Kategoriarkiv: Krönikor

Korta motargument, Krönikor

Åkessons marionetter

Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har alla i grunden traditioner som bygger på:

  • starka och oberoende institutioner
  • respekt för rättsstaten
  • individens frihet
  • internationellt samarbete
  • ett samhälle byggt på tillit

Sverigedemokraternas politiska projekt står i konflikt med dessa principer. Partiet vill styra public service, politisera kulturinstitutioner och begränsa myndigheters oberoende. Det är åtgärder som går emot borgerlighetens grundläggande idé om maktdelning och fria medier.

Det är lätt att tänka att SD bara är ett verktyg för att få igenom borgerlig politik. Men i praktiken har SD redan flyttat den politiska mittpunkten, påverkat retoriken och förändrat vilka frågor som dominerar debatten.

Borgerligheten har alltid betonat att ett starkt samhälle byggs genom tillit, ansvar och gemensamma spelregler. SD:s retorik skapar motsatsen: misstro, polarisering och en samhällsanda där människor ställs mot varandra.

Det är inte ett Sverige som gynnar varken företagande, trygghet eller framtidstro.

Att ge SD fortsatt inflytande skulle innebära att normalisera en politisk riktning som riskerar att skada demokratin och den borgerliga idégrunden.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Tidöregeringen: Nutidens von Papen i Nazityskland

”Vi har sett det förr och vi ser det igen. När borgerligheten upplever att dess maktposition hotas söker den stöd hos auktoritära rörelser för att säkra sina ekonomiska och sociala privilegier.” (Källa: okänd)

Detta är ett specifikt citat och politiskt argument som ofta delas i form av textbilder eller inlägg i sociala medier, särskilt inom antirasistiska grupper.

Argumentet används som en historisk och ideologisk kritik mot borgerliga partier.

Citatets kärna och innebörd

Historisk parallell: Frasen syftar på idén att konservativa och borgerliga krafter historiskt sett – exempelvis i Europa under 1920- och 1930-talen – har släppt fram eller samarbetat med högerextrema eller auktoritära rörelser för att förhindra att oliktänkande får makten.

Nutida kontext

I dagens svenska debatt används formuleringen nästan uteslutande av kritiker till Tidöavtalet. Syftet är att hävda att 3 av de 4 traditionellt borgerliga partierna – Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna – har legitimerat och sökt stöd hos Sverigedemokraterna – som kritikerna här stämplar som en auktoritär rörelse – enbart för att kunna sitta i regeringsställning och genomföra sin ekonomiska politik.

AI-genererad bild.

Retorisk funktion

Citatet fungerar som en varningsflagga från antirasistiskt håll. Genom att hävda att ”vi har sett det förr” vill man göra gällande att dagens politiska samarbete i regeringsunderlaget följer ett farligt, historiskt mönster där ekonomiska privilegier och skattesänkningar sätts före värnandet av liberala, demokratiska principer.

I samband med att M, KD och L efter förra riksdagsvalet valde att samarbeta med SD för att kunna bilda regering valde man samtidigt att samarbeta med ett parti grundat av nazister, för nazister. Den historiska parallellen till bl a Nazityskland då Franz von Papen (ledare för Centrumpartiet och under en kort tid Tysklands rikskansler), legitimerade och sökte stöd hos Adolf Hitlers nazistparti (NSDAP) är oundviklig att dra.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Jewish Virtual Library: Nuremberg Trial Defendants – Franz von Papen

History Hub: How important was von Papen’s role for Hitler’s appointment as Chancellor in 1933?

Korta motargument, Krönikor

Varför vill SD förbjuda slöja men inte giftermål?

I ett debattsvar till Bilan Osman skriver Sara Gille (SD) följande om tvångsgiftermål:

”Att de flesta äktenskap ingås frivilligt är inget argument mot att förbjuda tvångsäktenskap. Det är därför lagen skyddar dem som aldrig fått välja. Samma princip måste gälla här. Vi bär ett ansvar att skydda dem som lever under tvång och kontroll, även om andra gör fria val.” (Källa: Expressen)

Men problemet är att det inte alls blir samma princip som enligt Sverigedemokraterna ska gälla här.

SD:s lösning på att vissa kvinnor tvingas bära slöjor är inte att förbjuda tvånget i sig utan att förbjuda alla kvinnor från att bära slöja oavsett om de blir tvingade eller inte.

SD:s lösning på att vissa kvinnor tvingas gifta sig är dock inte att förbjuda giftermål för alla kvinnor oavsett om de blir tvingade att gifta sig eller inte. I det fallet nöjer de sig med att förbjuda själva tvånget.

Så hur kommer det sig att SD vill förbjuda slöja, ett förbud som bara drabbar muslimska kvinnor, men inte förbjuda giftermål, ett förbud som drabbar alla kvinnor inklusive vita svenska icke-muslimska kvinnor?

Svaret är tyvärr mycket enkelt: SD är ett rasistiskt anti-muslimskt parti som struntar fullständigt i muslimska kvinnors friheter och rättigheter.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Expressen: Bilan Osman: SD:s slöjförbud är något annat än islamofobi

Expressen: Sara Gille: Slöjförbudet handlar inte om dig

Expressen: Bilan Osman: Hon bryr sig inte om kvinnor

Krönikor

Kvinnors rätt att välja slöja eller inte

Principen att kvinnor ska täcka sitt hår finns i alla tre abrahamitiska religionerna islam, kristendomen och judendomen även om det finns variationer. Inom judendomen så finns principen att gifta kvinnor ska täcka sitt hår, även om tolkningarna varierar mellan de olika judiska inriktningarna. Inom kristendomen så finns principen att kvinnor som ber i kyrkan ska täcka sitt hår (Bibeln 1 Korinthierbrevet 11).

För oss som har växt upp i väst de senaste årtionden är det lätt att tro att det här konceptet inte finns alls inom kristendomen men det är en ytlig förståelse då det har funnits väldigt länge i praktiken under kristendomens historia och det är först på senare tid som många kristna inriktningar mer eller mindre har slutat med det. Samtidigt som ett antal olika mer traditionella kristna inriktningar har fortsatt med det, så som ortodoxa och amish.

Slöjförbud är en uppenbar rasistisk politik och dessutom en auktoritär och kvinnoförtryckande sådan.

Vilket är ironiskt med tanke på att de som förespråkar slöjförbud låtsas göra det för att skydda kvinnors frihet.

I själva verket har dessa personer inga problem med kvinnlig ofrihet och auktoritärt förtryck – så länge det inte är deras folkgrupp eller tro som förtrycks.

Vill man på riktigt göra något åt de fall där kvinnor de facto tvingas täcka sig så får man göra rationella insatser mot just de individer som tvingar och hotar kvinnor på det sättet, vilket är ett lagbrott redan idag. Man får inte hota och tvinga kvinnor att klä sig på ett visst sätt. Och det blir inte mer moraliskt rätt när politiker vill agera klädpoliser och tvinga av kläder från kvinnor.

Men man måste också förstå att det idag finns ett enormt tryck mot kvinnor att INTE ha på sig slöja, både från rasistiska politiker, rasistiska medborgare, rasistiska rekryterare på arbetsintervjun men även från muslimska kvinnors egna oroliga familjer som kan vara rädda för att deras dotter genom att ta på sig slöjan ska riskera att bli utsatt för rasism, misshandel och mord. Forskning visar att just muslimska kvinnor med slöja som pga slöjan är lätta för rasister att identifiera som muslimer är särskilt utsatta för rasism och olika rasistiskt motiverade övergrepp.

Detta är ett säkerhetshot mot svenska muslimska kvinnor som måste börja tas på största allvar. För oss som vill fortsätta leva i en fri demokrati där auktoritär politik bekämpas och folkgrupper inte kollektivt bestraffas så vore ett slöjförbud en katastrof.

För att i en fri demokrati så har kvinnor rätten både att ha på sig och ta av sig slöjan.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Motargument: SD:s falska narrativ om slöjförbud och kvinnorättigheter

Motargument: SD vill totalförbjuda slöja

Motargument: SD och slöjförbud: Vad du behöver veta

Krönikor

Guilt by association-rasism på sociala medier

Jag har skrivit många gånger om det falska i att prata om ”bra” och ”skötsamma” invandrare vs de ”dåliga” som är okej att utvisa. Hur rasismen som följer på debatten när invandrare, speciellt muslimer, i allt större utsträckning öppet får omtalas om problem, faror, kriminella, skadliga för samhället osv. För rasismen drabbar aldrig bara de kriminella och farliga invandrarna. Det drabbar alla som inte blir läst som vita svenskar.

För vi bär liksom inga skyltar som säger ”adopterad”, ”laglydig”, ”har jobb”, ”välutbildad företagare” osv osv. Vi bedöms i vardagen bland främmande människor inte utifrån vilka vi faktiskt är och vad vi gjort eller gör. Utan utifrån hur vi ser ut. Därför blir det för rasisten självklart att om jag står upp för unga invandrare så måste det vara för att jag är en arbetslös bidragstagare. För i rasistens värld är det givet att alla som inte ser svensk ut är en parasit på det svenska samhället. Här enbart för att ställa till problem.

Samtidigt är det intressant att se den enorma skillnaden mellan Facebook och Instagram. Det är uppenbart att rassetrollen föredrar Facebook där algoritmerna i ännu större utsträckning tillåter deras skit att blomstra än på Instagram. Rasisternas kommentarer följer alla samma mönster:

Ingen kunskap om hur processen för asyl eller uppehållstillstånd faktiskt fungerar. Ingen kunskap om vad som sker vid avslag. Ingen kunskap om hur föräldrarna kan få asyl medan barnen utvisas så fort de blivit vuxna. Gott om fördomar och rasistiska stereotyper. Samt såklart noll förståelse för hur snabbt Sverige skulle implodera om alla invandrare faktiskt kastades ut så som de önskar.

På riktigt, är det inte dags att vi går ut i storstrejk likt homosexuella gjorde en gång i tiden? Bara en 2-3 dagar sådär så får de se hur väl samhället klarar sig utan oss ”kulturberikare” de menar ändå bara förstör oavsett vem vi är och vad vi gör? Inte för att rasisterna kommer ändra sig, men kanske för att alla andra ska vakna upp och inse att SD:s retorik och rasismen de gett växtkraft måste motarbetas, på riktigt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

SD:s falska narrativ om slöjförbud och kvinnorättigheter

1 kommentar

Sverigedemokraterna proklamerade nyligen att de tänker gå till val på att Sverige ska stifta en ny lag om att totalförbjuda slöjor. Partiet har länge försökt bygga ett falskt narrativ som går ut på att de skulle värna utsatta och förtryckta kvinnor som tvingas bära slöja. I själva verket är SD:s häxjakt på muslimer, i detta fall muslimska kvinnor, ett uttryck för deras etnocentrism och -nationalism. De som inte ser ut som eller passar in i den mall som partiet förespråkar har helt enkelt inget existensberättigande i Sverige.

Från SD-politiker hör vi ofta det eviga mantrat att om galoscherna inte passar kan man åka hem till sitt hemland. Hur rimmar detta med att de skulle värna de utsatta och förtryckta kvinnorna? Det finns ju ingen förutsättning för att de skulle kunna ta av sig slöjan i hemlandet. SD:s taktik är att avhumanisera och demonisera invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet.

Sara Gille (SD), talesperson i jämställdhets- och hederspolitiska frågor, kallar i en intervju med SR Ekot slöjan ”ett islamistiskt plagg”. Eftersom traditionen att täcka håret inte specifikt är en muslimsk tradition, så har hon fel i sak. När hon får frågan om de kvinnor som faktiskt vill bära slöja svarar hon:

”– Vill man göra det så finns det ju andra länder att åka till där man faktiskt tillåter det, helt enkelt. Så säger jag.” (Källa: TV4)

Skärmdump från Sverigedemokraternas officiella Facebookkonto 260611.

Syftet med utspelet om slöjförbud är således varken att värna kvinnorätten eller att stärka jämställdheten. Högst troligt genomskådar även SD-sympatisörer det falska narrativet, men det spelar mindre roll. Människor är indoktrinerade i partiets etnocentrism och -nationalism samt den antimuslimska retoriken, och har svårt att se att partiet de sympatiserar med skulle kunna ha fel.

Att SD nu går till val på att lagstifta om slöjförbud är dessvärre ett naturligt steg i partiets intensifierade häxjakt på muslimer. Det går inte att, mot bakgrund av tidigare utspel samt nu denna nya giv, undvika spekulationer om att partiet inte kommer att ge upp sin dröm om att göra Sverige fritt från muslimer, allra helst ett etniskt homogent Sverige.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

SVT: Sverigedemokraterna vill se totalt förbud mot slöja i Sverige

Lästips:

Motargument: SD vill totalförbjuda slöja

Motargument: SD och slöjförbud: Vad du bör veta

Krönikor

1 av 6 uppehållstillstånd är asyl-/flyktinggrundat (2026)

2025 var det år med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på över 40 år. I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges flyktinginvandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som erhåller uppehållstillstånd. Motargument har kikat på siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete.

Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd visar att Sverige beviljar färre uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund idag jämfört med under flyktingvågen relaterad till kriget i Syrien för ett antal år sedan. Motargument har ännu en gång granskat Migrationsverkets statistik över beviljade uppehållstillstånd. Vid närmare efterforskning visar det sig att endast 1 av 6 beviljade uppehållstillstånd hittills under 2026 var asyl-/flyktinggrundade.

Så hur ser siffrorna ut?

Totalt har 34 126 uppehållstillstånd beviljats hittills under 2026. Dessa fördelar sig enligt följande:

  • Anknytning 10 797
  • Arbete 10 942
  • Skydd (inklusive massflyktsdirektivet) 4 532
  • EU/EES: 3 427
  • Studier 4 081
  • Verkställighetshinder 347

Om vi bryter ner siffran för ”anknytning” i de olika grupperna så finner vi att 892 personer beviljats uppehållstillstånd som anhörig till en person som har flykting-/asylgrunder. Övriga inom samma kategori som beviljats uppehållstillstånd är: Adoption (4), anhörig till övriga (9 801), samt personer med synnerliga skäl anknytning (100), totalt 9 905. I gruppen ”Anknytning – anhörig till övriga” ingår personer med anknytning till exempelvis svenska medborgare eller till personer som har uppehållstillstånd i Sverige på andra grunder än asyl, arbete eller gäststudier, t ex nyetablerade/etablerade förhållanden till person i Sverige som inte fått uppehållstillstånd av asylskäl tidigare. I gruppen ”personer med synnerliga skäl anknytning” ingår bl a personer som är make/sambo till någon som är bosatt/har beviljats uppehållstillstånd för bosättning i Sverige (Utlänningslagen 5 kap 3a § stycke 1 och 3).

Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd blir siffrorna 4 532 + 892 + 347 personer = 5 771. (Den första siffran är siffran för asyl (skydd), den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder, och den tredje siffran är verkställighetshinder. Antalet beviljade uppehållstillstånd hittills under 2026 enligt massflyktsdirektivet, dvs flyktingar från Ukraina, är 3 587. Medan den totala siffran på 2026 års beviljade uppehållstillstånd är 34 126. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 17 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl/skydd och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså ett av sex: 1/6.

Det finns de som anser att uppehållstillstånd för utomeuropeiska flyktingar är ”sämre” än uppehållstillstånd för flyktingar från Ukraina. Motargument är av uppfattningen att en flykting är en flykting, oavsett ursprung. Antal beviljade uppehållstillstånd för personer med utomeuropeisk bakgrund är 945. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att knappt 3 % av alla beviljade uppehållstillstånd är för personer med utomeuropeisk bakgrund. Alltså knappt ett av 33: 1/33.

Vi påminner om att 2025 är året med lägst antal beviljade uppehållstillstånd av asylskäl på över 40 år.

För den som vill läsa mer om t ex fördelningen mellan tillfälliga och permanenta uppehållstillstånd, persontyp (ensamstående, familj eller ensamkommande) samt kön kan hitta det på Migrationsverket.se.

Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.

Detta är en spinoff på artikeln Myten om alla uppehållstillstånden (2026). Där finns adekvata länkar till Migrationsverket.

Krönikor

Gråzonen mellan israelkritik och antisemitism

”Israelkritik är inte antisemitism”  och ”antisemitism är inte israelkritik” har vi hört många gånger i debatten. Och det kan nog de flesta hålla med om. Men var exakt går egentligen gränsen mellan antisemitism och israelkritik? Frågan är mer relevant än någonsin i en tid där både kritiken mot israel och antisemitismen mot judar har ökat.

Här är ett exempel på sammanblandningen av antisionism och antisemitism:

KD-politiker påstår i en debattartikel att antisonism och antisemitism är samma sak.

Talespersonen för Jews for Israeli Palestinian peace Dror Feiler svarar och menar att antisionism inte är antisemitism.

Några exempel på när debattörer konstaterar att israelkritik och antisemitism inte är samma sak:

Jonathan Leman, Expo: ”Sluta kalla antisemitism för israelkritik”

Anna Sundström, Olof Palmes Internationella Center, ”Att illvilligt kalla kritik mot den israeliska regeringen för antisemitism är stötande”

Aron Verständig, Judiska Centralrådet: ”Det går utmärkt att kritisera Israel hårt”

Mathan Shastin Ravid, SKMA, resonerar om olika definitoner av antisemitism

Problemet

De flesta människor skulle skriva under på konstaterandena att ”israelkritik är inte antisemitism” och att ”antisemitism är inte israelkritik”. Dessa konstateranden är väldigt lätta att göra men tar oss inte närmare en lösning. Problemet är att det i debatten inte finns en konsensus kring ett tydligt och objektivt konstaterande om var exakt gränsen går.

Ta följande citat som exempel. I princip ingen skulle påstå att ”jag gillar inte Netanyahus utrikespolitik” är ett antisemitiskt citat. Inte heller skulle någon påstå att ”judar är kackerlackor och Hitler borde ha avslutat jobbet” inte är ett antisemitiskt citat.

Dessa två citat kan anses höra hemma på de två ytterkanterna, där det första citatet är längst ut på kanten av ”israelkritik” och det andra citatet är längst ut på kanten av ”antisemitism”.

Gråzonen

Förvirringen börjar när det i debatten ska diskuteras saker som, rätt eller fel, kan anses ligga i gråzonen mellan de två självklara ytterkanterna.

”Israel har inte rätt att existera som en judisk stat” är ett exempel som har debatterats mycket mellan pro-palestinier och pro-israeler.

Pro-israeler skulle säga att detta påstående är ett bevis för antisemitism hos personen som säger det för att ”alla andra etniciteter har egna länder och ofta flera länder, judar har bara ett land, ett väldigt litet land, och inte ens det ska judar få ha efter förintelsens enorma lidande? Det är uppenbarligen antisemitism!”.

Pro-palestinier skulle säga att en ”judisk stat” är de facto en etnonationalistisk stat som då kodifierar apartheid mot palestinier, både de som inte är medborgare i Israel men som bor på ockuperade områden, men också de som är medborgare i Israel, och att etnonationalism per definition är rasistiskt och antidemokratiskt, och att endast en icke-etnonationalistisk demokratisk stat där judar och palestinier har lika rättigheter har rätt att existera.

Om pro-israelerna har rätt så är citatet antisemitiskt. Om pro-palestinierna har rätt så är citatet inte antisemitiskt.

Så vem har rätt? Kan vi konstatera vem som har rätt på ett vetenskapligt, objektivt och icke-politiskt sätt? Eller är det omöjligt att konstatera utan att göra ett politiskt ställningstagande? Och vad borde officiella seriösa organisationer som kämpar mot antisemitism så som SKMA och EXPO ha för ställningstagande i frågan om Israels existens som en judisk stat för att bara ta ett av många exempel?

Kan lösningen vara opolitisk?

Det är lätt att vifta bort obekväma frågor om gråzonen och säga att det där är en politisk och ideologisk fråga och att det ska inte organisationer som strikt arbetar mot antisemitism och rasism ta ställning till. Och vad jag vet så har varken SKMA eller EXPO tagit ställning till just den frågan och säkert är det många andra frågor som kan anses ligga i gråzonen som de inte har tagit ställning till heller. Men om de inte tar ställning till den och andra frågor som kan anses ligga i gråzonen så blir ju konsekvensen att det blir otydligt från deras sida vad exakt som är antisemitism och vad som inte är det. Och denna otydlighet leder till att det allt viktigare motståndet mot antisemitismen försvagas och förvirras.

En annan allvarlig bieffekt av otydligheten i samhällsdebatten är  den rasism som palestinier och pro-palestinska invandrare utsätts för där många målas upp som antisemiter och terrorister och där de i debatten om antisemitismen målas upp som ”ett muslimskt problem” och ett ”invandringsproblem” som ”importerats från Mellanöstern”.

Generella konstateranden räcker inte

För att i samhällsdebatten nå fram till en tydlig gräns mellan antisemitism och israelkritik så räcker det inte med generella påståenden om att ”israelkritik är inte antisemitism” och ”antisemitism är inte israelkritik”. Organisationer vars syfte är att arbeta seriöst mot antisemitism måste arbeta fram tydliga avgränsningar och kunna säga ”Här exakt går gränsen mellan israelkritik och antisemitism, och här är de vetenskapliga resonemang som har lett oss till den slutsatsen”. Vidare så måste dessa organisationer pedagogiskt och enkelt kunna förklara detta för folk i allmänhet genom folkbildning, utbildningsinsatser, i debatter osv.

Världen är full av människor som anser att palestinier och israeler är lika mycket värda och som känner väldigt starka känslor av sorg och ilska för lidandet hos det israeliska och det palestinska folket men som kanske är vilsna i var exakt gränsen går mellan hat och kritik. Idag mer än någonsin behöver världen vägledning i var exakt gränsen går mellan kritik och hat. Där har SKMA och EXPO ett särskilt viktigt ansvar.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Är Motargument vänsterextremister?

Vi på Motargument blir ofta, av människor som inte håller med oss om att rasism, intolerans och näthat inte hör hemma i Sverige, anklagade för att vara ”vänsterextrema”/vänster/”svenskfientliga”.

Motargument är ett ideellt partipolitiskt obundet initiativ som startade 2012. Vi har genom alla år uppmärksammat rasism, intolerans och näthat oavsett från vilket håll det visar sitt fula tryne: höger, vänster eller mitt.

Det är viktigt att komma ihåg att höger och vänster är i grunden en ekonomisk skala och att andra skalor som rasistiska-antirasistiska och progressiva/konservativa inte har med den ekonomiska skalan att göra.

Det innebär att alla politiska partier är potentiella föremål för vår granskning.

Det finns en strategi hos vissa att benämna Motargument och andra antirasistiska organisationer som vänster, vänsterliberala eller vänsterextremister. Syftet är att

1) definiera kampen mot rasism som partipolitisk och inte som en grundläggande kamp för mänskliga rättigheter som alla oavsett höger-/vänsterskalan kan delta i

2) normalisera högerextremisters deltagande inom den traditionella högern

Av naturliga skäl är mycket av vårt material riktat mot Sverigedemokraterna, då partiet är ett nyssnazistiskt parti med rasism och intolerans som livselixir. I förlängningen innebär det att vi också granskar och dissekerar mycket av Tidöregeringens politik, då den är djupt präglad av SD:s visioner och drömmar.

Vi på Motargument menar att antirasism inte är kopplad till politisk färg. Det är inte en höger-/vänster-fråga. Intoleranta rasister existerar i alla läger.

Vi på Motargument är, mot bakgrund av nämnda orsaker, varken höger, vänster eller mitt.

Krönikor

SD: ”Svenskfientlighet är HMF”

Utspelet från Sverigedemokraterna om att hatbrott mot svenskar ska vara en brottsrubricering och att svenskar ska innefattas i lagen om hets mot folkgrupp är inte en isolerad detalj i en valplattform, utan ett koncentrat av hela metoden: att införa identitet i rättspolitiken och kalla det “rättvisa”. Svenska Dagbladet rapporterar att SD vill göra “svenskfientlighet” till en del av hets mot folkgrupp och att detta “borde leda till strängare straff om brott begås mot en svensk”, enligt partisekreteraren Mattias Bäckström Johansson.

Här måste man säga det tydligt, utan att låtsas att det handlar om semantik: en sådan konstruktion gör att lagen kommer att slå olika beroende på etnicitet – i praktiken. Inte genom att skriva “olika lagar” på två papper, utan genom att göra offrets identitet till en nyckel som kan höja straffvärdet, skärpa rubriceringen eller förändra hur motiv bedöms. Det är samma brott, men det fårolika rättslig tyngd beroende på vem som anses vara “svensk” och vad som anses vara “svenskfientligt”.

Och det är just här som den verkliga politiken bor: i definitionen. För ordet “svensk” är inte en neutral term i SD:s vokabulär. I den offentliga debatten kan ”svensk” betyda medborgarskap. I SD:s politiska berättelse betyder det ofta något mer: kultur, ursprung, “tillhörighet” – och det är medvetet luddigt. För ju luddigare begreppet är, desto större handlingsutrymme får politiken att flytta gränsen när det passar.

Hur skulle “rasism mot svenskar” ens bedömas?

I svensk rätt är “rasism” i sig inte en egen brottsrubricering. Det som finns är bland annat:

  • Hatbrottsmotiv som kan påverka straffvärdet vid en mängd brott
  • Hets mot folkgrupp som handlar om hot eller missaktning mot grupper

Det SD vill är att “svenskfientlighet” ska bli en tydligare, mer central del av detta – ett begrepp som de själva länge har använt politiskt för att beskriva allt från rån och trakasserier till en allmän upplevelse av att “svenskar” skulle vara under attack.

Men en domstol kan inte döma utifrån “känsla”. Den måste döma på bevis. Då uppstår tre problem – och alla tre gör rättssystemet mer sårbart för politisk manipulation:

  1. Bevisproblemet: För att ett motiv ska skärpa straffet krävs att det går att visa att gärningspersonen faktiskt drevs av fientlighet mot en viss grupp. I praktiken handlar det ofta om ord, tillrop, symboler, chattar eller tidigare uttalanden. Om SD vill att “svenskfientlighet” ska få större rättslig roll kommer pressen att öka på polis och åklagare att “hitta motivet” – och därmed ökar också risken att etnicitet börjar användas som genväg i tolkningen: vad gärningspersonen är, var den bor, vilket gäng den kopplas till får glida in som indicier för “svenskfientlighet”. Det är ett farligt sluttande plan.
  2. Definitionstricket: “Rasism mot svenskar” kan låta symmetriskt med rasism mot minoriteter, men symmetrin är politisk, inte juridisk. Minoritetsskydd handlar historiskt om att skydda grupper som varit utsatta för systematiskt förtryck, avhumanisering och våld. SD vill i stället göra majoritetsidentiteten (“svensk”) till en huvudfigur i hatbrottspolitiken. Det är inte omöjligt i teorin – men i praktiken fungerar det som ett sätt att flytta fokus från strukturell rasism mot minoriteter till en berättelse om att majoriteten är det egentliga hotade kollektivet. Det är en propagandistisk ram, inte en rättslig nödvändighet.
  3. Gränsdragningsproblemet: vem räknas som “svensk”? Den frågan går inte att komma runt om man gör “svensk” till en rättslig markör. Är en svensk medborgare som bär slöja “svensk” i SD:s logik? Är en svenskfödd person med två utrikes födda föräldrar “svensk”? Är en person med permanent uppehållstillstånd “svensk” när den utsätts för “svenskfientlighet” – eller bara när den förväntas anpassa sig? Om “svenskfientlighet” ska bedömas i domstol måste staten i praktiken luta sig mot en definition. Och varje definition som går bortom rent medborgarskap öppnar dörren för ett identitetssystem där rättens tyngd kopplas till tillhörighet.

Det är därför detta inte bara är “strängare straff”. Det är en riktning: ett Sverige där identitetskategorier får större betydelse i rättssystemet, där rättspolitiken blir ett verktyg i kulturkriget, och där människor – oavsett pass – riskerar att pressas in i en hierarki av “självklara svenskar” och “villkorade svenskar”.

Och man behöver inte vara nostalgiker över 1930-talet för att se vart logiken leder. Det räcker att förstå hur sådana system byggs: inte genom att skriva en enda enorm lag som alla genast känner igen, utan genom att lägga ut små, “rimliga” plattor över avgrunden. Först ett nytt begrepp i valplattformen. Sen en utredning. Sen en paragraf. Sen praxis. Och plötsligt har “svenskhet” blivit något staten väger i sin hand – och den som väger människors tillhörighet har alltid, förr eller senare, börjat sortera dem.

Källa:

SvD: Strängare straff för rasism mot svenskar

Lästips:

Artiklar på Motargument om ”svenskfientlighet”