Kategoriarkiv: Krönikor

Krönikor

Var saklig i argumentationen mot SD:s antimuslimska politik

Sverigedemokraternas alltmer uppskruvade retorik om islam och muslimer, samt konkreta, antidemokratiska förslag förtjänar ännu hårdare granskning.

Att sakligt kritisera religiösa idéer eller migrationspolitik är en sak – att generalisera om en hel grupp människor är något helt annat.

När muslimer gång efter gång utmålas som ett kollektivt problem riskerar det att öka misstänksamhet mot och fördomar om människor som bara vill leva sina liv som alla andra.

Skärmdump från Aftonbladet 260817.

Sverige behöver en politisk debatt där vi kan diskutera integration, religion och migration öppet, men utan att kollektivt skuldbelägga människor på grund av deras tro.

Skärmdump från SvD 260817.

Svensk demokrati bygger på att medborgarskap och rättigheter inte ska graderas efter etnisk eller religiös bakgrund. De grundläggande positiva friheterna i grundlagen, t ex religionsfriheten, gäller alla invånare i Sverige. SD har med obehaglig uppriktighet klargjort att de anser att det inte ska gälla den muslimska minoriteten.

En nationell identitet kan bygga på språk, historia, kultur och gemensamma demokratiska institutioner. Etnonationalism – som SD förespråkar, utifrån politiska förslag och uttalanden – riskerar däremot att göra människors härkomst till ett mått på hur ”svenska” de anses vara.

Skärmdump från Richard Jomshofs officiella X-konto 260817.

Demokrati innebär inte bara majoritetsstyre. En fungerande liberal demokrati innebär också att majoriteten inte fritt kan ta ifrån minoriteter deras grundläggande rättigheter. Detta är en helt avgörande faktor när debatten handlar om muslimer, invandrare eller andra minoriteter.

När någon, politiker eller vanliga människor, talar om ”muslimer”, ”invandrare” eller andra stora grupper som om de vore homogena, kan det vara effektivt att be dem precisera vilka människor och vilka problem de faktiskt menar. Det flyttar diskussionen från svepande generalister till konkret politik och argumentation.

Skärmdump från Dagens Nyheter 260817.

Jag vill egentligen inte tro att alla som röstar på SD är rasister, muslimhatare eller antidemokrater. Däremot anser jag att väldigt mycket av partiets politik och retorik ska kritiseras stenhårt. Med en sådan inställning blir det svårare för motdebattörer att vända debatten till en pseudodiskussion om huruvida vi förolämpar sverigedemokratiska väljare.

Det är helt nödvändigt att vi inte tröttnar på att kritisera SD:s politik, som är såväl antidemokratisk som etnonationalistisk. Kritiken bör vara saklig och syfta till att argumentera mot partiets konkreta förslag och medvetet spetsiga uttalanden. Det är när vi glömmer bort att vara sakliga och börjar misskreditera SD-väljare som grupp som vi dribblar bort möjligheten att kunna påverka just dem som väljer att lägga sin röst på SD.

På vår hemsida www.Motargument.se finns massor av artiklar som ger oss fakta och motargument som kan hjälpa oss att fortsätta vara sakliga i debatten mot Sverigedemokraterna.

#svpol #SDhaveri #val2026

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

När hatet blir politik

Richard Jomshof skriver att han hatar islam. Han skriver att islam vill islamisera hela världen genom jihad, förfölja och döda icke-muslimer, göra kvinnor mindre värda, sprida antisemitism och avskaffa demokratin. Och så kommer slutklämmen, den som egentligen förklarar resten: han hatar också ”alla dessa medlöpare som springer islamisternas ärenden och hjälper dem med att ta vårt land ifrån oss”.
Det är där den gamla föreställningen om att detta bara skulle handla om hård religionskritik blir ganska svår att upprätthålla.

För religionskritik är tillåten. Man får avsky islam, kristendom, sharia, Bibeln, Koranen, präster, imamer och religiösa dogmer. Man får kritisera islamism, jihadism, kvinnoförtryck och antisemitism hur hårt man vill.

Skärmdumpar från Richard Jomshofs (SD) officiella Facebookkonto 260819 och Aftonbladet 260817.

Men Jomshof gör något annat. Han förvandlar islam till en enda politisk aktör med en gemensam vilja, ett gemensamt mål och i stort sett en gemensam generalstab. Denne märklige figur vill erövra världen, döda icke-muslimer, förtrycka kvinnor och avskaffa demokratin. Sedan behöver bara muslimen kopplas till denna figur, så är jobbet gjort.

Det är rasism.

För att konstruktionen ska fungera måste skillnaden mellan islam, islamism och jihadism först försvinna.

  • Om problemet heter jihadism är problemet jihadister.
  • Om problemet heter våldsbejakande islamism är problemet våldsbejakande islamister.
  • Om problemet heter hedersförtryck kan man bekämpa hedersförtryck.

Men om problemet heter islam blir hotet betydligt mer användbart. Då kan moskén, slöjan, Ramadan, bönen och den vanlige muslimen stoppas in i samma berättelse om ett pågående övertagande.

Det betyder inte att problemen Jomshof räknar upp är påhittade.

  • Islamistisk terrorism finns.
  • Kvinnor utsätts för religiöst motiverat förtryck.
  • Antisemitism finns i islamistiska och muslimska miljöer.
  • Auktoritära religiösa regimer finns.

Det är verkliga problem och de ska bekämpas. Men därifrån följer inte att världens muslimer är ett politiskt kollektiv med samma mål.

Muslimer är demokrater, konservativa, socialister, liberaler, feminister, fundamentalister, sekulära och politiskt ointresserade. De tycker olika.

Det är ett mycket enkelt konstaterande, men det förstör tyvärr hela propagandabilden.

För propagandan behöver inte människor. Den behöver grupper.

Det mest avslöjande i Jomshofs text är därför inte ens att han säger sig hata islam. Det är orden ”ta vårt land”. Vems land? Är Sverige mindre den muslimska sjuksköterskans land än Richard Jomshofs? Den muslimske polisens? Den kvinna som bär hijab och är född i Malmö? Den muslim som avskyr islamismen och försvarar demokratin? Jomshof behöver inte svara. Retoriken fungerar bättre om gränsen mellan ”vi” och ”dom” lämnas lagom oklar.

Islam görs till fienden och människor som förknippas med islam får sedan bära misstanken.

Och sedan kommer ”medlöparna”. Där blir den auktoritära logiken tydlig. Först definieras ett existentiellt hot. Sedan kopplas en grupp till hotet. Därefter görs även den som protesterar misstänkt. Den politiske motståndaren har inte bara fel. Han hjälper fienden. Det är ett gammalt och effektivt knep, eftersom det gör kritiken själv till bevis för konspirationen.

Det är därför Jomshofs text är allvarligare än ännu ett grovt utspel. Den handlar om normalisering. Det som först väcker avsky blir nästa gång en kontrovers, därefter en legitim ståndpunkt och till sist en fullt normal del av den politiska debatten. Jomshof säger inte att han hatar jihadism. Han säger inte att han hatar islamism. Han säger att han hatar islam och avslutar med att människor hjälper ”dom” att ta ”vårt land”.

Man behöver alltså inte leta efter någon dold signal.

Det finns ingen dold signal.

Det är rasistisk retorik, öppet formulerad. Och det farliga är inte bara att en riksdagsledamot skriver så.

Det farliga är om resten av samhället vänjer sig.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar, Krönikor

Svensk nog att köra Sverige till jobbet – men inte att kalla Sverige sitt hem

Det finns en gammal föreställning i svensk politik om att alla riksdagspartier i grunden är jämförbara. De vill olika saker, använder olika slogans och bråkar om skatter, vård, skola, kriminalitet och migration. Sedan går väljarna hem och röstar. Det är en behaglig föreställning. Problemet är bara att den ibland inte stämmer.

Det blev tydligt i Skaraborg när Sverigedemokraterna satte upp valreklam på bussar med budskapet:

”Saknar du Mogadishu? Återvandringsbidraget hjälper dig hem.” (Källa: Aftonbladet)

Ett tjugotal bussförare med somaliska rötter sjukskrev sig i protest. Västtrafik beslutade därefter att ta ner reklamen och konstaterade att man inte hade förutsett den arbetsmiljörisk som uppstod.

Och där borde diskussionen egentligen börja. För det här handlar inte om att någon blev upprörd över en valaffisch. Människor blir upprörda över valaffischer varje dag. Det tillhör demokratins enklare nöjen. Det handlar om någonting annat. Bussen är förarens arbetsplats och arbetsredskap. Föraren kan inte byta kanal, bläddra vidare eller lägga reklamen åt sidan. Han ska köra den, timme efter timme.

Om föraren själv har somalisk bakgrund blir situationen närmast absurd. Han förväntas utföra sitt arbete i ett fordon som samtidigt meddelar människor med hans bakgrund att det finns ekonomisk hjälp att få om de vill åka ”hem”. Det är svårt att föreställa sig en motsvarande situation med något annat riksdagsparti. En moderat kan naturligtvis tvingas köra en buss med socialdemokratisk reklam och tycka att budskapet är fullständigt fel. En socialdemokrat kan på motsvarande sätt köra omkring med moderata budskap om skattesänkningar. Men ingen av dem behöver fundera på om reklamen samtidigt ifrågasätter deras rätt att betrakta Sverige som sitt hem.

Det är skillnaden, och det är därför den vanliga invändningen – ”alla partier annonserar ju” – är så ointressant. Ja, alla partier annonserar. Men alla partier gör inte människors ursprung och tillhörighet till en del av själva budskapet.

Det är dessutom inte första gången SD:s reklam i kollektivtrafiken skapar problem för dem som arbetar där. Under valrörelsen 2022 protesterade tunnelbaneförare i Stockholm mot ett helt tåg täckt av SD-reklam. Fackförbundet Seko krävde riskbedömning och pekade både på personalens mående och på risken för konflikter och säkerhetsproblem. Fyra år senare har budskapet blivit betydligt mindre diskret. Nu står det Mogadishu på bussen.

Nästan samtidigt uppstod en annan konflikt kring SD:s valreklam, denna gång på Stockholms centralstation. Där hade partiet placerat delar av sin kampanj på stationens dörrar. Budskapet byggde på en så kallad ”två dörrars politik”, där vissa människor markerades som icke önskvärda. Jernhusen tog ner delar av kampanjen och uppgav bland annat att reklamen kunde uppfattas som att vissa resenärer inte var välkomna på stationen. SD invände mot den beskrivningen och mot hur godkännandeprocessen hade hanterats.

Det intressanta här är inte att fallen är identiska, för det är de inte. Det intressanta är mönstret. På Centralstationen kunde budskapet uppfattas som att vissa människor inte var välkomna. På bussarna erbjuds människor med koppling till Somalia ekonomisk hjälp för att åka ”hem”. Samtidigt går SD till val under det betydligt mjukare huvudbudskapet ”Vi gör Sverige till Sverige igen.”

Det är skicklig reklam. Lite nostalgi, lite folkhem, en antydan om att någonting har gått förlorat och nu ska återställas. Men slogans av det slaget fungerar bara så länge ingen ställer den uppenbara frågan: När slutade Sverige vara Sverige? Vad var det som gjorde landet mindre Sverige? Och vilka människor förknippas med denna förändring?

Frågan blir särskilt intressant med tanke på Sverigedemokraternas historia. I partiets politiska förhistoria finns Bevara Sverige Svenskt, BSS. Dagens slogan är naturligtvis inte densamma. ”Bevara Sverige Svenskt” och ”Vi gör Sverige till Sverige igen” är två olika formuleringar och det vore ohederligt att påstå något annat. Men tankefiguren har en påfallande familjelikhet: Sverige har förändrats, någonting har gått förlorat och landet måste återställas.

Sedan kommer de andra kampanjerna och hjälper till med tolkningen. På den stora valaffischen finns nostalgin. På bussen står Mogadishu.

SD:s idéer om återvandring är inte nya. De har funnits länge. Det som har förändrats är hur öppet och konkret delar av politiken kommuniceras. Det handlar inte längre bara om migrationsvolymer, integration eller hur många människor Sverige kan ta emot. Budskapet riktas till människor som redan bor och arbetar här. ”Saknar du Mogadishu?”

Det är där ordet ”hem” blir så viktigt. För vem avgör var en annan människas hem ligger? En person kan vara född i Somalia och ha sitt hem i Skövde. Han kan arbeta här, betala skatt här, ha sina barn här och köra tusentals andra människor till jobbet varje vecka. Ändå placerar den politiska reklamen hans tänkta hem i Mogadishu.

Det är etnifierande politik. När människors tillhörighet till Sverige på detta sätt görs beroende av ursprung blir det rasistisk politik i praktiken. Och när samma människa dessutom förväntas köra omkring med budskapet under sin arbetsdag blir den politiska teorin plötsligt en arbetsmiljöfråga.

Det är därför bussförarnas protest är mer avslöjande än många timmars partiledardebatt. Den gör den abstrakta diskussionen om nationalism konkret. En människa sitter bakom ratten och gör exakt det som politiker ständigt säger att invandrare ska göra: arbetar, försörjer sig, håller samhället igång och kör resten av oss till jobbet. På sidan av hans buss står samtidigt ett politiskt budskap som pekar mot ett annat land och kallar det ”hem”.

Där finns hela motsägelsen. Svensk nog för att köra Sverige till jobbet, men tydligen inte självklar nog för att kalla Sverige sitt hem.

Det är inte en vanlig konflikt mellan höger och vänster. Det är inte en strid om några procentenheter i kommunalskatten. Det handlar om vem som anses höra till.

SD vill gärna betraktas som ett parti bland andra. De sitter i riksdagen, förhandlar med regeringen och köper reklamplats precis som alla andra. Men parlamentarisk normalisering förändrar inte innehållet i politiken. Ibland räcker det med en buss för att påminna oss om det.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

Aftonbladet: SD:s valreklam tas ner efter protest

Krönikor

SD hycklar om heltäckande ansiktsplagg

Gästinlägg av #TNKVRT

Hyckleriet är ändå imponerande. Ena stunden: ”Det här kommer aldrig att bli svenskt!” om en kvinna i heltäckande ansiktsplagg. Nästa stund: Jimmie Åkesson samarbetar och turnerar med kvinna i heltäckande ansiktsplagg.

Skärmdump från #TNKVRTs Instagramkonto 260814.

Tydligen är heltäckande ansiktsplagg svenskt så länge det är rätt heltäckande ansiktsplagg.

—

Oavsett vad man tycker om niqab tycker jag att det är något väldigt obehagligt med att politiker aktivt polariserar ytterligare med skylt utanför en moské med en bild på en kvinna i niqab och säger att hon aldrig kommer att bli svensk. Svenskhet är ingen lista över godkända klädesplagg. Sverige är ett land där människor ser olika ut, tror på olika saker, bär olika kläder och lever sina liv på olika sätt. Staten ska självklart kunna stifta lagar när det finns legitima skäl för det, men politikens uppgift är inte att bestämma vilka kulturella eller religiösa uttryck som är tillräckligt ”svenska” för att få höra hemma här.

Skärmdump från #TNKVRTs Instagramkonto 260814.

Man kan kritisera niqab. Man kan diskutera kvinnosyn, religion, integration och till och med argumentera för begränsningar. Men då får man göra just det. Att istället använda en muslimsk kvinnas klädsel som symbol för något främmande som aldrig kan bli svenskt skickar ett betydligt större budskap: du kan bo här, kanske till och med vara född här, men vissa kommer ändå vilja bestämma att du aldrig riktigt hör hit.

Är det verkligen politikers uppgift att dela upp människors kläder i svenska och osvenska?

#TNKVRT

Krönikor

Betyder Quisling rasförrädare?

Richard Jomshof (SD) har kallat ledarskribent Anders Lindberg på Aftonbladet och partiledare Magdalena Andersson (S) för quislingar. Motargument backar kameran så vi enklare ser helhetsperspektivet på Jomshofgate, eller ska vi beskriva det som att det hör ihop med hela SDgate?

Känt är att SD:s egna vitbok om deras tid 1988-2010 innehöll antisemitism = judehat, rasism mot judar. Väl omskrivet är att flertalet i SD:s partiledning har agiterat emot alla muslimer som grupp. Jimmie Åkessons (SD) debattext i Aftonbladet år 2009 hade rubriken ”Muslimerna är vårt största utländska hot”.

Tvillingbröderna Ekeroth bedrev websidan ‘antiislamiseringsfonden‘. Jomshof twittrade ut en teckning av en trojansk häst märkt ‘Islam’ för snart tio år sedan. För inte så länge sedan lanserade SD en etnicitetskarta.

Jomshof, tidigare geografi- och historielärare, har föreläst om faran med islam på många SD-möten. Han sägs skriva på en bok om hur hemsk islam är. Han har flera föregångare inom SD, som också hade uppdrag att föreläsa. Den nyligen avlidne Jan Milld, som var skribent i SD-Kuriren, och frenetisk bloggare på bgf.nu. Bertil Malmberg, som dömdes för hets mot folkgrupp i tingsrätt och hovrätt har föreläst inför tusentals SD-medlemmar. Han uteslöts ur SD för sådant som alltid gick i exakt samma linje som Åkesson och Jomshof torgför.

Inte en enda av SD:s föreläsare verkar ha studerat teologi

En hel gryta av deras propaganda är en röra av ‘islamiseringsmyten’, ‘folkmord på vita’/’folkutbytesteorin’ och ‘EURABIA‘. De har sitt ursprung inom högerextrema, nynazistiska konspirationstankar om att så kallat etniskt främmande och kulturellt främmande skulle ha en gigantisk ondskefull plan att göra så kallat etniskt vita till minoritet i EU. De som tror på myterna antar att alla inom islam är i samförstånd, i maskopi och tänker samt tycker exakt likadant — och vill föda massor av barn i elakartat syfte att tränga bort alla etniskt vita.

SD:s Ludvig Aspling förkunnade denna sommar att han tyckte det är för få personer i Sverige som har svensk etnicitet och för många med främmande etnicitet. Det går exakt i linje med högerextrema EURABIA och nazistiska ‘folkutbytestesen’.

Motargument har skrivit flera artiklar där vi analyserat att etnisk bakgrund och etnicitet är i vardagligt tal tyvärr detsamma som kulturellt främmande bakgrund och faktiskt är metaforer för ras-skillnader.

Motargument vill påminna er om att det har i över hundra år tyvärr varit vanligt att skälla ut personer bara för att de står upp för alla människors rättigheter och religionsfrihet.

Man kan offentligt tycka det är okej med asylrätten, rätten att be i en synagoga eller moské, man kan vara en som försöker skydda andra från rasistiskt motiverade våldsbrott, och för sådant blir man kallad apologet för utrikesföddas brott, ‘blattelover’ och ‘svenskfientlig’.

Vad är egentliga bakgrunden bakom att skälla ‘quisling’ idag?
Socialdemokraterna, Miljöpartiet (och besynnerligt nog tidningen Aftonbladet) anses ha hjälpt till, skyddat, eller tillåtit en stor immigration av personer från Mellanöstern och Nordafrika (MENA). och Mellanöstern.

Jomshof, Milld och Malmberg var varken professorer inom teologi eller ens utbildade på högskola inom islamologi. De bedriver ändå massvis av propaganda som alltid varit och fortsätter vara uppenbart vilseledande och falsk. Det ingår i SD:s stående agenda, från massor av deras högt uppsatta företrädare — vilket sprids i deras svans i hela landet.

När vi analyserar varför Jomshof och flera kallar rödgröna politiker och väljare för quislingar är det för att SD har skräck över att de tycker det är för många araber, afrikaner och muslimer i Sverige.

Man skulle därför kunna sammanfatta helheten av samtliga utspel från SD som är ‘quisling-skällsorden’ till att bli:

SD:s ideologiska partilinje emot kritiker av SD:s nollvision för immigration är att de tycker att vi är rasförrädare!

Till alla som tror Jomshof får dreva mot oberoende journalister och hetsa till hat mot rödgröna: Var inte naiv! Försök inte ställa dig som skyddsling av vad dagens ‘quisling’ och ‘svenskfientlighet’ står för. Var inte en naiv apologet som försöker mörka och normalisera hatet mot ‘rasblandarna’ och så kallade ‘N***er-lovers’.

Står du på fel sida i etablerade SD-blocket, eller är du på den antirasistiska sidan i de politiska valen 13 september 2026?

Vi på Motargument tror att efterlevande och historiker kommer minnas denna period i Sverige med fördömanden mot nuvarande borgerliga sidan.

”Richard Jomshof sprider konspirationsteorin att muslimerna håller på att ta över Sverige. Det är ingen retorisk figur utan helt enkelt SD:s bild av verkligheten. Vi som är för religionsfrihet och inte håller med är i deras ögon landsförrädare.” – Anders Lindberg, Aftonbladet

Källor:
https://motargument.se/2026/08/09/jomshof-sd-kallar-sina-motstandare-forradare-och-kallar-det-demokrati/

Från bruna skjortor till blå slipsar (del 4)
Sverigedemokraternas rasism är normaliserad
SD är ett rasistiskt parti – 7. Muslimhatet
Patriotism som alternativ till nationalism?

Bertil Malmberg friades i Högsta domstolen 2023.
https://www.dagenssamhalle.se/styrning-och-beslut/demokrati/forre-sd-politikern-frias-for-hets-mot-folkgrupp/

https://www.aftonbladet.se/ledare/a/d4G6LB/retoriken-om-journalister-som-landsforradare-ar-farlig

Ludvig Aspling, SD
https://www.facebook.com/photo/?fbid=27586146224329985&set=a.204293436275300

Jan Millds spalt i SD-kuriren sommar 2005, se sidan 3
https://thereseborg.wordpress.com/wp-content/uploads/2011/09/sdk-nummer-64.pdf

https://expo.se/nyhet/blagula-fragor-blagult-rattshaveri

Jan Millds Blågula frågor 1994-2010: bgf.nu

I fokus, Krönikor

Jomshof (SD) kallar sina motståndare förrädare – och kallar det demokrati

Richard Jomshof (SD) förkunnar i ett inlägg på X att den enda ministerposten han skulle kunna tänka sig är ”avislamiseringsminister”. Han beskriver Socialdemokraternas väljare som ”importerade islamistiska kärnväljare” och hävdar att segregation, gängkriminalitet, organiserad brottslighet, förnedringsrån och gruppvåldtäkter är resultatet av en medveten socialdemokratisk politik. Sedan kommer ordet ”förräderi” och ännu en hänvisning till Vidkun Quisling. Det är värt att granska vad som faktiskt sägs – och vad som saknar täckning.

Jomshof fortsätter: ”Jag vet nämligen att det riskerar att slå hårt mot era importerade islamistiska kärnväljare.”

Redan där gör Jomshof tre helt olika kategorier till en och samma: utrikes födda, muslimer och islamister. Det finns inget stöd i SCB:s partisympatistatistik för en sådan slutsats. SCB visar visserligen att Socialdemokraterna har större stöd bland utrikes födda än bland inrikes födda. Men undersökningen redovisar partisympatier efter bland annat födelseland, kön, ålder och utbildning – inte efter religion och definitivt inte efter huruvida väljaren är islamist. Att kalla människor för ”importerade islamistiska kärnväljare” är alltså inte statistik. Det är Jomshofs egen politiska etikettering.

I denna diskussion måste vi skilja på islam, islamism och radikal islamism. Motargument har tidigare berört detta ämne ett flertal gånger.

Men Jomshof skriver inte ”antiislamismminister”. Han skriver ”avislamiseringsminister”. Det är en betydande skillnad. Om ”avislamisering” betyder att staten ska motarbeta själva religionen islam eller människors möjlighet att utöva den, uppstår ett uppenbart problem: religionsfriheten är grundlagsskyddad. Regeringsformen garanterar var och en friheten att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion. Jomshof borde därför förklara vad han faktiskt vill ”avislamisera”: islamistisk extremism – eller Sverige från islam och muslimer? De två sakerna är inte synonyma.

Sedan kommer nästa steg. Jomshof räknar upp ”den accelererade segregationen, det växande utanförskapet, gängkriminaliteten, den organiserade brottsligheten, islamiseringen, förnedringsrånen eller överfalls- och gruppvåldtäkterna” och slår fast: ”Allt är en följd av den högst medvetna politik ni har tvingat på det svenska folket.”

Det är ett närmast skolboksmässigt exempel på en monokausal förklaring av komplicerade samhällsproblem. Migration spelar roll för samhällsutvecklingen och forskning visar också överrepresentation för vissa migrantgrupper inom delar av brottsligheten. Det finns ingen anledning att förneka det. Men därifrån följer inte att migration eller S ensamma förklarar ”allt”.

Brå:s forskningssammanställning Migration och brott från 2025 beskriver hur migration kan ha både brottshöjande och brottsreducerande effekter och hur resultaten varierar beroende på bland annat typ av migration, brottslighet, samhälle och tidsperiod. Forskningen är betydligt mer komplex än Jomshofs påstående om en enda politisk orsak till en lång lista av samhällsproblem.

Även historieskrivningen om svensk migrationspolitik blir märklig om ansvaret läggs uteslutande på S. År 2008 genomförde Fredrik Reinfeldts borgerliga regering en omfattande reform av arbetskraftsinvandringen som gjorde det betydligt enklare att rekrytera arbetskraft från länder utanför EU. Efter flyktingkrisen 2015 gjorde den S-ledda Löfvenregeringen det motsatta och lade fram lagstiftning som begränsade möjligheten att få uppehållstillstånd och anpassade regelverket till EU-rättens miniminivå. Man får naturligtvis kritisera båda regeringarnas beslut. Men berättelsen om en ”högst medveten” S-plan som ensam skapat dagens problem håller inte ens mot Sveriges moderna politiska historia.

Och så kommer Quisling – igen. Jomshof skriver: ”Jag skulle vilja gå så långt som att säga att den är ett förräderi mot Sverige och det svenska folket.” Sedan tillägger han att det finns en historisk parallell till ”en viss norsk landsförrädare”. Ingen behöver fundera särskilt länge över vem han menar.

Vidkun Quisling var inte en norsk politiker som råkade föra en politik hans motståndare ogillade. Han var fascist, samarbetade med Nazityskland efter invasionen av Norge och ledde en pronazistisk marionettregim under den tyska ockupationen. Efter kriget dömdes han för landsförräderi. Hans namn blev internationellt synonymt med en person som förråder sitt land genom samarbete med en ockupationsmakt.

När Jomshof återkommande använder denna referens om demokratiska politiska motståndare handlar det därför inte bara om ett ”hårt ordval”. Han placerar dem symboliskt i samma moraliska kategori som en landsförrädare som samarbetade med en främmande ockupationsmakt.

Det är här Jomshofs text blir mer intressant än ännu ett aggressivt inlägg på sociala medier. Argumentationen följer en tydlig struktur: S-väljare beskrivs som ”importerade islamistiska kärnväljare”. Samhällsproblemen sägs vara resultatet av en medveten politik. Politiken påstås vara riktad mot ”det svenska folket”. Jomshof själv och hans politiska sida sägs däremot ”sätta Sverige främst”. Och motståndarna jämförs slutligen med Quisling.

Det är en förskjutning från normal demokratisk konflikt till något annat. I en demokrati kan en regering fatta katastrofalt dåliga beslut. Politiker kan vara naiva, inkompetenta eller ideologiskt förblindade. De kan kritiseras hårt och röstas bort. Men det gör dem inte till landsförrädare.

När politiska motståndare i stället beskrivs som människor som medvetet har förrått nationen upphör de gradvis att framställas som legitima deltagare i samma demokratiska system. De blir i retoriken fiender till landet och folket. Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom Jomshof i samma text skriver: ”Till skillnad från er så tror jag på demokratin.”

Demokrati innebär inte att det egna partiet ensamt representerar Sverige eller ”det svenska folket”. Demokrati innebär att människor med olika uppfattningar om migration, religion, kriminalpolitik och integration har samma rätt att delta i det politiska systemet – och att den som förlorar ett val fortfarande är en legitim politisk motståndare, inte en förrädare.

Islamistisk extremism ska bekämpas. Gängkriminalitet ska bekämpas. Antisemitism, kvinnoförtryck och religiös fundamentalism ska bekämpas oavsett varifrån de kommer. Men inget av detta kräver att miljoner svenska väljare misstänkliggörs som en importerad islamistisk väljarbas eller att demokratiska motståndare jämförs med en nazistisk kollaboratör. Tvärtom. Ett demokratiskt samhälle måste kunna försvara sig mot extremism utan att själv börja använda extremismens klassiska uppdelning av samhället i det sanna folket och dess förrädare.

Det är den skillnaden Richard Jomshof tycks få allt svårare att upprätthålla.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Inlägg på Jomshofs officiella X-konto

Motargument: Terminologi – islamism

Riksdagen: Religionsfrihetslag (1951:680)

Brå: Migration och brott

Krönikor

Lackmustestet

Minns ni hur vi brukar beskriva för er det enklaste möjliga test man kan göra på retorik och slagord, för att se om det är rastistiskt eller inte?

Om du byter ut termen på gruppen de generaliserar om, till att för ett par sekunder bli ”judendom”, ”synagoga” eller ”alla judar” — det är enklast knep för att upptäcka om påståendet skulle ha bedömts som rasistisk uppvigling, uppmaning till folkfördrivning eller massutvisningar på etnisk bakgrund.

Ludvig Aspling (SD) skulle till exempel kunna ha sagt så:

”Vi har alldeles för många personer som är judiska i den svenska befolkningen och det har orsakat jättestora problem.”

När han i själva verket själv sagt exakt så:

”Vi har alldeles för många personer som inte är en del av den etniskt svenska befolkningen och det har orsakat jättestora problem.”

SD har alldeles för länge försökt gömma sin rasism mot alla med afrikanskt, arabiskt och muslimsk släktbakgrund inbakat i SD:s väl nötta term ”etnicitet/etnisk” eller ”inte del av svenska befolkningen”.

SD bevisar åter igen, ännu en gång i juli 2026, att SD själva valt att kampanja inför ett riksdagsval genom att öppet generalisera grovt om alla som de tycker har fel utseende och fel religion.

SD menar själva i klartext, att SD vill öka procentandelen med en viss grupp i landet, och minska en helt annan grupp — den oönskade gruppen som SD konsekvent avhumaniserar, buntar ihop till en klump och försöker väcka allmänhetens opinion emot — det är politiserad främlingsfientlighet, som deras partisekreterare och högsta SD-ledningen beskyddar, försvarar och står fast vid, som taktisk strategi i valet.

Deras strategi är inte nazistisk, deras åsikter är inte som nazism.

Men runtom i mina hemtrakter har det dykt upp hakkors, klottrade och målade lite här och där den senaste mandatperioden.

Vänner av gamla, traditionella, svenska, demokratiska, fri- & rättigheter — prova själv och gör lackmustestet då någon SD-sympatisör generaliserar grovt om någon etnicitet som inte är svensk, kristen, blekhudad. Buntar de ihop hela gruppen till att tänka likadant, tycka likadant, rösta likadant, vara medskyldiga till samma brott som en person har utfört?

Skulle de åtalats för hets mot folkgrupp, om de skulle ha sagt judar eller judendom? Då bör vi också samfällt polisanmäla alla som hetsar fram folkfördrivning av muslimer, förstörelse av moskéer och andra källarlokaler som används som bönerum.

Krönika skriven av en av grundarna till Motargument, Johan Löfström.

Åsikter och ord i krönikor står skribenten till fullo, helt själv för.

Källor till citatet:
https://www.etc.se/inrikes/aspling-sd-efter-utspelet-saa-laangt-aer-sd-beredda-att-gaa
https://omni.se/dousa-rasar-efter-uttalande-fran-sd-fokus-pa-etnicitet/a/oEwoOB

https://www.facebook.com/reel/2084492338817233/
Krönikor

Jomshofs (SD) rasistiska attack mot Shekarabi (S)

Richard Jomshof (SD) försöker klä rasism i fosterlandskärlek. Men det är inte kärleken till Sverige som kritiseras. Det är hans föreställning att Sverige tillhör en etniskt definierad grupp och att andra människor, även svenska medborgare, aldrig riktigt kan bli fullvärdiga svenskar.

Skärmdump från Richard Jomshofs (SD) officiella Facebookkonto 260720.

Rasismen löper genom hela inlägget. Han delar upp befolkningen i ett påstått ursprungligt ägarfolk och människor som bara tillåts vistas här på villkor. Svenskar med utländsk bakgrund framställs inte som en del av landet, utan som ett hot mot ”svenskarnas rätt” till sitt eget land. Det är själva kärnan i etnisk nationalism: vissa människor anses ha större rätt till Sverige än andra på grund av härkomst.

När han skriver att svenskarna riskerar att bli en minoritet i ”sitt eget land” bygger det dessutom på att människor med utländsk bakgrund automatiskt räknas bort från svenskheten. De kan arbeta här, betala skatt, bilda familj, bli medborgare och leva hela sina liv här – men i Jomshofs världsbild förblir de ändå främmande. Svenskhet blir inte en gemenskap utan ett biologiskt eller nedärvt medlemskap.

Angreppet på Shekarabi gör rasismen ännu tydligare. Jomshof bemöter inte hans argument, utan påminner honom om att han har kommit hit utifrån och antyder att han därför saknar moralisk rätt att uttala sig om Sverige. Budskapet är enkelt: du kan få leva här, men du ska veta din plats. Du får aldrig samma rätt att definiera Sverige som den som Jomshof betraktar som etniskt svensk.

Och när inlägget avslutas med ”Sverige åt svenskarna” behöver ingen längre låtsas att detta handlar om vanlig patriotism. Det handlar om att sortera människor efter ursprung och om att göra medborgarskap, demokratiska rättigheter och faktisk tillhörighet underordnade blod och börd.

Jomshof försvarar inte Sverige. Han försöker omdefiniera Sverige från en demokratisk nation av medborgare till ett etniskt revir där vissa människor har större äganderätt än andra. Det är inte bara främlingsfientligt. Det är rasism i sin mest lättigenkännliga politiska form.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Länk till Ardalan Shekarabis (S) inlägg på sitt officiella Facebookkonto

Länk till Richard Jomshofs (SD) inlägg på sitt officiella X-konto

Lästips:

Motargument: Myt:Folkutbyte

Motargument: Myterna om Eurabia och Sions vises protokoll

Korta motargument, Krönikor

Åkessons marionetter

Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har alla i grunden traditioner som bygger på:

  • starka och oberoende institutioner
  • respekt för rättsstaten
  • individens frihet
  • internationellt samarbete
  • ett samhälle byggt på tillit

Sverigedemokraternas politiska projekt står i konflikt med dessa principer. Partiet vill styra public service, politisera kulturinstitutioner och begränsa myndigheters oberoende. Det är åtgärder som går emot borgerlighetens grundläggande idé om maktdelning och fria medier.

Det är lätt att tänka att SD bara är ett verktyg för att få igenom borgerlig politik. Men i praktiken har SD redan flyttat den politiska mittpunkten, påverkat retoriken och förändrat vilka frågor som dominerar debatten.

Borgerligheten har alltid betonat att ett starkt samhälle byggs genom tillit, ansvar och gemensamma spelregler. SD:s retorik skapar motsatsen: misstro, polarisering och en samhällsanda där människor ställs mot varandra.

Det är inte ett Sverige som gynnar varken företagande, trygghet eller framtidstro.

Att ge SD fortsatt inflytande skulle innebära att normalisera en politisk riktning som riskerar att skada demokratin och den borgerliga idégrunden.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Tidöregeringen: Nutidens von Papen i Nazityskland

”Vi har sett det förr och vi ser det igen. När borgerligheten upplever att dess maktposition hotas söker den stöd hos auktoritära rörelser för att säkra sina ekonomiska och sociala privilegier.” (Källa: okänd)

Detta är ett specifikt citat och politiskt argument som ofta delas i form av textbilder eller inlägg i sociala medier, särskilt inom antirasistiska grupper.

Argumentet används som en historisk och ideologisk kritik mot borgerliga partier.

Citatets kärna och innebörd

Historisk parallell: Frasen syftar på idén att konservativa och borgerliga krafter historiskt sett – exempelvis i Europa under 1920- och 1930-talen – har släppt fram eller samarbetat med högerextrema eller auktoritära rörelser för att förhindra att oliktänkande får makten.

Nutida kontext

I dagens svenska debatt används formuleringen nästan uteslutande av kritiker till Tidöavtalet. Syftet är att hävda att 3 av de 4 traditionellt borgerliga partierna – Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna – har legitimerat och sökt stöd hos Sverigedemokraterna – som kritikerna här stämplar som en auktoritär rörelse – enbart för att kunna sitta i regeringsställning och genomföra sin ekonomiska politik.

AI-genererad bild.

Retorisk funktion

Citatet fungerar som en varningsflagga från antirasistiskt håll. Genom att hävda att ”vi har sett det förr” vill man göra gällande att dagens politiska samarbete i regeringsunderlaget följer ett farligt, historiskt mönster där ekonomiska privilegier och skattesänkningar sätts före värnandet av liberala, demokratiska principer.

I samband med att M, KD och L efter förra riksdagsvalet valde att samarbeta med SD för att kunna bilda regering valde man samtidigt att samarbeta med ett parti grundat av nazister, för nazister. Den historiska parallellen till bl a Nazityskland då Franz von Papen (ledare för Centrumpartiet och under en kort tid Tysklands rikskansler), legitimerade och sökte stöd hos Adolf Hitlers nazistparti (NSDAP) är oundviklig att dra.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Jewish Virtual Library: Nuremberg Trial Defendants – Franz von Papen

History Hub: How important was von Papen’s role for Hitler’s appointment as Chancellor in 1933?