Etikettarkiv: stigma

I fokus

Varning för Samhällsnytt!

Samhällsnytt, tidigare Avpixlat och Politiskt Inkorrekt, är en högerextrem nätblogg med nära koppling till Sverigedemokraterna. Bloggen är opinionsbildande och arbetar för att rapportera om sådant som ”etablissemangsmedia” (gammelmedia) inte vågar skriva om. Det som utmärker Samhällsnytt är att artiklarna som publiceras ofta är osakliga, då de färgas av skribentens åsikter och spekulationer.

Nätbloggen beviljades 2020 statligt redaktionsstöd på knappt 1,2 miljoner kronor, trots att den inte uppfyller två av de efterfrågade kriterierna, bl a att följa pressetisk sed.

Den 1 september 2017 lanserades en ”ny” högerextrem nätblogg. Den fick det förtroendeingivande namnet Samhällsnytt.

Vad är Samhällsnytt?

På hemsidan kan vi läsa följande:

Samhällsnytt tar ett brett publicistiskt grepp. Vi specialbevakar de områden där etablissemangsmedia uppvisar underlåtenhetsförsyndelser, men fokuserar också brett på allmän nyhetsjournalistik. Dessutom gör vi regelbundet granskande och grävande filmreportage.

Vår målsättning är att vara den publicistiska produkt som framtidens samhällsintresserade mediekonsumenter vill ha och har rätt att kräva. (Källa: Samhällsnytt)

Samhällsnytt är i stora drag samma som Avpixlat, som la ner samtidigt som Samhällsnytt startade upp.

Varför byter Mats Dagerlind et al namn? Innan bloggen 2011 antog namnet Avpixlat gick man under namnet Politiskt Inkorrekt. Den enklaste förklaringen är att man känner sig ha förbrukat sin trovärdighet efter några år.

Politiskt Inkorrekt, sedermera Avpixlat, var populära hos redan frälsta, men de bar på ett stigma som hindrade dem att nå ut till icke-frälsta.

Politiskt Inkorrekt och sedermera Avpixlat har, med vissa avbrott, haft starka band till SD. 2010 var ”PI SD:s bästa valarbetare” och SD-politiker använde Politiskt Inkorrekt som inofficiellt partiorgan, där de kunde driva personvalskampanjer, och SD-pressmeddelanden och artiklar skrivna av SD-politiker publicerades alltid.

I och med namnbytet såg man möjligheter att vinna nytt territorium. Vi som dagligen hänger med i den politiska debatten och följer såväl gammelmedia som alternativ media ser igenom denna taktik.

Intressant att notera är att Kent Ekeroth, och hans förening Sverigevänliga intressen, är den som registrerat det nya domännamnet, samnytt.se. Ekeroth, f d sverigedemokratisk riksdagsledamot, har varit kopplad till Samhällsnytts föregångare också. Ekeroth har använt sitt eget bankkonto till att samla in pengar för Avpixlats – och tidigare Politiskt Inkorrekts – räkning, något som ledde till att han straffbeskattades då han inte redovisade intäkterna i deklarationen. Han har också redaktionellt inflytande på bloggen. Sedan sommaren 2018 är Ekeroth själv en flitig skribent, krönikör och videoproducent på bloggen.

Att ett par av personerna på bloggens redaktion har arbetat för eller nära Sverigedemokraterna är ingen överraskning. Fram till och med 2018 var Erik Almqvist (f d riksdagsledamot för SD) en av bloggens krönikörer. Almqvist är mest känd för att ha varit drivande i järnrörsskandalen, som ledde till hans fall, då han åtminstone officiellt uteslöts ur SD. Egor Putilov, alias Tobias Lagerfeldt, alias Martin Dahlin, alias Alexander Fridback, alias Yuri Popov, alias Alexander Yarovenko, är sedan 1 februari 2021 chefredaktör på bloggen. Putilov, som är en flitig skribent på Samhällsnytt, uppmärksammades 2016 då han i egenskap av frilansjournalist och f d asylhandläggare på Migrationsverket skrev debattartiklar i media, men undanhöll att han i själva verket arbetade på SD:s riksdagskansli.

Namnändringen har medfört att medarbetare kommit och gått. Formaliteter som att Mats Dagerlind ändrat titel från redaktör till politisk chefredaktör och är ansvarig utgivare är ytterligare ett sätt att försöka framstå som en seriös nyhetskälla.

Simon Kristoffersson är sedan hösten 2018  ”vår redaktör för sociala medier och kommer även jobba med grävande journalistik samt fortlöpande redaktionellt arbete”. 2021 blev han nätbloggens chefredaktör.

Mattias Albinsson är en flitig skribent inom alternativmedia. Han har tidigare skrivit för Nyheter idag och Fria tider. Han arbetar främst med ”gräv” och egna reportage.

I sanningssägaren och företagsekonomen Jan Tullberg tycker man sig ha det hela på det torra, då Tullberg ses som en aktad och seriös krönikör.

Sedan Samhällsnytts födelse (eller snarare reinkarnation i ”ny skepnad”) har många skribenter kommit och gått. Ända sedan Politiskt Inkorrekt startade, via Avpixlat-åren, så har det varit en genomgående trend för bloggen att skribenterna inte är särskilt långvariga.

Samhällsnytt säger sig vilja fokusera brett på allmän nyhetsjournalistik. Under rubriken ”Senaste nytt” 15 juni 2022 finner vi Google-anställda om AI som utvecklat känslor, en nedklottrad runsten, en forskare som sågar socialtjänsten med orden ”intersektionalitet och genus”, våldtäkt i taxi, canceroperationer som ställs in pga brist på vårdplatser, Tino Sanandajis uttalande om att alternativmedia håller låg kvalitet, EU:s nej till att klassa kärnkraft som hållbart, Vattenfall som vill skala upp kärnkraften, att 1 av 3 inte använder ”blinkers”, en fotbollsdomare som ”fått rejält med stryk”, en sjuksköterska som överdoserat två patienter med morfin, den stigande inflationen, en pakistanier som våldtagit en 6-åring från Ukraina på asylboende, förortspoliser som hävdar att SD har rasistisk rätsspolitik och att Dan Eliasson tjänar mycket pengar”.

Är detta att ”fokusera brett på allmän nyhetsjournalistik”?

På förstasidan finner vi en ”svart lista” över ”antidemokratiska företag och organisationer. Det är en diger lista som uppdateras kontinuerligt. På listan finner vi i skrivande stund Nordea, Google, Facebook, Twitter, Youtube, Amazon, Kosta Boda Art Hotel i Lessebo, Linas Matkasse, Unilever, Schibsted Media Group, ett antal restauranger i Stockholm, MAX, McDonald’s, Kopparberg, EasyJet, Viking Line, Taxi Kurir, H & M, Svenska kyrkan, Clas Ohlson och IKEA. Läsarna uppmanas att mejla in namn på ”antidemokratiska företag och organisationer” så att listan kan uppdateras. Om någon av dem som svartlistats ”ångrar sitt beteende” så kommer de att tas bort från listan. På slutet nämns tre företag som är på gång att fasa ut kontanthantering. Vän av ordning undrar hur lång den listan kommer att  bli framöver.

Genomgående för Samhällsnytts artiklar är att de inte sällan är s k rewrites på befintliga nyheter skrivna av andra nyhetsförmedlare. Det är sällan som artiklarna på bloggen är neutrala. Det finns en vilja att framföra egna åsikter, fördomar och spekulationer, trots att Dagerlind et al menar att de bedriver nyhetsrapportering. Detta gör att resultatet alltför ofta blir osakligt. Vad beträffar krönikorna på bloggen är det naturligt, mot bakgrund av vilka medarbetarna är och vad bloggen och dess föregångare står för, att de genomsyras av fördomar, främlingsfientlighet och intolerans.

Samhällsnytt är inget nytt. Det är samma enformiga, hatiska och främlingsfientliga mantra om och om igen.  Samhällsnytt bedriver samma ”journalistik” som dess föregångare Politiskt Inkorrekt och Avpixlat har gjort. Det som är nytt är namnet, designen på hemsidan och några skribenter.

Gå inte på den lätte.

Samhällsnytt fick 1 192 119 kr i beviljat redaktionsstöd 2020 av Mediestödsnämnden på Myndigheten för press, radio och TV, trots att de inte uppfyller två av de efterfrågade kriterierna;

  • följer god medieetisk sed
  • främjar tillgängliggörande av sitt redaktionella innehåll till personer med funktionsnedsättning

Motargument kompletterar fortlöpande en länksamling där vi granskar Samhällsnytts journalistiska värv:

Länksamling: Samhällsnytts lögner, vinklingar och #fakenews

Krönikor

Tiggeriförbud är uttryck för rasism

Debatten om tiggeriförbud tycks aldrig ta slut. Vad är det som får en majoritet av svenskarna att vilja se ett nationellt tiggeriförbud? Motargument har kikat lite på en mängd orsaker. Slutsatsen är tyvärr att rasismen mot romer är den huvudsakliga orsaken till att vi vill förbjuda människor att räcka ut en hand.

Tiggeridebatten har pågått i många år. Den har intensifierats de senaste åren eftersom det på många ställen i Sverige har blivit en del av stadsbilden. Utanför livsmedelsbutiker, intill bankomater och utmed gågator sitter människor och räcker ut en hand. Varför gör de det, tänker ni? Borde de inte ”klippa sig och skaffa ett jobb?”.

Om det ändå vore så enkelt.

Det finns massor av anledningar till att människor inte har möjlighet att på egen hand försörja sig själva eller sina familjer. Det finns också människor som pga missbruk, social utsatthet och psykisk ohälsa tvingas att be andra människor om hjälp. Jag tänker inte gå in på orsaker till vad som driver människor att komma till Sverige och tigga. Jag kommer inte heller att försöka bena ut varför missbrukare, socialt utsatta och psykiskt sjuka har valt att tigga.

Det jag vill att vi funderar över är varför en majoritet av svenskarna vill förbjuda tiggeri, och varför jag anser att ett tiggeriförbud av så många anledningar är fel.

Förbud sparkar på dem som redan ligger

Tiggeriförbud utgår ifrån att man kan förbjuda fattigdom. Det är en omöjlighet att förbjuda fattigdom så länge världen ser ut som den gör med diskriminering, rasism, fördomar och ojämlikhet. Målet ska vara att utrota fattigdom, inte förbjuda den. Idag känns det som en utopi. Salig Hans Roslings värv ger oss hopp om att det blir bättre och bättre: fattigdomen minskar.

Tiggeriförbud är fel väg att gå för att bekämpa fattigdom. Det behövs andra insatser och resurser. Mycket resurser. Vi vet att det sker en utveckling, men vi vill naturligtvis se att den utvecklingen går snabbare. Arbetet med att stärka fattigas rättigheter i EU måste intensifieras. ”Vägen framåt är inte förbud utan hårt arbete och samverkan mellan hemländernas regeringar, EU-parlamentet, svenska och andra länders många biståndsorganisationer och kyrkor.” (Källa: Dagen)

Vidare kan vi konstatera att förbud inte gör så att tiggeriet försvinner. Däremot kommer situationen för tiggare att försämras, i och med att hetsjakt och tvång mot tiggare att upphöra att be om den hjälp de behöver legitimeras. Utifall att de ändå väljer att fortsätta tigga kommer de framöver att begå kriminella handlingar. Många kommer att begå annan brottslighet för att finansiera sin försörjning eller sitt missbruk.

Redan idag, då tiggeriförbud är verklighet på vissa utvalda platser i vissa utvalda kommuner, är tiggeri ytterst stigmatiserat. Denna stigmatisering ökar vid ett nationellt tiggeriförbud. Det finns även en stor risk för att hoten och hatet mot de utsatta grupper som fortsatt räcker ut en hand kommer att öka.

Tiggeriförbud är att sparka på den som redan ligger, och strider mot den oantastliga tanken om människovärdet och allas lika värde.

De resurser som krävs för att efterleva ett tiggeriförbud är oändliga och orimliga. Vidare kan vi konstatera att tiggeriförbud eliminerar (i viss mån) symptomen, men orsaken består.

Ett nationellt tiggeriförbud – även lokala dito, för den delen – är inte samhällsekonomiskt effektivt. Det är inte heller en långsiktig lösning. Det finns studier som vittnar om hur svårt det är att övervaka tiggare samt att rättsprocesserna är kostsamma. Dessutom har rättsprocesserna dålig effekt – tiggeriet upphör inte. (Källa: No Safe Place – The Criminalization of Homelessness in U.S. Cities – A Report by the National Law Center on Homelessness & Property)

Resurserna som måste läggas vid ett eventuellt nationellt tiggeriförbud kan användas till så mycket bättre saker: vi kan använda de pengarna till att bekämpa, och utrota, fattigdom. Att poliser ska bedriva hetsjakt på människor som räcker ut en hand är slöseri med skattepengar.

Vän av ordning undrar om välgörenhetsorganisationer, politiska partier, enskilda bloggar, idrottsföreningar och andra organisationer ska tillåtas fortsätta be om donationer? Är inte detta tiggeri? Är inte detta organiserat tiggeri?

Att be andra människor i offentligheten kan i grunden inte kriminaliseras.

Varför vill vi förbjuda människor att räcka ut en hand?

Det finns siffror på att en majoritet av folket är för tiggeriförbud(Källa: SR). 62 % är för ett nationellt förbud, medan 20 % är mot. Hur kan det komma sig att de politiska partierna inte håller med folket i denna fråga? I dagens läge är det Moderaterna och Sverigedemokraterna som är för ett nationellt tiggeriförbud. Jag är rädd att människor inte har funderat särskilt mycket på varför de ställer sig positiva till tiggeriförbud.

På folklig nivå tror jag att anledningen till att så många är för ett tiggeriförbud har sina orsaker i en rad olika faktorer:

  1. rasism mot romer, dvs antiromism/antiziganism
  2. vi stör oss på tiggarna (i logikens namn: ska vi då förbjuda allt och alla som vi stör oss på?)
  3. kriminalitet – vi utgår ifrån att tiggarna är kriminella och utsatta för människohandel, trots att de flesta inte är det
  4. estetik – vi vill inte se misären individerna befinner sig i, och det ”ska inte finnas i Sverige”
  5. egoism – ”det är mina pengar”
  6. dåligt samvete – vi har svårt att acceptera att människor är tvingade att räcka ut en hand och be om finansiell hjälp samtidigt som man själv är på väg in på ICA för att handla det där lilla extra.

Polismyndighetens (NOA) rapport ”Nationell lägesbild – Brottslighet med koppling till tiggeri och utsatta EU-medborgare i Sverige” från 2015 konstaterar följande om tiggeri kopplat till kriminalitet:

”Polisens bedömning är att de flesta av de utsatta EU-medborgare som kommer till och befinner sig i Sverige för att tigga gör det frivilligt, utan kriminella syften och utan koppling till organiserad brottslighet. De flesta samarbetar i mindre grupper av familjemedlemmar, släktingar eller vänner som gemensamt organiserar resan till Sverige och boendet under vistelsen här.”

Är DU för tiggeriförbud? Kan du förklara för mig varför du vill kriminalisera tiggeri?

Och om du anser att tiggeriförbud enbart ska gälla EU-migranter och inte ”våra egna”: DU HYSER RASISTISKA ÅSIKTER.

Jag vill hävda att de flesta som vill se ett tiggeriförbud menar att det enbart ska gälla icke-svenska medborgare. Nästan alla av dessa är romer från andra EU-länder, framför allt Rumänien och Bulgarien. Det finns en (1) accepterad rasism kvar i Sverige, och det är den mot romer. Den baserar sig på fördomar, generaliseringar och rädsla. Fördomar om romer som kriminella, generaliseringar om att ”alla vet hur romer är”, och rädsla för främlingar – dvs de som är annorlunda. Det är rasism. Och det är det som till största del orsakar svenskars vilja att förbjuda tiggeri.

Tiggeriförbud har obehagliga historiska konnotationer. Det vi upplever idag är dessa historiska konnotationer på ”repeat”. Motargument rekommenderar de lästips som jag länkar i slutet av denna krönika. Där kan vi förstå hur dessa historiska konnotationer ser ut, och varför det är en farlig utveckling vi står inför.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

”Tiggarproblemet” löser vi i Rumänien

En hyllning till Mariefred

Rasismen mot romer är accepterad

Nu blir det förbjudet att vara fattig

Nazisterna och det ”organiserade tiggeriet” 1933

Sverigedemokraternas myter om tiggeriet

Rasistiska och antirasistiska myter om ”tiggeri”

Föreningen Hem om tiggeriförbud

I fokus

Danmark: Särskilda lagar i ”invandrarghetton”

 

Den danska regeringens nya giv med en särskild lagstiftning för människor som bor i särskilt utsatta områden – ”invandrarghetton” – har fått stora uppslag i internationell media. Den allmänna uppfattningen är att den nya lagstiftningen är kontroversiell och omänsklig. De historiska konnotationerna är obehagliga och det blåser allt hårdare i det danska samhället.

Rokhaia Naassan bor i ett ”invandrarghetto” och ska snart bli mamma. Enligt ny dansk lagstiftning kommer hon och hennes barn att tillhöra en ny kategori av människor: Hon blir en ”ghettoförälder” och hennes barn blir ett ”ghettobarn”. Denna retorik används av aktad dansk media.

För att benämnas som ”invandrarghetto” krävs att 2 av dessa 3 kriterier uppfylls:

  1. Åtminstone 50 % av invånarna är invandrare från icke-västliga länder
  2. Åtminstone 40 % av invånarna är arbetslösa
  3. Åtminstone 2,7 % av invånarna är dömda för brott

ELLER

Över 60 % av invånarna är invandrare från icke-västliga länder

Från 1 års ålder ska barn i  de s k ”invandrarghettona” tvingas bort från sina föräldrar under 25 timmar per vecka för att lära sig ”danska värderingar”. I dessa ”värderingar” ingår jul och påsk, samt danska språket. Om barnen inte närvarar vid de obligatoriska ”utbildningarna” kan det få konsekvenser som indraget barnbidrag.

25 ”invandrarghetton” i Danmark

Den danska regeringen har stämplat 25 områden som ”invandrarghetton”. Där bor människor med låga inkomster och majoriteten är muslimer. I dessa områden ska det framöver råda andra lagar än i övriga samhället. Orsaken till den nya lagstiftningen är att man ska ”komma till rätta” med levnadsstilen i de stigmatiserade områdena. Tongångarna kring assimilering är bistra och det är uttalat att de som inte assimilerar sig kommer att tvingas. 

I det årliga nyårstalet 1 januari 2018 höjde statsminister Lars Løkke Rasmussen (Venstre)* ett varningens finger för att brottsligheten i de utsatta områdena kan vinna mark i andra områden (följande är min översättning, originalet finns att läsa här):

”Runt om i landet finns parallellsamhällen. Många människor med samma problem klumpas ihop. Det skapar en negativ spiral. En motkultur.

Där man inte tar ansvar, inte deltar, inte utnyttjar de möjligheter vi har i Danmark – utan ställer sig utanför.

Det har uppstått sprickor i Danmarkskartan.  Det bekymrar mig djupt. Därför att ghettona skickar ut tentakler på gatorna, där kriminella gäng skapar otrygghet.

In i skolorna, där försummade barn hänger på kanten.

Ner i kommunkassan, där intäkterna är mindre och utgifterna större än de behöver vara.

Och ut i samhället, där danske värderingar som likavärde, frisinne och tolerans tappar terräng.”

”Ghettoplanen”

Förslaget har fått namnet Ghettoplan: Her er regeringens strategi ”Ét Danmark uden parallelsamfund – Ingen ghettoer i 2030”. I länken finns möjlighet att klicka in sig och läsa mer om varje punkt (planen är översatt av mig).

”22 initiativ fördelade på fem teman:

Fysisk rivning och förändring av utsatta bostadsområden

Det skall inte finnas ghetton i Danmark 2030. Vi önskar bryta ned parallellsamhällena en gång för alla. För flera av ghettoområdena är det redan beslutat och igångsatt viktiga insatser, som över tid kan bidra till att skapa en fysisk förändring i de utsatta bostadsområdena. Men skall målet nås, finns det på ett antal områden behov för en extra och mycket mer kontant insats.

1. Fysiskt förändrade bostadsområden
2. Nya möjligheter för full avveckling av de mest utsatta ghettoområdena
3. Tillgång till att säga upp hyresgäster vid försäljning av allmänna bostäder i utsatta bostadsområden

Mer handfast styrning av vem som kan bo i utsatta bostadsområden

En mer balanserad boendesammansättning i de utsatta bostadsområdena kan komma att aktivt bidra till att målet om inga ghetton 2030 kan realiseras. Lagstiftningen innehåller idag ett antal uthyrningsregler som har till syfte att ändra boendesammansättningen i utsatta bostadsområden. Men dessa möjligheter har inte fungerat tillräckligt bra.

4. Stopp för kommunal anvisning till utsatta bostadsområden för bidragstagare
5. Obligatorisk flexibel uthyrning i utsatta bostadsområden
6. Lägre bidrag för inflyttare till ghettoområden
7. Stopp för inflyttning av mottagare av integrationsbidrag
8. Kontant belöning till kommuner som lyckas med integrationsinsatsen

Förstärkt polisinsats och högre straff skall bekämpa kriminalitet och skapa mer trygghet

Undersökningar har visat att när olika kriminalitetstyper förekommer i grannskapet, ökar otryggheten bland medborgare i de särskilt utsatta bostadsområdena mer än i resten av Danmark. I de utsatta bostadsområdena betyder otryggheten att de resursstarka medborgarna trycks ut, och det blir svårare att locka nya medborgare. Det kommer vi inte acceptera.

9. Förstärkt polisinsats i särskilt utsatta bostadsområden
10. Högre straff i bestämda områden (skärpt straffzon)
11. Kriminella ut från ghettona

En god start på livet för alla barn och unga

Det finns behov för en förstärkt insats för att säkra att alla barn får en god start på livet. Det skall sättas in en tidig insats för att säkra goda danskkunskaper. Det skall skapas möjlighet för en annan fördelning av elever på de allmänna gymnasierna. Och det skall klargöras att föräldrarna skall lova att ta ansvar för att uppfostra sina barn och säkra att barnen passar sin skolgång.

12. Obligatorisk dagerbjudan skall säkra bättre danskkunskaper före skolstart
13. Bättre fördelning på daghem
14. Riktade språkprov i 0. klass
15. Sanktioner mot dåligt presterande kommunala skolor
16. Förstärkt föräldraansvar genom möjlighet till bortfall av barnbidrag och enklare föräldratillägg
17. Bättre fördelning av elever på gymnasier
18. Kriminalisering av ”omskolningsresor” till hemland
19. Hårdare straff för våld i hemmet
20. Tidig upptäckt av utsatta barn
21. Skärpta straff för brott mot den särskilda anmälningsplikten

Regeringen följer upp insatsen mot parallellsamhällen

22. Tre särskilda ghetto-representanter med de nödvändiga kompetenserna”

2000px-Warsaw_Ghetto.svg
”Jüdischer Wohnbezirk in Warschau”. Warszawa: Judeghetto 1941.

De flesta av de 22 lagändringsförslag som regeringen presenterade 1 mars 2018 har klubbats igenom av en majoritet i danska folketinget. De sista förslagen kommer man att avgöra i höst.

Särskilda lagar för särskilda människor

En av de lagändringar som kan komma att genomföras är att en människa som begår ett brott i ett av de 25 s k ”invandrarghettona” kommer att straffas dubbelt så hårt som en människa som begår samma brott i ett annat område.

Immigrations- och integrationsminister Inger Støjberg (Venstre) uttryckte i februari att föräldrar som tvingar sina barn till längre vistelser i ursprungslandet, s k ”omskolningsresor” – vilket man anser kan skada barns utbildning, språk och välmående – kan komma att dömas till fyra års fängelse. Ytterligare förändringar kan innebära att lokala myndigheter ges rätten att övervaka s k ”ghettofamiljer”.

Några förslag har avskrivits som alltför radikala. Ett exempel är Dansk Folkepartis (DF) förslag om att s k ”ghettobarn” ska vara hemma efter klockan 20.00. DF:s Martin Henriksen (ordförande för folketingets integrationskommitté) menade att denna lag skulle kunna implementeras med hjälp av elektroniska fotbojor.

Justitieminister Søren Pape Poulsen (Konservative Folkeparti) svarade vid årets Folkemødet (danska motsvarigheten till Almedalsveckan) på rättighetsbaserade protester mot lagförslagen. Han slår ifrån sig protesterna med att det är nonsens att människor i Danmark inte är lika inför lagen eller att vissa grupper straffas hårdare. Att lagändringarna kommer att innebära att specifikt muslimer drabbas avfärdar han med bestämdhet. Det ihåliga argumentet är att det endast är de som begår brott är de som straffas.


Yildiz Akdogan (Socialdemokraterne) uttrycker sin oro över att danskar inte längre reagerar på den hårda ”invandringskritiska” retoriken som har tydliga negativa konnotationer. Ordet ”ghetto” andas Nazitysklands syn på judar. Hon varnar för att språkbruket blir allmängods, att folk i allt större utsträckning inte längre höjer på ögonbrynen åt ordvalen. Hon är av åsikten att, något vi också kan se i Sverige, känsla alltmer övertrumfar fakta. Debatten handlar i stor utsträckning om muslimer. Muslimhatet/islamofobin vinner mark i såväl dansk politik som i danska samhället.

Vän av ordning ser även paralleller till apartheidsystemet i Sydafrika mellan 1948 och 1994, då  människor kategoriserades mot bakgrund av etnicitet. Apartheid var inskrivet i grundlagen och bl a så ”[…] skulle svarta bo i egna reservat, så kallade hemländer och avkrävas pass om de reste i övriga Sydafrika. Inte bada på samma stränder som vita, inte åka samma bussar eller sitta på samma parkbänkar. Inga svarta på gatorna efter halv sju Klockan halv sju ljöd visselpiporna i småstäderna, signalen för att inga svarta fick vara ute på gatorna längre.”

Främlingsfientlig retorik vinner mark i danska samhället

18-åriga Barwaqo Jama Hussein, kom till Danmark från Somalia som femåring. Hon blev snart medveten om att hennes, och många andras, familj placerades i ”invandrarghetton”. När hon var 13 år placerades hennes familj i Tingbjerg (i Köpenhamn), som är ett av de 25 ”invandrarghettona” i Danmark. Hon uttrycker sin smärta (alla citat i resterande del av artikeln är översatta av mig från engelska):

”Det gör ont att de inte ser oss som jämlika människor. Vi bor faktiskt i danska samhället. Vi följer reglerna, vi går till skolan. Det enda vi inte gör är att äta fläsk”.

Hon har vant sig vid att den främlingsfientliga retoriken skruvas upp i valtider, men hon kan inte minnas att retoriken har varit så hård som den är nu:

”Om du skapar nya sorters lagar som bara tillämpas på en del av samhället, så kan du fortsätta och lägga till flera. Det kommer att förvandlas till det parallellsamhälle som de är så rädda för. De kommer att skapa det själva.”

Tyvärr verkar danska politiker ha svårt att veta vad de ska göra med sin vrede över situationen i utsatta områden. I detta sammanhang är det viktigt att poängtera att politikerna till stor del har skapat problemen själva, eftersom regeringen har placerat många invandrare i redan utsatta områden.

Det är tydligt att det finns en inte obetydlig del människor i det relativt homogena Danmark (87 % är vita, av danskt ursprung) som inte är särskilt förtjust i invandrares närvaro i samhället. I Greve, en medelklassförort söder om Köpenhamn, uttrycker människor sin glädje över lagförslagen:

”De spenderar för mycket danska pengar. Vi betalar deras hyra, deras kläder, deras mat, och sedan kommer de med sin brutna danska och säger ‘vi kan inte arbeta eftersom vi har smärtor.”

”Det finns alltid en ‘kattlucka’ där någon kan smita in. Etiskt sett borde de vara tacksamma att tillåtas komma in i vårt system, som har byggts över generationer.”

”Jag tror att de är 300 till 400 år efter oss.”

”Deras kultur passar inte in här.”

”De unga kommer att förstå vad det innebär att vara danska och kommer inte att bli som deras föräldrar.”

”Mor- och farmödrarna kommer att dö någon gång. Det är de som vägrar förändring.”

VI OCH DOM.
DANSKAR OCH INVANDRARE.
KRISTNA OCH MUSLIMER.

Att politiker som själva är skyldiga till segregationen väljer att ytterligare öka segregationen genom att stigmatisera människor i särskilt utsatta områden och sedan har mage att blunda för sin egen främlingsfientlighet är hyckleri. Det är inte värdigt en rättsstat.

*Venstre i Danmark är konservativa liberaler

Källor:

Berlingske Tidende: Nyt DF-forslag: Sæt fodlænke på ghetto-børn

CPHPostOnline: More action needed to prevent ‘re-education’ trips abroad, says minister

Danmarks Statistik: Invandrere og efterkommere

DR: Etårige børn fra ghettoer skal i dagtilbud: Ellers mister forældre børnechecken

DR: Dansk ghettolov trækker overskrifter i internationale medier

The Local.dk: Danish government wants double punishments for crimes in underprivileged areas

New York Daily News: How Muslim immigrants are treated as the ‘ghetto’ population in Denmark

The New York Times World på Twitter

The New York Times: In Denmark, Harsh New Laws for Immigrant ‘Ghettos’

NPR: In Denmark’s Plan To Rid Country Of ‘Ghettos,’ Some Immigrants Hear ‘Go Home’

Regeringen.dk: Ghettoudspil: ”Ét Danmark uden parallelsamfund – Ingen ghettoer i 2030”

Regeringen.dk: Definition av udsatte områder og ghettoområder

Statsministeriet: Statsminister Lars Løkke Rasmussens nytårstale den 1. januar 2018

Vox: “No ghettos in 2030”: Denmark’s controversial plan to get rid of immigrant neighborhoods

Artiklar

De förtryckta majoriteterna

Förtryck, underordning och hierarkier kopplas ofta ihop med uttrycket ”minoriteter”, trots att det varken finns ett sådant automatiskt samband och trots att det ofta är majoriteterna som förtrycks av minoriteter.

Har du hört talas om begrepp som ”förtryckta minoriteter”? Eller marginaliserade minoriteter eller minoriteter som stigmatiseras eller minoriteter som är underpriviligerade?

Ganska säkert så har du det. Ganska så säkert hör du det återkommande. År efter år efter år.

Kanske ser du i den politiska debatten hur det överhuvudtaget refereras till olika grupper som minoriteter och att det automatiskt, utan att ens förklaras eller motiveras, kopplas ihop med någon form av underordning.

Ganska säkert så har du det.

Kanske har du också hört talas om begrepp kring människor som anses utgöra ”normen” och att den eller de grupperna är i majoritet?

Kanske har talet om makt, underordning, hierarkier, förtryck och normer nästan blivit synonymer till en minoritet i underläge och en majoritet i överläge? Som om det närmast automatiskt handlade om en matematisk kalkyl i bemärkelsen att de färre inte kan försvara sig och än mindre rå på de fler. Att de färre automatiskt påverkas av de fler?

Låt mig då svara att situationen dels är betydligt mer komplicerad och att den utifrån ett globalt och historiskt perspektiv oftast är och har varit omvänd.

Särskilt utanför dagens västvärld och än mer utanför Sverige, blir situationen den omvända.

Världens förtryckta majoriteter

Inledningsvis kan vi däremot se att kvinnor under hela mänsklighetens historia och över hela världen har varit underordnade, marginaliserade och inte utgjort normen i något samhälle, även om de var och är en majoritet i de absolut flesta länder i världen.

Utifrån ett ekonomiskt perspektiv kan vi se att rika människor närmast av nödvändighet alltid utgör en liten minoritet i alla slags samhällen. Rika människor brukar oftast, även i demokratier med allmän rösträtt, ha ett oproportionerligt inflytande på makt i samhället och i stor utsträckning få utgöra normer för socialt och kulturellt beteende.

pyramid-of-capitalism-e1331670725967

Det samma gäller ofta etniciteter. Även om det finns massor av exempel på etniska minoriteter som på olika sätt marginaliseras, tas det motsatta förhållandet sällan upp, även om det finns gott om sedan länge välkänd fakta som kan påvisa det förhållandet.

Svarta människor utgjorde inte bara en socialt, politiskt, ekonomiskt och kulturellt underordnad majoritet i de av europeiska stater grundade kolonialsamhällen. Det samma gäller även merparten av övriga före detta europeiska kolonier, som exempelvis Indien, Indonesien och stora delar av Sydamerika, där brittiska, nederländska, spanska och portugisiska kolonisatörer utgjort en socialt, politiskt och ekonomiskt dominerande grupp.

Bildresultat för colonial empires

Svarta människor förblev även underordnade i de hänseendena i ett flertal afrikanska stater efter avkolonialiseringen. Exempel på det är Sydafrika under apartheid, det dåvarande Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) och Namibia.

Svarta människor utgör en majoritet av Brasiliens befolkning och har alltid varit socialt, politiskt, ekonomiskt och kulturellt underordnad landets övriga minoritetsbefolkning. Även i de amerikanska delstater där förtryck och underordning av svarta människor har varit som störst, såsom Mississippi och South Carolina, har inte sällan svarta utgjort en majoritet.

Etniska irländare utgjorde och utgör en majoritet på ön (numera även staten) Irland och var en lika underordnad majoritet som walesare och skottar som alla dominerades av engelsmän. Samma förhållande gällde och gäller de ariska folk som erövrade och dominerade större delen av den indiska subkontinenten och utvecklades till de kaster som dominerat och dominerar det land som blev Indien.

Såväl dagens som historiens exempel är nästan oändliga. Förtryck och hierarkier mellan olika grupper finns och har alltid funnits, men tro inte att det vanligaste förhållandet är en förtryckt minoritet.

Och använd inte ordet minoritet som synonym till underordnad i någon form. Det är lätt att bli ”hemmablind” och när du analyserar och talar om förtryckta minoriteter eller för den delen något annat, ha inte bara Sverige, Europa eller västvärlden som utgångspunkt.

 

Myter

Myt: Våldtäktslandet Sverige, del 1

 

I ”sverigevänliga” kretsar är man inte sen att hävda argument om ökat antal våldtäkter som ett vapen i invandringsdebatten. Ökar våldtäkterna lavinartat i Sverige? Forskare menar att orsakerna till att antalet anmälda och dömda våldtäktsmän ökar ligger i hur Sverige ser på begreppet våldtäkt, syn på offer och hur man räknar på återkommande våldtäkter.

Det stämmer att antalet anmälda våldtäkter ökar i Sverige. Det stämmer också att antalet dömda våldtäktsmän ökar i Sverige. Det stämmer att Sverige ligger i topp i Europa gällande anmälda våldtäkter. Av världens OECD-länder ligger Sverige tvåa efter Australien i antal anmälda våldtäkter. SD-topparna Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson använde den svenska våldtäktsstatistiken som ett politiskt slagträ i en omtalad debattartikel i Wall Street Journal häromåret.

Vad beror ökningen på? Är det en direkt konsekvens av ”massinvandring”, ”islamisering” och ”öppna gränser”?

”Ja!”, hävdar ”sverigevännerna” aka ”invandringskritikerna” bestämt, utan att egentligen tänka efter.

”Nej!”, hävdar forskarna aka experterna bestämt, med statistik och definitioner samt forskning som bakgrund.

Var ligger sanningen? Ska vi förlita oss på antaganden, känslor och gissningar, eller ska vi förlita oss på expertis, statistik och forskning? Valet är vårt. Valet görs utifrån vad vi tänker gynnar våra åsikter och vår människosyn.

Hur ser statistiken ut?

I enlighet med statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) kan vi se att antalet anmälda sexualbrott ökat sedan 2012. Tidsperioden 2005-2012 uppvisar en stabil anmälningsfrekvens. 2016 anmäldes 6 716 våldtäkter. 2017 anmäldes 7 370 våldtäkter. Det är en ökning om 10 %. Mellan 2008 och 2017, dvs de senaste 10 åren, har antalet anmälda våldtäkter ökat med 35 %.

2017 var personuppklarningsprocenten för våldtäkt 8 %. Personuppklaring innebär att en misstänkt person har bundits vid brottet genom att åtal har väckts, strafföreläggande har utfärdats eller åtalsunderlåtelse har meddelats.

Sexualbrottslagstiftningen har förändrats i omgångar. Avgörande förändringar gjordes såväl 2005 som 2013. Ändringarna berör definitionen av våldtäkt. Det som tidigare inte ansågs vara våldtäkt kom efter ändringen att betraktas som våldtäkt. Enligt forskare finns också indicier på att anmälningsbenägenheten gällande våldtäkter ökar. Dessutom är det så att varje enskild våldtäkt där förövare och offer är samma räknas i statistiken som en våldtäkt per tillfälle. Detta kan medföra årliga variationer i våldtäktsstatistiken.

Definitionen av våldtäkt mellan länder skiljer sig åt

Varför ligger Sverige så högt i våldtäktsstatistiken? Om vi dristar oss till att skärskåda själva definitionen av våldtäkt: Vi har redan klargjort att det gjordes förändringar i sexualbrottslagstiftningen 2005 2013. Det som betraktas som våldtäkt idag kunde före lagändringen betraktas som sexuellt ofredande eller sexualbrott.

Enligt Brottsbalken 6 kap 1 § definieras våldtäkt så här:

Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar en person till samlag eller till att företa eller tåla en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två och högst sex år.
Detsamma gäller den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som enligt första stycket är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation.
Är ett brott som avses i första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre grovt, döms för våldtäkt till fängelse i högst fyra år.
Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas, om våldet eller hotet varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Lag (2013:365).

Det som ”sverigevänner” aka ”invandringskritiker” och SD menar är att antalet anmälningar redovisar antal begångna brott, dvs färre anmälningar innebär färre brott.

Statistiken på våldtäkt mellan länder skiljer sig åt

Sverige har världens hårdaste sexualbrottslagstiftning. Det är bra. Det innebär också att antalet våldtäkter är större i Sverige än i länder där sexualbrottslagstiftningen tillåter sexuella övergrepp som inte är tillåtna i Sverige. Jag ska ge några exempel.

Ett sätt att få ner våldtäktsstatistiken hade varit att avkriminalisera våldtäkt inom äktenskapet. 1965 kriminaliserades våldtäkt inom äktenskapet i Sverige. Några iögonfallande exempel gällande just våldtäkt inom äktenskap är Indien, där mannen har rätt att våldta sin fru förutsatt att hon är över 15. I Bahamas är åldern satt till 14 och i Singapore ska frun vara över 13 för att det ska vara lagligt att våldta henne. I USA är det förbjudet med våldtäkt inom äktenskapet, men det finns något som heter ”äktenskapliga privilegier”. Dessa privilegier består i att våldtäkt inom äktenskapet straffas lindrigare än utomäktenskapliga våldtäkter, med följden att offren anmäler i mindre utsträckning.

Ytterligare ett sätt att få ner våldtäktsstatistiken hade varit att stigmatisera, bestraffa och skuldbelägga våldtäktsoffer. Ett chockerande exempel är Egypten, det land med lägst antal anmälningar om våldtäkt i världen, är det inte straffbart för en man att mörda eller våldta sin fru, under förutsättning att hon varit otrogen. I Saudiarabien blev en kvinna som utsatts för en gruppvåldtäkt dömd till 200 piskrapp. Naturligtvis finns en korrelation mellan få anmälda våldtäkter och risk för påföljd för offret. I Sverige, till skillnad från många länder med låg anmälningsfrekvens gällande våldtäkter, värnar vi offret.

Ett ytterst effektivt sätt att få ner våldtäktsstatistiken i Sverige hade varit att återgå till den sexualbrottslagstiftning vi hade före 2005. Det var då definitionen av våldtäkt breddades. 2013 kom ytterligare en viktig förändring i lagstiftningen. Med den gamla sexualbrottslagstiftningen hade antalet anmälda våldtäkter varit mycket lägre.

Det enskilt mest effektiva sättet att få ner nivåerna hade varit att sluta räkna varje enskild våldtäkt som ett brott, utan istället klumpa ihop våldtäkter där förövare och offer är samma till ett brott.

Om vi stirrar oss blinda på siffror och statistik är Sverige våldtäktslandet nummer ett i Europa. Men när vi skärskådar omständigheterna, dvs sexualbrottslagstiftningen, definitionen, statistiken, anmälningsbenägenheten, stigmat och kvinnosynen förstår vi att ”sverigevännerna” och ”invandringskritikerna” helst slår dövörat till.

Man vill att Sverige ska ligga i topp beträffande våldtäkter, eftersom det bekräftar att ”massinvandringen”, mångkulturen och ”islamiseringen” är av ondo.

Fotnot: 1 juli 2018 vinner en ny sexualbrottslag laga kraft. Den nya lagstiftningen bygger på frivillighet.

Källor:

BRÅ: Våldtäkt och sexualbrott

Riksdagen: En ny sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet

Riksdagen: Brottsbalken 6 kap 1 §

Krönikor

Mission: Krossa funkofobiska attityder och fördomar (del 2)

 

Olika funktionsvariationer har olika status. T o m när vi går in i begreppet funktionsvariation finns det attityder, okunskap och åsikter som kategoriserar och stigmatiserar.

I detta sammanhang vill jag göra en poäng av att en rullstol t ex får igång våra fördomar: okunskapen får till följd att vissa utgår ifrån att människor i rullstol också har någon form av kognitiv funktionsvariation eller intellektuell funktionsvariation (tidigare kallat utvecklingsstörning). Detta är baserat på okunskap, men också djupt liggande fördomar.

Funktionsvariationernas hierarki

Det finns en tydlig hierarki, anser jag, mellan olika typer av funktionsvariationer. Fysiska funktionsvariationer, uteslutet sådana som utmärker sig framför allt med synliga skador i t ex ansikte, har, enligt min erfarenhet en högre status.

Vi menar på att de är som du och jag, med undantag av den fysiska funktionsvariationen. Kanske kan vi sträcka oss till att tycka synd om personen ifråga.

CP-skador (en fysisk funktionsvariation – ett annat exempel är ryggmärgsbråck) förtjänar en egen passage här, eftersom det används som nedsättande epitet och okunskapen om denna funktionsvariation är stor.

Vissa utgår ifrån att människor som har CP också har en intellektuell funktionsvariation. Det i sig är en fördom, många har inte en en intellektuell funktionsvariation. Fördomar och stigmatisering är tydliga vad gäller CP-skador.

Vad gäller neuropsykiatriska funktionsvariationer (t ex ADHD, autism och Tourettes syndrom) så skiljer individer sig så mycket sinsemellan, naturligtvis beroende på att vi alla är unika. Det är därför svårt att avgöra hur människor ser på dessa funktionsvariationer. Grav autism är stigmatiserat. Tourettes syndrom (såväl den vanligare varianten med enbart fysiska tics, som den mer ovanliga med både fysiska och verbala tics – som bara några procent har) är av förklarliga skäl svår att bemöta om en inte har kunskap och verktyg. Bokstavsdiagnosernas status varierar oändligt från person till person.

Kognitiva funktionsvariationer anses ha låg status

De funktionsvariationer som har lägst status är de kognitiva funktionsvariationerna. Dessa kan delas in i nyss nämnda neuropsykiatrisk funktionsvariation, intellektuell funktionsvariation (tidigare kallat utvecklingsstörning) och förvärvad hjärnskada (dvs en skada som uppstått i vuxen ålder). Kognition innefattar hjärnans förmåga att ta emot, lagra, bearbeta och plocka fram information.

Nedsatta kognitiva funktioner kan medföra att det kan vara svårt för den enskilde att samspela, kommunicera och utföra praktiska handlingar. Detta kan i sin tur innebära inlärningsproblem, svårigheter att delta i aktiviteter och sämre möjlighet till delaktighet för den enskilde.

Att vi väljer att hierarkisera funktionsvariationer är verkligen att brista i tanken om ”allas lika värde”.

Människor med intellektuell funktionsvariation (tidigare kallat utvecklingsstörning), och framför allt de med grav intellektuell funktionsvariation, är för många av oss svåra att hantera:

  • ”Kan man prata med dem?”
  • ”Fattar hen något överhuvudtaget?”
  • ”Jag förstår inte vad hen säger”.

Hos oss alla finns  medvetna eller omedvetna attityder och fördomar kring funktionsvariationer som bygger på okunskap, rädsla och avsky. Inom paraplybegreppet funktionsvariationer råder ett hierarkiskt synsätt som kategoriserar och delar in enskilda i en fallande skala på människovärde.

För att mänsklighet, inkludering, delaktighet och gemenskap ska bli verklighet så måste vi krossa funkofobin. Det som krävs för att krossa fördomarna, attityderna, rädslan och avskyn är kunskap och åter kunskap. Släng in ett stort mått av öppenhet och tolerans så är vi på väg i alla fall. Missionen är i rullning. Långsamt, men säkert.

Detta är del 2 av 2 i artikelserien om funkofobiska attityder och fördomar. Del 1 går att läsa här:

Mission: Krossa funkofobiska attityder och fördomar (del 1)

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Skammen, skulden och den psykiska ohälsan

Det finns en stämpel som är ytterst svår att sudda ut. I princip alla av oss berörs av stämpeln ”psykiskt sjuk”. Antingen lever vi själva med en diagnos eller så finns det någon i vår närhet som lever med en diagnos. Det är dags att radera, eliminera, förinta och krossa stigmat.

Jag vill till att börja med påpeka att detta är en krönika, som inte syftar till att vara vetenskaplig eller skapa någon form av konsensus. Orden i texten kommer enbart från mig själv.

Antingen drabbas vi själva eller så finns det någon i vår närhet som inte mår bra. Det finns fortfarande ett starkt stigma kring människor som är ”psykiskt sjuka”. Förr betraktades man som paria. Man var idiot, dåre, galen, imbecill och sinnesslö. Hade man tur var man bara eljest. Attityderna kring psykisk ohälsa lever kvar. Oftast handlar det om okunskap, rädsla och avsky.

Vi har kommit en bra bit på väg i vår människosyn kring psykisk ohälsa. Men fortfarande gnager en stark känsla av skam hos de av oss som är drabbade. Den allmänna uppfattningen är att det råder tabu att berätta om hur vi mår, om hur vi fungerar, om hur vi förhåller oss, eller inte förhåller oss, till andra människor.

Att vara öppen med sin psykiska ohälsa är att visa sig sårbar och svag. De av oss som är drabbade är oroliga för vad det kommer att få för konsekvenser att berätta. Hur kommer mottagaren att reagera? Blir de rädda för mig, blir de avvaktande, osäkra eller kommer de kanske till och med att ta avstånd från mig?

Vi ska inte glömma att vi alla är olika, vi är alla unika. En del människor lever med diagnoser utan att egentligen veta om det, och har därför inte några som helst möjligheter att bearbeta, hantera eller tydliggöra den egna funktionen.

Det finns olika grader i helvetet för vad som känns OK för oss att dela med oss av. Dessa grader bestäms av den egna känslan, den egna självbilden och den egna upplevelsen. Det kan ingen ta ifrån oss.

Det handlar om att våga bryta barriärer, ta steget, komma till insikt, acceptera och respektera sig själv och inte minst att våga berätta. Men varför är det så svårt? Många av oss som bär på någon form av psykisk ohälsa påverkas direkt av den egna verkligheten. Vi är sårbara, vi klarar av stress i mindre utsträckning, vi har en annan omvärldsuppfattning, vi har en unik självbild, vi styrs av kontrollbehov, vi påverkas av röster och vi saknar sociala koder. Vi ser, känner och hör saker som andra inte gör. Vi är rädda för att andra ska döma oss. Vi känner skam och skuld. Vi är rädda att stämplas som konstiga, galna eller att drabbas av utanförskap.

Varför känner vi skuld och skam över något vi inte kan rå för och som vi inte kan styra över? Varför skuld- och skambelägger vi människor som lever med psykisk ohälsa? Det finns ingen skuld och det finns ingen skam i att leva med en diagnos.

OM vi väljer att ta steget att berätta för andra om vår psykiska ohälsa blir vi, i vissas ögon, en diagnos. Omgivningen identifierar oss som om diagnosen är det enda vi är. Det är inte humant någonstans, och vi förtjänar bättre. Återigen hamnar vi i det där ensidiga facket som vi ska undvika.

Vi får aldrig glömma bort att vi ÄR inte vår diagnos, vi är oss själva – vi är människor. Människor med samma oantastliga människovärde som alla andra människor.

Det är positivt att det finns människor i samhället som väljer att berätta om sin psykiska ohälsa. Förhoppningsvis kan det leda till att fler av oss blir bekväma med att ta steget. Det går långsamt, men attitydernas position förflyttas sakta men säkert framåt.

Samhällssynen kring psykisk ohälsa är i ständig förändring. Det är bra. Men vi behöver alla lära oss att vi är olika, att vi fungerar olika eller att vi uppfattar saker olika.

  • Vi måste lära oss att respektera och acceptera våra olikheter.
  • Vi måste ändra attityder och vi måste krossa fördomar.
  • Vi måste vara mottagliga och vilja lära.
  • Vi måste våga prata.

Det är genom att prata som vi kan förstå och det är först då vi kan skaffa oss möjligheter att eliminera skammen och skulden.

Vi måste våga vara olika. Vi måste våga acceptera olika. Oavsett vad vi själva och omgivningen anser. Och kom ihåg: vi är alla människor, och vi är alla lika värda. Oavsett. DET kan aldrig tas ifrån oss.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Bloggar om att leva med psykisk ohälsa:

anorexiaojag.se

Om att leva med schizoaffektivt syndrom

Autism- och Aspergerförbundets blogg

MemyselfandOCD

Sinnesrubbad – ett liv med antisocial personlighetsstörning

wannabefree: Min kamp mot ett bättre liv – Fri från ångest, depression och social fobi

bipolarblog.se

Krönikor

Att ha eller inte ha: Tolkningsföreträde

Denna krönika kommer att handla om ord, och hur vi väljer våra ord. Vem avgör egentligen vilka som är OK, och vilka som inte är det?

För en del av oss är det orimligt, ologiskt, onödigt, ointelligent, obehagligt, osunt, oacceptabelt och obegripligt.

För vissa av oss är det rimligt, logiskt, nödvändigt, intelligent, behagligt, sunt, acceptabelt och begripligt.

För några av oss är det både och. Några av oss står i mitten av skalan och vet inte riktigt var vi ska ta vägen. Det är vi som tycker att ”har det inte gått lite för långt med hur mycket de klipper i Kalle Anka?” eller rör inte våra heliga kor Pippi och Tintin. Oavsett. Man rör ju inte skriven litteratur!

De sistnämnda är vi som går halva vägen, vi som har förstått att det finns betänkligheter, men vi tar dem inte på det fullaste allvar som de faktiskt förtjänar. För mig är det svårt att acceptera tankebanan, det är som om att vi som är ”halvvägare” inte riktigt har förstått, men som ändå väljer våra ord för att inte stöta oss med andra som antingen ingår i den grupp som utsätts eller med de av oss som är mer insiktsfulla, och osjälviska.

Varför så självisk?

Själviskhet, eller egoism, är för mig ett nyckelord. Egoism är en mekanism som styr vår vilja att fortsätta använda oss av uttryck som vi alltid har gjort. Det vi tappar bort på vägen är att det finns en motpart i alla sammanhang där vi använder uttryck, accepterar samma uttryck, inte reagerar då vi bevittnar dessa uttryck, vill behålla rasistiska stereotyper samt fasar över hur ”det har gått för långt”. Det håller inte. Det är inte ett giltigt argument någonstans överhuvudtaget. Det är själviskt och det tar ingen hänsyn till vad våra medmänniskor känner, tycker eller protesterar mot.

Här vill jag passa på att flika in en anekdot, som jag känner är talande för hur många av oss faktiskt tänker. Följande är hämtat från en Facebook-status jag skrev härförleden:

Vardagsrasismen. En pigg och glad kvinnlig representant för Maglarpsbullen AB – Chokladbollsfabrik stod och gjorde reklam för företagets godsaker när jag var och handlade på ICA. Två äldre kvinnor går långsamt framför mig och stannar till, medan jag med något raskare steg försöker ta mig mot kassorna. Den ena av kvinnorna frågar den andra: ”Vill du ha lite n****bullar? Fast så får man ju inte säga”. Maglarpskvinnan svarar högt och glatt: ”Jo, det får man visst det! Men inte när jag står här. Men det heter ju så!”.

Den tragiska egoismen hos oss lyser igenom och den följs av en obehaglig eftersmak såväl i anekdoten som när vi hävdar att det har gått för långt när Disney väljer att plocka bort rasistiska stereotyper i ”Jultomtens verkstad” – den svarta dockan och den äldre judiske mannen som båda figurerar i filmen – för övrigt det enda i filmen som klippts bort av humanistiska skäl. Vi ska inte tappa bort att den heliga kon ses av alla, inkluderat barn som har svårt med att vara kritiska och inte känner till den vidriga historiska kontexten. Jag är av uppfattningen att ingenting går förlorat av att dessa rasistiska nidbilder är borttagna. Jag är också av uppfattningen att det inte spelar någon som helst roll om Pippis pappa är söderhavskung eller om jag inte, som barn, har tillgång till kontroversialismen i Tintin i Kongo. Återigen, det är vår egen vilja, vår egen önskan som styr att det är viktigt att vi får fortsätta läsa om, och föra vidare, rasism. Inte barnens.

Tolkningsföreträdets fällor

Om vi skulle ta och kika lite på vad vi faktiskt diskuterar här, nämligen fenomenet tolkningsföreträde, så kan vi bl a komma fram till följande tankar:

  • När vi tycker att ”det är inte så farligt”.
  • När vi fasar över att språket förändras till att bli mer inkluderande.
  • När vi tar oss rätten att avgöra vad som är rasistiskt eller kränkande för en annan människa.
  • När vi inte tänker på våra medmänniskor.
  • När vi är själviska.
  • När vi är arga över att inte få lov att kränka andra människor.

Faktum är och kvarstår: Vi som inte ingår i den utsatta gruppen, oavsett vilken, kan ALDRIG ge oss själva tolkningsföreträde – utan att samtidigt vara egoister. Vi som ändå väljer att göra det, för att ”hävda vår rätt” och behålla vår ”det heter faktiskt så”-mentalitet, förefaller likgiltiga inför att uttrycken och accepterandet av rasistiska stereotyper, överförs till nästa generation. Vi medverkar till att samhället fortsätter att vara exkluderande, när vi istället ska sträva efter att samhället ska vara inkluderande.

För vilka är det viktigt att behålla rasistiska nidbilder och uttryck?

I den eviga diskussionen om huruvida barnlitteratur ska vara fri från rasism vill jag väcka en tanke: Förlorar historien om Pippi något på att pappa Efraim är ”söderhavskung” istället för ”n****kung”? Om svaret är nej, vad är då argumentet för att behålla rasismen?*

I böckerna om Lilla Hjärtat kunde vi se hur, medvetet eller omedvetet, ”Blackface”-traditionen fördes vidare på ett klumpigt och obehagligt sätt. Författarinnan valde senare att dra tillbaka böckerna 2012. Ett bra beslut, i mina ögon.

Jag vill också väcka tanken om huruvida Tintin i Kongo är en nödvändig del av våra barns barndom? Är detta oomtvistat rasistiska seriealbum – betänk den belgiska kolonialismen – oumbärligt och tar till vara på alla viktiga funktioner som vi tycker att barnböcker bör ha?Kan våra barn klara sig utan Jan Lööfs rasistiska stereotypiska skildringar av andra kulturer? Jag vill hävda att de kan det.

Det är inte våra barn som går miste om den ”fantastiska” litteraturen, det är vi i äldre generationer som reagerar, fasar och går man ur huse för att ge vår egen själviskhet näring. Våra barn kunde inte bry sig mindre.

För oss som vill läsa böckerna så finns de fortfarande och är för evigt bevarade vid Kungliga biblioteket.

Att ge oss själva tolkningsföreträde för vad som uppfattas som kränkande, nedvärderande, rasistiskt eller stigmatiserande är själviskt. Vi kan inte fortsätta göra det om vi samtidigt hävdar alla människors lika värde och vill verka för ett inkluderande samhälle.

Det lirar inte.

Det är orimligt, ologiskt, onödigt, ointelligent, obehagligt, osunt, oacceptabelt och obegripligt.

* Astrid Lindgren gav redan 1970 uttryck för att OM hon hade skrivit böckerna om Pippi  senare hade hon aldrig gjort pappa Efraim till ”n****kung”.

Tillägg 1: Redigeringarna i ”Jultomtens verkstad”, Tintin i Kongo, Pippiböckerna och andra ”drabbade” kulturskatter har gjorts av de företag som äger rättigheterna till böckerna och filmerna.

Tillägg 2: Antisemitiska barnböcker från 30- och 40-talen är sedan lång tid tillbaka bortplockade från bibliotekshyllorna.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Om ordet ”lapp” och varför vi ska sluta använda det

Använder du ”N-ordet”? Kanske ”Z-ordet”? Säger du ”handikapp”?

De flesta av oss är i alla fall medvetna om hur kontroversiellt det är med såväl ”N-ordet” som ”Z-ordet”. En del av oss är också på det klara med att begreppet ”handikapp” är förpassat till historien. Många tar sig rätten att, med en dåres envishet, fortsätta nedvärdera och kränka utsatta minoriteter, trots att det finns så många argument för att begagna de modernare, mer neutrala begreppen. Det enda argument de har för att fortsätta kränka andra människor är att ”Det har alltid hetat så”, ”Det heter så” och ”Jag har alltid sagt så, så varför ska jag ändra på mig nu?”.

Vad många inte vet är att ”lapp” är ett nedvärderande och kränkande uttryck. I fortsättningen av artikeln kommer jag att använda mig av ”L-ordet”.

Vad är det nu med ”L-ordet” då, tänker ni? Ska man inte kunna säga någonting nuförtiden? För mig räcker det med att individen själv inte vill bli kallad ”L-ordet”. Och vad är anledningen till att begreppet anses nedsättande? Jo, samer har historiskt sett blivit benämnda med ”L-ordet”. ”L-ordet” finns inte i det samiska språket och många samer vill idag inte bli kallade ”L-ordet”. ”L-ordet” härrör troligen från finskans ”lappalainen” som i sig betyder ”lapsk/från Lappland”, och det finns tolkningar som gör gällande att ”L-ordet” kan ha betydelsen av ”en som bor långt borta/avsides” eller ”dom andra” – alltså ett ord för att särskilja människor*.

Ordet har, med andra ord, inte heller sitt ursprung i samernas egna sinnevärld. ”L-ordet” är föråldrat, stigmatiserande och kränkande. Samer kallar sig själva för ”samer” och inget annat och de bör själva bli kallade så som de kallar sig själva. Ordet ”same” kommer från samiskans ”sápmelas” och betyder ”människa”. Tänka sig, människor vill bli kallade för vad de är.

Samer har genom historien varit utsatta för övergrepp i form av rasbiologiska experiment och rashygien. Undersökningar, fotografering och skallmätningar (utförda med speciella verktyg) utgjorde viktiga pusselbitar i s k ”Lappundersökningar” (bok utgiven 1941).

”L-ordet” hänger kvar i massvis av ordsammansättningar, namn på djurarter och ortsnamn. Är det dags att tänka om och finna nya ord? Det är inte första gången man, i så fall, byter namn på en ort, eller djurart. Eller är behovet av att vi ”måste” hålla oss kvar vid de gamla, kränkande benämningarna större än respekten för våra medmänniskor?

Exempel på ordsammansättningar med ”L-ordet” är:

  • lappkast
  • lappsjuka

Exempel på namn på djurarter med ”L-ordet” är:

  • lapphund
  • lappuggla

Exempel på ortsnamn med ”L-ordet” är:

  • Lapporten
  • Lappträsk
  • Lappland

Så länge ”L-ordet” lever kvar i ortsnamn, namn på djurarter och i diverse ordsammansättningar blir det svårt att kräva av gemene man att man inte ska använda sig av ”L-ordet”. För att vi ska komma dithän måste det förmodligen till förändringar i attityder kring vedertagna uttryck.

Vem har egentligen tolkningsföreträde för vad som är rasistiskt eller kränkande? Är det du, eller är det den historiskt utsatta minoriteten?

Se dig själv i spegeln och fråga dig om det är viktigt för dig att fortsätta hävda din rätt att svänga dig med det (för dig) ”riktiga” ordet och samtidigt kränka medmänniskor. Eller är det kanske så att det är en självklarhet att lämna de föråldrade, stigmatiserande och nedvärderande uttrycken åt historien, så att vi kan få ett samhälle som inkluderar alla, oavsett?

Och nej, argumentet att ”det alltid har hetat så” eller att vissa i den utsatta gruppen använder benämningen är inte legitima argument.

On topic, kuriosa och en självklarhet: Till skillnad från Björn Söder anser jag att det går finfint att vara same OCH svensk samtidigt.

* Uppgift om etymologin för ”L-ordet” är inhämtad från kommunikatör på Sametinget.

Lästips:

SVT: Ordet lapp var i fokus första rättegångsdagen

DN: Man kallade same för ”lapp” – åtalas

”Det har ju alltid hetat så!”

Artiklar

Om ordet ”handikapp” och varför vi ska sluta använda det

Häromdagen när jag var ute på en löprunda passerade jag, som så många gånger förr, den där skylten som stavas ”Handikappbad”. Jag har ofta funderat över den där vita skylten med den svarta texten och varför den inte har ersatts av en skylt med ett modernare, mindre stigmatiserande, uttryck för att benämna den där badplatsen.

Skylten jag pratar om fungerar som en vägledning till ”Ribersborgs handikappbad”. Vid ett tillfälle har jag mailat kommunen och ställt frågan om det inte vore på tiden att ta steget in i nutiden, och lämna dåtiden därhän. Jag fick inget svar.

Om vi tar och kikar lite på hur språkbruket beträffande gruppen funktionsvarierade har förändrats över tid kan vi på Nordiska Museets hemsida läsa följande:

Idiot, imbecill, sinnesslö, efterbliven, dåre, vanför, krympling, invalid, kroniker, handikappad. Orden har skiftat och orden har också signalerat att problemen legat hos individen själv. Numera talar man om funktionshinder, funktionsnedsättning eller nedsatt funktionsförmåga.

Det gammalmodiga och nedvärderande ”handikapp” har, sedan länge, sorterats bort, via mer accepterade ”funktionshinder” och ”funktionsnedsättning” till de nyare ”funktionsvariation” och ”funktionsskillnader”. För övrigt är ”funktionshinder” och ”funktionsnedsättning” två olika saker. I officiella sammanhang lever inte alltför sällan de förlegade, kränkande och stigmatiserande begreppen ”handikapp” och ”handikappad” kvar. Vi kan se det på skyltar, men också i gamla föreningsnamn som inte orkat, eller velat, byta namn till något fräschare och mindre unket.

Vi kan se det på kommuners hemsidor, vi kan se det i utbildningsbeskrivningar och i uttryck som ”handikappanpassning” och ”handikappomsorg”.  Vi kan se det i idrottsföreningar som FIFH (Föreningen Idrott för Handikappade) och på portalen där de olika ”handikappförbunden” i Sverige beskrivs. Vi kan läsa om ”handikappersättning” på Försäkringskassan och på Riksdagens hemsida i samband med en motion skriven för två år sedan. Vi kan se det i dagspressen som t ex i artikeln ”Handikapptoa med larmknapp till SOS” i Sydsvenskan och vi kan se det på diverse varuhus hemsidor.

Jag reagerar reflexmässigt då media använder sig av benämningen, och har många gånger mailat och ifrågasatt. Jag har då även bifogat min artikel Note to self: Sluta säga ”handikappad”! för upplysnings skull, vilket jag anser att man inte ska behöva göra för journalister. Det borde vara en självklarhet. Svaret blir alltid att de ska editera artikeln. Men skadan är redan skedd: Internet glömmer aldrig och den fysiska utgåvan av tidskriften eller dagstidningen är redan ute och har lästs av alltför många.

Begreppet ”handikapp” är på väg att försvinna ur Svenska Akademiens Ordlista och på Socialstyrelsens hemsida kan vi läsa följande om begreppet ”handikapp”:

Handikapp tas bort som uppslagsterm och termen avråds som synonym till såväl funktionsnedsättning som funktionshinder.

Det finns en vilja till förändring: istället för ”handikapp” och ”handikappanpassad” rekommenderas definitionerna ”funktionsnedsättning” och ”tillgänglig”. Vi kan hos Socialstyrelsen också läsa oss till att det handlar om en rekommendation, och inte ett tvång.

Vad är det då som är så farligt med att använda sig av begreppet ”handikapp”? Vi menar ju inget illa med det, tänker vi. Ja, så tänker många om andra nedvärderande, föråldrade och stigmatiserade benämningar på människor. ”Det har ju alltid hetat så!”, ”Det heter ju så!” eller ”Jag har alltid sagt så, så varför ska jag ändra på mig nu?” kommer ofta reflexmässigt hos dem som till varje pris vill behålla sin ”rätt” att kränka utsatta minoriteter. Så varför ska vi ändra på oss?

För mig räcker det med att den enskilda minoriteten inte vill bli kallad för det vi envisas med att benhårt hålla fast vid. Det finns ytterligare argument till att vi ska byta ut det förlegade ”handikapp”. T ex för att de nyare benämningarna på ett neutralt och pedagogiskt sätt berättar för oss vad vi faktiskt har att förhålla oss till.

Damon Rose, redaktör på ”Ouch!”, en tidskrift om och för funktionsvarierade ger sin syn på begreppet:

”Handicapped” is a word which many disabled people consider to be the equivalent of nigger. It evokes thoughts of being held back, not in the race, not as good, weighed down by something so awful we ought not to speak of it

I en artikel jag skrivit tidigare här på Motargument har jag rett ut begreppets ursprung:

Ordet ”handikapp” kommer från engelskans ”hand in cap”, ett spel där insatser lades i en mössa, eller hatt. På 1700-talet började man använda begreppet om kapplöpningshästar som belades med extra tyngder, i syfte att jämna ut spelet. I samband med dessa kapplöpningar fick ordet sin moderna betydelse. ”Handikapp” är ett uttryck för att det förutsätts att någon har svårare att klara sig, oavsett om det rör sig om sport, då regler styr ”handikappet”, eller i livet, där funktionsnedsättningen ligger till grund för ”handikappet”.

Att medvetet, eller omedvetet, hålla fast vid begreppet ”handikapp” är funkofobiskt. Funkofobi är fördomar mot människor med funktionsvariationer.

Historiskt sett har funktionsvarierade fått stå vid sidan av samhället: man har omyndigförklarats, man har ansetts obildbara, man har tvingats in på anstalter och institutioner, man har utsatts för tvångssteriliseringar och andra övergrepp (Vipeholmsexperimentet, Willowbrook-experimenten och STD-studien). Hur ska vi komma ifrån de hierarkiska strukturerna i samhället, och skapa inkludering och delaktighet, om vi inte ens kan lära oss att bemöta människor på ett respektfullt och sakligt sätt?

Vi ska vara medvetna om att det, precis som vid utfasning av andra förlegade uttryck, handlar om att förändringen måste få lov att ta tid. Men om inte samhället, och officiella instanser och organisationer, byter synsätt och benämningar, hur ska vi då få enskilda individer att göra det? Vi kan göra jämförelser med andra uttryck som sorteras bort, t ex ”N-ordet”, ”Z-ordet” och ”L-ordet” (som är det föråldrade ordet för ”samer”), där vi har kommit mycket längre.

Vad är det som gör att det är så svårt just med gruppen funktionsvarierade?

Och nej, argumentet att ”det alltid har hetat så” eller att vissa i den utsatta gruppen använder benämningen är inte legitima argument.

*Funkis ett ord för framtiden?

(Det finns betänkligheter kring L-ordet också. Jag återkommer till detta i en annan artikel)