Kategoriarkiv: Krönikor

Prideflaggan stoppas i Sölvesborg pga Samstyrets förlegade traditionstänk

Nu kan jag inte hålla tyst om saken. Här kommer min inre folkbildare med en rant.

Blekingska Sölvesborgs kommunalråd Louise Erixon (SD) har här en mycket tarvlig ursäkt bakom att stoppa prideflaggans plats på de kommunala flaggstängerna. Hon pratar om tradition, att prideflaggan inte ingår i det traditionella.

So sit down and let me give you a history lesson, if you please. Traditioner är sällan statiska. Tittar man på de flesta traditioner har det skett små eller stora modifieringar med tidens gång. Tradition i sig behöver det inte vara något fel på alls, så länge den är inkluderande, dvs att alla är välkomna i traditionen om de vill. En gång i tiden tillät inte den svenska traditionen (förlängt via lagstiftning förstås) att kvinnor skulle få bli präster, att katoliker skulle få ha lika möjligheter till olika ämbeten som lutheraner, att judar skulle få bo var de ville i Sverige på samma vis som övriga svenskar, att samiska barn skulle få gå i samma skolor som övriga svenska barn och att romska barn skulle överhuvudtaget ens få gå i skolan som övriga svenska barn. Det var tradition att exkludera.

Att inkludera Pride i vår kultur och tradition handlar däremot om att inkludera ALLA oavsett sexuell läggning eller könsidentitet. Det handlar om en markering för allas lika värde, något som vi i Sverige vunnit mark i gång på gång om man komparerar med många andra delar av världen (som t.ex. andra sidan Östersjön och Finska Viken). Sverige är idag ett land som står upp för jämlikhet, jämställdhet och mångfald. T.ex. Karlstad Pride har redan blivit något av en tradition i Karlstad. Det handlar inte om att exkludera straighta, utan att inkludera alla andra, att DU har all rätt att få vara den DU är oavsett din läggning könstillhörighet, etniskt bakgrund, teologisk tillhörighet, funktion, ålder eller annat.

Ergo, tradition är något vi människor själva skapar, en dynamik där påfyllnaden är kontinuerlig. Så låt oss göra något konstruktivt och inkluderande av det istället för att slikt som SD agera motsträvigt, bakåtsträvande och kontraproduktivt (ifall vi skall tala om det där med traditioner, svenskhet och sådant där). End of rant.

Och förresten, till sölveborgsmoderaterna och sölvesborgskristdemokraterna har jag bara ett kort meddelande; Shame on you!

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Denna krönika skrevs ursprungligen som ett Facebook-inlägg 190913.

Att passivt möta intolerans

Vi på Motargument har länge bistått med verktyg att möta intoleransen. Bland annat genom texter som slår hål på myter, och vassa argument att möta fördomar med. Ett viktigt och beundransvärt arbete som bygger helt på ideella krafter.


Samhället blir mer polariserat. Konflikten intensifieras mellan de som tror på att mångkultur berikar, och de som tror på motsatsen. Avståndet mellan människor verkar öka.

Om vi verkligen vill främja tolerans är det dock av hög vikt att kunskapsbasen och argumenten används på rätt sätt. Risken att möta fördomar med offensiva motargument är att vi pressar in personen längre in i det intoleranta hörnet. Personen vi försöker övertyga med våra argument kommer istället söka stöd för sin världsbild hos andra likasinnade. Frågan vi behöver ställa oss är om det viktiga är att vinna argumentationen, eller om vinsten är att erbjuda alternativa sätt att tänka?

I mitt arbete som föreläsare möter jag gymnasieungdomar som ger uttryck för en stor frustration att samhället förändras. Flera förklarar att de är osäkra på hur de kan diskutera integrationsproblem. Vissa uttrycker uppriktig oro för resursbrist och hur välfärdssamhället klarar av flyktingmottagande, men med en i grunden human människosyn. Andra har en mer aggressiv inställning och en till synes obefintlig förmåga att sätta sig in i situationen hos den som flyr.

Oavsett ställs jag inför valet om jag vill slå hål på den intoleranta världsbilden med vassa faktabaserade argument, eller om jag faktiskt vill få personen att själv reflektera kring varifrån världsbilden kommer och vad den kan få för konsekvenser.

Jag använde mig länge av den första lösningen. Att rappt gå till attack med fakta om hur mycket invandring gynnar Sverige. Eller offensivt förklara hur vår kultur alltid varit en smältdegel av olika kulturer och därför omöjligt kan vara under hot.

Jag har det senaste året börjat tänka om. Startskottet kom vid en föreläsning i en gymnasieskola under vintern. Jag höll en föreläsning om flyktingars rättigheter med utgångspunkt i verkliga livsöden från Medelhavet. Plötsligt blev jag avbruten av en ung kille som suckade uppgivet att människorna vars berättelse jag framförde förtjänade att dö då de själva valde att korsa havet utan visum.

Hans uttalande genererade spridda applåder i aulan och följdes av flera instämmande påståenden om allt ifrån kostnader för invandring till en hotad svensk kultur. Det råa språkbruket och den bubblande frustrationen tog mig på sängen.

Jag tog sats för att gå till motattack med mina argument, men hade svårt att veta i vilken ände jag skulle börja. Vilken av alla åsikter skulle jag börja att bemöta?

I sökandet efter motargument backade jag ett par steg på scenen och satte mig på en stol. Jag tog ett par djupa andetag och bad eleverna förklara hur de tänkte.

Gymnasieskolan låg på en mindre ort med hög avbefolkning till större städer. Arbetslösheten var stigande. Ett äldreboende hade nyligen byggts om till flyktingboende. En kille förklarade att skolan börjat servera halalslaktat kött. En annan var upprörd över hur resurser lades på hemspråksundervisning. Frustration över samhällets förändring kanaliserades till de som flyttade in.

Utan att direkt opponera mig mot det någon av eleverna tog upp lyckades vi få en bra diskussion. Nyckeln blev just frågorna istället för förmaningar och motargument.

Vad är bakgrunden till att människor flyttar härifrån? Varför stiger arbetslösheten? På vilket sätt påverkar det dig att skolan serverar halalslaktat kött? Finns möjligheten för dig att välja annan mat? Påverkas din egen undervisning av att skolan också erbjuder hemspråksundervisning? Hur påverkar det dig i vardagen att andra söker en fristad här? Ekonomiskt? Socialt?

Att lägga locket på frustration och berätta att individen inte får tänka på ett visst sätt kommer skapa en situation där frustrationen pyser ut i andra sammanhang. Många gånger på nätet där den fångas upp av extrema organisationer, blir bekräftad, och får näring att växa sig starkare. Att möta frustration med offensiva motargument kan möjligtvis få oss själva att känna oss som vinnarna för stunden, men om målet är förståelse och tolerans blir vi i förlängningen förlorarna.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Volymmål för asylinvandringen – varför vi måste sätta tak för antalet canceroperationer

När någon talar om ”volymmål” för asylinvandringen behöver vi tala om ”volymmål” på mycket annat också. Pratet om ”volymmål” missar vad asylrätt handlar om. ”Volymmål” överensstämmer inte heller med de internationella förpliktelser som Sverige tagit på sig.


Man kan tala om att andra länder bör ta emot fler asylsökande som Sverige idag tar emot. Exempelvis.

Precis på samma sätt som man kan ha mål att minska sjukskrivningar genom att göra fler människor friska, men inte genom att säga att fler sjuka människor skall bedömas som friska.

Att som moderaterna gör, prata i liknande stil som SD om att vi skall ha ungefär samma antal asylsökande som våra nordiska grannländer, är att ta noll hänsyn till orsakerna till att fler söker asyl i Sverige. Eller för den delen att färre söker asyl i andra länder.

Det handlar varken om att förbättra situationen i flyktingars hemländer eller att jämnare fördela antalet asylsökande inom EU.

Det handlar enbart om avslag, avslag och åter avslag. Och enbart för att minska antalet asylsökande, oavsett vad asylrätten säger. Då visar man att man struntar i rättssäkerheten.

Att tala om ”volymmål” är att helt missa vad asylrätt handlar om.

Svenska polisen har en budget på cirka 24,4 miljarder. Dess verksamhet är dyr och har det högsta antalet anställda bland svenska myndigheter. Är det inte dags att sätta gränser för polisens lagstadgade verksamhet?

Nej, för alla förstår, självklart och omedelbart, att vi inte kan sätta volymmål på hur många mordutredningar svenska polisen skall bedriva. Svenska staten har liksom andra stater med ambition att skydda sin befolkning, att försöka lösa brott och skydda liv. Dess verksamhet måste anpassa sig till den brottslighet som sker och stoppa den oavsett hur hög den kan bli. Och den måste skydda alla som utsätts för brott, oavsett vilka brottsoffren är.

Artikel 7 och 8 i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna ålägger bland annat de stater som har undertecknat deklarationen följande:

”Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.

Var och en har rätt till verksam hjälp från sitt lands nationella domstolar mot handlingar som kränker hans eller hennes grundläggande rättigheter enligt lag eller författning.” (Källa: FN)

Foto: Andrew

Hur är det med sjöräddning då? Kan det vara ett område där det kan sparas in pengar genom att den svenska kustbevakningen sätter en volym på hur många förlista fartygsbesättningar som skall räddas?

Nej, alla förstår, självklart och omedelbart, att Sverige inte kan sätta volymmål för hur många utländska fartyg som hamnar i sjönöd som svenska kustbevakningen skall rädda. Om vi plötsligt skulle få hundrafalt fler fartyg som förliser på svenskt territorialvatten så är kustbevakningen fortfarande skyldiga att rädda dess besättningar. Återigen måste Sverige som stat rädda liv på människor som befinner sig på svenskt territorium. Detta oavsett hur många det råkar röra sig om år efter år.

Artikel 98 i Förenta nationernas havsrättskonvention förpliktigar nämligen alla stater som skrivit under konventionen följande:

”Skyldighet att lämna bistånd
1. Varje stat skall kräva att befälhavare på fartyg som för dess flagg, i den mån så är möjligt utan allvarlig fara för fartyget, dess besättning eller passagerare
a) bistår varje person som anträffas på havet och befinner sig i sjönöd,
b) så snabbt som möjligt vidtar åtgärder för att rädda personer som råkat i sjönöd, om han underrättats om deras behov av bistånd, i den mån sådana åtgärder skäligen kan förväntas av honom,
c) efter kollision bistår det andra fartyget, dess besättning och passagerare och, där så är möjligt, meddelar det andra fartyget namnet på sitt eget fartyg, dess hemort samt närmaste hamn, som fartyget avser anlöpa.” (Källa: Regeringen)

Distressed persons from a sea-tossed raft in the Mediterranean Sea are transferred from the amphibious transport dock ship USS San Antonio to a Maltese offshore patrol vessel, Oct. 17, 2013. U.S. Navy photo

För att inte tala om sjukvården. Hur många miljarder kostar inte den? Är det inte rimligt att spara in på, säg cancervården? Cancerpatienter kanske skall finna sig i att bara en viss volym patienter får opereras och resten får dö?

Varken staten eller landstingen får sätta volymmål på hur många canceroperationer som skall genomföras. Det förstår alla.

Artikel 12 i Förenta Nationernas internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ålägger bland annat de stater som skrivit under konventionen följande:

”1. Konventionsstaterna erkänner rätten för var och en att åtnjuta bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa.
c) förebygga, behandla och bekämpa alla epidemiska och endemiska sjukdomar, yrkessjukdomar och andra sjukdomar, samt
d) skapa förutsättningar som tillförsäkrar alla läkarvård och sjukhusvård i händelse av
sjukdom.” (Källa: manskligarattigheter.se)

surgery-708507_1280

Så länge sakerna ovan sker på svenskt territorium eller i övrigt är anhängigt till svenska statens suveränitet och myndighetsutövning, är vi skyldiga att vidta åtgärder i varje enskilt ärende.

Så vad har flyktingar med saken att göra? Kan det vara en stor skillnad på flyktingar som kommer till Sverige? Måste Sverige ta hand om dem bara för att de sätter sin fot på svenskt territorium?

Jo, internationell flyktingrätt och huvudsakligen uttryckt i flyktingkonventionen, ålägger stater att rädda människor på flykt från förföljelse. Det räcker med att de människorna befinner sig på svenskt territorium och inte omfattas av Dublinförordningen. Då är Sverige skyldigt att ta emot asylansökningar och pröva asylskälen.

Ok, men du kanske fortfarande inte vill att flyktingar skall ges samma rätt till skydd för sitt liv som alla andra. Den åsikten kan du ha, men asyllagstiftningen kan inte ändras hur som helst ensamt av Sverige. De internationella rättsakter som Sverige har skrivit på styr vår nationella lagstiftning. Sverige kan inte ändra de rättsakterna på egen hand. Om Sverige drar sig undan den internationella rättsordningen kan Sverige isoleras och drabbas av sanktioner. Något som har skett andra länder tidigare och som drabbar en del länder även idag.

Du kanske fortfarande inte bryr dig? Ok, men då tror du inte på alla människors likhet inför lagen och får räkna med att dina åsikter kritiseras som sådana.

Att dessutom börja tala om ”volymmål” på det sättet skulle ge signaler till Migrationsverket att tillämpa asylprövningarna mer restriktivt, oavsett vad lagen och rättspraxis säger.

Vad händer om det blir inbördeskrig i t ex Ryssland och vi får hit massor av ryssar som söker asyl? Vad gör vi om Polen förvandlas till en diktatur och vi liksom under kalla kriget får en massa polacker som flyr hit? Skall ”volymmålen” vara kvar då, eller skall vi fortsätta att blint tillämpa vår lagstiftning?

Grundproblemet i denna debatt är att det saknas förståelse för att prövning av asylansökningar inte beror på att Sverige är ”snällt” eller att vi som land utav god välvilja ”känner för” att utföra de prövningarna. Det handlar om internationella förpliktelser som Sverige har tagit på sig.


Flyktingkonventionen, också kallad Konvention angående flyktingars rättsliga ställning

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

FN:s internationella konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter

FN:s internationella havsrättskonvention


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Hederskultur finns i alla samhällen

Ett problem i den svenska debatten är att det närmast finns ett tabu att tala om svensk hederskultur och svenska hedersmord. I dessa fall beskylls gärningsmannen som psykiskt sjuk medan så snart en muslimsk man mördar sin dotter eller flickvän så handlar det alltid om hedersmord. Det råder samma syn på svensk hederskultur som terrorism utförd av svenska människor.


För att börja i en användbar riktning ska jag förklara hur begreppet hederskultur respektive hedersförtryck används i den akademiska diskursen. Hederskultur handlar om ett system som förtrycker eller inskränker människors fri- och rättigheter med hänvisning till familjens heder. Hedersförtryck är med andra ord ett förtryck mot en människa som på något sätt anses bryta mot den sagda hederskulturen.

Hederskultur stänger in kvinnor.
Illustration av Dashti Jangi

Vad vi oftast tänker på när vi talar om hederskultur och hedersförtryck är utländska familjer och helst muslimska pojkar och män som mördar, kastar syra på eller på annat sätt skadar sina kvinnliga släktingar. Exemplen är oändliga på kvinnor som fallit offer för utländsk hederskultur och idag är det snarare regel än undantag att begrepp som balkongflickor (ett begrepp som kommer ur tanken att en flicka påstås ha begått självmord genom att hoppa från balkongen).

Bildkälla: twear

Frågan är hur många av oss som tänker på hederskulturen som finns hos oss själva? Hur många pappor ger sig inte rätten att döma sina döttrars pojkvänner och ständigt vara på vakt mot eventuella signaler som indikerar att dottern har haft sex. Hur många fäder finns det inte som stolt skryter med att de bär tröjor med tryck som förklarar regler för vad som gäller när man umgås med deras döttrar.

I en artikel i Aftonbladet från 2017 berättar historieforskaren Marie Lindstedt Cronberg en historia om ett Sverige där kvinnor som fick rykte om sig att vara lösaktiga kom det att innebära att hon fick svårt att gifta sig eftersom hon hade tappat sitt värde och därmed var förstört gods, kvinnan var med andra ord en vara vars oskuld satte prislappen på henne. Artikeln fortsätter att berätta om hedersrelaterade begränsningar:

”Förutom att hedersmord och grovt våld inte förekommer sanktionerat av kollektivet, är det precis samma orubbliga könsmönster, syn på sexualitet och begränsningar i val av partner och umgänge, som i hederskulturer vi ser från Mellanöstern.” (Källa: Aftonbladet)

Även i en uppsats skriven på Göteborgs universitet tas det faktum att ogifta kvinnor lät mörda sina nyfödda barn eftersom det var förbjudet att föda utomäktenskapliga barn. Där står vidare att läsa att det var en mycket stark samhällsnorm i Sverige.

”Fram till 1864 tog kvinnor livet av sina nyfödda barn i Sverige på grund av att det var förbjudet att föda utomäktenskapliga barn och det var denna stränga samhällsnorm som låg bakom de barnamord som begicks under 1600-och 1700-talen. Dessa kvinnor ville undvika skammen och sannolikheten att de skulle ställas inför rätta. Det var kvinnorna själva som mördade sina nyfödda barn och detta kan ses som en stor skillnad till hederskulturen då förtrycket och morden vanligtvis sker under offrets tonårsperiod och utförs av familjens män.” (Källa: Hedersrelaterat våld och förtryck)

Detta innebär att den svenska hederskulturen skiljer sig en aning från vad vi normalt ser som hederskultur. I Sverige handlar det dels historiskt, men också än i dagens samhälle om skammen inför kvinnlig sexualitet. I Sverige har mannen fråntagits den kvinnliga sexualiteten som en maktfaktor över kvinnan. Det har skett genom lagstiftning och normer som förnekar kvinnors rätt att vara en självständig sexuell varelse. Detta beror på hur vår samhällsbyggnad ser ut jämfört andra länder.

”Utifrån figuren kan man fastställa att dessa samhällsnormer för prioritering är helt olika. I det svenska samhället är det individen som är i fokus. I hederssamhällen prioriteras gemenskapen över individen och den etniska gruppens värderingar styr och påverkar familjen i större grad än de svenska normerna i samhället.” (Källa: Hedersrelaterat våld och förtryck)

samhällsnormer.png
Källa: Hedersrelaterat våld och förtryck

Fallen av hedersrelaterade mord utförda av svenskar är många. Exempelvis har vi fallet med Mikael Hagelin som först mördade sin mamma för att han ansåg att hon tjatade för mycket på honom. Efter avtjänat straff flyttar Mikael till Fagersta. Där blir han ihop med en flickvän. Efter en kort tid misshandlar och slutligen mördar han henne då han anser att hon påminner för mycket om hans mamma.

Vi har också fallet med Dalby-pappan som slog ihjäl sin fru med en slägga och därefter dumpade fruns och dotterns kroppar ut över ett stup. Därefter larmade han via 112 för att meddela att en olycka inträffat.

Vi har även fallet Martin Jonsson som mördade sitt ex av svartsjuka då han misstänkte att hon varit otrogen.

Vi har även fallet Billy Fagerström som först misshandlade sin dåvarande flickvän i flera år och till sist mördade henne och sänkte hennes kropp fjättrad vid en skottkärra i en sjö.

Vi har även fallet med en 33-årig man som efter en lång festnatt med sin ex-flickvän fick ett tragiskt slut. Slutet kom efter att ex-flickvännen ringt sin nuvarande pojkvän, varpå 33-åringen inledde en dispyt som slutade med att 33-åringen ströp sin ex-flickvän.

Enligt statistik från NTU kan man läsa att av allt våld mot kvinnor så står våldet i nära relationer för 72% av fallen av en bekant eller närstående. Vill man ha ytterligare läsning på ämnet våld mot kvinnor finns en hel del matnyttigt på BRÅs hemsida.

Tabellkälla: BRÅ

En tanke vi bör ställa oss själva innan vi väljer att peka på andra kulturer som hederskulturellt bärande är, hur går mina egna tankar kring mina döttrar, min mor, syster eller annan kvinnlig anhörig?

Jag är pappa till två döttrar och en son. jag har ofta mötts av olika tankar kring uppfostran av min son jämfört med mina döttrar. Jag likt många andra fäder till söner har en mer slapphänt tankegång till min son jämfört med tankegångarna i uppfostran av mina döttrar.

När någon av mina döttrar ska stanna hos någon vän är jag mycket mer noggrann med att kontrollera vilka andra vänner som kommer att vara där. Jag är mer intresserad av att veta vem som någon av mina döttrar ska sova över hos. Jag ringer vännens föräldrar för att kontrollera att min dotter verkligen ska sova över hos den sagda vännen.

När min son säger att han ska sova över hos någon så tar jag det mer med en axelryckning. Jag tänker att om min son tänker sova över hos en flickvän så kommer hennes föräldrar vara mer beskyddande och vara dem som ringer mig. Jag har också läst spaltmeter med artiklar och hört timmar av inslag där pojkvänner uttryckt ägandeskap över flickvänner och där man talar i termer som Min flickvän, om min flickvän skulle göra det ena eller andra skulle jag slå ihjäl henne. Som vi sett i exemplen ovan där ex-pojkvänner i fall av svartsjuka mördat sina ex samt i vissa fall även den nuvarande pojkvännen.

Vad säger lagen om hedersmord?

Hedersrelaterat våld utmärker sig genom sitt kollektiva uttryck. Kännetecknande för våldet är att det inte utövas av en enskild man mot en enskild kvinna i en parrelation, att det grövsta våldet i regel är välplanerat och att både kvinnor och män kan utsättas.

Hedersrelaterat våld och förtryck handlar i många fall om hot som begränsar en ung persons handlingsutrymme eller rätt att själv välja partner. Den som öppet utmanar eller trotsar den rådande normen anses dra skam över hela familjen och riskerar att straffas fysiskt för att familjen eller ett utökat kollektiv ska återfå det som uppfattas som förlorad heder. Gärningspersonerna är ofta familjemedlemmar, släktingar eller andra medlemmar av gemenskapen.

Ett problem som jag ser med synen på hederskultur i den svenska debatten idag är att man använder element i begreppen som gör att hederskultur är något som utförs av ”de andra” och aldrig eller sällan av svenska män.

Ett exempel på ett sådant element är att döttrarna inte tillåts tala svenska i hemmet och ett annat är att det anses behövas att svärmödrar och/eller kusiner som medverkar till påtryckningar för att kvinnan ska bli utsättas för våld.

Vi bör fundera på våra egna tankar kring hur vi själva beter oss mot våra döttrar och flickvänner. Jag menar att hederskulturer är något som finns i samtliga samhällen, men att det alltid är lättare att se fel hos den andre än hos sig själv.

Människor slår ofta ifrån sig att det svenska våldet mot kvinnor är något annat än hedersvåld. Ett annat argument som ofta hörs när en svensk kvinna blivit våldtagen av en utländsk gärningsman, de ska inte röra våra kvinnor. Min fråga till dessa män är då, när började du äga någon kvinna och är den kvinnan medveten om att du anser dig äga henne?

Definition av heder och hederskultur

Den definition som FN satt upp av heder och hederskultur känns mer öppen för att kunna få svenska män fällda för hedersrelaterat brott då man på Nationellt centrum för kvinnofrid skriver så här:

”Heder definieras av FN som en del av en traditionell familjeideologi som ställer upp villkor för kvinnors sexualitet och familjeroll. Identiteter och handlingar som bryter mot dessa normer, exempelvis otrohet, sex före äktenskapet, att umgås med ”fel” personer och i vissa fall även att bli våldtagen, kan leda till bestraffningar och även dödligt våld.” (Källa: NCK)

I Sverige är vi väldigt måna om vem våra döttrar träffar. Pappor har en tendens att fungera mer än väldigt kvävande mot sina döttrar där papporna till att börja med tror att deras döttrar omöjligt kunnat ha samtyckt till sexuella handlingar med jämnåriga partners.

Det finns även i vår svenska kultur där döttrar ses som ägodelar som fäderna helt och fullt bestämmer över. Samma kultur gör skillnad mellan söner och döttrar där om det kommer fram att en son har haft sex med en flicka så är den första frågan ofta, använde du kondom? Om dottern kommer hem och berättar att hon haft sex, då är frågorna av helt annan karaktär, vem var det? Hur gammal var han? Följt av tankar på hur man på bästa sätt ska ta pojken av daga eller åtminstone få han fälld för våldtäkt. Min dotter kan omöjligt samtyckt till samlag, det måste ha varit fråga om våldtäkt.

Den bästa faktabaserade källa jag kunnat hitta är ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige). Enligt statistik som SCB har sammanställt så mördades det 22 kvinnor i Sverige 2018.

Vidare skriver ROKS att hedersrelaterat våld har det gemensamt att det handlar om maktordningen att mannen är överordnad kvinnan:

”Våld i hederns namn kan skilja sig åt i olika sammanhang, men är, liksom alla former av mäns våld mot kvinnor, den yttersta konsekvensen av könsmaktsordningen.” (Källa: ROKS)

Det tragiska i statistiken från 2018 är att samtidigt som det dödliga våldet totalt minskar i Sverige. Enligt statistiken har död som resultat av dödligt våld minskat med 5% samtidigt som det dödliga våldet mot kvinnor har ökat med 22% eller 33 fall av våld med dödlig utgång riktat mot kvinnor. Det är alltså 22 av 33 fall av dödligt våld riktad mot kvinnor som sker i nära relationer.

Bildkälla: BRÅ

Jag menar att det är viktigt att förstå att hedersrelaterat våld och hederskultur, kan se olika ut i olika delar av världen. Historieforskaren och docenten Marie Lindstedt Cronberg påtalar om att kvinnor i en dramatiskt större utsträckning får rykte om sig att vara lösaktiga. Shivan Husseins konstaterande att en kvinna som föder barn när hon är ogift och tittar på hur det ser ut i vårt samhälle idag så kan man bara komma till slutsatsen att heder är något som sitter djupt rotat även i den svenska själen.

Åtminstone gällde detta som sanning under mina tonår att kvinnor som legat med fler än en person var en slampa eller till och med en ”hora”. Handen på hjärtat, hur många av oss män är eller har varit intresserad av ett förhållande med en kvinna som har ett eller fler barn från tidigare förhållanden?


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källor:

Aftonbladet, Dödade fru och dotter
Aftonbladet, Hedersförtryck en gammal svensk tradition
BRÅ, Slutlig brottsstatistik 2018
BRÅ, Våld i nära relationer
Café, Martin Jonsson dödade sitt ex av svartsjuka: ”Jag slog sönder henne”
Expressen, Tovas expojkvän blir inlåst med andra kvinnomördare
Expressen, Mikael Hagelin mördade sin mamma och flickvän
FOU, Hedersrelaterade traditioner i en svensk kontext
Göteborgs universitet, Hedersrelaterat våld och förtryck
Hederskulturer och hedersrelaterat våld
Mitt i Västerort, Ströp ex-flickvän efter lång festnatt
ROKS, Dödligt våld mot kvinnor i nära relationer 2018
ROKS, Hedersrelaterat våld
Uppsala universitet, Nationellt centrum för kvinnofrid, Hedersrelaterat våld och förtryck
Wikipedia, hedersmord

Artiklar på Motargument under hashtaggen #heder

Illustrationer:
Dashti Jangi

När ska Ivar Arpi åka hem till Göteborg för gott?

Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi har sällat sig till dem som tycker att man ska börja skicka hem invandrare, med och utan uppehållstillstånd och medborgarskap.


Återvandring, s k repatriering, är något som allt fler människor talar om allt mer. Fram till ganska nyligen är återvandring något som bara ett fåtal nazister och aktivister i Alternativ för Sverige vågat lufta. Inte ens Sverigedemokraterna vågar prata om återvandring, trots att det var en central punkt i deras partiprogram för 15 år sen.

För att svara Arpi. Varför återvänder inte invandrare i större utsträckning?

Svaret är att invandrare inte är en enhetlig klump av människor där alla tänker lika. Alla funkar olika. En del har blivit integrerade, de flesta har fått vänner här och har kanske släkt här, många har jobb här, VÄLDIGT MÅNGA trivs här och tycker Sverige är fredligt, demokratiskt och lugnt. Kvinnorna är oftast förtjusta i att kvinnor har starka rättigheter här. Många är rädda att det ska bli oroligt igen. När det gäller Syrien är inte alla förtjusta att återvända till ett land styrt av en diktator som har blod på sina händer, även om det är fred just nu. Men för Arpi spelar väl sånt som demokrati och mänskliga rättigheter mindre roll, kan man anta. Eller? Samma sak med tanken att återvända till diktaturens Iran och förtryckets Afghanistan.

Bidrag då? Ja, en liten del är nöjda med att inte jobba och bara ta del av pengar från staten. Men det är få jämfört med de som är arbetslösa och ledsna att inte de kan hitta jobb. Rötägg finns bland alla folk.

”Go home Arpi!” (?)

Men jag ska förklara så enkelt så att till och med Arpi förstår det.

Varför återvände inte flyktingarna från Kroatien, Bosnien och Kosovo efter det blev fred i forna Jugoslavien? Om det verkligen är fred och demokrati borde man väl kunna återvända, eller? Svaret på det är samma som varför Arpi inte bor i Göteborg. Arpi bor i Uppsala, men föddes 1982 i Göteborg. Varför bor han i Uppsala och inte i Göteborg där han är född?

Svaret är att Arpi har ett jobb i Östsverige. Han har kontakter, vänner, familj och kanske till och med barn. Han har kanske rotat sig och älskar att strosa runt Carolina Rediviva eller mata ankorna vid Fyrisån. Han kanske har barn till och med, som har vänner, och en fru som inte kommer från Göteborg och har vänner, liv och jobb där. Han har med andra ord INTEGRERATS i sin nya miljö.

Vi vill att nya svenskar ska integreras så mycket som möjligt. Men då det sker börjar de trivas i den nya miljön och slå rot här. För många nya svenskar är det lika otänkbart att flytta tillbaka till de gamla länderna, alldeles oavsett förtryck och diktatur, för att de börjat slå rot här. Precis som Arpi slagit rot i Östsverige.

Så enkelt är det. Och jag tror inte att Arpi gillar att höra att han bör ”åka hem”. Han vill nog bestämma detta själv!

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Featured image:
Foto: Jesper Sandström
https://creativecommons.org/licenses/by/2.0/deed.sv

Tullbergs myter och fiktioner

Samhällsnytts Jan Tullberg framställer två verklighetsbilder som inte går ihop med vare sig verkligheten eller med varandra: Å ena sidan att det inte skulle finnas någon forskning om sambandet ”etnicitet” och kriminalitet, och å andra sidan att det skulle finnas ett samband mellan ”etnicitet” och kriminalitet. Tullberg har fel på båda punkter – det finns forskning i ämnet, men det finns inget vetenskapligt belagt samband.


Jag vill inleda med att konstatera att det råder konsensus om att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Det är inga nyheter. Så den biten kan vi redan bocka av. Jag återkommer till tidigare försök att utröna samband mellan ”etnicitet” och kriminalitet.

Jag har tidigare vid ett flertal tillfällen redogjort för vilka faktorer som bidrar till att människor faller i kriminalitet. I mina artiklar ”Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?” och Invandrare diskrimineras i alla led i rättsprocessen finner ni belägg för att ”etnicitet” (eller snarare födelseland, eller var föräldrarna är födda) inte är en riskfaktor för brottsbenägenhet. Jag kommer lite längre fram i denna text att återkomma till varför jag anser att ”etnicitet” inte är ett vidare bra begrepp.

På den alternativa mediebloggen Samhällsnytt, vars lögner, vinklingar och #fakenews Motargument många gånger har avslöjat, återfinner vi Jan Tullberg. Tullberg är docent i företagsekonomi, författare och är i mångas ögon en seriös samhällsdebattör. Han är flitigt anlitad av alternativa mediebloggar med ”invandringskritisk” agenda.

Tullberg skriver i en nyligen publicerad krönika om bl a hur viktigt det är att undersöka samband mellan ”etnicitet” och kriminalitet. I krönikan Obekväma sanningar och veritofobi raljerar Tullberg om att akademiker vid universitet har tre uppgifter: forska, utbilda studenter och informera journalister och allmänhet. Han menar att akademikerna, förutom att sprida ren desinformation också undviker att ”notera problem”.

Tullberg hävdar att många av oss blundar för verkligheten. Han använder sig av ordet ”veritofobi”, på begriplig svenska ”sanningsfobi”. Detta påstående går inte att leda i bevis. Tullberg har inget att motivera med mer än att han är övertygad om att många – forskare, statistiker, politiker och allmänhet – inte vågar se sanningen. I detta fall innebär sanningen att ”etnicitet” har betydelse för huruvida människor blir kriminella.

Mot bakgrund av denna s k ”veritofobi” ropar Tullberg – likt många andra – efter ytterligare bevis, svart på vitt, att invandrare begår fler brott än svenskar. Vad beträffar Tullbergs anklagelse om att många av oss blundar för verkligheten kan vi konstatera att alla sekter torde vara överens om att hela den omvärld som inte delar just den egna sektens dogmer skulle lida av ”veritofobi”. Vi saxar följande ur Tullbergs krönika:

”Till de största syndarna hör kriminologerna som undviker att undersöka sambandet mellan etnicitet och kriminalitet. Saliga äro de okunniga som inte tvivlar på det politiska prästerskapets predikningar. Advokater och domare är andra grupper som misskött sig. Den ena dysfunktionella lagen efter den andra har genomförts med bristfällig diskussion och analys.” (Källa: Samhällsnytt)

Vi tar det igen:

Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken. Vi vet också att det har gjorts ett antal undersökningar – i närtid – där målet var att visa på just denna ”nyhet”.

Rapporter om invandrares överrepresentation finns redan

P Jonasson har ganska nyligen publicerat en rapport på sin blogg. Rapporten grundar sig på statistik på ”nästan samtliga fällande domar för sexualbrott  2012-2017”.

Alldeles nyss kom Patrik Engellau ut med en ny rapport som syftar till att ”svart på vitt” bevisa att invandrare är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Maria Robsahm har gått igenom Engellaus rapport och checkat av den mot statistik från SCB och BRÅ. Mer om vad som är problematiskt med Engellaus rapport finner ni i Robsahms artikel Andelen utrikes födda misstänkta för våldtäkt har minskat dramatiskt.

Jag vill nu återknyta till det där om att begreppet ”etnicitet” inte är särskilt bra. Ordet har alltmer börjat ersätta ordet ”ras”. Näst intill rakt av. På så sätt har ordet urvattnats, och då man använder sig av det balanserar man farligt nära dithän rasister, islamofober och ”invandringskritiker” vill flytta spelplanen. Genom att använda sig av begreppet ”etnicitet” istället för ”ras” upplever man att man är immun mot alla anklagelser om rasism. Off-topic vill jag förekomma eventuella frågor om varför jag nämner islamofober i sammanhanget. Islamofober hävdar oförtrutet att muslimer inte är en ”ras”, vilket innebär att man inte kan vara rasist om man hatar islam och/eller muslimer.

Vem är svensk?

En viktig sak att ha med i sammanhanget är frågan om vem som egentligen är svensk. Engellau hävdar med bestämdhet att svensk är man då man är född i Sverige med två inrikes födda föräldrar. Den definitionen är inte vedertagen. Istället talar man vanligen om ”svensk bakgrund”. I detta begrepp innefattas även människor med en inrikes född förälder. För att ytterligare ställa begreppets vara eller inte vara på sin spets kan vi ställa oss frågan vilken ”etnicitet” Alice Bah Kuncke har. Jag lämnar frågan obesvarad, och låter dig som läsare fundera över det.

Intentionen i Jonassons och Engellaus rapporter, nämligen att leda i bevis att invandrare är de som begår våldtäkter i Sverige, solkas betänkligt av att andelen utrikes födda skäligen misstänkta för våldtäkt har minskat dramatiskt. Engellau finner också fakta för detta och skriver att han inte kan förstå hur det kan ha blivit så.

Man kan inte som Tullberg nu gör ropa efter ytterligare en undersökning om sambandet ”etnicitet och kriminalitet”. Det är liksom redan gjort. Ett flertal gånger. Och vi vet redan hur det ser ut i statistiken. Vi vet också att siffrorna för kriminalitet bland människor med svensk respektive icke-svensk bakgrund håller på att jämnas ut.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Vilhelm Moberg versus SD

Sverige är ett av världens mest individualistiska länder. Vilhelm Moberg propagerade för ökad individualism, republik, NATO och mot kyrkan. SD använder sig av ett logikfel, s k ”cherry-picking”/plockar ”russin ur kakan”, när de använder sig av lösryckta citat från Mobergs verk.


När flera av topparna inom SD citerar Vilhelm Moberg, kanske de bör ta reda på Mobergs åsikter så att de inte tar sig ensidiga tolkningsföreträdet över dennes intentioner och värderingar.

Turligt nog finns det väldigt mycket text som beskriver vad Moberg tyckte och tänkte. Det märks därför att SD har plockat ”russin ur kakan” i sina försök att framställa det som att SD:s värderingar idag är som Mobergs.

”Sverigedemokraterna är anhängare av den konstitutionella monarkin och anser därmed att Sveriges monark skall vara statschef.”

– citat ur SD:s partiprogram

Moberg var republikan och avskydde monarki, kungahuset, hovet och kyrkan. Moberg värnade om allmogen, småbönder, torpare, backstugusittare, soldater, tjänstehjon, småfolk och ”löskefolk” och agiterade inkluderande om alla människor som bodde i Sverige – och de hemlösa. När Moberg skrev om svenskar och om folket, då hade han inga exkluderande tankar baserade på etnicitet eller medborgarskap.

Mobergs ideologi har beskrivits som bonde-anarkism, och så har bland annat Eva Moberg (hans dotter), Svante Nycander (DN) och Daniel Sjöberg på Allmogen.org beskrivit den. Moberg skrev och uttryckte sig ibland antisemitiskt, bland annat gentemot bokförläggaren Albert Bonnier.

”Svensk strävan” skrevs på beställning av svenska Försvarsstaben, som krigstidspropaganda, år 1941, i syfte att försöka ”fostra” svenska folket inför ett potentiellt invasionsförsök från Tyskland.

Moberg var motståndare till neutralitet och för NATO, som man kan läsa i detta brev han skickade från USA:

”Jag har skrivit skällebrev till alla neutralitetsidioterna i högre ställning… så fort jag får fullmakt skriver jag under Atlantpakten (Nato) för Sveriges räkning…” (Källa: Allmogen.org)

”… allt jävelskap som man läser om hemifrån… att jag med varje dag får allt mindre lust att återvända hem…” (Källa: Allmogen.org)

”De grundelement inom den klassiska socialkonservatismen som Sverigedemokraterna framförallt sympatiserar med är dess strävan efter att försöka skapa stabilitet och gemenskap i samhället…” (Källa: Sverigedemokraternas partiprogram)

– är ett av många citat man kan göra ur SD:s partiprogram vilka väl får tolkas som totala motsatsen till individualism?

”…var och en får leva sitt liv såsom han finner bäst så länge han inte inkräktar på någon annans rätt att leva såsom honom synes bäst.” (Källa: Allmogen.org)

– är ett citat från Vilhelm Moberg där han tydligt uttrycker sig om ökad individualisering och emot assimileringspolitik.

Då Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson väljer att rycka stycken helt ur sitt sammanhang ur ”Svensk strävan” så ignorerar de kontexten och tiden i vilken den skrevs, och de missar att Mobergs ideologi och temperament inte skulle tolerera att SD försöker vrida om betydelsen av hans ord.

Vän av ordning undrar även varför SD aldrig citerat Mobergs åsikter om auktoritära, totalitära stater, fascism, nazism, kommunism etc.:

”den totalitära staten kan överrumpla oss inifrån, på smygvägar vi aldrig tänker på, ett steg i sänder. Jag tror att den faran börjar bli aktuell för oss.” (Källa: Allmogen.org)

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Allmogen.org (allmoge-projektet hette tidigare: ”Projekt Moberg”)

Sverigedemokraternas partiprogram

IFFS: Sverige – världens mest extrema land?

Vithetsnormen inte bra som enda utgångspunkt för rasism

Rasism kan inte utgå från vithetsnormen där man menar att rasism inte kan förekomma om offret är vit. Vi har mängder av folkgrupper i Sverige som är vita men trots sin hudfärg varit utsatta för rasism i hundratals år. Att använda hudfärg som utslagsfaktor för huruvida en diskriminering är rasism eller ej är problematiskt och lurar in oss i en smygrasistisk diskurs.


Vi har ett problem med begreppet rasism i Sverige där en del tycks tro att rasism är något som endast vita kan begå som brott mot mörkhyade. Detta är dock en felaktig bild av hur begreppet används. Vi har en mängd olika folkgrupper som fallit offer för rasism. Bara i Sverige har vi exempelvis judar, finländare, romer och samer bland många andra.

black-1294326_960_720
Begreppet rasism får inte begränsas till att enbart utgå från hudfärg.

Vi har dessvärre en lång historia av rasism i Sverige där förföljelse av romer började redan på 1500-talet och samerna har varit utsatta för rasism sedan åtminstone 1800-talet. Att då låta hudfärgen få monopol för att avgöra huruvida det rör sig om rasism är problematiskt eftersom det då utesluter stora grupper av minoriteter.

Hudfärg inte nödvändigt kriterium för rasism

Folkgrupper har utsatts för rasism i flera hundra år och det är inte hudfärgen som varit utgångspunkten för rasismen utan snarare att det finns något hos gruppen nyanlända som skiljer sig från vad man uppfattar som normen för samhället man lever i. Under 90-talet var det polackerna som var annorlunda och kom för att stjäla våra jobb. Strax innan muslimerna kom i fokus för rasismen hade vi människor från diverse baltstater som samtliga var kriminella och stal allt som inte var fastskruvat i golv eller väggar.

Ett argument som jag nyligen använde mig av i en debatt i en Facebook-grupp var att jag som svensk med finländsk mor inte fick lära mig finska under mina uppväxtår. Min mor ansåg att det var en stark nackdel att kunna tala finska i Sverige under 70-80-talen. Vidare minns jag också synen på finländare i Sverige för den här tiden som personer som super och slåss samt använder kniv. Även detta kan man läsa mer om på Forum för levande historia.

Under denna debatt med en påstådd antirasist så hävdade hen att hudfärg var ett absolut kriterium för huruvida man kunde tala om rasism. Han sa att ”är du vit har du aldrig upplevt rasism”. Jag frågade då om min fru som är kurd från Irak kunde bli utsatt för rasism. Det kunde hon givetvis, hon var ju rasifierad, menade personen. Jag talade om att min fru är blekare än jag och frågade då hur det förhöll sig med hens första kriterium för rasism. Denna fråga vägrade personen att svara på. Jag upprepade min fråga flera gånger och när jag sedan valde att posta min fråga i en annan del av hens tråd som följdfråga på en annan persons frågeställning så hävdade personen att han hade svarat på min fråga redan. Kort efter detta blev jag utslängd ur gruppen.

Till att börja med vill jag bemöta påståendet att vita aldrig kan utsättas för rasism. Detta är en kraftig förenkling som är problematisk när man börjar kika på vilka implikationer en sådan definition får. Om vi börjar med att kika på folkgruppen samer i Sverige så har de under hundra tals år rapporterat om hur de utsätts för rasism, såväl systematisk som mer personlig sådan. Vill man läsa mer om hur den här typen av rasism kan se ut så finns en hel del att läsa på Forum för levande historia.

Samisk_kvinna_-_Nordiska_Museet_-_NMA.0033065Rasism är rasism oavsett vem som utsätts för den eller vem som utövar den, alla människor oavsett vilken nationalitet hen har kan vara rasist. Det finns människor som kommer från Chile som är rasister lika mycket som att det finns människor som kommer från Kenya eller Thailand som är rasister. En sak ska jag dock ge personen rätt i och det är att i Sverige finns ingen strukturell rasism riktad mot människor som är ursprungligen svenska. Detta är dock inte synonymt med att det i Sverige inte förekommer rasism mot vita eller bleka människor.

Det finns mängder av folkgrupper i Sverige som är utsatta för rasism men som inte har hudfärgen som talar emot dem. Deras lidande är dock inte mindre och ska inte relativiseras för att det finns andra grupper som anses vara mer utsatta. Att som den här personen mena att rasism endast finns mot människor med brun hudfärg är direkt rasistiskt. Hen fastnade dessutom i ett resonemang om att bleka människor från olika geografiska områden ändå omfattas av begreppet då man väljer att gradera människors lidande efter ett upplevt utanförskapskriterium. Jag har även mött argumentet att vithet inte är synonymt med att ha ljus hudfärg. Om vi ska börja fundera i dessa banor och använda oss av rasisters retorik landar vi i att den vita automatiskt är gärningsmannen. Men viktigast i sammanhanget blir då att den färgade personen alltid är ett offer, vilket i sin tur leder till begrepp som omvänd rasism. Omvänd rasism är en tanke att färgades diskriminering mot vita skulle vara en form av omvänd rasism. Detta är dock helt fel eftersom all diskriminering är ett uttryck för rasism.

Strukturell rasism mot svenskar?

Som vän av ordning måste jag här klargöra för mitt ställningstagande i en tidigare artikel jag skrivit på Motargument där jag menar att strukturell rasism mot svenskar inte finns i Sverige. Detta menar jag fortfarande är gällande, men det finns flera former av rasism där den strukturella ofta slår hårdast och är mest skoningslös mot den som drabbas. Detta gäller eftersom det handlar om hela samhällsstrukturer som agerar diskriminerande mot människor av annat ursprung än majoriteten. Det finns däremot även en mer personlig rasism, den rasism som utförs av individer och riktas mot individer. Den här formen av rasism finns bland alla nationaliteter och är riktad mot alla möjliga folkgrupper och individer.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källor
Forum för levande historia, Historisk forskning om rasism och främlingsfientlighet
Forum för levande historia, Rasism och diskriminering av samer
Motargument, Strukturell rasism i Sverige
Samer, Samepolitik i rasismens tidevarv

Frihet är bättre än kristen populism

Förutsättningen för ett fritt samhälle är att värderingar som frihet och pluralism är förankrade och praktiseras. På olika håll i världen som i EU brukar religionen spela en mindre roll än de politiska värderingarna när det handlar om hur samhället ser ut. Bland annat eftersom individens rättigheter, självförverkligande och framsteg genom historien till stor del har varit resultatet av en motreaktion i förhållande till auktoritärt och regressivt religionsbruk.

Man skulle kunna tro utifrån Kristdemokraternas senaste identitetspolitiska kommunikation att partiet likt Socialdemokraterna har haft en central samhällsbärande roll i Sveriges moderna politiska historia. Detta trots att jämställdhetsarbete och livsstilsliberaliseringar genomfördes långt innan KD tog plats i riksdagen. Partiet grundades under 1960-talet då man motsatte sig progressiva trender som sekularisering och materialism. Men hur gick KD från det till budskapet att ett liberalt samhälle måste vara lika med ett kristet samhälle?

Fallet med KD:s förändring påminner om Sverigedemokraternas utveckling. Medan SD försöker att ”nationalisera” olika värderingar så försöker KD att framhålla vissa värderingar som kristna. Genom att vilja göra olika politiska värderingar till något etniskt eller kulturellt uppstår en mycket problematisk utveckling främst i relation till demokratin. Eftersom ett demokratiskt samhälle förutsätter politisk mångfald genom att exempelvis debattera vad som är liberalt, feministiskt eller konservativt. Om alla värderingar och beteenden kunde beskrivas med ett adjektiv så skulle inte något demokratiskt samtal och pluralism behövas.


Ett annat problem i budskapet hos SD och KD är att man ger en falsk och opportunistisk bild av att skydda olika värderingar som påstås vara hotade av invandrare, i synnerhet muslimer. Det görs genom kulturistisk människosyn där till exempel individer från Afghanistan tillskrivs egenskaper som de inte har per automatik. Att många söker flykt och trygghet i EU handlar ju faktiskt ofta om att man vill komma bort från värderingar och beteenden som upplevs som förtryckande och exkluderande.

Förvisso är fallet att många européer ser sig som kulturellt kristna och av olika skäl, ofta obefogat, känner oro rörande invandring från Mellanöstern. Men istället för att kommunicera om acceptans, fred och harmoni väljer KD att spela på rädslan och förmedla nidbilder. Men i ett fritt samhälle har individen rätte till fritt identitetsskapande tack vare konstitutionella aspekter som demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstyre. Dessutom är även religiösa värderingar som ödmjukhet och medmänsklighet viktiga i diskussioner om lösningar exempelvis rörande flyktingmottagning.

Den politiska kommunikationen om värderingar och identifikation har sedan 2014 kommit att bli en allt mer auktoritär trend i debatten. KD:s senaste utspel är också intressanta med tanke på hur debatten utvecklats i USA. Begreppet ”judisk-kristna” värderingar används ofta av aktörer med högerkollektivism, exkluderande konservatism och islamfobi på agendan. Kommunikationen om det judisk-kristna kan ses som högerorienterad identitetspolitik som en motreaktion i förhållande till vänsterorienterad identitetspolitik som kritiserar vitas privilegier och patriarkatet.

Men två dåliga gör inte en bra. Inom borgerligheten finns det många som bär på en politisk allergi mot både identitetspolitik och postmodernism. Och det av förståeliga skäl. Samtidigt gör även vissa borgerliga aktörer som KD likadant som ”den identitetspolitiska vänstern” när man själv ägnar sig åt kollektivistisk identitetspolitik och använder värderingar på motsägelsefulla sätt. Under 2016 gjorde Ebba Busch Thor uttalanden om att Sverige befann sig i en värderingskris på grund av invandringen. Men skiftande värderingar är i första hand ett resultat av reaktioner inom samhället, alltså hos delar av Sveriges befolkning.

Som forskningen visar finns latent auktoritära individer i varje samhälle som vid snabba samhällsförändringar upplever oro och rädsla. Det förklarar delvis varför bejakandet av kristna värderingar sammanfaller med krav på färre flyktingar och fler förbud. Ett stort misstag under 2016 var att andra partier inte tillräckligt tydligt markerade emot SD:s och KD:s utspel om invandring och värderingar. Man kunde ha kommunicerat mer om att värderingar är individuella, förändras med tiden, att konstitutionella aspekter som frihet och mänskliga rättigheter i kombination med olika reformer är avgörande under en större flyktingmottagning.

Det som fler borde undvika nu är att acceptera Ebba Busch Thors påstående om att ett fritt samhälle är lika med ett samhälle på kristen grund. Detta eftersom det finns gott om exempel på samhällen, som Ryssland eller Tanzania, där majoriteten av befolkningen är kristna men som ändå måste anses vara som allt annat än fria och öppna. Förutsättningen för ett fritt samhälle är alltså inte lika med kristendom eller någon annan religion. Istället utgörs förutsättningen av att det råder frihetliga, till exempel liberala idéer, vilka har format människors syn på individen, offentlighet och samhället i stort. Något som inte minst har varit viktigt för EU:s institutionella utveckling eftersom arvet från den kristna etiken bara är en mindre del av konstitutionalismen som överlag är präglad av värderingar som är universella och liberaldemokratiska.

Att leva i Sverige är lika med att leva i ett samhälle där rasismen, i den gamla rasbiologiska versionen, har reducerats mycket jämfört med hur situationen såg ut för 30 år sedan. Samtidigt gäller det också att undvika dels den kulturella rasismen men också kulturistiska generaliseringar. Få skulle invända emot påståendet att kulturen i USA är bättre än i Saudiarabien när det kommer till migration. Men det handlar inte om kristen kontra muslimsk grund utan handlar om frihetlig och öppen versus auktoritär och sluten grund. Istället för mer kollektivistisk kommunikation i debatten om invandring, islam och identifikation så behövs det mer frihet, fred och framåtanda för att bland annat kunna minska politiska spänningar i världen och underlätta människors rörighet, till exempel mellan EU och Mellanöstern.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Denna artikel har tidigare publicerats på Magasin Opulens

Vi pratar om barn

”IS-barn”. Så. Nu har jag skrivit det. Och kommer inte att göra det igen.

Smaka på det där ordet. Kan du tänka dig ett mer illvilligt epitet? Tyvärr är ordet medvetet valt för att skapa sensation och alarmism. Jag kan förstå att rasister, nationalister och populister gärna frekventerar epitetet, men att etablerad media också gör det är skrämmande. Det visar också på hur stor makt och inflytande som högerextremismen besitter.

Vi pratar om barn. Barn får aldrig skuldbeläggas för vad deras föräldrar har gjort, eller haft för åsikter. Vi pysslar inte med arvsynd. Barn kan aldrig ställas till svars för sina föräldrars gärningar.

Vi pratar om barn. Radikalisering, illgärningar och atrociteter är INTE avhängigt arv, dvs gener, eller miljö. Nu protesterar säkerligen en hel del, men låt mig förklara. Miljö är naturligtvis en påverkansfaktor och jag vet att många av dessa barn har bevittnat värsta tänkbara illdåd. Jag vet att många av dem också har indoktrinerats med en fasansfull, våldsbejakande syn på andra människor. MEN de flesta av barnen är små (enligt terrorforskare Magnus Ranstorp är nästan alla barn under tio år), och kan formas till att bli älskade barn, på samma sätt som ditt eller mitt. Även de barn som är lite äldre förtjänar att få vara älskade och leva i sammanhang där de känner sig trygga.

Vi pratar om barn. Opinionsbildare som bl a Katerina magasin, Ledarsidorna och annan högerextrem alternativmedia pratar om arvsynd och ”missar” den ack så viktiga detaljen att vi pratar om oskyldiga barn. I deras propaganda finns inga som helst skrupler för hur vi ska intalas att se på dessa barn. De är i deras värld redan förlorade till våldsbejakande terrorism. För dessa aktörer är övertygelsen om att dessa barn utgör en fara för vårt samhälle oändligt stark. Retoriken de använder för att manifestera sin demagogi är ovärdig barn i allmänhet, och dessa barn i synnerhet.

Vi pratar om barn. Jag kan för mitt liv inte förstå hur det ens kan vara en debatt huruvida dessa barn, med maximal otur i föräldralotteriet, ska få en fristad i det land som de antingen är födda i, eller där deras föräldrar är, eller var, medborgare.

Vi pratar om barn. Många av dessa barn är föräldralösa. Det är inte värdigt. Dessa barn behöver föräldrar. Det är vår plikt att se till att de får det.

Vi pratar om barn. Barn som har oantastliga rättigheter, precis som ditt, eller mitt, barn. Det handlar om mänsklig säkerhet i allmänhet, och för dessa barn i synnerhet.

Vi pratar om barn. Barn är vår framtid, barn symboliserar liv och hopp därom. Dessa barn har ingen framtid. De har inget värdigt liv. Och om vi inte ser till att dessa barn sätts i ett annat sammanhang än det helvete de befinner sig i nu, ja då pulvriserar vi symbolen för liv eller hopp därom.

Vi pratar om barn. Jag ställer mig frågan huruvida dessa skribenter och de läsare som tar till sig deras retorik på allvar tror att de här barnen är förutbestämda att växa upp till terrorister. Eller är det blott en rationalisering för att förklara varför man vill straffa barnen för föräldrarnas brott?

Vi pratar om barn. Att låta barn bära skuld för sina föräldrars handlingar, att inte se dem som egna individer utan straffa dem för familjens brott, är att propagera för arvsynd. Det vill jag inte se i mitt Sverige.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.