Etikettarkiv: BRÅ

Myt: Våldtäktslandet Sverige

 


I ”sverigevänliga” kretsar är man inte sen att hävda argument om ökat antal våldtäkter som ett vapen i invandringsdebatten. Ökar våldtäkterna lavinartat i Sverige? Forskare menar att orsakerna till att antalet anmälda och dömda våldtäktsmän ökar ligger i hur Sverige ser på begreppet våldtäkt, syn på offer och hur man räknar på återkommande våldtäkter.


Det stämmer att antalet anmälda våldtäkter ökar i Sverige. Det stämmer också att antalet dömda våldtäktsmän ökar i Sverige. Det stämmer att Sverige ligger i topp i Europa gällande anmälda våldtäkter. Av världens OECD-länder ligger Sverige tvåa efter Australien i antal anmälda våldtäkter. SD-topparna Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson använde den svenska våldtäktsstatistiken som ett politiskt slagträ i en omtalad debattartikel i Wall Street Journal häromåret.

Vad beror ökningen på? Är det en direkt konsekvens av ”massinvandring”, ”islamisering” och ”öppna gränser”?

”Ja!”, hävdar ”sverigevännerna” aka ”invandringskritikerna” bestämt, utan att egentligen tänka efter.

”Nej!”, hävdar forskarna aka experterna bestämt, med statistik och definitioner samt forskning som bakgrund.

Var ligger sanningen? Ska vi förlita oss på antaganden, känslor och gissningar, eller ska vi förlita oss på expertis, statistik och forskning? Valet är vårt. Valet görs utifrån vad vi tänker gynnar våra åsikter och vår människosyn.

Hur ser statistiken ut?

I enlighet med statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) kan vi se att antalet anmälda sexualbrott ökat sedan 2012. Tidsperioden 2005-2012 uppvisar en stabil anmälningsfrekvens. 2016 anmäldes 6 716 våldtäkter. 2017 anmäldes 7 370 våldtäkter. Det är en ökning om 10 %. Mellan 2008 och 2017, dvs de senaste 10 åren, har antalet anmälda våldtäkter ökat med 35 %.

2017 var personuppklarningsprocenten för våldtäkt 8 %. Personuppklaring innebär att en misstänkt person har bundits vid brottet genom att åtal har väckts, strafföreläggande har utfärdats eller åtalsunderlåtelse har meddelats.

Sexualbrottslagstiftningen har förändrats i omgångar. Avgörande förändringar gjordes såväl 2005 som 2013. Ändringarna berör definitionen av våldtäkt. Det som tidigare inte ansågs vara våldtäkt kom efter ändringen att betraktas som våldtäkt. Enligt forskare finns också indicier på att anmälningsbenägenheten gällande våldtäkter ökar. Dessutom är det så att varje enskild våldtäkt där förövare och offer är samma räknas i statistiken som en våldtäkt per tillfälle. Detta kan medföra årliga variationer i våldtäktsstatistiken.

Definitionen av våldtäkt mellan länder skiljer sig åt

Varför ligger Sverige så högt i våldtäktsstatistiken? Om vi dristar oss till att skärskåda själva definitionen av våldtäkt: Vi har redan klargjort att det gjordes förändringar i sexualbrottslagstiftningen 2005 2013. Det som betraktas som våldtäkt idag kunde före lagändringen betraktas som sexuellt ofredande eller sexualbrott.

Enligt Brottsbalken 6 kap 1 § definieras våldtäkt så här:

Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.
Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation.
Är ett brott som avses i första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre grovt, döms för våldtäkt till fängelse i högst fyra år.
Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas, om våldet eller hotet varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Lag (2013:365).

Det som ”sverigevänner” aka ”invandringskritiker” och SD menar är att antalet anmälningar redovisar antal begångna brott, dvs färre anmälningar innebär färre brott.

Statistiken på våldtäkt mellan länder skiljer sig åt

Sverige har världens hårdaste sexualbrottslagstiftning. Det är bra. Det innebär också att antalet våldtäkter är större i Sverige än i länder där sexualbrottslagstiftningen tillåter sexuella övergrepp som inte är tillåtna i Sverige. Jag ska ge några exempel.

Ett sätt att få ner våldtäktsstatistiken hade varit att avkriminalisera våldtäkt inom äktenskapet. 1965 kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet i Sverige. Några iögonfallande exempel gällande just våldtäkt inom äktenskap är Indien, där mannen har rätt att våldta sin fru förutsatt att hon är över 15. I Bahamas är åldern satt till 14 och i Singapore ska frun vara över 13 för att det ska vara lagligt att våldta henne. I USA är det förbjudet med våldtäkt inom äktenskapet, men det finns något som heter ”äktenskapliga privilegier”. Dessa privilegier består i att våldtäkt inom äktenskapet straffas lindrigare än utomäktenskapliga våldtäkter, med följden att offren anmäler i mindre utsträckning.

Ytterligare ett sätt att få ner våldtäktsstatistiken hade varit att stigmatisera, bestraffa och skuldbelägga våldtäktsoffer. Ett chockerande exempel är Egypten, det land med lägst antal anmälningar om våldtäkt i världen, är det inte straffbart för en man att mörda eller våldta sin fru, under förutsättning att hon varit otrogen. I Saudiarabien blev en kvinna som utsatts för en gruppvåldtäkt dömd till 200 piskrapp. Naturligtvis finns en korrelation mellan få anmälda våldtäkter och risk för påföljd för offret. I Sverige, till skillnad från många länder med låg anmälningsfrekvens gällande våldtäkter, värnar vi offret.

Ett ytterst effektivt sätt att få ner våldtäktsstatistiken i Sverige hade varit att återgå till den sexualbrottslagstiftning vi hade före 2005. Det var då definitionen av våldtäkt breddades. 2013 kom ytterligare en viktig förändring i lagstiftningen. Med den gamla sexualbrottslagstiftningen hade antalet anmälda våldtäkter varit mycket lägre.

Det enskilt mest effektiva sättet att få ner nivåerna hade varit att sluta räkna varje enskild våldtäkt som ett brott, utan istället klumpa ihop våldtäkter där förövare och offer är samma till ett brott.

Om vi stirrar oss blinda på siffror och statistik är Sverige våldtäktslandet nummer ett i Europa. Men när vi skärskådar omständigheterna, dvs sexualbrottslagstiftningen, definitionen, statistiken, anmälningsbenägenheten, stigmat och kvinnosynen förstår vi att ”sverigevännerna” och ”invandringskritikerna” helst slår dövörat till.

Man vill att Sverige ska ligga i topp beträffande våldtäkter, eftersom det bekräftar att ”massinvandringen”, mångkulturen och ”islamiseringen” är av ondo.

Fotnot: 1 juli 2018 vinner en ny sexualbrottslag laga kraft. Den nya lagstiftningen bygger på frivillighet.

Källor:

BRÅ: Våldtäkt och sexualbrott

Riksdagen: En ny sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet

Riksdagen: Brottsbalken 6 kap 1 §

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken?

”Invandringskritiker” väljer inte sällan att bortse från vedertagen forskning och fakta vad gäller invandrare och brottslighet. Att generalisera och stigmatisera människor som mer brottsbenägna mot bakgrund av etnicitet, religion, kultur eller ursprung är inget annat än rasism.

Vi vet sedan länge att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistik, men att det inte har med ovan nämnda parametrar att göra. Det finns däremot andra faktorer som har inverkan på varför vissa människor väljer en kriminell bana i livet. Vi på Motargument har nämnt dessa förr, och vi kommer att fortsätta nämna dem:

Socioekonomisk status – denna faktor har via nyare forskning visat sig vara av underordnad betydelse. Dock är den socioekonomiska statusen i kombination med andra faktorer en bidragande orsak till kriminalitet. Uppväxtförhållandena och dess betydelse för individen är i många fall avgörande för huruvida en människa faller i kriminalitet.

Fattigdom – att leva på, eller under, existensminimum, i bidragsberoende är ett avgörande kriterium vad beträffar brottsbenägenhet.

Arbetslöshet/sysselsättning – att vara arbetslös skapar en lägre nivå av KASAM* och socialt kapital hos individen. Detta plussat med  den ekonomiska statusen det innebär att vara arbetslös, ofta i kombination med dålig kunskap om, och utnyttjande av, det sociala skyddsnätet (bidragsberoende) är inte försumbara faktorer vad gäller brottsbenägenhet.

Utbildning – utbildningsnivå hos såväl individen som hos dennes umgängeskrets är vedertagna orsaksfaktorer till kriminalitet.

Neuropsykiatriska funktionsvariationer – människor med olika varianter av neuropsykiatriska funktionsvariationer, såsom ADHD, autism, Aspergers syndrom och Tourettes syndrom har en högre tendens till att falla i kriminalitet. En orsak till detta kan vara dålig impulskontroll.

Psykisk ohälsa – människor med psykisk ohälsa, t ex PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), bipolaritet och schizofreni, löper en större risk att hamna i kriminalitet.

Riskfaktorer:

Fattigdom
Socioekonomisk klass
Socialt och genetiskt arv
Neuropsykiatriska funktionsvariationer
Psykisk ohälsa
Missbruksproblematik
Uppväxtförhållanden
Integration och segregation
Begåvning
Utbildning
Arbetslöshet
Traumatiska erfarenheter
Diskriminering
Kön
Ålder

Begåvning – låg begåvning är en riskfaktor för individen att hamna i kriminalitet.

Missbruksproblematik – missbrukare begår brott för att finansiera sitt missbruk. Människor med missbruk kommer sällan in på arbetsmarknaden. 94% av missbrukande män i 30-årsåldern är kriminellt belastade. Missbruksproblematik är således en riskfaktor för att falla i kriminalitet.

Integration och segregation – människor som lever i s k utanförskapsområden har en större benägenhet att ägna sig åt brottslighet. Det krävs större resurser för att bedriva socialt arbete och integration. KASAM är återigen ett nyckelord som beskriver segregationsproblematiken vi har i Sverige. Att bryta segregation och stärka den undermåliga integrationen är essentiella pusselbitar i det förebyggande arbetet kring kriminalitet. Detta arbete ansvarar hela samhället för. Rasism är ett integrationsproblem, vilket bl a kan ses på den rasistiska diskriminering som invandrare utsätts för på arbetsmarknaden. (Se vidare punkt ”Diskriminering”)

Socialt och och genetiskt arv – det finns en del ärftliga faktorer som i kombination med den miljö man växer upp i kan leda till en större sårbarhet och löper större risk att falla i grov kriminalitet. Samspelet mellan genetik och sociala faktorer leder till att vissa människor begår många brott, att de begår grova brott och att de hamnar i fängelse.

Uppväxtförhållanden – en dålig uppväxt är en riskfaktor för att falla i kriminalitet. Barn till skilda föräldrar och barn som växer upp i våldsam familjemiljö, kanske med alkohol och droger inblandat, löper större risk att hamna snett. Övergrepp, misshandel och tidiga debuter vad gäller tobak, alkohol och droger samt ”fel” umgänge och mycket frånvaro i skolan är ytterligare riskfaktorer. Brist på kärlek, tillsyn och omsorg under uppväxtåren kan också spela roll för individens framtid.

Förhållanden kopplade till ursprungslandet – traumatiska händelser (krig, förtryck, våld, tortyr, naturkatastrofer etc) som ligger till grund för varför människor flyr sina hemländer är icke försumbara faktorer att ta hänsyn till vad gäller brottsbenägenhet.

Diskriminering – statistiken är talande och ger bevis på att människor som är föremål för rättsprocess diskrimineras utifrån faktorer som etnicitet, ursprung, kultur och religion. Statistiken brukar gälla registrerade för misstanke om brott. Strukturell diskriminering påverkar sannolikheten för personer med olika ursprung att rapporteras och registreras som misstänkta för brott – både skyldiga och oskyldiga.

Faktorer som INTE är risker:

Etnicitet
Religiositet/ateism
Geografisk bakgrund
Föräldrarnas födelseort

Kön – statistiken visar att män är kraftigt överrepresenterade i brottsstatistiken (endast var femte misstänkt brottsling är kvinna). Det finns också tydliga indicier på att kvinnor begår mindre andel våldsbrott än vad män gör. Stöld, snatteri, mened och falskt åtal är typiskt ”kvinnliga” brott. Narkotikabrott, rån, sexualbrott samt hot- och våldsbrott är typiskt ”manliga” brott.

Ålder – unga människor begår brott i större utsträckning än äldre. Även brottsutsattheten är större bland unga.

Det förekommer ständigt diskussioner om huruvida kulturkonflikter mellan kultur i ursprungsland och ankomstland är en förklaring till brottslighet. Det är viktigt att poängtera att den svenska forskningen inte har funnit något samband mellan kulturkonflikter och kriminalitet.

Det finns forskning som visar på att invandrare, och framförallt utomeuropeiska invandrare, i högre grad anmäls för brott och dessutom döms hårdare. Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet, menar att särbehandlingen inte har sin bakgrund i medveten diskriminering, men att det finns fördomar och ”en professionell misstänksamhet” inom polisen gentemot invandrare. Dessutom finns det belägg för att polisen väljer att prioritera och rikta sina resurser mot områden där det ger utdelning. Dessa områden är utanförskapsområden, där majoriteten är människor med invandrarbakgrund. Detta får till följd att svenskar i större utsträckning än invandrare undkommer anmälningar och förundersökningar. Att vara invandrare är dessvärre en belastning såväl när man misstänks som utsätts för brott. Diesen utvecklar sitt resonemang:

Misstänkta invandrare utsätts för negativ särbehandling i varje led av rättsprocessen

Det sker en särbehandling i flera led. Och då blir konsekvensen att det blir strukturell diskriminering

I forskarrapporten Likhet inför lagen har man gått igenom flera tusen fall. Resultatet av studien visar på att invandrare oftare blir anmälda för brott. Vi kan också se att invandrare utreds mer ingående och under längre tid. Det finns bevis för att invandrare, jämfört med ”svenskar”, häktas oftare och att häktade invandrare sitter häktade längre tid än ”svenskar”. Människor med invandrarbakgrund åtalas i högre utsträckning, och när domen fastställs döms invandrare oftare och de beläggs dessutom med hårdare straff än ”svenskar”.

Majoriteten av människor begår inte brott. Det finns mängder av riskfaktorer när det kommer till att finna orsaker till kriminalitet hos individer. Det är viktigt att ha i åtanke att etnicitet, religion, och ursprung INTE utgör någon av riskfaktorerna. Forskning har inte heller funnit belägg för att kultur skulle utgöra en riskfaktor.

Tyvärr är det fakta att invandrare oftare uppfyller flera av kriterierna för de ovan nämnda riskfaktorerna. Att invandrare dessutom bedöms annorlunda än ”svenskar” bidrar naturligtvis också till överrepresentationen.

*KASAM = Känsla Av SAMmanhang – begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är viktiga ingredienser i begreppet KASAM

Fördjupning:

Kriminalvården: Orsaker till kriminalitet (Sammanfattningsrapport från 2014)

Kriminalvården: Begåvning och brottslighet bland svenska män

Karolinska Institutet: Känsla av sammanhang påverkar upplevelsen av livskvalitet

Karolinska Institutet: Forskare försöker bryta onda cirklar

Missbruket boven bakom kriminalitet

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och utlandet

Jerzy Sarnecki: Är rättvisan rättvis?

Barn och gräsbränder

Denna krönika är tidigare publicerad på Robsahm.se

På olika hatsajter pågår ett ständigt angrepp på begreppet ”ensamkommande barn”. 
Det har nu gått så långt att alltfler har börjat stryka ordet ”barn” och bara prata om ”ensamkommande”.
Det förekommer även att människor som försvarar asylrätten anklagas för att felaktigt utnyttja ordet barn när det snarare handlar om ”ungdomar”.Hela diskussionen är absurd. Och den är dessutom ett exempel på hur vi aningslöst kan luras in i att prata som rasisterna vill.Fakta är enkla och ser ut som följer:Vi har en internationellt gällande konvention som alla medlemsländer i FN har ratificerat (utom USA). Denna Barnkonvention definierar alla människor under 18 år som barn, om inte den nationella lagstiftningen har en myndighetsålder under 18.

Barnkonventionen är implementerad i utlänningslagens definitioner av barn. Av 1 kap. 2 § utlänningslagen framgör att ”Med barn avses i denna lag en person som är under 18 år.

Alltså: alla asylsökande under 18 år som kommer till vårt land utan vårdnadshavare är – per definition – ensamkommande BARN. Rent juridiskt. Att vi i vardagsspråket använder en lång rad begrepp som spädbarn, förskolebarn, skolbarn, tonåringar, ungdomar, etc förändrar inte detta faktum.

Så här är det relativt ofta. Den vardagliga semantiken går på tvärs mot juridiska definitioner i lagstiftningen.

Låt mig ta två tydliga exempel:

  1. ”Våldtäkt”.
    Det har ibland hävdats att det inte kan handla om våldtäkt om det inte har förekommit våld – eftersom prefixet ”våld” ingår i ordet. Juridiken säger dock något annat. Och går vi till andra språk så ser vi att kopplingen inte på något sätt är nödvändig. Exempelvis förutsätter själva ordet ”rape” inte våld.
  2. ”Mordbrand”
    Rent juridiskt definieras detta begrepp som ”en avsiktligt anlagd brand som hotar liv, hälsa eller egendom.” Det innefattar uppsåtliga bränder av hus, bilar, gräsmattor och skogar. Dvs det behöver inte finnas med någonting som kan beskrivas som ”mord” – det behöver inte ens finnas med någon personskada. Vi tar det en gång till – mordbrand är ”en avsiktligt anlagd brand som hotar liv, hälsa eller egendom.”. Lägg detta på minnet – avsiktligt anlagda gräsbränder är exempel på mordbrand.

Detta är en av förklaringarna till att Elisabeth Höglunds skyhöga siffror över dödligt våld var så felaktiga. Detta framkom när Riksdagens utredningstjänst på riksdagsledamot Staffan Danielssons uppdrag noggrant gick igenom Höglunds material. Hon räknade nämligen med mordbrand. Hon hävdade att hennes siffror visade att BRÅ ljög eftersom hennes siffror låg skyhögt över BRÅ:s. Men förklaringen var alltså att hon trodde att prefixet ”mord” i mordbrand innebar att det förekom dödligt våld. Men även avsiktlig anlagda gräsbränder räknas alltså som mordbrand.

Nåväl. Hur ska vi hantera denna diskrepans mellan vardagsspråk och juridiskt språk? Hur ska vi förhålla oss till det faktum att vi vanligtvis inte kallar sjuttonåringar barn, utan tonåringar eller ungdomar?

Vi ska ta det lugnt. Människor under 18 år ÄR barn i juridisk mening. Punkt.

Att vi i vardagsspråket använder begrepp som spädbarn, förskolebarn, skolbarn, tonåringar, ungdomar, etc förändrar som sagt inte detta faktum. Att det nu finns folk som på fullt allvar tror att det finns en hemlig agenda från dem som försvarar asylrätten att smyga in ordet ”barn” för att vi ska tycka mer synd om dessa sjuttonåringar är löjeväckande – de är helt enkelt ute och cyklar.

Mitt förslag är alltså att vi fortsätter kalla alla människor som söker asyl i vårt land och som inte har fyllt 18 år för ensamkommande barn. Om minderåriga känns bättre så använd det istället. Men i lagens mening är alla under 18 år barn.

Till den som har invändningar kan man säga följande:

”Jaha. Du kanske också tror att alla mordbränder måste vara mord?”

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Motargument vill påpeka att socialtjänstlagen säger att människor under 18 år är barn: ”Med barn avses varje människa under 18 år.”

Källor:

FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen)

Socialtjänstlag (2001:453)

Invandrare tung budgetbelastning

Artikel av Johannes Fredrikson och Thabo ‘Muso

Invandring och ekonomi är ett ämne som ofta debatteras och diskuteras. Tonläget är inte sällan högt och åsikterna är många men det är inte alla som presenterar sina argument tillsammans med innovativa och gedigna matematiska uträkningar. Det är därför inte konstigt att sådana inlägg i debatten får stor spridning bland de mer matematiskt kreativa väljarna. Det är dags att titta lite närmare på ett sådant exempel.

Nu när det är höstbudgettider har artikeln ”Björn Olanders: 320 MILJARDER KR FÖR INVANDRING I BUDGET 2017” om regeringens tidigare vårdbudget börjat cirkulera på Facebook. Artikeln finns publicerad på hemsidan ”Svenska dissidenter”, som kortfattat beskriver sig enligt följande:

Svenska Dissidenter är en sida med vanliga bekymrade medborgare och skribenter, som försöker vara en motpol till det vänsterliberala etablissemanget. Vi är trötta på landets vänsterliberala journalister som delar säng med makthavarna och granskar folket istället för makten.

Svenska Dissidenter är en ‘nättidning’ som så många andra, vi skriver artiklar, krönikor och bevakar händelser i våra granskningar. Vi skriver i huvudsak om vad som sker i vårt eget land Sverige, men självklart täcker vi även in händelser från andra delar av världen. Vi anser oss inte själva som ‘höger’ eller ‘vänster’, utan tycker vi kan placera oss relativt neutralt, vi skriver rom(sic) det vi tycker illa om vare sig det kan anses politiskt korrekt eller inte. Vi tar inte ställning, vi skriver.”

Tidningen gör reklam för klädföretag som bland annat säljer jackor med namn som ”Viking Divison” och har SS-runor.

En av de senaste artiklarna på hemsidan utgörs av ett grävande reportage om familjen Rothschilds 25-punktsplan för att ta över världen genom att dess icke-judiska befolkning drabbas av finansiella katastrofer, massvält och drogmissbruk. Bland mycket annat.

Budgetgranskning

Men nog om den neutrala tidningen ”Svenska dissidenter”, låt oss granska deras föredömliga granskning av vårbudgeten.

Metoden för författarens beräkning av invandringens påverkan på budgeten beskrivs så här:

“S+Mp-regeringens nya vårändringsbudget 2017 visas nedan. Sveriges befolkning uppgick den 31 december 2016 till 9.995.153 personer (källa SCB). Från 1980 t o m 31 december 2016 har Migrationsverket beviljat 2.127.423 uppehållstillstånd varav 586.192 flyktingar (27,6%), 847.735 anhöriginvandrare (39,8%), 234.148 Arbetsmarknadstillstånd/PUT (11%), samt 459.348 Övriga (=21,6% Gäststuderande, Adoptivbarn, EES samt tidsbegränsade) !!

Observera att sedan 1980 är endast 1 av 9 är arbetskraftsinvandrare, drygt 6 av 9 flyktingar och/eller anhöriga samt knappt 2 av 9 gäststudenter samt tidsbegränsade och/eller EESare/gästarbetare!! Andelen utrikesfödda i första generationen uppgick den 31 december 2016 till 1.787.497 personer eller 18% av befolkningen (källa SCB).”

Låt oss för enkelhetens skull utgå ifrån att alla statistiska uppgifter i citatet stämmer. Ett antal frågor inställer sig mot bakgrund av texten.

Hur många av alla dessa invandrade människor finns kvar i Sverige?

Om en av nio personer, eller 236.380 av de totalt 2.127.423 personer som beviljades uppehållstillstånd i Sverige kom hit som arbetskraftsinvandrare, vad hände med övriga 1.891.043 personer?

Kan man möjligtvis, rent hypotetiskt tänka sig att en del började förvärvsarbeta? Kan man till och med vara så pass djärv att föreställa sig att majoriteten, eller en absolut majoritet av dem började förvärvsarbeta?

I motsatt riktning skulle man kunna hävda att författaren mörkar statistik om EU-medborgare som flyttar till Sverige och inte behöver söka uppehållstillstånd innan de kommer hit och inte heller med omedelbar verkan efter att de flyttat till Sverige.

Mot bakgrund av att författaren skriver om ”utrikesfödda i första generationen”, är det motiverat att fråga sig vilka som kan tänkas vara utrikesfödda i andra generationen? Är det personer som är födda i Sverige men som ändå skall räknas som utrikesfödda? Ett förtydligande skulle kunna vara på sin plats.

Bodström och utredningar

Författaren skriver vidare:

”Enligt Utredningar/Thomas Bodström, S, utför invandrare 2-3 ggr fler brott än inhemska medborgare. Ur dessa uppgifter går kostnaden för invandring avläsas och beräknas enligt följande från vårbudgeten 2017:”

Den intresserade kanske frågar sig vilka ”utredningar” som Thomas Bodström har gjort gällande brottslighet.

Bodström har emellertid inte arbetat med några övergripande utredningar om brottslighet i Sverige. Varken som minister eller privat.

Det skall dock sägas att herr Bodström har en omfattande erfarenhet av brottslighet enär han arbetat som försvarsadvokat. Bland annat för den tidigare socialdemokratiske riksdagspolitikern och mångmiljonären Jan Emanuel.

Bodström har även författat ett antal romaner, av vilka samtliga fått svidande kritik i medierna. Inget av detta arbete kan dock kvalificeras som kriminologisk forskning.

Så vilken eller vilka utredningar är det som Bodström skulle ha arbetat med? Och om han har arbetat med sådana utredningar, hur kan de utredningarna ha kunnat komma fram till att invandrare  begår ”2-3 ggr fler brott än inhemska medborgare”?

Skulle Bodström ha dragit slutsatsen att invandrare inte kan bli svenska medborgare, eller är det författaren som drar den slutsatsen och i så fall är den slutsatsen korrekt?

Statistik ljuger inte

Men låt oss tränga djupare in i den föredömligt detaljerade, redigt uppställda statistik som författaren presenterar.

20993968_10155766314940712_5065531694685133079_n

Något som står ut vid en första anblick är procentsatserna som anger invandringens del av kostnaderna för varje budgetpost. Invandringen står alltså för exakt 18% av kostnaderna i 18 av 27 utgiftsområden och 36% i 6 utgiftsområden.

Enligt de uppgifter som presenteras innan tabellen framkommer det att 18 procent av Sveriges befolkning är ”utrikesfödda i första generationen”. Man får anta att denna siffra ligger till grund för att just 18% är en så vanligt förekommande andel i tabellen.

Det är en imponerande övning i matematisk stringens, tyvärr får man aldrig reda på hur fördelningen ser ut inom de olika budgetposterna. Är fördelningen av invandringens kostnader vad gäller Miljö- och naturvård densamma för Supermiljöbilspremien som för Kemikalieinspektionen?

Är kostnadsandelen densamma för Försvarets radioanstalt som för Strålsäkerhetsmyndigheten? Om inte, hur ser fördelningen ut?

Är det närvaron av invandrare i Sverige som fördyrar Sveriges försvarskostnader med 18% eller hade staten kunnat satsa 18% mer på försvaret om det inte fanns invandrare i Sverige?

Att invandringen står för exakt 18% av kostnaderna i 18 av 27 utgiftsområden är ett väldigt sammanträffande, för själva metoden kan det väl ändå inte vara fel på?

Man får inte heller reda på hur diverse komplicerande faktorer har tagits i beaktande, vilket hade varit både spännande och lärorikt. Istället lämnas man som läsare tyvärr kvar med en hel del frågor.

18% av EU- avgiften, 5.33 miljarder kronor, står tydligen i direkt korrelation till andelen utrikes födda. Hur EU-avgiften skulle bli dyrare genom att fler människor flyttar till Sverige framgår inte.

Ännu mer komplicerat blir det när man sneglar mot de poster som inte innehåller siffran 18%. Ta posten ”Rättsväsende” till exempel, Där uppgår invandringens andel av kostnaderna till 50%. Hälften kan kanske ses som en relativt stor andel, men tar man 18 (andel utrikesfödda i procent) och multiplicerar med ”2-3” (invandrares överrepresentation i brottsstatistiken) så blir det 50%. Typ.

Multiplicerar man med 3 blir siffran 54% men här jobbas det med intellektuell integritet och avrundas neråt till 50%, vilket är föredömligt.

Och i motsatt riktning, hur pass överrepresenterade är inte invandrare som anställda i en massa yrken som kostar landstingen väldigt många miljarder?

Hur är det t ex med förare av tunnelbanor och pendeltåg? Borde eller kunde staten ha satsat 18% eller mer i utökade utgifter på kollektivtrafik om invandringen inte fanns? Eller/och är det invandringen som belastar oss i onödan med 18% av kollektivtrafikskostnaderna?

Eftersom artikeln inte berör kostnader för landstingen, hoppas vi på Motargument att författaren till artikeln gräver vidare i den frågan utifrån samma utmärkta vetenskapliga metod.

Brottslighet kostar

Efter redovisningen av kostnaderna för invandringen följer en lista med 22 punkter som uppges visa olika brottstyper som ökat mellan åren 2015-2016, eller där antalet brott enbart anges utan jämförelse.

Dessvärre redovisar inte författaren hypoteser kring varför brottsstatistiken ser ut som den gör, samtidigt som han bedömer att Sverige är på väg att bli ”ett laglöst land”.

Några väsentliga observationer görs emellertid och dessa är värda att återge:

”Stenkastning mot polis, ambulans, brandkår, brevbärare och varutransporter (oregistrerad, men polisen skall börja räkna)

Skall polisen börja räkna stenar som misstänkts ha kastats mot polis, ambulans, brandkår, brevbärare och varutransporter?

Författaren fortsätter:

”Mycket stort antal migranter; tiggare, ficktjuvar, vägpirater, bärplockare, prostituerade, svarttaxichaufförer, m m. (oregistrerat, MSB & BRÅ har inte kontroll) m.m.”

Författaren har skarpsynt noterat att varken Myndigheten för Samhällsskydd eller Brottsförebyggande rådet har kontroll över bland annat antalet bärplockare och prostituerade i Sverige. Så illa är det.

Han passar även på att kritisera komikerna Henrik Schyffert och Magnus Betnér för att de enligt honom hävdar att Sverige aldrig har varit tryggare. Det är oklart varför.

Efter denna övning i hård vetenskap kan det vara nyttigt att begrunda med hjälp av musik. Särskilt denna låt som Motargument rekommenderar.

Brottsutveckling i Sverige enligt BRÅ

”Huruvida brottsligheten i samhället ökar eller minskar är en fråga som ofta förekommer i samhällsdebatten. Bland befolkningen i stort finns en uppfattning om att brottsligheten ökar. Ungefär tre av fyra (72 procent 2016) tror att brottsligheten ökat något eller kraftigt de senaste tre åren, enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU). Uppfattningen att brottsligheten ökar har funnits sedan NTU genomfördes första gången, även om den då var ännu
högre (81 procent 2006).” s.29 i kapitlet brottsutveckling

BRÅ beskriver att det för cirka 10 år sedan var 81% av alla som svarat i Nationella trygghetsundersökningen som trodde att brottslighet ökat något eller ökat kraftigt under de tre senaste åren. – och att den procentandelen personer minskat till 72% i 2016 års undersökning.

Hur har då antal brott förändrats under samma tid?

”Mellan 2005 och 2015 minskade andelen personer som uppgav att de under det senaste året utsatts för något brott, från 26 procent till 24 procent. Den andel som utsatts för ett eller flera brott mot person (en sammanslagning av misshandel, sexualbrott, personrån, hot och trakasserier) minskade från 11 procent 2005 till 9 procent 2009, en andel som höll i sig till 2012. Därefter har andelen utsatta dock varierat mellan 11 och 9 procent. Störst minskning mellan åren 2006 och 2015 återfinns i andelen hushåll som utsatts för egendomsbrott (en sammanslagning av cykelstöld, bostadsinbrott, bilstöld och stöld ur fordon), som har minskat från 13 till 10 procent.”

”Sett till olika grupper i befolkningen har utsattheten för brott mot person minskat i många av de grupper som annars har en högre generell utsatthet (unga, arbetslösa och ensamstående). En grupp för vilka utsattheten istället ökat under den senaste perioden är personer som är födda i Sverige men vars båda föräldrar är födda utomlands.”

Har det ökat eller minskat med antal polisanmälda brott?

”Inflödet av brottsanmälningar till rättsväsendet har ökat under 2000-talet, från cirka 1,2 miljoner till cirka 1,5 miljoner anmälningar. Ökningen skedde framförallt till och med 2008 och gäller inte för egendomsbrotten, som nästan halverats under perioden. Av de brott mot person som redovisas har framför allt anmälningar gällande hot eller trakasserier ökat i betydande utsträckning.”

”Att sprida kunskap om brottsligheten är en viktig uppgift för BRÅ. Myndigheten har sedan slutet av 1970-talet löpande gett ut rapporten Brottsutvecklingen i Sverige, som med statistik och fakta redogör för utvecklingen av flera centrala brottstyper.”

(Detta) ”…kapitlet bygger på NTU, som endast redovisar vissa brott, och därför ingår till exempel inte narkotikabrott och brott i trafiken i denna redovisning. Inte heller bedrägeribrottens utveckling redovisas här. Dessa brottstyper återfinns i egna kapitel, i samma publikation.”

Källa:
BRÅ, Kapitlet ”Brottsutveckling” i ”Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2015”, bra.se
http://bra.se/download/18.4a33c027159a89523b1ae6a8/1488215568335/2017_5_Brottsutvecklingen_i_Sverige_fram_till_ar_2015.pdf

Fem myter om det dödliga våldet

Gästinlägg av Maria Robsahm

Debatten i Sverige kring det dödliga våldet är bisarr. Den saknar motstycke i andra länder.
Igår kom den årliga rapporten från den statliga myndigheten BRÅ om det dödliga våldet i Sverige och den siffra man efter en detaljerad genomgång kommer fram till är 106 fall år 2016.
Rapporten är redan hett debatterad och ifrågasatt.

Att en snustorr årlig översikt med grafer och staplar har blivit en toppnyhet är en smula märkligt. Men det hör ihop med den politiska kantring åt det bisarra som vårt land genomlever.

”Siffrorna stämmer inte”

På fullt allvar ifrågasätts BRÅ:s siffror – inte bara på obskyra högersajter och bloggar utan också  i krönikor i vanliga dagstidningar. Elisabeth Höglund har i flera år drivit ett projekt där hon på egen hand har räknat antalet mord och dråp. Hon kallar det ”mediaspaning”…
Hennes siffra över antalet mord/dråp i Sverige är 162 och hon fortsätter envist att hävda att den är korrekt och att BRÅ ”mörkar”.
Men efter en fråga från riksdagsledamot Staffan Danielsson kunde Riksdagens utredningstjänst i februari visa att Höglund räknar som en kratta. Bland annat har hon tagit med ”mordbrand” i sin lista, ett brott som inte ens behöver involvera personskada.

Nåväl.

Här tänker jag gå igenom fem myter och visa hur de förfalskar och förmörkar det läge vi befinner oss i och därigenom försvårar försöken att motverka detta våld.

Myt nr 1.
”Det dödliga våldet ökar i Sverige”

Det finns ett grundläggande faktum och det är att det dödliga våldet i Sverige började stiga i början av 1970-talet (85-90 fall) till en toppnivå kring 1989-91 (>120 fall) för att sedan dess sjunka.
Detta borde vara själva utgångspunkten för varje diskussion men istället sprids en massa lögner och rena påhitt på ett fullständigt absurt vis.

dodligtvald1

Följande är fakta:

År 2015 var det 112 avlidna offer för dödligt våld. Det var högt, men är lägre än tidigare toppen vid ungefär 1989-1991. De nyss publicerade siffrorna från år 2016 innebär en nedgång till 106 fall – och ännu längre ifrån de höga siffrorna 1990-91.
Detta är det faktiska antalet fall. Eftersom vi dessutom är 1,2 miljoner fler i Sverige än 1990 så är den långsiktiga trenden mycket tydlig:

DET DÖDLIGA VÅLDET MINSKAR.
Sedan 1991 så handlar det om en minskning på minst 25 % på 25 år.

Det kanske allra mest intressanta är om vi jämför 2015 med 1974. Eftersom vi sedan dess har blivit nästan två miljoner fler så kan vi enkelt konstatera att det var fler som mördades 1974 än 2015 räknat per invånare.

dodligtvald6

Vi tar det igen:
Räknat per invånare var det fler som mördades i Sverige 1974 än 2015.

Myt nr 2.
”Akutsjukvården har blivit bättre på att rädda liv – därför har antalet fall av dödligt våld minskat.”

Vi vet alltså att det dödliga våldet har minskat både i antalet fall och ännu mer i relation till att vi har blivit fler.
Nu finns det de som tror att det måste bero på att akutsjukvården har blivit bättre. Intressant hypotes. Denna hypotes har studerats grundligt och resultatet är entydigt.
Som BRÅ skrev i en rapport 2015:

”Förbättrad akutsjukvård ingen huvudförklaring till minskningen”

Ibland anförs i debatten att minskningen av det dödliga våldet sedan 1990­-talet i första hand skulle bero på att akutsjukvården utvecklats och därmed räddar allt fler liv vid allvarliga våldsskador.
Medicinska framsteg, en förbättrad logistik i sjukvården och snabbare insatser genom bland annat mobiltelefonernas genomslag antas helt enkelt avsevärt ha minskat risken för dödsfall vid våldshändelser.
Det i sin tur skulle då ha kunnat påverka statistiken och kanske till och med hållit tillbaka en ökning av det dödliga våld som annars skulle ha skett.

De försök som gjorts inom forskningen att testa denna hypotes har dock inte indikerat annat än att förbättrad akutsjukvård haft mycket marginella effekter på det dödliga våldets nivåer i Sverige de senaste decennierna.

Det kanske främsta argumentet mot att minskningarna av dödligt våld i Sverige på 1990-­ och 00­-talet skulle bero på att sjukvården räddar fler är dock att även antalet patienter inskrivna i slutenvård för våldsskador minskat över tid.

dodligtvald8

Det är alltså totalt sett färre som misshandlas, skjuts eller knivskärs så illa att de behöver sjukhusvård.

Dessutom: den stora minskningen av antalet döda återfinns bland dem som inte har kommit under vård. Om akutsjukvården hade varit en faktor så skulle det ha varit färre som dör EFTER att de nått vården, men så är det alltså inte.

dodligtvald7

Minskningen beror alltså INTE annat än marginellt på förbättringar i akutsjukvård.

Myt nr 3.
”Det dödliga våldet orsakas av invandringen.”

Ibland ser man folk hävda att det dödliga våldet skulle hänga ihop med ”massinvandringen”.

Men under de senaste 25 åren har det dödliga våldet minskat kraftigt – dvs under just den period när vi har haft två perioder av kraftig flyktinginvandring: 1990-talets krig på Balkan och kriget i Syrien de senaste fem åren.

Ett intressant påpekande i sammanhanget rör Finland, ett nordiskt land som i flera avseenden liknar Sverige.
Finland ger knappast något stöd till den som vill hävda att hög andel utrikesfödda ger fler fall av dödligt våld. Finland har 4% utrikesfödda – Sverige har 17%. Samtidigt har Finland betydligt fler fall av dödligt våld än Sverige. Under det senaste decenniet handlar det i genomsnitt om dubbelt så många fall.

Myt nr 4.
”Nuförtiden skjuts folk ihjäl hela tiden.”

Vi kan väl börja med att titta på år 2016. Under månaderna maj, juni, juli och augusti var det en (1) människa som sköts ihjäl per månad. 1 människa i hela vårt land. 1 människa av tio miljoner.
Känns inte som Al Capones Chicago precis.

Tittar vi på helheten under längre tid så finner vi följande:
Fram tills för fem år sedan låg andelen som sköts till döds på ca 20% eller en femtedel av alla mord/dråp.
2012 steg den siffran till 25% men antalet människor som sköts till döds var oförändrat från året innan – 17 stycken. I hela Sverige. På ett år.
2012 var nämligen ett år där det var ovanligt få som mördades/dräptes i vårt land. ”Bara” 68 människor miste livet. Räknat per invånare är det i nivå med 1950-talets siffror.

Året därpå steg siffran på dödsskjutningar från 17 till 26 och andelen skjutvapenvåld har sedan dess varit ca 25-30%.
Det är idag en större andel som mördas med skjutvapen än tidigare, men de allra flesta mord och dråp i Sverige handlar fortfarande om kniv, tillhyggen, misshandel.

 

Myt 5.
”Det dödliga våldet ökar kontinuerligt i våra tre större städer. Göteborg och Malmö är särskilt hårt drabbade.”

Den här myten är mycket livskraftig. Låt oss titta på fakta:
De tre polisregioner som är knutna till Stockholm, Göteborg och Malmö är överrepresenterade när det gäller dödligt våld.
Men inte särskilt mycket. Med 62% av befolkningen återfinns 69% av det dödliga våldet i dessa storstadsområden.

Men ökar det? Både ja och nej.
I polisregion Väst dödades 17 människor 2016. Året innan 34. Ställ dig frågan – har du läst en enda rubrik om att det dödliga våldet i Västsverige halverades 2016?

Varje dag hörs människor med eftertryck hävda sånt som att ”i Göteborg blir det bara värre och värre” och ”Malmö är numera Sveriges Chicago.” Det sistnämnda har ju till och med som bekant skapat internationella förvecklingar.

Samtidigt är som vi har sett helhetsbilden en annan. Över tid så minskar det dödliga våldet i Sverige. En paradox. Hur kan detta komma sig?

En viktig förklaring är den mediala logiken.
Titta på bilderna nedan som redovisar siffror för Göteborg och Malmö – de två städer som på senare år har kommit att förknippas med ond bråd död.

Här kan vi se att det dödliga våldet är litet märkligt. Det tycks pendla mellan Malmö och Göteborg. Vartannat år är Göteborg Sveriges Chicago, vartannat år är det Malmö. Titta på grafen.

Nu kan vi ställa oss frågan – vilken typ av händelse får rubrikerna – minskningen eller ökningen?
Svaret är entydigt. Åren 2012, 2014 och 2016 var det ganska tyst om Västsverige. De åren låg fokus istället på södra Sverige. Åren 2013 och 2015 var det däremot tunga rubriker från Göteborg, men ganska tyst från Malmö.
Siffrorna ger ett tydligt mönster.

Men nu kanske någon undrar – ska inte media uppmärksamma en dramatisk ökning av dödligt våld? Vi kan ju inte skriva om det som inte händer? Eller?
Nej, naturligtvis inte. Men visst borde det vara en minst lika stor nyhet att det dödliga våldet halverades 2016 jämfört med året innan i den region där Göteborg ligger? Och samma sak gällde för Malmö 2013 jämfört med året innan.

När det dödliga våldet ökar från ena året till nästa blir det stora rubriker. När det minskar från ena året till nästa så blir det ingen rubrik alls. ”Våldet minskar ” är helt enkelt ingen säljande rubrik. Men ”Våldet ökar” säljer.

Därför så kan vi få för oss att våldet bara ökar och ökar när det i själva verket pendlar kraftigt mellan olika år.

I region Väst dödades 17 människor 2016. Året innan 34. Ställ dig frågan – har du läst en enda rubrik om att våldet i Västsverige halverades 2016?
Nog är det en smula märkligt?

PS.
Jag vill understryka att jag på intet vis tar lätt på dödsskjutningar och det faktum att de har ökat. Varje människa som mördas eller skadas är en tragedi.
Det jag vänder mig mot är den skräckpropaganda som med hjälp av lögner vill skrämma upp folk och dessutom påstå fullständigt bisarra saker om ”massinvandringen”.
—–
/Maria Robsahm 31 mars 2017/

Last night in Sweden

Ami Horowitz, dokumentärfilmare, har blivit känd för att han både i FOX och CNN har försökt använda sig av svensk kriminal-statistik. Och han har vunnit uppmärksamhet, ända in i Vita Huset. Han har filmat i Sverige och uttalat sig om migration och kriminalitet, och så använder han år 2006 som utgångspunkt, som jämförelse, för att påstå att sexualbrott i Sverige ”gått upp 50% från 2006 till 2015”.

Vän av ordning kanske undrar varför han har valt år 2006 som ”start” för jämförelsen, då lagar om sexualbrott just hade ändrats 2005, och sedan skedde ytterligare förändringar 2011. Det spelar nästan ingen roll hur man än räknar, jämför eller vilket tidsperspektiv man väljer, så inser man att antingen falskspelar eller klantar sig Horowitz om brottslighet i Sverige.

Ami Horowitz uttalar sig och påstår att han har koll på rådande lagstiftning i Sverige. Han har gjort en dokumentärfilm och ställer upp på intervjuer i de största nyhetskanalerna i USA och försöker göra politiska poänger och dra slutsatser om Sverige, om brott och dessa brotts koppling till immigration till Sverige. Han försöker enträget påstå att lagstiftning om ”rape” (våldtäkt) i USA och Sverige skulle vara likadan i slutet av den video-intervju i CNN som finns länkad här nedan.

Horowitz slarvar kraftigt på många punkter då han intervjuas, t ex använder han begreppet ”rape”(våldtäkt) även då han förmodligen menar samtliga handlingar som i Sverige klassas som sexuella övergrepp. Han hävdar även att Brottsförebyggande rådet (BRÅ) är ”keeper of all stats in Sweden” – när det i själva verket är SCB som är det, och statistik hos BRÅ handlar om brott.

Se information från BRÅ nedanför videon om du vill veta mer.

BRÅ beskriver svensk statistik och svensk lagstiftning:

”Sexualbrotten kan, med utgångspunkt i brottsbalkens definitioner, grovt delas in i fyra huvudkategorier: (1) våldtäkt, (2) sexuellt tvång, utnyttjande med mera, (3) blottning och (4) så kallat annat sexuellt ofredande (annat än blottning).

6 kap. BrB har omarbetats helt två gånger sedan den infördes år 1965, nämligen åren 1984 och 2005.
[…]
…förstärka det rättsliga skyddet för barn och ungdomar mot sexuella kränkningar och sexuellt våld.
Centrala förändringar i sexualbrottslagstiftningen år 2005 var att våldtäktsbrottet utvidgades
[…]
…tilltvinga sig samlag eller samlagsliknande handlingar
[…]
otillbörligt utnyttjande av person på grund av att denna befinner sig i hjälplöst tillstånd (medvetslöshet, sömn, berusning, annan drogpåverkan med mera)…Samtidigt infördes särskilda straffbestämmelser för brott som riktar sig mot barn: våldtäkt mot barn, sexuellt utnytt­jande av barn, sexuellt övergrepp mot barn, utnyttjande av barn för sexuell posering samt köp av sexuell handling av barn.

År 2009 infördes ett nytt brott i 6 kap. 10 §, kontakt med barn i sexuellt syfte, även kallad grooming.
[…]
Ytterligare förändringar infördes i sexualbrottskapitlet år 2011.

Och bland annat på det här viset i februari 2017:

”Utöver en eventuell faktisk ökning, troligtvis främst av mindre grova sexualbrott, finns därför antagligen ytterligare förklaringar. En delförklaring kan vara uppmärksamheten kring sexualbrottsfrågor, vilket kan bidra till att människor i ökande utsträckning definierar olika händelser, i synnerhet av mindre grov karaktär, som sexualbrott. Givet deras känsliga karaktär är sexualbrotten särskilt svåra att studera, och några säkra slutsatser om utvecklingen kan därför inte dras. Rimliga antaganden bör göras med försiktighet utifrån sammanvägning av uppgifter från flera olika källor.”

”Sexualbrotten omfattar enligt 6 kap. Brottsbalken (Brb) flera olika brottstyper, […] med varierande allvarlighetsgrad: allt från gester med kränkande sexuell innebörd till grov våldtäkt…”

”För att fånga upp utsattheten för sexualbrott ställs följande fråga i NTU:
”Ofredade, tvingade eller angrep någon dig sexuellt under förra året (kalenderår)? Det gäller både allvarliga och mindre allvarliga händelser, till exempel hemma, på jobbet, i skolan eller på någon allmän plats”

Det är komplicerat att jämföra sexualbrottsstatistik mellan olika länder och Sverige – dessutom är det komplicerat att försöka jämföra mellan olika år i Sverige – på grund av att vi förändrat och utökat lagstiftningen flera gånger, och att andra länder inte har förändrat den likadant. Man bör även notera att BRÅ pekar ut förändringar som sker på grund av många faktorer såsom anmälningsbenägenhet, rättsväsendets hantering av brottsoffer och även att människornas attityder förändras i olika grad och takt.

BRAinternationelltext

Sverige har förändrat och utvecklat lagstiftningen genom demokratiska beslut för att i högre grad försöka att

  1. motverka brottslighet
  2. bestraffa så många som möjligt som utför handlingar vilka vi anser vara brottsliga
  3. försöka skydda brottsoffer så relativt väl som möjligt

De senaste ändringarna skedde 2013 och en ny statlig sexualbrottsutredning presenterade nya förslag till förändringar i oktober 2016.

Kom även ihåg att: Om en man misstänks för att försöka köpa/betala för en sexuell handling är det också ett (1) sexualbrott i Sverige. Varje handling som polisanmäls och som räknas som en (1) misstänkt brottslig handling räknas i polisanmälningsstatistiken som ett (1) misstänkt brott.

Källor:

Kapitlet ”Sexualbrott” i ”Brottsutvecklingen i Sverige år 2008-2011”

Kapitlet ”Sexualbrott” i ”Brottsutvecklingen i Sverige fram till år 2015”, en ny rapport som utkom den 28:e februari 2017 från BRA.se

Fotnot:
Barnpornografibrott återfinns i 16:e kap. Brb och
Brott enligt bestämmelsen om människohandel för sexuella ändamål i 4:e kap. 1a § Brb

BRÅ:s NTU 2016 – brottsutsatthet (del 1)

Brottsförebyggande rådet har publicerat sin helt färska Nationella Trygghetsundersökning 2016 (NTU, publicerad januari 2017). Den undersökta utsattheten för brott, upplevda trygghetskänslan och otryggheten gäller kalenderåret före frågetillfället, alltså avser uppgifterna företeelser som skedde år 2015.

13,3 procent av alla personer som besvarat denna NTU har uppgett att de under år 2015 utsattes för brott, vilket är ungefär samma nivå som år 2005.

De vanligaste brottstyperna mot enskild person är hot (5%) och trakasserier (4,7%), minst vanliga är personrån (0,9%) och allvarlig misshandel (0,4%).

Anmälningsbenägenheten för brott mot enskild uppges vara ungefär 26%. Högst är anmälningsbenägenheten för allvarlig misshandel (61%) och lägst för sexualbrott (9%).

Hot

Utsatthet för hot är vanligast i åldrarna 20-34 år, och vanligare bland kvinnor än bland män.

Procentandelen som uppgett i NTU att de utsatts för hot under 2015 var 5%. Nära tre av tio utsatta uppger att de misstänker att hotet hade någon form av samband med deras yrkesutövande.

Trakasserier

Personer som uppger att de utsatts för trakasserier har ökat från en nivå år 2010 på 3,5% upp till 4,7% år 2015. Allvarlighetsgraden har också undersökts för de trakasserierna, 15% av de utsatta uppger att det var mycket skrämmande, 35% benämner trakasserierna som ganska skrämmande. Mer än hälften av alla utsatta har uppgett att det antingen är en helt obekant gärningsperson, eller att de inte kan veta om det var en bekant, närstående eller helt obekant person.

Utsatthet för misshandel är vanligast förekommande för personer som är i åldern 20-24 år och vanligare för män.

Utsatthet för sexualbrott är vanligast förekommande i åldrarna 20-24 år, och betydligt vanligare för kvinnor.

Bedrägerier

Andelen personer som utsatts för bedrägeri har ökat från 2006-2007, då det var ca 2,4-2,5% till 3,5% år 2015.

Procentandelen för bedrägerier mot enskild person som uppges vara polisanmälda har ökat kraftigt på bara ett enda år, upp till 49%. (från en tidigare stabil nivå runt 40% anmälningsbenägenhet åren 2005-2014, se figur 3.2 på sidan 37)

46% av bedrägerierna mot enskild person uppges ha gått tillväga över internet. 41% av fallen handlar om kreditkortsbedrägerier av olika slag. I 63% av alla bedrägerifallen så rör det sig om att ha blivit lurad på mellan 500 och 9 999 kronor. (bedrägeribrott kan vara en kombination av kreditkorts- och nät-bedrägeri-brott, och således finnas i statistiken för de båda ovan nämnda kategorierna)

Motargument kommenterar: Fler antal invånare är i högre grad mer och mer aktiva på internet för varje år som går, och både trakasserier och kreditkortsbedrägerier är ett internationellt, globalt ökande online-fenomen som inte har några geografiska begränsningar. Sådana saker kan vara delförklaringar bakom orsaken till att fler antal personer i Sverige uppger att de utsatts för sådana brott som bedrägeri och trakasserier, hot från okända.

Utsatthet för egendomsbrott mot hushåll har minskat sedan 2006, då det var totalt 12,6%, till 9,5%, år 2015.

Det vanligaste egendomsbrottet mot hushåll är cykelstöld, vilket drabbade 6,3% av hushållen i undersökningen under 2015.

Utsatthet för brott mot enskild person redovisas i procentandel utsatta personer, och egendomsbrott mot hushåll i procentandel utsatta hushåll.
Utsattheten för brott mot företag, institutioner, organisationer och myndigheter är ej med i BRÅ:s NTU. Det förekommer stort antal kända bedrägerier och bedrägeriförsök mot bl a företag, och det återfinns i polisens statistik.

Angående tillförlitligheten, representativiteten och jämförbarheten i dessa siffror så fördjupa er i pdf:n från BRÅ, i kapitlet Metod, (s. 21 – 24)

Källa: BRÅ:s Nationella Trygghetsundersökning 2016

Elisabet Höglunds vidunderliga mordtal

Författad av anonym skribent.

Blev lite nyfiken på hur Elisabet Höglund har kunnat komma fram till att det skedde 163 mord under 2016, jämfört med den förmodligen betydligt lägre siffra som BRÅ kommer att redovisa den 30 mars. Satte mig därför en stund och gick igenom Höglunds redovisning parallellt med den redovisning över 105 mord och dråp som Aftonbladet har publicerat, månad för månad. BRÅ:s slutsiffra kommer sannolik att ligga nära siffran i AB.

Det finns nog fler som har konstaterat det; Höglunds redovisning är ett enda mischmasch. Mycket värre än jag befarade. Gång på gång redovisar hon dödsfall där det finns misstanke om mord som konstaterade fall. ”Morden” på tre män i Skivarp i början av februari, där en man anhölls som skäligen misstänkt, men som nu har visat sig vara kolmonoxidförgiftning skulle hon förmodligen redovisat som mord. Hon verkar inte förstå att varje dödsfall där man inte omedelbart kan fastställa dödsorsaken utreds som ett brott, dvs initierar en förundersökning om mord – det är rutin. Gång på gång redovisar hon också dödsfall vid eldsvådor som mord. Hon verkar inte ha fattat att polisen utreder varje brand där brandorsaken inte är uppenbar som en mordbrand – det är också rutin.

Därtill finns ett antal bisarra inslag i mordstatistiken. Exempelvis den 14 oktober i Vansbro: ”Ett kranium från en människa påträffas av en jägare. Polisen inleder en förundersökning” – ett mord till i Höglunds oktoberstatistik. Eller den 11 december i Södertälje: ”En 63-årig kvinna erkänner idag ett 22 år gammalt mord” – ett mord till i Höglunds decemberstatistik.

Jag har ett förflutet som (mycket noggrann, faktiskt) journalist under 70- och 80-talet. Höglunds metoder gör mig smått sjösjuk. Men det fungerar tydligen. När jag läser kommentarerna i hennes blogg och på Facebook inser jag att faktaresistensen hos hennes tiotusentals anhängare är monumental. Det finns inget argument som skulle rubba deras tilltro till henne som sanningssägare. Höglund talar sanning och BRÅ ljuger.

När en människa har kraftigt nedsatt motståndskraft kan även en ganska harmlös virusattack bli livshotande. Moder Svea har kraftigt nedsatt motståndskraft för närvarande. Frågan är om hon pallar med sån här skit.

Fakta är fakta, men slutsatsen kan fortfarande vara rasistisk

Det finns ett välanvänt mantra bland invandringskritiker, högerpopulister, sverigedemokrater och andra som inte vill ses som rasistiska: ”Sanningen kan aldrig vara rasistisk”. Om man med sanning menar specifikt fakta så stämmer det ja. Men uttalandet i sin helhet som man gör kan fortfarande vara rasistiskt. Man måste skilja på fakta och slutsatser.

Fakta är fakta, men det är rasism att använda fakta till att dra slutsatser som demoniserar, generaliserar, diskriminerar eller kollektivt bestraffar en grupp människor (t ex araber, judar, romer, invandrare, muslimer etc) pga vad en extremt liten minoritet människor gör (brottsliga invandrare). En rasist kan ta upp statistik som stämmer, men det betyder inte att deras slutsatser av statistiken stämmer.

Här är ett exempel. En talande statistik från BRÅ om otryggheten i samhället  är att utrikesfödda är nästan DUBBELT så otrygga som inrikesfödda med minst en inrikesfödd förälder. (30 % vs 17 % ).

Rasister kan ta det faktumet och säga ”Ni ser, vi har tagit in för mycket invandrare, särskilt araberna och muslimerna, deras aggressiva gener och medeltida kultur skapar brottsligheten. Vi måste stoppa den muslimska invandringen helt och skicka tillbaka så många som möjligt!”.

En ickerasist kan säga ”Titta, samhället skiter i invandrarna och de fattiga förorterna, det behövs mer resurser, polisinsatser och trygghet för att kontra de socioekonomiska faktorer som skapar brott och otrygghet. Vi måste fördela samhällets ekonomiska resurser bättre så de tillkommer de fattiga områdena i större grad!”

Båda analyserna vilar på korrekt fakta, men har helt olika slutsatser. Så bara för att en rasist använder korrekt fakta (vilket de gör ibland, ibland inte) så betyder det absolut inte att de gör en korrekt analys och drar en rationell slutsats av dessa fakta. Tvärtom drar de ofta en irrationell och rasistisk slutsats, och dessa rasistiska slutsatser förtjänar tung kritik trots att de började med korrekt fakta.

Och nej, det är inte ”modigt” att dra rasistiska slutsatser. Det är fegt för då ger man sig på redan utsatta minoriteter.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.