Kategoriarkiv: Krönikor

Att bemöta rasism, homofobi och sexism på arbetet

Vi känner alla igen det. Kollegor som uttrycker sig vitt och brett om personer mot bakgrund av andras ursprung, trosuppfattning, sexuella läggning, könsidentitet och kön. Det kan vara generellt raljerande som inte är direkt riktat mot någon enskild kollega, men det är lika vidrigt oavsett. När kollegor dessutom riktar sin vidriga människosyn mot specifika arbetskamrater blir det naturligtvis extra viktigt att agera som medmänniska. Inte sällan hävdar personen att hen ”bara skämtade”. Men bakom varje sådant ”skämt” finns en dold genuin åsikt.


När vi ser rasism, homofobi och sexism på arbetet är det viktigt att vi vågar reagera. För många är detta ingen självklarhet, det kan skapa känslor av obehag, rädsla eller (det farligaste av allt) en känsla av att det inte är så allvarligt. Vissa av oss kan acceptera att det på arbetsplatsplatsen måste få vara ”högt i tak”. Problemet är att sådan jargong och problematiska uttryck tyvärr normaliseras.

Det viktigaste är att ha modet att agera direkt, markera att beteendet inte är acceptabelt och säkerställa att det dokumenteras och hanteras enligt arbetsplatsens rutiner.

Att låta rasistiska, homofoba eller sexistiska kommentarer passera riskerar att normalisera beteendet och skapa en otrygg arbetsmiljö.

Diskriminering är förbjuden på arbetsplatsen, och arbetsgivaren har ansvar för att ingen utsätts.

Vad kan jag som kollega göra?
  • Markera lugnt men tydligt att kommentaren eller handlingen inte är acceptabel. Det kan räcka med: “Det där är inte okej här.”
  • Stå på den utsattas sida utan att eskalera konflikten. Bekräfta att du såg vad som hände.
  • Avled eller stoppa situationen om den riskerar att bli värre.
  • Undvik att förminska händelsen – även “skämt” kan vara kränkande särbehandling.
  • Dokumentera vad som hänt så snart som möjligt. Det underlättar utredning.
  • Informera chef eller HR, eftersom arbetsgivaren har utredningsskyldighet vid diskriminering och trakasserier.
  • Använd befintliga rutiner och stödmaterial, kontakta ditt fackförbund om du inte hittar det.
  • Följ upp med den utsatta personen och fråga vad hen behöver.
Förebyggande arbete på arbetsplatsen
  • Kunskap och utbildning gällande rasism, diskriminering, inkludering och mångfald är avgörande.
  • En plattform för samtal där utmanande ämnen kan behandlas med respekt minskar sannolikheten för tystnadskultur.
  • Checklistor och vägledningar från DO kan hjälpa arbetsplatsen att arbeta systematiskt mot diskriminering.
  • Kartläggning och handlingsplaner kan stödja arbetet mot kränkande särbehandling.

Rasism och andra typer av diskriminering kan vara antingen medvetna eller omedvetna, och de kan påverka individers möjligheter, självkänsla och rättigheter. Att känna igen dessa mönster gör det lättare att agera rättvist och konsekvent.

Att bevittna rasism, homofobi eller sexism på jobbet kräver civilkurage. Genom att markera direkt, dokumentera, rapportera och använda arbetsplatsens rutiner bidrar du till en trygg och inkluderande arbetsmiljö. Stödmaterial från DO och fackliga organisationer kan hjälpa både dig och arbetsgivaren att agera professionellt och rättssäkert.

Riksdagen beslutar att medborgarskap ska kunna återkallas

I veckan röstade riksdagen för att medborgarskap ska kunna dras tillbaka. Jag begriper att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna ville se detta ske. SD är trots allt i grunden nazistiskt, M och KD gör vad SD säger. Däremot är det otroligt vidrigt att Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna också röstade för. Svensk grundlag säger ”likhet inför lagen”.


Att rösta för att vissa ska kunna fråntas sina medborgarskap är att göra skillnad på olika medborgare. Likhet inför lagen är alltså effektivt upphävt och existerar inte längre i Sverige genom denna grundlagsändring.

”Ööööh varför vill du skydda gängkriminella, ööööh”. För att jag är smartare än att tro att det bara är gängen detta handlar om. Vi har ju redan sett hur utvisning gått ifrån att gälla den som begått ett grovt brott, till den som begått brott, till den som misstänks för brott till att nu gälla personer som misstänks _kunna bli rekryterade_ till brott. Alltså personer som ännu inte gjort något olagligt. Vi har också justerat så att nekande till uppehållstillstånd nu inkluderar fullt lagliga saker ”vi” bara inte tycker om att folk gör om de inte föddes in i den svenska nationen (för att använda SD:s ord).

Jag som adopterad då? Ja, vi adopterade vill man gärna hävda sitter säkert. Det är ju de ”riktiga” invandrarna man vill klämma åt. Inte oss med svenska föräldrar. Problemet är detta: Många adopterade kommer från länder som i princip inte tillåter att upphäva sitt ursprungliga medborgarskap. Andra av oss kommer från länder som för att sona att många av oss såldes till väst idag ger medborgarskap tillbaka i princip per automatik om man ber om det.

Så vad hindrar egentligen lagen från att justeras för att inkludera den som med lätthet kan återfå sitt ursprungliga medborgarskap även om de idag bara är svenska medborgare? Vad hindrar att den luddiga paragrafen om att skada svenska intressen gör att politiska motståndare till regeringen kastas ut för att de gått i ett demotåg? Vad förhindrar att lagarna ändras så att t ex det jag gör, som får många rasister att skrika ”UT FRÅN SVERIGE”, blir olagligt och jag kan kastas ut?

Inget. Denna ändring berör oss alla. Ni bara väljer att tro att den inte gör det.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

Riksdagen: Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform

Den antisemitiska moskékartan

Den här bilden går varm i sociala medier (igen). Det första man kan säga om den är att den är extremt dåligt gjord. Vem som än gjorde bilden satte ut de röda prickarna helt på måfå. När jag sett denna få kritik är just detta det första man reagerar på. Kanske för att det är så uppenbart att det liksom gör att hela budskapet med bilden blir sekundärt. Men låt oss ändå titta på vad det är avsändaren försöker få sagt: ”Det pågår en islamisering av väst”.


Kort och gott, bilden är del i den antisemitiska konspirationsteorin om ett ”folkutbyte”. Antisemitisk eftersom en grundsten i teorin är att det skulle vara judarna som orkestrerar detta ”utbyte” från Israel och att syftet är att rasera västvärlden genom att få in tillräckligt mycket muslimer här. Att judarna skulle vilja rasera väst bygger i sin tur på exakt samma antisemitism som Hitler närde när han pekade ut judarna som ett hot mot Tyskland. Trots dessa extremt tydliga antisemitiska grunder kan bilder som denna delas och teorin om folkutbyte t o m användas som politiskt argument ända upp till vår fd vice statsminister Ebba Busch. Rubrikerna om denna extrema konspirationsteori förblir ljumma som mest. Om det alls genererar en reaktion.

Skärmdump av den på sociala medier virala moskékartan.

Bevisar då bildens källa Pew Research Center att det sker en islamisering av väst? Ett folkutbyte om man så vill? Ja, om man med detta menar att det nu är fler muslimer i väst. Nej, om vi utgår ifrån att människors migration som skett i alla tider (det är trots allt skälet till att det alls finns människor här i Norden) inte automatiskt innebär ett problem. Ja, det finns fler moskéer för att det finns fler muslimer här idag än för 70+ år sedan. Detta är det naturliga resultatet av västvärldens krigande, klimatkris, vapenexporter osv som resulterat i att människor tvingats flytta på sig. Att man dessutom räknar in bönerum i det hela har enbart som syfte att dra upp siffrorna för att skrämma de som är rädda för muslimer ännu mer. Givetvis ska vi också ignorera hur vanligt det är med multireligiösa bönerum.

I slutändan kommer vi tillbaka till frågan om vi ser muslimer som människor eller ej. Om svaret är ja, de är människor som alla andra, då är det inte ett problem med fler moskéer. Då faller bildens försök att skrämmas.

SD:s besatthet av den icke-existerande ”svenskfientligheten”

Sverigedemokraterna har i många år hävdat att den s k ”svenskfientligheten” skulle vara ett utbrett samhällsproblem. Partiföreträdare har skrivit massvis av motioner och interpellationer. Oändliga mängder anföranden har gjorts i riksdagen och åtskilliga debattinlägg i media har skrivits. Vi på Motargument har bemött argumenten många gånger. SD menar att ”rasism mot svenskar” inte är ett allvarligt samhällsproblem.


SD har argumenterat för att svenskar ska innefattas i lagen om hets mot folkgrupp (HMF). När partiföreträdare diskuterar begreppet ”svenskfientlighet” är det påstådd ”rasism mot svenskar” som åsyftas. Argumenten består av:

  • svenskar påstås kunna utsättas för rasistiska motiv vid brott
  • begreppet bör erkännas officiellt och behandlas som andra former av rasism
  • en nationell åtgärdsplan bör tas fram
  • svenskfientlighet drabbar både personer med svensk bakgrund och personer med invandrarbakgrund som anammar svensk livsstil

Flera debattörer och skribenter lyfter att:

  • begreppet riskerar att skapa oklara juridiska definitioner, eftersom ”svensk” kan tolkas på olika sätt
  • hatbrottslagstiftning historiskt fokuserar på grupper som utsatts för systematiskt förtryck, vilket gör symmetrin politisk snarare än juridisk
  • begreppet kan förstärka en ”vi och dom”-retorik och polarisering

    Regeringens förhållningssätt mot SD:s aggressiva politik gällande s k ”svenskfientlighet” innefattar:
  • erkännande av att hatbrott mot svenskar kan förekomma
  • avser inte att ta fram ett separat åtgärdsprogram för ”svenskfientlighet”
  • arbetet ska i stället ingå i bredare insatser mot rasism och hatbrott

    Inget av övriga partier är överens med SD om att ”svenskfientlighet” eller ”rasism mot svenskar” skulle vara ett problem i Sverige. Således anser en stor majoritet av politiker och ”vanliga” människor att det i själva verket är ett luftslott. Begreppet ”svenskfientlighet” återkommer ständigt i SD:s vokabulär, och är en medveten retorik som skapar splittring och polarisering, och förstärker den för partiet så viktiga uppdelningen mellan ”vi och dom”, dvs svenskar vs invandrare. Begreppet är ett sätt att låta rasism och nazism ta plats och normaliseras.

    Min, och många andras, åsikt är att rasism sparkar nedåt, inte uppåt. Följaktligen är ”rasism mot svenskar” en icke-fråga. Ofta får man höra att Sverige skulle vara ”världens minst rasistiska land”. Det är svårt att mäta huruvida det är sant, men rasism existerar i högsta grad i Sverige. Den kommer inte att försvinna, men vi har alla ett ansvar att bekämpa den. Rasismen i Sverige sker inte mot majoritetssvenskar. Den sker mot nationella minoriteter och mot människor med annat ursprung än det svenska.

Lästips:

Motarguments artiklar om ”svenskfientlighet” och ”rasism mot svenskar”

SD:s öppna ”raskrig” splittrar partiet

Jimmie Åkessons (SD) utspel om att svenskhet skulle sitta i medborgarskapet går stick i stäv med allt vad han och Sverigedemokraterna alltid har hävdat.

Det ”etniska” kriget i SD fortsätter. Vi ser tydligt två falanger:

  • De uttalade rasisterna
  • De icke uttalade rasisterna

Är Åkessons populistiska utspel ett spel för gallerierna för att bli mer rumsren?

Frågan är hur oense de egentligen är i partiet, eftersom de alla alltid har delat upp människor i ”vi och dom”.

För oss som inte är SD-sympatisörer är det naturligtvis tacksamt med den öppna krigföringen som vi nu ser.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källa:

TT: Åkesson: Svår fråga varför Tidö tappat stöd

Asplings (SD) utspel om ”etniska svenskar” skapade spricka i SD

En anledning till att Ludvig Asplings (SD) uttalande om att ”Sverige har för många personer som inte är en del av den etniskt svenska befolkningen” har rört upp så mycket känslor i partiet, är att det är ”alldeles för mycket information alldeles för tidigt”. En av Sverigedemokraternas starka sidor är att man varit relativt bra på att anpassa flera av partiets budskap till den rådande tidsandan.


Man har visat en förståelse för hur långt man kan gå i olika sammanhang och olika tillfällen.

Ibland har man gått för fort fram vilket har lett till bakslag.

Ett sådant exempel var bland annat när en grupp busschaufförer vägrade köra sina bussar eftersom dessa hade klätts med antisomaliska budskap.

Samtidigt har partiets underliggande målsättning alltid varit glasklar, dvs att se till att så många människor med andra etniciteter förvägras inträde eller lämnar Sverige.

Partiet har lyckats genomföra flera övergångar där man exempelvis har gått från ett fokus på ras och etnicitet till kultur.

Man har också förstått att det är enklare att rida på befintliga politiska strömningar och fokusera på en minoritet i taget än att angripa samtliga minoriteter på en gång.

Därför har man under de senaste åren lagt ner stor energi på att angripa muslimer, samtidigt som man försökt bygga allianser med invandrargrupper som bär på antimuslimska tankar och idéer.

Devisen har varit den klassiska ”Ni är ok, men muslimerna…”

De flesta av oss känner igen denna taktik.

Samtidigt har partiets målsättning legat kvar, dvs att rensa Sverige på människor som inte passar in på SD:s etnonationalistiska definition av svenskhet.

Asplings uttalande kan i detta sammanhang betraktas som ”för starkt och för tidigt”.

Tanken har varit att man ska kunna behålla stödet bland personer med minoritetsbakgrund som är ok med att muslimer demoniseras och skickas ut innan man börjar angripa dessa grupper.

Aspling var i detta sammanhang lite väl snabb på avtryckaren och exponerade tankar och idéer som inte skulle offentliggjorts förrän långt senare.

Reaktionen hos personer med minoritetsbakgrund i partiet har varit stark.

Det är lätt att föreställa sig hur de inre resonemangen hos vissa av de drabbade har sett ut.

”Jag trodde det bara handlade om muslimer…”

”Jag som har gjort mig ovän med familjemedlemmar och nära vänner, hur kan ni göra detta mot mig”.

För människor som känner till partiet sedan tidigare kommer Asplings uttalande inte som en överraskning, det enda som överraskar är att han sa det rakt ut.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källa:

Expressen: SD-toppar oense efter Asplings ord om ”etniska svenskar”

Tack, Jimmie!

Jimmie Åkesson (SD) valde att slutföra sin valspurt i sann ‘edgelord’-anda. Han tog sig därför till Rinkeby, ett område där det bor många människor som tillhör de minoriteter som Jimmie och Sverigedemokraterna demoniserat de senaste åren, för att lägga sin förtidsröst där.


Väl på plats kunde han inte undvika att spy ur sig lite förakt. Bland annat i form av uttalanden om att ”det inte kändes som han var i Sverige” osv.

Jag vet inte vad Jimmie tänkt han skulle kunna åstadkomma med sitt lilla jippo, men det verkar som att ödet kom tillbaks för att bita honom i hans bakdel.

En nära vän till mig som bor i Rinkeby berättade att Jimmies besök ledde till att flera människor som tidigare varit tveksamma att rösta, bestämde sig för att ta sig till vallokalen och lägga sin röst.

I efterhand kanske det är på sin plats att vi tackar Jimmie för hans insats.

Även om den bidrog till ett annat resultat än Jimmie sannolikt förväntat sig och var grundad på omdömeslöshet och destruktiva begär.

Någon kanske skulle ha förklarat för Jimmie att hans närvaro närmast kan liknas vid en fis i rymden, för människor som överlevt krig och enorma utmaningar, som går till vissa av arbetsmarknadens minst gynnsamma arbeten och som bidrar till samhället varje dag.

Det är mer än vad man kan säga om Jimmie som har högst frånvaro av alla riksdagsledamöter och samtidigt företräder sveriges mest kriminellt belastade parti.

De låga förväntningarnas politik

Vi behöver inte fastna vid prestationer eller avsaknaden av sådana, låt oss istället avsluta med ett positivt budskap.

Jag vill tacka dig för att du kom till Rinkeby och bidrog till att fler personer valde att rösta.

Du är välkommen tillbaks om du kan uppföra dig anständigt.

Kom bara ihåg: ingen människa är värd mer än någon annan.

Åsikter i krönika står skribenten helt och fullt för själv.

”I Sverige gör vi såhär”

Myndighetsspråk tenderar att göra människor till främlingar i sitt eget land. Det finns meningar som kan låta neutrala.


”I Sverige gör man så.”
”I Sverige fungerar det på det här sättet.”
”I Sverige behandlar vi kvinnor…”
”I Sverige uppfostrar man sina barn…”

Många människor som är invandrare eller tillhör nationella eller religiösa minoriteter och personer som på andra sätt inte uppfattas som självklart svenska, känner sannolikt igen dessa formuleringar.

De kan uttalas av en lärare, en socialsekreterare, en polis, en handläggare eller en vårdanställd.

Även om syftet inte är att såra, är frågan vad ett sådant språk kan göra med relationen mellan staten och individen?

I en demokratisk rättsstat ska myndigheter inte utgå från en diffus föreställning om ett ”vi” som grundar sig på en oklar definition av en persons föreställda kultur eller svenskhet.

Den ska representera lagen.

Det finns därför en avgörande skillnad mellan att säga.
”Enligt svensk lag gäller följande” och att säga ”I Sverige gör vi såhär.”

Den första formuleringen är rättslig, den andra är kulturell.

Den första beskriver en regel, den andra bygger på en föreställd norm om hur och vad människor förväntas vara.

Här skapas ett problem som handlar om vem som får tillhöra och inkluderas och vem som inte gör det.

Om personen framför myndigheten är svensk medborgare, född i Sverige och har levt hela sitt liv här, kan denna typ av formuleringen bli en subtil markering av att personens ”svenskhet” fortfarande är villkorad.

Även om en person är nyanländ, talar bristfällig svenska eller nyligen har kommit till landet, finns det ingen anledning att uttrycka sig på det sättet.

Myndigheter har inte i uppdrag att värdera människor baserat på olika föreställningar om kulturell identitet, de har i uppdrag att informera om rättigheter, skyldigheter, lagar och regler.

Det är inte myndighetens uppgift att säga ”i Sverige gör man så”, myndighetens uppgift är att säga ”det här säger lagen” eller ”det här är dina rättigheter” eller ”det här gäller enligt våra riktlinjer.”

Det är inte bara en språklig detalj, det är en demokratisk princip.

Ett samhälle där människor har olika språk, religioner, traditioner, erfarenheter och bakgrunder kan staten inte bygga sin legitimitet på föreställningar om etnokulturella markörer, den måste bygga sin legitimitet på lika rättigheter.

Det spelar därför ingen roll om en person har bott i Sverige i fem månader eller fem generationer.

Lagen gäller lika, rättigheterna gäller lika.

När myndighetsföreträdare säger ”i Sverige gör vi såhär” blir det ett diskursivt sätt att placera den andra personen utanför svenskheten.

Fokus flyttas från rättsstatens principer till en föreställning om ett kulturellt ideal.

Inte därför att någon uttryckligen säger ”Du är inte svensk” utan därför att samtalet organiseras kring ett underförstått ”vi” som den andra personen implicit inte anses tillhöra.

Detta är ett exempel på vad som brukar kallas ”andrefiering”

Andrefiering handlar om att människor kategoriseras som tillhörande en grupp som är annorlunda än den egna gruppen.

Forskning visar att sådana processer inte alltid är medvetna.

De kan vara subtila, vardagliga och till och med välmenande, men effekten blir att vissa människor gång på gång påminns om att de betraktas som avvikande från normen.

Andrefiering behöver inte börja med hat, den kan börja med en gränsdragning.

Ett ”vi” etableras som norm och någon annan placeras utanför det.

När denna gränsdragning upprepas kan människor alltmer komma att betraktas genom den kategori de tilldelats snarare än som individer.

Det är här andrefiering kan närma sig avhumanisering människans individualitet, komplexitet och egen röst försvinner bakom kategorin.

Avhumanisering behöver därför inte börja med att någon kallas för ett djur, den kan börja betydligt tidigare, när en människa inte längre möts som en individ, utan som en representant för ”de andra”.

Upprepad andrefiering kan leda till en försvagad känsla av tillhörighet eftersom omgivningen gång på gång kommunicerar ”du är inte riktigt en av oss”.

Det kan också leda till vad som kan beskrivas som identitetsstress eller en ständig förhandling om den egna sociala positionen och funderingar kring ur man blir läst av andra.

Hur uppfattar de mig?
Tycker de att jag är svensk?
Varför behöver jag förklara min svenskhet?
Vad är det hos mig som gör att de placerar mig utanför?

Ökad vaksamhet

När en person har upplevt samma typ av kategorisering många gånger kan hon börja förvänta sig den, vilket kan innebära att man blir extra uppmärksam på ordval, blickar, frågor om ursprung, kommentarer om språk, frågor om ”var man egentligen kommer ifrån”,
skillnader mellan ”vi” och ”dom”.

Forskningen om diskriminering pekar bland annat på hypervigilans som en möjlig mekanism mellan återkommande diskriminering och psykisk ohälsa.

Det är detta som gör frågan så viktig, för staten ska inte avgöra vem som är tillräckligt svensk.

Myndigheter ska inte tala som företrädare för en kulturell majoritet, de ska tala som företrädare för lagen och lika rättigheter.

Staten ska garantera att människor behandlas som jämlika medborgare och rättighetsbärare.

Det är skillnaden mellan en nation som bygger på etnokulturella principer och en rättsstat.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Var saklig i argumentationen mot SD:s antimuslimska politik

Sverigedemokraternas alltmer uppskruvade retorik om islam och muslimer, samt konkreta, antidemokratiska förslag förtjänar ännu hårdare granskning.


Att sakligt kritisera religiösa idéer eller migrationspolitik är en sak – att generalisera om en hel grupp människor är något helt annat.

När muslimer gång efter gång utmålas som ett kollektivt problem riskerar det att öka misstänksamhet mot och fördomar om människor som bara vill leva sina liv som alla andra.

Skärmdump från Aftonbladet 260817.

Sverige behöver en politisk debatt där vi kan diskutera integration, religion och migration öppet, men utan att kollektivt skuldbelägga människor på grund av deras tro.

Skärmdump från SvD 260817.

Svensk demokrati bygger på att medborgarskap och rättigheter inte ska graderas efter etnisk eller religiös bakgrund. De grundläggande positiva friheterna i grundlagen, t ex religionsfriheten, gäller alla invånare i Sverige. SD har med obehaglig uppriktighet klargjort att de anser att det inte ska gälla den muslimska minoriteten.

En nationell identitet kan bygga på språk, historia, kultur och gemensamma demokratiska institutioner. Etnonationalism – som SD förespråkar, utifrån politiska förslag och uttalanden – riskerar däremot att göra människors härkomst till ett mått på hur ”svenska” de anses vara.

Skärmdump från Richard Jomshofs officiella X-konto 260817.

Demokrati innebär inte bara majoritetsstyre. En fungerande liberal demokrati innebär också att majoriteten inte fritt kan ta ifrån minoriteter deras grundläggande rättigheter. Detta är en helt avgörande faktor när debatten handlar om muslimer, invandrare eller andra minoriteter.

När någon, politiker eller vanliga människor, talar om ”muslimer”, ”invandrare” eller andra stora grupper som om de vore homogena, kan det vara effektivt att be dem precisera vilka människor och vilka problem de faktiskt menar. Det flyttar diskussionen från svepande generalister till konkret politik och argumentation.

Skärmdump från Dagens Nyheter 260817.

Jag vill egentligen inte tro att alla som röstar på SD är rasister, muslimhatare eller antidemokrater. Däremot anser jag att väldigt mycket av partiets politik och retorik ska kritiseras stenhårt. Med en sådan inställning blir det svårare för motdebattörer att vända debatten till en pseudodiskussion om huruvida vi förolämpar sverigedemokratiska väljare.

Det är helt nödvändigt att vi inte tröttnar på att kritisera SD:s politik, som är såväl antidemokratisk som etnonationalistisk. Kritiken bör vara saklig och syfta till att argumentera mot partiets konkreta förslag och medvetet spetsiga uttalanden. Det är när vi glömmer bort att vara sakliga och börjar misskreditera SD-väljare som grupp som vi dribblar bort möjligheten att kunna påverka just dem som väljer att lägga sin röst på SD.

På vår hemsida www.Motargument.se finns massor av artiklar som ger oss fakta och motargument som kan hjälpa oss att fortsätta vara sakliga i debatten mot Sverigedemokraterna.

#svpol #SDhaveri #val2026

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

När hatet blir politik

Richard Jomshof skriver att han hatar islam. Han skriver att islam vill islamisera hela världen genom jihad, förfölja och döda icke-muslimer, göra kvinnor mindre värda, sprida antisemitism och avskaffa demokratin. Och så kommer slutklämmen, den som egentligen förklarar resten: han hatar också ”alla dessa medlöpare som springer islamisternas ärenden och hjälper dem med att ta vårt land ifrån oss”.
Det är där den gamla föreställningen om att detta bara skulle handla om hård religionskritik blir ganska svår att upprätthålla.


För religionskritik är tillåten. Man får avsky islam, kristendom, sharia, Bibeln, Koranen, präster, imamer och religiösa dogmer. Man får kritisera islamism, jihadism, kvinnoförtryck och antisemitism hur hårt man vill.

Skärmdumpar från Richard Jomshofs (SD) officiella Facebookkonto 260819 och Aftonbladet 260817.

Men Jomshof gör något annat. Han förvandlar islam till en enda politisk aktör med en gemensam vilja, ett gemensamt mål och i stort sett en gemensam generalstab. Denne märklige figur vill erövra världen, döda icke-muslimer, förtrycka kvinnor och avskaffa demokratin. Sedan behöver bara muslimen kopplas till denna figur, så är jobbet gjort.

Det är rasism.

För att konstruktionen ska fungera måste skillnaden mellan islam, islamism och jihadism först försvinna.

  • Om problemet heter jihadism är problemet jihadister.
  • Om problemet heter våldsbejakande islamism är problemet våldsbejakande islamister.
  • Om problemet heter hedersförtryck kan man bekämpa hedersförtryck.

Men om problemet heter islam blir hotet betydligt mer användbart. Då kan moskén, slöjan, Ramadan, bönen och den vanlige muslimen stoppas in i samma berättelse om ett pågående övertagande.

Det betyder inte att problemen Jomshof räknar upp är påhittade.

  • Islamistisk terrorism finns.
  • Kvinnor utsätts för religiöst motiverat förtryck.
  • Antisemitism finns i islamistiska och muslimska miljöer.
  • Auktoritära religiösa regimer finns.

Det är verkliga problem och de ska bekämpas. Men därifrån följer inte att världens muslimer är ett politiskt kollektiv med samma mål.

Muslimer är demokrater, konservativa, socialister, liberaler, feminister, fundamentalister, sekulära och politiskt ointresserade. De tycker olika.

Det är ett mycket enkelt konstaterande, men det förstör tyvärr hela propagandabilden.

För propagandan behöver inte människor. Den behöver grupper.

Det mest avslöjande i Jomshofs text är därför inte ens att han säger sig hata islam. Det är orden ”ta vårt land”. Vems land? Är Sverige mindre den muslimska sjuksköterskans land än Richard Jomshofs? Den muslimske polisens? Den kvinna som bär hijab och är född i Malmö? Den muslim som avskyr islamismen och försvarar demokratin? Jomshof behöver inte svara. Retoriken fungerar bättre om gränsen mellan ”vi” och ”dom” lämnas lagom oklar.

Islam görs till fienden och människor som förknippas med islam får sedan bära misstanken.

Och sedan kommer ”medlöparna”. Där blir den auktoritära logiken tydlig. Först definieras ett existentiellt hot. Sedan kopplas en grupp till hotet. Därefter görs även den som protesterar misstänkt. Den politiske motståndaren har inte bara fel. Han hjälper fienden. Det är ett gammalt och effektivt knep, eftersom det gör kritiken själv till bevis för konspirationen.

Det är därför Jomshofs text är allvarligare än ännu ett grovt utspel. Den handlar om normalisering. Det som först väcker avsky blir nästa gång en kontrovers, därefter en legitim ståndpunkt och till sist en fullt normal del av den politiska debatten. Jomshof säger inte att han hatar jihadism. Han säger inte att han hatar islamism. Han säger att han hatar islam och avslutar med att människor hjälper ”dom” att ta ”vårt land”.

Man behöver alltså inte leta efter någon dold signal.

Det finns ingen dold signal.

Det är rasistisk retorik, öppet formulerad. Och det farliga är inte bara att en riksdagsledamot skriver så.

Det farliga är om resten av samhället vänjer sig.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.