Etikettarkiv: stigma

Att ha eller inte ha: Tolkningsföreträde

Denna krönika kommer att handla om ord, och hur vi väljer våra ord. Vem avgör egentligen vilka som är OK, och vilka som inte är det?

För en del av oss är det orimligt, ologiskt, onödigt, ointelligent, obehagligt, osunt, oacceptabelt och obegripligt.

För vissa av oss är det rimligt, logiskt, nödvändigt, intelligent, behagligt, sunt, acceptabelt och begripligt.

För några av oss är det både och. Några av oss står i mitten av skalan och vet inte riktigt var vi ska ta vägen. Det är vi som tycker att ”har det inte gått lite för långt med hur mycket de klipper i Kalle Anka?” eller rör inte våra heliga kor Pippi och Tintin. Oavsett. Man rör ju inte skriven litteratur!

De sistnämnda är vi som går halva vägen, vi som har förstått att det finns betänkligheter, men vi tar dem inte på det fullaste allvar som de faktiskt förtjänar. För mig är det svårt att acceptera tankebanan, det är som om att vi som är ”halvvägare” inte riktigt har förstått, men som ändå väljer våra ord för att inte stöta oss med andra som antingen ingår i den grupp som utsätts eller med de av oss som är mer insiktsfulla, och osjälviska.

Varför så självisk?

Själviskhet, eller egoism, är för mig ett nyckelord. Egoism är en mekanism som styr vår vilja att fortsätta använda oss av uttryck som vi alltid har gjort. Det vi tappar bort på vägen är att det finns en motpart i alla sammanhang där vi använder uttryck, accepterar samma uttryck, inte reagerar då vi bevittnar dessa uttryck, vill behålla rasistiska stereotyper samt fasar över hur ”det har gått för långt”. Det håller inte. Det är inte ett giltigt argument någonstans överhuvudtaget. Det är själviskt och det tar ingen hänsyn till vad våra medmänniskor känner, tycker eller protesterar mot.

Här vill jag passa på att flika in en anekdot, som jag känner är talande för hur många av oss faktiskt tänker. Följande är hämtat från en Facebook-status jag skrev härförleden:

Vardagsrasismen. En pigg och glad kvinnlig representant för Maglarpsbullen AB – Chokladbollsfabrik stod och gjorde reklam för företagets godsaker när jag var och handlade på ICA. Två äldre kvinnor går långsamt framför mig och stannar till, medan jag med något raskare steg försöker ta mig mot kassorna. Den ena av kvinnorna frågar den andra: ”Vill du ha lite n****bullar? Fast så får man ju inte säga”. Maglarpskvinnan svarar högt och glatt: ”Jo, det får man visst det! Men inte när jag står här. Men det heter ju så!”.

Den tragiska egoismen hos oss lyser igenom och den följs av en obehaglig eftersmak såväl i anekdoten som när vi hävdar att det har gått för långt när Disney väljer att plocka bort rasistiska stereotyper i ”Jultomtens verkstad” – den svarta dockan och den äldre judiske mannen som båda figurerar i filmen – för övrigt det enda i filmen som klippts bort av humanistiska skäl. Vi ska inte tappa bort att den heliga kon ses av alla, inkluderat barn som har svårt med att vara kritiska och inte känner till den vidriga historiska kontexten. Jag är av uppfattningen att ingenting går förlorat av att dessa rasistiska nidbilder är borttagna. Jag är också av uppfattningen att det inte spelar någon som helst roll om Pippis pappa är söderhavskung eller om jag inte, som barn, har tillgång till kontroversialismen i Tintin i Kongo. Återigen, det är vår egen vilja, vår egen önskan som styr att det är viktigt att vi får fortsätta läsa om, och föra vidare, rasism. Inte barnens.

Tolkningsföreträdets fällor

Om vi skulle ta och kika lite på vad vi faktiskt diskuterar här, nämligen fenomenet tolkningsföreträde, så kan vi bl a komma fram till följande tankar:

  • När vi tycker att ”det är inte så farligt”.
  • När vi fasar över att språket förändras till att bli mer inkluderande.
  • När vi tar oss rätten att avgöra vad som är rasistiskt eller kränkande för en annan människa.
  • När vi inte tänker på våra medmänniskor.
  • När vi är själviska.
  • När vi är arga över att inte få lov att kränka andra människor.

Faktum är och kvarstår: Vi som inte ingår i den utsatta gruppen, oavsett vilken, kan ALDRIG ge oss själva tolkningsföreträde – utan att samtidigt vara egoister. Vi som ändå väljer att göra det, för att ”hävda vår rätt” och behålla vår ”det heter faktiskt så”-mentalitet, förefaller likgiltiga inför att uttrycken och accepterandet av rasistiska stereotyper, överförs till nästa generation. Vi medverkar till att samhället fortsätter att vara exkluderande, när vi istället ska sträva efter att samhället ska vara inkluderande.

För vilka är det viktigt att behålla rasistiska nidbilder och uttryck?

I den eviga diskussionen om huruvida barnlitteratur ska vara fri från rasism vill jag väcka en tanke: Förlorar historien om Pippi något på att pappa Efraim är ”söderhavskung” istället för ”n****kung”? Om svaret är nej, vad är då argumentet för att behålla rasismen?*

I böckerna om Lilla Hjärtat kunde vi se hur, medvetet eller omedvetet, ”Blackface”-traditionen fördes vidare på ett klumpigt och obehagligt sätt. Författarinnan valde senare att dra tillbaka böckerna 2012. Ett bra beslut, i mina ögon.

Jag vill också väcka tanken om huruvida Tintin i Kongo är en nödvändig del av våra barns barndom? Är detta oomtvistat rasistiska seriealbum – betänk den belgiska kolonialismen – oumbärligt och tar till vara på alla viktiga funktioner som vi tycker att barnböcker bör ha?Kan våra barn klara sig utan Jan Lööfs rasistiska stereotypiska skildringar av andra kulturer? Jag vill hävda att de kan det.

Det är inte våra barn som går miste om den ”fantastiska” litteraturen, det är vi i äldre generationer som reagerar, fasar och går man ur huse för att ge vår egen själviskhet näring. Våra barn kunde inte bry sig mindre.

För oss som vill läsa böckerna så finns de fortfarande och är för evigt bevarade vid Kungliga biblioteket.

Att ge oss själva tolkningsföreträde för vad som uppfattas som kränkande, nedvärderande, rasistiskt eller stigmatiserande är själviskt. Vi kan inte fortsätta göra det om vi samtidigt hävdar alla människors lika värde och vill verka för ett inkluderande samhälle.

Det lirar inte.

Det är orimligt, ologiskt, onödigt, ointelligent, obehagligt, osunt, oacceptabelt och obegripligt.

* Astrid Lindgren gav redan 1970 uttryck för att OM hon hade skrivit böckerna om Pippi  senare hade hon aldrig gjort pappa Efraim till ”n****kung”.

Tillägg 1: Redigeringarna i ”Jultomtens verkstad”, Tintin i Kongo, Pippiböckerna och andra ”drabbade” kulturskatter har gjorts av de företag som äger rättigheterna till böckerna och filmerna.

Tillägg 2: Antisemitiska barnböcker från 30- och 40-talen är sedan lång tid tillbaka bortplockade från bibliotekshyllorna.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Om ordet ”lapp” och varför vi ska sluta använda det

Använder du ”N-ordet”? Kanske ”Z-ordet”? Säger du ”handikapp”?

De flesta av oss är i alla fall medvetna om hur kontroversiellt det är med såväl ”N-ordet” som ”Z-ordet”. En del av oss är också på det klara med att begreppet ”handikapp” är förpassat till historien. Många tar sig rätten att, med en dåres envishet, fortsätta nedvärdera och kränka utsatta minoriteter, trots att det finns så många argument för att begagna de modernare, mer neutrala begreppen. Det enda argument de har för att fortsätta kränka andra människor är att ”Det har alltid hetat så”, ”Det heter så” och ”Jag har alltid sagt så, så varför ska jag ändra på mig nu?”.

Vad många inte vet är att ”lapp” är ett nedvärderande och kränkande uttryck. I fortsättningen av artikeln kommer jag att använda mig av ”L-ordet”.

Vad är det nu med ”L-ordet” då, tänker ni? Ska man inte kunna säga någonting nuförtiden? För mig räcker det med att individen själv inte vill bli kallad ”L-ordet”. Och vad är anledningen till att begreppet anses nedsättande? Jo, samer har historiskt sett blivit benämnda med ”L-ordet”. ”L-ordet” finns inte i det samiska språket och många samer vill idag inte bli kallade ”L-ordet”. ”L-ordet” härrör troligen från finskans ”lappalainen” som i sig betyder ”lapsk/från Lappland”, och det finns tolkningar som gör gällande att ”L-ordet” kan ha betydelsen av ”en som bor långt borta/avsides” eller ”dom andra” – alltså ett ord för att särskilja människor*.

Ordet har, med andra ord, inte heller sitt ursprung i samernas egna sinnevärld. ”L-ordet” är föråldrat, stigmatiserande och kränkande. Samer kallar sig själva för ”samer” och inget annat och de bör själva bli kallade så som de kallar sig själva. Ordet ”same” kommer från samiskans ”sápmelas” och betyder ”människa”. Tänka sig, människor vill bli kallade för vad de är.

Samer har genom historien varit utsatta för övergrepp i form av rasbiologiska experiment och rashygien. Undersökningar, fotografering och skallmätningar (utförda med speciella verktyg) utgjorde viktiga pusselbitar i s k ”Lappundersökningar” (bok utgiven 1941).

”L-ordet” hänger kvar i massvis av ordsammansättningar, namn på djurarter och ortsnamn. Är det dags att tänka om och finna nya ord? Det är inte första gången man, i så fall, byter namn på en ort, eller djurart. Eller är behovet av att vi ”måste” hålla oss kvar vid de gamla, kränkande benämningarna större än respekten för våra medmänniskor?

Exempel på ordsammansättningar med ”L-ordet” är:

  • lappkast
  • lappsjuka

Exempel på namn på djurarter med ”L-ordet” är:

  • lapphund
  • lappuggla

Exempel på ortsnamn med ”L-ordet” är:

  • Lapporten
  • Lappträsk
  • Lappland

Landskapsnamnet Lappland visar att samerna inte ens har fått namnge sin egen region, Sápmi.

Vad är det som säger att vi inte skulle kunna använda oss av andra benämningar eller de samiska benämningarna? Som exempel skulle Lapporten, i så fall, få heta Tjuonavagge. Det låter väl finfint?

Så länge ”L-ordet” lever kvar i ortsnamn, namn på djurarter och i diverse ordsammansättningar blir det svårt att kräva av gemene man att man inte ska använda sig av ”L-ordet”. För att vi ska komma dithän måste det förmodligen till förändringar i attityder kring vedertagna uttryck. Varför inte börja med att byta namn på landskapet? Jag föreslår ”Sameland”, alternativt ”Sápmi” som nytt och fräscht namn på vårt nordligaste landskap.

Vem har egentligen tolkningsföreträde för vad som är rasistiskt eller kränkande? Är det du, eller är det den historiskt utsatta minoriteten?

Se dig själv i spegeln och fråga dig om det är viktigt för dig att fortsätta hävda din rätt att svänga dig med det (för dig) ”riktiga” ordet och samtidigt kränka medmänniskor. Eller är det kanske så att det är en självklarhet att lämna de föråldrade, stigmatiserande och nedvärderande uttrycken åt historien, så att vi kan få ett samhälle som inkluderar alla, oavsett?

Och nej, argumentet att ”det alltid har hetat så” eller att vissa i den utsatta gruppen använder benämningen är inte legitima argument.

On topic, kuriosa och en självklarhet: Till skillnad från Björn Söder anser jag att det går finfint att vara same OCH svensk samtidigt.

* Uppgift om etymologin för ”L-ordet” är inhämtad från kommunikatör på Sametinget.

Lästips:

SVT: Ordet lapp var i fokus första rättegångsdagen

DN: Man kallade same för ”lapp” – åtalas

”Det har ju alltid hetat så!”

 

Om ordet ”handikapp” och varför vi ska sluta använda det

Häromdagen när jag var ute på en löprunda passerade jag, som så många gånger förr, den där skylten som stavas ”Handikappbad”. Jag har ofta funderat över den där vita skylten med den svarta texten och varför den inte har ersatts av en skylt med ett modernare, mindre stigmatiserande, uttryck för att benämna den där badplatsen.

Skylten jag pratar om fungerar som en vägledning till ”Ribersborgs handikappbad”. Vid ett tillfälle har jag mailat kommunen och ställt frågan om det inte vore på tiden att ta steget in i nutiden, och lämna dåtiden därhän. Jag fick inget svar.

Om vi tar och kikar lite på hur språkbruket beträffande gruppen funktionsvarierade har förändrats över tid kan vi på Nordiska Museets hemsida läsa följande:

Idiot, imbecill, sinnesslö, efterbliven, dåre, vanför, krympling, invalid, kroniker, handikappad. Orden har skiftat och orden har också signalerat att problemen legat hos individen själv. Numera talar man om funktionshinder, funktionsnedsättning eller nedsatt funktionsförmåga.

Det gammalmodiga och nedvärderande ”handikapp” har, sedan länge, sorterats bort, via mer accepterade ”funktionshinder” och ”funktionsnedsättning” till de nyare ”funktionsvariation” och ”funktionsskillnader”. För övrigt är ”funktionshinder” och ”funktionsnedsättning” två olika saker. I officiella sammanhang lever inte alltför sällan de förlegade, kränkande och stigmatiserande begreppen ”handikapp” och ”handikappad” kvar. Vi kan se det på skyltar, men också i gamla föreningsnamn som inte orkat, eller velat, byta namn till något fräschare och mindre unket.

Vi kan se det på kommuners hemsidor, vi kan se det i utbildningsbeskrivningar och i uttryck som ”handikappanpassning” och ”handikappomsorg”.  Vi kan se det i idrottsföreningar som FIFH (Föreningen Idrott för Handikappade) och på portalen där de olika ”handikappförbunden” i Sverige beskrivs. Vi kan läsa om ”handikappersättning” på Försäkringskassan och på Riksdagens hemsida i samband med en motion skriven för två år sedan. Vi kan se det i dagspressen som t ex i artikeln ”Handikapptoa med larmknapp till SOS” i Sydsvenskan och vi kan se det på diverse varuhus hemsidor.

Jag reagerar reflexmässigt då media använder sig av benämningen, och har många gånger mailat och ifrågasatt. Jag har då även bifogat min artikel Note to self: Sluta säga ”handikappad”! för upplysnings skull, vilket jag anser att man inte ska behöva göra för journalister. Det borde vara en självklarhet. Svaret blir alltid att de ska editera artikeln. Men skadan är redan skedd: Internet glömmer aldrig och den fysiska utgåvan av tidskriften eller dagstidningen är redan ute och har lästs av alltför många.

Begreppet ”handikapp” är på väg att försvinna ur Svenska Akademiens Ordlista och på Socialstyrelsens hemsida kan vi läsa följande om begreppet ”handikapp”:

Handikapp tas bort som uppslagsterm och termen avråds som synonym till såväl funktionsnedsättning som funktionshinder.

Det finns en vilja till förändring: istället för ”handikapp” och ”handikappanpassad” rekommenderas definitionerna ”funktionsnedsättning” och ”tillgänglig”. Vi kan hos Socialstyrelsen också läsa oss till att det handlar om en rekommendation, och inte ett tvång.

Vad är det då som är så farligt med att använda sig av begreppet ”handikapp”? Vi menar ju inget illa med det, tänker vi. Ja, så tänker många om andra nedvärderande, föråldrade och stigmatiserade benämningar på människor. ”Det har ju alltid hetat så!”, ”Det heter ju så!” eller ”Jag har alltid sagt så, så varför ska jag ändra på mig nu?” kommer ofta reflexmässigt hos dem som till varje pris vill behålla sin ”rätt” att kränka utsatta minoriteter. Så varför ska vi ändra på oss?

För mig räcker det med att den enskilda minoriteten inte vill bli kallad för det vi envisas med att benhårt hålla fast vid. Det finns ytterligare argument till att vi ska byta ut det förlegade ”handikapp”. T ex för att de nyare benämningarna på ett neutralt och pedagogiskt sätt berättar för oss vad vi faktiskt har att förhålla oss till.

Damon Rose, redaktör på ”Ouch!”, en tidskrift om och för funktionsvarierade ger sin syn på begreppet:

”Handicapped” is a word which many disabled people consider to be the equivalent of nigger. It evokes thoughts of being held back, not in the race, not as good, weighed down by something so awful we ought not to speak of it

I en artikel jag skrivit tidigare här på Motargument har jag rett ut begreppets ursprung:

Ordet ”handikapp” kommer från engelskans ”hand in cap”, ett spel där insatser lades i en mössa, eller hatt. På 1700-talet började man använda begreppet om kapplöpningshästar som belades med extra tyngder, i syfte att jämna ut spelet. I samband med dessa kapplöpningar fick ordet sin moderna betydelse. ”Handikapp” är ett uttryck för att det förutsätts att någon har svårare att klara sig, oavsett om det rör sig om sport, då regler styr ”handikappet”, eller i livet, där funktionsnedsättningen ligger till grund för ”handikappet”.

Att medvetet, eller omedvetet, hålla fast vid begreppet ”handikapp” är funkofobiskt. Funkofobi är fördomar mot människor med funktionsvariationer.

Historiskt sett har funktionsvarierade fått stå vid sidan av samhället: man har omyndigförklarats, man har ansetts obildbara, man har tvingats in på anstalter och institutioner, man har utsatts för tvångssteriliseringar och andra övergrepp (Vipeholmsexperimentet, Willowbrook-experimenten och STD-studien). Hur ska vi komma ifrån de hierarkiska strukturerna i samhället, och skapa inkludering och delaktighet, om vi inte ens kan lära oss att bemöta människor på ett respektfullt och sakligt sätt?

Vi ska vara medvetna om att det, precis som vid utfasning av andra förlegade uttryck, handlar om att förändringen måste få lov att ta tid. Men om inte samhället, och officiella instanser och organisationer, byter synsätt och benämningar, hur ska vi då få enskilda individer att göra det? Vi kan göra jämförelser med andra uttryck som sorteras bort, t ex ”N-ordet”, ”Z-ordet” och ”L-ordet” (som är det föråldrade ordet för ”samer”), där vi har kommit mycket längre.

Vad är det som gör att det är så svårt just med gruppen funktionsvarierade?

Och nej, argumentet att ”det alltid har hetat så” eller att vissa i den utsatta gruppen använder benämningen är inte legitima argument.

*Funkis ett ord för framtiden?

(Det finns betänkligheter kring L-ordet också. Jag återkommer till detta i en annan artikel)

Varning för Samhällsnytt!

Den 1 september 2017 lanserades en ny alternativ nyhetssajt. Den har kommit att få det förtroendeingivande namnet Samhällsnytt.

Vad är Samhällsnytt?

På hemsidan kan vi läsa följande:

Samhällsnytt ämnar ta ett brett publicistiskt grepp. Vi kommer att bevaka fler områden där etablissemangsmedia fortfarande uppvisar underlåtenhetsförsyndelser. Vi kommer också att fokusera mer på allmän nyhetsjournalistik. Dessutom kommer vi regelbundet att göra granskande och grävande filmreportage.

Vi är fulla av entusiasm och övertygade om att det starka team vi nu har satt ihop borgar för att Samhällsnytt ska bli den publicistiska produkt som framtidens samhällsintresserade mediekonsumenter vill ha och har rätt att kräva.

Vi hälsar alla hjärtligt välkomna till den nya och förhoppningsvis berikande medieupplevelse som vi gett namnet Samhällsnytt!

Samhällsnytt är i stora drag samma som Avpixlat, som la ner samtidigt som Samhällsnytt startade upp.

Varför byter Mats Dagerlind et al namn? Innan nyhetssajten 2011 antog namnet Avpixlat gick man under namnet Politisk Inkorrekt. Den enklaste förklaringen är att man känner sig ha förbrukat sin trovärdighet efter några år. Politiskt Inkorrekt, sedermera Avpixlat, var populärt hos redan frälsta, men de bar på ett stigma som hindrade dem att nå ut till icke-frälsta.

I och med namnbytet ser man möjlighet att vinna nytt territorium. Vi som dagligen hänger med i den politiska debatten och följer såväl gammelmedia som alternativ media ser igenom denna taktik.

Intressant att notera är att Kent Ekeroth, och hans förening Sverigevänliga intressen, är den som registrerat det nya domännamnet, samnytt.se. Ekeroth, som sitter kvar i Riksdagen samt i justitieutskottet trots fällande dom för ringa misshandel, har varit kopplad till Samhällsnytts föregångare också. Ekeroth har använt sitt eget bankkonto till att samla in pengar för Avpixlats räkning, något som ledde till att han straffbeskattades då han inte redovisade intäkterna i deklarationen. Han har också haft redaktionellt inflytande på hatsajten.

Att flera i den ”nya” hatsajtens redaktion har arbetat för eller nära SD är ingen överraskning.

Namnändringen har medfört att medarbetare kommit och gått. Formaliteter som att Mats Dagerlind ändrat titel från redaktör till politisk chefredaktör är ytterligare ett sätt att försöka framstå som en seriös nyhetskälla. Nye chefredaktören Tommy Carlsson, med förflutet på Skaraborgs Läns Tidning, har funnits i kretsarna kring numera nedlagda Folkets Demonstration. Egor Putilov, aka Tobias Lagerfeldt, aka Alexander Fridback, är ännu ett nytillskott i redaktionen. Putilov uppmärksammades i våras då han i egenskap av frilansjournalist och f d handläggare på Migrationsverket skrev debattartiklar i media, men undanhöll att han i själva verket arbetade på SD:s riksdagskansli.

En annan ny medarbetare är Erik Almqvist, som enligt hemsidan är en av Samhällsnytts fasta krönikörer. Erik Almqvist är f d riksdagsledamot för SD, mest känd för att ha varit drivande i järnrörsskandalen, som ledde till hans fall, då han åtminstone officiellt uteslöts ur SD. Det internationella trumfkortet, tillika forskare och professor i socialantropologi, Jonathan Friedman, unga stjärnskottet inom nationalekonomi John Gustavsson och läraren Björn Norström är ytterligare några av de fasta krönikörerna på sajten. I sanningssägaren och företagsekonomen Jan Tullberg tycker man sig ha det hela på det torra, då Tullberg ses som en aktad och seriös krönikör. Jenny Piper, medlem i SD Ystad, som öppet har försvarat Bechir Rabani (antisemit och NMR-anhängare), är ett annat namn i staben.

Samhällsnytt säger sig vilja bredda sin journalistik och bevaka även andra saker än muslimer, invandrare, migration och flyktingar. Om vi kikar på förstasidan finner vi artiklar om flyktingar, kyrkovalet, muslimer, nyanlända, gränskontroller, gängkriminalitet, EU, ensamkommande, svenska värderingar, terror, F!, misstroendeförklaring, islamistpartier, moskéer och massinvandring.

Samhällsnytt är inget nytt. Det är samma enformiga, hatiska och främlingsfientliga mantra om och om igen.  Samhällsnytt bedriver samma ”journalistik” som dess föregångare Politiskt Inkorrekt och Avpixlat har gjort. Det som är nytt är namnet, designen på hemsidan och några skribenter.

Gå inte på den lätte.

Låt SD behålla stigmat

SD har stagnerat på 16-18 procent. Sedan december 2015 har de tappat några procentenheter – gissningsvis proteströstare som egentligen aldrig identifierade sig med partiet.

När jag diskuterar med politiskt aktiva och andra intresserade ploppar nästan alltid frågan om hur partier framgent bör förhålla sig till SD upp. Många har landat i att det bästa vore att behandla dem som alla andra partier, och ”låta dem ta ansvar” – som i Finland, Norge och Danmark. De har uppfunnit termen ”beröringsskräck” som benämning på oviljan att samarbeta med SD, för att få det att framstå som någon sort irrationellt och lite tramsigt beteende. Jag förstår hur de tänker, men jag håller inte med. Här förklarar jag varför, och jag gör det helt utan moraliska eller sakpolitiska ställningstaganden – vi lägger allt sådant åt sidan och isolerar istället den strategiska frågeställningen ”hur hindra SD från att växa”.

Att få SD att krympa tror jag inte går, annat än marginellt, som jag skrivit tidigare. De har de röster de ”ska ha”. Runt femton procent av svenska folket anser av allt att döma att muslimer överlag inte bör få leva i Sverige och/eller att invandring i nästan alla lägen är dåligt, och att Sverige ska bebos av etniska svenskar, och de medborgarna kommer inte att välja något annat parti. Visst ska vi försöka ändra deras uppfattning, men sådant tar tid.

Runt SD finns ett stigma, och det skapades naturligt ur SDs nazistiska rötter. Främlingsfientliga partier i andra länder har inte den bakgrunden, och därför har de kunnat växa in i väljargrupper SD har svårt att nå. Vi som var vuxna på nittiotalet kopplar för alltid ihop namnet med heilande skins som marscherade 30 november. SD har ägnat de senaste tio eller så åren åt att försöka få bort den fläcken, med mycket klorin och ivrigt tvättbrädsgnuggande, men det har bara lyckats delvis.

Nasserötterna kombinerat med företrädare som hela tiden ertappas med att uttrycka sig grovt rasistiskt placerar SD i en stigmatiserad bubbla. Den som kliver in där är för evigt solkad. Detta blir förstås en självuppfyllande cirkel. ”Invandringskritiker” med stabil förankring i samhället vill inte förknippas med nazister och rasister, och avstår från att ställa upp som företrädare för partiet, och då måste partiet även fortsatt representeras av personer som i hög grad är rasister eller av andra skäl olämpliga och så skapas en evig loop.

I min egen bekantskapsbubbla av i huvudsak tjänstemän i Storstockholm finns mig veterligt inte en enda person som öppet går ut med att vara SD-anhängare. Statistiskt sett känner jag säkert åtskilliga som sympatiserar med partiet, men de erkänner det inte annat än till likasinnade, och dit hör uppenbarligen inte jag.

SD har blivit som en sekt.

Detta stigma hindrar förstås inte människor från att rösta på partiet. Men det hindrar partiet från att växa.

Att behandla SD som ”vilket parti som helst”, dvs att normalisera partiet och ge dem samma status som övriga partier, är att ge dem ett fritt pass att byta ut sina rasseföreträdare mot ”normala” personer och sedan håva in kanske tio nya procentenheter väljare.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Att kleta etikett på människor

Hos många av oss uppstår ibland behoven att kategorisera och att dela in människor efter olika kriterier. Ibland kan det vara en nödvändighet att förenkla, för att t ex diskussioner ska bli mindre komplicerade, men ibland används det som ett verktyg för att markera tillhörighet och icke-tillhörighet. I denna krönika analyseras etikettering som har sin grund i en rad olika faktorer.

Det vi ofta inte tänker på när vi väljer att kleta en etikett, en stämpel, en kategori eller en tillhörighet på oss själva eller på andra är att vi i samma andetag riskerar peka ut och slå fast skillnader mellan människor. Dessa skillnader är i sådana fall sällan av positiv karaktär. Anledningen till att vi generaliserar och delar in oss i grupper har ibland sin grund i att man vill hävda sig själv, eller framhäva en grupp som man själv anser sig ingå i. Andra faktorer som kan spela roll är att man kanske uppfattar andra som avvikande, skrämmande eller främmande. Det kan finnas en inneboende rädsla för de man väljer att peka ut som ”något annat” än vad man själv är. Mindervärdeskomplex kan vara ytterligare en faktor till varför man tycker att det är viktigt att dela in människor i olika kategorier. Etiketten kan vara ett sätt att manifestera en (inbillad?) överlägsenhet.

Olika etiketter för olika människor

blank-labels-coloured-largeJag ska nu ge några exempel på etikettering som jag funderar över. Sådana kategoriseringar används ibland på ett ogenomtänkt sätt. Det kan göras av vana, eller för att sammanhanget man befinner sig i verkar ”kräva” det, för att man inte vill riskera att sticka ut eller uppfattas som annorlunda, eller feg. Det kan vara del i en jargong, eller i en nedvärderande attityd gentemot andra, och i viss utsträckning mot sig själv. Exempel på jargong, eller nedvärderande attityd, är när vissa svenskar kallar sig själva för ”svenne” och en del invandrare benämner sig själva som ”blatte” i vissa sammanhang. Då någon framhäver andras etnicitet, religiösa tillhörighet, sexuella läggning eller funktionsnedsättning i syfte att peka på skillnader mellan människor, så är man ute på hal is. Ofta är dessa etiketter en del av samhället och den attityd som finns hos många, i större eller mindre utsträckning. Det man gör när man kletar etiketter på människor är att man undviker att se personen bakom etiketten. Man väljer istället att se det ”avvikande”, det skrämmande eller det farliga. Valet ger utlopp för behovet av att behöva skilja på folk och folk.

Den gemensamma nämnaren för dessa etiketter är att de inte är självvalda. Man har inte valt sin hudfärg, att vara homosexuell, jude eller att ha en utvecklingsstörning. Problemet med att kleta etiketter på människor är att man, i samma stund, generaliserar om hur vissa människor förväntas vara. Att generalisera utifrån ”avvikande” egenskaper är en farlig väg att gå, eftersom det kan leda till något mycket större än bara etiketten. Beroende på sammanhang och vilka man angriper, och vilka man angriper tillsammans med, så kan beteendet eskalera och innefatta mobbning, trakasserier, hot och våld.

Att kleta etiketter för politisk vinning

I Sverige finns idag ett parti som är, nästintill, besatt av att kleta etiketter på människor. Sverigedemokraterna ser det som en självklarhet, och nödvändighet, att kategorisera människor i ”svenskar” och ”invandrare”. Det var inte länge sedan andre vice talman Björn Söder talade om att judar och samer inte är svenskar. Ytterligare generaliserande etiketter som SD-politiker, och en stor andel av deras sympatisörer, använder sig av är ”vänsterextremist” och ”PK”. Skiljelinjen mellan muslimer och islamister är ytterst diffus, och grovt generaliserande, hos dessa i SD.

Varför är det så viktigt, för några, att syna, kategorisera och generalisera utifrån egenskaper som personer inte kan råda över? När det handlar om åsikt, och ideologi, har alla rätt att ifrågasätta och granska, eftersom de är åsikter och föränderliga. Däremot är etnicitet, religion, sexuell preferens och funktionsnedsättningar beständiga, väldigt privat, och inte heller självvalda. Varför är det så fundamentalt viktigt för politiker i ett parti, och för SD-sympatisörer, att diktera hur, och vad, andra människor är, eller känner sig som?

SD:s syfte med den generaliserande stigmatiseringen av människor i Sverige är att peka ut, och synliggöra, skillnader mellan människor utifrån ursprung, religion eller nationalitet. Genom att generalisera så skuldbeläggs, avsiktligt och medvetet, massor av människor enbart baserat på de rådande fördomarna om vad alla individerna i den gruppen anses ha för egenskaper. Man väljer ut egenskaper som man tycker skiljer sig åt från den gruppen man själv tror sig tillhöra och lyfter fram de andras egenskaper för att försöka skapa en polarisering mellan det ”svenska” och det som inte är ”svenskt”. Det man gör är att hierarkiskt dela in befolkningen, och samtidigt pekar man ut vissa som mindre värda, som lägre stående. Vissa betraktas som en ”andra klassens medborgare”, de är människor som eventuellt får vara i Sverige på nåder. Kraven är att alla måste sköta sig och, explicit, bli ”svenska”.

Alternativ medias roll

En viktig roll i stigmatiseringsprocessen spelar alternativ, s k opinionsbildande, media. Den utger sig för att sitta på ”den oretuscherade sanningen”. Nättidningar som Avpixlat, Fria tider och de numera nedlagda Dispatch International och Exponerat har främlingsfientligheten, hatet, polariseringen och skuldbeläggandet som livselixir. Taktiken som dessa använder sig av är att misstänkliggöra, generalisera och att peka ut vissa människor enbart på grund av vilken grupp de anses tillhöra. Att dessa hatsajter inte drar sig för att tulla på korrektheten i sina artiklar kan vi se både här, där och lite varstans. Kopplingen mellan Avpixlat och SD är omtalad, och dokumenterad.

groups-29097_640Utopisamhället som SD vill ha är ett etniskt homogent Sverige. Mer om SD:s tankar om nationen, nationalismen, svensk kultur, mångkulturalism, repatriering (d v s resebidrag till återvandring) och invandring finns att läsa här. Tanken om assimilation är stark, och nödvändig för SD. Med assimilation menas att invandrare, eller nationella minoriteter, måste helt överge sin kultur och sina traditioner, och helt anamma svensk kultur och svenska traditioner. För SD är det inte tänkbart att personer själv kan få kombinera valfria delar ur två, eller flera, kulturer. Åtminstone inte så länge de vill leva i Sverige. Det är smått tragikomiskt då man funderar över hur utlandssvenskar firar midsommar, äter blodpudding och har svenska flaggor.

Orden ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” är populära och används frekvent av såväl SD-företrädare som SD-sympatisörer. Sverigevänner är enligt dem endast de personer som värnar om allt det ”svenska”, om att behålla Sverige svenskt. För en sverigevän är det viktigt att det inhemska premieras före allt utländskt som ska undvikas. SD:s iver att försöka tysta åsiktsmotståndare, de s k ”vänsterextremisterna”, har resulterat i en riksdagsmotion, kallad ”Intensifierat arbete mot svenskfientlighet”, skriven av riksdagsledamöterna David Lång och Paula Bieler. Motionen går i korthet ut på att SD anser att invandrare, och några svenskar, trakasserar och diskriminerar de som anses vara ”sverigevänner”. I motionen nämns att lagen om Hets mot folkgrupp (16 kap., 8 §) används på ett för svenskar otillräckligt sätt. Mycket av retoriken handlar om den s k ”omvända rasismen”, vilken, enligt många, inklusive mig själv, faller på eget grepp.

Det finns ett inneboende behov hos alla människor att benämna sig själv, och andra. För några handlar det om att försöka skapa sig en trygghet, men i många fall handlar det om att beskriva tillhörighet och icke-tillhörighet. Man vill, oftast, tillhöra en grupp. Samtidigt vill man förpassa andra till en annan grupp. Retoriken skapar olika lag, och till och med fiender. Det obehagliga är att dessa metoder används för att underbygga och stärka en politisk agenda. Nu presenteras denna agenda i en ”snygg förpackning”, levererad av SD med ett ivrigt ackompanjemang signerat alternativ media. Det är då det blir riktigt farligt.

Jag har berört detta ämne i några krönikor tidigare:

Vem är svensk?

”Allas lika värde”?

Tillsammans kan vi

Stigmatisera inte oss som följer hatgrupper!

tiggarhatVi på Motargument följer de flesta nationalistiska fora på nätet. En del av oss gör det som ”oss själva”, och andra med fejkade konton, eftersom de flesta grupper kollar upp dem som går med, och det blir fort uppenbart att vi inte är sverigedemokrater, sverigepartister, tiggarhatare eller håll-den-vita-rasen-ren-ivrare.

Varje dag – oftast flera gånger om dagen – går en del av oss in och läser om apjävlar som ska skickas hem med bananbåt, om smutsiga äckeltiggare som ska drivas bort, om hur hemskt det är att bo i ett land där man inte får säga negerboll och om Jimmie Åkesson som det är så synd om för att alla vuxenmobbar honom. Hjärtan. Puss. SD forever.

Det är vår bestämda uppfattning att vi som följer dessa grupper – och som inte lämnar nationalisterna ifred i sina unknaste hörn – behöver bli långt fler. En del av oss har ibland uppmanat intresserade vänner som följer vad vi återger att gå med själva, och läsa. Prova några grupper. Det vi delar vidare av det vi läser är ju en så liten skärv av helheten. Men svaret blir nästan alltid ”å nej det kan jag inte med – då kan ju folk se det, och vad ska de tänka!”. Det är ett förståeligt ställningstagandet fullständigt, även om det är synd.

Det är därför vi tycker det är lågt av Nyheter24 att stigmatisera Palacios Deidre för att hon gör just detta: Går med i grupper och läser vad folk skriver. Vi får ett märkligt klimat när media drar slutsatser av facebookgrupptillhörighet. Likes/Gilla är en sak. Det är mer ett aktivt ställningstagande. Men att följa en grupp utan att skriva något är inte att säga ”jag tycker som den här gruppen”, utan att säga ”jag vill läsa vad dessa människor skriver”.

Det är ju alldeles uppenbart att inte Palacios Deidre är en av hatarna. Vi får hoppas att Nyheter24 backar från sina absurda antydda anklagelser, och att media istället berömmer den som orkar följa med och läsa.