamsson efter uppgörelsen med Sverigedemokraterna”. (Källa: P4 Extra på Facebook)

”Vänsterliberaler” är ett begrepp som jag personligen tidigare bara har hört från högerextrema grupperingar och partier som SD. Det är verkligen illa när sådant publiceras på SR som ska vara politiskt opartiska. Det är tyvärr lätt att ryckas med i dagens radikaliserade medier och samhällsdebatt, och att därför utan illvilja eller sympati för högerextrem ideologi börja använda högerextrema begrepp som det på ytan inte verkar vara något konstigt eller högerextremt med.

För vad skulle det egentligen vara för fel med att kalla folk för ”vänsterliberaler”?

Varför begreppet ”vänsterliberaler” är antivetenskapligt

Vänster och höger är en ekonomisk skala där, grovt förenklat, vänster är för mer skatt, mer regleringar och mer makt för arbetaren. Högern är för mindre skatter, färre regleringar och mer makt för företagsägaren.

Liberalism är i praktiken ett samlingsnamn för socialliberalism och ekonomisk liberalism.

Socialliberalism betyder frihet för människor i allmänhet och kan inkludera saker som att stå upp för LGBTQ+, etniska och religiösa minoriteter, mänskliga rättigheter och att stå upp mot auktoritära krafter, mot högerextremism osv.

Ekonomisk liberalism betyder ekonomisk frihet för företagsägare och kapitalägare, vilket innebär t ex lägre skatter, färre regleringar och mer makt åt företagsägare.

Då liberalismens ställningstagandena om ekonomi ligger tydligt på högerskalan så är liberalism de facto en högerideologi.

Så varför använder vissa grupper begreppet ”vänsterliberaler” trots att liberalism så tydligt är en högerideologi?

För att hitta svaret på den frågan så måste man förstå några saker först.
Högerextrema grupperingar är antivetenskapliga, de är antiintellektuella och de är ohederliga. Detta innebär att det finns två sorters högerextremister: de som vet att liberalism är en högerideologi men som ljuger om det, och de som faktiskt inte förstår bättre pga att de själva matats av högerextrem propaganda.

Anledningen till varför högerextremister använder begreppet ”vänsterliberaler” och kallar liberaler och specifikt socialliberaler för vänster görs i syfte att få en enhetlig högerextrem höger där socialliberalism kastas ut och inte längre är välkommen. Syftet är att få bort all form av HBTQ-vänlig politik, att få bort all respekt för mänskliga rättigheter  och viktigast av allt: att få bort all form av motstånd mot högerextrem politik. I en sådan höger så är fortfarande ekonomisk liberalism inte bara välkommen utan fullständigt normaliserad, men i de icke-ekonomiska frågorna så dominerar högerextrem ideologi.

Den stora faran med att normalisera och acceptera begreppet ”vänsterliberalism”

Det kan tyckas inte vara en stor grej att kalla liberaler för vänster, men konsekvensen blir att all form av respekt för mänskliga rättigheter, respekt för minoriteters rättigheter, respekt för kvinnors rättigheter, kamp mot rasism osv blir allmänt accepterad att det är en vänsteråsikt, dvs en politiskt icke-neutral ståndpunkt. Om du är för mänskliga rättigheter så blir du automatiskt vänster. Alla myndigheter, SVT, även de delar av svensk lag som talar om mänskliga rättigheter blir då en del av ”vänstern” och den radikaliserade högern kan därmed argumentera för att ta bort all respekt för mänskliga rättigheter  som en del av att göra myndigheter, lagar, SVT osv till ”politiskt neutrala”.

Konsekvensen av denna process om den får fortgå blir att vi omvandlar vårt demokratiska samhälle till ett högerextremt auktoritärt samhälle där endast högerextrema åsikter och värderingar är tillåtna. Det kan låta alarmistiskt men det är åt det hållet vi är på väg just nu och det är dit vi kommer komma om vi inte byter riktning snarast.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

P4 Extra på Facebook

Krönikor

SD har mörkat sina åsikter

Partistyrelsen i Sverigedemokraterna arbetade hårt i många år med att få sina medlemmar att förfina retoriken, putsa ordvalen, undvika rasistiska uttalanden.

Kanske tyglade de inte sina egna för att de ville ändra på något. Det handlade troligen bara om att försöka få färre av sina politiker att bli avslöjade som extremister. Richard Jomshof har skrivit han är orolig över att medlemmar spelar in varandras uttalanden, för att SD vill minska antalet som avslöjas i läckor till massmedia. SD har inte råd med fler skandaler.

SD:s ledning har alltid varit öppna med att de inte skulle byta åsikter. De kommer inte sluta påstå att allt dåligt skulle bero på invandrarna. Deras medlemsutskott som utreder interna personärenden har nöjt sig med ‘varningar’ till högt uppsatta som brutit mot partiets nolltolerans och kommunikationspolicy — emedan andra, måhända bara de oviktigaste, lokalpolitiker fått gå för exakt samma slags övertramp.

Troligtvis var försöket att avgränsa tidsramarna för den så kallade ‘Vitboken’ (tidsperioden före september 2010) också bara ett försök att mörka de egentliga främlingsfientliga åsikterna i SD idag. Deras parti grundades av en grupp välkända antisemiter. SD hade antisemitism som sin enda ideologi under många år. Om en svensk bar en nazi-inspirerad uniform på 1990-talet var denne antisemitisk.

Jimmie Åkesson har senaste tiden försökt tvätta byken med det extremt naiva: ”Jag har aldrig stött på en vanlig svensk som är antisemit.”

Jimmie gick med i ett parti som just samtidigt införde ett uniformsförbud på sina egna möten.

En gissning är att all svartmålning vi ser de riktar mot påstådda antisemitiska invandrare har samma syfte som den organiserade ‘whataboutismen’ mot Socialdemokraterna — som troligen är en toppstyrd instruktion. Den kan eventuellt vara organiserad på internutbildningar för att försöka minimera alla diskussioner om och fortsätta mörka SD:s egentliga politiska ideologi.

Alla propagandaförsöken att ständigt byta samtalsämnet eller polera ordvalen har ännu inte lurat mig, och kommer väl inte lura någon.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Jimmie Åkesson har aldrig hört om ‘svenska antisemiter’: https://kvartal.se/nyheter/artiklar/akesson-antisemitism-ar-kopplad-till-invandring/cG9zdDo2NjQyOQ

Emelie Pilthammar får en ‘varning’ för samma typ av formuleringar som tidigare fått flertalet andra utkastade ur SD: https://www.expressen.se/nyheter/politik/sd-utreder-pilthammar-efter-expressens-avslojande/

Polimasaren om SD:s nutida antisemitism: https://polimasaren.se/sverigedemokraternas-antisemitism-efter-2010/

Krönikor

Åkesson (SD) beskriver sin ”verklighet”

Jimmie Åkesson (SD) har skrivit ännu ett av sina långa, självsäkra inlägg på sociala medier. Den här gången handlar det inte främst om invandring, utan om något som är viktigare i en valrörelse: vem som ska få beskriva verkligheten. Det är därför han börjar med att rita upp sin egen karta. Det var “kaos” för tio år sedan, säger han. Sedan har debatten varit “förhållandevis nykter”. Och vilka var det som inte var nyktra? “Extremisterna”, de som “försvarade Sveriges huvudlösa politik”. Språket är inte till för att förklara. Det är till för att stämpla.

Sedan kommer huvudnumret: angreppet på journalistiken. Åkesson påstår att “vänsterliberal media” staplar enskilda fall på varandra i en tävling om “det mest ömmande fallet”. Han beskriver rapportering som teater – “storslagen journalistisk kreativitet” – och tar i så att det knakar när han kallar Sveriges Radios uppgifter “groteska fabulerande” om utvisning av spädbarn. Poängen är enkel: om politiken får konsekvenser som ser vidriga ut i dagsljus, angrip dagsljuset. Gör berättelsen misstänkt. Smeta “vänsterliberal” över den och hoppas att publiken slutar lyssna. För om människor lyssnar, börjar de fråga. Och frågor är farliga.

Åkesson vill att invandringspolitiken ska diskuteras som ett diagram, inte som liv. Han säger det nästan rakt ut: “tuffa reformer” blir inte mindre nödvändiga även om ett “relativt fåtal” hamnar “mellan stolarna”. Det är den putsade formuleringen. Den råa betydelsen är att några kan krossas, bara maskinen får fortsätta rulla. Problemet är inte att han står för en hård linje. Problemet är att han vill ha applåden för hårdheten utan att ta ansvar för vad den gör när den möter verkliga människor och verkliga beslut.

Och så kommer disciplineringen. Han beskriver “sossar och finborgare” som vindflöjlar som “under galgen” tvingats till “retorisk avbön” men egentligen inte förstått någonting. Det är förakt, serverat som analys. De saknar övertygelse, de kommer vända igen, de måste pressas. Därför skriver han: “Moteld har således aldrig varit viktigare.” Och han preciserar vad han menar: “De måste både känna och förstå att den politiska kostnaden … är alltför hög.” Det där är inte ett argument. Det är ett hot i välkammat språk. Inte “övertyga dem”, utan “gör det dyrt för dem”.

Till sist spänner han upp scenen: höstens val blir “ännu ett invandringsval”. Allt ska dras in under samma rubrik, och två slagord ska räcka: stoppa “tvångsblandning” och mota varje försök att “urholka” reformerna. Det är en valmaskin i textform: först skrämsel om att “kaoset” kan återvända, sedan smutskastning av medier som visar konsekvenser, och till sist krav på mobilisering och lydnad.

Det leder till en offentlighet där rättssäkerhet och mänskliga följder ska bort från bordet. Den som visar vad politiken gör ska kallas extrem eller lögnare. Den som vill täppa igen uppenbara glapp ska anklagas för “urholkning”. Och den som tvekar i samarbetet ska “känna kostnaden”. Det är så man flyttar gränsen: inte genom att vinna debatten, utan genom att göra debatten farlig.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Länk till Jimmie Åkessons (SD) X-inlägg

Krönikor

SD:s hemliga MED-plan – ännu ett steg i det brunblå blockbygget (del 5)

När Kvartal publicerade sin artikel om Sverigedemokraternas hemliga MED-plan blev reaktionen inne i SD allt annat än entusiastisk. Enligt Expressens uppgifter var det Mattias Karlsson som drev idén om ett valtekniskt samarbete med Medborgerlig Samling (MED), men planerna möttes av kraftig intern kritik och uppges därefter ha stoppats.

Varför är det här viktigt?

  1. Det visar SD:s demokratibild i praktiken
    Ett parti med dokumenterade nazistiska och fascistiska rötter försöker konstruera en ”Alf Svensson-modell” för ett mikroparti på 0,2 procent – men med en avgörande skillnad: MED:s ledamöter ska inte representera sina väljare fritt, utan rösta i enlighet med SD:s gruppledning. Det säger mer om SD:s syn på folkstyre än hundra tal om ”respekt för demokratin”.
  2. Det synliggör blockbygget runt SD
    Kvartals artikel och efterföljande avslöjanden bekräftar att SD inte nöjer sig med rollen som stort parti bland flera. De försöker bilda ett centrum med mindre partier – som MED – i omloppsbana runt sig. De partierna ska ge fler mandat och bredare legitimitet, men utan egen politisk frihet. Det är klassisk satellitparti-logik, känd från andra auktoritära projekt, nu i svensk kostym.
  3. Det är pedagogiskt begripligt för väljare
    Många människor bryr sig mindre om ord som ”valteknisk samverkan” och mer om en enkel fråga: ”Vem är det egentligen jag röstar in?” SD–MED-planen ger oss ett konkret fall där vi kan säga:
  • Här skulle SD-väljare i praktiken rösta in MED, utan att det är tydligt för alla.
  • Här skulle MED-väljares mandat bindas upp till SD:s linje.
  • Här används riksdagens mandat och partistöd som bytesvara i en intern affär.

Det finns ett par tydliga uppgifter:

  • Dokumentera.
    Fortsätta samla och visa källor: Kvartals avslöjande, Expressens uppgifter om intern kritik, Omnis sammanfattningar, de SD-vänliga sajternas egna texter som bekräftar att planen funnits och mött motstånd.
  • Förklara.
    Varje gång SD beskriver sig som ”vanligt konservativt parti” finns ett konkret exempel att lyfta fram:

”Ett vanligt parti försöker inte köpa in mikropartier i riksdagen mot röstlojalitet. Det gjorde ni.”

  • Använda som case.
    SD–MED-affären kan bli en referens i andra diskussioner om SD:s maktstrategi, precis som Tidöavtalet blivit en referens för deras regeringssamarbete:
    – När nästa lilla högerparti dyker upp: ”Minns MED-planen.”
    – När SD talar om ”respekt för väljarna”: ”Minns röstlojalitets-kravet.”
    – När SD hävdar att kritikerna ”överdriver”: ”Minns hur långt den här planen hann innan den läckte.”

Planen att ge Medborgerlig Samling en bakdörr in i riksdagen verkar – enligt flera källor inne i SD – vara stoppad i dagsläget. Det är värt att notera. Men det är inte där berättelsen slutar.

Det är avgörande att:

  • Planen har funnits.
  • Den har drivits från högsta nivå.
  • Den har vilat på samma grundidé som genomsyrar SD:s historia:
    ett etnonationalistiskt maktprojekt som använder de demokratiska institutionerna som verktyg – och som gärna böjer reglerna, eller går runt dem, när det gynnar projektet.

Den här historien visar något långvarigt om SD:s sätt att tänka och agera. Det är också därför jag menar att SD–MED-planen – stoppad eller ej – är precis den typ av fråga som vi ska fortsätta följa, förklara och påminna om, långt efter att rubrikerna tystnat.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

När flödet förväxlas med folkviljan

Det har blivit ett återkommande påstående: att Sverigedemokraternas styrka i sociala medier visar vad ”vanligt folk egentligen tycker”. Att partiet bara säger det andra inte vågar säga. Men den slutsatsen bygger på en missuppfattning – inte om människor, utan om systemen som styr våra flöden.

Sociala medier är inga neutrala torg. De är kommersiella maskiner, byggda för att hålla oss kvar så länge som möjligt. Det som belönas är inte eftertanke eller kunskap, utan reaktion. Ilska. Oro. Förargelse. Sådant som får oss att stanna, dela och kommentera.

Algoritmerna bryr sig inte om vad som är sant, rimligt eller proportionerligt. De bryr sig om vad som fungerar. Ett inlägg som förenklar, spetsar och pekar ut en fiende sprids längre än ett som försöker reda ut samband eller erkänner osäkerhet. Det är därför konflikt alltid går före förklaring i flödet.

Med tiden formar detta också bilden av verkligheten. När hot, kris och förfall ständigt lyfts fram skapas en känsla av att allt är på väg att gå förlorat – även när samhället i många avseenden är mer komplext än så. Algoritmerna förstärker inte bara vissa budskap, utan också ett visst sätt att se på världen.

Det är i den miljön som Sverigedemokraterna har hittat sin form. Partiets kommunikation i sociala medier bygger ofta på starka känslor, tydliga motsättningar och ett återkommande budskap om hot: från invandring, från medier, från politiska motståndare. Det är effektivt. Inte nödvändigtvis för att det är sant – utan för att det passar systemet.

Men synlighet är inte samma sak som stöd. Ett kommentarsfält kan domineras av ett fåtal mycket aktiva röster. Ett viralt klipp säger ingenting om hur majoriteten av svenskarna faktiskt tänker eller röstar. Ändå får det konsekvenser. Samtalet förskjuts. Tonläget höjs. Gränser flyttas.

Demokratisk politik har svårt att konkurrera på de här villkoren. Den kräver ansvar, kompromisser och ett språk som inte alltid låter bra i ett 30-sekundersklipp. När den trängs undan i flödena är det därför inte ett tecken på att den saknar förankring – utan på att spelplanen lutar.

Det verkliga problemet är alltså inte att Sverigedemokraterna är skickliga i sociala medier. Det är att sociala medier allt oftare tas för verkligheten själv.

Flödet är inte folket.

Det är ett system som förstärker det som låter mest.