Etikettarkiv: BRÅ

Myter om brottsligheten (del 6): Det dödliga våldet mot kvinnor

Det dödliga våldet mot kvinnor har aldrig varit så lågt som idag.


Ända sedan 1911 har vi samlad kunskap om antalet människor som har utsatts för dödligt våld i Sverige uppdelat på kön och ålder.

Socialstyrelsens dödsorsaksregister ger oss en mängd fakta om vilka som har utsatts för dödligt våld.

Därför kan vi konstatera att ända sedan mätningarna började har det dödliga våldet mot kvinnor aldrig varit så lågt som idag.

Bifogade graf visar antalet män och kvinnor som 1910 – 2017 utsattes för dödligt våld i Sverige per 100 000 invånare i femårsgenomsnitt.

1950- och 1960-talen framhålls ibland som en mycket mindre våldsam tid än idag. Men detta är alltså inte sant om vi tittar på våldet mot kvinnor. Det dödliga våldet mot kvinnor är tydligt lägre idag än på ”det idylliska” 1950-talet. Under de första fem åren på femtiotalet var det också lika vanligt att kvinnor föll offer för dödligt våld som män.

Under åren mellan 1975 och 1990 ökade antalet som drabbades av dödligt våld bland både män och kvinnor, särskilt kraftig var ökningen bland män. De senaste 25 åren har det minskat tydligt bland både män och kvinnor. Det dödliga våldet mot män har varit lägre än idag även om det fortfarande är mycket långt från den höga nivån i början av 1990-talet.

Medan det återigen började öka bland män de senaste tre åren så har minskningen varit stabil bland kvinnor.

När det gäller dödligt våld mot kvinnor är dagens nivå alltså den lägsta sedan mätningarna började 1911.


NB. BRÅ:s statistik över konstaterade fall av dödligt våld som påbörjades 2002 finns inte könsuppdelad förrän 2011. Därför är hela denna serie baserad uteslutande på Socialstyrelsens siffror över dödsorsaker.

Det förekommer marginella skillnader mellan BRÅ och Dödsorsaksregistret, men de påverkar inte de generella slutsatserna.

På spaning efter mörkertalet

Hur utvecklas våldsbrottsligheten i Sverige? Ökar den? Minskar den? För att få svar på den frågan kan vi gå till några olika källor. I ett tidigare inlägg har jag diskuterat polisanmälningarnas roll som källa. I den här artikeln tänker jag diskutera begreppet mörkertal och den källa som skapades bland annat för att råda bot på just detta problem – BRÅ:s årliga intervjuundersökning NTU.


Statistiken om polisanmälningar är detaljerad. Vi vet exakt hur många brott som har polisanmälts varje år flera decennier tillbaka. Men frågan är vilka slutsatser om brottsutvecklingen vi kan dra av detta?

Faktum är att det enda vi med säkerhet vet med utgångspunkt från polisanmälningarna är just själva antalet anmälningar. Vi vet exakt hur många polisanmälningar som har gjorts år från år. Men enbart utifrån statistiken över polisanmälningar kan vi inte med någon större säkerhet säga hur många de oanmälda brotten är. Vi vet bara att de finns. Faktum är att vi inte ens kan säga om en ökning av antalet polisanmälningar också innebär en ökning av antalet verkliga brott. Och ju längre tillbaka i tiden vi går desto större blir osäkerheten. Förändringar i lagstiftningen, benägenheten att anmäla – en rad saker gör att antalet polisanmälningar är ett grovt mått på den verkliga brottsligheten.

Misshandel och sexualbrott

Vi vet att antalet polisanmälda sexualbrott under 2007 – 2016 har varierat mellan 13 – 21 000. Och vi vet också att antalet polisanmälda fall av misshandel under samma tidsperiod har varierat mellan 82 – 90 000, dvs ungefär fyra gånger fler anmälda fall av misshandel än sexualbrott. Men nu är det dags att försöka ringa in antalet brott i dessa två kategorier som ligger utanför polisanmälningarna.

Vi ska gå på spaning efter mörkertalet.

I många år har det funnits bedömningar, uppskattningar och mer eller mindre kvalificerade gissningar om hur stort mörkertalet är. Men det var först 2005 som BRÅ fick i uppdrag av regeringen att starta en ny sorts undersökning för att med större precision få en uppfattning om mörkertalet. Sedan dess har BRÅ varje år levererat resultaten från det som heter Nationella Trygghetsundersökningen (NTU). Den senaste undersökningen från NTU som publicerades tidigare i år gäller 2016. (BRÅ 2018:1)

I NTU får ett statistiskt urval på ca 20 000 personer frågor om brott, både om de själva har utsatts, men också om deras tillit till rättssystemet och deras oro över brottsutvecklingen. Ett av syftena med NTU är just att ringa in mörkertalet eller som BRÅ formulerar det: ”Med hjälp av undersökningen kan man studera brottsutvecklingen utan att vara beroende av att brotten anmäls till Polisen.” (NB: I den undersökning som publiceras senare i januari i år har urvalet utökats väsentligt gentemot tidigare år).

Denna intervjustudie är det enda vi har för att försöka beskriva den del av brottsligheten som aldrig når rättssystemet. Låt oss nu titta på de två typer av brott som vi har fokuserat på – misshandel och sexualbrott. Vi såg att antalet polisanmälningar av misshandel är ungefär fyra gånger fler än antalet polisanmälda sexualbrott. Men vad säger NTU om mörkertalet för dessa två brott?

Det visar sig nu att mörkertalet för båda enligt NTU är mycket högt. Särskilt gäller detta sexualbrott men även misshandel.

Antalet polisanmälda fall av misshandel mellan 2007 och 2016 varierade mellan 82 – 90 000 årligen. Men enligt NTU:s siffror rör det sig i själva verket om ända upp till 711 000 fall av misshandel på ett år (2016). I genomsnitt ligger mörkertalet för misshandel på 80 % – fyra av fem fall av misshandel sker utan att rättsväsendet får kännedom om det.

Detta är förstås en mycket hög siffra. Men när det gäller sexualbrott är mörkertalet ännu högre. Antalet polisanmälda sexualbrott mellan 2007 och 2016 varierade mellan 13 – 21 000 årligen. Men dessa polisanmälningar är bara toppen på ett isberg. Enligt NTU: siffror var mörkertalet i genomsnitt hela 94 %! Det skulle innebära att 19 av 20 sexualbrott aldrig har polisanmälts.

Enskilda år är siffrorna astronomiska. Särskilt år 2016 står ut i båda brottskategorierna – enligt NTU skedde det året 654 000 sexualbrott men bara 21 000 polisanmäldes (3 %). Antalet fall av misshandel var ännu högre – 711 000 – medan antalet misshandelsfall som polisanmäldes var cirka 89 000 (12 %).

Vad är NTU?

Vi ska nu titta närmare på dessa siffror och se om det finns ytterligare information som kan fördjupa vår kunskap om mörkertalet. Låt oss titta närmare på själva undersökningen – vad är Nationella Trygghetsundersökningen för typ av källa?

Till att börja med kan vi konstatera att NTU är en urvalsundersökning. Alla urvalsundersökningar brottas med två grundläggande problem. För det första finns en risk för slumpmässiga mätfel. Här är storleken på urvalet den viktigaste faktorn. Ju fler personer som tillfrågas, desto mindre är risken. För det andra finns en risk för systematiska mätfel. Dessa mätfel minskar inte genom att vi ökar storleken på urvalet och kan bland annat orsakas av systematiska bortfall, intervjuareffekter och ledande frågeformuleringar.

Ett ord som brukat användas för att beteckna ett systematiskt mätfel är bias och utgör i stora kvantitativa undersökningar vanligtvis ett större problem än slumpmässiga mätfel. Slumpmässiga mätfel kan hanteras med hjälp av statistiska hjälpmedel men problemet med systematiska mätfel kan inte lösas genom att använda ett större urval.

Ett statistiskt urval på 20 000 personer får i NTU varje år frågor om en rad saker som rör deras erfarenheter av brott. Det är ett stort urval personer, men bortfallet har ökat under de drygt tio år som undersökningen har genomförts. Inledningsvis var bortfallet drygt 20 %, idag är det närmare 40 %. Dvs siffrorna för 2016 baserar sig på svar från ca 12 000 personer. I de tekniska rapporter som finns som bilagor till undersökningarna finns också resonemang kring ett visst systematiskt bortfall som rör unga och människor med utländsk bakgrund.

När det gäller antalet personer som svarar ja på frågorna om de har utsatts för misshandel eller sexualbrott (det rör sig om mellan 0,7 – 2,9 %) och därefter får följdfrågor kring detta så är vi nere i ett fåtal hundra personer. Allt detta bör man känna till när man använder sig av NTU:s data.

Finns det då något sätt för oss att på ett objektivt sätt kontrollera uppgifterna i NTU? När det gäller intervjupersonernas svar på frågor som rör deras egna erfarenheter av att vara utsatta för brott så är det naturligtvis svårt. Poängen är ju här bland annat att fånga mörkertalet, att hitta de händelser som inte har anmälts till polisen. Men i frågeformuläret finns samtidigt några frågor som rör fakta som går att kontrollera på ett oberoende och objektivt sätt. Det handlar om polisanmälningar.

Objektiv kontroll – polisanmälningar

De som svarar ”ja” på frågor om de har utsatts för ett specifikt brott som exempelvis misshandel och sexualbrott får följdfrågor kring detta, bl a om det som de utsatts för har polisanmälts. Med utgångspunkt från dessa svar kan vi nu jämföra hur många fall av misshandel och sexualbrott som uppges ha blivit polisanmälda med hur många sådana händelser som faktisk har blivit det. Vi jämför helt enkelt svaren i NTU med kriminalstatistikens uppgifter över polisanmälda brott.

Här är siffrorna från NTU:

Vilket ger följande tabeller för just misshandel och sexualbrott:Och nu kan vi jämföra dessa uppgifter från NTU om antal polisanmälningar som intervjupersonerna uppger att de har gjort, med det antal polisanmälningar som rent objektivt gjordes under dessa år:

 

Och det är nu vi upptäcker något. Skillnaden är nämligen stor – vissa år mycket stor – mellan det antal händelser som i NTU uppges vara polisanmälda och det faktiska antalet polisanmälningar för just dessa brott.

Här är en genomgång av den systematiska skillnaden mellan dessa siffror – där statistiken över anmälda brott kan fungera som en sorts objektiv kontroll av de uppgifter som finns i NTU. Vi ser här mycket tydligt den stora diskrepansen mellan de uppgifter som framkommer i intervjuerna och de uppgifter som finns i statistiken över anmälda brott.

Här finns alltså något som gör att NTU landar i systematiskt betydligt högre siffror än den officiella statistiken.


Summering:

Det vi ser är en systematisk och avgörande skillnad när det gäller uppgifter i NTU som kan kontrolleras gentemot objektiva källor. NTU visar systematiskt fel i redovisningen av både de polisanmälda misshandelsfallen och de polisanmälda sexualbrotten. Och det är ingen liten skillnad. En halv miljon misshandelsfall som enligt NTU har polisanmälts under åren 2007 – 2016 har aldrig polisanmälts. Enligt NTU var antalet sexualbrott som polisanmäldes dubbelt så många som verkligen polisanmäldes – 180 000 fler händelser än i verkligheten. Särskilt år 2016 står ut med mycket avvikande siffror.

Det handlar om en systematisk avvikelse när det gäller sexualbrott på över 100 %, och 60 % när det gäller misshandel. Och det är ingen oviktig uppgift som är fel. Ett av syftena med NTU är ju att försöka mäta mörkertalet och mörkertalet blir betydligt lägre om man jämför antalet händelser med NTU:s egna siffror på polisanmälningar. Jämför man NTU:s antal händelser med det verkliga antalet polisanmälningar så blir mörkertalet kraftigt mycket högre.

Vad kan vara förklaringen till dessa systematiska fel i NTU? Till att börja med kan vi konstatera att vi har att göra med en allvarlig felkälla som konsekvent ger för höga siffror. Kriminalstatistiken över antalet polisanmälda brott fungerar här som en objektiv kontroll.

”Att utifrån dessa data tala om ökningar och minskningar av vissa kategorier av brott ter sig olämpligt – för att uttrycka det milt.”

Orsaken kan röra sig om statistiska fel som har att göra med urval – representativitet och bortfall. Andelen personer som svarar ja på den inledande frågan om misshandel och sexualbrott är under dessa år mellan 0,7 och 2,9 %. I faktiska antal rör det sig om mellan drygt 100 och 500 personer. Detta bör i sig innebära att alla uppgifter som härrör från just dessa delar måste kringgärdas med yttersta försiktighet. Att utifrån dessa data tala om ökningar och minskningar av vissa kategorier av brott ter sig olämpligt – för att uttrycka det milt.

Men felkällan kan också ha att göra med själva metoden.

NTU bygger på att intervjuaren från BRÅ ringer upp en av de utvalda personerna som får svara på ett relativt litet antal frågor. Hela intervjun brukar ta mellan 10 – 12 minuter. Ibland kallas denna metod för ”självrapportering”. Och den förutsätter förstås att intervjupersonerna inte systematiskt ljuger, förstorar eller döljer något. Gör de det, så faller hela undersökningen samman. Det finns naturligtvis ingen anledning att i princip misstänka dessa personer för att ljuga och hitta på – men just därför att ett litet fåtal personers uppgifter ska extrapoleras till hela befolkningen så finns det även av detta skäl stor anledning att iaktta försiktighet. Särskilt gäller detta alla försök att använda dessa resultat från NTU i en kvantitativ mätning av brottsutvecklingen.

I sina årliga redovisningar av resultaten från NTU återkommer forskarna vid BRÅ ofta till att ”resultaten bör tolkas med stor försiktighet”. Att detta sällan efterlevs av de som använder NTU i den politiska debatten kan knappast BRÅ lastas för. Ovanstående information understryker hur viktig denna uppmaning är.

Vad kan vi då säga om mörkertalet? Tyvärr förefaller inte NTU vara den källa som vi kanske hade kunnat hoppas. Vi vet att det finns ett mörkertal – men hur stort? Det är fortfarande ovisst.

Källor:

NTU 2018:1

BRÅ: Kriminalstatistik över anmälda brott

Alltmer ovanligt med våldtäkter utomhus

Polisanmälda våldtäkter har ökat med 26 procent på tio år.
Hela ökningen är våldtäkter inomhus. Den typiska överfallsvåldtäkten – där en för offret obekant person är förövare – sker just utomhus. Och vi kan därför med utgångspunkt från kriminalstatistiken säga att ökningen av polisanmälda våldtäkter inte handlar om överfallsvåldtäkter. 


Det finns folk som säger att de tycker att det där med sexualbrott är ett stort samhällsproblem.

Men som plötsligt börjar humma och skruva på sig när förövaren är någon de känner.

Det bisarra försvaret för Jean-Claude Arnault är i det avseendet inget undantag. Den stora skillnaden är att hans vänner har tillgång till media.

Men mönstret känns igen. ”Inte kan väl han?”

Det finns en gammal god journalistisk regel att en misstänkt person inte ska namnges innan en dom har fallit. I denna regel ingår också att man inte ska gå in och ifrågasätta domen när den väl har fallit – inte påstå att en dömd person egentligen är oskyldig och inte heller att någon som har friats egentligen är skyldig.

Givetvis finns det undantag.

Efter noggrann granskning har rättsövergrepp kunnat avslöjas och dömda personer har fått resning i Högsta Domstolen. Men att slentrianmässigt utan någon som helst grund bara gå ut och säga ”jag tror att den där domen är fel”, är förkastligt. Det är den cirkusen som nu pågår kring Arnault.

Ett annat och egentligen större problem med samhällsdebatten om sexualbrott är alla dessa som ständigt gapar om våldtäkter – men bara om de kan få det till att handla om utlänningar.

Jag har skrivit detta förut:

Den som bara bryr sig om våldtäktsoffer när förövaren är utlänning saknar all trovärdighet.

Vi som tycker att alla våldtäkter är lika fel, och som vill ha nolltolerans mot alla former av sexualbrott vi kämpar på.
Vi finns på kvinnojourer och i grupper som #allavi.
Vi är ett oräkneligt antal kvinnor som ger stöd och kärlek till alla som har blivit utsatta. ALLA. Oavsett vem som är förövare, svensk eller utlänning, känd eller okänd.

Ibland syns kampen ojämn, den offentliga debatten är alldeles för ofta så ytlig och dum att man tar sig för pannan. Då och då kommer politiska utspel baserade på inget mer än ett blött pekfinger upp i luften.

Sen lever vi ju alla med den där vulgärbilden av hur en typisk våldtäkt ser ut.

Nej, det handlar inte om nån som hoppar fram ur en buske en mörk natt.

Överfallsvåldtäkter är ytterst ovanliga.

De allra flesta våldtäkter sker inomhus och offret känner sin förövare. Alldeles för ofta är det en pojkvän, make eller före detta. Alldeles för ofta är det en ”god vän” eller bekant som kvinnan trodde sig kunna lita på.

Men vad kan vi då veta om våldtäkter och andra sexualbrott? Jag har en längre tid plockat fram de siffror som finns i offentliga arkiv som är relevanta för olika typer av våld. Det finns i huvudsak tre källor:

1. Socialstyrelsens statistik över människor som fått vård,
2. Kriminalstatistiken över alla polisanmälda brott och
3. BRÅ:s intervjuundersökning NTU baserad på ett urval av befolkningen.

Socialstyrelsen är en värdefull källa när det gäller att beskriva våldsutvecklingen – om vi håller oss till det fysiska våldet. Men som bekant är sexualbrott inte alltid förknippat med fysiskt våld. Därför är Socialstyrelsens statistik inte till någon större hjälp i det här sammanhanget.

Jag har därför tittat närmare på kriminalstatistiken över polisanmälda våldtäkter mot kvinnor.

När det gäller de polisanmälda misshandelsbrotten så finns statistiken uppdelad mellan inomhus/utomhus och bekant/obekant förövare. Tyvärr finns inte uppdelningen mellan bekanta och obekanta förövare när det gäller våldtäkt. Att införa denna särredovisning i statistiken kring sexualbrott skulle vara mycket värdefullt.

Men här finns en uppdelning mellan inomhus och utomhus. Och i någon mån kan vi av detta ändå dra vissa preliminära slutsatser om hur många förövare som är okända för offret. Givetvis förekommer det att en förövare som offret är bekant med våldtar utomhus, men det är mindre sannolikt att en helt obekant förövare våldtar inomhus. Vid våldtäkter inomhus är förövaren i normalfallet en man som kvinnan är bekant med. Det finns visserligen exempel genom kriminalhistorien där serievåldtäktsmän har specialiserat sig på att bryta sig in hos sina offer. Den s k ”Södermannen” John Svalstedts metod var att på natten klättra in igenom öppna fönster i okända kvinnors hem och våldta dem.

Men detta är mycket ovanligt.

Våldtäkter inomhus – förövaren är bekant.

Våldtäkter utomhus – förövaren är bekant eller obekant.

Det är därför intressant att titta närmare på hur det ser ut när det gäller antalet våldtäkter inomhus och utomhus.

Och här upptäcker vi något intressant.

Antalet polisanmälda våldtäkter har ökat med 26 % de senaste tio åren. Hela ökningen handlar om våldtäkter inomhus.

Våldtäkter som sker utomhus har samtidigt minskat. Vi kan dra följande slutsatser:

1. ökningen på 26 % de senaste tio åren är helt och hållet våldtäkter inomhus – sannolikt i de allra flesta fall med förövare som kvinnan är bekant med.

2. Den typiska överfallsvåldtäkten – där en för offret obekant person är förövare – sker just utomhus – våldtäkter utomhus är en mycket liten och allt mindre del av alla våldtäkter.

3. med utgångspunkt från kriminalstatistiken kan vi därför säga att ökningen av polisanmälda våldtäkter inte handlar om överfallsvåldtäkter. 

I grafen anger jag hur många fullbordade våldtäkter mot flickor och kvinnor som polisanmäldes åren 2008 – 2017 per 100 000 invånare.

Här kan man se att andelen polisanmälda våldtäkter som sker utomhus minskade från drygt 17 procent 2008 till drygt 13 procent 2017.

Och trenden är nedåtgående.

OBS: jag vill understryka två saker.

1. Naturligtvis finns det ett mörkertal när det gäller våldtäkter – långt ifrån alla våldtäkter polisanmäls. Tyvärr har vi idag inget säkert sätt att närmare bestämma hur stort mörkertalet är. BRÅ:s årliga intervjuundersökning NTU, baserat på ett urval personer, är ett försök i den riktningen men lider av allvarliga mätfel, vilket jag har skrivit om tidigare på bloggen – ”På spaning efter mörkertalet”.

2. Grafen är baserad enbart på statistiken om polisanmälda våldtäkter mot kvinnor. Även män kan vara offer även om deras andel är liten. I 5 procent av alla polisanmälningar om fullbordade våldtäkter 2008 var offret en pojke eller man och 2017 var den siffran 8 procent. Även här handlar det framför allt om en ökning av våldtäkter inomhus.

Den kraftiga ökningen av sexualbrott mot barn

Antalet polisanmälda sexualbrott ökar. Det är dock andra brott än våldtäkter som ökar. Den stora ökningen av sexualbrott rör sexualbrott mot barn.


All vetenskap är resultatet av en fråga. Man undrar över något och så gör man vad man kan för att få ett svar. Att utgå från att man redan har svaret är en bakvänd inställning. Då letar man källor för att bekräfta det man redan anser sig veta. Vad detta än kan kallas så är det inte en vetenskaplig attityd. Jag har sedan några år intresserat mig för våldsutvecklingen i Sverige.

Ökar våldet? Minskar det? Och hur ser våldet ut? Vilka är förövare och vilka är offer?

Mina frågor inleddes på allvar när jag upptäckte att det spreds helt absurda påståenden om det dödliga våldet, men snart kom jag att intressera mig också för statistik om det våld som inte leder till döden. Frågan om våldet har blivit en central politisk fråga i Sverige. SD påstår utan tvekan att våldet har ökat dramatiskt och blir sällan ifrågasatta. Ibland kritiseras SD:s påståenden som om det handlade om en åsikt. Men det är inte en åsikt. Vi måste se efter. Hur ser verkligheten ut? Vad vet vi och vad kan vi belägga?

I grunden finns tre olika källor för påståenden om våldsutvecklingen:

1. Polisanmälningar och rättssystemet i övrigt.

2. BRÅ:s årliga intervjuundersökning om trygghet (NTU).

3. Socialstyrelsens patientregister och övrig statistik om vården. Jag tänkte gå igenom vad dessa tre källor kan berätta om våldsutvecklingen. Jag börjar med polisanmälningarna. När jag går in i siffrorna är det en sak som slår mig extra hårt – den kraftiga ökningen av det polisanmälda sexuella våldet mot barn.

Men låt mig ta det från början. Detta vet vi om polisanmälningar av misshandel och sexualbrott:

Sen 2008 har anmälningarna om misshandel minskat och anmälningarna om sexualbrott har ökat. Till att börja med är det viktigt att påpeka att misshandel är ett betydligt vanligare brott än sexualbrott – antalet anmälningar har under åren 2008 till 2017 varierat mellan 947 och 837 per 100 000. Sexualbrotten är ungefär en fjärdedel av detta – mellan 159 och 233 under samma period. Medan de polisanmälda fallen av misshandel har minskat med 12 % från den högsta nivån 2011 så har anmälningarna om sexualbrott ökat med ca 46% sedan 2008. Om man summerar dessa två typer av polisanmälda våldsbrott så har det totalt minskat något från 1 076 till 1 070 per 100 000.

Vi kan alltså summera:

Enligt kriminalstatistiken (polisanmälningarna) så minskar våldet. Låt oss nu titta närmare på några saker. De polisanmälda sexualbrotten har ökat – men vilka sexualbrott är det som har ökat mest? Vi kan nu se att den största delen av ökningen inte handlar om våldtäkter. Den avgörande delen av denna ökning handlar om andra typer av sexualbrott.

Kategorin sexuella ofredanden har ökat från 66 till 100 per 100 000 (52 %). Och sexuella ofredanden fortsätter att vara den största kategorin med 43 % av allt sexuellt våld. Anmälningarna om våldtäkter har under dessa tio år ökat från 59 till 73 per 100 000 (24 %) men som andel av sexualbrotten har de minskat från 37 % till 32 %. Sedan tidigare vet vi att det stora mörkertalet när det gäller sexualbrott framför allt har handlat om ”lindrigare” former av sexuellt våld än våldtäkter.

Möjligen är denna relativt större ökning av sexuella ofredanden ett tecken på en ökad benägenhet att anmäla. Men nu kommer vi till det som jag anser vara den stora nyheten. Den verkligt stora ökningen finner vi bland polisanmälda sexualbrott mot barn. De senaste tio åren har dessa ökat från 543 år 2008 till 3 317 år 2017. En ökning på 510 % på tio år. Som andel av sexualbrotten handlar det om en ökning från 4% till 17%.

Låt mig exemplifiera vad detta handlar om. Det handlar om sexuella övergrepp på barn, om barnpornografi, om att köpa sexuella handlingar av barn och om att utnyttja barn för sexuell posering. Det handlar om 2 774 fler anmälningar 2017 jämför med 2008. 3 317 barn år 2017. Sexuellt våld. Låt mig till sist bara klarlägga följande. Min ambition är och har alltid varit att så noggrant och korrekt som möjligt redovisa vad offentliga register kan berätta om våldsutvecklingen.

Jag är inte intresserad av att gå i polemik med folk som redan anser sig veta hur verkligheten ser ut, utan att ha kollat först. Jag ska återkomma till de andra två källorna, NTU och Socialstyrelsen.

Men här och nu vill jag bara upprepa följande:

Den verkligt stora ökningen av det sexuella våldet är det som riktar sig mot barn. Detta borde vi prata om.

Myt: Våldtäktslandet Sverige

 


I ”sverigevänliga” kretsar är man inte sen att hävda argument om ökat antal våldtäkter som ett vapen i invandringsdebatten. Ökar våldtäkterna lavinartat i Sverige? Forskare menar att orsakerna till att antalet anmälda och dömda våldtäktsmän ökar ligger i hur Sverige ser på begreppet våldtäkt, syn på offer och hur man räknar på återkommande våldtäkter.


Det stämmer att antalet anmälda våldtäkter ökar i Sverige. Det stämmer också att antalet dömda våldtäktsmän ökar i Sverige. Det stämmer att Sverige ligger i topp i Europa gällande anmälda våldtäkter. Av världens OECD-länder ligger Sverige tvåa efter Australien i antal anmälda våldtäkter. SD-topparna Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson använde den svenska våldtäktsstatistiken som ett politiskt slagträ i en omtalad debattartikel i Wall Street Journal häromåret.

Vad beror ökningen på? Är det en direkt konsekvens av ”massinvandring”, ”islamisering” och ”öppna gränser”?

”Ja!”, hävdar ”sverigevännerna” aka ”invandringskritikerna” bestämt, utan att egentligen tänka efter.

”Nej!”, hävdar forskarna aka experterna bestämt, med statistik och definitioner samt forskning som bakgrund.

Var ligger sanningen? Ska vi förlita oss på antaganden, känslor och gissningar, eller ska vi förlita oss på expertis, statistik och forskning? Valet är vårt. Valet görs utifrån vad vi tänker gynnar våra åsikter och vår människosyn.

Hur ser statistiken ut?

I enlighet med statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) kan vi se att antalet anmälda sexualbrott ökat sedan 2012. Tidsperioden 2005-2012 uppvisar en stabil anmälningsfrekvens. 2016 anmäldes 6 716 våldtäkter. 2017 anmäldes 7 370 våldtäkter. Det är en ökning om 10 %. Mellan 2008 och 2017, dvs de senaste 10 åren, har antalet anmälda våldtäkter ökat med 35 %.

2017 var personuppklarningsprocenten för våldtäkt 8 %. Personuppklaring innebär att en misstänkt person har bundits vid brottet genom att åtal har väckts, strafföreläggande har utfärdats eller åtalsunderlåtelse har meddelats.

Sexualbrottslagstiftningen har förändrats i omgångar. Avgörande förändringar gjordes såväl 2005 som 2013. Ändringarna berör definitionen av våldtäkt. Det som tidigare inte ansågs vara våldtäkt kom efter ändringen att betraktas som våldtäkt. Enligt forskare finns också indicier på att anmälningsbenägenheten gällande våldtäkter ökar. Dessutom är det så att varje enskild våldtäkt där förövare och offer är samma räknas i statistiken som en våldtäkt per tillfälle. Detta kan medföra årliga variationer i våldtäktsstatistiken.

Definitionen av våldtäkt mellan länder skiljer sig åt

Varför ligger Sverige så högt i våldtäktsstatistiken? Om vi dristar oss till att skärskåda själva definitionen av våldtäkt: Vi har redan klargjort att det gjordes förändringar i sexualbrottslagstiftningen 2005 2013. Det som betraktas som våldtäkt idag kunde före lagändringen betraktas som sexuellt ofredande eller sexualbrott.

Enligt Brottsbalken 6 kap 1 § definieras våldtäkt så här:

Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.
Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation.
Är ett brott som avses i första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre grovt, döms för våldtäkt till fängelse i högst fyra år.
Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas, om våldet eller hotet varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Lag (2013:365).

Det som ”sverigevänner” aka ”invandringskritiker” och SD menar är att antalet anmälningar redovisar antal begångna brott, dvs färre anmälningar innebär färre brott.

Statistiken på våldtäkt mellan länder skiljer sig åt

Sverige har världens hårdaste sexualbrottslagstiftning. Det är bra. Det innebär också att antalet våldtäkter är större i Sverige än i länder där sexualbrottslagstiftningen tillåter sexuella övergrepp som inte är tillåtna i Sverige. Jag ska ge några exempel.

Ett sätt att få ner våldtäktsstatistiken hade varit att avkriminalisera våldtäkt inom äktenskapet. 1965 kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet i Sverige. Några iögonfallande exempel gällande just våldtäkt inom äktenskap är Indien, där mannen har rätt att våldta sin fru förutsatt att hon är över 15. I Bahamas är åldern satt till 14 och i Singapore ska frun vara över 13 för att det ska vara lagligt att våldta henne. I USA är det förbjudet med våldtäkt inom äktenskapet, men det finns något som heter ”äktenskapliga privilegier”. Dessa privilegier består i att våldtäkt inom äktenskapet straffas lindrigare än utomäktenskapliga våldtäkter, med följden att offren anmäler i mindre utsträckning.

Ytterligare ett sätt att få ner våldtäktsstatistiken hade varit att stigmatisera, bestraffa och skuldbelägga våldtäktsoffer. Ett chockerande exempel är Egypten, det land med lägst antal anmälningar om våldtäkt i världen, är det inte straffbart för en man att mörda eller våldta sin fru, under förutsättning att hon varit otrogen. I Saudiarabien blev en kvinna som utsatts för en gruppvåldtäkt dömd till 200 piskrapp. Naturligtvis finns en korrelation mellan få anmälda våldtäkter och risk för påföljd för offret. I Sverige, till skillnad från många länder med låg anmälningsfrekvens gällande våldtäkter, värnar vi offret.

Ett ytterst effektivt sätt att få ner våldtäktsstatistiken i Sverige hade varit att återgå till den sexualbrottslagstiftning vi hade före 2005. Det var då definitionen av våldtäkt breddades. 2013 kom ytterligare en viktig förändring i lagstiftningen. Med den gamla sexualbrottslagstiftningen hade antalet anmälda våldtäkter varit mycket lägre.

Det enskilt mest effektiva sättet att få ner nivåerna hade varit att sluta räkna varje enskild våldtäkt som ett brott, utan istället klumpa ihop våldtäkter där förövare och offer är samma till ett brott.

Om vi stirrar oss blinda på siffror och statistik är Sverige våldtäktslandet nummer ett i Europa. Men när vi skärskådar omständigheterna, dvs sexualbrottslagstiftningen, definitionen, statistiken, anmälningsbenägenheten, stigmat och kvinnosynen förstår vi att ”sverigevännerna” och ”invandringskritikerna” helst slår dövörat till.

Man vill att Sverige ska ligga i topp beträffande våldtäkter, eftersom det bekräftar att ”massinvandringen”, mångkulturen och ”islamiseringen” är av ondo.

Fotnot: 1 juli 2018 vinner en ny sexualbrottslag laga kraft. Den nya lagstiftningen bygger på frivillighet.

Källor:

BRÅ: Våldtäkt och sexualbrott

Riksdagen: En ny sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet

Riksdagen: Brottsbalken 6 kap 1 §

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.

Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistik, men att det inte har med ovan nämnda parametrar att göra. Det finns däremot andra faktorer som har inverkan på varför vissa människor väljer en kriminell bana i livet. Vi på Motargument har nämnt dessa förr, och vi kommer att fortsätta nämna dem:

Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.

Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.

Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med  den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.

Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.

Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD, autism, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.

Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.

Riskfaktorer:

Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder

Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.

Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.

Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)

Socialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.

Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.

Förhållanden kopplade till ursprungslandet – traumatiska händelser (krig, förtryck, våld, tortyr, naturkatastrofer etc) som ligger till grund för varför människor flyr sina hemländer är icke försumbara faktorer att ta hänsyn till vad gäller brottsbenägenhet.

Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.

Faktorer som INTE är risker:

Etnicitet
Religiositet/ateism
Geografisk bakgrund
Föräldrarnas födelseort

Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.

Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.

Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.

Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering, men att det finns fördomar och ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Dessutom finns det belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta sina resurser mot områden där det ger utdelning. Dessa områden är utanförskapsområden, där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. Detta får till följd att svenskar i större utsträckning än invandrare undkommer anmälningar och förundersökningar. Att vara invandrare är dessvärre en belastning såväl när man misstänks som utsätts för brott. Diesen utvecklar sitt resonemang:

Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen

Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering

I forskarrapporten Likhet inför lagen har man gått igenom flera tusen fall. Resultatet av studien visar på att invandrare oftare blir anmälda för brott. Vi kan också se att invandrare utreds mer ingående och under längre tid. Det finns bevis för att invandrare, jämfört med ”svenskar”, häktas oftare och att häktade invandrare sitter häktade längre tid än ”svenskar”. Människor med invandrarbakgrund åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än ”svenskar”.

Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.

Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna. Att invandrare dessutom bedöms annorlunda än ”svenskar” bidrar naturligtvis också till överrepresentationen.

*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM

Fördjupning:

Kriminalvården: Orsaker till kriminalitet (Sammanfattningsrapport från 2014)

Kriminalvården: Begåvning och brottslighet bland svenska män

Karolinska Institutet: Känsla av sammanhang påverkar upplevelsen av livskvalitet

Karolinska Institutet: Forskare försöker bryta onda cirklar

Missbruket boven bakom kriminalitet

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och utlandet

Jerzy Sarnecki: Är rättvisan rättvis?

Barn och gräsbränder

På olika hatsajter pågår ett ständigt angrepp på begreppet ”ensamkommande barn”.

Det har nu gått så långt att alltfler har börjat stryka ordet ”barn” och bara prata om ”ensamkommande”.
Det förekommer även att människor som försvarar asylrätten anklagas för att felaktigt utnyttja ordet barn när det snarare handlar om ”ungdomar”.Hela diskussionen är absurd. Och den är dessutom ett exempel på hur vi aningslöst kan luras in i att prata som rasisterna vill.Fakta är enkla och ser ut som följer:Vi har en internationellt gällande konvention som alla medlemsländer i FN har ratificerat (utom USA). Denna Barnkonvention definierar alla människor under 18 år som barn, om inte den nationella lagstiftningen har en myndighetsålder under 18.Barnkonventionen är implementerad i utlänningslagens definitioner av barn. Av 1 kap. 2 § utlänningslagen framgör att ”Med barn avses i denna lag en person som är under 18 år.

Alltså: alla asylsökande under 18 år som kommer till vårt land utan vårdnadshavare är – per definition – ensamkommande BARN. Rent juridiskt. Att vi i vardagsspråket använder en lång rad begrepp som spädbarn, förskolebarn, skolbarn, tonåringar, ungdomar, etc förändrar inte detta faktum.

Så här är det relativt ofta. Den vardagliga semantiken går på tvärs mot juridiska definitioner i lagstiftningen.

Låt mig ta två tydliga exempel:

  1. ”Våldtäkt”.
    Det har ibland hävdats att det inte kan handla om våldtäkt om det inte har förekommit våld – eftersom prefixet ”våld” ingår i ordet. Juridiken säger dock något annat. Och går vi till andra språk så ser vi att kopplingen inte på något sätt är nödvändig. Exempelvis förutsätter själva ordet ”rape” inte våld.
  2. ”Mordbrand”
    Rent juridiskt definieras detta begrepp som ”en avsiktligt anlagd brand som hotar liv, hälsa eller egendom.” Det innefattar uppsåtliga bränder av hus, bilar, gräsmattor och skogar. Dvs det behöver inte finnas med någonting som kan beskrivas som ”mord” – det behöver inte ens finnas med någon personskada. Vi tar det en gång till – mordbrand är ”en avsiktligt anlagd brand som hotar liv, hälsa eller egendom.”. Lägg detta på minnet – avsiktligt anlagda gräsbränder är exempel på mordbrand.

Detta är en av förklaringarna till att Elisabeth Höglunds skyhöga siffror över dödligt våld var så felaktiga. Detta framkom när Riksdagens utredningstjänst på riksdagsledamot Staffan Danielssons uppdrag noggrant gick igenom Höglunds material. Hon räknade nämligen med mordbrand. Hon hävdade att hennes siffror visade att BRÅ ljög eftersom hennes siffror låg skyhögt över BRÅ:s. Men förklaringen var alltså att hon trodde att prefixet ”mord” i mordbrand innebar att det förekom dödligt våld. Men även avsiktlig anlagda gräsbränder räknas alltså som mordbrand.

Nåväl. Hur ska vi hantera denna diskrepans mellan vardagsspråk och juridiskt språk? Hur ska vi förhålla oss till det faktum att vi vanligtvis inte kallar sjuttonåringar barn, utan tonåringar eller ungdomar?

Vi ska ta det lugnt. Människor under 18 år ÄR barn i juridisk mening. Punkt.

Att vi i vardagsspråket använder begrepp som spädbarn, förskolebarn, skolbarn, tonåringar, ungdomar, etc förändrar som sagt inte detta faktum. Att det nu finns folk som på fullt allvar tror att det finns en hemlig agenda från dem som försvarar asylrätten att smyga in ordet ”barn” för att vi ska tycka mer synd om dessa sjuttonåringar är löjeväckande – de är helt enkelt ute och cyklar.

Mitt förslag är alltså att vi fortsätter kalla alla människor som söker asyl i vårt land och som inte har fyllt 18 år för ensamkommande barn. Om minderåriga känns bättre så använd det istället. Men i lagens mening är alla under 18 år barn.

Till den som har invändningar kan man säga följande:

”Jaha. Du kanske också tror att alla mordbränder måste vara mord?”

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Motargument vill påpeka att socialtjänstlagen säger att människor under 18 år är barn: ”Med barn avses varje människa under 18 år.”

Källor:

FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen)

Socialtjänstlag (2001:453)

Invandrare tung budgetbelastning

Artikel av Johannes Fredrikson och Thabo ‘Muso

Invandring och ekonomi är ett ämne som ofta debatteras och diskuteras. Tonläget är inte sällan högt och åsikterna är många men det är inte alla som presenterar sina argument tillsammans med innovativa och gedigna matematiska uträkningar. Det är därför inte konstigt att sådana inlägg i debatten får stor spridning bland de mer matematiskt kreativa väljarna. Det är dags att titta lite närmare på ett sådant exempel.

Nu när det är höstbudgettider har artikeln ”Björn Olanders: 320 MILJARDER KR FÖR INVANDRING I BUDGET 2017” om regeringens tidigare vårdbudget börjat cirkulera på Facebook. Artikeln finns publicerad på hemsidan ”Svenska dissidenter”, som kortfattat beskriver sig enligt följande:

Svenska Dissidenter är en sida med vanliga bekymrade medborgare och skribenter, som försöker vara en motpol till det vänsterliberala etablissemanget. Vi är trötta på landets vänsterliberala journalister som delar säng med makthavarna och granskar folket istället för makten.

Svenska Dissidenter är en ‘nättidning’ som så många andra, vi skriver artiklar, krönikor och bevakar händelser i våra granskningar. Vi skriver i huvudsak om vad som sker i vårt eget land Sverige, men självklart täcker vi även in händelser från andra delar av världen. Vi anser oss inte själva som ‘höger’ eller ‘vänster’, utan tycker vi kan placera oss relativt neutralt, vi skriver rom(sic) det vi tycker illa om vare sig det kan anses politiskt korrekt eller inte. Vi tar inte ställning, vi skriver.”

Tidningen gör reklam för klädföretag som bland annat säljer jackor med namn som ”Viking Divison” och har SS-runor.

En av de senaste artiklarna på hemsidan utgörs av ett grävande reportage om familjen Rothschilds 25-punktsplan för att ta över världen genom att dess icke-judiska befolkning drabbas av finansiella katastrofer, massvält och drogmissbruk. Bland mycket annat.

Budgetgranskning

Men nog om den neutrala tidningen ”Svenska dissidenter”, låt oss granska deras föredömliga granskning av vårbudgeten.

Metoden för författarens beräkning av invandringens påverkan på budgeten beskrivs så här:

“S+Mp-regeringens nya vårändringsbudget 2017 visas nedan. Sveriges befolkning uppgick den 31 december 2016 till 9.995.153 personer (källa SCB). Från 1980 t o m 31 december 2016 har Migrationsverket beviljat 2.127.423 uppehållstillstånd varav 586.192 flyktingar (27,6%), 847.735 anhöriginvandrare (39,8%), 234.148 Arbetsmarknadstillstånd/PUT (11%), samt 459.348 Övriga (=21,6% Gäststuderande, Adoptivbarn, EES samt tidsbegränsade) !!

Observera att sedan 1980 är endast 1 av 9 är arbetskraftsinvandrare, drygt 6 av 9 flyktingar och/eller anhöriga samt knappt 2 av 9 gäststudenter samt tidsbegränsade och/eller EESare/gästarbetare!! Andelen utrikesfödda i första generationen uppgick den 31 december 2016 till 1.787.497 personer eller 18% av befolkningen (källa SCB).”

Låt oss för enkelhetens skull utgå ifrån att alla statistiska uppgifter i citatet stämmer. Ett antal frågor inställer sig mot bakgrund av texten.

Hur många av alla dessa invandrade människor finns kvar i Sverige?

Om en av nio personer, eller 236.380 av de totalt 2.127.423 personer som beviljades uppehållstillstånd i Sverige kom hit som arbetskraftsinvandrare, vad hände med övriga 1.891.043 personer?

Kan man möjligtvis, rent hypotetiskt tänka sig att en del började förvärvsarbeta? Kan man till och med vara så pass djärv att föreställa sig att majoriteten, eller en absolut majoritet av dem började förvärvsarbeta?

I motsatt riktning skulle man kunna hävda att författaren mörkar statistik om EU-medborgare som flyttar till Sverige och inte behöver söka uppehållstillstånd innan de kommer hit och inte heller med omedelbar verkan efter att de flyttat till Sverige.

Mot bakgrund av att författaren skriver om ”utrikesfödda i första generationen”, är det motiverat att fråga sig vilka som kan tänkas vara utrikesfödda i andra generationen? Är det personer som är födda i Sverige men som ändå skall räknas som utrikesfödda? Ett förtydligande skulle kunna vara på sin plats.

Bodström och utredningar

Författaren skriver vidare:

”Enligt Utredningar/Thomas Bodström, S, utför invandrare 2-3 ggr fler brott än inhemska medborgare. Ur dessa uppgifter går kostnaden för invandring avläsas och beräknas enligt följande från vårbudgeten 2017:”

Den intresserade kanske frågar sig vilka ”utredningar” som Thomas Bodström har gjort gällande brottslighet.

Bodström har emellertid inte arbetat med några övergripande utredningar om brottslighet i Sverige. Varken som minister eller privat.

Det skall dock sägas att herr Bodström har en omfattande erfarenhet av brottslighet enär han arbetat som försvarsadvokat. Bland annat för den tidigare socialdemokratiske riksdagspolitikern och mångmiljonären Jan Emanuel.

Bodström har även författat ett antal romaner, av vilka samtliga fått svidande kritik i medierna. Inget av detta arbete kan dock kvalificeras som kriminologisk forskning.

Så vilken eller vilka utredningar är det som Bodström skulle ha arbetat med? Och om han har arbetat med sådana utredningar, hur kan de utredningarna ha kunnat komma fram till att invandrare  begår ”2-3 ggr fler brott än inhemska medborgare”?

Skulle Bodström ha dragit slutsatsen att invandrare inte kan bli svenska medborgare, eller är det författaren som drar den slutsatsen och i så fall är den slutsatsen korrekt?

Statistik ljuger inte

Men låt oss tränga djupare in i den föredömligt detaljerade, redigt uppställda statistik som författaren presenterar.

20993968_10155766314940712_5065531694685133079_n

Något som står ut vid en första anblick är procentsatserna som anger invandringens del av kostnaderna för varje budgetpost. Invandringen står alltså för exakt 18% av kostnaderna i 18 av 27 utgiftsområden och 36% i 6 utgiftsområden.

Enligt de uppgifter som presenteras innan tabellen framkommer det att 18 procent av Sveriges befolkning är ”utrikesfödda i första generationen”. Man får anta att denna siffra ligger till grund för att just 18% är en så vanligt förekommande andel i tabellen.

Det är en imponerande övning i matematisk stringens, tyvärr får man aldrig reda på hur fördelningen ser ut inom de olika budgetposterna. Är fördelningen av invandringens kostnader vad gäller Miljö- och naturvård densamma för Supermiljöbilspremien som för Kemikalieinspektionen?

Är kostnadsandelen densamma för Försvarets radioanstalt som för Strålsäkerhetsmyndigheten? Om inte, hur ser fördelningen ut?

Är det närvaron av invandrare i Sverige som fördyrar Sveriges försvarskostnader med 18% eller hade staten kunnat satsa 18% mer på försvaret om det inte fanns invandrare i Sverige?

Att invandringen står för exakt 18% av kostnaderna i 18 av 27 utgiftsområden är ett väldigt sammanträffande, för själva metoden kan det väl ändå inte vara fel på?

Man får inte heller reda på hur diverse komplicerande faktorer har tagits i beaktande, vilket hade varit både spännande och lärorikt. Istället lämnas man som läsare tyvärr kvar med en hel del frågor.

18% av EU- avgiften, 5.33 miljarder kronor, står tydligen i direkt korrelation till andelen utrikes födda. Hur EU-avgiften skulle bli dyrare genom att fler människor flyttar till Sverige framgår inte.

Ännu mer komplicerat blir det när man sneglar mot de poster som inte innehåller siffran 18%. Ta posten ”Rättsväsende” till exempel, Där uppgår invandringens andel av kostnaderna till 50%. Hälften kan kanske ses som en relativt stor andel, men tar man 18 (andel utrikesfödda i procent) och multiplicerar med ”2-3” (invandrares överrepresentation i brottsstatistiken) så blir det 50%. Typ.

Multiplicerar man med 3 blir siffran 54% men här jobbas det med intellektuell integritet och avrundas neråt till 50%, vilket är föredömligt.

Och i motsatt riktning, hur pass överrepresenterade är inte invandrare som anställda i en massa yrken som kostar landstingen väldigt många miljarder?

Hur är det t ex med förare av tunnelbanor och pendeltåg? Borde eller kunde staten ha satsat 18% eller mer i utökade utgifter på kollektivtrafik om invandringen inte fanns? Eller/och är det invandringen som belastar oss i onödan med 18% av kollektivtrafikskostnaderna?

Eftersom artikeln inte berör kostnader för landstingen, hoppas vi på Motargument att författaren till artikeln gräver vidare i den frågan utifrån samma utmärkta vetenskapliga metod.

Brottslighet kostar

Efter redovisningen av kostnaderna för invandringen följer en lista med 22 punkter som uppges visa olika brottstyper som ökat mellan åren 2015-2016, eller där antalet brott enbart anges utan jämförelse.

Dessvärre redovisar inte författaren hypoteser kring varför brottsstatistiken ser ut som den gör, samtidigt som han bedömer att Sverige är på väg att bli ”ett laglöst land”.

Några väsentliga observationer görs emellertid och dessa är värda att återge:

”Stenkastning mot polis, ambulans, brandkår, brevbärare och varutransporter (oregistrerad, men polisen skall börja räkna)

Skall polisen börja räkna stenar som misstänkts ha kastats mot polis, ambulans, brandkår, brevbärare och varutransporter?

Författaren fortsätter:

”Mycket stort antal migranter; tiggare, ficktjuvar, vägpirater, bärplockare, prostituerade, svarttaxichaufförer, m m. (oregistrerat, MSB & BRÅ har inte kontroll) m.m.”

Författaren har skarpsynt noterat att varken Myndigheten för Samhällsskydd eller Brottsförebyggande rådet har kontroll över bland annat antalet bärplockare och prostituerade i Sverige. Så illa är det.

Han passar även på att kritisera komikerna Henrik Schyffert och Magnus Betnér för att de enligt honom hävdar att Sverige aldrig har varit tryggare. Det är oklart varför.

Efter denna övning i hård vetenskap kan det vara nyttigt att begrunda med hjälp av musik. Särskilt denna låt som Motargument rekommenderar.

Brottsutveckling i Sverige enligt BRÅ

”Huruvida brottsligheten i samhället ökar eller minskar är en fråga som ofta förekommer i samhällsdebatten. Bland befolkningen i stort finns en uppfattning om att brottsligheten ökar. Ungefär tre av fyra (72 procent 2016) tror att brottsligheten ökat något eller kraftigt de senaste tre åren, enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU). Uppfattningen att brottsligheten ökar har funnits sedan NTU genomfördes första gången, även om den då var ännu
högre (81 procent 2006).” s.29 i kapitlet brottsutveckling

BRÅ beskriver att det för cirka 10 år sedan var 81% av alla som svarat i Nationella trygghetsundersökningen som trodde att brottslighet ökat något eller ökat kraftigt under de tre senaste åren. – och att den procentandelen personer minskat till 72% i 2016 års undersökning.

Hur har då antal brott förändrats under samma tid?

”Mellan 2005 och 2015 minskade andelen personer som uppgav att de under det senaste året utsatts för något brott, från 26 procent till 24 procent. Den andel som utsatts för ett eller flera brott mot person (en sammanslagning av misshandel, sexualbrott, personrån, hot och trakasserier) minskade från 11 procent 2005 till 9 procent 2009, en andel som höll i sig till 2012. Därefter har andelen utsatta dock varierat mellan 11 och 9 procent. Störst minskning mellan åren 2006 och 2015 återfinns i andelen hushåll som utsatts för egendomsbrott (en sammanslagning av cykelstöld, bostadsinbrott, bilstöld och stöld ur fordon), som har minskat från 13 till 10 procent.”

”Sett till olika grupper i befolkningen har utsattheten för brott mot person minskat i många av de grupper som annars har en högre generell utsatthet (unga, arbetslösa och ensamstående). En grupp för vilka utsattheten istället ökat under den senaste perioden är personer som är födda i Sverige men vars båda föräldrar är födda utomlands.”

Har det ökat eller minskat med antal polisanmälda brott?

”Inflödet av brottsanmälningar till rättsväsendet har ökat under 2000-talet, från cirka 1,2 miljoner till cirka 1,5 miljoner anmälningar. Ökningen skedde framförallt till och med 2008 och gäller inte för egendomsbrotten, som nästan halverats under perioden. Av de brott mot person som redovisas har framför allt anmälningar gällande hot eller trakasserier ökat i betydande utsträckning.”

”Att sprida kunskap om brottsligheten är en viktig uppgift för BRÅ. Myndigheten har sedan slutet av 1970-talet löpande gett ut rapporten Brottsutvecklingen i Sverige, som med statistik och fakta redogör för utvecklingen av flera centrala brottstyper.”

(Detta) ”…kapitlet bygger på NTU, som endast redovisar vissa brott, och därför ingår till exempel inte narkotikabrott och brott i trafiken i denna redovisning. Inte heller bedrägeribrottens utveckling redovisas här. Dessa brottstyper återfinns i egna kapitel, i samma publikation.”

Källa:
BRÅ, Kapitlet ”Brottsutveckling” i ”Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2015”, bra.se
http://bra.se/download/18.4a33c027159a89523b1ae6a8/1488215568335/2017_5_Brottsutvecklingen_i_Sverige_fram_till_ar_2015.pdf

Fem myter om det dödliga våldet

Debatten i Sverige kring det dödliga våldet är bisarr. Den saknar motstycke i andra länder.

Igår kom den årliga rapporten från den statliga myndigheten BRÅ om det dödliga våldet i Sverige och den siffra man efter en detaljerad genomgång kommer fram till är 106 fall år 2016.
Rapporten är redan hett debatterad och ifrågasatt.

Att en snustorr årlig översikt med grafer och staplar har blivit en toppnyhet är en smula märkligt. Men det hör ihop med den politiska kantring åt det bisarra som vårt land genomlever.

”Siffrorna stämmer inte”

På fullt allvar ifrågasätts BRÅ:s siffror – inte bara på obskyra högersajter och bloggar utan också  i krönikor i vanliga dagstidningar. Elisabeth Höglund har i flera år drivit ett projekt där hon på egen hand har räknat antalet mord och dråp. Hon kallar det ”mediaspaning”…
Hennes siffra över antalet mord/dråp i Sverige är 162 och hon fortsätter envist att hävda att den är korrekt och att BRÅ ”mörkar”.
Men efter en fråga från riksdagsledamot Staffan Danielsson kunde Riksdagens utredningstjänst i februari visa att Höglund räknar som en kratta. Bland annat har hon tagit med ”mordbrand” i sin lista, ett brott som inte ens behöver involvera personskada.

Nåväl.

Här tänker jag gå igenom fem myter och visa hur de förfalskar och förmörkar det läge vi befinner oss i och därigenom försvårar försöken att motverka detta våld.

Myt nr 1.
”Det dödliga våldet ökar i Sverige”

Det finns ett grundläggande faktum och det är att det dödliga våldet i Sverige började stiga i början av 1970-talet (85-90 fall) till en toppnivå kring 1989-91 (>120 fall) för att sedan dess sjunka.
Detta borde vara själva utgångspunkten för varje diskussion men istället sprids en massa lögner och rena påhitt på ett fullständigt absurt vis.

dodligtvald1

Följande är fakta:

År 2015 var det 112 avlidna offer för dödligt våld. Det var högt, men är lägre än tidigare toppen vid ungefär 1989-1991. De nyss publicerade siffrorna från år 2016 innebär en nedgång till 106 fall – och ännu längre ifrån de höga siffrorna 1990-91.
Detta är det faktiska antalet fall. Eftersom vi dessutom är 1,2 miljoner fler i Sverige än 1990 så är den långsiktiga trenden mycket tydlig:

DET DÖDLIGA VÅLDET MINSKAR.
Sedan 1991 så handlar det om en minskning på minst 25 % på 25 år.

Det kanske allra mest intressanta är om vi jämför 2015 med 1974. Eftersom vi sedan dess har blivit nästan två miljoner fler så kan vi enkelt konstatera att det var fler som mördades 1974 än 2015 räknat per invånare.

dodligtvald6

Vi tar det igen:
Räknat per invånare var det fler som mördades i Sverige 1974 än 2015.

Myt nr 2.
”Akutsjukvården har blivit bättre på att rädda liv – därför har antalet fall av dödligt våld minskat.”

Vi vet alltså att det dödliga våldet har minskat både i antalet fall och ännu mer i relation till att vi har blivit fler.
Nu finns det de som tror att det måste bero på att akutsjukvården har blivit bättre. Intressant hypotes. Denna hypotes har studerats grundligt och resultatet är entydigt.
Som BRÅ skrev i en rapport 2015:

”Förbättrad akutsjukvård ingen huvudförklaring till minskningen”

Ibland anförs i debatten att minskningen av det dödliga våldet sedan 1990­-talet i första hand skulle bero på att akutsjukvården utvecklats och därmed räddar allt fler liv vid allvarliga våldsskador.
Medicinska framsteg, en förbättrad logistik i sjukvården och snabbare insatser genom bland annat mobiltelefonernas genomslag antas helt enkelt avsevärt ha minskat risken för dödsfall vid våldshändelser.
Det i sin tur skulle då ha kunnat påverka statistiken och kanske till och med hållit tillbaka en ökning av det dödliga våld som annars skulle ha skett.

De försök som gjorts inom forskningen att testa denna hypotes har dock inte indikerat annat än att förbättrad akutsjukvård haft mycket marginella effekter på det dödliga våldets nivåer i Sverige de senaste decennierna.

Det kanske främsta argumentet mot att minskningarna av dödligt våld i Sverige på 1990-­ och 00­-talet skulle bero på att sjukvården räddar fler är dock att även antalet patienter inskrivna i slutenvård för våldsskador minskat över tid.

dodligtvald8

Det är alltså totalt sett färre som misshandlas, skjuts eller knivskärs så illa att de behöver sjukhusvård.

Dessutom: den stora minskningen av antalet döda återfinns bland dem som inte har kommit under vård. Om akutsjukvården hade varit en faktor så skulle det ha varit färre som dör EFTER att de nått vården, men så är det alltså inte.

dodligtvald7

Minskningen beror alltså INTE annat än marginellt på förbättringar i akutsjukvård.

Myt nr 3.
”Det dödliga våldet orsakas av invandringen.”

Ibland ser man folk hävda att det dödliga våldet skulle hänga ihop med ”massinvandringen”.

Men under de senaste 25 åren har det dödliga våldet minskat kraftigt – dvs under just den period när vi har haft två perioder av kraftig flyktinginvandring: 1990-talets krig på Balkan och kriget i Syrien de senaste fem åren.

Ett intressant påpekande i sammanhanget rör Finland, ett nordiskt land som i flera avseenden liknar Sverige.
Finland ger knappast något stöd till den som vill hävda att hög andel utrikesfödda ger fler fall av dödligt våld. Finland har 4% utrikesfödda – Sverige har 17%. Samtidigt har Finland betydligt fler fall av dödligt våld än Sverige. Under det senaste decenniet handlar det i genomsnitt om dubbelt så många fall.

Myt nr 4.
”Nuförtiden skjuts folk ihjäl hela tiden.”

Vi kan väl börja med att titta på år 2016. Under månaderna maj, juni, juli och augusti var det en (1) människa som sköts ihjäl per månad. 1 människa i hela vårt land. 1 människa av tio miljoner.
Känns inte som Al Capones Chicago precis.

Tittar vi på helheten under längre tid så finner vi följande:
Fram tills för fem år sedan låg andelen som sköts till döds på ca 20% eller en femtedel av alla mord/dråp.
2012 steg den siffran till 25% men antalet människor som sköts till döds var oförändrat från året innan – 17 stycken. I hela Sverige. På ett år.
2012 var nämligen ett år där det var ovanligt få som mördades/dräptes i vårt land. ”Bara” 68 människor miste livet. Räknat per invånare är det i nivå med 1950-talets siffror.

Året därpå steg siffran på dödsskjutningar från 17 till 26 och andelen skjutvapenvåld har sedan dess varit ca 25-30%.
Det är idag en större andel som mördas med skjutvapen än tidigare, men de allra flesta mord och dråp i Sverige handlar fortfarande om kniv, tillhyggen, misshandel.

 

Myt 5.
”Det dödliga våldet ökar kontinuerligt i våra tre större städer. Göteborg och Malmö är särskilt hårt drabbade.”

Den här myten är mycket livskraftig. Låt oss titta på fakta:
De tre polisregioner som är knutna till Stockholm, Göteborg och Malmö är överrepresenterade när det gäller dödligt våld.
Men inte särskilt mycket. Med 62% av befolkningen återfinns 69% av det dödliga våldet i dessa storstadsområden.

Men ökar det? Både ja och nej.
I polisregion Väst dödades 17 människor 2016. Året innan 34. Ställ dig frågan – har du läst en enda rubrik om att det dödliga våldet i Västsverige halverades 2016?

Varje dag hörs människor med eftertryck hävda sånt som att ”i Göteborg blir det bara värre och värre” och ”Malmö är numera Sveriges Chicago.” Det sistnämnda har ju till och med som bekant skapat internationella förvecklingar.

Samtidigt är som vi har sett helhetsbilden en annan. Över tid så minskar det dödliga våldet i Sverige. En paradox. Hur kan detta komma sig?

En viktig förklaring är den mediala logiken.
Titta på bilderna nedan som redovisar siffror för Göteborg och Malmö – de två städer som på senare år har kommit att förknippas med ond bråd död.

Här kan vi se att det dödliga våldet är litet märkligt. Det tycks pendla mellan Malmö och Göteborg. Vartannat år är Göteborg Sveriges Chicago, vartannat år är det Malmö. Titta på grafen.

Nu kan vi ställa oss frågan – vilken typ av händelse får rubrikerna – minskningen eller ökningen?
Svaret är entydigt. Åren 2012, 2014 och 2016 var det ganska tyst om Västsverige. De åren låg fokus istället på södra Sverige. Åren 2013 och 2015 var det däremot tunga rubriker från Göteborg, men ganska tyst från Malmö.
Siffrorna ger ett tydligt mönster.

Men nu kanske någon undrar – ska inte media uppmärksamma en dramatisk ökning av dödligt våld? Vi kan ju inte skriva om det som inte händer? Eller?
Nej, naturligtvis inte. Men visst borde det vara en minst lika stor nyhet att det dödliga våldet halverades 2016 jämfört med året innan i den region där Göteborg ligger? Och samma sak gällde för Malmö 2013 jämfört med året innan.

När det dödliga våldet ökar från ena året till nästa blir det stora rubriker. När det minskar från ena året till nästa så blir det ingen rubrik alls. ”Våldet minskar ” är helt enkelt ingen säljande rubrik. Men ”Våldet ökar” säljer.

Därför så kan vi få för oss att våldet bara ökar och ökar när det i själva verket pendlar kraftigt mellan olika år.

I region Väst dödades 17 människor 2016. Året innan 34. Ställ dig frågan – har du läst en enda rubrik om att våldet i Västsverige halverades 2016?
Nog är det en smula märkligt?

PS.
Jag vill understryka att jag på intet vis tar lätt på dödsskjutningar och det faktum att de har ökat. Varje människa som mördas eller skadas är en tragedi.
Det jag vänder mig mot är den skräckpropaganda som med hjälp av lögner vill skrämma upp folk och dessutom påstå fullständigt bisarra saker om ”massinvandringen”.
—–
/Maria Robsahm 31 mars 2017/