Kategoriarkiv: Krönikor

Vad är ditt humankapital värt?

Vad är ett liv värt i dagens Sverige och vem definierar värdet på ditt liv då det letas efter en mer lättillgänglig potentiell syndabock när vissa känner sig frustrerade eller kränkta av någon som de inte kan komma åt, vare sig fysiskt eller mentalt på samma sätt?


Oprovocerat våld har olika faktorer och det är egentligen inte primärt fokus på den som blivit utpekad som syndabock.

Den svåra frågan vi alla måste rannsaka oss själva med är: varför anser förövaren av ett brott att personen de utsätter inte skulle ha samma humankapital eller livsberättigande som det man tillskriver sig själv eller anser sig besitta?

Det är en utomkroppslig känsla när man står tio meter, eller ännu kortare ifrån en händelse där en människa agerar på ett sätt som riskerar en annan människas liv. Oavsett om du kanske tog en fika med en bekant i något shoppingcenter en lördag eftermiddag och där tvingades bevittna en skottlossning med dödlig utgång. Eller om du liksom jag var på en perrong en sen decemberkväll och såg hur en person oprovocerat knuffade en annan ut mot spåret.

Kanske glömmer du aldrig minnesbilderna, om du sett ett antal personer sparka på en äldre person som liggande på en kall våt trottoar skyddar huvudet med händerna.

För mig var det en känsla av maktlöshet och skräck inför den bild som jag föreställde mig skulle komma att etsa sig fast i mitt minne. Bilden av en äldre kvinna på järnvägsspåret med svårt sargad kropp.(*) Det var samma känsla då jag bevittnade en katastrofal cykelolycka där vederbörande inte överlevde.

Vi känner med offren som förolyckas. Vi har medlidande med deras familj och bekanta och ryser vid tanken på att vi själv eller någon vi känner skulle kunna råka ut för något liknande, oaktat om det är en olycka eller oprovocerat våld på något sätt.

När började den intelligenta människan lära sig att anse att någon annan människa inte skulle vara värdig ett fortsatt liv?

Har det globala samhället bidragit till att sänka respekten för varandras liv, via de reportage som publiceras eller sänds? Bilder på offer för s.k. ”smarta” bomber, lemlästade kroppar och lik som havet spolat upp?

Vi ser främlingsfientlighet, vi ser hur vissa individer får sitt sinne fördunklat av olika substanser eller av ideologier och värderingar som vill förvränga det faktum att vi alla har samma humankapital.

Vi ser krav på auktoritära insatser som hårdare straff och mycket mer bevakning. Allt är insatser som man tror skall förhindra våld, men tänk om vi istället höjde värdet på alla människor och istället hade ett samhälle som lärde oss att respektera och värdera liv likvärdigt via reportage och inslag?

Att press och media inte bara, lite nonchalant, rapporterar att tvåhundra människor avled efter att ha blivit utsatta för kemikalier i en fabrik i Indien, att tjugo personer omkom i ett bombdåd i Kabul eller att femtio personer hittades döda i en transportcontainer i Hamburg, att en färgad person blev knuffad framför tåget eller att en nioårig flicka mejades ner av en berusad förare på en svensk camping.

Alla dessa offer hade samma livsberättigande, alla var de värdiga att få fortsätta leva utan att någon annan bestämde att deras liv inte förtjänade deras respekt; eftersom de satte sig själv, sina ideal, sin ekonomi och värderingar högre.

Jag hoppas att vi alla lämnat vårt primitiva beteende bakom oss, att det bara sträcker sig till att få gåshud och lite puls när vi känner oss i fara eller stressade.

Jag hoppas att evolutionen tagit kommando över det djur vi en gång varit och de rester som lever kvar i vårt DNA om att vi är större och bättre än andra i vår ras, eller på den jorden vi vandrar.

  • På något mirakulöst sätt lyckades den äldre kvinna hamna så att hon ådrog sig ”bara” lättare skador. På perrongen fanns även anhöriga, lite tur i oturen att jag kunde prata kvinnans språk. Den värsta chocken och vidare konfrontation med gärningsmannen kunde avvärjas.

En sista fråga:

Blir vi så som vad vi konsumerar?

Sverige, landet lagom dysfunktionellt och rimligt inkluderande.

Vad är god levnadsstandard, vad innebär det att ha tillgång till höga levnadsvillkor?


Hur ofta säger du att du har det bra i ditt liv i förhållande till att du har det dåligt ställt? Hur många gånger har du rätt att få misslyckas med olika saker i ditt liv för att kunna utveckla dig?

De flesta vet att vi har något som heter mänskliga rättigheter och att dessa utgörs av trettio olika artiklar gällande ett antal grundprinciper kring din person.

I dessa artiklar hittar du förvisso inte något om rätten till ett bra sexliv eller rätten till förhållande där du och din/a partners alltid är överens. Du hittar inte heller rätten om att alltid ha mer än två valmöjligheter kring yrkesval, att alltid vinna en bostadsauktion eller att vara främst i kön till en hyresrätt.

Och du hittar inte rätten till tillgängliga far- eller morföräldrar, eller ens närvarande föräldrar, i fysisk och mentalt god form.

Alla har rätt att söka framgång, en motiverande sysselsättning och en plats där man känner sig trygg. En egen plats som en grund i livet, oavsett vad som händer i samhället eller i världen.

I Sverige har vi enats kring ett antal lagar och avtal som skall vara till stöd och vägledning så att vi alla, i alla fall, har en basal plattform att utgå ifrån, en språngbräda till personlig delaktighet och utveckling i landet vi kallar Sverige.

Sverige är känt för många saker och bland det som är mest känt finns det märkliga ordet ”lagom”. Men vad är lagom, hur mycket är det och vem bestämmer i sådant fall mängden?

I de flesta fall vet vi själv när vi passerat gränsen för lagom och då får vi backa, be om ursäkt eller bara skörda vinsten av att ha gått bortom det som folk tycker är inom Jantelag och att inte göra ett spektakel av sig själv.

Personlig framgång finner du ofta i de fall där personer tränat mer än bara ”lagom”, där personer lagt fler arbetstimmar än ”lagom” eller provat mer än lagom många arbeten/verksamheter. Vi vet, innerst inne, att man måste ha många livsalternativ, ett bra utvecklat socialt nätverk och många verktyg för att uppnå det som kanske är den korrekta definitionen av god levnadsstandard. Ett hem, någon att dela vinster/förluster med och möjlighet att träna både fysisk och mental hälsa genom hela livet.

För många är det tiden man skyller på då man väljer något annat än en insats på gym eller grävande i nya teoretiska kunskaper. Kanske skyller vi på illamående då vi inte orkar köra iväg för att besöka släkt eller långväga bekanta?

För många finns tyvärr inte möjlighet att praktisera ordet ”lagom”. De förnekas motiverande sysselsättning eller ett kontinuerligt socialt umgänge med släkt och vänner. Ordet lagom är istället utbytt med ordet ”rimligt/skäligt” och definieras av andra människors tyckande, alltid vägt mot en budget och nästan alltid bestämt av någon utan egna funktionshinder eller kognitiva besvär.

Som person med en funktionsvariation har man oftast ett överflöd av tid. Tid som ofta förspills med att fundera på vad man skall göra med all sin tid, eftersom någon annan avgör vad som är rimligt och skäligt för dig att göra under din tid här på Jorden och för att uppnå, så kallad, god levnadsstandard.

Ingen kan påstå annat än att livet är en utmaning även för någon som har 100% valfrihet, att livet är tufft om du råkar ut för trauma eller bakslag i din karriär eller privatliv.

Det som skiljer oss individer åt är hur samhället agerar när det gäller en skadad arm, att hitta en anställning och hur man agerar för att möjliggöra för full delaktighet, som det står i lagen, i samhället.

Ja det är bra att det ordnas sociala träffar och kryssningar för att hitta någon att dela livet med. Säkert vet du att det krävs många träffar och mycket umgänge innan man hittar någon. Säkert vet du även att det krävs många misstag innan man hittar sitt drömyrke.

Hur många sådana aktiviteter är det skäligt att få närvara på? Hur många verksamheter är det rimligt att få prova på för att känna sig motiverad som hel eller deltidstidsarbetande?

Är det rimligt att anta att hög levnadsstandard är att ge däggdjuret ‘människan’ rätten till sitt naturliga tillstånd; att fritt få välja sina betesmarker och att få umgås med andra individer, under likvärdiga förhållandet med rätten att löpande lära sig av sina misstag?


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Har ord värde?

Varje dag hör vi våra politiker prata om hur språk är nyckeln till samhället. De säger att nyanlända måste lära sig svenska. Ja, språk är viktigt, våra politiker har rätt då de säger att språk är en nyckel. Men bara för att man har en nyckel så behöver den inte passa alla lås. Tänk om ord kan ge precis den motsatta effekten och exkludera individer som lärt sig god svenska men som bedöms utifrån andra parametrar eller utifrån helt felaktiga definitioner och referenser?


Engelskan har cirka sextio olika ord för idiot varav ett är specifikt kopplat till folkslag och att dessa skulle ha lägre intelligens. Psykologen och ”rasforskaren” Henry H. Goddard myntade begreppet ”moron” i början av 1900 talet, oftast förekommande bland migranter från Europa och i segregerade områden. Det blev samtidigt en ursäkt att sterilisera många individer och därmed tillämpa någon form av populationskontroll bland de fattiga europeerna som sökt sig till det förlovade landet Amerika.

Helt ärligt, visst kan någon bete sig ”idiotiskt” även med IQ över 70? Alltså i definitionen att vara klantig eller uttrycka sig i ord och handling på ett kränkande och förnedrande sätt.

Ord betyder alltså ingenting är om vi inte har etablerat gemensamma referensramar och definitioner kring dessa.

Svenska språket har, under flera hundra år blivit kompletterat med tyska, franska och engelska ord och uttryck. Vad bra att vi ändå bara har ett ord med homogen innebörd då någon som beter sig som ovan beskrivet.

Idiot!

Alltså borde det rimligen vara den faktiska personen och/eller en konkret handling som du refererar till gällande ett ord, inte ett abstrakt uttryck.

Vem bestämmer vad som inkluderas i ett ord? Hur mycket av innebörden försvinner i ett ord under tidevarven och utifrån olika agendor?

Nyanlända, påstått svagsinta, migranter i Amerika: Ellis Island 1912. Underwood & Underwood/Corbis. https://www.teenvogue.com/story/the-sinister-history-of-the-word-moron-explained

Vad är definitionen på de nya modeordet islamisering? När du läser eller hör ordet, vem/vad ser du framför dig och varför gör du det?

Många har bestämt sig för definiera islamisering utifrån att ett antal individers, inte nödvändigtvis boende i Sverige, personliga ganska strikta tolkning av Koranen, islams heliga skrift.

Man hänvisar till islam som en antidemokratisk religion/ideologi som innehåller såväl kvinnoförakt som uppmaningar till kamp och våld mot dem som inte följer islam.

En sådan generalisering av troende muslimer är inte bara hets mot folkgrupp utan även, i religiöst sammanhang, att förakta troende katoliker, protestanter, judar, hinduer och eventuellt andra trosuppfattningar som tolkar sina heliga texter på mycket olika sätt även inom samma religiösa inriktning.

Hur påverkar historien de texter vi förr använde som moraliska rättesnöre, juridiskt verktyg och för att hitta tröst och försoning i en brutal värld?

Hur påverkar dagens värld maktförskjutning mellan de olika samhällsklasserna och den ständigt närvarande kampen mellan könen?

Att bara hänvisa till ”islamisering” som en fara är, i ordets rätta bemärkelse, idioti eftersom vi lever i ett land med juridisk rättvisa, med Förenta Nationernas Mänskliga Rättigheter som en del av vår grundlag, inte vår Heliga Skrift eller liknande.

När någon bryter mot svensk lag så är vederbörande en förbrytare och brottsling enligt lag, inte enligt religiös tolkning.

Att brottslingar har olika tro är inget vi kan/ska förneka dem.

Vi kan däremot förneka idioter att stå oemotsagda när de har en agenda i strid med våra mänskliga rättigheter, och bedriver hatkampanjer.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

En konstruktiv, laglig och lugn skolgång för alla?

Sverige saknar ett fungerande skolsystem som inkluderar alla barn och ungdomar. Många får aldrig rätt förutsättningar för att klara skolan och stödet till elever med stora stödbehov är bristfälligt. Resultatet blir att barn och lärare i hela klassen drabbas.


Dagens skolsystem spär på omfattningen av skolmisslyckanden för funktionsnedsatta barn. Konsekvenserna av detta fiasko syns på flera områden; etablering på arbetsmarknaden, hälsovården och psykisk hälsa, ett tilltagande utanförskap och fler relaterade fall som hanteras av rättsväsendet och kriminalvården.

Det svenska skolväsendet är inte kapabla att ge elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar en grundläggande utbildning, och 80% av eleverna tar ingen gymnasieexamen.

Den svenska skolan är för dåligt organiserad för att ge effektivt stöd till dessa elever, vilket får effekter även för lärarnas arbetsmiljö och övriga elever i klassrummet. Centrala skolmyndigheter tar inte sitt ansvar och utövar inte nödvändig tillsyn.

Det råder en absolut tystnad angående min direkta fråga till Skolinspektionen om vad de anser praxis angående hanteringstid från konstaterad avvikelse till en fungerande skolgång, enligt lag, för berörd elev.

Fråga: Hur länge är det rimligt att huvudman nekar elever tillgång till utbildning? Är det okej med trettio, sextio eller t o m ett år? Tyvärr finns det ärende där denna tiden också överskridits.

Fråga: Hur länge dröjer det innan ett barn får en läkartid och påbörjad behandling då de skadat sig i skolan?

Även i de fall effekterna inte blir så drastiska så leder skolans bristande stöd till livslånga konsekvenser. Funktionsnedsatta löper den största risken att hamna i långvarigt utanförskap (att varken studera eller arbeta) och över hälften etablerar sig inte på arbetsmarknaden.

Funktionsnedsatta unga utgör en lika stor grupp i utanförskap som grupp ’invandrare’ i utanförskap, men trots detta finns ingen politisk debatt om stöttande åtgärder. Detta trots att stora och långvariga kostnader i socialförsäkringssystem (LSS m fl) och arbetsmarknadsåtgärder m m är kopplade till just denna grupp personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF).

Många forskare och myndigheter pekar på att en fullgjord skolgång och en gymnasieexamen är den starkaste skyddsfaktorn för etablering i vuxenlivet med god psykisk hälsa och självständighet.

Barn med NPF-relaterad problematik behöver stöd för att utveckla en positiv självkänsla, självkännedom och tilltro till vuxenvärlden. Detta sker till stor del under grundskole- och gymnasieåren, och skolan har en mycket viktig roll att spela.

Föräldrar till barn med NPF är dessutom under stor press, och dessa familjer behöver stöd för att kunna ge de skyddsfaktorer som är så viktiga från hemmiljön. Ett fungerande stöd i skolan är en avgörande skyddsfaktor för barnens utveckling in i vuxenvärlden och som produktiv medborgare.

Var femte elev går ut grundskolan utan avgångsbetyg, och två tredjedelar har inte fått det stöd de har rätt till. Årligen fortsätter landets huvudmän att diskriminera tiotusentals barn med kognitiv funktionsvariation.

Arbetsförmedlingen har i uppdrag att stötta funktionsnedsatta genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Myndigheten fallerar dock i sitt uppdrag sedan omorganisationen 2019, då de numera inte ens klarar av att identifiera och registrera funktionsnedsatta arbetssökande.

Det är inte barnen som måste skärpa sig, det är samhällsstrukturen som måste anpassas efter individ!


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

SVTPlay: Uppdrag Granskning – Bokstavsbarnen

Skolvärlden: Forskare om inkludering – Elever görs osynliga

Skolvärlden: Ny HD-dom – Brist på stöd är diskriminering

SvD Debatt: BUP måste kunna hjälpa de svårast sjuka barnen, skriver 250 psykologer

Arbets- och miljömedicinbloggen: Riktlinjer vid psykisk ohälsa på arbetet

Riksförbundet Attention

SCB: Arbetsmarknad

Hur rättfärdigar M sitt potentiella brott mot grundlagen?

Sällan har vi sett hur politiker som Moderaternas Ulf Kristersson och Johan Forssell dragit lans mot det rättssamhälle, vilket byggts under hundratals år, för att värna individens friheter, rättigheter och skyldigheter.

Ingen kan ha undgått hur riksdagsledamöter och främlingsfientliga anklagar och angriper ett stort antal oskyldiga individer baserat på de enstaka gemensamma nämnare de kanske har med dömda förövare.

Varför tillåts svenska lagstiftare åsidosätta både svensk grundlag och internationella avtal?


När blev det juridiskt och moraliskt accepterat att begå egna brott, bara för att man tror andra enskilda individer ej vill efterleva lag, ordning och göra rätt för sig i samhället?

Brott med rubriceringen hets mot folkgrupp och egna uttalande i direkt strid mot Förenta Nationernas Mänskliga Rättigheter, artikel tio och elva, de om rätten till domstol och att alla antas vara oskyldiga tills dess att skuld bevisats?

Partiledaren för Moderaterna kräver nu, utöver tidigare uttalande om att invandringen utgör en stor andel av kriminaliteten i Sverige, att se maktdemonstrationer från polisen, i form av bland annat vattenkanon.

Ulf Kristersson vill, utan vidare förklaring, även tvångsomhänderta fler barn. Räcker det inte med de barn Ulf Kristersson potentiellt tvångsomhändertagit från andra delar av världen, i strid med Barnkonventionen under sin tid som VD för Adoptionscentrum?

Ulf Kristersson pratar om stökiga månader. Sverige har haft det ‘stökigt’ i många år. Ingen kan vara naiv, förstå att det är olika maffiagäng som ligger bakom en betydande andel av brotten i Sverige.

Medlemmarna avkrävs lojalitet och lydnad under regler med en viss hederskodex och straffas med döden om de bryts.

Maffia är starkt hierarkisk och finns bland mc-gäng, i vissa förorter och bland svenskfödda. De har, vad flera svenska partier vill införa, hårdare straff för att uppnå disciplin, lydnad. Men vad vi ser som resultat av den typen av ledarskap är bara flera dåd och mera död.

Om Moderaterna väljer modellen att utvisa någon, utan att denne blivit dömd så gör de sig inte bara skyldiga till ett potentiellt eget brott, utan personen i fråga kommer bara att ersättas av någon annan.

Regeringen måste ta tag i problemen genom internationellt samarbete och tillsammans med Europol för att bekämpa alla maffior och göra det med stöd av just det regelverk som föddes efter den nionde maj, 1945.

Ja, vi behöver slå ner de olika maffiagängen som styr delar av vårt land och delar av verksamheter, inte bedriva hets mot folkgrupp bara för att blidka väljare.

Betänkande gjort av av Kommittén om förbud mot rasistiska organisationer. (SOU 2021:27)

Att rättfärdiga egna brott med hänvisning till andras kriminella handlingar är varken juridiskt eller moraliskt försvarbart i vårt rättssamhälle.

Att bedriva potentiell rasistisk verksamhet är inte förenligt med svenska värderingar och inte med det ämbete Ulf Kristersson och Johan Forssell besitter.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna

Kristersson: – Invandringen är en belastning för Sverige

Regeringens betänkande kring en rasistisk organisation

Barnkonventionen

Ulf Kristersson vägrar svara på frågor om tvångsadoptioner

LSS-lagen funkar inte!

En lag kan vara hur fantastisk som helst men är helt verkningslös om den inte implementerats och utövas enligt givna instruktioner och där man struntar i uppsatta mål och intentioner.


Utredningen ”Översyn av insatser enligt LSS och assistansersättningen” (SOU 2018:88) hade två syften. Insatserna inom LSS ska bli bättre anpassade för dem som behöver insatserna och statens kostnader för personlig assistans skulle inte bli högre än de var då.

När kostnaderna för assistansersättningen kraftigt ökade, i jämförelse med den ursprungliga prognosen i propositionen, tillsatte Alliansregeringen år 2004 en LSS-utredning. Dess huvudsakliga mål var att stoppa ökningen av kostnaderna för personlig assistans, oaktat konsekvensen för berörd brukare.

När man lämnade in betänkandet 2008 (SOU 2008:77, ”Möjlighet att leva som andra”) så förpassades det, ganska omgående, till runda arkivet eftersom syftet inte var att ta fram förbättringar utan att bara hitta besparingspotential.

Tyvärr har ju Sverige varit föremål för Europadomstolen tidigare och utredningen från 2016 var kraftigt influerad av utredningsdirektiv utan historisk anknytning och i strid  mot  gällande konventioner. Den utfördes av en ensamutredare med hjälp av fyra sakkunniga och sju experter.

Många organisationer inom funktionsrättsrörelsen, inklusive min egen, såg också fram emot en ny LSS-utredning. Något som skulle stärka den enskilde individen med rätt till LSS-insatser.  Allt från något så trivialt som förenklad process för reducerad tandvårdskostnad till en förkortad väntetid för plats på eget boende.

Direktiven för den nya utredning publicerades 2016 men innehöll bra åtgärder för att minska kostnader, nedskärningar och vidare inskränkningar för brukaren. Utredningen, SOU 2018:88 fick oss, dvs brukarrörelsen, att unisont ropa: – Släng eländet i soporna!

Trots denna signal så gick materialet ut på remiss under sommaren 2020, till 203 instanser, hälften kommun, hälften region. Det kom in 150 svar. Det var inte bara de negativa svaren vi uppmärksammade utan även frånvaro av insikt och kunskap om LSS som lag. De olika mål som fanns och syftet med lagen överhuvudtaget.

Hur kan man kalla sig rättsstat när medborgarens rättssäkerhet så nonchalant åsidosätts då personal som ska ta beslut varken har adekvat kunskap om lagen de ska tolka eller insikt i livet för en person med funktionsvariation?

LSS är eftersatt och tillämpningen ett fatalt rättshaveri som dagligen berövar tiotusentals invånare rätten till ett anständigt och värdigt liv med delaktighet i samhället.

Photo by Judita Tamou0161iu016bnaitu0117 on Pexels.com

Det är regeringens ansvar att se till att målen inom LSS uppfylls. Det är regeringens skyldighet att se till att kommun och förvaltningsrätter inte feltolkar för att spara pengar och därmed riskerar både hälsa och liv för personen i fråga.

Regeringen ska agera i enlighet med FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Samma lagverk som hånades i Riksdagen av en av ledamöterna.

Vi får ofta höra: Gör rätt för dig, arbeta istället för att ta bidrag, fusk ska bestraffas.

Ja, varför händer det ingenting när myndigheter och huvudmän åsidosätter både svenska och internationella lagar och varför gör våra riksdagspolitiker inte rätt för sig?

Varför berövar ansvariga instanser och regeringen individer från att känna glädjen över en motiverande verksamhet som ersätts på ett sätt så att man inte bara överlever, utan även kan leva?


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Regeringen.se: Översyn av insatser enligt LSS och assistansersättningen (SOU 2018:88)

Regeringen.se: Möjlighet att leva som andra (SOU 2008:77)

Regeringen.se: Europadomstolens dom (2016-03-23) i målet F.G. mot Sverige

Regeringen.se: Remiss SOU 2018:88 Översyn av insatser enligt LSS

Regeringen.se: Konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

Lästips:

SVT: Kravet efter uttalandet: Avgå Oscar Sjöstedt (SD)

Är vi funkisar lika inför lagen?

Enligt svensk lag har vi alla rätt att fullt ut få delta i samhället. Vi som bor i Sverige njuter av den välfärd som vi gemensamt har skapat och löpande skapar. Vi lever i ett samhälle där kraven på prestationsnivå får mer fokus än att sätta individen i fokus och utgå från individuell förmåga och behov av anpassning för att nå de lagkrav vi enats om.


Om man frågar någon om anledningar till framgång så kan du få svar som mycket pengar, bra kontakter, god utbildning eller att vara på rätt plats vid rätt tid.

För personer med egen funktionsvariation eller som nära anhörig kommer du att få ett annat svar. De som lever med nedsatt fysisk eller kognitiv förmåga skulle säga: – Fler valmöjligheter och anpassningar i min vardag.

Många med olika funktionsvariationer hittar både en motiverande sysselsättning och en möjlighet att fullt ut kunna livnära sig på denna. VI ser ofta framgångsrika atleter, artister som öppenhjärtigt pratar om sin diagnos.

Folket och media gläds med deras vinster, medaljer och olika priser. Frågan om känslan kring vinsten ställs oftare än frågorna om hur lång tid det tagit, vilket stöd man fick i unga år och vem som stått bredvid när allt känts förgäves. Frågan om att, i unga år känna sig glömd av samhället.

I ett ytligt samhälle där du bara mäts utifrån vad du gör på dagen, inte vem du är så blir vardagen nästan outhärdlig. När samhället inte anser att du är värd att satsa resurser på, varför då ens leva? En känsla, som för en del, tyvärr lett till mer handgripliga handlingar för att ta bort sig själv ur en inhuman samhällsekvation, där daglig prestation värderas högre än din dagliga existens.

För individer med funktionsvariation är det en ständig kamp att kunna få mer än bara en valmöjlighet. Valet att oftare eller spontant kunna ta sig till platser där man kan utöka sitt kontaktnät eller ta del av något event. Valmöjlighet kring olika utbildningsalternativ eller mer kunskap, att inte känna sig bunden till det som bara finns i hemmakommunen eller baserat på de timmar man har kontaktperson, ledsagare eller assistent.

Valet att kunna arbeta på heltid trots sin diagnos och säkra en inkomst för månadens utgifter men även med utrymme att spara samt känna sig trygg om någon oförutsedd eller en unik möjlighet skulle ge sig till känna.

Individer med kognitiva funktionsvariationer blir ofta betraktade med en förebrående blick. De möts av ett oförstånd och inte sällan förakt, de har ju trots allt ingen synlig nedsatt förmåga. De sitter inte i rullstol, behöver inte heller glasögon eller hörapparat.

– Varför kan de inte bete sig ”normalt”?

Lyckligtvis får många, efter hård kamp, i alla fall någon valmöjlighet så att de kan hitta sin plats i det land vi kallar Sverige. Många lyckas vara på rätt plats i rätt tid och många hittar en väg att få en fungerande vardag.

Vad är ”normalt” och vem är ”normal”? Vem bestämmer att det är så här du skall bli mätt, trots den unika levande individ du faktiskt är?

Det är hög tid att frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser. Det är slut med att inskränka människornas självbestämmanderätt, integritet och att bryta mot svensk lag!


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Vem bevarar Sverige svenskt? (del 5 av 5)

Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den femte och sista delen i en serie krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.


Vem är jag egentligen? Antinationalisten som plötsligt liknar den egentliga nationalisten betraktar mig från spegelns yta. Har jag försvarat nationen hela den här tiden? Är det jag som vill bevara Sverige svenskt, trots allt? Är det jag som är bakåtsträvaren; den nostalgiskt tillbakablickande? Jag vet faktiskt inte.

Jag har tydliga minnen av mitt första möte med den gryende insikten: Årsskiftet 2004/2005, en kurs i socialantropologi och en hemtenta på just ämnet nationalism. ”Å fan,” tänkte jag. ”hela mångkulturprojektet har från dag ett gått ut på att skapa åtskillnad, snarare än gemenskap. Stampa på Sveriges yta så att den krackelerar och bildar en mosaik, där varje del är en egen kultur, en egen etnicitet, ett eget ursprung, ett vi och ett dem.”

Redan där började jag nog ana det som Lundström/Hübinette beskriver i sin bok. Den där ut-och-invända känslan av att försöka hävda en sak, men hela tiden säga det motsatta. Att – om än på helt andra premisser och självklart inte fullt ut – dela Nysvenska Rörelsens och Sverigedemokraternas grunduppfattning om Invandrarutredningens och det ”mångkulturella projektets” skadliga effekter på Sverige/nationen. Att det är den konservativa rörelsen som är den progressiva, samtidigt som vi som uppfattar oss som de i sanning progressiva svenskarna panikartat söker konservera det nostalgiska minnet av en en gång så stolt nation, byggd på gamla, hederliga värden som tolerans, jämställdhet och solidaritet.

Nja… Det kanske inte är hela sanningen, det heller. Men det är en slags lärdom. Även jag är en av de svenskar vars självbild punkterats – ibland till och med för egen maskin. Även jag har reproducerat/reproducerar nationen dagligen, utan tillräcklig självinsikt eller förmåga att bryta mig loss ur dess hegemoniska regim. Min antinationalism, även om den varit och är ärlig i sitt uppsåt, har samtidigt varit (och är kanske fortfarande?) en självbedräglig illusion. Och kanske står vi inför en slags uppgörelse när vi närmar oss slutet på den vita melankolin. Dock inte en kamp på liv och död om nationens vara eller inte vara, utan en diskursiv kamp om vilken sorts nation vi vill vara eller inte vara:

Thi hvilket Land har ei en fordums Ære,
et Glimrepunkt i Folkehavets Strøm,
hvor det har blomstret, hersket eller truet?

O, det er Minder, straalende og kjære;
men intet Billed i den store Drøm
erstatter os Fortabelsen i Nuet.

(Ur Norges Dæmring av Johan Sebastian Welhaven)

Welhaven påminner oss i sin diktcykel från 1834 om att vit melankoli inte enbart behöver förstås som ett nutida fenomen, liksom Katherine McKittrick i sin text om Svarta livs matematik ger mig intrycket att den även kan vara svart: Det limbo som utgörs av Lundströms/Hübinettes melankoliska tillstånd är nämligen lika applicerbart på ett USA som inte ens i början av 2020 tagit sig ur post-slaveriets trauma, som på ett Sverige som i skuggan av flyktingkrisen 2015 plötsligt bestämmer sig för att det har ”varit naivt”.

Den oåterkalleliga förlusten av ett storslaget, nationellt förflutet – vare sig det bygger på myt eller verklighet, Midgård eller Folkhemmet – är i egenskap av att vara en triumf som blivit ett trauma en för evigt central del i nationellt skapande eller återskapande, oavsett när eller var en befinner sig eller vem man är.

Det gamla Sverige är dött. Och det är upp till oss som kommer att utgöra den tänkta, framtida nationen att avgöra vart detta triumferande trauma skall leda oss. Om det vi anar bortom kröken ska visa sig vara gudars skymning eller en gyllene gryning.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Vem bevarar Sverige svenskt? (del 4 av 5)

Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den fjärde av fem krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.


Jag har äntligen kommit till den punkt då jag är redo att beskriva de två fenomen jag tyckt mig urskilja i en tid av vit melankoli: Nationalistparadoxen och Nationalismparadoxen.

Nationalistparadoxen

Jag trodde väl inte att jag någonsin skulle komma att kalla mig nationalist. Jag, som skakat hand med självaste Carl Johan de Geer i samband med att han skrev ”KUKEN” – denna gång inte på svenska flaggan, men väl på omslaget till mitt exemplar av singeln Skända flaggan av Mattias Alkbergs Begravning. Samtidigt har tanken börjat göra väsen av sig. ”Jag är kanske inte nationalist”, har jag tänkt, ”men…” i min polemik mot nationalismen finns där ändå ett något som inte går att helt separera från den. Ett försvar, förstår jag i skenet av min läsning av den vita melankolin; En spaning efter den tid som flytt i hopp om att bevara det gamla Sverige svenskt och skydda det mot det nya.

Som aktiv på sociala medier i allmänhet och som skribent på Motargument i synnerhet tar jag aktivt ställning för det förlorade 1900-talets Sverige. För just den föreställda gemenskap (nation) som med tiden blivit en del av min kultur, min etnicitet; min identitet och självbild som just svensk. Samtidigt uppfattar jag de Andra som de egentliga nationalisterna: Rasisterna, de i Dressmanskjortor uniformerade nazisterna som försöker gå i takt, Sverigedemokraterna… Det är grupper som dessa som för mig symboliserat den ideologiska och naiva kampen för påhittet “nationen”, samtidigt som jag retoriskt och ironiskt raljerat över dessa “svärjevänners” osvenskhet.

Men tänk om det ligger en obekväm sanning dold i det ironisk-retoriska anslaget?

Tänk om det är jag, Carl Johan och Mattias som är de bakåtsträvande, konservativa nationalisterna och “svärjevännerna”?

Nationalismparadoxen

Det paradoxala i att en nationalistisk och patriotisk rörelse vänder sig emot nationen bör knappast behöva påpekas. Samtidigt är det en del i tingens ordning och därmed inte riktigt så paradoxalt som det vid en första anblick kan verka. Nationalisten drivs av upplevelsen att där antingen föreligger ett hot mot nationen eller att nationen helt enkelt inte är det den borde vara.

Vad gäller grupper som Nysvenska Rörelsen, BSS och Sverigedemokraterna kan vi se en kombination av dessa drivkrafter: Dels frustrationen över att leva i fel slags folkhem – ett socialdemokratiskt istället för ett socialkonservativt – och dels det upplevda hotet mot själva den svenska folksjäl som å ena sidan är en del av det förhatliga socialdemokratiska folkhemmet men som å andra sidan uppfattas som en ursprunglig del av det svenska folket och den svenska nationen – och som anses vara en förutsättning för ett återställande av detta ursprungliga – om än hittills aldrig förverkligade – folkhem. Inte ens den mest förhärdande ultranationalist kan bygga en nationell gemenskap utan jämställdhet, tolerans och solidaritet oss svenskar emellan.

Det är en hatkärlek som hatar det socialdemokratiska folkhemmet, men som samtidigt hatar raserandet av detsamma. Som hatar det mångkulturella samhället, men samtidigt hatar de skiljelinjer mellan folk och etniciteter som dragits upp av detsamma.

Det är en hatkärlek som älskar minnet av det socialdemokratiska folkhemmet men som samtidigt älskar hur dess fina fasad äntligen krackelerat och blottlagt dess ruttna innanmäte. Som älskar hur mångkulturalismen förtydligat vilka de själva är eller inte är och samtidigt – med samma intensitet – hatar hur den, genom sin existens, är själva det problem som måste lösas.

I den vita melankolins paradoxala tid kan plötsligt nationalisten stå till vänster på den politiska skalan, lyssna på Skända flaggan och drömma sig tillbaka till folkhemmets glansdagar, medan antinationalisten visar sig rösta på SD, lyssna på Ultima Thule och – även hen – drömma sig tillbaka till folkhemmets glansdagar.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Vem bevarar Sverige svenskt? (del 3 av 5)

Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den tredje av fem krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.


Det finns de som aldrig riktigt känt sig hemma i den gamla Sverigebilden. De vars idé om folkhemmet snarare byggde vidare på Rudolf Kjelléns socialkonservativa lebensraum än Per Albin Hanssons socialdemokratiska livsrum, och som bestämt vände sig emot svenskheten som en konfiguration innehållande politiskt korrekta värdeord som jämställdhet, tolerans och solidaritet. För dem var statliga ingrepp som den så kallade Invandrarutredningen veritabla slag i ansiktet. En av dessa var Per Engdahl.

Samtidigt som det officiella Sverige genom insatser som Invandrarutredningen arbetade med att rekonstruera svensken i form av en antites till nationens skamfyllda förflutna arbetade Nysvenska Rörelsen [NsR] med nämnde Engdahl i spetsen med ett eget ideologiskt saneringsarbete. Även i deras fall handlade det om att försöka tona ned ett problematiskt förflutet; deras tidigare så framträdande antisemitism och rasism började därför ersättas med frågor som istället problematiserade kulturella och etniska skillnader. Ett förändringsarbete som i praktiken placerade deras utveckling i ett, ironiskt nog, parallellt spår med just Invandrarutredningen; som i allt väsentligt visade sig vara just ett kultur- och etnicitetsskapande projekt för det svenska samhället.

När Invandrarutredningen så småningom skulle omsättas i politisk praktik reagerade Engdahl med en artikel i NsR:s tidning Vägen framåt där han i skarpa ordalag varnade för att ”invandring, som skapar betydande minoriteter med egna mönster utgör /…/ ett hot mot ett folks existens och därmed mot den kultur, som det representerar”. I samma veva som artikeln publicerades bildade Leif ”Zeilon” Ericsson organisationen Bevara Sverige Svenskt, som utifrån i princip samma resonemang skulle komma att bli ett nav för 80-talets svenska nationalistiska och rasistiska rörelser.

Vi hoppar fram i tiden ett knappt decennium, och ungefär samtidigt som nationen enligt Lundström/Hübinette träder in i den vita melankolins fas träder även BSS in i en ny fas; man omorganiseras och byter så småningom namn till det vi idag känner som Sverigedemokraterna. Denna partibildning sluter cirkeln både logiskt och bildligt, inte minst genom att de beskriver sig själva som ”ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn  – ett välartikulerat eko från 1900-talets början, då en lika socialkonservativ och nationalistisk Rudolf Kjellén myntade det för Sverige så centrala folkhemsbegreppet.

Det nya Sverige som börjar framträda i början av den vita melankolins tid är alltså inte bara en tid kännetecknad av en begynnande nedmontering av folkhemmet och ett  ifrågasättande av svenskarnas självbild som förment toleranta, jämställda och solidariska. Det är också en tid då ett begynnande bejakande av de ursprungliga värden – byggda på nationalistiskt och rasistiskt tankegods – som en gång legat till grund för sagda självbild åter blivit möjlig. Detta i en nytänd förhoppning om att kunna återuppbygga det spruckna och slitna folkhemmet på dess ursprungligen socialkonservativa och nationalistiska grund: Ett nygammalt Sverige.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.