Kategoriarkiv: Krönikor

Det där om yttrandefriheten

Få har undgått författaren Katerina Janouchs framträdande i tjeckisk webb-TV, där hon målat upp en mörk dystopisk bild av dagens Sverige. Hennes påståenden har dementerats i en artikel på Dagens Nyheter, skriven av filmvetaren Hynek Pallas som liksom Janouch har tjeckisk bakgrund. Janouchs respons på att Pallas sagt emot henne är att kräva DNs chefredaktör Peter Wolodarskis avgång, eftersom Pallas artikel inte är ”värdig ett land med 250 års yttrandefrihet”.

Att Janouchs påståenden om ”massinvandring”, ”no go-zoner” samt att ”många fler lär sig skjuta” är totalt nys är en annan femma. Men låt oss fokusera på yttrandefriheten. Den som bemödar sig att läsa på om Yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469), om FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna lär upptäcka inom kort att Janouchs resonemang om yttrandefriheten är ologisk. Vi kan sammanfatta det ur tre punkter:

1. Läser man på FN-deklarationen står det följande: ”Var och en har rätt till […] yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser”. Det står ingenstans om att man ska stå oemotsagd, eftersom den andra parten också omfattas av yttrandefriheten. Det vore något annat om Janouch inte hade fått skriva i svensk media, men i samma tidning som hon kritiserat har hon exempelvis fått replikera Björn Wimans söndagskrönika.

2. Om man noga studerar femte kapitlet i vår yttrandefrihetsgrundlag så ser man svart på vitt att varken Wiman, Pallas eller Wolodarski gjort sig skyldiga till någon form av olaga hot, olaga våldsskildring, högförräderi eller dylikt. Samtliga utom Wolodarski har tagit till orda mot de påståenden som Janouch spridit. Att ”attackera” påståenden och åsikter är något som man också har rätt till enligt yttrandefrihetsgrundlagen.

3. Egna individer kan inte kränka andra individers yttrandefrihet. Det kan däremot stater och andra stora aktörer göra. Men inte ens där har Dagens Nyheter gått i fällan.

Summa summarum: Yttrandefriheten innebär rätten att få uttrycka vilken åsikt man vill, men den innebär inte någonstans att man har rätten att slippa bli motsagd. Yttrandefrihet är en give-and-take-frihet. Att bli emotsagd och säga emot ingår i det fria ordets värld.

Så sorry Katerina, men att läsa på lite innan skadar inte. Både dina ‘motståndare’ och du omfattas av den.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

”Jag är inte islamofob, jag hatar inte muslimer”

Islamofober, eller personer som är emot religionen islam, påstår ofta att de inte är islamofober eftersom de inte är emot muslimer.

Det är islam de fördömer, det är religionen och inte utövarna de kritiserar eller starkt är emot. Anna-Malin Karlsson, professor vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, skriver att begreppet islamofobi ofta anses vara ungefär lika negativt som begreppen främlingsfientlighet och rasism.

Bland annat påstår Sverigedemokraterna, för att komma runt den negativa rasiststämpeln, att de är invandringskritiska, inte invandringsfientliga. Karlsson påpekar också att samma parti använder begreppet ”sverigefientlig” om de som inte stödjer SD.

Enligt Karlsson vill en del personer att deras kritiska åsikter om islam istället ska kallas islamkritik, inte islamofobi. Karlsson anser också att den åsikten delvis är rimlig, eftersom välgrundade, kritiska åsikter om en religion enligt henne är något annat än avsky för samma religion.

Problemet med att förklä islamofobiska åsikter till islamkritiska, blir dock att dessa negativt generaliserande åsikter om islam låter mildare om de kallas islamkritiska.

På Avpixlats hemsida finns en artikel om islam och terrorism, där Avpixlat hänvisar till terroristexperten Peter Bergen som menar att islamistiska terrorister använder argument från Koranen:

“Bergen bekräftar något som många av oss islamkritiker påpekat under en längre tid och något som bl.a. Avpixlat rapporterat om regelbundet – att det är religionsideologin islam och den heliga men extremt våldsamma boken Koranen som är roten till terrorism, inget annat”

Avpixlat fortsätter med argumentationen att

“svenska politiker fortfarande naivt inbillar sig att muslimsk terrorism kan förebyggas genom utbildning och arbete och inte har någon koppling till islam och Koranen.”

Det Avpixlat vill är inte att skriva balanserat om olika islamtolkningar. Avsikten är att förkasta islam och “bevisa” att islam är något negativt. I det fallet borde begreppet islamofobi inte vara problematiskt, eftersom det faktiskt är islam som exempelvis Sverigedemokraterna och Avpixlat så gärna tar upp negativa saker om.

Devin Rexvid, doktorand i sociologi, argumenterar:

“Att kritisera och hata islam behöver inte alls vara problematiskt men att hata och fysiskt angripa muslimer är ett allvarligt problem. Det är muslimhat som borde bekymra ministern och inte islamhat vilket ingår i yttrande- och åsiktsfriheten.”

Visserligen tar Rexvid upp att islam har olika tolkningar, men verkar ändå anse att islam i sig är negativt. Rexvid skiljer inte på politisk hatpropaganda eller extremistisk, konservativ tolkning av islam:

“De otrogna var irakier, sionister, kommunister, imperialismens valpar och bahaier.”

(…)

“Koranverserna vi tvingades läsa var manipulerande glasögon som skulle få oss att se en kvinna som en halvman. De var mixtrade hörapparater som skulle få oss höra två kvinnors vittnesmål som en mans.”

Rexvid är emot begreppet islamofobi och menar att det är legitimt att hata islam. Men hatar man islam borde man kanske inte ha något emot begreppet islamofobi.

Det heter trots allt islamofobi och inte muslimofobi.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Om kollektiv skuldbeläggning av judar

Det händer med jämna mellanrum att judar som folkgrupp skuldbeläggs för den israeliska statens politik. Inte minst förekommer sådana anklagelser ofta i kommentarsfält som följer rapporter i såväl svensk som utländsk media om Israels brott mot palestinier.

Legitim kritik mot israeliska brott är naturligtvis påkallad och berättigad, men får aldrig direkt eller indirekt blandas ihop med så omfattande begrepp som judendom, judiskhet eller judar som folkgrupp. Sådana generaliseringar är inte bara rasistiska – vilket de uppenbarligen är – utan också historielösa och bevisligen felaktiga. Trots att kollektiv skuldbeläggning baserad på religion eller etnicitet egentligen inte är värdigt ett motargument finns det av praktiska skäl anledning att belysa hur verklighetsfrånvända sådana anklagelser är.

Både inom den akademiska och politiska sfären och i den offentliga mediedebatten är många av de främsta kritikerna av Israels behandling av palestinierna själva judar. För den som stöter på rasism i form av kollektiv skuldbeläggning av judar för Israels brott kan det således räcka med en hänvisning till dessa judiska kritiker för att helt och hållet undergräva sådana tröttsamma smutskastningsförsök. Listan kan göras lång, men jag begränsar mig här till att nämna ett par av de mest framstående kritikerna.

Noam Chomsky, professor emeritus vid MIT, har under flera decennier belyst israeliska människorättskränkningar och USA:s roll i dessa. Han har även riktat hård kritik mot civilorganisationer såsom Anti-Defamation League (ADL), vilka han menar urholkar innebörden av antisemitism genom att fördunkla skiljelinjer mellan denna form av rasism och Israelkritik. Chomsky har beskrivits som vår tids viktigaste intellektuella, även av antagonister som Harvardprofessorn Alan Dershowitz.

Chomskys inlägg om fallet kring Norman Finkelstein–en statsvetare som ligger bakom vad som beskrivits som ”förmodligen den mest seriösa forskningen om [Israel-Palestina]konflikten”–handlar om hur Finkelstein försatte sig i knipa under sina år som doktorand vid Princeton. Finkelstein hade då, enligt Chomsky, blottat den intellektuella eliten i USA som ”ett gäng bedragare” genom att avslöja den av dem hyllade boken From Time Immemorial som ett verk av ren och skär historieförfalskning.

Boken, skriven av Joan Peters, var ett hopkok av selektiva urval av citat och statistik med syftet att bevisa att palestinier inte existerade som ett urfolk i Palestina, något som ansågs ge efterlängtat empiriskt stöd för illusionen om Palestina som ”ett land utan folk till ett folk utan land”. Finkelsteins kritik tillintetgjorde detta försök till politisk historierevisionism, men också, närapå, hans framtida akademiska karriär.

finkelstein-non-copyright
Norman Finkelstein

Till slut hamnade Finkelstein på relativt blygsamma DePaul University i Chicago där han var nära att få ”tenure”, vilket närmast kan beskrivas som form av arbetsrättslig livstidsgaranti för lektorer och professorer i USA. Men Finkelsteins obevekliga förakt mot apologeter för Israels brott kastade honom återigen in i rampljuset när han under en debatt i nyhetsprogrammet DemocracyNow anklagade Alan Dershowitz för att i sin senaste bok ha plagierat Joan Peters verk. I bokform visade Finkelstein senare på punkt efter punkt hur Dershowitz vilselett läsarna. Dershowitz hade försökt stoppa utgivningen av Finkelsteins bok genom upprepade stämningshot mot utgivaren University of California Press och andra försök till maktutövning men misslyckats. Däremot ödelade kontroversen Finkelsteins akademiska karriär då DePaul förvägrade honom ”tenure”, och ingen annan erbjudit honom någon stadigvarande akademisk tjänst sedan dess.

Medan både Chomsky och Finkelstein under senare år har blivit bannlysta från Israel, så har de dessutom förlorat stöd bland aktivister inom pro-palestinska BDS-rörelsen som ser ”enstatslösningen” som det enda kvarvarande alternativet för en fredlig resolution. De båda forskarnas ställning som de mest progressiva intellektuella rösterna kring konflikten har i en växande skara pro-palestinska aktivister börjat anses vara passé. På sätt och vis kan detta sägas vara indikativt för deras viktiga bidrag i att sprida kunskap om palestiniers rättigheter och Israels brott. I en tid som var mycket mer oförlåtande mot Israelkritiska röster, riskerade Chomsky och Finkelstein mycket för att bryta genom det debattklimat som dominerade i USA under många år.

Ilan Pappe, historieprofessorn som leder ett forskningscenter vid Exeters universitet i England, är idag kanske den mest välkända progressiva akademikern inom BDS-rörelsen. I sin bok The Ethnic Cleansing of Palestine kastar han ett nytt ljus på konflikten genom att beskriva konflikten som en följd av en systematisk etnisk rensning. Han har t.o.m. beskrivit situationen i Gaza som ett långsamt folkmord (incremental genocide). Till följd av sin oeftergivliga kritik har Pappe fått utstå mordhot riktade mot honom och hans familj, vilket gjorde att han till slut kände sig tvungen att lämna Israel för England. Pappe tillhör de ”nya historikerna” som reviderat den israeliska historiebeskrivningen om vad som egentligen hände under tidigare skeden av konflikten. En annan israelisk kritiker i denna kategori, om än inte fullt så radikal som Pappe, är Avi Shlaim, professor verksam vid universitetet i Oxford. Hans forskning har starkt bidragit till att utmana narrativet som beskriver Israel som en stat som beslutsamt strävar efter en hållbar fred och som endast utkämpar krig i självförsvar.

Kvar i Israel finns en lång rad skarpa judiska kritiker. För tidningen Haaretz skriver journalisterna Amira Hass och Gideon Levy ofta om de brott som den israeliska ”apartheidregimen” begår i de ockuperade områdena. Organisationer som Jewish Voice for Peace, B’tselem, Yesh Din och Breaking the Silence ger aktivister, människorättsorganisationer och forskare runtom i världen avgörande information om de internationella brott som Israels regering är ansvarig för.

Andra framstående judiska kritiker av Israel är eller var Hannah Arendt, Judith Butler, Howard Zinn, Sara Roy, Max Blumenthal, Miko Peled, Edward S. Herman, Mark Levine, Glenn Greenwald, Richard Falk, Peter Beinhart , Joseph Levine, Anna Baltzer för att bara nämna ett fåtal. I Sverige finns Helle Klein, Dror Feiler, Henry Ascher, Olle Katz, Göran Rosenberg, Bernt Hermele och många andra, som har stuckit ut hakan genom att kritisera den israeliska staten.

dror_feiler_ship_to_gaza
Dror Feiler på Ship to Gaza

Konspirationsteoretiker påstår att många av dessa (särskilt Chomsky) är så kallade gatekeepers. I sammanhanget betyder detta att deras kritik avgör ramarna för vad som är legitim kritik, i syfte att begränsa en farligare och mer omfattande plattform för civilt motstånd. Resonemanget används i antisemitisk anda som försvar mot det argument som underbygger denna text, dvs. att många judar kritiserar Israel för de brott staten begår, och att detta om något motbevisar den rasistiska idén om kollektiv skuld (som egentligen inte förtjänar denna uppmärksamhet).

Vad som är slående är dock hur dessa och andra kritiska judiska tänkare har framtvingat nya diskurser där palestiniers rättigheter får större gehör, genom att dels förhålla sig till rådande missuppfattningar om historiska fakta och motbevisa dessa, och samtidigt belysa konflikten ur samma normativa perspektiv som vi använder när vi i Väst funderar över andra konflikter. Inte sällan arbetar de i motvind, med svårigheter att publicera eller att få sina publiceringar recenserade och utan möjligheter att framträda i mainstream media.

Framförallt har de svårt att få kritiken omvandlad i politiska handlingar. Likväl står de för en syn på konflikten som makthavare med har svårt att avvärja och som är effektiv eftersom många är villiga att ge sitt stöd när de väl konfronteras med den. Till skillnad från vad de mest konspiratoriska antisemiterna hävdar är problemet knappast denna kritik, utan de strukturella hinder som gör den fortsatt relevant.

Och för detta ansvarar naturligtvis inte de judiska kritikerna själva, och därmed inte heller judar i största allmänhet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Årskrönika 2016

2015 avslutades i en rutschkana. Sveriges asylpolitik havererade, gränserna stängdes, familjer inkvarterades på betonggolv och många heliga kor slaktades av våra politiker, såsom automatisk PUT för syrier och familjeåterföreningar.

Inom Motargument har vi sinsemellan olika uppfattning om vad som var rätt och fel i det läget. Det är naturligt och bra. Vi är tvärpolitiska, och representerar alla partier utom SD. Vi är socialister, liberaler och konservativa.

Det som förenar oss är synen på invandring som något i grunden positivt, och viljan att leva i ett öppet och mångkulturellt samhälle, där människor behandlas med respekt oavsett etnicitet, religion eller hudfärg.

Det som förenar oss är kampen mot rasism, fascism och främlingsfientlighet i alla former.

Om 2015 var de tvära kastens år har 2016 för Sveriges del präglats av stiltje.

Migrationspolitiken var det enda som diskuterades av politiker och ledarskribenter under 2015. Nu pratar vi istället integration, och alla partier utom SD försöker hitta vägar utifrån sin ideologi att integrera alla de människor som flytt till oss och som verkligen behövs.

SD rusade i opinionen under 2015, men under 2016 står de ganska still – i de flesta opinionsundersökningarna har de backat en smula. Faktum är att inga partier rör sig nämnvärt. Det är som om vi som är Sveriges vuxna medborgare bestämde oss för vad vi tyckte för ett år sedan, och vid den åsikten står vi sedan fast. Nationalism har i viss mån normaliserats, och många uttryck som tidigare var otänkbara att yttra är nu vardag. ”Svenska värderingar” har stötts, blötts, haussats och ratats.

Men partipolitiskt har 2016 varit en i stort sett mållös match mellan främlingsfientliga och övriga invånare. Vi har intagit våra positioner och tryckt ner våra hälar. Nu står vi där vi står och förflyttar oss inte.

I övriga världen har vi sett en tragisk normalisering av hat mot muslimer, invandrare och diverse folkgrupper. Politiska händelser i Polen, USA, Frankrike och England har visat att värden vi tagit för givna behöver försvaras även i vår generation, men för delvis nya grupper.

Antisemitismen lever kvar i vit makt-rörelser världen över och bland många kristna och muslimer från Mellanöstern som inte skiljer på staten Israel och judar överlag, muslimhatet är massivt, svarta påstås ha fått alla rättigheter de behöver och ska nu hålla tyst, annars är det omvänd rasism, HBTQ-rörelsens enorma framsteg de senaste åren riskerar att sopas undan av USAs nya presidentadministration och europeiska kvinnor förväntas å ena sidan hata samtliga flyktingar för att några enstaka individer tafsar, men samtidigt tolerera en kladdande sexist som ”Leader of the Free World”.

Terrordåd fortsätter rasera vår trygghet, och IS behåller sitt grepp om Mellanöstern, med våldtäkter, tortyr och död som följd. Diktatorer världen över plågar sina folk, och vi i de rikare länderna blundar, käbblar sinsemellan och vägrar känna ansvar.

Falska nyheter och främlingsfientlig och rasistisk propaganda och mytbildning har blivit en del av vår vardag.

Så medan svensk politik stått relativt still under 2016 har stora delar av världen tagit ett rejält kliv bakåt, in i hat och mörker.

Det finns förstås ljusglimtar. Den nya generationen som vuxit upp med mångkultur och ser HBTQ-rättigheter och frihet för kvinnor som självklarheter har världen över visat sig vara modig och medkännande med god moralisk kompass. Det ger hopp för åren som kommer.

Vi lägger 2016 till handlingarna, och blickar framåt mot en lång uppförsbacke.

Bortanför den finns en tillvaro där människor lever tillsammans i öppenhet och respekt för varandras sexuella läggning, religion och kultur, där terrordåd hör till historien och där kvinnor och minoriteter har fullständiga medborgerliga rättigheter.

För att komma dit behöver vi läsa på, källgranska, ta ställning, diskutera, motivera och övertyga släkt, vänner, medmänniskor.

Så går vi in i 2017.

Med en blandning av bävan och framtidstro, och en förvissning om att vårt engagemang behövs mer än någonsin.

Moskéer som inte tar avstånd

Patrik Engellau hos ‘Det goda samhället’ skriver att svenska moskéer inte tar avstånd från tunisiern som körde in i en folkmassa i Berlin. Han menar att ”Frågan är viktig ty en ung muslim som tänker ägna sig åt våldsamheter lever för det mesta i ett muslimskt sammanhang med andra muslimer som sina närmaste vänner, bekanta och släktingar.”.

Utgångspunkten verkar vara att den som inte tar avstånd är för. Han har därför letat sig igenom svenska moskéers webbsidor för att se vem som skriver att den tar avstånd, och drar sedan slutsatser utifrån avsaknaden av sådana texter.

Med precis samma argument kan förstås svenska kyrkor, såsom Sollentuna kyrka eller Arvika kyrka, anklagas för att vara för alla stolligheter som hittas på i min guds namn, såvida de inte tar avstånd. Det gäller abortmotstånd, HBTQ-hat, samt diverse krigsdåd utförda av kristna världen över.

Vi har förstås inte sett några sådana krav någonstans.

Tankefiguren att moskéer ska ta avstånd är grundad i synen på att alla muslimer är hopklibbade och därför är alla ansvariga för allas gärningar. De har ingen rätt att slippa undan. De har ingen rätt att känna att det är alldeles självklart att de inte står bakom massmord. Det räcker inte med att tydligt säga att man är emot IS en gång för alla. Det måste upprepas för varje dåd IS tar på sig.

Det är en finurlig strategi. Tar de avstånd erkänner de att de sitter ihop med terroristerna. Tar de inte avstånd kan de anklagas för att hålla med dem. I smyg.

Men IS-rekryteringar då? Ska inte moskéer ta ansvar för dem?

Först och främst är det ju skillnad på att ”ta ansvar för” och att ”motarbeta”. Det är fullt rimligt att förvänta sig att alla, oavsett religion eller bakgrund, som har en möjlighet att motarbeta IS-rekryteringar och andra terroraktiviteter använder sitt inflytande, närhelst de kan. Såvitt jag förstått gör de flesta muslimska organisationer också det, därför att de kan och tycker det är viktigt.

Att ”ta ansvar för” är något helt annat. Ansvarstagande förutsätter delaktighet. Företrädare för den moské som används som bas för rekrytering har förstås ett eget ansvar att stoppa detta. Därom säger jag inget. Men det är inte det Engellaus artikel handlar om. Han har inte singlat ut moskéer som kan tänkas användas för IS-rekrytering, han har inte framfört några bevis för varför de skulle göra så, och han argumenterar inte runt varför de utifrån dessa bevis borde ta ett ansvar för det som skett.

Istället är det den gemensamma religionen som är hela utgångspunkten för det påhittade ansvaret. Varje moské ska ta avstånd för varje dåd på sina webbsidor, annars har de svikit samhället. Annars är de medskyldiga.

Det finns nästan tretusen kyrkor i Sverige, och till dem kan läggas katolska kyrkor och frikyrkor. I logikens namn ska därför varje kyrka ta avstånd för varje dåd begånget av varje kristen någonstans i världen på sin webbsida, så länge förövaren kan tänkas vara religiöst motiverad.

Eller också kan de kanske förse våra webbsidor med disclaimers: ”Jag är emot terrordåd”, och så gäller det alltid. Högst uppe i högra hörnet. Kanske en liten gif, som roterar och flashar budskapet och som alla som företräder en religion behöver ha, för att inte antas vara för?

Eller också utgår vi från att människor överlag är emot besinningslöst dödande av civila så länge de inte uttalat är för.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

===
Läs mer i ämnet av David Ehle.

Föreningen HEM om tiggeriförbud

Gästinlägg av Föreningen HEM

Det har tagit oss i HEM några dagar att smälta Stefan Löfvens uttalande om tiggeriförbud i helgen och vi tvingas inse att regeringen behöver en påminnelse om Sveriges människorättsansvar. Att kriminalisera fattigdom har aldrig varit en framkomlig väg och precis som lösdriverilagar och bettleriförbud så borde den här retoriken höra hemma på historiens sopDetipp, inte i den aktuella debatten. Vi vill här samla några olika argument varför både ett tiggeriförbud och ett licenssystem för tiggeri är katastrofala idéer, för de individer som tvingas försörja sig genom att tigga och för oss som samhälle.

Sveriges rättssystem vilar på ett antal allmänna rättsprinciper, likhet inför lagen, proportionalitet och behov ska styra hur lagar utformas. Grunden för att kriminalisera ett beteende är att det beteendet i sig är förkastligt. I de fall man vill skydda enskilda från ett skadligt beteende bör man istället använda social skyddslagstiftning. Att bestraffa någon för ett beteende man anser att de bör skyddas ifrån är fullständigt omvänt eftersom det bara förvärrar personens bekymmer att tilldöma böter eller fängelse. En neutral lagstiftning måste också vända sig mot beteenden, inte grupper, vilket i det här fallet innebär att ett neutralt förbud mot tiggeri skulle förhindra organisationers insamlingar likaväl som att förbjuda den som tappat sin plånbok att be en vänlig medmänniska om pengar till bussen hem. Om dessa situationer särskiljs betyder det att fattiga, utlänningar eller romer pekas ut specifikt av lagen och hindras från beteenden som är tillåtna för andra, något som inte skulle vara förenligt med likabehandlingsprincipen.

hand-1465707_960_720Licenser kan bara ses som en form av förbud eftersom det i alla fall då tillstånd inte ges är just det. Det skulle dessutom innebära att inrätta ett register över både vilka som får och vilka som inte får tillstånd. Den typen av register bör vi ha i färskt minne hur skadliga de kan vara och hur lätta de är att missbruka. Ett licenssystem skulle också liksom alla andra hinder framförallt drabba de fattigaste och mest utsatta och skapa ett system där en något mer världsvan landsman kan ta betalt för att hjälpa en analfabet utan språkkunskaper med att fylla i blanketter.

En kriminalisering skulle även vara problematisk ur ett rättighetsperspektiv. Sverige har förbundit sig att följa en rad juridiskt bindande konventioner och dessa styr hur vi utformar vår lagstiftning. Om ett tiggeriförbud är förenligt med Europakonventionen är inte prövat än men ett sådant fall är under avgörande i ett mål mot Schweiz. Däremot har FN:s människorättskommitté uttalat att kriminalisering av fattigdom utgör grym och förnedrande behandling och kommittén som bevakar FN:s konvention om avskaffande av rasdiskriminering påpekat att kriminalisering av fattigdom är något som drabbar minoriteter i högre grad än majoritetssamhället och är därför inte förenligt med konventionen.

För att tala lite om konsekvenserna för de grupper som drabbas av en eventuell lagstiftning är ödesdigra. Utanförskapet man befinner sig i förstärks och cementeras då man utöver sitt sociala utanförskap dessutom stämplas som kriminell. Från vårt stödarbete där vi dagligen träffar människor på gatan och i läger har vi redan kunskap om att varje utspel från politiskt håll om hårdare tag eller att inte ge i muggen omedelbart får obehagliga konsekvenser, en uppfattning som stöds av FN:s särskilda rapportör för extrem fattigdom. Det är alltid de mest utsatta, däribland kvinnor, minderåriga och funtionsnedsatta, som blir ännu mer utsatta när inkomsterna minskar och därmed beroendet av andra ökar.

Genom långsiktigt socialt arbete skulle alternativet till att tigga vara att skaffa ett jobb. Men genom att helt enkelt rycka undan den lilla möjlighet människor har till en laglig inkomst är alternativet inte att börja jobba imorgon. Alternativet är istället att tvingas in i prostitution och kriminalitet. Erfarenheter från andra länder, däribland Danmark, där förbud införts visar att tiggandet inte heller upphör. Det som händer är att människor dras nedåt i en ond spiral när skulder från böter eller anmärkningar om fängelsestraff håller fast dem i en utsatt situation som blir ännu svårare att ta sig ur.

bundesarchiv_r_165_bild-244-52_asperg_deportation_von_sinti_und_romaMed tanke på den vitbok som kom ut så sent som 2014 om övergrepp och kränkningar mot romer som Sverige begått under 1900-talet är det otroligt hur snabbt Socialdemokraterna svängt från att helt utesluta ett tiggeriförbud till att nu ha som sitt viktigaste fokus i frågan att få bort alla misshagliga människor från gatorna för att slippa se dem. Det enda ärliga argument för ett tiggeriförbud är ju faktiskt att vi som lever i ett rikt land och åtnjuter de sociala rättigheter ett medborgarskap i Sverige innebär skall slippa påminnas om alla de som inte är lika lyckligt lottade. Men erfarenheter från Norge, Danmark och England visar att det inte skulle uppnås eftersom förbud inte har avsedd effekt.

Föreningen HEM – hemlösa EU-migranter grundades i mars 2014 som ett sätt att strukturera det volontära arbetet som under några månaders tid pågått för att hjälpa marginaliserade EU-medborgare som tillfälligt befinner sig i Sverige.

Följ gärna Föreningen HEM på deras hemsida och på Facebook och Twitter

”No go-zoner” förr och nu

”Man riskerar att bli skjuten om man går dit, eller rånad, av kriminella element. Det är områden dit polisen knappt själva vågar gå och folk som är där är annorlunda.” Så lät det om Gamla Stan och Söder i Stockholm, Haga i Göteborg och Ängö i Kalmar fram till andra världskriget. Idag är det andra områden som myter sprids om, som är farliga s k ”no go-zoner”. Alla som bor där är kollektivt misstänkliggjorda..

Polisen importerade uttrycket ”no go”-zoner, och använde det ibland som intern polisslang, för att beskriva orter med mycket problem med utanförskap och där kriminella nätverk håller hus. De menade ursprungligen zoner där polisen måste se upp lite extra eftersom det KAN bli gängbildning och en aggressiv stämning mot dem där.

Polisen själva pratar inte om no go-zoner officiellt sett utan om ”områden där lokala kriminella nätverk anses ha negativ påverkan på lokalsamhället” (2014) eller ”ett område med låg socioekonomisk status där kriminella har en inverkan på lokalsamhället.” (2016)

Områdena har givetvis problem. Det är områden där inte bara kriminalitet växer utan även med mycket utanförskap och arbetslöshet. Men det är inga farliga zoner där man blir dödad om man sätter sin fot, som antyds i rasistisk media över hela världen.

”No go-zonen” Gamla Stan

Områden med stort utanförskap är inget nytt i svenska historien, sådana områden har funnits förr. Förr gick de under benämningen ”farliga områden”.

Söder i Stockholm var en sådan plats för inte så länge sen, vilket speglas i gamla svenska filmer som t ex Söderkåkar.

Gamla stan var värre, rena slummen. Mycket skräck spreds om Gamla Stan så sent som för 80-90 år sedan. De rikas chock över att beblandas med kreti och pleti från ”no go-zonen” Gamla Stan har skickligt beskrivits i filmen Greven från Gränden med Nils Poppe i huvudrollen.

Skräcken bland en del i över- och medelklassen var reell. Den tidens rasister utmålade gärna Gamla Stan som ett ”farligt område” fullt med judar och ”zigenare” och ryssar och andra suspekta typer.

Joseph Goebbels ansåg att Gamla Stan i Stockholm var en farlig ”no go-zon” full av judar och polacker och andra läskiga människor. Nej, det är inte en ”godwin”, Goebbels älskade den svenska filmen Pettersson och Bendel (1933) som utspelades i Gamla Stan. Den var en motsvarighet till dagens skräckpropaganda om Tensta eller Nordborg, och Goebbels beundran för filmen visar hur nazisterna såg på detta med ”no go-zoner” på den tiden. Filmen var den tyska nazistiska propagandaministern Joseph Goebbels favoritfilm.

Pettersson: ”Du är jude, va?”
Bendel (ivrigt): ”Nej visst inte! Bara till hälften. Min far var polack och jag är kristen. Jag har varit i Sverige micket, i sammanlagt sju år. Jag har blivit utvisad två gånger men nu ska jag stanna och bli en rik man. Jag älskar Sverige och svenskarna!”
Pettersson: ”Är det för att dom är så lätta att skoja med?”

Filmen med Nils Poppe var en av en lång rad filmer som försökte nyansera bilden av utanförskapsområdena. En annan betydande film var Edvard Perssons film om Klockorna i Gamla Sta’n.

Albert och Herbert i ”no go-zonen”

Haga i Göteborg och Ängö i Kalmar är två andra före detta ”no go-zoner”, och samma sak med dem som Gamla Stan. Det var zoner som i skräckpropagandan beskrevs som ”farliga” men som inte var det.

Ängö i Kalmar var t ex en fattig arbetarförort med mycket utanförskap och elände och därmed en hög kriminalitet. Men det var inget livsfarligt område att bo i eller vistas i.

Haga var så förknippat med kriminalitet och fattigdom att serien Albert och Herbert kunde göras med de myterna som grund.

Har du besökt en ”no go-zon”!

Du har säkert besökt en s k ”no go-zon” nyligen. Låt oss kika på vilka områden polisen pratar om.

Stockholm

nogo

Göteborg

nogo2

Kalmar

nogo3

Livsfarliga områden, eller hur?

De som sprider begreppet ”no go-zoner” antyder att det blivit som i USA, ghetton där det är livsfarligt för en vit att vistas. De myterna spreds om Gamla Stan också på 30-talet fast då var det en del i medelklassen och överklassen som var rädda att bli överfallna av fattig underklass.

Myterna om ”no go-zoner” förhindrar oss att se och lösa de verkliga problemen. Utanförskap skapar lidande för de i utanförskapet.

När man tror att situationen i förorterna idag är något unikt och speciellt i svensk historia har man fel, mycket fel. Det enda unika med dagens situation är att det är många med utländsk bakgrund som bor där, resten, rubbet, är sånt vi sett innan.

Numera är Söder och Gamla Stan och Haga och Ängö platser där folk bor med hög medelinkomst, och barnbarnsbarnen till dem i utanförskap lever idag som alla andra. Utom om de är lyckliga nog att ha ärvt något hus i den f d slummen, för då är de med all sannolikhet stenrika idag. Problemen går att lösa. Vi har gjort det förr och vi kan göra det igen.

Till sist SvD 1941 0930. Myterna om ”no go-zonernas” farlighet fick man bemöta redan 1941. Nej det var inte livsfarligt att strosa runt i Gamla Stan eller Klarakvarteren, skrev Centralförbundet för Socialt arbete.

19410930-kriminalitet2

19410930-kriminalitet

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Läs mer här

Motarguments artikel om Folkpartiets rapport om Utanförskapsområden

Motarguments artikel ”No go-zoner för dummies”

Invandrare som röstar på SD

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att se en motsägelsefullhet i att vissa människor som har flytt krig, orättvisor, terror och andra grymheter väljer främlingsfientligheten när de ska nyttja sin demokratiska rättighet.

evstafiev-bosnia-sarajevo-woman-cries-at-grave
En kvinna sörjer vid en grav på Lav kyrkogård i Sarajevo, 1992. Foto: Mikhail Evstafiev

På 90-talet flydde Ivana* och hennes familj från Bosnien-Hercegovina. Jag har inte all bakgrundsinformation rörande familjens flykt och deras dröm om att finna ett bättre liv i Sverige. Hur som helst så är det ställt bortom allt tvivel att Ivana, tillsammans med sin make och sina barn, såg sig tvungna att ta det svåra och konsekvensfyllda beslutet att fly till Sverige i hopp om att undvika att gå under i ett av vår tids värsta krig. Känslosamt har hon tidigare beskrivit hur maken dagligen riskerade sitt liv på slagfälten då han krigade för de bosnienkroatiska styrkorna. Ivana och maken bestämde sig för att lämna sin historia, sin släkt och sitt hem. De kunde inte se någon annan utväg än att fly från ett krig som skulle komma att släcka många människoliv, och som hade iscensatts av illvilliga, nationalistiska och inhumana krafter.

Det är orättvist att vi är olika lottade

För mig är det svårt att förstå – jag kan inte sätta mig in i grymma livsöden som jag inte ens i min vildaste mardröm kan föreställa mig hur det skulle vara att befinna sig i. Världen är orättvis, och det blir hänsynslöst tydligt när vi betraktar människors livsöden. Jag har haft tur, då jag är född och uppvuxen i Sverige och alltid har varit lyckligt lottad. Ivana och hennes familj, födda och uppvuxna som kristna i Bosnien-Hercegovina, var inte lyckligt lottade. Men nu är de lyckligt lottade, tack vare att de tog det avgörande beslutet att fly krigets fasor och att Sverige är ett land som historiskt sett har haft en generös flyktingpolitik. Tiden för flyktingströmmen från det forna Jugoslavien var heller inget undantag från denna humanitära generositet. Statens invandrarverk, idag Migrationsverket, godkände Ivanas och familjens asylansökan, och de blev 1995 en del av alla de 70 000 Balkanflyktingar som under denna tid beviljades asyl i Sverige.

Familjen har i Sverige funnit den fristad och den trygghet som de saknade i Bosnien-Hercegovina. Ivana arbetar, som så många andra invandrare, i vården och bidrar till samhället på ett fantastiskt sätt. Mot bakgrund av vad hon tidigare har berättat är livssituationen för övriga familjemedlemmar också bra. Familjen har integrerats väl i det svenska samhället, mycket tack vare deras egen vilja och bakgrund, men det finns andra faktorer som påverkar hur väl integration fungerar.

Balkanflyktingar har, delvis, en annan bakgrund än många av de som kommer i de flyktingströmmar vi kan se idag. Att de är inomeuropeiska invandrare gör att de generellt, diskrimineras mindre i samhället och på arbetsmarknaden än vad utomeuropeiska invandrare gör. Under 90-talet riktades också arbetsmarknadspolitiska insatser mot de nyanlända Balkanflyktingarna. Andra faktorer som påverkar integrationen är akademisk bakgrund, språk och förmåga att bygga upp ett socialt nätverk. Under tiden för flyktingströmmen från Balkan fanns ett överskott på bostäder i många svenska kommuner. Idag är situationen den motsatta – vi har brist på bostäder, och de flesta flyktingar hamnar på flyktingboenden istället. Förutsättningarna för Balkanflyktingarna var bättre än för de flyktingar vi har sett komma till Sverige på senare år.

Som så många gånger förr på min arbetsplats hamnade vi denna dag i ännu en politisk diskussion. Ofta handlar dessa diskussioner om invandring, flyktingpolitik och integration. Det är egentligen inte särskilt märkligt då de är ständigt närvarande och brännheta ämnen.

imagesI diskussionen kom vi snart in på att prata ämnen som bidragsfusk, kriminalitet och religion. Ivana klargjorde att hon faktiskt hade röstat på SD vid valet 2014. Hon förklarade sitt val med att hon anser att invandrare och flyktingar – till och med ”juggarna” (Gud förbjude) – ”tar bidrag och skiter i att jobba”, att ”det finns så många kriminella nu” (underförstått syftade hon på kriminalitet utförd av invandrare) och att hon ansåg att ”det finns för många muslimer i Malmö”.

Vi ska inte glömma vår historia

Det är i detta läge som mina varningsklockor börjar ringa. Vad är det egentligen som gör att vissa människor slutligen blir historielösa, att de faktiskt glömmer bort sin egen historia och sin egen flykt, den flykt man en gång tog för att förhoppningsvis undgå en sannolik död i krig, förtryck, politisk förföljelse eller tortyr? För mig är det svårt att blunda för valet att lägga sin röst på ett främlingsfientligt, förlåt ”invandringskritiskt”, parti som vill stänga gränserna. Är det inte ett uttryck för omedvetet självhat?

Det är en gåta för mig, som humanist och antirasist, hur vissa människor väljer att göra valet att lägga sin röst på det enda parti som inte vill ha dem här. Om SD hade varit i regeringsposition under Bosnienkriget talar det mesta för att Ivana och hennes familj aldrig hade fått asyl i Sverige. Om SD hade varit i regeringsposition idag finns en överhängande risk att SD hade haft för avsikt att repatriera Ivana och hennes familj.

SD har en ideologisk grundsyn som inte någonstans lirar med flyktingströmmar eller invandring. SD vill kraftigt begränsa asylinvandringen och man har också, på senare tid, uttryckt att man har nollvision vad beträffar invandring. Därtill kommer förslag från partiet om repatriering, dvs att människor ska beredas möjlighet, och tilldelas resurser, att återvända till sina hemländer. Orsaken till att SD vill förenkla för invandrare att ”åka hem” är att man, i så stor utsträckning som möjligt, vill se ett etniskt och kulturellt homogent Sverige.

Kan det vara så att Ivanas ilska och frustration över människor som lever på bidrag, är kriminella och utövar sin muslimska tro är större än det egna livsödet? Jag vägrar acceptera det.

Som vi redan vet är bidragsfusk och kriminalitet inte avhängigt etnicitet i sig, det finns andra bakomliggande (socio-ekonomiska) faktorer som leder till att människor hamnar i utanförskap och begår brott.

Vad gäller argumentet om ”för många muslimer” kan det vara så att Ivana, likt många andra ”islamkritiker”, inte känner sig bekväm med vad hon uppfattar som annorlunda och ociviliserat. ”De där muslimerna” ingår följaktligen inte i den föreställda religiösa, läs kristna, gemenskapen.

En röst på SD är en röst mot dig själv

Om du, som ex-flykting, lägger din röst på SD så är det en motsägelsefull och naiv handling och samtidigt så är det en röst mot dig själv. Tyvärr finns det några, som SD i själva verket motverkar med näbbar och klor och inte vill ha i ”sitt” Sverige, som har köpt SD:s skräck- och hatpropaganda.  Jag är väl medveten om att rasism, homofobi och islamofobi inte är exklusivt för vare sig sverigedemokratiska sympatisörer eller inhemska svenskar. Det förekommer självklart också bland människor som, på ena eller andra sättet, har invandrat till Sverige. Det problematiska i sammanhanget är att man av bara farten tappar bort var man själv kommer ifrån.

Det visade sig att Ivana har skrämmande dålig koll på vad SD egentligen står för, vad deras ideologi går ut på, hur de bildades och hur de har uttryckt sig också i modern tid. Hon hade inte heller pejl på att SD är sprunget ur nazistiska och rasistiska rörelser, och att partiet faktiskt en gång i tiden grundades av nazister.

Jag anpassade min argumentation i vår diskussion genom att ställa de raka och ”jobbiga” frågorna, för att se om hon satt inne med svar eller inte.

Tror du att du hade kunnat fly till Sverige om SD fick bestämma?

Varför ser du bara invandrares bidragsfusk?

Tror du att kriminaliteten bland invandrare beror på att de är just invandrare?

Tror du att SD verkligen vill att du ska bo i Sverige?

Är muslimer och islamistiska terrorister samma sak för dig?

Ivana hade inga svar.

Det behöver sägas att det finns en genuin historielöshet, en slående irrationalitet och en förvånande okunnighet hos de flyktingar som nyttjar sin demokratiska rättighet genom att rösta på SD. Detta är inte på något sätt unikt för flyktingar från forna Jugoslavien.

Vi kan se det bland en del flyktingar från andra länder också. Vi kan se det bland ”islamkritikerna” från Iran, där muslimhatet är så starkt att det tydligen inte spelar någon roll vad partiet man röstar på egentligen har för uppfattning om dig som människa.

Vi kan se det bland politiska flyktingar från Sydamerika som verkar ha glömt bort sin egen historia och hur man flydde från de fascistiska diktaturerna på 70-talet.

Vi har ironin i att en del judar väljer att rösta på SD, eftersom de utger sig för att vara ”pro-israel”. I historisk kontext är det ett hån mot dig själv som människa att rösta på ett i grunden antisemitiskt parti då du själv är jude. Inte minst mot bakgrund av att det fortfarande uttrycks antisemitiska åsikter bland företrädare för partiet.

imagesMin diskussion med Ivana blev engagerad, känslostark och givande. Givande för oss båda, hoppas jag. Ivana är en människa jag tycker mycket om. Vår diskussion har inte förändrat någonting om vad jag tycker om henne som person, hennes åsikt och politiska ställningstagande till trots. Detta beror på att jag ser på hennes röst som en föränderlig åsikt, en konsekvens av stark frustration och en stor portion okunnighet och är inte heller på något sätt kopplad till hennes person.

Oavsett om man har flytt från terror, krig, förtryck eller av politiska orsaker har man en skyldighet, gentemot både sig själv och andra, att inte glömma bort sin egen historia. Detta gäller oavsett hur frustrerad, besviken, arg eller religionskritisk du är. Alla har vi rätt att klaga och vara missnöjda över samhället och dess brister, men att köpa SD:s ensidiga och repetitiva hatpropaganda, som skyller alla problem på invandrare, är inte rätt metod.

Vi har en demokratisk rättighet att välja vilka vi vill ska bära det yttersta ansvaret för hur vårt Sverige ska se ut. Den rättigheten innebär att vi kan rösta på vilka vi vill. Detta gäller naturligtvis alla, oavsett bakgrund. Som invandrare i Sverige, oavsett orsak till att du kommit hit, kan det vara klokt att fundera över hur du ska lägga din röst. Är du en del av det etniskt och kulturellt homogena Sverige som SD förespråkar?

Ivana förkunnade att hon faktiskt tänker återgå till att rösta på Moderaterna till nästa val.

*Ivana är ett fingerat namn

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Svensk kulturs undergång

Det där med att vår kultur på något sätt skulle förstöras och kanske till och med förgöras när människor från andra kulturer flyttar hit är rappakalja, såvida vi definierar ”kultur” som gemensamma tankebanor, normer, språk, musik, konst, mat, historia och traditioner.

Anledningen är att kulturer inte är som färger i en palett, dvs om vi är röda och iranier gula skulle den svenska kulturen gradvis bli orange när iranier flyttar hit.

Istället funkar det så här: Den rådande kulturen äter upp den inflyttade, såvida inte den inflyttade blir till majoritet, som i fallet med Nordamerika på 17-1800-talet.

Kvar blir istället helt harmlösa, men oftast trevliga, kulturella uttryck, som enstaka slangord, maträtter och broderier.

En sorts undantag är när kulturen lever separat under en tid, som i diverse Chinatowns, som i svenskkolonier i Spanien, som i vissa förorter i Sverige. Den inflyttade kulturen inkapslas då, fortfarande utan att påverka övriga, tills människor flyttar ut ur kapseln.

Tror du mig inte?

Se på andra generationens invandrare runtomkring dig. Såvida inte föräldrarna bott i en hermetiskt tillsluten kulturgrupp är de nästan undantagslöst i det närmaste helt svenska i beteende och värderingar. På gott och ont. Fråga dina invandrarvänner hur bra de lyckas med att få sina barn att hålla fast vid sitt kulturella arv. De kommer förmodligen att svara att barnen på sin höjd firar högtidsdagar och gillar vissa maträtter.

Visst finns religiösa föräldrar vars barn fortsätter tro på samma gud, muslimer såsom kristna, men sannolikheten att hög religiositet fortsätter ner i generationerna är även den rätt låg. Och antalet konvertiter i Sverige är också mycket litet. Det troliga är att barn till invandrare liksom barn till svenskar blir mer sekulära än sina föräldrar. Världen är på väg att bli ateistisk. Utvecklingen går sällan åt motsatt håll.

De invandrare som varit längst i Sverige kommer enligt SCB 1975 från:

  • Finland
  • Jugoslavien
  • Danmark
  • Norge
  • Grekland
  • Tyskland Förbundsrep (Väst)
  • Turkiet

Dagens största invandrargrupper, 2015, är födda i:

  • Syrien
  • Finland
  • Polen
  • Somalia
  • Danmark
  • Norge
  • Tyskland

Hur mycket ser du påverkan på svensk kultur från dessa? Det är ganska lätt. Vi äter tzatziki och falafel. Vi bastar. Vi kör BMW, vi klär oss i norska ulltröjor. I övrigt, knappast alls, såvida vi inte kommit någon invandrare från dessa länder mycket nära.

pitchers-mariatorget_14241339374_oDen största kulturella påverkan vi haft under de senaste fyrtio åren är rent objektivt från USA, via filmer och TV-program, och från Italien och kanske även Japan vad gäller mat. Det är inte invandrarna som förändrar oss. Det är media och vi själva.

Hela tankefiguren att vi måste vara rädda för andra kulturer eftersom de kan få oss att plötsligt börja könsstympa våra döttrar och hata våra HBTQ-vänner är trams.

Naturligtvis kan individer från andra kulturer bete sig både ovanligt bra och ovanligt dåligt. Många invandrare har bidragit enormt till sitt nya land. Andra generationens invandrare än mer så. Andra har mördat eller våldtagit. Invandrare och deras barn är mer företagsamma, i båda riktningarna, än de som inte flyttar på sig. Det gäller även svenskar när vi flyttar inom landet eller utomlands. Men vad gäller invandrarnas kulturella avtryck på vår vardag är det närmast obefintligt.

Så cheer up! Såvida det inte kommer tio miljoner personer kommer vi att fortsätta vara precis som vi är.

På gott och ont.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

===

Hela SCBs tabell över födelseländer:

1975 1995 2015
Afghanistan 5 1329 26032
Albanien 125 128 1496
Algeriet 458 506 806
Andorra 0 1 2
Angola 0 172 179
Antigua och Barbuda 0 3 2
Arabemiraten, Förenade 0 47 18
Argentina 290 530 442
Armenien 0 112 1541
Australien 416 1447 1893
Azerbajdzjan 0 79 1707
Bahamas 4 4 6
Bahrain 10 30 25
Bangladesh 61 1062 3713
Barbados 11 72 39
Belgien 257 436 1526
Belize 0 4 9
Benin 3 11 35
Bhutan 0 4 14
Bolivia 350 765 1482
Bosnien och Hercegovina 0 53943 6415
Botswana 1 22 28
Brasilien 461 1279 2484
Brunei Darussalam 0 0 1
Bulgarien 486 1874 5978
Burkina Faso 4 14 40
Burundi 1 11 824
Centralafrikanska republiken 0 2 47
Chile 1576 13028 5596
Colombia 298 1089 1874
Comorerna 1 3 3
Costa Rica 24 81 108
Cypern 190 130 274
Danmark 38284 26485 37104
Djibouti 0 11 198
Dominica 0 24 6
Dominikanska republiken 37 86 218
Ecuador 156 240 578
Egypten 416 755 3149
Ekvatorialguinea 0 2 19
El Salvador 17 1751 561
Elfenbenskusten 16 148 419
Eritrea 0 348 25097
Estland 0 938 4681
Etiopien 571 6342 5335
Fijiöarna 1 22 17
Filippinerna 152 1838 3226
Finland 184001 104967 57589
Frankrike 2268 3278 7600
Gabon 25 9 11
Gambia 223 1616 1983
Georgien 0 49 710
Ghana 92 420 1354
Grekland 17836 4636 8418
Grenada 1 24 16
Guatemala 59 171 93
Guinea 12 35 321
Guinea-Bissau 0 34 37
Guyana 37 31 10
Haiti 35 33 17
Honduras 25 91 92
Hongkong 0 138 0
Indien 1049 1535 11383
Indonesien 138 313 1055
Irak 121 21289 23190
Iran 806 29323 14120
Irland 211 845 2396
Island 1596 4954 4653
Israel 575 697 452
Italien 6234 3963 8553
Jamaica 43 48 113
Japan 980 1660 2405
Jemen 9 48 999
Jordanien 480 490 1813
Jugoslavien 40403 38389 0
Kambodja 8 39 161
Kamerun 19 33 971
Kanada 490 1282 1969
Kap Verde 0 71 63
Kazakstan 0 36 1014
Kenya 116 489 1435
Kina 210 3388 16646
Kirgizistan 0 10 597
Kiribati 0 3 2
Kongo 7 30 373
Kongo, Demokratiska republiken 28 515 2206
Kosovo 0 0 5127
Kroatien 0 3766 4836
Kuba 26 536 735
Kuwait 3 60 40
Laos 0 283 107
Lesotho 7 5 2
Lettland 0 282 5548
Libanon 263 3818 2595
Liberia 62 108 236
Libyen 13 172 809
Liechtenstein 8 6 6
Litauen 0 227 11261
Luxemburg 8 19 48
Madagaskar 4 16 14
Makedonien 0 935 2020
Malawi 8 13 18
Malaysia 118 673 738
Maldiverna 1 0 12
Mali 10 21 68
Malta 39 51 113
Marocko 1099 1430 2945
Mauretanien 3 16 32
Mauritius 14 63 37
Mexiko 134 393 898
Mikronesien 0 0 1
Mocambique 0 61 67
Moldavien 0 35 289
Monaco 1 0 3
Mongoliet 0 5 2862
Montenegro 0 0 669
Myanmar 5 50 1152
Namibia 2 13 86
Nauru 0 0 0
Nederländerna 2533 2781 9899
Nepal 1 23 611
Nicaragua 28 208 271
Niger 3 6 9
Nigeria 160 300 3186
Nordkorea 0 9 9
Norge 27466 32265 34373
Nya Zeeland 95 374 450
Oman 1 4 34
Pakistan 400 894 7308
Palau 0 0 0
Palestinskt område, ockuperat 0 0 464
Panama 25 75 63
Papua Nya Guinea 0 5 3
Paraguay 19 40 39
Peru 202 2002 1430
Polen 6925 15988 50831
Portugal 1902 1372 2344
Qatar 0 0 6
Rumänien 520 4186 14396
Rwanda 0 58 371
Ryssland 0 2970 7836
Salomonöarna 0 1 1
Samoa 1 7 1
San Marino 2 5 2
Sao Tomé och Principe 0 4 1
Saudiarabien 5 134 408
Schweiz 2238 2280 1973
Senegal 35 88 355
Serbien 0 0 6852
Serbien och Montenegro 0 0 0
Seychellerna 0 36 20
Sierra Leone 32 52 408
Singapore 22 160 307
Slovakien 0 155 1433
Slovenien 0 418 848
Somalia 40 11332 46180
Sovjetunionen 1037 1619 0
Spanien 3656 2967 8826
Sri Lanka 206 1339 1092
St Kitts och Nevis 0 0 2
St Lucia 0 8 6
St Vincent och Grenadinerna 0 9 4
Storbritannien och Nordirland 7050 11153 19782
Sudan 70 386 1291
Surinam 0 0 3
Swaziland 0 5 8
Sydafrika 203 194 536
Sydkorea 1179 413 939
Sydsudan 0 0 22
Syrien 369 3338 69989
Tadjikistan 0 23 138
Taiwan 53 130 357
Tanzania 84 339 748
Tchad 0 28 27
Thailand 323 4704 15441
Tjeckien 0 171 1477
Tjeckoslovakien fd 3702 1122 0
Togo 2 116 87
Tonga 0 6 0
Trinidad och Tobago 101 103 54
Tunisien 551 997 1610
Turkiet 7071 20252 11663
Turkmenistan 0 22 36
Tyska dem rep 94 0 0
Tyskland 0 13375 28227
Tyskland Förbundsrep (Väst) 17254 0 0
Uganda 95 1102 1701
Ukraina 0 482 3817
Ungern 4300 3046 6704
Uruguay 462 393 148
USA 6251 9198 9272
Uzbekistan 0 48 2245
Vanuatu 0 0 0
Vatikanstaten 0 1 0
Venezuela 123 175 328
Vietnam 79 3831 3706
Vitryssland 0 104 1552
Yemen dem folkrep 2 7 0
Zambia 23 96 178
Zimbabwe 2 73 176
Österrike 4052 2683 3296
Östtimor 0 0 1
Statslös 3710 6743 21580
under utredning 161 2582 119
okänt medborgarskap 327 4935 9482

Begreppet ”värdegrund” är inget smurford

Begreppen värderingar och värdegrund har debatterats en del sista året i sociala medier. Vad betyder detta med ”gemensamma spelregler” i samhället och i Sverige och ner på mikronivå i företag och kommuner?

De som framhåller betydelsen av svenska värderingar ogillar ofta begreppet värdegrund medan de som gillar begreppet värdegrund av någon outgrundlig (!) anledning ofta påstår att det inte finns svenska värderingar. Det är lite lustigt eftersom begreppen löper in i varandra. Värdegrunden är att man bestämmer vilka värderingar som ska ligga till grund för verksamheten i ett företag, en kommun… eller i hela Sverige eller EU.

Ordet värdegrund är illa omtyckt av många. Ett gammalt citat från Axxess 2014 visar hur en del ser på ordet värdegrund.

”Värdegrund är ett smurford. Det kan betyda vad som helst – och därigenom förtrycka vem som helst. Ingen lyssnar ju på den med felaktig värdegrund.”

I samband med debatten om Sverigedemokraternas möte på Grand Hotell har begreppet ifrågasatts mer än någonsin. Oftast i hånande ordalag. Det antyds dessutom att om man anger att man har en viss värdegrund (t ex att respektera andra religioner) så måste man diskriminera dem med en annan värdegrund. Som detta jag saxat från ett par trådar på Facebook:

”Om sjukhusens värdegrund är mot rasism, och man säger att de anställda ska jobba i en rasistfri miljö, betyder väl det att man kan vägra ge vård åt de man anser är rasister.”

Överallt

Värdegrunder finns överallt. Samhället rör sig i en riktning. Företag, kommuner, institutioner och föreningar har också riktningar för deras verksamhet. Värdegrunden är, med Nationalencyklopedins ord: ”de grundläggande värderingar som formar” gruppens eller individens ”normer och handlingar”.

Företag arbetar mycket med värdegrunder. Fast de använder ofta andra begrepp för det. Det är marknadsanalyser, det är målbilder, det är management, coachning och begrepp som att ”arbeta mot gemensamt mål” och ”skapa varumärken med innehåll”. Att leda ett företag betyder att man gärna vill ha motiverade medarbetare som rör sig en gemensam riktning.

Värdegrunder har traditionellt sett formats uppifrån. Men i vår demokratiska tid blir ofta värdegrunden ett resultat av samarbete mellan folk, underifrån.

Att en grupp anser sig ha gemensamma spelregler, eller en värdegrund, betyder inte att alla måste tycka lika. Jag arbetar i hemtjänsten i en kommun i södra Sverige. Där har vi värdegrunder som till exempel säger att vi lämnar partipolitik och religion utanför arbetsplatsen. Det betyder inte att man är förbjuden att visa att man är sosse eller moderat eller jude, bara att vi lämnar diskussionerna om det utanför arbetsplatsen. Om man ber eller googlar på Moderaternas hemsida får man göra det, men alla behöver inte engageras i det.

Och lagarna betyder inte att vi diskriminerar IS-medlemmar, gamla nazister eller judehataren Ahmed Rami om de behöver hjälp. Det ingår nämligen i vår värdegrund att vi som undersköterskor ska ge lika hjälp till alla, till och med till IS-medlemmen och den judehatande nazisten.

Ett aktivt värdegrundsarbete kan hjälpa oss att agera snabbare och effektivare då något sker. Men de är inte perfekta. Det finns många exempel på att både rasism, sexism och homofobi kan visa upp sitt fula tryne, trots en på pappret bra värdegrund.

En svensk värdegrund?

Det ironiska är att samma personer som hånar begreppet värdegrund ofta älskar begreppet ”svenska värderingar”. Egentligen är det samma sak.

Många sverigedemokrater är missnöjda med att värdegrundsdebatten missgynnar dem. Att hotell ”kan tillåtas” vägra låta sverigedemokrater att hålla konferens där. Men att så sker beror på att sverigedemokraternas värderingar är ganska osvenska. Än så länge är det en del av de svenska värderingarna att respektera folk med en annan religion, till exempel, islam. Och svenskar är generellt sett positiva till flyktingar.  Det återspeglas därför i värdegrunderna ute i samhället.

Personligen tror jag att vi vinner mycket på att föra debatterna om svenska värderingar och värdegrunder närmare varandra. Det är inte farligt med gemensamma spelregler och debatt om hur vi hanterar olika värderingar och åsikter, i Sverige, kommuner eller företag eller i vilken grupp som helst.

Ja även Nazityskland hade en värdegrund, och den var inte speciellt humanistisk. Men nej, begreppet är inget smurford. Även diktaturer pratar ofta om frihet, demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter, men det gör inte orden till innehållslösa.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.