Kategoriarkiv: Krönikor

SD:s falska narrativ om slöjförbud och kvinnorättigheter

Sverigedemokraterna proklamerade nyligen att de tänker gå till val på att Sverige ska stifta en ny lag om att totalförbjuda slöjor. Partiet har länge försökt bygga ett falskt narrativ som går ut på att de skulle värna utsatta och förtryckte kvinnor som tvingas bära slöja. I själva verket är SD:s häxjakt på muslimer, i detta fall muslimska kvinnor, ett uttryck för deras etnocentrism och -nationalism. De som inte ser ut som eller passar in i den mall som partiet förespråkar har helt enkelt inget existensberättigande i Sverige.


Från SD-politiker hör vi ofta det eviga mantrat att om galoscherna inte passar kan man åka hem till sitt hemland. Hur rimmar detta med att de skulle värna de utsatta och förtryckta kvinnorna? Det finns ju ingen förutsättning för att de skulle kunna ta av sig slöjan i hemlandet. SD:s taktik är att avhumanisera och demonisera invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet.

Sara Gille (SD), talesperson i jämställdhets- och hederspolitiska frågor, kallar i en intervju med SR Ekot slöjan ”ett islamistiskt plagg”. Eftersom traditionen att täcka håret inte specifikt är en muslimsk tradition, så har hon fel i sak. När hon får frågan om de kvinnor som faktiskt vill bära slöja svarar hon:

”– Vill man göra det så finns det ju andra länder att åka till där man faktiskt tillåter det, helt enkelt. Så säger jag.” (Källa: TV4)

Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto 260611.

Syftet med utspelet om slöjförbud är således varken att värna kvinnorätten eller att stärka jämställdheten. Högst troligt genomskådar även SD-sympatisörer det falska narrativet, men det spelar mindre roll. Människor är indoktrinerade i partiets etnocentrism och -nationalism samt den antimuslimska retoriken, och har svårt att se att partiet de sympatiserar med skulle kunna ha fel.

Att SD nu går till val på att lagstifta om slöjförbud är dessvärre ett naturligt steg i partiets intensifierade häxjakt på muslimer. Det går inte att, mot bakgrund av tidigare utspel samt nu denna nya giv, undvika spekulationer om att partiet inte kommer att ge upp sin dröm om att göra Sverige fritt från muslimer, allra helst ett etniskt homogent Sverige.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källa:

SVT: Sverigedemokraterna vill se totalt förbud mot slöja i Sverige

Lästips:

Motargument: SD vill totalförbjuda slöja

Motargument: SD och slöjförbud: Vad du bör veta

1 av 6 uppehållstillstånd är asyl-/flyktinggrundat (2026)

2025 var det år med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på över 40 år. I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges flyktinginvandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som erhåller uppehållstillstånd. Motargument har kikat på siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete.


Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd visar att Sverige beviljar färre uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund idag jämfört med under flyktingvågen relaterad till kriget i Syrien för ett antal år sedan. Motargument har ännu en gång granskat Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd. Vid närmare efterforskning visar det sig att endast 1 av 6 beviljade uppehållstillstånd hittills under 2026 var asyl-/flyktinggrundade.

Så hur ser siffrorna ut?

Totalt har 34 126 uppehållstillstånd beviljats hittills under 2026. Dessa fördelar sig enligt följande:

  • Anknytning 10 797
  • Arbete 10 942
  • Skydd (inklusive massflyktsdirektivet) 4 532
  • EU/EES: 3 427
  • Studier 4 081
  • Verkställighetshinder 347

Om vi bryter ner siffran för ”anknytning” i de olika grupperna så finner vi att 892 personer beviljats uppehållstillstånd som anhörig till en person som har flykting-/asylgrunder. Övriga inom samma kategori som beviljats uppehållstillstånd är: Adoption (4), anhörig till övriga (9 801), samt personer med synnerliga skäl anknytning (100), totalt 9 905. I gruppen ”Anknytning – anhörig till övriga” ingår personer med anknytning till exempelvis svenska medborgare eller till personer som har uppehållstillstånd i Sverige på andra grunder än asyl, arbete eller gäststudier, t ex nyetablerade/etablerade förhållanden till person i Sverige som inte fått uppehållstillstånd av asylskäl tidigare. I gruppen ”personer med synnerliga skäl anknytning” ingår bl a personer som är make/sambo till någon som är bosatt/har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige (Utlänningslagen 5 kap 3a § stycke 1 och 3).

Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd blir siffrorna 4 532 + 892 + 347 personer = 5 771. (Den första siffran är siffran för asyl (skydd), den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder, och den tredje siffran är verkställighetshinder. Antalet beviljade uppehållstillstånd hittills under 2026 enligt massflyktsdirektivet, dvs flyktingar från Ukraina, är 3 587. Medan den totala siffran på 2026 års beviljade uppehållstillstånd är 34 126. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 17 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl/skydd och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså ett av sex: 1/6.

Det finns de som anser att uppehållstillstånd för utomeuropeiska flyktingar är ”sämre” än uppehållstillstånd för flyktingar från Ukraina. Motargument är av uppfattningen att en flykting är en flykting, oavsett ursprung. Antal beviljade uppehållstillstånd för personer med utomeuropeisk bakgrund är 945. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att knappt 3 % av alla beviljade uppehållstillstånd är för personer med utomeuropeisk bakgrund. Alltså knappt ett av 33: 1/33.

Vi påminner om att 2025 är året med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på över 40 år.

För den som vill läsa mer om t ex fördelningen mellan tillfälliga och permanenta uppehållstillstånd, persontyp (ensamstående, familj eller ensamkommande) samt kön kan hitta det på Migrationsverket.se.

Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.

Detta är en spinoff på artikeln Myten om alla uppehållstillstånden (2026). Där finns adekvata länkar till Migrationsverket.

Gråzonen mellan israelkritik och antisemitism

”Israelkritik är inte antisemitism”  och ”antisemitism är inte israelkritik” har vi hört många gånger i debatten. Och det kan nog de flesta hålla med om. Men var exakt går egentligen gränsen mellan antisemitism och israelkritik? Frågan är mer relevant än någonsin i en tid där både kritiken mot israel och antisemitismen mot judar har ökat.


Här är ett exempel på sammanblandningen av antisionism och antisemitism:

KD-politiker påstår i en debattartikel att antisonism och antisemitism är samma sak.

Talespersonen för Jews for Israeli Palestinian peace Dror Feiler svarar och menar att antisionism inte är antisemitism.

Några exempel på när debattörer konstaterar att israelkritik och antisemitism inte är samma sak:

Jonathan Leman, Expo: ”Sluta kalla antisemitism för israelkritik”

Anna Sundström, Olof Palmes Internationella Center, ”Att illvilligt kalla kritik mot den israeliska regeringen för antisemitism är stötande”

Aron Verständig, Judiska Centralrådet: ”Det går utmärkt att kritisera Israel hårt”

Mathan Shastin Ravid, SKMA, resonerar om olika definitoner av antisemitism

Problemet

De flesta människor skulle skriva under på konstaterandena att ”israelkritik är inte antisemitism” och att ”antisemitism är inte israelkritik”. Dessa konstateranden är väldigt lätta att göra men tar oss inte närmare en lösning. Problemet är att det i debatten inte finns en konsensus kring ett tydligt och objektivt konstaterande om var exakt gränsen går.

Ta följande citat som exempel. I princip ingen skulle påstå att ”jag gillar inte Netanyahus utrikespolitik” är ett antisemitiskt citat. Inte heller skulle någon påstå att ”judar är kackerlackor och Hitler borde ha avslutat jobbet” inte är ett antisemitiskt citat.

Dessa två citat kan anses höra hemma på de två ytterkanterna, där det första citatet är längst ut på kanten av ”israelkritik” och det andra citatet är längst ut på kanten av ”antisemitism”.

Gråzonen

Förvirringen börjar när det i debatten ska diskuteras saker som, rätt eller fel, kan anses ligga i gråzonen mellan de två självklara ytterkanterna.

”Israel har inte rätt att existera som en judisk stat” är ett exempel som har debatterats mycket mellan pro-palestinier och pro-israeler.

Pro-israeler skulle säga att detta påstående är ett bevis för antisemitism hos personen som säger det för att ”alla andra etniciteter har egna länder och ofta flera länder, judar har bara ett land, ett väldigt litet land, och inte ens det ska judar få ha efter förintelsens enorma lidande? Det är uppenbarligen antisemitism!”.

Pro-palestinier skulle säga att en ”judisk stat” är de facto en etnonationalistisk stat som då kodifierar apartheid mot palestinier, både de som inte är medborgare i Israel men som bor på ockuperade områden, men också de som är medborgare i Israel, och att etnonationalism per definition är rasistiskt och antidemokratiskt, och att endast en icke-etnonationalistisk demokratisk stat där judar och palestinier har lika rättigheter har rätt att existera.

Om pro-israelerna har rätt så är citatet antisemitiskt. Om pro-palestinierna har rätt så är citatet inte antisemitiskt.

Så vem har rätt? Kan vi konstatera vem som har rätt på ett vetenskapligt, objektivt och icke-politiskt sätt? Eller är det omöjligt att konstatera utan att göra ett politiskt ställningstagande? Och vad borde officiella seriösa organisationer som kämpar mot antisemitism så som SKMA och EXPO ha för ställningstagande i frågan om Israels existens som en judisk stat för att bara ta ett av många exempel?

Kan lösningen vara opolitisk?

Det är lätt att vifta bort obekväma frågor om gråzonen och säga att det där är en politisk och ideologisk fråga och att det ska inte organisationer som strikt arbetar mot antisemitism och rasism ta ställning till. Och vad jag vet så har varken SKMA eller EXPO tagit ställning till just den frågan och säkert är det många andra frågor som kan anses ligga i gråzonen som de inte har tagit ställning till heller. Men om de inte tar ställning till den och andra frågor som kan anses ligga i gråzonen så blir ju konsekvensen att det blir otydligt från deras sida vad exakt som är antisemitism och vad som inte är det. Och denna otydlighet leder till att det allt viktigare motståndet mot antisemitismen försvagas och förvirras.

En annan allvarlig bieffekt av otydligheten i samhällsdebatten är  den rasism som palestinier och pro-palestinska invandrare utsätts för där många målas upp som antisemiter och terrorister och där de i debatten om antisemitismen målas upp som ”ett muslimskt problem” och ett ”invandringsproblem” som ”importerats från Mellanöstern”.

Generella konstateranden räcker inte

För att i samhällsdebatten nå fram till en tydlig gräns mellan antisemitism och israelkritik så räcker det inte med generella påståenden om att ”israelkritik är inte antisemitism” och ”antisemitism är inte israelkritik”. Organisationer vars syfte är att arbeta seriöst mot antisemitism måste arbeta fram tydliga avgränsningar och kunna säga ”Här exakt går gränsen mellan israelkritik och antisemitism, och här är de vetenskapliga resonemang som har lett oss till den slutsatsen”. Vidare så måste dessa organisationer pedagogiskt och enkelt kunna förklara detta för folk i allmänhet genom folkbildning, utbildningsinsatser, i debatter osv.

Världen är full av människor som anser att palestinier och israeler är lika mycket värda och som känner väldigt starka känslor av sorg och ilska för lidandet hos det israeliska och det palestinska folket men som kanske är vilsna i var exakt gränsen går mellan hat och kritik. Idag mer än någonsin behöver världen vägledning i var exakt gränsen går mellan kritik och hat. Där har SKMA och EXPO ett särskilt viktigt ansvar.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Är Motargument vänsterextremister?

Vi på Motargument blir ofta, av människor som inte håller med oss om att rasism, intolerans och näthat inte hör hemma i Sverige, anklagade för att vara ”vänsterextrema”/vänster/”svenskfientliga”.

Motargument är ett ideellt partipolitiskt obundet initiativ som startade 2012. Vi har genom alla år uppmärksammat rasism, intolerans och näthat oavsett från vilket håll det visar sitt fula tryne: höger, vänster eller mitt.

Det är viktigt att komma ihåg att höger och vänster är i grunden en ekonomisk skala och att andra skalor som rasistiska-antirasistiska och progressiva/konservativa inte har med den ekonomiska skalan att göra.

Det innebär att alla politiska partier är potentiella föremål för vår granskning.

Det finns en strategi hos vissa att benämna Motargument och andra antirasistiska organisationer som vänster, vänsterliberala eller vänsterextremister. Syftet är att

1) definiera kampen mot rasism som partipolitisk och inte som en grundläggande kamp för mänskliga rättigheter som alla oavsett höger-/vänsterskalan kan delta i

2) normalisera högerextremisters deltagande inom den traditionella högern

Av naturliga skäl är mycket av vårt material riktat mot Sverigedemokraterna, då partiet är ett nyssnazistiskt parti med rasism och intolerans som livselixir. I förlängningen innebär det att vi också granskar och dissekerar mycket av Tidöregeringens politik, då den är djupt präglad av SD:s visioner och drömmar.

Vi på Motargument menar att antirasism inte är kopplad till politisk färg. Det är inte en höger-/vänster-fråga. Intoleranta rasister existerar i alla läger.

Vi på Motargument är, mot bakgrund av nämnda orsaker, varken höger, vänster eller mitt.

SD: ”Svenskfientlighet är HMF”

Utspelet från Sverigedemokraterna om att hatbrott mot svenskar ska vara en brottsrubricering och att svenskar ska innefattas i lagen om hets mot folkgrupp är inte en isolerad detalj i en valplattform, utan ett koncentrat av hela metoden: att införa identitet i rättspolitiken och kalla det “rättvisa”. Svenska Dagbladet rapporterar att SD vill göra “svenskfientlighet” till en del av hets mot folkgrupp och att detta “borde leda till strängare straff om brott begås mot en svensk”, enligt partisekreteraren Mattias Bäckström Johansson.


Här måste man säga det tydligt, utan att låtsas att det handlar om semantik: en sådan konstruktion gör att lagen kommer att slå olika beroende på etnicitet – i praktiken. Inte genom att skriva “olika lagar” på två papper, utan genom att göra offrets identitet till en nyckel som kan höja straffvärdet, skärpa rubriceringen eller förändra hur motiv bedöms. Det är samma brott, men det fårolika rättslig tyngd beroende på vem som anses vara “svensk” och vad som anses vara “svenskfientligt”.

Och det är just här som den verkliga politiken bor: i definitionen. För ordet “svensk” är inte en neutral term i SD:s vokabulär. I den offentliga debatten kan ”svensk” betyda medborgarskap. I SD:s politiska berättelse betyder det ofta något mer: kultur, ursprung, “tillhörighet” – och det är medvetet luddigt. För ju luddigare begreppet är, desto större handlingsutrymme får politiken att flytta gränsen när det passar.

Hur skulle “rasism mot svenskar” ens bedömas?

I svensk rätt är “rasism” i sig inte en egen brottsrubricering. Det som finns är bland annat:

  • Hatbrottsmotiv som kan påverka straffvärdet vid en mängd brott
  • Hets mot folkgrupp som handlar om hot eller missaktning mot grupper

Det SD vill är att “svenskfientlighet” ska bli en tydligare, mer central del av detta – ett begrepp som de själva länge har använt politiskt för att beskriva allt från rån och trakasserier till en allmän upplevelse av att “svenskar” skulle vara under attack.

Men en domstol kan inte döma utifrån “känsla”. Den måste döma på bevis. Då uppstår tre problem – och alla tre gör rättssystemet mer sårbart för politisk manipulation:

  1. Bevisproblemet: För att ett motiv ska skärpa straffet krävs att det går att visa att gärningspersonen faktiskt drevs av fientlighet mot en viss grupp. I praktiken handlar det ofta om ord, tillrop, symboler, chattar eller tidigare uttalanden. Om SD vill att “svenskfientlighet” ska få större rättslig roll kommer pressen att öka på polis och åklagare att “hitta motivet” – och därmed ökar också risken att etnicitet börjar användas som genväg i tolkningen: vad gärningspersonen är, var den bor, vilket gäng den kopplas till får glida in som indicier för “svenskfientlighet”. Det är ett farligt sluttande plan.
  2. Definitionstricket: “Rasism mot svenskar” kan låta symmetriskt med rasism mot minoriteter, men symmetrin är politisk, inte juridisk. Minoritetsskydd handlar historiskt om att skydda grupper som varit utsatta för systematiskt förtryck, avhumanisering och våld. SD vill i stället göra majoritetsidentiteten (“svensk”) till en huvudfigur i hatbrottspolitiken. Det är inte omöjligt i teorin – men i praktiken fungerar det som ett sätt att flytta fokus från strukturell rasism mot minoriteter till en berättelse om att majoriteten är det egentliga hotade kollektivet. Det är en propagandistisk ram, inte en rättslig nödvändighet.
  3. Gränsdragningsproblemet: vem räknas som “svensk”? Den frågan går inte att komma runt om man gör “svensk” till en rättslig markör. Är en svensk medborgare som bär slöja “svensk” i SD:s logik? Är en svenskfödd person med två utrikes födda föräldrar “svensk”? Är en person med permanent uppehållstillstånd “svensk” när den utsätts för “svenskfientlighet” – eller bara när den förväntas anpassa sig? Om “svenskfientlighet” ska bedömas i domstol måste staten i praktiken luta sig mot en definition. Och varje definition som går bortom rent medborgarskap öppnar dörren för ett identitetssystem där rättens tyngd kopplas till tillhörighet.

Det är därför detta inte bara är “strängare straff”. Det är en riktning: ett Sverige där identitetskategorier får större betydelse i rättssystemet, där rättspolitiken blir ett verktyg i kulturkriget, och där människor – oavsett pass – riskerar att pressas in i en hierarki av “självklara svenskar” och “villkorade svenskar”.

Och man behöver inte vara nostalgiker över 1930-talet för att se vart logiken leder. Det räcker att förstå hur sådana system byggs: inte genom att skriva en enda enorm lag som alla genast känner igen, utan genom att lägga ut små, “rimliga” plattor över avgrunden. Först ett nytt begrepp i valplattformen. Sen en utredning. Sen en paragraf. Sen praxis. Och plötsligt har “svenskhet” blivit något staten väger i sin hand – och den som väger människors tillhörighet har alltid, förr eller senare, börjat sortera dem.


Källa:

SvD: Strängare straff för rasism mot svenskar

Lästips:

Artiklar på Motargument om ”svenskfientlighet”

SD: ”Svenskfientlighet är rasism”

Sverigedemokraterna har i många är talat om påstådda företeelser som ”svenskfientlighet” och ”rasism mot svenskar”. Nu föreslår partiet en lagstiftning om att rasistiska hatbrott också ska innefatta brott mot majoritetssvenskar. Dessutom vill SD att s k ”svenskfientlighet” ska innefattas i HMF-lagen.


Motargument har många gånger berört SD:s uppfattning om att svenskar skulle utsättas för rasism. De väljer att kalla företeelsen för ”svenskfientlighet”.

På SD:s officiella sociala mediekonton 29 maj 2026 läser vi:

”Alltför länge har brott mot svenskar förminskats, ursäktats eller helt ignorerats. När svenskar utsätts för förnedringsrån, gruppvåldtäkter och annan grov kriminalitet med tydliga svenskfientliga motiv ska det inte bortförklaras, det ska erkännas för vad det är.

Rasistiska dåd mot svenskar ska betraktas som hatbrott och mötas av betydligt hårdare straff. Det är dags att sätta brottsoffren först och slå tillbaka mot dem som gör svenskar till måltavlor i sitt eget land.” (Källa: Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto)

Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto (260529).

Det råder meningsskiljaktigheter i partiet om HMF-lagens vara eller inte vara, och vilka grupper som ska innefattas. Senaste beskedet är att SD vill innefatta ”svenskfientlighet” i lagen om hets mot folkgrupp.

Jag vill i debatten om den påstådda ”svenskfientligheten” och den påstådda ”rasismen mot svenskar” påminna om att SD:s livselixir är att dela in befolkningen i ”vi och dom”, dvs ”svenskar” och ”invandrare”. SD:s retorik bygger systematiskt en illusion av att endast deras anhängare (med ”rätt” ursprung) skulle vara svenska ”på riktigt” och att varje avsteg från deras ideologi skulle per automatik innebära ”svenskfientlighet”.

Samtidigt som de ständigt berättar sagor om att Sverige och svenskarna skulle vara under attack så finns det i själva verket inte något annat riksdagsparti som talar så illa om Sverige och svenskarna så mycket som SD.

SD:s retorik ingår i en klassisk högerextrem diskurs. Begreppen ”svenskfientlighet”, ”islamisering” och ”omvänd rasism” går hand i hand med den klassiska och nazistiska konspirationsteorin om ”folkutbytet”. Konspirationsteorin kan sammanfattas som den, av ”eliten” iscensatta, illvilliga och medvetna planen, att byta ut den svenska befolkningen mot icke-svenskar. Retoriken utgör delar av den diskurs som SD använder sig av som motvikt till rasism.

Begreppet ”svenskfientlighet” återkommer ständigt i SD:s vokabulär, och är en medveten retorik som skapar splittring och polarisering, och förstärker den för partiet så viktiga uppdelningen mellan ”vi och dom”, dvs svenskar vs invandrare. Begreppet är ett sätt att låta rasism och nazism ta plats och normaliseras.

Om vi kikar på statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) och deras NTU (Nationella trygghetsundersökningen) ser vi att det inte finns stöd för att svenskar skulle vara utsatt för rasism i någon större utsträckning. SD anför gärna s k ”förnedringsrån”, gruppvåldtäkter och ”annan grov kriminalitet” som ett argument för att det skulle vara en vanlig företeelse med s k ”rasism mot svenskar”, men enligt BRÅ är såväl ”förnedringsrån” som gruppvåldtäkter marginella företeelser, oavsett ursprung på förövare eller offer.

Min, och många andras, åsikt är att rasism sparkar nedåt, inte uppåt. Följaktligen är ”rasism mot svenskar” en icke-fråga. Ofta får man höra att Sverige skulle vara ”världens minst rasistiska land”. Det är svårt att mäta huruvida det är sant, men rasism existerar i högsta grad i Sverige. Den kommer inte att försvinna, men vi har alla ett ansvar att bekämpa den. Rasismen i Sverige sker inte mot majoritetssvenskar. Den sker mot nationella minoriteter och mot människor med annat ursprung än det svenska.


Källa:

Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto

Lästips:

Artiklar om ”svenskfientlighet” på Motargument

”Den andre” som politiskt verktyg

Partier som Sverigedemokraterna behöver någon som kan fylla rollen som ”den andre” för att vinna röster och motivera sin egen existens. Erfarenheter från andra delar av världen, liksom partiets egen historia, visar att det kan vara mindre viktigt vem som för tillfället fyller denna roll. Bakom de olika grupper som tillfälligt får fungera som ”den andre” finns SD:s och andra rasistiska och etnonationalistiska partiers långsiktiga ambition att etablera en vit, heteronormativ och patriarkalisk maktordning där kvinnor och minoriteter är underordnade.


Det är cyniskt och samvetslöst, men samtidigt logiskt, att muslimer för tillfället har fått spela rollen som ”den andre”. Judar och sexuella minoriteter är sedan länge inkluderade i den bredare samhällsgemenskapen på ett sätt som innebär att de i högre grad försvaras av majoritetssamhället.

Det är sannolikt att rasistiska och nyliberala krafters val av vem som ska få spela rollen som ”den andre” baseras på mätningar och undersökningar som identifierar vilka grupper som är mest sårbara och lättast att exploatera politiskt.

Sådana analyser kan bland annat bygga på hur fördomsfulla föreställningar och påståenden får fäste bland majoritetsbefolkningen på digitala plattformar och i kommentarsfält.

Många kan tycka att det är märkligt att arbetare och lågutbildade röstar på ett parti som gör muslimer till huvudfiende i en samhällskontext präglad av växande ekonomiska klyftor och social ojämlikhet.
Man skulle kunna tänka sig att partier som gjort fattigdom, exploatering och usla arbetsvillkor till sina huvudmotståndare borde vara dessa gruppers naturliga val.

Men erfarenheter från andra länder visar att människor kan fås att prioritera begränsningar av minoriteters rättigheter om man lyckas skapa en stark känsla av akut hot och övertyga människor om att minoriteter utgör ett hot mot arbetare och andra mindre privilegierade grupper.

Några tydliga exempel på hur denna mekanism fungerar återfinns i boken The Sum of Us av Heather McGhee. I boken använder McGhee berättelsen om de offentliga simbassängerna i USA som ett kraftfullt exempel på hur rasism inte bara skadar den grupp som diskrimineras, utan hela samhället.

Hon beskriver hur många amerikanska städer efter avskaffandet av rassegregeringen under 1950- och 60-talen valde att stänga eller förstöra offentliga pooler i stället för att låta svarta och vita bada tillsammans. McGhee kopplar detta till det hon beskriver som ett slags ”zero-sum”-tänkande: föreställningen att om afroamerikaner får tillgång till samma offentliga resurser som vita, så förlorar vita någonting.

Det upplevda hotet från ”den andre” blev alltså starkare än viljan att bevara gemensamma samhällsinstitutioner. Poolerna hade tidigare varit symboler för det offentliga välfärdssamhället — platser där familjer samlades, barn lärde sig simma och människor möttes över klassgränser. Men eftersom poolerna också var sociala rum präglade av fysisk närhet mellan kroppar blev de särskilt laddade i den rasistiska föreställningsvärlden. Rädslan handlade inte bara om själva badandet, utan om social jämlikhet, intimitet och upplösningen av den vita segregationen. McGhee beskriver hur vissa kommuner bokstavligen fyllde igen poolerna med cement eller sålde dem till privata klubbar.
Genom att privatisera eller förstöra dem kunde man fortsätta utestänga svarta amerikaner. Resultatet blev att alla förlorade tillgången till offentliga bad och gemensamma mötesplatser.

Exemplet illustrerar ett av bokens centrala argument: att rasism ofta leder till politiska beslut där människor är beredda att avstå från kollektiva nyttigheter bara för att slippa dela dem med grupper som uppfattas som hotfulla eller mindre värda.

Berättelsen fungerar därför som en metafor för bredare samhällsprocesser — inte bara i USA. McGhee menar att samma logik har påverkat motståndet mot offentlig sjukvård, utbildning, kollektivtrafik och andra gemensamma investeringar. När välfärdssystem kopplas samman med att även minoriteter får del av resurserna undermineras stödet för systemen bland delar av den vita befolkningen.

I boken används poolerna också för att visa hur segregationen förändrade själva idén om det offentliga. Före segregationsstriderna investerade många amerikanska städer i gemensamma anläggningar.
Efter konflikterna växte i stället privata lösningar fram — privata poolklubbar, gated communities och selektiva medlemskap — vilket försvagade tilliten och känslan av gemenskap i samhället.

McGhees poäng är alltså inte bara historisk, utan också moralisk och politisk: rädslan för ”den andre” skapade ett samhälle där människor hellre förstörde något gemensamt än delade det jämlikt. Det blev ett konkret uttryck för hur rasism kan få destruktiva konsekvenser långt utanför själva diskrimineringen av minoriteter. Det är värt att reflektera över de erfarenheter McGhee beskriver i sin bok.

Sätt dem i relation till Tidöregeringens retorik om ”hotet” från blandade bostadsområden eller skolor där elever från olika samhällsklasser och bakgrunder möts. Många människor som skulle kunna gynnas av en politik för ökad social och ekonomisk jämlikhet har i stället låtit sig förföras — eller kanske snarare ”förhäxas” — av Tidöregeringens föraktfulla och fördomsfulla föreställningar om muslimer. Låt oss hoppas att människor kan ta sig ur denna ”förhäxning” så att vi återigen kan börja tala om frågor som faktiskt har betydelse för vanliga människors livsvillkor.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Islamofoben Jomshof (SD) skaver mot HMF-lagen

Sverigedemokraternas största islamofob Richard Jomshof har, i ett inlägg från 22 februari på sin Facebooksida, lyckats att skava mot HMF-lagen men även lyckats med konststycket med ett förmodat förtal av Expressens Victor Malm.


Innan jag går in och analyserar Jomshofs inlägg, ska jag klargöra ett par viktiga aspekter: han är en svensk riksdagsledamot, i och med detta faktum har han ett särskilt ansvar och hans ord väger tyngre än gemene mans. Han ska beakta detta som riksdagsledamot: att han besitter makt, att han har en plattform och kan påverka opinionen, plus att han sätter normer.

Text som skaver mot lagen om Hets mot folkgrupp:

Klargörande att det är inget brott att kritisera en religion men att angripa muslimer som grupp är det.

1. ”Det är inget ”onormalt” med att vilja slippa eller befria ett land från islam.”

Här liknar språkbruk som i tidigare fall har tolkats som att befria landet från muslimer. Dessutom buntar han ihop alla muslimska trosinriktningar till en.

2. ”Det är inte konstigare än att vilja befria det från nationalsocialism eller kommunism.”

I den här meningen jämställer han en religion med totalitära ideologier. En typisk markör i fällande HMF‑domar.

3. ”Är det islams förakt för demokrati och yttrandefrihet?”

Här tillskriver han muslimer antidemokratiska motiv via religionen. Han ger ingen skillnader oavsett trosinriktningar igen.

4. ”Kan det vara Koranens många och tydliga uppmaningar att förfölja, förtrycka eller döda världens alla icke‑muslimer?”

Här implicerar han att muslimer vill döda icke‑muslimer. En formuleringstyp som skaver mot HMF-lagen. Återigen vill han ge en bild av en generell och likriktad bild av muslimer.

5. ”Vi ser ju det positiva resultatet av 1400 år av islam över hela den välutvecklade och sprudlande muslimska världen.”

Här gör han en sarkastisk avhumanisering av en hel religiös grupp över tid och rum. Vi kan spegla det i de västerländska härjningarna och behöver knappast gå tillbaka 1400 år utan det räcker med 200 år.

6. ”Islam … är humanismens motsats och största fiende.”

Här lägger han fram att religionen framställs som en fiende glider texten ofta mot muslimer som fiender. Det är återkommande mönster som skaver mot lagen HMF.

Texten som skaver mot förtal av Victor Malm.

1. ”Kan det rentav vara så att Malm delar islams negativa och föraktfulla syn på kvinnor?”

Här tillskriver han en namngiven person (Victor Malmm) att han är misogyn.

2. ”Drömmer han (Victor Malm) om rätten att ta sig sexslavar och/eller fyra fruar som han kan tukta och våldta efter humör?”

Detta är den mest juridiskt känsliga meningen i hela texten.

Här hävdar han att en identifierbar person (Victor Malm):

Att han drömmer sexuellt våld, våldtäktsfantasier och sexslaveri.

Den här typen av påståenden ligger mycket nära kärnan i förtalsbestämmelsen.

3. ”Det gör honom till en av den svenska demokratins dödgrävare.”

Här anklagas han att vara en person som är illojal mot demokratin. Med andra ord, ett klandervärt levnadssätt som i vissa fall prövats som förtal.

Post scriptum:

När vi talar om historia: Jomshof går tillbaka 1 400 år för att påvisa hur han anser att islam är ondskefull. Han lyfter ofta fram korancitat för att ”bevisa” hur rätt han har om islam. Att islam, kristendom och judendom tillhör de abrahamitiska religionerna bortser han ifrån.

Han vill ta bort lagen om Hets mot folkgrupp – ja, tacka fan för det, eftersom han vill piska upp ännu mer hat mot muslimer och kunna göra det utan att störas av några lagar.

För övrigt: Vi har religionsfrihet, och vi får tro på vad vi vill. Jag är själv ateist, men jag måste respektera dem som tror.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Motargument: #HMF-lagen: Historiken bakom och varför den finns

Burka- och niqabförbud: Två fel gör inte ett rätt

Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) vill se förbud mot burka och niqab. Övriga partiledare motsätter sig i detta läge (dvs utan utredning) ett förbud, och ett par uttrycker att de vill se andra åtgärder än att införa förbud.


Enligt en ny opinionsundersökning vill 47 % av svenska folket se ett förbud mot burka och niqab. 36 % vill inte se ett sådant förbud, och 17 % är tveksamma. Det vi ska ha i beaktning när vi diskuterar förbud mot burka och niqab är följande:

  • Vi förändrar inte människors traditioner och kvinnoförtryck genom förbud mot burka och niqab. Upplysning är bättre än förbud.
  • Vi vet inte hur många som tvingas bära burka och niqab.
  • De kvinnor (ett hundratal i Sverige) som bär burka eller niqab kommer i mer eller mindre utsträckning att isoleras, dvs stanna hemma.
  • Är det integration att exkludera kvinnor från samhället?
  • Det är inte mer rätt att tvinga av kvinnor kläder än att tvinga på kvinnor kläder. Två fel gör inte ett rätt.
  • Tyck och tänk vad du vill, men håll det för dig själv. Du har inte rätten att bestämma andra människors val av kläder.
  • Förbud mot burka och niqab skapar segregation och polarisering, ”Vi och Dom”.
  • Sverige är inte värdigt klädkodslagar. Det kan totalitära stater och diktaturer syssla med.
  • Ska kvinnor som eventuellt är förtryckta och tvingas ha burka och niqab straffas? Hur har förbudsivrarna tänkt att lagen ska tillämpas?
  • Ett förbud mot burka och niqab strider mot ett flertal lagar, t ex grundlagen (dvs religionsfriheten), diskrimineringslagen och Europakonventionen (som stärker religionsfriheten och mänskliga rättigheter)

Naturligtvis handlar Buschs och Åkessons förbudsiver om symbolpolitik och att de vill göra livet så surt som möjligt för muslimer, det handlar inte om omtanke om kvinnor som eventuellt är förtryckta.

För kännedom har Sverigedemokraterna motionerat för ett förbud mot burka och niqab på offentlig plats ända sedan 2011. Inget annat parti har motionerat om ett sådant förbud. Frågan behandlades så sent som i oktober 2026 av konstitutionsutskottet med anledning av motion 2025/26:568 av Richard Jomshof (SD) Förbud mot heltäckande muslimsk slöja. Motionen avslogs av utskottet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källa:

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svtverian-nara-halften-av-svenskarna-vill-se-forbud-mot-burka

Yalla bye

Kent Ekeroth (SD) har nyligen ryckt ut till försvar för sina etnonationalistiska förebilder i Israels blodtörstiga regering. I en tjatig ledare i den egna SD-propagandakanalen Samnytt gör han sitt bästa för att försöka avfärda de israeliska ledarnas visioner om ett Stor-Israel som en konspirationsteoretisk myt.


Ekeroth använder sig av ett mustigt och känsloladdat språk som har mycket gemensamt med flera av Trumps hysteriska inlägg som ofta skrivs i affekt med en överdriven användning av versaler, på någon av hans sociala plattformar.

Man kan göra det enkelt för sig när man replikerar på Ekeroths ledare. Antingen genom att referera till offentliga uttalanden från politiska och religiösa israeliska företrädare eller granska hur den ”fysiska verkligheten på marken” ser ut.

Det är uppenbart att järnrörsmannen tar i från tårna för att försöka göra sina förebilder och eventuella uppdragsgivare glada, men lögner blir inte sanningar för att man kryddar dem med kraftfulla ord eller upprepar samma saker om och om igen.

Ekeroth försöker använda några historiska händelser som bevis på att visionen om ett Stor-Israel skulle vara en myt.

De som följt utvecklingen i regionen är väl medvetna om att den israeliska statens expansion har skett i takt med vad som varit fysiskt och politiskt möjligt. Flera gånger har Israel tagit sig vatten över huvudet och ockuperat mark som man sedan inte haft förmåga att fortsätta försvara.

Ekeroth är förmodligen väl medveten om att detta är en av anledningarna till att Israel lämnade Sinai. Man hade inte förmåga att fortsätts försvara ett så stort område militärt.

Han är säkerligen också väl medveten om att det sedan dess skett en successiv expansion med nya bosättningar, vilket lett till att den palestinska befolkningens utrymme blivit mindre och mindre. Det räcker med att granska vilken karta över området som helst för att få det bekräftat.

Sanningen är att Israel vid upprepade tillfällen genomfört aggressiva attacker där man tillfälligt ockuperat mark i närområdet för att sedan inte klara av att försvara marken och därför blivit tvungna att dra sig tillbaks. Man har samtidigt varit en mästare på att utropa sig som vinnare i vad som i efterhand ofta visat sig vara pyrrhussegrar. Man gjorde exempelvis allt i sin makt för att försöka ”utrota Hamas” under mer än två års tid, utan att klara av att slutföra sina ambitioner.

Däremot måste det erkännas att den israeliska armén har varit ojämförligt framgångsrik, t o m världsledande i att mörda hjälparbetare, sjukvårdspersonal, journalister, kvinnor och barn.

Det kan vara lämpligt att inte låsa sig vid exakta formuleringar i samtalet kring visioner om ett Stor-Israel, som bekant är det ovanligt att förövare berättar i exakt detalj vad de planerar att göra.

Man kan däremot kombinera offentliga israeliska företrädares uttalanden med militära och politiska beslut för att se helheten. För de som vill fortsätta fördjupa sig i visionen om ett Stor-Israel kan det vara bra att börja med att granska uttalanden och handlingar från följande personer:

  1. Benjamin Netanyahu – Israels premiärminister. Har historiskt motsatt sig en fullständig palestinsk stat och betonat Israels säkerhetskontroll över Västbanken.
  2. Menachem Begin – f d ledare för Likud. Förespråkade judisk rätt till hela “Eretz Israel” (bibliska Israel), vilket inkluderar Västbanken.
  3. Bezalel Smotrich – Israels finansminister. Öppen förespråkare för israelisk suveränitet över hela Västbanken. Har uttalat att palestinsk stat bör avvisas.
  4. Itamar Ben-Gvir – Israels säkerhetsminister. Tillhör den nationalistiska högern. Har uttryckt stöd för judisk kontroll över hela området och expansion av bosättningar.
  5. Zvi Yehuda Kook – ultranationalistisk ortodox rabbin. Central figur inom religiös sionism. Lärde att hela det bibliska Israel är heligt och inte får delas. Inspirerade bosättarrörelsen efter Sexdagarskriget.
  6. Avraham Yitzchak Kook – ultranationalistisk ortodox rabbin. Hans teologi lade grunden för religiös sionism. Såg etableringen av Israel som ett steg i en gudomlig process.
  7. Yisrael Ariel – överrabbin. Kopplad till Temple Institute. Förespråkar judisk närvaro och kontroll över hela bibliska Israel.

Ekeroth har alltid varit en omdömeslös bråkstake men det verkar som att hans galenskaper accelererat den senaste tiden. Det är svårt att veta om det handlar om ett ökat intag av olika rusdrycker eller ett resultat av att en av hans tidigare idoler (Orbán) nyligen förlorade makten i Ungern. Många människor har tidigare haft svårt att förstå hur en person som Ekeroth (som själv är jude), valt söka sig till Sverigedemokraterna. För många verkade det ologiskt med tanke på partiets politik och historia.

Idag efter erfarenheterna från folkmordet i Gaza är det blivit lättare att se hur saker hänger ihop. Den typ av sionism som Ekeroth företräder är egentligen bara en annan sida av samma etnonationalistiska mynt som föregicks av nazismen. Skillnaden är bara vem man vill se högst upp i makthierarkin. Hänsynslösheten, avhumaniseringen, legitimeringen av olika fruktansvärda övergrepp mot grupper som betraktas som underordnade och ”mindre värda” är identisk.

Ekeroth verkade trivas i Ungern. Det senaste inlägget talar för att nästa resa kanske kommer bära av mot Israel. Det är glädjande att det blivit allt färre platser där de värderingar Ekeroth och hans vänner representerar, betraktas som rumsrena.

God Resa eller Gut Yazde som det heter på jiddisch.

Det går lika bra att säga Yalla bye.


Länk till ledaren i Samnytt (sparad i webbarkiv för att inte ge bloggen klick/trafik):

Ekeroth: ”Myten om Stor-Israel – konspirationsteoretikernas eviga lögn”