Kategoriarkiv: Krönikor

Sånt händer inte här

Donald Trump håller tal i Polen. Det är sommaren 2017 och det ligger en hotfull stämning i luften, inte bara i Warszawa, utan i hela det vi kallar västvärlden. I hela världen, egentligen.

Nordkorea spänner musklerna, Venezuela balanserar på randen till sammanbrott. Och här hemma i no go-zonlandet Sverige har Sverigedemokraterna precis kickat igång sin valkampanj inför kyrkovalet med en video som uppmanar väljarna att hjälpa kyrkan (genom att rösta på SD), då den ”hamnat på avvägar”. Den samhälleliga polarisering vi talat om som en risk är ett faktum var vi än vänder blicken och den tycks bara öka i koncentration. Gråzonen är trådsmal. Fler och fler väljer sida (eller får en sida vald åt dem). Och Donald Trump, USA:s president, håller alltså tal i Polen:

The defense of the west ultimately rests not only on means, but also on the will of it’s people to prevail and be successful /…/. The Fundamental question of our time is wether the West has the will to survive? Do we have the confidence in our values to defend them at any cost? Do we have enough respect for our citizens to protect our borders? Do we have the desire and the courage to preserve our civilization in the face of those who would subvert and destroy it?

Skrämmande eller hoppfullt? Eller kanske både och? Bilden är varken ny eller nyanserad. Vi lever alltså under det direkta hotet om undergång. De Andra söker omstörta (subvert) och förgöra (destroy) vår civilisation, säger han. Och vi – det västerländska Folket – måste segra (prevail) och bevara (preserve) den för att överleva (survive).

Det är en hotfull bild, men den väcker också en gnista av stridslystenhet i hjärtat på de morske män som hör och förstår hans budskap. Precis som Kent Ekeroths ansikte klippts in i affischen till Rädda menige Ryan i en mem efter att han dömts för ringa misshandel i den nu ökända krogrättegången ekar Trumps ord över slagfältet utanför Minas Tirith när han likt en kung Théoden eggar sina blonda, blåögda rohirrim att ge sig in i striden och rädda just Västern och mänskligheten från de mörkhyade, krumbenta och allmänt primitiva och våldsamma orcherna. Det är en av de mäktigare sekvenserna i filmtrilogin och det vore väl själva fan om det inte skulle fungera igen. Men det kräver ett visst mindset. Det kräver att man accepterar och t o m bejakar den grundläggande förutsättningen att någon måste vara orch. Att någon måste tas ifrån sin mänsklighet och bli Den Andre.

Det här behöver dock inte vara den enda bilden. Det är sällan den enda bilden i en komplex verklighet. Den som lyssnar till Donald ”Théoden” Trump eller hans lokala motsvarighet Jimmie Åkesson behöver inte nödvändigtvis ens vara intresserad av orcher eller tro på det kommande/pågående civilisationskriget.

Vad vi vill ha och vad vi får

Lite då och då kan vi läsa analyser om att Sverigedemokraternas framgångar inte så mycket handlar om att t ex ta (eller inte ta) debatten, som den istället handlar om ökade samhällsklyftor, en djupare hopplöshet och en bristande framtidstro hos väljarna kombinerat med en total visionslöshet hos partierna i den s k ”sjuklövern”. På Vardagsrasismen kunde jag t ex helt nyligen läsa just teorin att ”framförallt växer SD för att samhället upplevs mer otryggt /…/, för att klyftorna i samhället ökat /…/ och styrande politiker helt glömt bort både klassfrågan och antirasismen”.

Visionslös politiker

Det är alltså möjligt att läsa och förstå Trumps bombastiskt nationalistiska tal ovan på ett helt annat sätt än som den civilisationernas strid där vi – medelst nyckelord som ”omstörta”, ”förgöra”, ”segra” och ”bevara” – manas att dra ut i krig och vara redo att offra våra liv för Västerlandet. Och det är på samma sätt möjligt att tolka även Sverigedemokraternas nationalism på ett, vi kan kalla det ”välvilligt”, sätt.

Välvilligt, eftersom kampen istället för att föras mot en demoniserad, avhumaniserad Andre eller mot en inre, ”kulturmarxistisk” Fiende, förs mot en för dessa personer mycket reell otrygghet i vardagen. En otrygghet avseende kanske våld, fattigdom, försörjning eller bostad. Eller en kamp mot hopplösheten där alla andra verkar springa förbi en och man själv snarare hasar sig ensam fram längst därbak utan ens en utsträckt hand från Försäkringskassan – denna sista skyddsinstans innan Socialtjänsten skrapar upp resterna av det som en gång var en människa. Där gränsen som måste försvaras till varje pris inte är nationens, kulturens eller civilisationens gräns, utan utgörs av den egna självkänslan och självrespekten. Mitt ”jag”, sådan jag är och vill vara.

Jag tror det mycket väl går att läsa såväl Trumps som Sverigedemokraternas väljare på det här sättet, men… (Och det är ett väldigt viktigt ”men”.) Det är inte detsamma som att det skulle vara en korrekt läsning av vare sig Trump eller Sverigedemokraterna själva. Och den skillnaden är otroligt viktig, även om den inte alltid är uppenbar.

Sånt händer inte här

En röst på Sverigedemokraterna eller Trump även i all välmening är ändå, till syvende och sist, en röst på deras nationalism och allt den kan föra med sig. Och tro inte att det kommer att vara en lätt sak att stå emot deras världsbild när de väl fått makten att diktera den!

Why are you so afraid of the word ‘Fascism,’ Doremus? Just a word—just a word! And might not be so bad, with all the lazy bums we got panhandling relief nowadays, and living on my income tax and yours—not so worse to have a real Strong Man, like Hitler or Mussolini—like Napoleon or Bismarck in the good old days—and have ‘em really run the country and make it efficient and prosperous again.

I Sinclair Lewis’ roman, It can’t happen here, skriven under första halvan av 1930-talet strax efter Hitlers maktövertagande i Tyskland, möter bokens huvudperson – tidningsmannen Doremus Jessup – ungefär samma förklaring som den jag beskrivit ovan. Otrygghet och hopplöshet. Men han möter också lösningen, såsom den erbjuds av senator och sedermera president Buzz Windrip, eller i vår egen verklighet av Donald Trump och Sverigedemokraterna.

Otrygghetens orsaker ges av dem ett ansikte. Och alla tre ger den i princip samma ansikten. Det är judarna, afrikanerna, muslimerna, araberna, tiggarna, bidragstagarna (läs ”-fuskarna”) – ickesvenskarna – som är De Andra. Som är problemet. Och på detta följer förstås meningsmotståndarna som brev på posten när väl lösningen blivit till förd politik: ”Godhetsapostlarna”, ”kulturmarxisterna”, kommunisterna, journalisterna, prästerna – alltså alla vi som ifrågasätter såväl problemformuleringen som utnämnandet av syndabockarna.

It can't happen here

Det är en enkel lösning och det är lika enkelt att förklä den i handlingskraftig dräkt och först när det är försent inse att handlingskraft på så godtyckliga former är ett brant sluttande plan rätt ned i totalitarism och fascism. För den välvilliga tolkningen ovan till trots är den enskilda människans kamp mot otrygghet, hopplöshet eller visionslöshet något helt annat än den kamp USA:s president beskriver i videon ovan.

Donald Trump, liksom Sverigedemokraterna, driver en nationalistisk agenda där varje ord de uttalar är vare sig bildligt eller ens symboliskt menade. För dem handlar det om att rent konkret försvara Västvärlden mot en Andre som på riktigt söker omstörta och förgöra oss. Till varje pris. I deras värld finns orcher på riktigt – men de har tågat hit från MENA istället för Mordor. I deras värld framstår det inte längre ens som orimligt att fängsla journalister eller bekämpa meningsmotståndare. Nej, meningsmotståndaren blir i den stunden till en Ormstunga – en mycket verklig och mycket farlig inre fiende.

Vi ser det redan nu. I Turkiet fylls fängelserna av dissidenter och människorättsförsvarare och även i USA har, på det halvår som gått sedan Trump svors in som president, en glidning inletts; där våld mot journalister förringas eller t o m välkomnas och där en växande opinion inom även den grupp som gav honom sin röst av den där välviljan jag talar om ovan alltmer bejakar och omfamnar våld och repression mot oliktänkande.

Och om vi då i vår välvilja lämnar över till nationalismen – vare sig den representeras av Trump eller Åkesson – att bekämpa vår otrygghet, växer denna istället i en ond cirkel, där för varje fängslad dissident misstänksamheten mot De Andra bara fortsätter öka och det upplevda behovet hos statsmakten av ännu hårdare kontroll, ännu starkare auktoritet, skapar än större otrygghet. Och så vidare i det branta, sluttande plan jag nämner ovan. Tills vi också börjar tro på orcher, eller utses till sådana.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor

SD och NMR – två grenar på samma släktträd

Denna krönika är tidigare publicerad på Robsahm.se

Efter dagens domar mot tre nazister ur NMR  i Göteborg och denna organisations hårt kritiserade närvaro på politikerveckan i Almedalen är det inte särskilt oväntat att SD nu gör allt för att distansera sig från NMR och deras öppna nazism. Men det finns fakta som SD varken kan glömma eller dölja. Att SD och NMR är grenar på samma släktträd råder ingen tvekan om.

Idag dömdes tre NMR-nazister till långa fängelsestraff för bombdåden i Göteborg. Viktor Melin, 23, döms till fängelse i åtta år och sex månader, Jimmy Jonasson, 50, får fem års fängelse och Anton Thulin, 20 döms till ett år och sex månader.

Till vänster, Viktor Melin, överst till höger Anton Thulin och nederst till höger Jimmy Jonasson.

Domen kommer just den dag som är SD:s dag i Almedalen och SD gör nu av lätt insedda skäl allt för att distansera sig från NMR, bl a har Jimmie Åkesson redan påpekat att NMR borde klassas som en terrororganisation. Men med litet bakgrundskunskap är det enkelt att inse att SD:s projekt att ta avstånd från NMR är dödfött. SD och NMR är nämligen två grenar på samma släktträd, dessutom ett släktträd präglat av ideologiskt kusingifte, svängdörrar mellan organisationerna och mycket täta kontakter.

Och detta är inte bara ett historiskt faktum. SD går nu ut och propagerar för att NMR ska klassas som en terrororganisation. Men jag undrar hur många i partiet som genuint håller med. Jodå. De partiföreträdare som inte hymlar om nazismen och som öppet gillar NMR får ofta lämna partiet. Är det en slump?
Skulle inte tro det….

”NMR är tuffa”

En av dem som missade SD:s grundkurs i: ”Sånt vi INTE säger utåt” är Rättvikspolitikern Elvine Lindell (SD). Så här sa hon i våras:

”Jag tycker Nordiska motståndsrörelsen är tuffa, de går ju på där och de struntar i vad folk tycker om dem och det tycker jag är tufft. Jag tänker så här: om de Heilar Hitler, låt dem göra det. De har inte gjort mig något illa. Det är samma med judarna, de har inte gjort mig nåt illa heller.

Men Förintelsen då?

– Ja det är väl åt helvete. Men sedan vet jag ju också att Rothschilds bank och alla de här höga sionisterna, det är ju de som styr.”

Elvine fick gå. Men hon är inte precis ensam om sina åsikter i SD. De flesta är dock litet smartare och vet när man ska hålla käften. För nu är det ju inte ett par stycken sverigedemokrater det handlar om. Jag har tappat räkningen, men vi pratar hundratals sverigedemokrater som slirar runt i nazistträsket. Gång på gång på gång kommer nya avslöjanden.

SD och NMR är två grenar på samma släktträd

Hur ser detta släktträd ut? En som kan mycket om detta är Tobias Hübinette som besitter en gedigen och detaljerad kunskap om den moderna svenska högerextremismen och dess olika grenar ända ner på individnivå.

Följande är baserat på en längre text som han publicerade på sin Facebook:

Det handlar om SD:s dag under Almedalsveckan och NMR. Och om den svenska extremhögerns ”incestuösa” We are family-värld.

Ibland kan en faktiskt tro att den svenska extremhögerns släktträd växer i någon djungel i de s k tropikerna mot bakgrund av hur snabbt detta träd har förgrenat sig under de senaste decennierna p g a alla partisplittringar och partiavknoppningar. Och det skadar inte att påminna om att NMR faktiskt är en ”utväxt” ur SD.

Så här ser det ut:

NMR har sitt ursprung i den SD-anknutna organisationen Oberoende nationell ungdom (ONU) som bildades 1995.

SACO- och socialgrupp 1-nazister

ONU organiserade och samlade SACO- och socialgrupp 1-nazister från bl a Danderyd, Bromma, Saltsjöbaden, Östermalm och Lidingö och av vilka ett flertal idag är chefer, forskare, läkare, jurister och officerare.

Efter en blixtsnabb radikalisering som bl a innebar att de smått överspända ”pappas pojkar”-överklassnazisterna i ONU började klä sig i paramilitär uniform och förbereda sig för väpnad kamp bytte ONU namn till Nationell ungdom (NU) och bröt med SD och ombildades därefter 1997 till Svenska Motståndsrörelsen (SMR) som idag är NMR.

SMR/NMR samlade även upp resterna av de likaledes nazistiska Vitt ariskt motstånd (VAM), Riksfronten och Nationella alliansen (NA).

Att Sverigedemokraterna och Nordiska Motståndsrörelsen samlas i Visby på samma dag (d v s just idag) och att gissningsvis ett antal tusen sverigedemokrater och ett antal hundra nazister kommer att befinna sig i Visby samtidigt framåt fredagskvällen må vara en ren slump.

Men den svenska extremhögerns släktträd ser ändå ut som det gör. Alla har ”gått i säng” med varandra, alla är ”släkt” med varandra och alla är de ”barn” till någon och har själva ”fött fram” någon och den ene är värre än den andre.

Så ser historien ut.

De långa knivarnas natt

Min kommentar till detta:

När SD idag vill klassa NMR som en terrororganisation så går mina tankar till de långa knivarnas natt. Så kallades nazistledningens massmord sommaren 1934 på tidigare politiska allierade och närstående, personer som Hitler och många i nazistpartiets ledning hade stått mycket nära både personligt och politiskt i femton år.

I slutet av juni 1934 hade Hitler fått nog av sin egen våldsamma gren SA. De behövdes inte längre nu när Hitler hade kontroll över det statliga våldsmonopolet. De hade varit avgörande under de tidiga åren med att sprida skräck, hat och våld. Men nu var de överflödiga och hotade Hitlers relationer till den reguljära polisen och militären.

Vi ser en liknande utveckling i den nazistiska vit-maktmiljö som SD är sprungen ur och som man under många år var beroende av. Denna miljö framfödde både SD och alla de olika öppet nazistiska organisationer som funnits sedan dess.

I takt med att SD normaliseras så blir dessa tidigare allierade en belastning. Idag är därför prio ett för SD att distansera sig från NMR. Men även personer som på olika sätt står för hat, hot och våld. Kent Ekeroth är en av dessa.

Idag är det kostymer som gäller – att på alla sätt distansera sig från det våld och den våldsbrottslighet som har kännetecknat partiet på ett unikt sätt i svensk partipolitik.

Men kopplingarna mellan dagens SD och de öppna nazisterna och ursprunget i vit-maktmiljön kan man inte göra sig av med. Dessa delar sitter ihop och dörrarna mellan dem har aldrig varit stängda.

NMR:s grundmurade förakt för SD

De öppna nazisterna har ända sedan SD bildades föraktat det de anser är SD:s töntiga försök att dölja sin nazism, att inte fullt ut stå för den sanna läran. De är ”oäkta”, ”bedragare”, ”landsförrädare”. Själva ser de sig som ”the real thing”.

Samtidigt finns en avundsjuka gentemot SD. De har ändå ett stort väljarstöd som de olika öppet nazistiska bokstavskombinationer som kommit och gått under åren bara har kunnat drömma om.

Låt oss inte glömma att SD nu också organiserar – om ännu i det fördolda – just de personer som Hübinette beskriver som ”socialgrupp 1-nazister från bl a Danderyd, Bromma, Saltsjöbaden, Östermalm och Lidingö och av vilka ett flertal idag är chefer, forskare, läkare, jurister och officerare”.

Den politiska makten kommer i första rummet. I nuläget är det ideologiskt renläriga därför sekundärt. SD vill fortsätta in i politikens finrum. Målet är Rosenbad och regeringsmakten.

Låt oss se till att de aldrig lyckas nå så långt. Låt oss se till att de aldrig lyckas dölja sanningen om vilka de är.

SD och Schrödingers rasistiska invandrare

Hur är det nu SD: Kan invandrare vara rasister eller inte?

Ibland kan man tro att SD både anser att invandrare kan vara rasister och inte kan vara rasister. En sorts Schrödingers katt fast med den rasistiske invandraren – som både existerar och inte existerar samtidigt.

Torsdagen den 6:e juli 2017 så deklarerade SD:s chefsideolog Mattias Karlsson glatt att en invandrad restaurangägare på Almedalen minsann var tacksam för allt han gör:

Ett annat tillfälle när SD lyft fram att även invandrare röstar på dem är t ex här där de öppnar med det i rubriken. Här skryter SD:s inofficiella propagandaorgan Avpixlat om det och här tar SD:s officiella propagandaorgan Samtiden upp det.

Men när det gäller antisemitiska muslimer i Malmö verkar SD väldigt ivriga att deklarera individuella invandrare och även hela folkgrupper som rasister. Så uppenbarligen erkänner SD att det finns invandrare som är rasister.

Men när det gäller invandrare som röstar på SD så ska de implicit eller explicit vara bevis på SD:s påstådda icke-rasism. ”Vi är inte rasister – titta vi har invandrare i partiet och som röstar på oss, ser ni inte det?!” är i olika versioner ett återkommande argument från SD-politiker och deras väljare.

Problemet är ju bara att SD redan har erkänt att invandrare kan vara rasister, så det är såklart inte konstigt att även rasistiska invandrare kan stödja SD! Bland mycket annat skamligt som SD som parti är, så är det också islamofobiskt, och islamofobi är en form av rasism som kan finnas hos alla möjliga olika folkgrupper. Att en islamofob från t ex Iran, Irak, Sydamerika, Israel, Libanon eller av annat ursprung kan gilla SD är absolut inget konstigt, tvärtom är det fullt logiskt.

Vad som inte är logiskt är SD:s framställande av detta som något legitimerande av SD. SD är fortsatt ett lika rasistiskt parti oavsett hur många invandrare som gillar det. Detta gäller oavsett hur många invandrade restaurangägare som uppskattar Mattias Karlssons insatser för Sveriges största rasistiska parti med rötter från nazismen ända tillbaka till Hitlertyskland.

 

Jimmie Åkesson tror fel om Sveriges muslimer

Gästkrönika av Salih Tufekcioglu

Det är sorgligt att rasism har blivit så pass normalt att vi inte längre blir förvånade över Sverigedemokraternas grovt rasistiska uttalande.

Sverigedemokraterna livnär sig på just hatet.

Att vi inte blir förvånade ska inte göra oss handlingsförlamade, vi ska agera och inte endast reagera.

Dagens industri publicerade nyligen statistik som visar att det går uppåt för Sverigedemokraterna.

Varför röstar folk på detta parti?

Vi kan inte längre skylla på att dessa röster inte vet vad Sverigedemokraterna står för då de jämt och ständigt uttalar hat och propagerar för att muslimer är det största hotet mot väst osv.

Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof lade nämligen den 23 maj ut en bild på Twitter som föreställer en trojansk häst. På den trojanska hästen står ordet ”Islam” och i bakgrunden ser man ett medeltida fort med ordet ”The West”.

Att man kan se paralleller mellan den propaganda som spreds av nazisterna under 30-talet och det som sprids av Sverigedemokraterna idag är inte så svårt. Förintelseöverlevaren Emerich Roth beskriver hur det vänder sig i hans mage av den rasism och nazism som idag sprids.

30-talets nazister spred propaganda om den lömske juden som infiltrerar sig och profiterar på den hederlige kristne europén.

propaganda

Sverigedemokraterna sprider idag hur muslimer och islam är ett hot för svensken, för islam kommer utrota svenskarna, den ariska rasen.

Samma hat och förakt men riktad mot en ny minoritet.

Debatten

Annie Lööf reagerade på twitter-bilden och ifrågasatte genom att utmana SD:s partiledare Jimmie Åkesson under partiledardebatt. Hon ställde frågan till Åkesson om han delar samma uppfattning om islam som sin partikollega Jomshof:

”Men lärare som undervisar våra barn och som är muslim är inte ett hot. Läkare som räddar liv på våra sjukhus representerar inte ett förtryck. Småföretagare som öppnar en ny butik är inte en samhällsfara. Det var just religionen islam, Jimmie Åkesson, som dina partikamrater argumenterar för och sprider som jag frågar om. Så jag vill därför fråga Jimmie Åkesson, håller han med om att religionen islam är en trojansk häst?”

Lööf bemöter propagandabilden med levande exempel.

Majoriteten av Sveriges muslimer är laglydiga samhällsmedborgare. De är läkare, småföretagare, lärare, poliser, taxichaufförer, frisörer, ingenjörer, etc etc.

Vi kan inte utmåla en hel världsreligion och dess anhängare som en despotisk ideologi vars enda mål är att infiltrera det västerländska samhället i syfte att förgöra den.

Jimmie Åkesson svarade:

“Herr talman. Det kan vara upp till den enskilde individen. Men jag tror inte att man blir läkare på grund av man är muslim. Jag tror inte man öppnar en affär med hänvisning till en viss religion eller så. Men däremot det som är gemensamt för många av dem som ägnar sig åt terror i vår del av världen är att man hänvisar till religionen islam.”

Här tror Åkesson fel eftersom han är totalt okunnig om den muslimska tron och läran.

Han saknar muslimska vänner och har aldrig lyssnat på vad imamerna i Sverige har att säga från predikstolen.

Sveriges muslimer är…

Jag känner många muslimer, inklusive mig själv, som är lärare, läkare, ingenjörer, lokalvårdare, politiker, poliser, kockar, väktare, taxichaufförer och småföretagare och är detta på grund av vår muslimska tro.

Islam driver oss att göra gott i samhället, att vara självständiga och självförsörjande. Jag hade inte varit den jag är idag om det inte hade varit för det som min religion lär.

Islam har haft och har en positiv inverkan på mitt liv och många muslimers liv i Sverige, något som Åkesson inte förmår se eller inte vill se.

Islam inspirerar

Vi är många i Sverige med muslimsk bakgrund som i våra arbetsliv och yrkeskarriärer inspireras av Profetens liv och budskap.

Profeten lärde:

”Ingen mat är bättre för människan än den som hon förtjänar genom sitt arbete.” (Bukhari)

”Vid Honom i vars hand mitt liv befinner sig i, det är bättre för någon av er att ta ett rep och hugga ved som ni sedan bär på ryggen och säljer, istället för att fråga någon om någonting oavsett om denne skulle ge er detta eller inte.” (Bukhari)

”Den sannfärdige och pålitlige köpmannen är förenad med profeterna.” (Tirmidhi)

Muslimska läkare i Sverige inspireras av Koranen:

”Och om någon räddar ett människoliv, skall det anses som om han hade räddat hela människosläktet.” (Koranen 5:32)

Lärare med muslimsk bakgrund hjälper dagligen elever i Sverige nå sina uppsatta kunskapsmål.

Koranen inspirerar deras arbeten:

”Kan de som vet likställas med de som inte vet?” (Koranen 39:9)

Listan och citaten kan göras lång men slutsatsen är att islam är ingen trojansk häst. Den är solen som sprider ljus och värme till både vänner och fiender.

Åkesson jag utmanar dig, sitt ner och ha en öppenhjärtig diskussion med en svensk muslim. Du skulle allt bli förvånad över hur islam påverkar oss positivt, hur den får oss att vilja bidra mer än med det vi redan gör. Fråga oss!

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikan är tidigare publicerad på 5pelare.se

Motargument vill tillägga att vi anser att det är djupt fördomsfullt och verklighetsfrånvänt att tro att det bara är kristendomen som inspirerar till att göra gott, medan islam bara skulle inspirera till att göra ont.

Salih Tufekcioglu

Lärare, föreläsare och bloggare med en passion för andlighet och teknik. Född och uppväxt i Malmö med vackra barndomsminnen från Seved. Älskar medmänsklighet och avskyr rasism. Bär alltid med sig en anteckningsbok och penna. Se min kurskatalog med distanskurser i muslimsk tro. Kontakta mig via Telegram.

Historiska läxor kring globalisering och tyranni

En till synes oansenlig bok på 128 sidor har potential att bli en av 2000-talets viktigaste skrifter, en skrämmande tanke när man betraktar sidornas innehåll; 20 praktiska råd för hur vi som medborgare och medmänniskor kan förhindra att tyranniet greppar tag om våra samhällen.

Boken ifråga bär titeln ’On tyranny: Twenty lessons from the twentieth century’  och är skriven av historikern Timothy Snyder. Enligt Elisabeth Åsbrink på Dagens Nyheter är det en bok som vi borde prata länge om, denna text är ett försök att hörsamma den uppmaningen.

Valet av Donald Trump till USA’s president må framstå som det främsta bränslet till glöden i Snyders penna. Men en stor del av de historiska lärdomar som förs fram baseras på den europeiska erfarenheten av fascism, nazism och kommunism.

Globalisering – inget nytt fenomen

En passande utgångspunkt i ämnet är det faktum att globalisering, hur svårdefinierat begreppet som sådant än är, inte är en process som plötsligt sparkades igång runt år 1989 (Harris 2017 [Poddsändning, minut 18-19])

De fenomen som ofta associeras med globalisering (teknologisk utveckling, ökad internationell handel, kulturellt utbyte etcetera) har en mycket lång och snårig historia. Detsamma gäller de tolkningar och förslag på åtgärder som har formulerats mot bakgrund av dessa processer. (Snyder 2017, s. 11-12)

-WORLD_TRADE_UNITES_NATIONS-_-_NARA_-_516195

Idén om att ökad globalisering leder till spridandet av demokratiska värderin

gar och att internationell handel leder till ökat samförstånd länder emellan, uppstod inte i samband med historiens påstådda ”slut” efter Kalla Kriget. (Harris 2017 [Poddsändning, minut 18:50-19:25])

Under åren som ledde fram till krigsutbrottet 1914 var det inte ovanligt att höra påståendet att ett storskaligt krig på europeisk mark var uteslutet. Det ekonomiska slaget mot de inblandade ländernas sammanflätande handelsutbyte skulle helt enkelt bli för stort. Inte kunde det politiska ledarna vara såpass dumma? 

Tyranni och ideologi

En ansenlig del av 1900-talets europeiska politiska historia kan ses som ett försök från diverse tyranniska regimer att med svepande och våldsamma hugg kämpa ner vad de uppfattat som globaliseringens samhällsomstörtande spöken (Snyder 2017, s. 12). I detta perspektiv finns det både likheter och skillnader de tre stora totalitära ideologierna emellan.

Den europeiska fasciströrelsen placerade tanken om vilja framför förnuft. I denna anda fick idén om en objektiv sanning ge vika för en storvulen mytbildning, artikulerad av ledare som påstod sig representera ’folkviljan’. Fascisternas tid vid makten blev under 1900- talet relativt kortvarig, men idéerna lever vidare och är i allra högsta grad närvarande idag. (Snyder 2017, s. 12) Kommunister regerade i Europa under en längre period och styrdes av tanken om att en parti- elit skulle föra samhället mot dess slutmål. Allt enligt påstådda historiska lagar. (Snyder 2017, s.12-13).

Kommunismen hade ett internationellt anslag, om än ett något spretigt sådant. Arbetare världen över uppmanades att resa sig emot kapitalismen och dess orättvisor, samtidigt gick åsikterna inom den kommunistiska rörelsen isär kring hur ideologin skulle praktiseras. Sovjetunionen var dock den självklara anföraren och planekonomi skulle ersätta det ekonomiska system som i början av 1900- talet gett upphov till såpass mycket optimism att ett världskrig sågs som uteslutet.

Cartolina_Ritorneremo

För fascisterna i Italien var den apenninska halvön en för liten arena för dess storslagna skådespel. Ett kolonialvälde i klassisk europeisk stil var vad den fortsatta mytbildningen krävde. Vägen till det fascistiska drömsamhället gick via massakrer i Etiopien. Nazityskland fäktades mot de orättvisor Hitler menade hade påtvingats det ’tyska folket’ med hjälp av folkmord och militär expansion i Europa.

All jämförelse av de tre ideologierna är full av nyanser och komplexitet men de är inte utan gemensamma nämnare. En sådan är att dess företrädare säger sig representera samhällets kärna, och att allt runtomkring ska och kan skalas bort. Beroende på inriktning kan denna kärna beskrivas som ‘folket’, ‘klassen’ eller egentligen vad som helst. För de som inte anses tillhöra den utvalda gruppen är konsekvenserna förödande, oavsett epitet. 

En oerhörd mängd människor har bragts om livet, fängslats och torterats när diktatoriska regimer och despoter har sökt förenkla och personifiera otroligt komplexa skeenden.

Konsten att förenkla

Globaliseringen får i det auktoritära politiska projektet ett ansikte, i Trumps fall ofta ett mexikanskt eller kinesiskt sådant (Harris 2017 [Poddsändning, minut 22-23]) . Ett ansikte som kan utpekas som konspiratoriskt och som anledningen till det ’sanna’ folkets lidanden.

All komplexitet höljs då i dunkel, det räcker att bygga en mur, frånta vissa grupper sina rättigheter eller att vara ’tuff’ i internationella förhandlingar. Man behöver inte ens bry sig om att läsa de förordningar som skrivs under i egenskap av att vara USA:s president. Allt kan rättfärdigas genom att hävda att tiden då andra grupper och länder utnyttjar ‘oss’ är över

Inför detta faktum får vi inte vara naiva. Vi kan inte luta oss tillbaka och tro att våra samhälleliga institutioner fungerar som autonoma väktare. Institutioner står inte automatiskt redo att blockera varje tyranniskt hugg mot demokratin. De behöver befolkas och levandegöras av demokrater.

Att lära från historien handlar enligt Snyder om att utvidga ens uppfattning om vad som är möjligt (2017, s.13). Det förflutna kanske inte upprepar sig till punkt och pricka, men om vi studerar det förgångna kan vi förhoppningsvis uppfatta varningssignalerna i tid.  År 1933 publicerade den framstående tysk-judiska tidningen Der Israelit (Matthäus & Roseman 2010, s.8) följande ledartext;

”We do not subscribe to the view that Mr. Hitler and his friends, now finally in possession of the power they have so long desired, will implement the proposals circulating in [Nazi newspapers]; they will not suddenly deprive German Jews of their constitutional rights, nor enclose them in ghettos, nor subject them to the jealous and murderous impulses of the mob.

They cannot do this because a number of crucial factors hold powers in check…and they clearly do not want to go down that road. When one acts as a European power, the whole atmosphere tends towards ethical reflection upon one’s better self and away from revisiting one’s earlier oppositional posture” (Snyder 2017, s. 23-24)”

Demokratin är sårbar, både utifrån och inifrån. Den kan attackeras av terrorister, vare sig de är nazister eller islamister. Demokratin kan även monteras ner inifrån av folkvalda politiker. Inte sällan går dessa två fenomen hand i hand och det kan gå väldigt fort.

Vikten av motstånd

Mot bakgrund av detta talar Snyder om vikten av att inte anpassa sig till auktoritära strömningar på förhand (2017, s. 18-32). Kort sagt att inte acceptera inskränkningar i våra friheter i onödan.

Ett frivilligt överlämnade av våra demokratiska rättigheter kommer endast fungera som en aptitretare för tyranniet. De kommer inte att nöja sig. Vi får inte vänja oss vid att våra politiska ledare börjar villkora demokratins grundpelare.

När Theresa May pratar om att försvaga de mänskliga rättigheterna i syfte att motverka terrorism kan vi inte låta vår rättmätiga sorg och vrede leda till en acceptans av demokratins söndervittring. 

banksy

Det vore såklart magstarkt att påstå att May planerar att auktoritärt maktövertagande. Det som samtidigt är viktigt att komma ihåg, är att de som är vid makten idag kan ersättas av krafter som kan utnyttja att vi gradvis sänker den demokratiska ribban.

Vi får inte vänja oss, inte heller får man som medborgare vaggas in i tanken om att ’det händer inte här’-ämnen som det svenska domstolsväsendets sårbarhet måste diskuteras.

De globala skeenden och tillstånd som buntas ihop under rubriken ”Globalisering” är komplexa, motstridiga och svårgreppbara, de innefattar mycket gott men även mycket ont. Ökat välstånd och ekonomisk tillväxt kan gå hand i hand med ökad ojämlikhet och miljöförstöring. Global kommunikation kan föra människor samman, men även leda till radikalisering av extremister.

Demokratiska krafter måste bekämpa impulsen, både hos en själv och hos andra, att förenkla i såpass stor utsträckning att det blir ignorant. Det komplexa kan vara skrämmande och överväldigande, men lösningen är inte att sätta på sig skygglappar för att få en avgränsad och fast punkt att svinga emot.

Ingen borde med  något sorts självförtroende påstå att den har det korrekta svaret på globaliseringens utmaningar. Varje människa kan dock göra sitt bästa för att utgå från principer som baseras på medmänsklighet och intellektuell hederlighet.

I denna strävan är Snyders bok viktig och det oavsett om man accepterar alla teser och förslag är det övergripande budskapet svårt att skaka av sig. Det direkta och omedelbara tilltalet gör att man som läsare tvingas tänka till kring den liberala demokratins hälsotillstånd.

Man konfronteras av tanken på att dess fortsatta överlevnad är beroende av att individer, grupper, samhällen och professioner levandegör dess ideal. Ansvaret är både svindlande och hoppingivande.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Referenser

Matthäus, J. & Roseman, M. (2010) Jewish Responses to Persecution, Volume I, 1933–1938. Lanham, MD, Rowman & Littlefield

Snyder, T. (2017) On Tyranny, Twenty Lessons from the Twentieth Century. London, the Bodley Head

Je suis un globaliste

I det politiska samtalet kan dynamiken mellan ytterligheter verka som ett medel för konstruktiv utveckling och ett sätt att omfatta en stor del av ett lands befolkning. Men samtalet kan också landa i destruktiv polarisering och en känsla av utanförskap för den grupp som upplever sig stå vid sidan av det rådande samhällssystemet.

Huruvida den skiljelinje vi idag kan se mellan t ex nationalister och s k globalister är en konsekvens av att det politiska samtalet nu rör sig ovant längs en annan värdeskala än den klassiska höger/vänster-skalan eller om det är en medveten strategi från de absoluta ytterkanterna är svårt att svara på. Däremot bör det stå klart för de flesta att så länge vi uppfattar den här dynamiken som en absolut dikotomi, kommer samhällsutvecklingen att stå stilla och sakta falla sönder. Så vad är det som skiljer de två sidorna åt?

Nationalism och globalism

Förenklat kan man säga att nationalisten menar sig värna den gemenskap och kultur som hen uppfattar råder (eller bör råda) inom en given nation och förespråkar en hög grad av ekonomisk och praktisk självförsörjning, medan globalisten istället omfamnar en slags världsomspännande (global) gemenskap och kultur där vi samarbetar – ekonomiskt och praktiskt – över nations- eller statsgränserna. Och båda har vi alltså lika svårt att förstå varandra i det rådande samtalsklimatet.

Den lilla gemenskapen inom nationen uppfattas lätt av globalisten som isolationistisk och xenofob. Globalisten förstår inte nationalistens behov av eller längtan efter ett tydligt markerat “Hemma”, där saker står på sin plats och livet går sin gilla gång som det alltid gjort och kommer att fortsätta göra det. Globalisten får istället klaustrofobi av det hen uppfattar som ett alltför begränsat rörelseutrymme och en tilltagande syrebrist då alla fönster mot omvärlden ter sig stängda och täckta av ogenomtränglig, ljusgrå imma.

Den stora, globalistiska gemenskapen ses förstås på med lika skeptiska ögon av nationalisten. Hen ser inget att hålla fast vid; inga kulturella eller på andra sätt gemenskapliga markörer någonstans. Nationalisten förstår inte globalistens längtan efter ett i princip oändligt rörelseutrymme, där var hen än lägger sin hatt är hen hemma och där varje tradition är möjlig att anpassa efter rådande omständigheter eller behov och där varje dag är ny, utan misstänker att allt bara är en intrikat bluff – en konspiration, rentav. Någonstans bakom kulisserna måste väl ändå någon hålla i trådarna? Vem styr t ex EU? Egentligen?

Försvunnen gråzon

I denna nya kartbild och denna skarpt dragna, dikotomiska gräns, försvinner som vanligt gråzonen – det befriande ingenmansland där man kan vara, om inte både och, så åtminstone lite av varje. Och där de flesta av oss faktiskt rör oss dagligen.

Ty även den mest hårdnackade nationalist behöver faktiskt glänta på dörren emellanåt, om så bara för att släppa in lite frisk luft och få lite sol i ansiktet. Hen behöver – för att inte bli galen i sin nationella ensamhet i sitt “Hemma” – ge sig ut i omvärlden och träffa andra människor. Höra andra röster. Se att världen fortfarande existerar därute, även om hen vill ha lite till inget med den att göra.

Och även jag, i min globalistiska eufori, behöver – även om jag hatar att erkänna det öppet – ha ett sånt där litet “Hemma” att krypa in i lite då och då. Där jag för en stund kan stänga dörren och fönstren och där allt luktar bekant och kudden är sval och mjuk. Där samma sak serveras till frukost varje morgon och jag i mitt andrum kan ladda batterierna inför ännu en period ute i globalismens virvlande karusell.

En gång för inte så länge sedan stod jag längs med höger/vänster-skalan, strax till vänster om mitten enligt min egen uppfattning (ibland strax till höger, skall erkännas). Sedan knuffades jag allt längre ut till vänster och befinner mig nu, enligt de som står för knuffandet, längst till vänster och blickar ut över en blodröd dödskommunistisk avgrund medan allt bakom mig är ett blåbrunt, hotfullt mörker. Själv är jag dock rätt säker på att jag fortfarande står där, strax till vänster om mitten. Jag har i alla fall inte ändrat åsikter nämnvärt sedan det där knuffandet började. Snarare är det landskapet som förändrats omkring mig.

Vem och vad är jag?

Min identitet som “strax till vänster om mitten” (eller var jag nu befinner mig) har nämligen förlorat i betydelse, jämfört med min påklistrade identitet som “globalist”. Kenan Malik uttrycker det väl när han skriver att “the question many people ask themselves has shifted from ‘In what kind of society do I want to live?’ to ‘Who are we?’. Det vill säga att de tidigare höger/vänster-frågorna, som framförallt handlade om saker som samhällsordning, människosyn och fördelning av medel, nu ser sig omsprungna av frågor som istället kretsar kring just identitet och identitära faktorer som etnicitet eller kultur.

Frågan om identitet handlar om vem jag är. Vad tycker jag? Vad tänker jag? Vad vill jag? Vilka värderingar bär jag på – är de svenska, västerländska, universella? Det handlar om att skapa och upprätthålla en självbild som är möjlig att foga in i ett samhälleligt sammanhang. För att knyta an till Maliks påstående ovan kan man säga att istället för att reagera på upplevda brister i samhället genom att protestera mot dem och aktivt söka få till en ändring, så slår vi knut på oss själva i en hopplös strävan efter att anpassa oss till ett samhälle som i allt mindre utsträckning verkar vara anpassat till oss.

Den närliggande identitära frågan handlar istället om vad jag är. Begreppet ”indentitär” har sitt ursprung i den franska extremhögern och handlar i det här fallet om hur självbilden utgår från faktorer som plats, historia, tradition (”a place, a history and a tradition” -Malik) men inte så mycket från värderingar. Och här svarar alltså nationalisten med ett ord som “svensk”, medan globalisten i sin ände av det identitära spektrat istället utbrister ett glatt “världsmedborgare!” Men vad är en svensk? Och vad är en världsmedborgare?

Emedan vi genast skärskådar, vänder och vrider på de epitet vi ges av andra (inte minst av våra meningsmotståndare), reflekterar vi alltför sällan över innebörden i de epitet vi ger oss själva.

Att se sig i spegeln

Den nationalistiska/identitära självbilden handlar alltså inte så mycket om vem-frågan; mina värderingar. Detta trots ett nästan oavbrutet tjat om just (svenska) värderingar från alla håll – och inte bara från uttalade nationalister: Stefan Löfven sade t ex med bestämdhet i rösten att ”i Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen” den där gången när Yasri Khan valt att hälsa på annat sätt.

Men värderingar (svenska eller ej) har alltså mindre betydelse för nationalistens identitet som svensk än vad det ger sken av. Värderingarna säger kanske något om vem hen är, men det som gör nationalisten ”svensk” handlar istället mer om det där ”Hemma” jag nämnde ovan; en plats, en historia och de traditioner som rituellt kopplar samman de två förstnämnda.

Och globalisten då? Hen som saknar plats, förkastar historien och hittar på sina traditioner efterhand? Vem eller vad är hen? Kanske är globalisten den där känslomänniskan som brukar fnysas åt i termer om ”godhetsapostel” och dylikt, och som i ohöljd fräckhet bara står upp för Sverige när det passar hen? Ja, kanske är det så. Eller så kan globalisten – i egenskap av just globalist – unna sig att nyansera sin bild av Sverige och göra val utifrån sina egna värderingar, utan att det skadar

Jag kan t ex hylla det Sverige som står upp för mänskliga rättigheter och gör sitt bästa för att vara en humanitär förebild när flyktingströmmarna ökar, men jag kan också kritisera samma Sverige för att det privatiserar allmännyttan och står handfallet inför hur det ska förhålla sig inför fenomenet återvändande IS-soldater (eller militanta nazister som krigat i Ukraina), men återigen stolt vifta med flaggan för jämställdhetsarbetet och dess roll i det internationella miljöarbetet och (fortfarande samtidigt) slå näven i köksbordet och förbanna den flathet och resursbrist som låtit kriminaliteten blomma i redan utsatta områden.

Vi behöver mötas

För vi är ju också så mycket mer, vi människor, än bara svenskar eller världsmedborgare, nationalister eller globalister. Jag själv är även pappa, hårdrockare, skivsamlare, filmnörd, pedagog, författare, fotograf, skäggig, lat, öldrickare… Och konstigt vore det väl om jag inte på någon enda punkt skulle vara detsamma som nationalisten på andra sidan skiljelinjen? Konstigt vore det om vi inte kunde mötas någonstans. För mötas behöver vi. Vi kan inte fortsätta knuffa varandra åt höger och vänster. Till slut ramlar någon ner i ett av dödskommunismens GULAG eller ett högerextremt dödsläger, och då är allt redan försent.

Den självpåtagna uppdelningen av människor som antingen nationalister eller globalister (eller vilka termer man nu föredrar) går inte längre att nonchalera. Jag kan skrika mig blå angående min mittenposition på höger/vänster-skalan. Det som idag betyder något i det politiska samtalet är ändå var jag menar mig stå på den där andra skalan. Och även där vill jag tro att jag står strax till vänster om mitten. Lite närmare globalisten än nationalisten, förvisso, men inte så långt bort att vi inte kan nå varandra. Inom räckhåll för kompromisser. Om vi vill.

Je suis un globaliste. Ich bin ein globalist. Jag är globalist. Men jag kommer hem igen till jul. Och jag är inte rabiat, jag firar midsommar.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor

Att förvandla ett folk

”In order to realize the pledge of imitative transformation, the colonized mass had to be cut loose from their own past and identity, and recast as people without history.” -Jan Breman

Det handlar om assimilering. Den koloniserade massan, eller varför inte den i nationen inlemmade massan, måste klippa banden till sitt förflutna och till sin tidigare identitet och gå in i sin nyvunna svenskhet som historielös.

Breman, professor och sociolog, skriver om dikotomin antropologi-sociologi, där den förra i ett historiskt perspektiv har inneburit studiet av primitiva (dvs utom-europeiska) folk, medan den senare har inneburit studiet av moderna, civiliserade (dvs europeiska eller västerländska) samhällen. Eller som Breman uttrycker det:

”While anthropology would study the ‘less advanced’ peoples, sociology would focus on the social organization of the ‘more advanced’ societies – who all happened to be located in the West.”

Den här synen, som alltså var rådande under tidigt 1900-tal, på världen som uppdelad i en civiliserad västvärld och en ”mindre civiliserad” omvärld är fortfarande rådande i (om än inte begränsad till) kärnan av sverigedemokratisk ideologi. En världsbild där vi är skapelsens och mänsklighetens krona och den logiska slutstationen för all känd utveckling. Där de andra folken befinner sig i ett tidigare evolutionärt stadium av mänsklighet och civilisation, och vår mission – med kolonisationen eller assimileringen som progressiv medicin – säger oss att ”where the natives are now, we were once; what we are now they are bound to become” (Jan Breman).

Eller som SD uttrycker det:

”Huruvida slutmålet med de mångkulturalistiska strävandena är att skapa ett samhälle där alla nationella kulturer upplöses och sammanblandas till en ny gemensam mångkultur eller om det är ett särkulturellt samhälle där en mängd vitt skilda nationella kulturer existerar parallellt inom samma stat, är för oss ovidkommande.” -Principprogrammet, avsnitt 8: Mångkulturalismen

Målet är ovidkommande, skriver de. Och javisst är det så. Kulturblandning är av ondo, likaså en mosaisk lösning med olika kulturer sida vid sida.

Mosaik

Det mångkulturella hotet

En blandning leder ofrånkomligen till degeneration, eftersom de andra kulturerna ur det logiska, evolutionära – och framförallt nationalistiska – perspektiv SD tagit till sig, måste vara mindre utvecklade, eftersom de inte redan är vi. Vi står högst på stegen och en blandning – en kulturell kompromiss – kan bara resultera i att vi måste kliva ner ett eller flera snäpp på stegen för att kunna möta vildarna halvvägs.

Mosaiken – det särkulturella samhälle SD målar upp som det andra ovidkommande alternativet – bär på samma problematik. Tillåts inte den högst utvecklade kulturen dominera (och då helst i egenskap av majoritetskultur) de andra som ryms inom vår civilisations formella och juridiska statsgränser blir resultatet ofrånkomligen negativt. Degenerativt.

Ergo finns bara en rimlig lösning: Assimilering. The mass has to be cut loose from their own past and identity, and recast as people, för att parafrasera Breman. Eller för att citera SD:

”Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den. /…/ Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.” -Principprogrammet, avsnitt 5: Nationen

Recast as people. Men är det ens möjligt? Kahin Ahmed, med 26 år i Sverige, aktiv kommunpolitiker för Moderaterna och på alla sätt urtypen för en i det svenska samhället välintegrerad individ når uppenbarligen inte upp till SD:s hårda krav på assimilering. Och förutom Richard Jomshof, som var den som satte sig till doms över Ahmed, går det att finna liknande omdömen om andra svenska medborgare satta av de flesta i den s k ”sverigevänliga” partitoppen.

Och kanske har de rätt; kanske är den assimilering de kräver av ”den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation” i själva verket omöjlig att uppnå.

Samtidigt, oavsett var en står gällande uppfattningen om det ens är rimligt att föreställa sig att det är möjligt att assimileras in i en annan kultur, behöver vi också begrunda det demokratiska i att kräva assimilering.

Identiska personer på rad

Assimilering och demokrati

Kan man t ex stå bakom en så central demokratisk hörnsten som uppfattningen om alla människors lika värde och samtidigt kräva assimilering? Eller måste man välja?

Jag har med tiden allt tydligare kommit att se på Sverigedemokraterna som en i grunden antidemokratisk rörelse. Och deras krav på assimilering är ett av de tydligare tecknen på att de på ett ideologiskt plan varken kan eller vill hålla sig inom demokratins ramar.

På individnivå är det här inget problem. Kravet på utbölingar att ta seden dit de kommer må vara otrevligt och inskränkt, men det är i sig inget hot mot demokratin. Det blir det först när någon har makt nog att försöka göra det till lag.

Till exempel i egenskap av riksdagsparti.


Källa:

Sverigedemokraternas principprogram 2011 (uppdaterad 2014)

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Jomshof, Lamotte och Yttrandefriheten

Den alltid arge Joakim Lamotte har kastat sig in i debatten om vem som har rätt att leva i Sverige.

Nu kan man tycka vad man vill om Kahin Ahmeds uppmaning till bojkott om inte Järvaveckan i framtiden slutar bjuda in SD – det går att argumentera både för att SD ska bjudas in och emot – men Lamotte tar på sig mästerhatten och förklarar förnumstigt att Ahmed behöver ”läsa på om yttrandefriheten”.

Just det påpekandet har varit så vanligt de senaste dagarna att vi vill ta ett steg tillbaka och vädja till alla att skarpt protestera när begrepp som ”yttrandefrihet” används som slagträ mot den som använder sin egen yttrandefrihet till att mana till bojkott eller till att vägra bjuda in politiska partier.

Vi känner igen diskussionen inte minst från årets massbojkott av bokmässan och dividerandet om vem som bör få delta i Almedalen. Vem ska ges en plattform för sitt budskap? Är det bättre att låta alla prata och sedan säga emot med risk att man samtidigt legitimerar och normaliserar deras främlingsfientlighet? Det är frågor många ställer sig inom ramen för sin egen yttrandefrihet, men att inte bjuda in eller att bojkotta har inget med yttrandefrihet i sig att göra.

”Yttrandefrihet” är istället ett ganska hårt reglerat begrepp. I Sverige gäller svensk grundlag. Utöver det finns begreppet definierat av bland annat FN och Europakonventionen, och grundprincipen är enkel:

Samhället får normalt inte hindra dig från att ha en ståndpunkt och framföra den.

Det är kärnan. Utöver det finns regler om undantag, och regler om hantering av källor, anonymitet och tystnadsplikt.

Men yttrandefrihet handlar aldrig om att du måste beredas fri tillgång till andra aktörers plattformar.

Det blir därför tragikomiskt när Lamotte anser att Ahmed, som har en magister i sociologi och rimligtvis är fullt bevandrad i svensk lag, är den som ska läsa på.

Lamotte fortsätter sedan med att berätta om hur somaliska pojkar tycker tjejer är horor. Och det är ju helt riktigt att de åsikterna inte hör hemma här.

Vi vill i sammanhanget passa på att presentera denne lirare. Dömd för misshandel och vapenbrott, kallade exet för ”luder”, ”hora” och ”fitta” och dömdes för ofredande i dagarna. Han tillhör uppenbarligen en väldigt våldsam och kvinnofientlig klan. SD i Bjuv, närmare bestämt. Vart ska vi utvisa honom, Lamotte?

Slutligen berättar Lamotte att SD växer mest bland utrikes födda. Vi letade lite, och hittade tabellen han förmodligen syftar på nedan, i SCBs partisympatiundersökning från maj, sid 38.

sifo

Och visst har stödet växt för SD bland utrikes födda, men det är fortfarande förhållandevis lågt, och det har växt mer procentuellt hos L, om man ska vara petig.

Nyheter24s provokativa rubrik ”Du är inte välkommen i förorterna, Jimmie Åkesson!” har förstås fått många att tro att Ahmed vill blockera Åkesson från att ta sig in i kvarteren. Läser man texten ser man dock snabbt att så inte är fallet. Ahmed satt i publiken när Åkesson talade, blev frustrerad och vill inte att organisationen bjuder in dem mer. Åsikten att SD och andra främlingsfientliga organisationer inte bör ges tillgång till diverse plattformar är ganska streamline i Sverige, men när den uttrycks av en invandrare, låt vara efter 24 år i Sverige, ska han utvisas. Han passar inte här.

Jomshof får stöd av förvånansvärt många i den uppfattningen.

Så låt oss göra en resa bakåt. Fram till 1999 ville SD utvisa samtliga utomeuropeiska invandrare som kommit efter 1970 och förbjuda utomeuropeiska adoptioner för att hålla den svenska rasen ren. Sedan tog man bort de förslagen, av strategiska skäl. Men Jomshof, Åkesson, Karlsson och Söder, dagens partitopp, gick alla med i ett parti där detta var rådande hållning, och det finns ingen anledning att tro att de ändrat sig innerst inne.

Det finns fortfarande kvar i deras partiprogram långtgående textmassor om hur viktigt det är att utrikes födda lämnar landet, gärna med stöd från samhället, även om de jobbar och bidrar, och långa haranger om hur du som utrikes född behöver ge upp din identitet och uppgå i det svenska folket om du ska leva här. Det enda som ändrats är frivilligheten. De kommer inte längre att tvinga dig att flytta, så länge de tycker du är tillräckligt svensk.

Det Jomshof uttryckte, och det även Lamotte framför, är en etablerad uppfattning att är du född utanför Sverige ska du aldrig någonsin försöka framföra en åsikt som går emot SD, för då behöver du flytta. Och vi kan skaka på huvudet idag, men om SD får över 50 procent – tror ni då, kära tio procent utrikes födda som röstar på SD – att ni är välkomna att stanna? Under vilka omständigheter?

Är ni beredda att chansa på att er yttrandefrihet framledes kommer att vara lika obegränsad som den vi etniska svenskar åtnjuter?

Är ni övertygade om att inte ni, eller era barn, eller någon annan ni har kär en dag formulerar en åsikt som SD inte tolererar?

Det är provocerande när någon som inte är svensk kommer till Sverige och försöker inskränka svensk yttrandefrihet.” Jomshof fortsätter: ”Om man inte förstår hur svensk demokrati fungerar så kanske man ska fundera på vad man har i Sverige att göra över huvud taget.”

 

#näthat: Att så ett frö av rädsla

Gästkrönika av Hanna Zetterström

Självhat och självömkan. Vi har alla känt de där olika känslorna av sorg och ledsamhet, de gråskaliga och nästan osynliga men samtidigt allt för synliga känslorna. Vi har alla känt den där klumpen i magen som bildas när man får höra något som inte känns bra och som sårar en djupt. Klumpen växer, blir stor och vänder hela ens insida upp och ned & ut och in. Vi har alla känt oss nedtryckta, hatade och utfrysta av någon. Kanske var det av din allra värsta fiende på högstadiet? Kanske var du en gång i tiden tillsammans med någon som du i slutändan förstod gav dig mer hat än kärlek? Kanske blev du bortstött som liten av en förälder eller kanske till och med utav en hel familj?

Vem som helst kan så ett frö av obehag i magen på någon, och vem som helst kan få fröet att växa. Personen som vattnar det, rår om det, ger det solsken och syre – ja, personen som helt enkelt ger det en chans att växa i en fotosyntes av kränkningar kan vara vem som helst. Det kan till och med vara flera på en och samma gång. Om man öppnar upp sig och berättar för någon att någon annan har behandlat en på ett kränkande sätt får man oftast sympati och tröst. Man brukar få en kram, en klapp på kinden eller en kommentar som ”Nämen gud, det där är ju inte okej för fem öre!”.

Omgivningens ursäkter

Människor tycker inte att det är okej, mobbning av alla typer är en utav de värsta sakerna som finns enligt många. Att kränka någon och få den att ifrågasätta sitt mänskliga värde är ingenting en normal människa stöttar och står bakom. Eller? Det är åtminstone vad alla tror, men när det händer på internet så är det helt plötsligt en helt annan fråga.

”Ta det med en nypa salt”, säger de. ”Ta det med en nypa salt, det är bara på internet!”

”Lägg inte ut det där om du tycker att det är så jobbigt att folk kommenterar sådant där då!”, häver de ur sig.

”Du får skylla dig själv som har så mycket starka åsikter, du fattar väl att folk kommer bli upprörda?”, frågar de nedlåtande.

I en webbserie kallad ”Dagens Sverige” säger experten Olle Brickstad att näthat ibland kan vara allvarligare än kränkningar i verkliga livet. Det har, enligt Brickstad, att göra med att materialet som sprids på internet ofta får en snabb viral spridning vilket gör att det är lätt att få tag på, och det blir ännu lättare eftersom att materialet ligger kvar för alltid.

Det är svårt att peka ut en särskild gräns på vad som är och inte är näthat enligt Brickstad. Han säger att ordet näthat är ett paraplybegrepp för internetrelaterade kränkningar, även om det inte är ett juridiskt begrepp. Näthat kan, enligt Brickstad, vara både brottsligt och inte brottsligt. Enligt mig är näthat alltid ett brott; ett brott mot den grundläggande godhetsmoralen jag så korkat förväntar mig att alla människor ska ha programmerade i sig.

Vad är det egentligen som gör att näthatare tror att de kan skriva vad som helst, när som helst till vem som helst?

Vad är det som driver deras hat, är det olikheter de är rädda för?

Har de inte lärt sig när de var små, precis som jag gjorde, att man ska tänka på vad man säger innan man säger det till någon?

Ifall de har blivit uppfostrade på samma sätt som jag och så många andra har, hur kommer det sig då att det tycker att det är en så pass stor skillnad på verbala och virtuella kränkningar som de verkar göra?

Sandlåda

Under hela vår barndom har vi fått lära oss att man ska be om ursäkt och säga förlåt om man gör någon ledsen. Under hela vår tid på dagis fick vi lära oss att man ska vara snäll, att man ska vara en bra kompis och att man inte ska göra andra illa med mening. På dagis löser vi konflikter med det magiska ordet ”förlåt”, och sedan fortsätter vi leka tillsammans. Varför kan det inte vara så enkelt även i det vuxna livet?

Självklart förstår jag att näthat, oavsett om det juridiskt sett är brottsligt eller ej, är mycket värre och mer komplicerat än att kasta sand på någon eller att säga att någon inte är bjuden på ens födelsedagskalas. Näthat är ett mycket större och bredare problem än sådana saker, men för det mesta känns det som att näthatare och dagisbarn ligger på samma nivå: sandlådenivån.

I filmprojektet ”Män som näthatar kvinnor” som sändes i Granskarna SVT år 2013 talar 12 offentliga kvinnor ut om det näthat de har fått utstå under sina år som aktiva offentliga personer. Det är rått, känsloladdat och oerhört starkt att titta på. De avslöjar att de har fått och fortfarande får hotbrev om våldtäkt och mord.

Kvinnorna läser upp breven, där männen har skrivit att de förtjänas att våldtas och stenas till döds. Vissa av de anonyma männen erkänner till och med i sina brev att de har stalkat kvinnorna och att de vet vart deras barn går på dagis. Kvinnorna blir kallade för diverse könsord, när de säger orden skakar de på sina röster och tittar rakt in i kameran med tårfyllda blickar likt försvarslösa små barn. Det är otroligt skrämmande att se på. Jag känner med de här kvinnorna, och jag tycker verkligen att det är för jävligt att de ska behöva utstå det som de tvingas göra.

Hur ser näthataren ut?

Tanken på att det kan vara vem som helst som skriver breven ger mig en stark känsla av obehag. Det kan vara mannen med den bruna Sinatra-hatten jag alltid möter när jag går hem från spårvagnen på kvällen, det kan vara den charmiga bartendern som jobbar på mitt smultronställe till standardkrog, det kan vara en gammal släkting jag inte har någon direkt kontakt med, det kan vara min trevliga gamla lärare eller den käre brevbäraren som lämnar morgontidningen i min brevlåda och alltid säger hej.

Är det främlingsfientlighet som grundar sig i hot om våldtäkt och mord? Är det ett behov av kontroll och makt som utlöser förövarnas oacceptabla beteende, eller kan det till och med vara så illa att de blir upprörda bara för att kvinnorna de utsätter för hat är just kvinnor?

Näthatskulturen kommer alltid att förbli ett stort mysterium för mig, hur mycket jag än analyserar och letar reda på fakta om det så kommer jag aldrig att förstå. Att medvetet trycka ner en annan människa för eget behag, oavsett om det är bakom en skärm eller inte, är något som jag aldrig kommer kunna acceptera. Jag kommer aldrig låta mig tystas med skrämseltaktiker och jag tänker aldrig släppa in en trädgårdsmästare som sår orolighetsfrön i min mage igen.

Källor:

Intervju med experten Olle Brickstad: Dagens Sverige om näthat

Granskarna Sverige: Män som näthatar kvinnor

Med ironin som vapen

”The far-right exploits young men’s rebellion and dislike of ‘political correctness’ to spread white supremacist thought, Islamophobia, and misogyny through irony and knowledge of internet culture.” – Alice Marwick & Rebecca Lewis

Så sammanfattas en av sex slutsatser i en rapport med titeln Media Manipulation and Disinformation Online (PDF) som publicerades tidigare i maj på Data & Society Institute i New York. Det Marwick och Lewis talar om är hur s k digital/Internet literacy och ironi används på ett medvetet sätt för att flytta fram positionerna för ideologiska idéer om t ex vit makt, islamofobi och misogyni (kvinnohat).

Ironi som strategi

Poängen är att gräsrötterna inom den svårt definierade och avgränsade populisthögern (alt-högern, högerextremismen osv) har förstått att ironi har en strategisk funktion i det att den tillåter människor att förespråka ideologiska ståndpunkter och ta avstånd från dem på samma gång. Avsluta med en smiley, så har du ryggen fri. Då kan du säga vad som helst.

Friheten torde vara berusande. Att kunna heila i offentligheten och sen ba’: ”Det var bara på skoj. Man behöver inte vara nazist för att heila. Tror du att alla som lyssnar på Black Metal är djävulsdyrkare? Har du ingen humor? Förstår du inte skämt, eller?”

Men det är inget harmlöst i detta. I den pågående avdramatiseringen av rasistisk symbolik och rasideologiska ståndpunkter flyttas positionerna fram och normaliserar inte bara bruket av språk och symboler, utan även åsikterna: Ideologin.

Att säga det förbjudna

Rent generellt innebär varje delning eller upprepning av högerpopulistiska ideal förklädda till ironi – eller uttryckta som äkta ironi – att vi ytterligare normaliserar antidemokratiska värden som rasism, kvinnohat och islamofobi, menar Jason Wilson, som skrivit om rapporten i The Guardian. Det är ju också ironins själva syfte och kraft; att vara en möjlighet att kunna säga/göra det förbjudna och utmana de dragna gränserna för det tillåtna.

“Fascism is more or less a social taboo. It’s unacceptable in modern society. /…/ Humour or irony is one of the ways that they can put forward their affective positions without having to fall back on any affirmative ideological positions. /…/ They’re putting forward the anger, the sense of betrayal, the need for revenge, the resentment, the violence. They’re putting forward the male fantasies, the desire for a national community and a sense of unity and a rejection of Muslims. They’re doing all of that, but they’re not stating it.” – Alexander Reid Ross

Ett mästerdrag i den här taktiken är att det på samma gång tillåter avsändaren att föra fram åsikter och förhindrar mottagaren att bemöta dem. Eftersom det är sagt med (påstådd) ironi, finns det inga ställningstaganden att angripa eller försvara. Inga påståenden att ifrågasätta. En slags självpåtagen ansvarsfrihet i det att avsändarna huvudsakligen beskriver affektiva positioner utan att för den skull knyta samman dem med ideologiska motsvarigheter.

Dold propaganda

Det kan därför vara en god idé att tänka på att det här faktiskt handlar om propaganda. Om att föra fram och legitimera – brottstycke för brottstycke – ideologiskt tankegods som står i direkt opposition till det demokratiska samhälle vi försöker leva i. Månne är inte alltid avsändaren ens medveten om den strategi hen gör sig delaktig i genom att t ex dela en provokativ mem på Facebook eller raljera över handhjärtan på Twitter, men propaganda är det likväl. Och bör bemötas som sådan, snarare än som ett slags skämt i rå ton. Sak framför syfte, även om avsändaren inte vill hållas vid det.Hanif Bali är ironisk på twitter

I det långa loppet är det tyvärr bättre för både miljö och samhälle att framstå som lite tråkigt humorbefriad och ”politiskt korrekt” än att låta misogyni, islamofobi, homofobi, rasism osv passera. Det står mer på spel än ett par billiga skratt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.