Etikettarkiv: sverigevän

”Svenskfientlig” kalender

På sociala medier kan vi dagligen läsa hur kränkta, arga nationalister verkar vara rörande överens om att det vi en gång kallade Sverige håller på att försvinna. Det som ansågs vara ”svenskt” sägs undanträngas – metodiskt och utstuderat – till förmån för andra influenser, religioner och kulturer.

Skuldbärare är, enligt ”sverigevännerna”, politikerna, PK-maffian och kulturmarxisterna som, sakta men säkert, underminerar Sverige. Alla som är för mångkultur, tolerans och integration benämns som ”landsförrädare”, ”svenskfientliga” och ”muslimälskare”.

Jag har tidigare på Motargument berört ämnet ”svenskfientlighet” och ”sverigevänlighet”, något man kan betrakta som ett näst intill outtömligt ämne. Det som gör ”sverigevännerna” förbannade denna gång är att den muslimska fastemånaden ramadan infaller den 6 juni. Den 6 juni är Sveriges nationaldag och fick så sent som 2005 helgdagsstatus. Någon har uppmärksammat en kalender där det, vid sidan av Sveriges nationaldag och Svenska flaggans dag även finns en notering om att ramadan, den muslimska fastemånaden, börjar.

Det är troligtvis så att många inte har koll på att ramadan inträffar vid olika datum från år till år. Som jämförelse kan vi nämna att 2014 började fastemånaden 29 juni och 2015 18 juni. Det är alltså en slump att ramadan råkar börja samma dag som nationaldagen. Eftersom den muslimska kalendern är en månkalender, vilket innebär att den bygger på månens faser, så flyttas tidpunkten för ramadan ungefär 11 dagar bakåt för varje år.

640@80
Skärmdump från artikel i Expressen 160317.

Att ramadan är med i en del almanackor är inget nytt. Det finns många olika högtider, som inte är s k ”svenska”, som är listade i almanackor. Beroende på vilken almanacka vi väljer att kika i kan vi finna såväl andra länders nationaldagar/självständighetsdagar, samt de persiska och kinesiska nyåren. Om vi letar lite kan vi också finna ortodoxa (7 januari – den verkliga juldagen) samt judiska högtider, såsom pesach och chanukka.

Att dessa högtider finns inskrivna i vår kalender betyder inte att de måste firas. Alla väljer helt och hållet själva vilka högtider de vill uppmärksamma. Det finns inga rätt eller fel i vilka högtider som kalendertryckerierna själva väljer att ta med, utöver de som uppfattas som traditionella i Sverige.

Det fina med Sverige är att vi har valfrihet. En del firar kanelbullens dag, andra firar nolltaxedagen. En del firar jul, andra firar chanukka eller ramadan. En del firar nyår vid andra tidpunkter på året än natten mellan den sista december och den första januari – andra firar inte över huvud taget. Hör och häpna, det finns svenskar som väljer att inte fira jul, midsommar eller påsk.

Vem vet, i framtiden kanske vi, enligt lag, inte får fira annat än vad som betecknas som traditionellt ”svenska” högtider i Sverige. Kan det bli så att judar och muslimer i ett framtida Sverige inte tillåts att fira sina högtider? Finns det politiska krafter som vill förbjuda vissa högtider och göra andra obligatoriska?

Det finns några intressanta frågeställningar rörande kalender-fenomenet:

  • Kan det vara så att det s k ”svenskfientliga” etablissemanget har en dold agenda när andra länder och kulturer får ta plats i kalendern?
  • Har ”sverigevänner” en genuin rädsla över att rättigheter inskränks eller att Sverige kommer att gå under p g a att ramadan finns med i kalendern?
  • Är det specifikt muslimska högtider som är ”farliga”, eller gäller det andra främmande element också?

Jag antar att det handlar om olika grader i helvetet. Och det största helvetet för ”sverigevännerna” verkar vara islam, muslimer och deras leverne.

"Svenskfientliga" är vi allihopa?

Många nationalister har en inställning att det svenska samhället är indelat i ”vi och dom”. Det finns flera infallsvinklar i det begreppet. I denna krönika ämnar jag utveckla polemiken ”sverigevänner” och ”svenskfientliga”. På ena sidan finner vi de s k ”sverigevännerna”, de som säger sig värna det svenska, den svenska kulturen, den svenska mentaliteten och de svenska traditionerna. Å andra sidan placeras de s k ”svenskfientliga”, d v s de personer som ser på det svenska samhället som en plats där flera kulturer kan samsas, där alla olika personligheter får utrymme och där det är OK att högtider firas, oavsett om dessa uppfattas som typiskt svenska, eller inte.

Denna debatt, eller snarare detta mentala krig, pågår fortlöpande och det finns egentligen inga gränser för hur personer uttrycker sig för att framhålla hur viktigt det är att det s k ”typiskt svenska” ska vara allenarådande och är bäst för Sverige. Retoriken hårdnar, gränserna tänjs och ”argumenten” passerar de lagliga och moraliska gränserna.

Enligt Avpixlat är detta "svenskfientligt".
Skärmdump från Twitter. Enligt Avpixlat är detta ”svenskfientligt”.

”Sverigevänner” är, enligt dem själva, människor som anser att Sverige är ett land där svenskhet, i maximal utsträckning, ska råda. Utländska influenser ska till varje pris begränsas, och helst elimineras. Invandrare ska assimilera sig och religion och kulturella yttringar får möjligtvis pågå bakom lyckta dörrar. ”Svenskfientliga”, å andra sidan, innefattar icke-assimilerade invandrare OCH alla som är toleranta mot andra kulturer, andra religioner och andra traditioner. ”Svenskfientliga” ser mångkultur och mångfald som något positivt, något som förenar, något som stärker den svenska identiteten, att vi drar åt ”samma håll”. Det har lagts fram en riksdagsmotion om ”Intensifierat arbete mot svenskfientligheten”.

Märk väl att jag väljer att sätta ”citationstecken” kring begreppen. Det är medvetet och avsiktligt, eftersom jag anser att ”sverigevänner” är ett stulet begrepp. Jag vill vara ”svenskvänlig” och jag anser mig vara ”svenskvänlig”. MEN jag kan aldrig acceptera den ”svenskvänlighet” som nationalister målar upp och har gjort till ”sin”. Då väljer jag, tveklöst, bort att benämna mig ”svenskvänlig”. Lika lite anser jag mig vara ”svenskfientlig”, eftersom för mig skulle det innebära att jag vore missnöjd med att bo i Sverige, att jag skulle svika s k ”svensk kultur” eller att jag skulle hata några s k ”riktiga svenskar”. Jag är varken missnöjd, sviker ”svensk kultur” eller hatar ”riktiga svenskar”.

”Svenskfientlighet” är, för många människor synonymt med landsförräderi. ”Sverigevänner” anser att vi som utmålas som ”svenskfientliga” sviker landet, sviker de ”som byggt upp Sverige” och sviker svenska ideal. Vi gör det genom att visa acceptans, tolerans och glädje gentemot människor som kommer från andra länder, och vi anser att influenserna berikar Sverige. Vi anses naiva, vi är ”muslimälskare” och ”ser inte” den anstormande ”islamiseringen” av vårt land, vi uppmärksammar Ramadan när vi, minsann, ska uppmärksamma midsommar. Jag firar inte Ramadan, men jag har inga problem med att jag känner till företeelsen och önskar muslimer ”Ramadan karim”. Jag firar midsommar, inte för att jag måste, utan för att jag vill. För mig är det en självklarhet att vem som helst ska få fira vilken högtid som helst, när som helst. Det är lika självklart att en ska få lov att välja bort att fira en högtid. Att vilja neka människor att fira en högtid i Sverige är, för mig, svenskfientligt.

11406256_1632231403656709_1802785437010172135_o
Skärmdump från Facebook-gruppen ”Vi som stödjer SD”. Klicka för större bild.

Andra uttryck, i grunden positiva, som ”sverigevänner” gjort till ”sina” är t ex ”det nya Sverige”, ”kulturberikare”, ”mångkultur” och ”politiskt korrekt, PK”. Innebörden av dessa uttryck har förändrats för att passa in i den nationalistiska mallen. Det är ett enkelt och populistiskt tillvägagångssätt, använt av politiker, opinionsbildare och gemene man, för att fånga upp vissa utvalda människor, och att föra människor samman under de nationalistiska vingarna, emot yttre, påstådda hot.

Retoriken, och argumentationen, är tydligen vägvinnande. ”Sverigevänners” utgångspunkt är att det pågår ett ”krig” mellan två samhällssyner, den ”sverigevänliga” och den ”svenskfientliga”. Verktyget är enkla, simpla, slagkraftiga men dåligt underbyggda argument. I det enkla, som uppfattas vara sanningen, finner en hel del människor trygghet och en känsla av att ”vi” är starkare än ”dom”. Som en bonus till den enkla argumentationen följer retorik som, allt oftare, faller utanför lagens, och moralens, ramar.

På nätet eldas det ”mentala kriget” på av nationalister som envist, och oförtrutet, bankar in skillnaderna mellan hur vi ser på Sverige. Det som faktiskt förenar oss är att vi älskar Sverige, fast med olika premisser. Jag älskar mitt land, jag vill bo i Sverige, jag är glad över att landet Sverige är relativt tolerant, men jag är, på samma gång, ledsen över att det finns en växande skara som inte ser på Sverige på samma sätt som jag. Jag är obekväm med hur innebörden av begreppen ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” alltmer används som verktyg i ett mentalt krig. Jag är sverigevän, men inte ”sverigevän”. Jag är inte svenskfientlig, men tydligen är jag ”svenskfientlig”, enligt ”sverigevänner”. Orden har förvanskats, och vi har blivit rånade på vad de egentligen betyder.

Till den dagen orden återfår sin rätta betydelse väljer jag att inte benämna mig, vare sig, ”sverigevän”, eller ”svenskfientlig”. Jag befarar att min dröm att, utan skrupler, någon gång kunna kalla mig sverigevän för alltid kommer att förbli just en dröm.

Lästips: Sverigedemokraternas användning av begreppet ”svenskfientlighet” – en diskursanalys

Att kleta etikett på människor

Hos många av oss uppstår ibland behoven att kategorisera och att dela in människor efter olika kriterier. Ibland kan det vara en nödvändighet att förenkla, för att t ex diskussioner ska bli mindre komplicerade, men ibland används det som ett verktyg för att markera tillhörighet och icke-tillhörighet. I denna krönika analyseras etikettering som har sin grund i en rad olika faktorer.

Det vi ofta inte tänker på när vi väljer att kleta en etikett, en stämpel, en kategori eller en tillhörighet på oss själva eller på andra är att vi i samma andetag riskerar peka ut och slå fast skillnader mellan människor. Dessa skillnader är i sådana fall sällan av positiv karaktär. Anledningen till att vi generaliserar och delar in oss i grupper har ibland sin grund i att man vill hävda sig själv, eller framhäva en grupp som man själv anser sig ingå i. Andra faktorer som kan spela roll är att man kanske uppfattar andra som avvikande, skrämmande eller främmande. Det kan finnas en inneboende rädsla för de man väljer att peka ut som ”något annat” än vad man själv är. Mindervärdeskomplex kan vara ytterligare en faktor till varför man tycker att det är viktigt att dela in människor i olika kategorier. Etiketten kan vara ett sätt att manifestera en (inbillad?) överlägsenhet.

Olika etiketter för olika människor

blank-labels-coloured-largeJag ska nu ge några exempel på etikettering som jag funderar över. Sådana kategoriseringar används ibland på ett ogenomtänkt sätt. Det kan göras av vana, eller för att sammanhanget man befinner sig i verkar ”kräva” det, för att man inte vill riskera att sticka ut eller uppfattas som annorlunda, eller feg. Det kan vara del i en jargong, eller i en nedvärderande attityd gentemot andra, och i viss utsträckning mot sig själv. Exempel på jargong, eller nedvärderande attityd, är när vissa svenskar kallar sig själva för ”svenne” och en del invandrare benämner sig själva som ”blatte” i vissa sammanhang. Då någon framhäver andras etnicitet, religiösa tillhörighet, sexuella läggning eller funktionsnedsättning i syfte att peka på skillnader mellan människor, så är man ute på hal is. Ofta är dessa etiketter en del av samhället och den attityd som finns hos många, i större eller mindre utsträckning. Det man gör när man kletar etiketter på människor är att man undviker att se personen bakom etiketten. Man väljer istället att se det ”avvikande”, det skrämmande eller det farliga. Valet ger utlopp för behovet av att behöva skilja på folk och folk.

Den gemensamma nämnaren för dessa etiketter är att de inte är självvalda. Man har inte valt sin hudfärg, att vara homosexuell, jude eller att ha en utvecklingsstörning. Problemet med att kleta etiketter på människor är att man, i samma stund, generaliserar om hur vissa människor förväntas vara. Att generalisera utifrån ”avvikande” egenskaper är en farlig väg att gå, eftersom det kan leda till något mycket större än bara etiketten. Beroende på sammanhang och vilka man angriper, och vilka man angriper tillsammans med, så kan beteendet eskalera och innefatta mobbning, trakasserier, hot och våld.

Att kleta etiketter för politisk vinning

I Sverige finns idag ett parti som är, nästintill, besatt av att kleta etiketter på människor. Sverigedemokraterna ser det som en självklarhet, och nödvändighet, att kategorisera människor i ”svenskar” och ”invandrare”. Det var inte länge sedan andre vice talman Björn Söder talade om att judar och samer inte är svenskar. Ytterligare generaliserande etiketter som SD-politiker, och en stor andel av deras sympatisörer, använder sig av är ”vänsterextremist” och ”PK”. Skiljelinjen mellan muslimer och islamister är ytterst diffus, och grovt generaliserande, hos dessa i SD.

Varför är det så viktigt, för några, att syna, kategorisera och generalisera utifrån egenskaper som personer inte kan råda över? När det handlar om åsikt, och ideologi, har alla rätt att ifrågasätta och granska, eftersom de är åsikter och föränderliga. Däremot är etnicitet, religion, sexuell preferens och funktionsnedsättningar beständiga, väldigt privat, och inte heller självvalda. Varför är det så fundamentalt viktigt för politiker i ett parti, och för SD-sympatisörer, att diktera hur, och vad, andra människor är, eller känner sig som?

SD:s syfte med den generaliserande stigmatiseringen av människor i Sverige är att peka ut, och synliggöra, skillnader mellan människor utifrån ursprung, religion eller nationalitet. Genom att generalisera så skuldbeläggs, avsiktligt och medvetet, massor av människor enbart baserat på de rådande fördomarna om vad alla individerna i den gruppen anses ha för egenskaper. Man väljer ut egenskaper som man tycker skiljer sig åt från den gruppen man själv tror sig tillhöra och lyfter fram de andras egenskaper för att försöka skapa en polarisering mellan det ”svenska” och det som inte är ”svenskt”. Det man gör är att hierarkiskt dela in befolkningen, och samtidigt pekar man ut vissa som mindre värda, som lägre stående. Vissa betraktas som en ”andra klassens medborgare”, de är människor som eventuellt får vara i Sverige på nåder. Kraven är att alla måste sköta sig och, explicit, bli ”svenska”.

Alternativ medias roll

En viktig roll i stigmatiseringsprocessen spelar alternativ, s k opinionsbildande, media. Den utger sig för att sitta på ”den oretuscherade sanningen”. Nättidningar som Avpixlat, Fria tider och de numera nedlagda Dispatch International och Exponerat har främlingsfientligheten, hatet, polariseringen och skuldbeläggandet som livselixir. Taktiken som dessa använder sig av är att misstänkliggöra, generalisera och att peka ut vissa människor enbart på grund av vilken grupp de anses tillhöra. Att dessa hatsajter inte drar sig för att tulla på korrektheten i sina artiklar kan vi se både här, där och lite varstans. Kopplingen mellan Avpixlat och SD är omtalad, och dokumenterad.

groups-29097_640Utopisamhället som SD vill ha är ett etniskt homogent Sverige. Mer om SD:s tankar om nationen, nationalismen, svensk kultur, mångkulturalism, repatriering (d v s resebidrag till återvandring) och invandring finns att läsa här. Tanken om assimilation är stark, och nödvändig för SD. Med assimilation menas att invandrare, eller nationella minoriteter, måste helt överge sin kultur och sina traditioner, och helt anamma svensk kultur och svenska traditioner. För SD är det inte tänkbart att personer själv kan få kombinera valfria delar ur två, eller flera, kulturer. Åtminstone inte så länge de vill leva i Sverige. Det är smått tragikomiskt då man funderar över hur utlandssvenskar firar midsommar, äter blodpudding och har svenska flaggor.

Orden ”sverigevän” och ”svenskfientlighet” är populära och används frekvent av såväl SD-företrädare som SD-sympatisörer. Sverigevänner är enligt dem endast de personer som värnar om allt det ”svenska”, om att behålla Sverige svenskt. För en sverigevän är det viktigt att det inhemska premieras före allt utländskt som ska undvikas. SD:s iver att försöka tysta åsiktsmotståndare, de s k ”vänsterextremisterna”, har resulterat i en riksdagsmotion, kallad ”Intensifierat arbete mot svenskfientlighet”, skriven av riksdagsledamöterna David Lång och Paula Bieler. Motionen går i korthet ut på att SD anser att invandrare, och några svenskar, trakasserar och diskriminerar de som anses vara ”sverigevänner”. I motionen nämns att lagen om Hets mot folkgrupp (16 kap., 8 §) används på ett för svenskar otillräckligt sätt. Mycket av retoriken handlar om den s k ”omvända rasismen”, vilken, enligt många, inklusive mig själv, faller på eget grepp.

Det finns ett inneboende behov hos alla människor att benämna sig själv, och andra. För några handlar det om att försöka skapa sig en trygghet, men i många fall handlar det om att beskriva tillhörighet och icke-tillhörighet. Man vill, oftast, tillhöra en grupp. Samtidigt vill man förpassa andra till en annan grupp. Retoriken skapar olika lag, och till och med fiender. Det obehagliga är att dessa metoder används för att underbygga och stärka en politisk agenda. Nu presenteras denna agenda i en ”snygg förpackning”, levererad av SD med ett ivrigt ackompanjemang signerat alternativ media. Det är då det blir riktigt farligt.

Jag har berört detta ämne i några krönikor tidigare:

Vem är svensk?

”Allas lika värde”?

Tillsammans kan vi