Kategoriarkiv: Krönikor

Nätfriheten har alla

Krönika av Johan Löfström, medgrundare av Motargument

Två riksdagsledamöter från Sverigedemokraterna skrev en debattartikel i min lokaltidning Arbetarbladet. Flera andra i SD har gjort likadant på samma tema i andra tidningar och mediakanaler. Riksdagsledamöter från SD använder sin yttrandefrihet genom att skriva debattartiklar, men vad de helt felaktigt påstår om yttrandefrihet och censur bör ej få stå oemotsagt.

Det är så många begrepp och komplexa företeelser som tas upp av SD-politikerna i deras debattinlägg att det kommer bli flera kommande artiklar på Motargument.se. Vi kan inte här besvara samtliga påståenden, men vill underlätta för alla att bli bättre på att ta diskussioner om den så kallade ”Cancel Culture”. Följ oss under detta projekt.

Användarregler och lagar är ej partipolitik

Alla kommersiella företag och organisationer som äger nätforum som Facebook, Twitter, Youtube, flashback, de har användarregler. Varje användare godkänner dessa regler när vi skaffar vårt konto. Den typ av innehåll som leder till att en moderator väljer att märka upp med varningsflagga, eller raderar ett inlägg: det är bland annat desinformation, vilseledande, farliga, skadliga påståenden, anstiftan till våld, mordhot eller hets mot folkgrupp.

Ibland leder en användares kontinuerliga, upprepade, systematiska brott mot användarpolicy till att denne antingen blir tillfälligt avstängd eller i några fall till att den får sitt konto raderat.

Att säga saker i videos eller skriva text på nätet som bryter mot användarregler eller lagar handlar inte om censur eller yttrandefrihet.

Censur handlar endast om då en stat eller statlig myndighet eller när rättsväsendet vill försöka granska dina texter innan publicering i public service eller i någon tidning. Svenska staten, svenska statliga myndigheter eller andra myndigheter får inte heller ge en person några repressalier, utdela böter, åtala eller diskriminera baserat på något innehåll i någon text eller så kallad ”obekväm” åsikt som denne sagt eller skrivit på nätet eller i någon annan media. (så länge man inte skrivit något som bryter mot grundlagen eller något annat brott)

Ingen privatperson eller politiker får nyttja yttrandefrihet för att hindra, förminska eller kränka andra människors grundläggande mänskliga friheter eller rättigheter. Yttrandefrihet är inget ”trumfkort” som ger fritt fram att säga eller skriva vad som helst offentligt.

Korrekt information om SwebbTV

De enda sakliga, rimliga och skäliga anledningarna bakom att propagandakanalen SwebbTV blev avstängd från Youtube var på grund av flera återkommande fall av fake news, desinformation om Corona-pandemin. Det vore farligt för allmänheten om Youtube skulle tillåta innehåll som oroar eller förvirrar eller ljuger för människor t ex om virus, pågående pandemin eller om vaccin.

Den nämnda videobloggen har också spridit antisemitiska, rasistiska åsikter i flera år. Flertalet från varandra fristående och oberoende personer har granskat innehåll, och pekat ut sådant på SwebbTV som bryter mot ”nät-jättarnas” användarregler och bryter mot svenska lagar.

För övrigt så har den ”alternativa” mediekanalen SwebbTV ägt sin egen webdomän sedan år 2015, med massor av ocensurerade blogginlägg och videos, minst sedan i maj 2018. De har alltså inte censurerats eller blivit av med sin yttrandefrihet eller pressfrihet. De och många andra som fått inlägg raderade från nätforum har alltså kvar sina ”offentliga torg” och kontakt med sina sympatisörer.

Moderering av innehåll

Att det finns användare som anmäler misstänkt innehåll som de upptäcker på nätet till moderatorerna för den nättjänsten, det är varken censur eller försök att hindra någons yttrandefrihet. Det vi publicerar offentligt på nätets olika forum kan komma att bli granskat, emotsagt och kritiserat. En av de viktigaste funktionerna och syftena som finns med alla så kallade ”sociala forum”, i all ”social media” är just det att andra kan läsa, svara och kommentera dina olika inlägg. Ingen har rättighet eller lagskydd att slippa bli emotsagd eller kritiserad av de personer som du tillåtit insyn i dina konton på nätet.

Andra som fått innehåll raderat ur sina sociala medier har varit på grund av textinnehåll som varit rasism, uppmaningar till våld och till terrorism. Ord spelar stor roll, särskilt om det är ”inflammatorisk” retorik. Se på hur många Trump-supporters i USA som radikaliserats under de senaste fem åren. Trump-väljare och SD-sympatisörer existerar på en rad olika nättjänster, som t ex Telegram, Parler, Gab, 4chan, Reddit. Jimmie Åkessons gamle vän och kollega Erik Almqvist förefaller ha konto på den  ryska tjänsten VK.

Erik Almqvist tweet där han beskriver kontaktuppgifterna till sina olika nätkonton.

Korrekt information om ansvariga utgivare

Alla publikationer som har en ansvarig utgivare är fortfarande ansvariga inför rättsväsendet. Att en nätbaserad mediekanal har en ansvarig utgivare innebär inte att denne kan publicera texter eller videos som innehåller brott mot lagar eller svenska grundlagen.

Motargument anser det är gynnsamt att SD och alla andra politiska grupper och partier skriver sina åsikter och debatterar offentligt, för att väljarna ska kunna bilda sig korrekt uppfattning om deras agenda fram till nästa valdag. Det är vi som är skeptiska och kritiska mot bl a intolerans och islamofobi som behöver bli många fler som läser och aktivt granskar innehållet i och bakgrundsåsikterna bakom vad kandidater till politiskt valda positioner säger och skriver. De åsikter vi ej håller med om, och som vi anser är skadliga för något i vårt samhälle, bör uppmärksammas och granskas i detalj. Journalister kan också ställa många fler följdfrågor då de intervjuar politiker, för att få fram de bakomliggande åsikterna och ideologin bakom vad de först har sagt.

De videobloggar, skriftliga bloggar, nät-konton som sprider antisemitiska, rasistiska, misogyna, hbtq-fientliga, demokratifientliga eller samhällsfarliga åsikter ska varken förringas eller normaliseras – de ska ej få stå oemotsagda. Sådant ska och måste granskas och kritiseras!

Johan Löfström, Gävle, Medgrundare till Motargument.se, medlem i Socialdemokraterna och i Reformisterna s-förening

Krönikor är skribentens personliga åsikter och uppfattning. Du kan kommentera på alla publicerade texter på FB.me/Motargument

Som nämndes överst i denna krönika så är detta ett av flera kommande inlägg och begreppsförklaringar i en artikelserie som ämnar hjälpa fler att förstå komplexa skeenden och påståenden om ämnet som kallas för ”Cancel culture” eller ”deplatforming”. Följ Motargument.se och tipsa alla era bekanta och åsiktsmotståndare om oss.

Länkar:

SD:s partiledares och gruppledares debattinlägg på DN debatt, 1/2, 2021

En kortare version av denna Motargument-text blev publicerad som en replik på Josef Franssons och Roger Hedlunds debattartikel i Arbetarbladet, 22:a januari, 2021

SD:s tidigare debattartikel i Arbetarbladet, 18:e jan, 21

En annan bild av Malmö, del 2

Debatten. Media. Sociala medier. Det spelar nästan ingen roll vart du än vänder dig. Det finns en bild av Malmö som för många är nattsvart och som en stad i krigstillstånd. Vissa känner genuint en oro, medan andra ser en vinning i att peka och utbrista ”titta på Malmö”.

Malmö ikläds rollen som bekräftar upplevelsen av att det är för mycket mångkultur i vårt land. Vissa målar upp en bild av en stad där gäng styr med järnhand och människor vågar inte gå ut på kvällar och nätter.

Dock visar verkligheten en annan bild av Malmö de senaste åren: Den grova våldsbrottsligheten sjunker drastiskt. Motargument sätter fingret på vad det skulle kunna vara som gör det så svårt att få fram den ärliga och rättvisa bilden av Malmö.


Denna andra del i en längre krönika bygger på min tidigare artikel Malmö: ”Saft och bulle” framgångsrik faktor för att minska det grova våldet. I den artikeln finner du fakta och kortare redogörelser för vad polisen och myndigheterna tänker sig skulle kunna ligga bakom den positiva utvecklingen i Malmö.

Vi läser i diagrammet att antalet skottlossningar i Malmö på tre år har minskat med 70 %. Under samma tidsperiod har antalet sprängdåd i Malmö minskat med 73 %. Källa: Sydsvenskan.

Flera orsaker ligger bakom den svarta bilden

Alla som vill förmedla en ärlig och rättvis Malmöbild kämpar allt som oftast i motvind. Varför är det då så förbannat svårt att radera den felaktiga bilden av Malmö? Det finns flera orsaker som skulle kunna ligga till grund för det.

  • Media fortsätter att förmedla en mörk bild av staden. ”Dåliga” nyheter säljer bättre än bra. Sensation och frosseri ges utrymme på bekostnad av positiva händelser.
  • Internets och sociala mediers baksida, som innebär att vinklade nyheter, historier och direkta faktafel snabbt får spridning.
  • Våra fördomar. Alla sitter vi på dem, men hos gemene man finns tyvärr medias alla bilder av Malmö runt 2017 fastetsad i minnet, och övertygelsen är så stark att den känslan lever kvar.
  • Oviljan att se att det finns en positiv utveckling. Malmö får vackert inta rollen som statuerande exempel: Staden ”ska vara” värst i Sverige. Vissa populistiska politiker och deras sympatisörer ser det som gynnsamt att gängse uppfattning om Malmö ÄR: den befläckade staden med fortsatt skyhög kriminalitet, där de invandrardominerade gängen tillåts bestämma. Den egna agendan implicerar att även framgång blir motgång.

OK, vi har konstaterat att Malmöbilden på många håll är urdålig. Vad kan vi då göra för att förändra denna nattsvarta bild? När jag ställer frågan utgår jag ifrån att vi väl är överens om att vi vill att verkligheten förmedlas, utan överdrifter, och att korrekt fakta kommer upp på bordet och att staden får det rykte som den förtjänar?

Att skapa attitydförändring

Prio ett för att skapa attitydförändring ligger i att medier tar sitt ansvar. Journalister av idag byter mer än gärna ut fakta och saklighet mot sensation och frosseri. Det ”säljer” bättre att skriva om skyhög kriminalitet i mångkulturella Malmö, och våld. Ständigt detta våld. Det är sällan som positiva händelser belyses. Detta gäller såväl mainstream-media som public service och althögermedia.

När det kommer till fenomenen myter, anekdoter, fördomar och direkta felaktigheter som fortsatt sprids som virala löpeldar på sociala medier så kan vi motvilligt konstatera att det är en nästintill omöjlig nöt att knäcka. Det kommer kanske alltid finnas människor som tillsammans vidmakthåller ”monstret”, trots att ”monstret Malmö” i detta fall har blivit ett betydligt mindre sådant. Att i grupp hålla med varandra om saker är vanligt förekommande och skapar en känsla av samhörighet. Uppfattningarna om ”vi och dom” får i gruppen ett fortsatt existensberättigande. Sensationella lögner, konspirationsteorier och myter sprids tyvärr långt mer än fakta, statistik och saklighet.

Den senaste fyraårsperioden har visat att det finns hopp om Malmö. Med ett intensivt polisarbete, där polisen har använt sig av den s k ”hårda blåa linjen”, har de grova våldsbrotten i Malmö sjunkit. Myndigheterna har visat att vi med rätt insatser på rätt plats i såväl förebyggande som akut syfte kan komma en bra bit på väg. Det är där vi befinner oss, och arbetet har bara börjat.

Det finns flera sätt att angripa människors fördomar och ovilja. Den tveklöst bästa metoden är att förmedla korrekt fakta, statistik och saklighet. Om vi tummar på att förmedla verkligheten är det svårt att förändra folks fördomar, ovilja och okunskap.

Vad gäller den positiva utvecklingen i Malmö har myndigheterna berättat den goda nyheten att projekt ”Sluta skjut” fortsätter ytterligare tre år.

Läs också den första delen av denna krönika. Den finner du här:

En annan bild av Malmö, del 1


SVT visar sedan i söndags dramaserien ”Tunna blå linjen” som brutalt och ärligt beskriver Malmöpolisens vardag. Jag rekommenderar den varmt.


För att förekomma eventuella invändningar vill jag poängtera följande:

  • Definitionen av vad som är att betrakta som skottlossning ändrades i Malmö 2010, dvs en lång tid före den fyraårsperiod då den grova våldsbrottsligheten i Malmö sjunkit. Därmed används den ”nya” definitionen, som sedan 2010 alltså överensstämmer med definitionen i resten av landet, i statistiken för dessa år.
  • Varje skottlossning och varje sprängning är en för mycket. Att förmedla statistik som visar på att det 2020 skedde 20 skottlossningar och 17 sprängningar i Malmö är avsett att visa på att vi är på rätt väg i Malmö. Det är vad jag vill förmedla.

    Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

En annan bild av Malmö, del 1

Debatten. Media. Sociala medier. Det spelar nästan ingen roll vart du än vänder dig. Det finns en bild av Malmö som för många är nattsvart och som en stad i krigstillstånd. Vissa känner genuint en oro, medan andra ser en vinning i att peka och utbrista ”titta på Malmö”.

Malmö ikläds rollen som bekräftar upplevelsen av att det är för mycket mångkultur i vårt land. Vissa målar upp en bild av en stad där gäng styr med järnhand och människor vågar inte gå ut på kvällar och nätter.

Dock visar verkligheten en annan bild av Malmö de senaste åren: Den grova våldsbrottsligheten sjunker drastiskt. Motargument sätter fingret på vad det skulle kunna vara som gör det så svårt att få fram den ärliga och rättvisa bilden av Malmö.


Denna krönika i två längre delar bygger på min tidigare artikel Malmö: ”Saft och bulle” framgångsrik faktor för att minska det grova våldet. I den artikeln finner du fakta och kortare redogörelser för vad polisen och myndigheterna tänker sig skulle kunna ligga bakom den positiva utvecklingen i Malmö.

Vi läser i diagrammet att antalet skottlossningar i Malmö på tre år har minskat med 70 %. Under samma tidsperiod har antalet sprängdåd i Malmö minskat med 73 %. Källa: Sydsvenskan.

Bilden av Malmö som en stad där laglöshet och krigstillstånd råder är felaktig och orättvis. Det är nödvändigt, inte minst för Malmöbornas skull, att många fler i samhällsdebatter förmedlar bilden att polisen har gjort ett gigantiskt arbete, vilket har inneburit att gängkriminella getts mindre utrymme för sin verksamhet.

Virala lögner och halvsanningar

Det finns en förkärlek för att förvandla enskilda eller självupplevda händelser och anekdoter till en sammantagen bild av hur omfattande brottsligheten är. Det är viktigt att poängtera att enskilda eller självupplevda händelser och anekdoter inte kan tillåtas vara en sammantagen bild av verkligheten. För att förekomma vill jag här å det bestämdaste understryka följande: Alla har rätt till sin egna upplevelse. Men för att kunna förändra människors känslor till att bli något mer rationella, och stå i proportion till hur det ser ut i verkligheten, krävs gemensam ansträngning.

För någon dag sedan, i samband med att en artikel i Sydsvenskan, som visade att den grova våldsbrottsligheten i Malmö sjunkit drastiskt, hamnade jag i en diskussion med kollegor angående statistiken. Den konspiratoriskt färgade frågan ”tror du på det?” kom ganska snabbt från en person, någon annan höll tyst med frågeställaren, och en tredje visade att det är klart att man ska lita på statistiken. Frågan jag fick är symptomatisk för hur hela debatten ser ut. Så länge det finns en ovilja att tro på offentliga siffror i form av statistik från myndigheter såsom BRÅ och Polisen, blir det svårt att förändra den allmänna uppfattningen om hur verkligheten ser ut. Frågeställaren följde upp med två exempel på skjutningar som hen fått till sig via hörsägen. Vad är väl fakta när den inte överensstämmer med din självupplevda verklighet? För vissa av oss slår dikten verkligheten, och inte tvärtom.

På sociala medier, i kommentarsfält, på diverse forum och bloggar skickas mer eller mindre uppseendeväckande trevare ut i strid ström i hopp om att de ska bli bekräftade eller spridas vidare. Trevarna är inte sällan rena faktaförvrängningar, lögner, myter och teorier om konspirationer. Högst i kurs står en skev Sverigebild, kriminalitet, invandrare och bidrag. Tyvärr saknas, medvetet eller omedvetet, förmågan till källkritik. Att stanna upp, ifrågasätta och granska innan vi delar vidare är inte ett alternativ för många. Därför får lögnerna och myterna utrymme att bli de virala löpeldar som var avsikten hos den som startade den.

Den senaste fyraårsperioden har visat att det finns hopp om Malmö. Med ett intensivt polisarbete, där polisen har använt sig av den s k ”hårda blåa linjen”, har de grova våldsbrotten i Malmö sjunkit. Myndigheterna har visat att vi med rätt insatser på rätt plats i såväl förebyggande som akut syfte kan komma en bra bit på väg. Det är där vi befinner oss, och arbetet har bara börjat.

Det finns flera sätt att angripa människors fördomar och ovilja. Den tveklöst bästa metoden är att förmedla korrekt fakta, statistik och saklighet. Om vi tummar på att förmedla verkligheten är det svårt att förändra folks fördomar och okunskap.

Vad gäller den positiva utvecklingen i Malmö har myndigheterna berättat den goda nyheten att projekt ”Sluta skjut” fortsätter ytterligare tre år.

Läs också den andra delen av denna krönika. Den finner du här:

En annan bild av Malmö, del 2


SVT visar sedan i söndags dramaserien ”Tunna blå linjen” som brutalt och ärligt beskriver Malmöpolisens vardag. Jag rekommenderar den varmt.


För att förekomma eventuella invändningar vill jag poängtera följande:

  • Definitionen av vad som är att betrakta som skottlossning ändrades i Malmö 2010, dvs en lång tid före den fyraårsperiod då den grova våldsbrottsligheten i Malmö sjunkit. Därmed används den ”nya” definitionen, som sedan 2010 alltså överensstämmer med definitionen i resten av landet, i statistiken för dessa år.
  • Varje skottlossning och varje sprängning är en för mycket. Att förmedla statistik som visar på att det 2020 skedde 20 skottlossningar och 17 sprängningar i Malmö är avsett att visa på att vi är på rätt väg i Malmö. Det är vad jag vill förmedla.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Techjättarnas censur

Extrem- och ytterkantshögerns närvaro på sociala medier hotas när företagen i allt större utsträckning stänger av – tillfälligt eller permanent – tongivande aktörer. Kritikerna ropar om censur och jag hävdar att de har rätt. Men också att det kan vara helt i sin ordning. Åtminstone ibland.


“Censur” är den process där material, som i det givna sammanhanget bedöms som oacceptabelt, avlägsnas. Som gammal skräckfilmsälskare förknippar jag ordet främst med Statens biografbyrå, vilken under större delen av 1900-talet förde ett slags låtsaskrig mot oss som ville se varenda spilld blodsdroppe på videoskärmen i syfte att skydda oss mot moraliskt fördärv. Men företeelsen kan även ha en politisk eller förtryckande funktion, exempelvis som i Kina eller Nordkorea, där staten använder detta som ett medel för att kontrollera befolkningen.

De senaste veckorna har vi sett ett enormt uppsving av aktörer som fått delar av sitt material raderat, eller till och med helt stängts av från att använda vissa tjänster. Att USA:s president Donald Trump fått sitt twitterkonto permanent avstängt är kanske det mest kända exemplet, men det är bara en av många liknande konsekvenser efter upploppet vid Capitolium den 6 januari i år.

Även svenska aktörer har drabbats av liknande åtgärder. I december slängdes Swebb-TV ut från YouTube, vilket ledde till en slags strejk där andra så kallat “alternativa” medieproducenter stängde ner sina verksamheter under en dag för att protestera och visa sitt stöd för kanalen, som är mest känd för att dela högerextremt och konspiratoriskt material. (Man har bland annat spridit påståendet att Olof Palme avled av HIV och har under coronapandemins gång även spridit konspirationer om Covid-19, samt antivaccinationspropaganda.)

Rop om censur

Följarna – både Swebb-TV:s och Trumps – skrek genast om “censur”. Och det har de faktiskt rätt i. Det är nämligen inte bara stater och dess myndigheter som kan censurera. Även privata företag, liksom enskilda individer, kan på olika sätt kontrollera och moderera informationsflödet i deras respektive domäner i den process vi känner som censur.

Grejen är dock att ordet “censur” har omedelbara och negativa konnotationer. Det jämställs nästan per automatik som en slags frihetsinskränkning. Och även om det förstås kan vara det – och är så i många fall – så behöver det inte vara det i samtliga fall.

När Twitter stoppat Donald Trump från att tweeta, sammanfattade de bakgrunden till sitt beslut på följande vis:

“After close review of recent Tweets from the @realDonaldTrump account and the context around them — specifically how they are being received and interpreted on and off Twitter — we have permanently suspended the account due to the risk of further incitement of violence.” (Källa: Twitter)

Vad gäller beslutet att stoppa Swebb-TV känner jag inte till de faktiska orsakerna. En förhållandevis så pass obetydlig aktör motiverar nog inte samma slags offentliga redogörelse som avstängningen av USA:s sittande president. En kvalificerad gissning efter att ha scrollat igenom utbudet (innan avstängningen) är dock att de överträtt YouTubes “COVID-19 Medical Misinformation Policy, vilket enligt deras användarvillkor kan leda till att det aktuella kontot tas bort. (UPPDATERING 17 JANUARI: SVT bekräftar idag mina misstankar om att det främst handlar om desinformation kring Covid-pandemin.)

Båda exemplen ovan visar hur dessa privata aktörer censurerat material som på olika sätt bryter mot deras användarvillkor eller på annat sätt ansetts skadligt. Risken att Donald Trump genom sina tweets uppmuntrar till fortsatt våld, likt det vi såg vid Capitolium bedömdes som så överhängande att Twitter fattade sitt beslut. På liknande sätt fattade antagligen YouTube sitt beslut om Swebb-TV. Regelverken finns på plats och det är bara en fråga om att applicera dem. 

Censur är en sak – yttrandefrihet en annan

Ropen om “censur” är alltså inte av nödvändighet felaktiga. Dock bör de kunna kompletteras med en förklaring om varför censuren inte anses acceptabel – eller varför den anses vara det: Anser man det oacceptabelt att förhindra Donald Trump att mana till våld, eller för den delen Parler-användare att sprida uppmaningar om att våldta, tortera och mörda namngivna politiker och privatpersoner, då bör man kunna förklara vad vinsten är i att tillåta dylikt. Och anser man att det är oacceptabelt att förhindra Swebb-TV att sprida lögner om coronapandemin, då bör man också kunna förklara varför dessa lögner ska kunna spridas. Och man bör helst klara av att göra det utan att ge ett principiellt svar om yttrandefrihet eller göra det till en fråga om hur fel aktören tolkat regelverket i det specifika fallet. För det är faktiskt helt andra diskussioner.

Att bara ropa “censur” döljer den egentliga åsikten. Som ett slags självcensur, ironiskt nog.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

SD är rasister, men alla som röstar SD är inte rasister

I debatten ställs inte sällan de retoriska frågorna ”Är [infoga valfri siffra] svenskar rasister?” och ”Varför vill [infoga valfritt parti] locka tillbaka rasistiska SD-väljare?”. Frågorna försöker begränsa dina svar till något som gynnar frågeställarens agenda. Antingen ”medger” du att SD-väljare inte är rasister, eller så ”bevisar” du att alla SD:s belackare drar alla SD:are över en kam (första frågan), eller att andra partier är hycklare (andra frågan). Frågorna antar att SD inte kan förlora väljare. Naturligtvis är det inte så enkelt. 


Signaturen ”swempa dempa” skriver i en insändare i Dalademokraten i samband med valet 2018 följande:

”Vad har Sverigedemokraterna med rasism att göra? Det är helt befängt! Enligt din verklighet så är 1.1 miljoner väljare rasister?” (Källa: Dalademokraten)

På Twitter hittar vi följande:

De retoriska frågorna ”Är [infoga valfri siffra] svenskar rasister?” och ”Varför vill [infoga valfritt parti] locka tillbaka rasistiska SD-väljare?” är båda exempel på argumentationsfelet komplex fråga, retorisk rävsax eller ledande fråga.

Om du får någon av frågorna bör du istället ifrågasätta de antaganden som görs i frågorna.

De retoriska frågorna utgår ifrån att vi som inte röstar på Sverigedemokraterna, dvs röstar på ett annat riksdagsparti, påstår att sverigedemokratiska väljare per automatik är rasister. Det stämmer inte, även om det finns en del personer som gör det. Det stämmer såtillvida att det naturligtvis finns en andel som ÄR rasister. Enligt forskningsrapporten ”Sverigedemokraternas väljare – Vilka är de, var kommer de ifrån och vart är de på väg? (Forskningsrapport 2018/2)” är att knappt hälften (43 %) av SD-väljare främlingsfientliga, och hälften av dessa är rasister.Question mark

Många orsaker till att personer röstar på SD

Du behöver inte vara rasist för att rösta på ett rasistiskt parti. Att SD är ett rasistiskt parti har många fastställt, bl a skrev vi på Motargument inför valet 2018 artikelserien ”SD är ett rasistiskt parti” som på punkt efter punkt belägger varför partiet är rasistiskt. Den består av sju delar samt en sammanfattande åttonde del. Varje del står att finna i länken i slutet av denna krönika.

Det kan finnas många orsaker till varför en person väljer att rösta på SD; missnöje, okunskap, rädsla, oro, rasism/främlingsfientlighet och yttre påverkan är ett par av dessa. Märk väl att rasism/främlingsfientlighet utgör en av flera anledningar, och att det inte är ett villkor för att en person ska välja SD.

  • Missnöje/misstro. Det har i alla tider funnits misstro med den för tiden sittande regeringen. Det kommer, och ska, alltid finnas. På det sättet hålls demokratin vid liv och politikerna tvingas utmana varandra och på så sätt får vi förhoppningsvis en utveckling av hur det ser ut i landet. Det finns också en misstro till etablissemanget, dvs makthavare, beslutsfattare, myndigheter och samhälle. Det finns en lägre tilltro till att välfärdsstaten levererar. SD är populister, och spelar på folks missnöje.
  • Okunskap. Många röstar på partier utan att veta vad de egentligen står för. Det framkommer inte sällan att personer inte har koll på SD:s historia (historielöshet) eller hur de ser på invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Tyvärr finns det en andel invandrare som röstar på SD, utan att förstå att de i praktiken röstar mot sig själva.
  • Rädsla och oro. Alla människor besitter en i grunden naturlig och sund inbyggd rädsla och oro. Det är när rädslan och oron tar sig orimliga proportioner och inte förankras i hur samhällets faror verkligen ser ut som det kan bli farligt. Även här spelar SD:s populism en viktig roll, de älskar att måla upp en Sverigebild av ett land som befinner sig i fritt fall eller krig.
  • Rasism/främlingsfientlighet. Att rasism är en av anledningarna till att en person väljer att rösta på ett rasistiskt parti kräver inte någon större analys. Rasister tilltalas av rasistisk politik och rasistisk övertygelse.
  • Yttre påverkan. Massmedia, såväl TV och radio som gammelmedia och alternativa media/bloggar/poddar, förstärker Sverigebilden som SD ihärdigt målar upp. Dagens teknik tillåter ett snabbare nyhetsflöde och samma nyhet förmedlas gång på gång. Om vi kikar på statistik över t ex kriminalitet ser vi snabbt att det inte står i rimlig proportion till hur det ser ut i media. Sensation och populism genererar klick, tittare och lyssnare. SD-väljare har ett större medieflöde och kommunikationsdynamik än andra.

Förr röstade människor i Sverige i stor utsträckning efter klasstillhörighet. Under senare tid har människor alltmer övergett det, något som har gynnat SD. Partiet poängterar ofta att de företräder alla, oavsett klass eller bakgrund.

För de allra flesta har det historiskt funnits ett motstånd till att rösta på partiet. Partiets koppling till nazism, Bevara Sverige svenskt och vit makt avskräckte tidigare. Numer finns inte den effekten i samma utsträckning, vilket gör att fler ser partiet som ett alternativ.

Det finns studier som visar på att SD-sympatisörer i större utsträckning än sympatisörer till andra partier

  • hyser misstro till politiker
  • vill minska invandring
  • är oroligare för sin säkerhet
  • är mer främlingsfientliga

Det är inget självändamål att rasister i Sverige röstar på Sverigedemokraterna. Det finns personer med rasistiska åsikter som röstar på andra partier. Rasister finns i alla läger, oavsett partitillhörighet. Enligt en forskningsrapport från 2018 instämmer knappt hälften (43 %) av SD-sympatisörerna i påståendet ”Jag vill inte få en invandrare ingift i familjen” – vilket enligt rapporten är främlingsfientlighet. Motsvarande siffra för socialdemokrater är knappt 1/10 (8 %) och för moderater knappt 1/5 (19 %). Drygt 1/5 (22 %) av alla SD-sympatisörer, dvs hälften av de främlingsfientliga 43 % SD-sympatisörerna, instämmer också i påståendet att det finns raser som är mindre intelligenta än andra – vilket enligt rapporten är rasism.

Skärmdump från forskningsrapporten ”Sverigedemokraternas väljare – Vilka är de, var kommer de ifrån och vart är de på väg?”, sid. 72.

Forskningsrapporten visar att SD-sympatisörer i omfattande utsträckning är främlingsfientliga eller rasister. Oavsett om en SD-väljare är rasist, främlingsfientlig eller inget av det, så är varje enskild väljare en presumtiv väljare för alla partier.

De retoriska frågorna i ingressen insinuerar att alla som röstar på SD är rasister, och att icke-rasistiska partier inte vill att dessa skulle rösta på dem är ett ohederligt argumentationsfel, en komplex fråga, även kallat retorisk rävsax eller ledande fråga. Den är medvetet ställd på ett sätt som gör den svår att svara på. Den tar också sin utgångspunkt i att SD inte kan förlora väljare. Naturligtvis kan SD förlora väljare till andra partier, dels pga att alla SD-väljare inte är rasister, dels pga att alla väljare, rasister, främlingsfientliga och icke-rasister, är presumtiva väljare för alla partier. Alla partier har sympatisörer som hyser rasistiska eller främlingsfientliga åsikter. Det vi med säkerhet kan säga är att SD är ett rasistiskt parti, som i större utsträckning lockar rasister.


Lästips:

Motargument: SD är ett rasistiskt parti

Expo: Vem röstar på Sverigedemokraterna?

Institutet för framtidsstudier: Sverigedemokraternas väljare – Vilka är de, var kommer de ifrån och vart är de på väg? (Forskningsrapport 2018/2)

SD:s parallella universum – ”Svenskfientlighet”

Sverigedemokraternas livselixir är att dela in befolkningen i ”vi och dom”, i deras fall svenskar vs invandrare. SD:s retorik bygger systematiskt en illusion av att endast deras anhängare (med ”rätt ursprung) skulle vara svenska ”på riktigt” och att varje avsteg från deras ideologi skulle per automatik innebära ”svenskfientlighet”.

Samtidigt som de ständigt berättar sagor om att Sverige och svenskarna skulle vara under attack så finns det i själva verket inte något annat riksdagsparti som talar så illa om Sverige och svenskarna så mycket som SD.

SD:s retorik ingår i en klassisk högerextrem diskurs.


Vi som följer och granskar Sverigedemokraterna finner ständigt och jämt bevis på att de befinner sig i en annan värld, ett parallellt universum.

Bakgrunden till det märkliga förhållningssätt man har till omvärlden är att sverigedemokrater i stor utsträckning baserar sin uppfattning på känslor, gissningar och fördomar. Detta kombinerat med allsköns konspirationsteorier är det som ligger till grund för den enfaldiga och verklighetsfrånvända politiken.

SD är top of the pops på att få deras sanning att förefalla vara den verkliga sanningen. Sällan backas denna sanning upp av fakta, expertis eller forskning.

SD:s strategi för att normalisera rasism och nazism

Begreppen ”svenskfientlighet”, ”islamisering” och ”omvänd rasism” går hand i hand med den klassiska och rasistiska konspirationsteorin om ”folkutbytet”. Konspirationsteorin kan sammanfattas som den, av ”eliten” iscensatta, illvilliga och medvetna planen, att byta ut den svenska befolkningen mot icke-svenskar. Retoriken utgör delar av den diskurs som SD använder sig av som motvikt till rasism.

De som benämns ”svenskfientliga” är människor som ser på det svenska samhället som en plats där flera kulturer kan samsas, där olika personligheter får utrymme och där det är OK att högtider firas, oavsett om dessa uppfattas som typiskt svenska, eller inte. I kontrast mot ”svenskfientlig” finner vi det av SD stulna begreppet ”sverigevän”. En ”sverigevän” är en person som påstås värna det svenska, den svenska kulturen, den svenska mentaliteten och de svenska traditionerna.

En viktig skillnad mellan då och nu är att SD menar att det idag är ”eliten”, inte folket, som inte värnar ”det svenska”. I SD:s värld står ”eliten” inte på folkets sida. Vilka som innefattas i ”eliten” är något oklart, men att stora delar av ”sjuklövern” (övriga riksdagspartier), myndigheter och ”gammelmedia” ingår är högst sannolikt.

I en intervju med Expo talar Lars M Andersson, historiker vid Uppsala universitet, om den nationalistiska tankefiguren i ett historiskt perspektiv:

Det finns en föreställning som går tillbaka åtminstone till 1800-talet och nationalismens framväxt som går ut på att svenskarna inte älskar sitt fosterland tillräckligt och istället föredrar allt utländskt. Det är en i huvudsak konservativ uppfattning och den användes bland annat för att förklara och försöka motverka utvandringen till Amerika. Unga svenskar lämnade Sverige eftersom de inte var tillräckligt fosterländska. Sveriges blod hävdades rinna ut och in fick man istället ”underhaltigt blod”. Det som åsyftades var främst den judiska invandringen. Tankefiguren påminner om den moderna konspirationsteorin om ett befolkningsutbyte. (Källa: Expo)

Begreppet ”svenskfientlighet” återkommer ständigt i SD:s vokabulär, och är en medveten retorik som skapar splittring och polarisering, och förstärker den för partiet så viktiga uppdelningen mellan ”vi och dom”, dvs svenskar vs invandrare. Begreppet är ett sätt att låta rasism och nazism ta plats och normaliseras.

Jimmie Åkessons ”kulturkrig”

Retoriken är som mest effektiv när den anammas av partitoppar som Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Henrik Vinge. I SVT:s talkshow ”Skavlan” hävdade SD:s partiledare Jimmie Åkesson, i samband med partikamrat Mattias Karlssons omtalade uttalande på Facebook att det alltsedan 68-rörelsen pågått ett ”kulturkrig”. I intervjun hör vi bland annat följande:

Det är ett kulturkrig som pågår i hög grad. Det har gått 50 år sedan 68-rörelsen. Den påverkade vårt samhälle i en riktning där nationen och nationell identitet blev något fult. (Källa: SVT)

I Karlssons omtalade Facebook-inlägg läser vi bl a följande:

Det finns ingen tid att vila eller att sörja brustna illusioner och förhoppningar. Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död. Det finns bara en väg och det är framåt. (Källa: Facebook)

I en propagandaintervju på SD:s egna Youtubekanal talar pressekreterare Henrik Vinge om ”svenskfientlighet”:

”Jag hoppas att vi ska uppmärksamma den här frågan att svenskfientligheten är ett problem för tusentals svenskar… och det är nånting som drabbar människor… så när man blir utsatt för hot och våld, våldtäkter på grund av att man är svensk. Vi måste stoppa det. Det är det som är min målsättning, vi måste stoppa svenskfientligheten.

Sverige är Europas farligaste land just nu, på grund av den stora invandringen.” (Källa: Sverigedemokraternas Youtubekanal)

Retoriken, och argumentationen, är tydligen vägvinnande. SD:s utgångspunkt är att det pågår ett ”kulturkrig” mellan två samhällssyner; den ”sverigevänliga” och den ”svenskfientliga”. Verktyget är enkla, simpla, slagkraftiga men dåligt underbyggda argument. I det enkla, som uppfattas vara sanningen, finner en hel del människor trygghet och en känsla av att ”vi” är starkare än ”dom”. Som en bonus till den enkla argumentationen följer retorik som, allt oftare, faller utanför lagens, och moralens, ramar.

Statens medieråd skriver följande på regeringens hemsida om ”svenskfientlighet”, vilken har sin utgångspunkt i att vädja till mottagarens medkänsla med antingen den egna ”utsatta” rörelsen eller med drabbade ”svenskar”:

I högerextrema diskussionsforum förekommer ofta diskussionstrådar om hur ”oskyldiga svenskar” rånats och/eller misshandlas av ”invandrargäng”. Syftet med dessa återkommande historier är att skapa en bild av systematiska övergrepp där alla svenskar kan utsättas för övergrepp av svenskfientliga element. I sammanhanget framställs den rasideologiska rörelsen som det enda fungerande skyddet mot sådana övergrepp. Berättelser om hur invandrare våldtar svenska kvinnor är också vanligt förekommande på de högerextrema webbplatserna. En annan typ av viktimisering som är relativt vanligt förekommande hos extremhögern är att framställa den egna rörelsen som offer för orättfärdigt åsiktsförtryck och statligt sanktionerad förföljelse. (Källa: Regeringen.se, sid. 13-14)

SD har en alldeles egen Sverigebild, som bl a innehåller nationalistiska tankefigurer som funnits sedan 1800-talet. I tankefigurerna finner vi begreppet ”svenskfientlighet”. För partiet är den en strategi som syftar till att urvattna rasism och nazism, bl a genom att hävda att Sverige befinner sig i ett ”kulturkrig”. På ena planhalvan finner vi ”sverigevännerna” och på den andra de ”svenskfientliga”. Att partiet inte har legitima belägg för sin Sverigebild verkar spela mindre roll. Övertygelsen om ”svenskhatet” är så stark att det blir till verklighet. I själva verket är det ytterligare ett bevis på att partiet befinner sig i ett parallellt universum.


Mer läsning på Motargument om ”svenskfientlighet”, rasism mot svenskar och ”kulturkrig”:

Recension av Jonathan Lundbergs ”Sverigevänner”

Rasism mot svenskar: Hur SD gör en höna av en fjäder

SD: ”Vi måste göra något åt svenskfientligheten”

Vem ska jag tro på, SD?

”Svenskfientlig” kalender

”Svenskfientliga” är vi allihopa?

SD:s prat om ”svenskfientlighet” är klassisk högerextrem retorik

Vi talar om barn

Artikel uppdaterad 201004

Expressen rapporterar att en delegation, huvudsakligen från Utrikesdepartementet (UD), återigen skickas till Syrien. Syftet är att tala med svenska familjer i IS-lägren. Kvinnorna kommer att tillfrågas om de är beredda att släppa ifrån sig sina barn, så att de ensamma kan återvända till Sverige.

Senast UD skickade en delegation till Syrien kunde den döde svenske IS-terroristen Michael Skråmos sju barn återvända till Sverige. På sikt är tanken att alla svenska barn i IS-lägren ska återvända till Sverige.

UD-ambassadören Per Örnéus skrev i juli 2020 till Expressen att

”Den autonoma administrationen har deklarerat sin avsikt att på plats rättsligt pröva de vuxna, kvinnor och män, som sitter i fångenskap för samröre med IS. Sverige arbetar för repatriering av barn med svensk koppling när och om så är möjligt”. (Källa: Expressen)


Artikel uppdaterad 191221

I torsdags 19 december tillkännagav utrikesminister Ann Linde (S) att regeringen arbetar intensivt för att få hem de svenska barn som finns i läger för IS-anhängare i Syrien.

Orsaken till att regeringen nu intensifierar arbetet är att Röda Korset kritiserat regeringen för att de gör för lite. Tidigare har även Rädda Barnen framfört kritik. Det rör sig om ungefär 70 barn, varav färre än fem ska ha förlorat sin mamma, som Sverige inte har lyckats få hem. Det är framför allt barnen som har förlorat sina föräldrar som man räknar med att få hem under de närmaste månaderna.

Livsödena i lägren för IS-anhängare är fruktansvärda. I lägren bor änkor, fruar och barn till IS-terrorister. Förutom att de sanitära förhållanden är undermåliga så präglas vardagen i lägren av våld, hot och hat. Det finns uppgifter som gör gällande att fanatiska kvinnor, änkor eller fruar till IS-terrorister, upprättat ett eget ”kalifat” i ett av lägren, al-Hol, som går att likna vid en terrorstat. Det finns rapporter om mord, övergrepp och misshandel.

Regeringen för en tät dialog med andra EU-länder som också hämtat hem barn från Syrien. I våras lyckades Sverige hämta hem sju föräldralösa barn, vilket är den totala siffran fram till dags dato.

Det är en svår situation, och varje enskilt fall måste hanteras individuellt. Orsakerna till att Sverige inte fått hem alla barn är att det finns omständigheter som försvårar, t ex svårigheter med identifiering, att reda klarhet i vårdnadshavarna och att det finns praktiska omständigheter som gör det svårt.


”IS-barn”. Så. Nu har jag skrivit det. Och kommer inte att göra det igen.

Smaka på det där ordet. Kan du tänka dig ett mer illvilligt epitet? Tyvärr är ordet medvetet valt för att skapa sensation och alarmism. Jag kan förstå att rasister, nationalister och populister gärna frekventerar epitetet, men att etablerad media också gör det är skrämmande. Det visar också på hur stor makt och inflytande som högerextremismen besitter.

Vi talar om barn. Barn får aldrig skuldbeläggas för vad deras föräldrar har gjort, eller haft för åsikter. Vi pysslar inte med arvsynd. Barn kan aldrig ställas till svars för sina föräldrars gärningar.

Vi talar om barn. Radikalisering, illgärningar och atrociteter är INTE avhängigt arv, dvs gener, eller miljö. Nu protesterar säkerligen en hel del, men låt mig förklara. Miljö är naturligtvis en påverkansfaktor och jag vet att många av dessa barn har bevittnat värsta tänkbara illdåd. Jag vet att många av dem också har indoktrinerats med en fasansfull, våldsbejakande syn på andra människor. MEN de flesta av barnen är små (enligt terrorforskare Magnus Ranstorp är nästan alla barn under tio år), och kan formas till att bli älskade barn, på samma sätt som ditt eller mitt. Även de barn som är lite äldre förtjänar att få vara älskade och leva i sammanhang där de känner sig trygga.

Vi talar om barn. Opinionsbildare som bl a Katerina magasin, Ledarsidorna och annan högerextrem alternativmedia pratar om arvsynd och ”missar” den ack så viktiga detaljen att vi pratar om oskyldiga barn. I deras propaganda finns inga som helst skrupler för hur vi ska intalas att se på dessa barn. De är i deras värld redan förlorade till våldsbejakande terrorism. För dessa aktörer är övertygelsen om att dessa barn utgör en fara för vårt samhälle oändligt stark. Retoriken de använder för att manifestera sin demagogi är ovärdig barn i allmänhet, och dessa barn i synnerhet.

Vi talar om barn. Jag kan för mitt liv inte förstå hur det ens kan vara en debatt huruvida dessa barn, med maximal otur i föräldralotteriet, ska få en fristad i det land som de antingen är födda i, eller där deras föräldrar är, eller var, medborgare.

Vi talar om barn. Många av dessa barn är föräldralösa. Det är inte värdigt. Dessa barn behöver föräldrar. Det är vår plikt att se till att de får det.

Vi talar om barn. Barn som har oantastliga rättigheter, precis som ditt, eller mitt, barn. Det handlar om mänsklig säkerhet i allmänhet, och för dessa barn i synnerhet.

Vi talar om barn. Barn är vår framtid, barn symboliserar liv och hopp därom. Dessa barn har ingen framtid. De har inget värdigt liv. Och om vi inte ser till att dessa barn sätts i ett annat sammanhang än det helvete de befinner sig i nu, ja då pulvriserar vi symbolen för liv eller hopp därom.

Vi talar om barn. Jag ställer mig frågan huruvida dessa skribenter och de läsare som tar till sig deras retorik på allvar tror att de här barnen är förutbestämda att växa upp till terrorister. Eller är det blott en rationalisering för att förklara varför man vill straffa barnen för föräldrarnas brott?

Vi talar om barn. Att låta barn bära skuld för sina föräldrars handlingar, att inte se dem som egna individer utan straffa dem för familjens brott, är att propagera för arvsynd. Det vill jag inte se i mitt Sverige.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

En ny strategi mot ideologiska pandemier

Ropen efter auktoritära ledare och totalitära statsskick verkar inte klinga av, vare sig på hemmaplan eller i vår omvärld. Hittills har vi tagit debatten och argumenterat utifrån vår egen uppfattning om vad som är sant och riktigt utan att lyckas med att vända skutan. Snarare har vi lagt bränsle på brasan. Kanske är det hög tid att vi omvärderar vår strategi.


Nu avslöjas att Donald Trump varit en notorisk skattesmitare. Om skatteinbetalningarna, eller bristen på, har varit i enighet med gällande lagstiftning låter jag vara osagt. Det intressanta är istället hur detta avslöjande kan påverka chansen att bli omvald. Det är varken den första eller sista skandalen som avslöjats kring den amerikanska presidenten.

Drar man paralleller till vår svenska politiska hemmaplan så vet vi att för varje makalös skandal som avslöjats kring Sverigedemokraterna, så har väljarstödet snarast ökat. De komprometterande uppgifter som kommer fram relativiseras, avfärdas eller bekräftar PK-maffians oinskränkta makt över politiken och medierna. Oftast är problemet någon annans fel. ”Det ska vi ta tag i när vi tar makten”.

Det är som att vad som än avslöjas och vilka avgrunder som än uppkommer så leder det fram till samma kafkaeska slutsats. Inget blir möjligt att debattera. Ansvar är närmast omöjligt att avkräva. Det är som att drabbas av en diagnos där allt du är, allt du tidigare varit och allt du kan tänkas vara avfärdas som något som är typiskt för diagnosen. -Jag är inte sinnessjuk, jag lovar. – Äsch så säger alla. Kom med här så ska vi bälta dig och ta fram ECT-maskinen så känns det snart bättre.

Frågan är då vad som kan spräcka bubblan. Uppenbarligen har fakta och motargument ringa betydelse när känslan och tillhörigheten till den egna gruppen är viktigare än allt annat. Ingenting, vare sig tveksam moral, nazistiska kopplingar och utspel, eller rent av kriminalitet verkar minska väljarstödet.

Många länder har sina egna versioner av Trump och Åkesson som för varje val utökar sitt politiska inflytande och hittills har ingen kunnat presentera en ”best practice” när det kommer till slå stopp i maskin. Den samlade kompetensen av de som är i opposition mot auktoritära ledare presenterar analyser och lösningar som oftast tyngs av ett utifrånperspektiv. Få, om ens någon har bytt fot till förmån för mer demokratiska politiska idéer. Kanske är det så att för oss dödliga så är det hela så förbaskat svårt att ta till sig. Hur kan man i de mest välmående delar av världen ropa efter auktoritär politisk ledning?

Hade vi haft mer korrekt kunskap om varför människor röstar på auktoritära politiska partier hade vi kanske kunnat argumentera utifrån deras planhalva, eller kunnat presentera ett resonemang som gått hem i de kretsarna. En annan tanke är att vår övertygelse om att giltig argumentation utifrån fakta har någon avgörande betydelse. Kanske finns det inget intresse av en dialog överhuvudtaget. Kanske är det så att de fundamentalt identifierar sig med ideologin. Det är ingen rolig tanke men det är nog hög tid att vi låter det sjunka in. En del människor är tydligen villiga att offra demokratin och det öppna samhället för en helt annan politisk lösning, till varje pris. Det finns helt enkelt andra ideal och en annan världsbild som vi måste lära oss att förstå fullt ut om vi ska kunna vinna debatten. Att argumentera utifrån vår egen uppfattning om vad som är det goda och riktiga har ju visat sig lönlöst.

De krafter som bär politiska fenomen som Trump, Bolsonaro, Órban och Åkesson är likt Covid-19 ingenting som kommer att försvinna någon gång snart. Det har visat sig vara en grannlaga uppgift att förhindra smittspridning av ideologier vi trodde vi var immuna mot. Ska vi i tid kunna hantera ideologiska pandemier så kanske vi måste se över våra strategier, utgå från källan och lära oss hur en mer eller mindre för oss okänd verklighet faktiskt fungerar.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Vem får bestämma hur du klär dig?

En debatt som blossat upp på internet i allmänhet, och Facebooks hatsidor i synnerhet, är vilken färg på kläder som Nyamko Sabuni (L) ska ha. Jag försökte att föra fram att den enda personen som har rätten att avgöra vilken färg någon person, vem som helst bör ha ska avgöras av individen. Här mötte jag direkt på patrull, det tillhör tydligen yttrandefriheten att säga vad en person, läs kvinna, ska ha på sig. Mitt ifrågasättande gjorde tydligen intrång på dessa människors yttrandefrihet.


I en debatt som blossat upp i en hatgrupp på Facebook gick ut på att Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni till sitt senaste riksdagsframträdande hade valt en specifik färg på sin klänning. Önskemålen flödade om vilken färg på klänningen hon borde ha valt istället. Detta sker alltså i en grupp på Facebook år 2020, frågan ställdes dessutom ihop med om man skulle bli stämplad som rasist. Jag lade in en kort replik att man förvisso inte skulle bli klassad som rasist, men däremot som mansplainande mansgris men att han gärna fick testa själv för att se hur hans ytterst privata önskemål skulle mottas av Sabuni.

Något senare, när debatten kring hennes val av färg på klänning hade bubblat på ett tag, gjorde jag en jämförelse med kalifatets åsikter om vad kvinnor bör klä sig i. Den jämförelsen var långt ifrån accepterad. Vi återgår till min tankebana om de påståenden som florerade i denna grupp på Facebook, där en grupp män gör sig till talespersoner för vad en kvinna bör bära för färg på sin klänning, eller för den delen vad för sorts kläder hon bör bära då är vi farligt nära samma sorts styre som kalifatet nyttjar: Män bestämmer vad en kvinna ska ha på sig.

Här blir debattören tillsagd att hen visst får ha åsikter men att man inte alltid behöver uttala dem. Varpå debattören blir stött och menar att han blivit tillsagd att inte ha åsikter om en annan människas klädval. Detta är ett typiskt debattfel som begås i hatgrupper likt den aktuella här. Yttrandefrihet är att få säga vad man vill utan att bli emotsagd. Det finns en diskrepens mellan åsiktsfrihet och yttrande frihet. där åsikten ger dig fritt att ha vilka åsikter du vill, medan yttrandefriheten förvisso ger dig rätt att säga vad du vill, men där du kommer att stöta på meningsmotståndare och även rättsligt motstånd i form av förtal och/eller hets mot folkgrupp.

Lång tradition av kvinnoförtryck

För att skapa ytterligare en dimension i dessa klädkoder citerar jag några rader om klädkoder och i detta fall om slöjans historia.

Huvudbonader har uttryckt status och tillhörighet i alla kulturer och tider. Långt in på 1900-talet bar gifta kvinnor på den svenska landsbygden huvudduk eller sjalett för att markera ”ärbarhet och dygd”. I vissa delar av Sverige tvingades ogifta kvinnor som blev med barn att bära en röd så kallad horklut. De fick inte gå barhuvade som andra ogifta kvinnor, och inte bära den huvudduk som gav de gifta kvinnorna status. (Källa: Feministiskt initiativ, Slöjan har en historia av både förtryck och befrielse)

Slöjan har haft en lång historia även i Sverige. Det är inte länge sedan kvinnor bar schalar som täckte deras hår och det var inte enbart när de besökte kyrkan, det rör sig om mindre än 40 år sedan. I en essä i SvD läser vi bl a:

Men Paulus påbud om kvinnas hår formades inte i ett vakuum. För tvåtusen år sedan var normen bland såväl judinnor som romerska kvinnor att dölja sitt hår från och med giftermålet. Det var ett tecken på kyskhet. Judiska män kunde begära skilsmässa utan att betala tillbaka hemgift om kvinnan gått barhuvad utomhus. Gifta romerska kvinnor bar i regel ett slags kappa eller mantel som dolde allt utom händer och ansikte då de visade sig offentligt. (Källa: SvD, Slöjan har en lång historia i Sverige)

Män har i alla tider runt om i världen försökt styra över vad kvinnan ska bära för kläder med olika bestraffningsmetoder om hon skulle bryta mot dessa. En artikel i Expressen tar upp några bra exempel på hur män har försökt, och än idag försöker, styra hur kvinnor ska klä sig. Vi män bör konstant ställa oss frågan ”på vilket sätt kan jag ha varit med och bidragit till fenomenet?”. Jo, genom att exempelvis tala om för en kvinna vilken färg på klänningen som hade varit snyggare, genom att förklara för sin minderåriga dotter att hon bör nog ha en baddräkt istället osv. Ett av exemplen är att:

Det tvådelade klädesplagget skapades 1946 i Frankrike. Påven bannlyste plagget och även andra länder som Italien, Spanien, Portugal och Australien, förbjöd kvinnor på den här tiden att bära bikini. (Källa: Expressen)

Jag väljer att peka på dessa företeelser då jag anser att de visar på att problemet med att män bestämmer vad kvinnor ska och inte ska ha på sig är ett arv som vi bär med oss i våra kulturer långt tillbaka i tiden.

Rent juridiskt finns det ett antal paragrafer som skyddar individen att själv uttrycka hur hen ska klä sig och uttrycka sig i form av alla möjliga utsmyckningar. På regeringens hemsida står det att läsa bland annat:

Den handlar om att människor har rätt att leva i frihet och att kunna bestämma över sina liv. Människor har rätt att till exempel tycka, tänka och säga vad de vill så länge det inte skadar andra människor. (Källa: Regeringen: Vad är mänskliga rättigheter?)

Julia Nyberg, svensk författarinna.

Miljontals kvinnor har utsatts för repression, för fängelsestraff, böter och förnedring av regimen just för att de inte vill bära tvångshijab.  (Källa: SVT, I 40 år har Irans kvinnor förtryckts av regimen)

Vem bestämmer?

Kan vi då via lag kräva vilka kvinnor kläder ska ha på sig, eller bör vi helt enkelt låta kvinnor bestämma det själva? Kan vi enas kring att kvinnor vet bäst vad de trivs med att ha på sig, oavsett om det handlar om en färg på en klänning eller om en hijab? I Sverige var det mindre än 100 år sedan kvinnan valde att täcka håret utifrån kristen tro. Min mormor bar hijab för att visa att hon var en gift kvinna och detta var för mindre än 50 år sedan. Kan vi enas kring det faktum att kvinnor faktiskt kan välja fritt bland det klädutbud som finns att bära?

Det handlar alltså om en tunn linje att vandra längs om man vill hålla sig inom lagens råmärken. Visst kan du uttrycka dina känslor kring en persons kläder, men du riskerar att hamna inför domstol om du disrespekterar andra människors rätt att utrycka sig själv. Det handlar till syvende och sist om varje individs rätt att uttrycka sig själv i kläder och utseende som kanske provocerar dig och hur du tänker att denna person ska utrycka sig. Detta gäller oavsett om det som provocerar dig handlar om, tatueringar, piercingar, hårfärg eller att täcka valda delar av kroppen. Vad kommer att bli vår nästa strid kring vad som är acceptabelt att bära? Piercingar, tatueringar, eller kanske rent utav frisyrer? Kan vi snälla enas kring det faktum att individen vet bäst hur hen vill se ut när hen går ut bland människor?


Källor
Expressen, Så har män styrt kvinnors kläder genom åren
Feministiskt initiativ, Slöjan har en historia av både förtryck och befrielse
Regeringen, På lätt svenska: Vad är mänskliga rättigheter?
SvD, Slöjan har en lång historia i Sverige
SVT. I 40 år har Irans kvinnor förtryckts av regimen


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

När du hör ordet kultur…

Många tror att Sverigedemokraterna bara vill ha lite mindre invandring och lite tuffare tag mot kriminalitet. I själva verket tänker de förändra Sverige radikalt, om de får chansen. Och de tänker göra det med kulturpolitik.


”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver”. Så lyder ett citat som ofta tillskrivs Hermann Göring.

Men citatet är inte Görings – det kommer från pjäsen Schlageter, som uruppfördes som en födelsedagspresent till Adolf Hitler redan 1933.

Att repliken ofta läggs i munnen på en av de mest ökända nazipamparna beror, får man förmoda, på att han mycket väl kunde ha sagt det. Kulturpolitiken var ju central för nationalsocialisterna, precis som för andra totalitära eller auktoritära rörelser. De definierar kulturen som en folksjäl, och samtidigt som en manifestation av nationens överlägsenhet. Kulturlivet, det vill säga litteraturen, konsten, filmen, teatern och museerna, är då ett redskap makten använder för att fostra medborgarna till den historiesyn, världsbild och faktiskt identitet som man bestämt är den enda rätta. Kultur som inte tjänar det syftet förminskas eller förbjuds.

De fria medierna betraktar man på samma sätt – all nyhetsvärdering, rapportering och analys som inte understödjer de styrandes narrativ blir något skadligt. Därför ser regimen det både som sin rätt och sin plikt att hålla kulturen och medierna i strama tyglar. Inget främmande får sippra in, inget ska avvika, allt ska vara enhetligt och passa in i berättelsen om nationen och folket.

Sverigedemokraterna är sannerligen inget undantag.

SD och monokulturen

På hösten 2019 svällde det sverigedemokratiska bröstet av självförtroende. Deras opinionsstöd ökade i mätning efter mätning. Partiets position som största parti till höger, många procentenheter större än Moderaterna, tycktes cementerad. Både Moderaterna och Kristdemokraterna graviterade i allt snävare omloppsbanor runt Sverigedemokraternas ständigt starkare lysande sol. Hjärtefrågorna kastade långa skuggor över alla andra politikområden: år av enögt fokus och propaganda hade äntligen flyttat det offentliga samtalet dithän att de andra partierna nu tävlade om vem som kunde vara tuffast mot flyktinginvandring och brottslighet.

Så Sverigedemokraterna passade på. De började flytta fram positionerna på ett helt annat politikområde. Ett politikområde som inte många förknippar dem med, men som de i kulisserna prioriterar högre än något annat.

Det är lätt att tro att Sverigedemokraterna vill att Sverige ska vara ungefär som idag, med den skillnaden att brottsligheten ska vara lägre och invandringen mindre. Men det är helt fel; inte för att de inte vill dessa saker, utan för att deras egentliga vision är så mycket mer omstörtande.

De vill bygga en monokultur, grundad på idén att det en gång fanns ett Sverige som var perfekt men gått förlorat; en sorts sjunket Atlantis som ska återuppstå genom Sverigedemokraternas försorg. I den återställda nationen finns inga avfällingar och sker inga kulturkrockar. Där råder sammanhållning mellan människor. Nationens ledare har förstås alltid landets bästa för ögonen och ska därför ha långtgående befogenheter och mer eller mindre direkt kontroll över alla viktiga samhällsfunktioner. Demokratiskt käbbel är inte längre nödvändigt; allt är redan till det bästa. Och det viktigaste sammanhållande kittet i denna nationella harmoni, är – kulturen.

Jimmie Åkesson säger det själv i en intervju från 2019, apropå att SD i Sölvesborg bestämt sig för att inte köpa in vad man kallar utmanande samtidskonst:

Det här är ju känsliga frågor, vilket är helt obegripligt för mig. Det här handlar ju om hur man använder skattepengar. Ska de användas för att köpa in konstföremål som provocerar och väcker  anstöt eller ska de användas till att köpa in sådant som skapar sammanhållning och förenar kommunens invånare. Jag väljer det senare. (Källa: Expressen)

Jimmie Åkesson 2016. Upphovsmakare: Sverigedemokraterna. Attribution-ShareAlike 3.0 Unported (CC BY-SA 3.0)

Antingen skapar konsten sammanhållning, eller så väcker den anstöt. Längre sträcker sig inte Åkessons analys. Därför förstår han inte vad som är problemet med en ordning där politiker väljer konst som ska förverkliga det egna partiets ideologiska drömmar. En ordning där politiker använder offentlig konst som ett politiskt verktyg, som ett sätt att påverka medborgarna i en ideologiskt motiverad riktning.

SD kontrollerar kulturen

Samtidigt försöker Sverigedemokraterna lura i oss att man vill befria kulturen från politiserad klåfingrighet. Partiet ser den överallt, inte bara hos Sveriges radios P3 som Jimmie Åkesson dömde ut som ”vänsterliberal smörja” 2018, i en partiledardebatt i just den kanalen. Han sade också att han tyckte att P3 borde läggas ner.

Men avsikten är inte att befria kulturen, utan att slå den i sverigedemokratiska bojor. Några citat ur Sverigedemokraternas filmpolitik, en uppvisning i Orwellskt double-speak, undanröjer eventuella tvivel om det:

I dag sker en alltför politiserad detaljstyrning sett till hur filmstöd delas ut i Sverige. Normkritik och vänsterinriktad identitetspolitik präglar den statliga filmpolitiken, vilket begränsar kreativiteten. Detta vill vi motverka. (Källa: sd.se)

Ah, filmstödet är politiserat. Man vill skydda konstnärlig frihet!
Men i nästa andetag:

Sverigedemokraterna anser att det bör vara ett mål att levandegöra det svenska kulturarvet […] genom filmatiseringar som utspelar sig i historiska svenska miljöer. […] Det vore önskvärt med ett särskilt stöd riktat mot nyproduktioner som lyfter upp och levandegör den svenska historien och det svenska kulturarvet. (Källa: sd.se)

Det står där svart på vitt – Sverigedemokraterna är inte motståndare till att statliga filmstöd riktas till ideologiskt önskvärda produktioner. De vill inte främja oberoende kulturutövning eller konstnärlig frihet. Tvärtom är Sverigedemokraterna riksdagens enda parti som uttryckligen vill kontrollera kulturen, inklusive filmstödet, för sina egna politiska syften.

På höjden av det sverigedemokratiska självförtroendet 2019 ville SD-riksdagsledamoten Aron Emilsson kalla upp cheferna för Sveriges television och Sveriges radio till riksdagens kulturutskott. Där skulle de stå till svars för specifikt programinnehåll som partiet fann misshagligt på grund av påstådd partiskhet. Emilssons utspel väckte kontrovers och det blev inget utskottsförhör för public service-cheferna, vilket inte var något misslyckande för  Sverigedemokraterna – snarare var utspelet en framgångsrik testballong, ett sätt för partiet att pröva sina auktoritära vingar, ytterligare flytta på gränserna för vad som är normalt i svenskt politiskt liv.

I svåra tider saknar SD:s splittringspolitik relevans

Men så kom coronapandemin, och plötsligt hade ingen tid med sverigedemokratiska krumbukter. Nu fanns riktiga problem att hantera. Tysklands förbundskansler Angela Merkel uttryckte det väl när hon sade att ”vi ser nu att pandemin inte kan bekämpas med lögner och desinformation, ej heller med hat och agitation”. (Källa: Neue OZ)

Och detta är ändå ett gott tecken. När samhället ställs inför en extraordinär utmaning som faktiskt är verklig, då kan alla se att en politisk kraft som enbart ägnar sig åt splittring och gnäll saknar relevans.

Men nu, på höstkanten 2020, har den politiska borgfreden kring pandemin klingat av. Sverigedemokraterna har börjat höras i debatten igen, sedan kriminalitet och migration återtagit sina platser längst fram vid politikens scenkant. Och partiets allt närmare vänner i den politiska högern, M och KD, springer villigt dess ärenden med vulgära utspel om att bygga svenska fängelser i andra länder, att barn i ”kriminella klaner” ska omhändertas av polis och att det dödliga våldet i Sverige skulle vara ”en andra pandemi”, och inte minst om att sabla ner stora delar av public service-bolagens produktion ”redan under kommande mandatperiod”.

Sverigedemokraternas politik i profilfrågorna är illa nog, men det är inte med omänsklig flyktingpolitik och empatilös hårdhet mot brottslingar som Sverigedemokraterna drar undan mattan för vår liberala demokrati. Det är när de vinner kontrollen över de fria medierna och det fria kulturlivet, som de får makt över vad vi ser, hör, läser, lyssnar till, pratar om, tänker på, frågar oss och drömmer om.

Så vad gör du, när du hör ordet kultur? 


Mer att läsa:

Sverigedemokraternas filmpolitik

SD ville kalla SVT-chefer till riksdagen, Aftonbladet i februari 2020.

”I stället för att köpa in en tavla med menskonst så kanske man kan ha en byst av någon tidigare framträdande person från kommunen som alla kan relatera till” – Jimmie Åkesson intervjuad av Expressen 2018  

Så blev begreppet ‘menskonst’ ett politiskt slagträ” – kulturartikel på svt.se från september 2019

Wikipedia om Entartete kunst, den nazistiska regimens benämning på konst man ansåg ”urartad” och därför förbjöd. Såväl konstnärer som kuratorer belades med yrkesförbud som ett led i nazitysk kulturpolitik.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.