Kategoriarkiv: Krönikor

Strukturell rasism och privilegier

Gästkrönika av Michael Williams

Att vara född till vit man är inget jag kan känna skam och skuld för. Jag har däremot anledning att skämmas om jag inte tar ansvar för min position i världen och undviker att agera utifrån denna förståelse. Mitt liv och mina möjligheter i livet är ett resultat av djupa orättvisor, där strukturell rasism nära på garanterar att jag får mer på andras bekostnad. Det innebär att jag som vit är privilegierad, och väldigt mycket mer privilegierad eftersom jag är en vit man.


Strukturell rasism innebär att vi lever i en ordning som definierar och separerar oss utifrån attribut som hudfärg. Det är ett system som bestämmer hur vi människor uppfattar varandra, fördelar makt i samhället och i mångt och mycket styr hur vi lever våra liv. Några delar inte den uppfattningen och argumenterar att strukturell rasism inte existerar, framför allt inte i Sverige. Den statistik som visar att strukturell rasism kraftigt begränsar många människors möjligheter och liv, avfärdas med ofta svepande argument relaterade till biologiska antaganden eller uppfattningar om att vi alla har samma förutsättningar att lyckas i livet, om vi bara lägger manken till.

Ofta är den strukturella rasismen osynlig för mig som vit. Min vita hudfärg ger mig en trygg tillhörighet och garanterar mig ett smörgåsbord av olika valmöjligheter i livet. Om jag inte aktivt tänker efter så kan jag tro att den tillvaro jag lever i också är  tillgänglig för alla andra på exakt lika villkor.

I Sverige är vi ju inte rasister och i vårt samhälle existerar inte rasism och i de fall rasism existerar så är det ett individuellt problem. Svenska värderingar, helt enkelt. Men är det egentligen så enkelt?

Hur kan den strukturella rasismen se ut?

När en människa nekas adekvat sjukvård med hänvisning till kulturell svimning, då ser jag strukturell rasism.

När en människa misstänks för snatteri utifrån hudfärg eller klädsel, då ser jag strukturell rasism.

När valdeltagandet är lågt i socialt utsatta bostadsområden, då ser jag strukturell rasism.

När politiker motsätter sig avidentifierade jobbansökningar i offentlig verksamhet, då ser jag strukturell rasism.

När polis eller ordningsvakter väljer att kontrollera en rasifierad människa i en grupp bestående av vita människor, då ser jag strukturell rasism.

När jag läser att det finns färre rasifierade akademiker på grund av att segregering och socioekonomiska faktorer begränsar chanserna till ett gott liv redan i grundskolan, då ser jag strukturell rasism.

Inget av ovanstående är något som drabbar mig som vit man. Jag är fri att röra mig utan rädsla i det offentliga rummet. Jag är fri att välja väg i livet utan att begränsas av hur min hud ser ut. Nu finns det förstås fler faktorer än att vara rasifierad som är diskriminerande. Några av dessa beskrivs i diskrimineringslagstiftningen. Det betyder att som vit kan alltså även jag drabbas av diskriminerande strukturer som begränsar mina möjligheter i livet, men jag är ändå alltid vit – och de privilegier det medför kan ingen ta ifrån mig.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Featured image attribution:
Tony Webster
Attribution-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-SA 2.0)

Polarisering, rasism och sexköpslagen

Debatt kring den svenska sexköpslagen väcker ofta starka känslor. När en fråga är komplicerad och berör människor som på olika sätt far illa så kan det vara frestande att byta ämne till något meningslöst gräl. Detta kan lätt användas av personer som försöker polarisera befolkningen kring uppdelningar utifrån hudfärg, sexualitet och kön. Nu senast en alternativmediejournalists försök att förvandla ämnet till att bli en fråga om att vara för eller emot vita heterosexuella män.


Mot den svenska sexköpslagen finns saklig kritik som den från Amnesty International och RFSL, men även kritik i stil med den som härom dagen kom från Mats Dagerlind på sajten “Samhällsnytt”, vilken är mer känd under sitt gamla namn “Avpixlat”. Den sistnämnde har egentligen inget att säga om det som borde vara centralt i frågan, nämligen sexarbetarnas situation: Istället manar han båda sidor i debatten till att polarisera utifrån kön och hudfärg – en polarisering det är förrädiskt enkelt att ansluta sig till. 

I en debatt brukar deltagarna vara oense i någon sakfråga, och kan även vara oense i diskursiva frågor: vad diskussionen egentligen handlar om, vad de ord som används ska innebära, och så vidare. För att debatten alls ska fungera behöver parterna även ha någon form av diskursiv allians. Alltså att de har någon form av underförstådd överenskommelse om vad diskussionen egentligen handlar om och innebär och så vidare. Låt oss därför börja med att jämföra å ena sidan den kritik mot sexköpslagen som framförs från människorättsorganisationer och från sexarbetare, och å andra sidan den kritik som Dagerlind framför.

Till den seriösa kritiken mot sexköpslagen hör att den slår hårt både mot sexarbetare och mot traffickingoffer. Båda grupperna blir stigmatiserade, och i den mån de inte är svenska medborgare blir de även utvisningsbara. Sexarbetarna blir infantiliserade och indirekt omyndigförklarade, samtidigt som de får sämre kunder och sämre arbetsförhållanden. Dessutom blir det svårare att lämna branschen för de som väl gått in i den, och i den mån det blir svårare att komma in i den från början så innebär detta en stärkt maktposition för storföretag och förtryckande familjer över de personer som annars hade kunnat använda sexarbete till att bli oberoende från dem. Både traffickingoffer och de sexarbetare som blivit utsatta för övergrepp får svårare att få upprättelse. Det sistnämnda beror på att stigmatiseringen gör det svårt att anmäla och att lagen kriminaliserar sexarbetares möjligheter till att skydda varandra, samtidigt som fokus flyttas bort från vad sexarbetaren har blivit utsatt för till att istället läggas på själva sexköpet som ett brott mot staten. Centralt för den seriösa kritiken är att säljarna står i fokus, att det är deras mänskliga rättigheter och behov som frågan handlar om. Detta är något som de flesta av sexköpslagens kritiker och anhängare i princip är överens om.

Skärmdump från Twitter 200607.

I bjärt kontrast mot detta perspektiv bygger Dagerlinds resonemang istället på en idé om att han själv skulle vara i behov av att få ha sex med kvinnor, som om detta skulle spela någon roll för huruvida det skulle vara okej för honom att ha sex med en annan människa. (När en person vill ha någon form av sex, intimitet eller tjänst av en annan människa så borde ju det avgörande istället rimligtvis vara huruvida detta är okej för den andra personen.) Hans resonemang innehåller tre huvudkomponenter. Först kommer en ”bait-and-switch” angående kategoritillhörigheter och deras utsatthet. Därefter ger han ett ensidigt narrativ om ensamhet. Till sist gör han en polarisering utifrån hudfärg och kön – i vilken han försöker lura läsaren att ta för givet att frågan om sexköpslagen skulle handla om att vara för eller emot vita män, och lockar in läsaren till att välja sida i denna pseudokonflikt.

”Bait and switch” om utsatthet

Något som borde vara självklart för alla är att varje människa ingår i många olika kategorier, och att varje sådan kategori och kombination av kategorier påverkar personens förutsättningar i olika sociala miljöer. På akademiska brukar detta kallas för “intersektionalitet”. De människor som ingår i viss kategori eller kombination av kategorier kan vara mer eller mindre utsatta eller mer eller mindre fria från utsatthet. Detta kallas ibland även för att  vara “underprivilegierad” respektive “privilegierad”. Att en person ingår i en kategori som i en viss social miljö är “privilegierad” innebär inte att personen inte skulle vara utsatt på något sätt, utan bara att hen inte är utsatt utifrån just denna kategoritillhörighet. Eftersom varje människa ingår i många olika kategorier så är de flesta människor i minoritet på ett eller annat sätt.

Fenomenet bait and switch innebär att först få med sig folk på något bra, för att därefter diskret byta ut detta bra mot något helt annat – då i hopp om att åhörarna/publiken/kunderna inte ska lägga märke till bytet, och därför fortfarande vara med på noterna. När det som byts ut är en bil eller annan pryl som ska säljas så kallas bait and switch på svenska för ”falsk marknadsföring”.

Dagerlind ägnar en stor del av sin text åt att beskriva hur jobbigt det är att lida av en allvarlig fysisk sjukdom som leder till stora funktionsnedsättningar. Förvisso är denna situation säkerligen fruktansvärt jobbig, inte minst i dessa coronatider.

Dessutom är det också så att allvarligt fysiskt sjuka personer utgör en utsatt grupp i samhället på flera sätt. Denna grupps utsatthet kan så klart samverka med andra grupptillhörigheter.

Här hade det till exempel ha varit rimligt om Dagerlind hade kommit in på hur extra jobbigt det skulle vara att lida av samma sjukdom för en person som är papperslös flykting och som därmed inte får tillgång till sjukvård, eller för den delen att vara sexarbetare och därmed inte få dels av samhällets stöd under coronakrisen. Men Dagerlind är inte papperslös flykting, utan ingår istället i den krets av sverigedemokrater med flera som tenderar att titulera sig ”sverigevänner”. Och den logik han försöker introducera för läsaren är att eftersom hans sjukdom gör

 honom utsatt och han är en vit man så måste detta innebära att vita män skulle utgöra en särskilt utsatt grupp i dagens Sverige. Innan hans berättelse om sjukdomen omärkligt glider in på denna bait and switch så hinner han dock introducera sitt resonemang om ensamhet…

Ensidigt narrativ om ensamhet

Dagerlind beskriver en ensamhet som förmodligen är högst verklig och som i sig förtjänar sympati, även om hans vinkling av den är högst problematisk: Trots att det han pratar om handlar om kontakt med andra människor så framställer han det ensidigt som en fråga om hans egna behov och hans egen ekonomi.

undefined

Om Dagerlind vill ha ett etiskt förhållningssätt till sexköp så behöver han dels respektera sexarbetarna och dels verka för att de ska ha drägliga villkor. Och om han vore seriös med detta så borde han nämna det i sin artikel, istället för att liksom så många andra i hans subkultur fokusera ensidigt på självömkan och på sina egna önskemål och behov.

Förvisso är det så att allvarliga sjukdomar och funktionsnedsättningar ofta försvårar både sociala och sexuella kontakter, även om de sociala och sexuella behoven är lika stora som innan. Detta eftersom dessa i allmänhet inkluderar att spendera sin ork och energi på varandra, samtidigt som en allvarligt sjuk person ofta lider akut brist på just ork och energi.

De sociala behoven kräver tillgång till andra människor, samtidigt som alla är överens om att vuxna människor är beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en social kontakt. Sålunda tillhandahåller socialtjänsten ett system med arvoderade kontaktpersoner som en del socialt utsatta svenskar kan få tillgång till. En sådan överenskommelse är inte bindande: Både klienten och kontaktpersonen kan när som helst dra sig ur, om någon av dem inte längre känner sig bekväm med umgänget.

I Danmark finns även ett motsvarande system för sexuella kontakter, medan Sverige istället ser funktionsnedsatta sexköpare som sexbrottslingar. Vari ligger då skillnaden mellan Sverige och Danmark?

Dagerlind framställer det som om det skulle handla om missunnsamhet i allmänhet och att missunna honom orgasm i synnerhet. I själva verket torde skillnaden handla om något helt annat.

Den verkliga grunden till skillnaden mellan de båda ländernas policies torde istället handla om att medan danska myndigheter utgår från att vuxna människor är beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en sexuell kontakt, så utgår svenska myndigheter från att vuxna människor inte skulle vara beslutskapabla att samtycka till att mot ersättning åta sig en sexuell kontakt.

Polarisering utifrån hudfärg och kön

Utifrån att ha vinklat frågan om kontakt mellan människor till att ensidigt handla om hans egna behov så går Dagerlind vidare till att lägga fokus på att han själv råkar vara en heterosexuell vit man. Han antyder att sexköpslagens förespråkare egentligen skulle vara okej med sexköp i de fall då köparna är mörkhyade eller homosexuella, att deras egentliga agenda skulle handla om att hata vita män. Här erbjuder Dagerlind en polarisering som flera mycket olika målgrupper av olika skäl kan uppleva som lockande.

Dagerlinds påstående om hudfärg är grundlöst, och hans påstående om läggning missar att det torde handla om synen på säljarna snarare än om synen på köparna. Det rör sig antingen om nedlåtande medlidande (condescending compassion) mot kvinnliga sexarbetare eller om bristande omtanke om utsatta manliga sexarbetare, alternativt om en blandning av båda.

Att detta leder till en större acceptans för homosexuella sexköpare än för heterosexuella sexköpare torde vara en bieffekt snarare än ett mål i sig.

På det stora hela försöker Dagerlind få frågan att handla om en polarisering angående att antingen stå upp för heterosexuella vita män eller kämpa mot heterosexuella vita män.

För den som redan stör sig på hans egocentriska perspektiv blir det här väldigt lätt att gå in i en diskursiv allians med honom: att svara med att fräsa något nedsättande om heterosexuella vita män, och att därmed inför hans anhängare framstå som ett bevis på att Dagerlind skulle ha haft rätt i sak.

Dagerlind utmålar en konflikt mellan å ena sidan heterosexuella vita män, och å andra sidan ett allmänt sammelsurium av feminister, invandrare och HBTQ-personer.

Han bjuder in alla till att delta i denna konflikt, och instinktivt eller kalkylerat ger han ordentlig uppmuntran åt båda håll till de som skulle kunna vara intresserade av att välja den ena eller den andra sidan i denna falska dikotomi.

Medan han till incels och andra deppiga svenska heterokillar erbjuder en bas för att se honom som sin förkämpe och martyr så erbjuder han samtidigt till sexköpslagens förespråkare en perfekt fiende att vända sin vrede mot. En fiende som sopar alla de verkliga problemen och svåra frågorna under mattan, för att istället vältra sig i en provocerande privilegieblind egocentrisk självömkan som inbjuder till att basha för hans kön och hudfärg snarare än att försöka höja nivån.

I den mån han får några napp i form av folk som bashar honom för att vara en vit man så har dessa därmed underförstått givit honom rätt i hans polarisering. För hans meningsfränder blir det lätt att se detta som om det skulle bevisa hans rättfärdighet och martyrskap, vilket i sin tur gör det lättare för dem att enas kring honom i gemensam kamp mot den förment onda omvärlden.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Straffa inte offren för våld i internationella kärleksrelationer

Vad bör vi göra för att motverka att relationer blir destruktiva, och för att göra det lättare att ta sig ur en relation som reda blivit destruktiv? Lösningen är definitivt inte att bestraffa de som är utsatta. Här kommer fyra bättre förslag.


Våld i nära relationer är ett stort problem i hela världen. Detta oavsett inblandade parters kön eller nationalitet, men problemet försvåras när en av parterna har en utsatt situation. Vilket vissa i sin tur vänder mot de utsatta. När vissa svenska medborgare systematiskt begår övergrepp mot utländska medborgare så föreslår Moderaternas Hanif Bali och Expressens Linda Jerneck att lösningen skulle vara att förbjuda offren från att vistas i Sverige.

Vi lever i en värld där olika medborgarskap har olika status och där människor med olika medborgarskap i praktiken har olika rättigheter. Denna obalans kan leda till utsatthet när två personer med olika medborgarskap inleder en relation med varandra. Fem viktiga faktorer som kan leda till utsatthet är:

1. Ekonomiskt underläge
2.
Bristfälliga språkkunskaper
3. Bristfälligt socialt kontaktnät
4. Bristfälligt socioekonomiskt skyddsnät
5. Blir utkastad ur landet om relationen tar slut

Var och en av dessa fem faktorer bidrar lätt till att en relation blir destruktiv. Detta även om alla inblandade parter menar väl och går in i relationen ärligt med alla kort på bordet. Vilket inte alltid är fallet. Där har vi en sjätte riskfaktor:

6. Hemlighållande av riskfaktorer såsom tidigare misshandelsrelationer eller att tidigare partners har blivit utvisade

Det Bali och Jerneck föreslår är att när en svensk man och en thailändsk kvinna har en relation med varandra så ska det bli lättare för Migrationsverket att förvägra kvinnan uppehållstillstånd i Sverige. Detta lagförslag skulle drabba alla inblandade i en del ömsesidiga och justa kärleksrelationer där det inte förekommer misshandel eller utnyttjande.

Relationer där den svenska parten utnyttjar eller misshandlar sin thailändska partner skulle den föreslagna lagen lätt missa, och i de fall där den råkar träffa rätt så skulle den fortfarande bestraffa offret snarare än förövaren: Lagen skulle inte förhindra eller stoppa misshandelsrelationer, utan enbart se till att offret inte befinner sig i Sverige (alternativt enbart befinner sig i Sverige på turistvisum) när misshandeln sker. Detta är inte rimligt. Istället bör vi eftersträva lösningar som faktiskt adresserar problemen.

Fyra reformer som skulle minska relationsmigranters utsatthet något enormt är att utvidga försörjningsplikten, låsa upp språkträning, tillhandahålla kontaktperson, samt att informera om partnerns historik.

1. Utvidga försörjningsplikten

Att som svensk bjuda in en utlänning till att bo tillsammans i Sverige innebär att svensken åtar sig att försörja denna partner så länge som relationen varar. Denna försörjningsplikt upphör när relationen slutar, och om relationen slutar innan partnern har fått permanent uppehållstillstånd så blir partnern utkastad ur landet. Här skulle det kunna vara rimligt att införa en förlängning av försörjningsplikten, så att expartnern får rimlig tid och möjlighet att hitta ett jobb eller en ny relation för att stanna i landet. (På lång sikt vore det rimligast att alla får flytta vart de vill utan att det ska krävas uppehållstillstånd, men detta är en reform som måste införas globalt snarare än av enstaka enskilda länder.) Denna reform adresserar den första, fjärde och femte av de sex riskfaktorerna.

2. Låsa upp språkträning

Onlineresurser för att lära sig svenska borde vara tillgängliga för alla som vill lära sig svenska, inte bara för personer som redan bor i Sverige. Ta till exempel Sveriges Televisions utmärkta app “Språkplay”, vilken låter dig se nyheter med mera på lätt svenska med pedagogisk textning. Närmare bestämt så är programmen textade på svenska, men samtidigt förklaras varje ord i textningen på valfritt språk. Dock känner Google av vilket land en person befinner sig i, och tyvärr så är Språkplay inställd så att det inte går att ladda hem den utan att befinna sig i Sverige.

Genom att tillgängliggöra appar och andra onlineresurser så skulle det bli lättare att i utlandet lära sig svenska, vilket vore bra både för alla som av en eller annan anledning vill lära sig svenska och för oss som redan pratar svenska. Denna reform adresserar den andra av de sex riskfaktorerna.

3. Tillhandahålla kontaktperson

Redan idag har socialtjänsten ett system där socialt isolerade människor kan få en kontaktperson att träffa en gång varje eller varannan vecka. Detta system skulle med fördel kunna börja tillämpas på personer som flyttar till en ny ort för att vara med en partner. Detta gäller både svenskar som flyttar inom landet och utlänningar som flyttar till landet. Det kan vara oerhört värdefullt att kunna träffa någon som inte redan ingår i partnerns vänkrets. Denna reform adresserar den tredje av de sex riskfaktorerna.

4. Informera om partnerns historik

För den som flyttar till Sverige för en relation kan det vara viktigt att veta huruvida partnern tidigare varit dömd för sexbrott/relationsbrott/misshandel och huruvida någon av hens tidigare partners har blivit utvisad ur landet. Idag hemlighåller myndigheterna ofta denna information för personen som ansöker om anknytningsvisum. Detta då med hänvisning till att skydda den svenska partnerns integritet. Men reglerna är redan sådana att den svenska personen måste medverka i visumprocessen. Så varför inte bara införa som en del av processen att en måste samtycka till att myndigheterna lämnar ut relevant information till partnern?

De flesta människor som inleder en relation gör detta med goda intentioner och med förhoppningar om en juste ömsesidig relation. De fyra ovan föreslagna reformerna skulle göra en sådan relation lättare att uppnå och upprätthålla. Och för de som kallt kalkylerat inte vill ha någon juste relation utan istället är ute efter någon att utnyttja så skulle reformerna göra det mindre attraktivt att ta hit en partner från utlandet.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Tierps kommun agerar mot lögner, igen

Ännu en folkstorm har spridits vidare av många, helt utan reflektion eller insikt. Nyligen sändes det ut ett foto av en skolelevs övningsuppgifter. Många personer påstod helt felaktigt att fotot visade solklara bevis för att en lärare i Tierps kommun tvingar elever att konvertera till islam.


Viral mytbildning och drev pågår, tyvärr, baserat på okunskap, fördomar, insiktslösa och ogrundade gissningar. Vi bör alla bli bättre på att påminna alla våra bekanta att: ”Bara för att något är skrivet på internets bloggar eller sociala medier – är det inte alltid sant.”

Tierps kommun har på ett kompetent vis kommunicerat fakta. De kritiserar ryktesspridning och motbevisar de falska påståendena. Det är en skollektion i religionskunskap i samhällsorientering, på en vanlig svensk, kommunal grundskola som upprör. (nästföljande SO-lektion var planerad att handla om en annan religion.)

Jag förstår att människor blir upprörda över orättvisor i vårt samhälle – när de har belägg för det är jag till och med glad att de upprörs och agerar. Men, det blev extremt i detta ogrundade drev, när medarbetare i Tierps kommun ska ha fått ta emot ilskna anklagelser och hot. Ingen människa ska behöva få brev, telefonsamtal eller sms med utskällningar, hat och hot. Ingen ska behöva bli uthängd på internet för att några personer tar sig tolkningsföreträde – utan att ställa någon fråga till skolan, försöka tänka efter eller ta reda på vad som skett på lektionerna.

Photo by Pixabay on Pexels.com

Varje invånare i Sverige har åsiktsfrihet och får tänka, känna och tro att det pågår så kallad ”tvångsislamisering”. Men vad jag aldrig kan få förståelse för, är varför det är så många vanliga invånare som säger saker eller skriver offentliga texter, baserat på så lösa grunder som sin egen känsla, oro och tro. Många gånger så kan man observera att det görs utan att de först försöker ta reda på om det finns fog för det, eller om det kan finnas andra perspektiv, eller flera ingående detaljer i sakfrågan man först skulle behöva ta ställning till. Det är tyvärr för vanligt i alla meningsutbyten om migration – att många inte har insikt i eller förstått den aktuella företeelsen.

Vikten av källkritik

Jag önskar att alla får lära sig inse att den första instinkten när man blir varse något nytt, det bör vara: ”Kan det vara falskt?” eller ”Kan det där stämma?” Och nästa känsla som då rimligtvis bör dyka upp i huvudet: ”Var kan jag hitta andra fristående, oberoende belägg för samma sak” eller… ”Går det att hitta några som avslöjat det där som ”Fake News”? – och det bör du kanske tänka och inse innan du skickat vidare länken, fotot eller texten.

Träna din egen hjärna till att inte förbli för godtrogen när du blint litar på vad andra skrivit eller delat vidare på nätet.

Nu är denna senaste incident i Tierps kommun, där jag växt upp, bara en av alla stormar som jag har observerat där. Jag minns flera falska anklagelser och uppiskat hat. Det har handlat om missförstånd och elakartade feltolkningar av bland annat temaveckor i skolmatsalar i Tierps kommun. Det konstruerades ett ”första-april-skämt” om den folkstormen i tidningen Arbetarbladet.

Läs gärna Tierp Kommuns fullständiga text och frågerutan om denna incident. Diskutera lynchmobb-liknande företeelser i sociala medier och de bloggar som kallar sig själva ”alternativa”. Googla fram några av de opinionsbildare som är högst delaktiga i att elda på stormarna, för att många fler ska inse hur skeva, enögda de är och hur uppenbara fakta ignoreras.

Hjälp varandra skaffa mer källkritik och mediakunskap så att vi blir många fler frivilliga som folkbildar många fler – för att färre och färre personer ska luras att gå på bluffar som handlar om andras religion eller bakgrund.

För övrigt så är islams trosbekännelse en text som ska läsas upp högt, inför vittnen. Den texten är inte giltig om den endast skrivits. Och det är endast frivillighet som utgör en giltig konvertering till islam, enligt muslimer och teologer.

Där fick ni mytknäckning också, som bonus. I Motarguments stora arkiv av artiklar finns det en hel del andra fakta, motargument och kunskaper ni kan hämta för att motbevisa lögner och drev i sociala medier.

Följ Motargument, dela ut länkar till våra artiklar, krönikor och mytknäckare. Stöd oss gärna i vårt ideella arbete, vi samlar då och då in bidrag för att kunna annonsera och nå ut med vår folkbildning och antirasistiska opinionsbildning till många fler.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Länk till mer information från Lärarnas tidning, Lärarförbundet
Länk till kommunikationsavdelningens text i Tierps kommun

Angående Katerina Janouchs ”radikaliserade barn”

Katerina Janouch skriver om barn, små barn, som om de vore kriminella och farliga. Hon skriver i sin text som vanligt om ett Sverige i sönderfall, även om vi vet att Sverige inte håller på att rasa samman. Hon menar att Sverige inte kommer att klara av att ta hand om en grupp barn.


Men sedan när började vi avgöra barns öde redan i förskoleåldern? När blev en femåring en farlig terrorist?

Självklart blir barn i allra högsta grad påverkade av de val som dess förälder gör. Barnets uppväxtmiljö präglar barnets verklighetsbild, värderingar och normer. Men ett barn har även framtiden framför sig. Ett barn är inte färdigutvecklat och kommer att genomgå en mängd förändringar innan det blir vuxet.

Det beräknas finnas ungefär 150 IS-återvändare i Sverige. Det finns med andra ord än färre barn. När det finns barn med i bilden, har socialtjänsten ett ansvar att utreda barnets behov och vårdnadshavarens föräldraförmåga, liksom i alla fall där det finns oro för ett barn. I det fallet är orosanmälningarna redan gjorda, av säkerhetspolisen. Det finns möjlighet för socialtjänsten att besluta om LVU och placera barnet hos någon annan än dess förälder. I vissa fall har barnets båda föräldrar redan avlidit och barnet behöver då självklart bo med någon annan. (Sveriges Radio)

När detta barn sedan placeras i förskola, eller skola om det gäller ett äldre barn, kommer det alltså eventuellt inte ens att bo med sina föräldrar. Barnet kommer troligtvis ha genomlidit traumatiska händelser, vilket givetvis kommer att ta tid att bearbeta och rehabilitera. De här barnen har både psykiska som fysiska skador. Detta hanteras genom etablerade kontakter med socialtjänst, vård, psykiatri och skola. (Omni, Sveriges Radio)

Ska en femåring redan vara dömd för livet? Ska en femåring tvingas ta ansvar och konsekvenser för något som dess förälder gjort? Detta är vad som kallas arvsynd, vilket vi inte håller på med i det här landet. I Sverige låter vi barn vara barn, skyddade bland annat av barnkonventionen.

Som Motarguments David Ehle så bra uttryckte det:

Vi talar om barn.

Referenser:

Expressen: Barnens nya vardag – när IS-anhängarna återvänder

Expressen: Här bor 36 svenska terroråtervändare

Katerina magasin: Vill du ha radikaliserade barn på ditt barns förskola?

Motargument: Vi talar om barn

Omni: Kommuner förbereds att ta emot barn till IS-anhängare

Regeringen: Barn till IS-återvändare som är i Sverige kan omhändertas

Sveriges Radio: Få IS-återvändare väntas till Sverige i år

Sveriges Radio: Kommuner förbereder sig på barn från Syrien

Sveriges Radio: Kommuner redo att ta emot barn från IS-läger

SD: ”Vi måste göra något åt svenskfientligheten”

Vi måste göra något åt svenskfientligheten.
Säger Henrik Vinge (SD).

Helt rätt.
Fast inte så som han tror.

De flesta i det här landet är less på att ständigt höra Åkesson och övriga ända ner till de svenskfientliga SD-sajterna snacka skit om Sverige. Och vi är less på all negativitet de sprider omkring sig. Ständigt förbannade och griniga. Ständigt.

De kallar sig sverigevänner men det uppochnervända språket funkar inte. De gör ju inget annat än att snacka skit om Sverige.

Ärligt talat. Kan du påminna dig senast en SD:are sa något positivt om Sverige? Vad som helst. Stort eller smått.
Eller positivt över huvud taget. Om vad som helst. Litet glädje. Nånstans. Om nånting. Vad som helst

Nä.
För det har inte hänt.

SD och hela deras dystra gäng är svenskfientliga.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Offren, alltid offren

Gästkrönika av Peter Robsahm

Heder är ett svårt ämne.

Jag har nyligen fått veta att jag bör ”läsa på” så att jag vet vad det innebär.

Jag har också fått veta om vikten av att definiera hedersbegreppet och hålla isär det.

Varför det?

Varför är det viktigare än att den som sa det själv ska hålla isär patriarkala maktstrukturer från skapade begrepp?

Varför är det viktigare att jag ska sätta mig in i ”hederskulturen”, än att den som sa det själv kan ta och sätta sig in i det helvete tusentals kvinnor och barn lever i, dagligen?

Jag blir också brydd eftersom jag har goda vänner – en och annan som också kan kallas ”opinionsbildare” – som kommer från denna kultur och som inte alls håller med om verklighetsbeskrivningen.

Tvärtom, faktiskt.

Det blir i det läget ganska uppenbart att det finns två läger och att problembeskrivningen inte alls är så tydlig och självklar många vill hävda.

Just den striden är dock inte min. Den får de sköta som berörs och står i ett annat förhållande till det än jag någonsin kan göra.

Det är i alla fall en kulturellt betingad företeelse som inte är knuten till en särskild religion. Det är så lätt att halka in på ”islam” när det kommer till begreppet hederskultur, men det förekommer i alla läger.

Jag har dock ingen egen erfarenhet i saken, utan får lita till andrahandsuppgifter. Och de kommer ofta, som sagt, i två förpackningar. Därför kan jag bara reagera på det enda som förenar: patriarkala strukturer och manligt maktmissbruk. Kalla det sedan vad ni vill. Bort ska det!

Det jag däremot har ganska stor kännedom om, är hur en liknande makt – om uttrycket ‘liknande’ tillåts – utövas inom en religiös gruppering. Där är det inte enbart fadern som är ”överhuvud”, utan hela den grupp män som är satta att styra församlingen. Där handlar det inte om den enskildes ”heder”, utan i slutändan om Guds och att dessutom ”hålla församlingen ren”.

Smaka på det ordet – ren.

De barn som växer upp under dessa omständigheter bär inte bara församlingens ”renhet” på sina axlar, utan också det faktum att det yttersta priset blir att för evigt få plikta inför Gud om hen inte bevarar sitt oklanderliga förhållande till sin skapare. Där handlar det således inte bara om fadern – som har pressen att stå till svars inför församlingens råd om han brister i att leva upp till kraven om att ”ha ordning” på sin egen familj (inklusive hustrun) – utan också eventuella köttsliga bröder och därutöver också dessa ”andliga” diton.

Just det här vet jag så pass mycket om, att jag kan gå i klinch med vem som helst.

Och jag vet också att detta inte var/är särskilt exklusivt för just den religiösa organisation jag har erfarenhet av, utan var/är ganska vanligt förekommande även på andra håll. Flickor ska hålla sig på mattan. Och faktiskt också pojkar.

Om det sedan kan liknas vid hederskultur, det kan jag inte avgöra. Jag tycker dessutom det är helt irrelevant i sammanhanget. Varje utsatt ung kvinna är en för mycket.

Och det handlar om ett patriarkalt system. Det växer sig starkt på sina håll och tar sig olika uttryck. Men i slutändan handlar det ändå om mannens ”rätt” till makt och kontroll.

Är alla dessa flickors öden verkligen värda att vi bråkar om semantiskt innehåll om vilken etikett vi ger det?

För en tid sedan läste jag om en svensk man som satt häktad för att ha slagit ihjäl sin partner. Han sa uttryckligen att det handlade om hans ”heder”, då han blivit lämnad och ansåg sig bedragen. Skammen han kände. Ska hans beskrivning tas på orden, eller ska vi klassa det som att eftersom han inte kommer från någon kultur i Mellanöstern har just det begreppet ingen bäring?

De fäder som mördar sina barn eller sätter dem i en bil och i hög fart kör in i en buss eller lastbil, för att ta hämnd på sin f d hustru; ska de klassas som sinnesförvirrade, hämndlystna eller att de vill upprätta sin personliga heder?

Spelar det någon roll? Inte för offren.

Död är död. Slagen är slagen. Utfryst är utfryst. Förskjuten är förskjuten.

Det är därför – och bara därför – jag med en dåres envishet vädjar om att vi ska titta åt båda hållen. Annars riskerar vi att se mer allvarligt på det ena och förminska det andra.

Det handlar inte om – eller SKA inte handla om – att det ena lyfts fram på bekostnad av det andra.

Båda scenarierna är lika mycket åt helvete.

Det handlar om offren; alltid bara om offren.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Du som röstar SD, vad lockar dig?

SD är numera Sveriges största parti*.

Det är ett alarmerande underbetyg till övriga riksdagspartier, men sanningen är att även media har skuld i utvecklingen.

Tyvärr är det så att många i min närhet och på nätet sympatiserar med SD. Jag kan inte se det på utsidan, men jag kan till viss del förstå vilka det rör sig om. Jag förstår det utifrån hur människor uttrycker sig och hur övertygade de är om saker som faktiskt inte stämmer.

Den bild av Sverige som partiet målar upp är inte korrekt. Vi har en förkärlek för att tro och känna det som beskrivs runt omkring oss. SD:s Sverigebild är fylld av lögner, myter och halvsanningar.

Framför allt spelar partiet på människors rädsla, oro och otrygghet. Ju mer partiet hamrar in hur illa ställt det är i Sverige, desto mer verkar människor lyssna. Även media bär ansvar.

Du, just du, där i mitt flöde som redan röstar på SD, eller funderar på att göra det, vad är det som lockar dig?

Var kritisk, ifrågasätt den där bilden, ta reda på fakta och granska de artiklar, FB-inlägg och historier som cirkulerar. Du kommer snart bli varse att väldigt mycket inte stämmer. Rena lögner sprids för att misskreditera minoriteter i allmänhet, muslimer och invandrare i synnerhet.

Många personer som i mina ögon alltid varit humana och omtänksamma människor, har gått på SD:s lögner och propaganda.

Fotot är från 1991. Sverigedemokraternas årliga 30 novembermarsch. Attribution: Expo.

Det knyter sig i magen och känns tomt i bröstet när jag hör människor i min närhet eller på nätet uttrycka SD-åsikter. Det händer dagligen, många gånger.

Tyvärr är jag troligtvis mer än nödvändigt misstänksam, då en ogenomtänkt tanke uttalas öppet. Varje gång det händer försöker jag intala mig att det är en för personen enstaka åsikt baserad på missförstånd och okunskap. Jag vill inte acceptera att personen jag håller av hyser rasistiska tankar och åsikter. Samtidigt innebär din röst på SD att du godkänner deras förkastliga människosyn, tankar och åsikter.

Jag har svårt att bortse från att personer jag håller av faktiskt sympatiserar med ett parti grundat av nazister och rasister, och som dessutom inte har förändrat sin politik sedan starten.

Jag är medveten om att jag i stunden kanske dömer dig för snabbt. Som en ryggradsreflex antar jag att din uttalade ”SD-åsikt” per automatik innebär att du sympatiserar med SD.

Det vi måste ha med oss är att SD är samma parti som de alltid har varit. Under 80- och 90-talen var SD öppet nazistiska. Tankegodset idag är detsamma. Förpackningen och outputen är annorlunda. Fokus har ändrats från judar till muslimer. Idag är det muslimer som utmålas som det STORA HOTET mot Sverige.

SD saluför ständigt den rasistiska konspirationsteorin och myten om Eurabia, dvs muslimernas skickligt iscensatta övertagande av Europa.

SD-propaganda 90-tal.

Myten om Eurabia (uppstod på 70-talet) och folkutbytesmyten (uppstod långt tidigare, hade sin storhetstid under Nazityskland) salufördes förr enbart av fascister, nazister och rasister, men nu har de accepterats alltmer.

Även ett demokratiskt valt parti som SD saluför nu dessa myter och konspirationsteorier helt öppet. Och gemene man går på deras lockbete.

Richard Jomshof på Twitter 2017.

För SD är en (1) invandrare en (1) för mycket. SD har alltid fört en extrem migrationspolitik, oavsett hur flyktingströmmarna har sett ut under åren de existerat som parti.

Vi minns Balkankriget på 90-talet och Syrienkriget på 10-talet. Men dessförinnan och däremellan har flyktingströmmarna varit små. SD:s syn på migration har aldrig förändrats.

SD kräver numera stopp för kvotflyktingar – de allra mest utsatta som Sverige är skyldiga att ta emot – och flyktingstopp. I deras vilja är numera nettoåtervandring, dvs fler ut än in vad gäller människor, högprioriterad. Förr kallades detta repatriering, men ordet är stigmatiserat och därför väljer man ordet återvandring.

Mattias Karlsson på Facebook 2017.

SD pratar ständigt om massinvandring och islamisering, att Sverige befinner sig på avgrundens kant. Man pratar om att Sverige befinner sig i inbördeskrig.

Partiet har påverkat opinionen så till den grad att media (såväl mainstream- som alternativ) förmedlar samma Sverigebild.

Fakta säger något annat:

Sverige är fortsatt ett av världens bästa länder att leva i.

Kriminaliteten ökar INTE.

Massinvandringen existerar inte.

Den största delen invandrare är återvändande svenskar, arbetskraftsinvandring (samt deras anhöriga) och gäststudenter.

Den s k islamiseringen existerar inte. På vilket sätt islamiseras Sverige? På vilket sätt har DU påverkats av att muslimer också är svenskar?

Jag vet att många argumenterar utifrån att välfärden är under all kritik. Ja, det stämmer. Det vi glömmer bort är att det inte är något nytt orsakat av den påstådda massinvandringen. Det har genom åren funnits stora brister i välfärden.

Orsaken är inte invandring. Orsaken är fördelning. Fördelning av resurser (skattepengar) och fördelning av människor. Vissa kommuner tar emot massor av flyktingar, medan andra knappt tar emot några. Självklart belastas då välfärden.

Svaret är inte invandringsstopp. Svaret är att vi måste förändra fördelningen av resurser och människor.

22% av invandringen till Sverige är asyl- och flyktingrelaterad. Egentligen är siffran lägre, då EU-medborgare inte räknas in i siffrorna.

SD och Jimmie Åkesson vill göra gällande att 120 000 invandrare 2019 är flyktingar.

Det är lögn. Strax över 26 000 personer beviljades uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder.

Vi ska vara på det klara med att den mest stigmatiserade och utskällda invandringsgruppen, ensamkommande, utgör 0,2% av totala antalet beviljade uppehållstillstånd. Totalt 254 ensamkommande beviljades uppehållstillstånd förra året.

Mattias Karlsson på Facebook 2014.

Det är skrämmande hur SD:s propagandaapparat och undergångsretorik attraherar människor. SD talar sällan korrekt fakta. SD säger sig vara ”sverigevänner”. I själva verket hatar de Sverige. SD lyfter ALDRIG fram något positivt med Sverige.

Jag vägrar tro att ca 25% av svenskarna har anammat SD:s Sverigebild. Jag har svårt att greppa att så många människor ser partiets enformiga, monotona och sverigehatande politik som bra.

Såväl partiets företrädare som politik fastställer att minoriteter, oavsett om det är hbtq-personer, kvinnor, samer, judar, romer, muslimer eller andra invandrargrupper, är andrahandssortering. Sverige är för svenskarna, och det gamla slagordet ”Bevara Sverige svenskt” från 80-talet lever i allra högsta grad.

* I TV4:s sammanvägning av flera väljarbarometrar är SD största parti med 24,0%. S får 23,5%.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Vänner som sprider rasism

När något låter för bra för att vara sant, är det sällan sant. När du uppmärksammar att vänner, bekanta eller släktingar sprider rasism eller rasistisk propaganda: reagera, ifrågasätt och fråga vad syftet med det som delas, skrivs eller sägs är.


Jag blir arg och ledsen när jag ser, läser eller hör vänner, bekanta och familj sprida rasistisk propaganda och desinformation.

Det kan handla om texter från rasistiska hatbloggar eller Facebook-inlägg.

Det kan handla om rasistiska bilder eller memer som sprids på sociala medier.

Det kan handla om fördomar, ofta rasistiska, och falsarier som yppas i sociala sammanhang.

Det som många sprider utan närmare eftertanke är inte sällan falska föreställningar om invandrare och bidrag, eller lögner om invandrares brottslighet eller den s k ”islamiseringen”.

Ofta handlar det om okunskap: Jag har ”läst” det, jag har ”sett” det och jag har ”hört” det från olika håll. Det är just så det funkar med lögner, propaganda och #fakenews.

Det är klart att hen har ”läst” och ”sett” det, det finns ju överallt på nätet; bilder, memer och lögnaktiga artiklar från diverse obskyra bloggar som vill framstå som sanningssägare och nyhetsförmedlare.

Det är klart att hen har ”hört” det, eftersom det sprids även från mun till mun. Det gör det inte mera sant.

Det händer då och då att FB-vänner sprider rasistisk propaganda. Det händer också att FB-vänner ”gillar” rasistisk propaganda. Ofta visar det sig att personen inte är medveten om vad hen gör. Ibland vet personen inte att artikeln de delar är skapad av rasistiska hatbloggar. Ibland får jag höra att de rasistiska hatbloggarna är varken rasistiska eller hatiska, utan att de är lika sanningsenliga som mainstream media.

Det sprids oändliga mängder FB-inlägg vars enda syfte är att skapa polarisering. Ofta handlar det om att det är för jävligt att invandrare får massor av bidrag, medan svenskar inte får det. Det kan också röra sig om en händelse, ofta ett overifierbart brott, som har drabbat en enskild. Dessa FB-inlägg kan delas tusentals gånger, vilket betyder att de når mångdubbelt fler.

När du läser, ser eller hör något som låter för bra för att vara sant, är det sällan sant.

Jag ber er därför att ifrågasätta budskapet, vem avsändaren bakom budskapet är och vilket syftet med budskapet är. Fundera på vilken människosyn, samhällssyn och världsbild som du ställer dig bakom genom att klicka på dela-knappen. Vill du förknippas med den? Kolla alltid upp den fakta som förmedlas innan du delar texten, bilden eller memen. Google är din vän, men använd hen med ett källkritiskt öga!

När du hör en vän, bekant eller släkting dela med sig av sina fördomar, människosyn och ”sanning”: reagera, ifrågasätt och be personen att förklara hur hen menar och var hen har fått informationen ifrån. Har du fakta i målet: dela med dig.

Vi på Motargument arbetar fortlöpande med att förklara hur viktigt det är med källkritik.

Vi knäcker rasistiska myter och lögner. Vi knäcker specifika artiklar på dessa obskyra bloggar.

Hade vi kunnat hade vi knäckt varenda rasistiskt FB-inlägg och varenda #fakenews-artikel som sprids på sociala medier.

Men vi har inte tid.

Glöm inte att när något låter för bra för att vara sant, är det sällan sant.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Lästips:

Folkvett 1/2017: Peter Olausson – Källkritik

Bör man kalla en sverigedemokrat ”IQ-befriad”?

Funkofobi är hat med mera mot personer med funktionsvariationer. En del av hatet är att använda skällsord som cp, mongo, störd, dvärg, damp-unge etc mot andra. Samma sak med skällsord om att man har låg IQ. Det är bra att fundera både en och två gånger om funkofobi är en bra väg i kampen mot rasism.


När man kallar någon ”liten dvärg” eller ”cp” antyder man att det är nåt negativt och fel att ha diagnosen kortvuxenhet eller diagnosen cp. Man föds kortväxt, att vara kortväxt betyder inte att man är korkad t ex.

Låg IQ är en slarvig benämning för övrigt. Låg IQ kan bero på utbildning lika väl som hjärnskada. Men det finns en funktionsvariation man kan födas med, eller förvärva, dvs intellektuell funktionsnedsättning, tidigare benämnt utvecklingsstörning. Den kan vara kopplad till IQ.

Fundera lite inom dig. Om du på något sätt vill antyda att SD:are till sin BIOLOGI fötts dumma, att personer som fötts ”lågbegåvade” dras till SD, då är det du som riskerar att uttrycka dig hatiskt.

Man bör undvika vissa ord som entydigt pekar mot personer med intellektuella funktionsvariationer.

Att säga att en SD:are har lägre IQ är alltså INTE OK.

Det finns givetvis gränsfrågor. Vad gör vi med orden korkad, dum och idiot som förr antydde att man var funktionsvarierad men som mer tyder på att man GÖR sig ”dum” idag, genom att bete sig illa mot andra och undvika korrekta fakta? Personligen undviker jag båda orden i debatten. Både pga att det är jäkligt ohyfsat och inte främjar debatten att använda dem, men även pga deras historia. Ordet ”idiot” t ex var det man använde om alla med funktionsvariationer förr.

Det finns vissa ord som är olämpliga och ohyfsade, men som är mindre funkofobiska. Men när skällsordet är tänkt att antyda nåt biologiskt, förvärvad eller nedärvd skada på biologin, är det rent klandervärt och funkofobiskt.

Man bör tänka till innan man vräker ur sig skällsord.

Blir det jobbigt?

Ja, det är kanske jobbigt att behöva tänka innan man pratar. Men tänk dig att du har en intellektuell funktionsvariation och får höra att din funktionsvariation (låg IQ t ex) används mot SD som skällsord. Dvs det antyds att det är något fel och negativt med din funktionsvariation.

Samma sak som jag skriver om SD här gäller givetvis om man vill använda skällsord om IQ mot sossar, frimärkssamlare, NMR, kommunalrådet i din kommun, kommunister, IS eller Donald Trump.

Läs för övrigt min artikel om antinazisternas misstag på 30-talet. Då man använde funkofobi och homofobi som vapen mot nazisterna. Läs den artikeln här!


 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.