Etikettarkiv: Henrik Vinge

Krönikor

SD:s parallella universum – ”Svenskfientlighet”

Sverigedemokraternas livselixir är att dela in befolkningen i ”vi och dom”, i deras fall svenskar vs invandrare. SD:s retorik bygger systematiskt en illusion av att endast deras anhängare (med ”rätt ursprung) skulle vara svenska ”på riktigt” och att varje avsteg från deras ideologi skulle per automatik innebära ”svenskfientlighet”.

Samtidigt som de ständigt berättar sagor om att Sverige och svenskarna skulle vara under attack så finns det i själva verket inte något annat riksdagsparti som talar så illa om Sverige och svenskarna så mycket som SD.

SD:s retorik ingår i en klassisk högerextrem diskurs.

Vi som följer och granskar Sverigedemokraterna finner ständigt och jämt bevis på att de befinner sig i en annan värld, ett parallellt universum.

Bakgrunden till det märkliga förhållningssätt man har till omvärlden är att sverigedemokrater i stor utsträckning baserar sin uppfattning på känslor, gissningar och fördomar. Detta kombinerat med allsköns konspirationsteorier är det som ligger till grund för den enfaldiga och verklighetsfrånvända politiken.

SD är top of the pops på att få deras sanning att förefalla vara den verkliga sanningen. Sällan backas denna sanning upp av fakta, expertis eller forskning.

SD:s strategi för att normalisera rasism och nazism

Begreppen ”svenskfientlighet”, ”islamisering” och ”omvänd rasism” går hand i hand med den klassiska och rasistiska konspirationsteorin om ”folkutbytet”. Konspirationsteorin kan sammanfattas som den, av ”eliten” iscensatta, illvilliga och medvetna planen, att byta ut den svenska befolkningen mot icke-svenskar. Retoriken utgör delar av den diskurs som SD använder sig av som motvikt till rasism.

De som benämns ”svenskfientliga” är människor som ser på det svenska samhället som en plats där flera kulturer kan samsas, där olika personligheter får utrymme och där det är OK att högtider firas, oavsett om dessa uppfattas som typiskt svenska, eller inte. I kontrast mot ”svenskfientlig” finner vi det av SD stulna begreppet ”sverigevän”. En ”sverigevän” är en person som påstås värna det svenska, den svenska kulturen, den svenska mentaliteten och de svenska traditionerna.

En viktig skillnad mellan då och nu är att SD menar att det idag är ”eliten”, inte folket, som inte värnar ”det svenska”. I SD:s värld står ”eliten” inte på folkets sida. Vilka som innefattas i ”eliten” är något oklart, men att stora delar av ”sjuklövern” (övriga riksdagspartier), myndigheter och ”gammelmedia” ingår är högst sannolikt.

I en intervju med Expo talar Lars M Andersson, historiker vid Uppsala universitet, om den nationalistiska tankefiguren i ett historiskt perspektiv:

Det finns en föreställning som går tillbaka åtminstone till 1800-talet och nationalismens framväxt som går ut på att svenskarna inte älskar sitt fosterland tillräckligt och istället föredrar allt utländskt. Det är en i huvudsak konservativ uppfattning och den användes bland annat för att förklara och försöka motverka utvandringen till Amerika. Unga svenskar lämnade Sverige eftersom de inte var tillräckligt fosterländska. Sveriges blod hävdades rinna ut och in fick man istället ”underhaltigt blod”. Det som åsyftades var främst den judiska invandringen. Tankefiguren påminner om den moderna konspirationsteorin om ett befolkningsutbyte. (Källa: Expo)

Begreppet ”svenskfientlighet” återkommer ständigt i SD:s vokabulär, och är en medveten retorik som skapar splittring och polarisering, och förstärker den för partiet så viktiga uppdelningen mellan ”vi och dom”, dvs svenskar vs invandrare. Begreppet är ett sätt att låta rasism och nazism ta plats och normaliseras.

Jimmie Åkessons ”kulturkrig”

Retoriken är som mest effektiv när den anammas av partitoppar som Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Henrik Vinge. I SVT:s talkshow ”Skavlan” hävdade SD:s partiledare Jimmie Åkesson, i samband med partikamrat Mattias Karlssons omtalade uttalande på Facebook att det alltsedan 68-rörelsen pågått ett ”kulturkrig”. I intervjun hör vi bland annat följande:

Det är ett kulturkrig som pågår i hög grad. Det har gått 50 år sedan 68-rörelsen. Den påverkade vårt samhälle i en riktning där nationen och nationell identitet blev något fult. (Källa: SVT)

I Karlssons omtalade Facebook-inlägg läser vi bl a följande:

Det finns ingen tid att vila eller att sörja brustna illusioner och förhoppningar. Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död. Det finns bara en väg och det är framåt. (Källa: Facebook)

I en propagandaintervju på SD:s egna Youtubekanal talar pressekreterare Henrik Vinge om ”svenskfientlighet”:

”Jag hoppas att vi ska uppmärksamma den här frågan att svenskfientligheten är ett problem för tusentals svenskar… och det är nånting som drabbar människor… så när man blir utsatt för hot och våld, våldtäkter på grund av att man är svensk. Vi måste stoppa det. Det är det som är min målsättning, vi måste stoppa svenskfientligheten.

Sverige är Europas farligaste land just nu, på grund av den stora invandringen.” (Källa: Sverigedemokraternas Youtubekanal)

Retoriken, och argumentationen, är tydligen vägvinnande. SD:s utgångspunkt är att det pågår ett ”kulturkrig” mellan två samhällssyner; den ”sverigevänliga” och den ”svenskfientliga”. Verktyget är enkla, simpla, slagkraftiga men dåligt underbyggda argument. I det enkla, som uppfattas vara sanningen, finner en hel del människor trygghet och en känsla av att ”vi” är starkare än ”dom”. Som en bonus till den enkla argumentationen följer retorik som, allt oftare, faller utanför lagens, och moralens, ramar.

Statens medieråd skriver följande på regeringens hemsida om ”svenskfientlighet”, vilken har sin utgångspunkt i att vädja till mottagarens medkänsla med antingen den egna ”utsatta” rörelsen eller med drabbade ”svenskar”:

I högerextrema diskussionsforum förekommer ofta diskussionstrådar om hur ”oskyldiga svenskar” rånats och/eller misshandlas av ”invandrargäng”. Syftet med dessa återkommande historier är att skapa en bild av systematiska övergrepp där alla svenskar kan utsättas för övergrepp av svenskfientliga element. I sammanhanget framställs den rasideologiska rörelsen som det enda fungerande skyddet mot sådana övergrepp. Berättelser om hur invandrare våldtar svenska kvinnor är också vanligt förekommande på de högerextrema webbplatserna. En annan typ av viktimisering som är relativt vanligt förekommande hos extremhögern är att framställa den egna rörelsen som offer för orättfärdigt åsiktsförtryck och statligt sanktionerad förföljelse. (Källa: Regeringen.se, sid. 13-14)

SD har en alldeles egen Sverigebild, som bl a innehåller nationalistiska tankefigurer som funnits sedan 1800-talet. I tankefigurerna finner vi begreppet ”svenskfientlighet”. För partiet är den en strategi som syftar till att urvattna rasism och nazism, bl a genom att hävda att Sverige befinner sig i ett ”kulturkrig”. På ena planhalvan finner vi ”sverigevännerna” och på den andra de ”svenskfientliga”. Att partiet inte har legitima belägg för sin Sverigebild verkar spela mindre roll. Övertygelsen om ”svenskhatet” är så stark att det blir till verklighet. I själva verket är det ytterligare ett bevis på att partiet befinner sig i ett parallellt universum.

Mer läsning på Motargument om ”svenskfientlighet”, rasism mot svenskar och ”kulturkrig”:

Recension av Jonathan Lundbergs ”Sverigevänner”

Rasism mot svenskar: Hur SD gör en höna av en fjäder

SD: ”Vi måste göra något åt svenskfientligheten”

Vem ska jag tro på, SD?

”Svenskfientlig” kalender

”Svenskfientliga” är vi allihopa?

SD:s prat om ”svenskfientlighet” är klassisk högerextrem retorik

I fokus

SD har inget att komma med i coronakrisen

Sverigedemokraternas Mattias Karlsson beklagar sig i ett långt inlägg på sin Facebook över att partiet inte syns i media. Jimmie har t o m skrivit artiklar som har refuserats, påstår han upprört.

Givetvis anar Karlsson konspirationer men sanningen är mycket enkel.

SD har inget att komma med.

Men så blev det ändå en debattartikel från SD i Aftonbladet.

Spänd förväntan.

Rubriken är ”Vi måste tänka på svenskarna först” och radarparet Åkesson och Vinge uppger att de har ”Fyra punkter som behöver prioriteras i krisen”.

Låt se vad SD vill bidra med.

De fyra punkterna kan summeras så här:

  1. SD håller med alla andra om att smittspridningen måste begränsas och att nu inte är tid för skuldbeläggning.
  2. SD håller med alla andra om att företag och deras anställda ska få möjlighet att klara den ekonomiska krisen.
  3. SD håller med alla andra om att krisberedskapen måste stärkas.
  4. SD håller med alla andra om att andra samhällsfrågor också måste hanteras under denna coronakris.

Så vad bidde det då av SD:s fyra punkter?

Ingenting som inte andra redan har påpekat mycket bättre.

Nog har det tidigare funnits artiklar av politiska partier som har varit rätt tunna till innehållet.

Men detta är svårslaget i substanslöshet.

Och det där med att vi måste tänka på svenskarna först – tja av det blev inte ens en tumme.

Desperat vill de tillbaka till den spelplan de hade för bara två månader sedan. Men verkligheten har satt dem på plats.

SD har helt enkelt inget att komma med.

Artiklar

Rasism mot svenskar: hur SD gör en höna av en fjäder

Svenskfientlighet och rasism mot svenskar är en gammal hjärtefråga inom SD. Partiet har länge framställt det som att etniska svenskar är en särskilt utsatt grupp i samhället. Statistik över anmälda och upplevda hatbrott ger dock en helt annan bild.

Nu är det dags igen. Henrik Vinge SD (vice partiordförande och riksdagsledamot) har tagit initiativ till en särskild debatt i riksdagen gällande rasism mot svenskar. Linnea Vinge SD har tagit upp frågan i Stockholms stads fullmäktige. SD i Malmö har motionerat till kommunfullmäktige att man vill utreda svenskfientlighetens omfattning, kartlägga dess karaktär och ta fram motverkande åtgärder. Frågan har tagits upp i pressmeddelanden från SD och SD Malmö, inslag på SDs Youtube kanal, nyhetsartiklar i SD-vänlig media och debattinlägg av representanter för partiet.

SD: Allt fler svenskar utsätts för rasism

Problemets kärna sägs vara att människor hotas, rånas, misshandlas och våldtas på grund av att de är svenskar. De kallas för ”svennar” och ”svennehoror”. När det gäller problemets omfattning och utveckling görs gällande att rasism mot svenskar blir allt vanligare. Det sägs att allt fler svenskar utsätts för hot och våld baserat enbart att de skulle vara svenskar. Det är många som drabbas – det talas om ”tusentals”. Man hävdar att problemet inte är nytt utan pågått i ”decennier”.

Rasism mot svenskar ses av vissa som ”ett enormt svek mot en hel generation” och det påstås handla om en ”fruktansvärd utveckling”. I Fria tider kopplas rasism mot svenskar till våldtäkter där Sverige sägs ha flest våldtäkter i Europa med en våldsam ökning. NB Nyhetsbyrån intervjuar Vinge med anledning av rasism mot svenskar. Han säger att Sverige är Europas farligaste land på grund av invandringen. Nyheter Idag citerar ett PM från Vinge om rasism mot svenskar som påstås vara ”en av massinvandringens allra mörkaste konsekvenser”.

I debatten har problemet rasism mot svenskar kopplats ihop med några uppmärksammade fall av ”förnedringsrån”. Ungdomar i grupp har rånat och utsatt rånoffret för kränkande behandling, i ett fall har rånarna kallat offret för ”svenne”. I det fallet dömdes två 16-åriga rånare till ungdomsvård av Södertörns tingsrätt. Målet har blivit mycket omskrivet.

Att betrakta som hatbrott?

Rasism mot svenskar är att betrakta som ett hatbrott där en person angrips p g a ras, hudfärg, etnisk bakgrund, religion, sexuell läggning eller könsidentitet. Hatbrott visar bristande respekt för grundläggande mänskliga rättigheter och människors lika värde. Rapporten ”Hatbrott 2018” från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) visar i en statistisk sammanställning över polisanmälda brott att hatbrott har ökat under mätperioden 2008-2018.

Främlingsfientliga/rasistiska motiv är den största kategorin över tid inom hatbrott och 2018 stod dessa för 69% av alla anmälningar (knappt 4 990 fall). Väldigt få anmälda hatbrott leder till rättegång. De flesta fall avskrivs direkt eller läggs ner. Ett skäl är att det brottsliga motivet kan vara svårt att fastställa. För att något ska räknas som hatbrott måste gärningspersonen ha ett uppsåt att angripa någon p g a ras, hudfärg, etnisk bakgrund, religion, sexuell läggning eller könsidentitet. Rapporten säger inget om faktiska brott. Den bygger på statistik över de brott som anmälts till polisen.

De grunder för hatbrott som framkommer i polisanmälningar är afrofobiska, antiromska motiv, antisemitiska och islamofobiska motiv. En ytterligare kategori av hatbrott riktar sig mot kristna (4% av anmälningarna). BRÅs statistik ger inte grund för att dra slutsatsen att svenskar som grupp är utsatta för hatbrott. Tvärtom visar statistiken att andra grupper är utsatta (afrikaner, judar, romer, muslimer och i någon mån kristna).

NTU visar upplevd utsatthet

En annan källa till information är BRÅs studie ”Självrapporterad utsatthet för hatbrott” (2018). Undersökningen bygger på Nationella trygghetsundersökningen, NTU 2006-2017. Trygghetsundersökningen bygger på ett slumpmässigt urval av personer bosatta i Sverige. Den fångar människors egna upplevelse av brott och utsatthet och ger därför ett relativt gott komplement till BRÅs analyser som bygger på polisanmälda brott. I rapporten redovisas bl a andelen personer som upplever att de utsatts för hatbrott. Man skiljer på tre kategorier av svarande: svenskfödda med svensk bakgrund, svenskfödd med utrikes bakgrund och utrikesfödda. Detta kan läsas i rapporten: ”Andelen i befolkningen som uppger att de utsatts för hatbrott med främlingsfientliga motiv är tydligt större bland utrikesfödda (3.0%), följt av svenskfödd med minst en förälder utrikesfödd (2.0%) jämfört med svenskfödd med båda föräldrarna svenskfödda (0.9%)”. (s. 22)

För vissa grupper är upplevelsen av att bli utsatt för hatbrott med främlingsfientliga motiv särskilt hög. Bland födda i Afrika eller de som har minst en förälder född i Afrika uppger 5.8% att de blivit utsatta. Bland de som är födda i Asien eller har minst en förälder född i Asien uppger 4.0% att de blivit utsatta för främlingsfientligt hatbrott. För Europa utanför EU ligger siffran på 3.3%. Bland personer födda i Sydamerika eller med en förälder från Sydamerika upplever 2.8% att de blivit utsatta. Genomsnittet för den totala befolkningen är 1.3%. Lite över en person av 100 upplever sig ha blivit utsatt för främlingsfientligt hatbrott.

Bland svenskfödda med båda föräldrarna svenskfödda 0.9%, dvs mindre än en person av hundra, att de blivit utsatta. Svenskar ligger således under genomsnittet för hela befolkningen när det gäller utsatthet för främlingsfientliga hatbrott. Eftersom Trygghetsundersökningen, NTU kartlägger befolkningens upplevelse av utsatthet för brott kan den indikera ”mörkertal” i form av brott som personer utsatts för, men som inte anmälts till polisen.

Har Vinge läst rapporten eller fabulerar han?

Om det vore som SD hävdar att rasism mot svenskar vore ett omfattande och eskalerande samhällsproblem borde något av detta synas i NTU. Men det syns inga spår av rasism mot svenskar. Istället är människor från Afrika, Asien, Europa utanför EU och Sydamerika i betydligt högre grad drabbade av hatbrott än människor födda i Sverige av svenska föräldrar.

Märkligt nog hänvisar Henrik Vinge själv till BRÅs rapport Självrapporterad utsatthet för hatbrott. I Nyheter Idag kan man läsa att han hävdar att: ”Brottsförebyggande rådets självskattningsrapport 2018:10 tyder på att åtminstone hälften av den rasistiskt motiverade brottsligheten i Sverige är riktad mot svenskfödda med två svenskfödda föräldrar”. Antingen har Henrik Vinge inte läst BRÅs rapport eller fabulerar han avsiktligt för att ge sken av att det finns faktabelägg för att rasism mot svenskar är ett stort och ökande samhällsproblem.

Om rasism mot svenskar hade varit ett omfattande problem med tusentals drabbade, borde detta synts i statistiken över polisanmälningar och i statistiken över upplevd utsatthet för främlingsfientliga hatbrott.

Tack och lov är rån med förnedringsinslag ovanliga och där vissa debattörer tyckt sig kunna skönja rasistiska motiv riktade mot svenskar är det inte alltid belagt hur motiven ska sorteras och identifieras.

Källor:

”Hatbrott 2018. Statistik över polisanmälda brott med identifierade hatbrottsmotiv. Rapport 2019:13.” Brottsförebyggande rådet (BRÅ).

”Självrapporterad utsatthet för hatbrott. Analys utifrån Nationella trygghetsundersökningen 2006-2017. Rapport 2018:10.” Brottsförebyggande rådet (BRÅ).

”Pojkar döms till ungdomsvård för förnedringsrån” SvT Nyheter. Kjell Nydahl.

”SD begär särskild debatt om svenskfientlighet”, EXAKT 24, Erik Almqvist.

”SD begär riksdagsdebatt om rasism mot svenskar: Svek mot en hel generation”, NYHETER IDAG, Pelle Zackrisson.

”Vi måste markera hårt mot förnedringsrånen”. AFTONBLADET DEBATT. Adam Marttinen, rättspolitisk talesperson (SD), Katja Nyberg, ledamot i Justitieutskottet (SD), Bo Broman, ledamot i Justitieutskottet (SD).

”Sossar fnyser och skrattar när SD-kvinna vill diskutera svenskfientlighet”, Fria tider.

”SD kräver särskild debatt om rasismen mot svenskar”. NB NYHETSBYRÅN, Isabelle Eriksson.

”Vi behöver en debatt om svenskfientlighet”. SDs Youtubekanal.

Korta motargument, Krönikor

SD: ”Vi måste göra något åt svenskfientligheten”

Vi måste göra något åt svenskfientligheten.
Säger Henrik Vinge (SD).

Helt rätt.
Fast inte så som han tror.

De flesta i det här landet är less på att ständigt höra Åkesson och övriga ända ner till de svenskfientliga SD-sajterna snacka skit om Sverige. Och vi är less på all negativitet de sprider omkring sig. Ständigt förbannade och griniga. Ständigt.

De kallar sig sverigevänner men det uppochnervända språket funkar inte. De gör ju inget annat än att snacka skit om Sverige.

Ärligt talat. Kan du påminna dig senast en SD:are sa något positivt om Sverige? Vad som helst. Stort eller smått.
Eller positivt över huvud taget. Om vad som helst. Litet glädje. Nånstans. Om nånting. Vad som helst

Nä.
För det har inte hänt.

SD och hela deras dystra gäng är svenskfientliga.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

I fokus

”SVT är en skitkanal”

”Varför är det så svårt för de här människorna att få jobb? Jo, det är för att de inte är svenskar. De passar inte in i Sverige.”

Detta uttalande kom Jimmie Åkesson med under SVT’s valdebatt, och SVT kom tillbaka efter sändningen och markerade att de tog avstånd från detta uttalande med  hänvisning mot demokratiparagrafen.

Sverigedemokraterna säger att SVT felaktigt citerat Jimmie Åkesson i samband med sitt beslut, och att beslutet därmed är fattat på felaktiga grunder. Jimmie Åkesson fortsätter sitt resonemang kring ämnet att detta faller på att vi hela tiden har mottagit invandrare på deras villkor och inte på våra egna.

Men hur har Sverigedemokraterna agerat sedan SVT’s avståndstagande?

Martin Kinnunen (SD) skriver på twitter att SVT är en skitkanal och att SVT ljuger. 

Henrik Vinge (SD) skriver att SVT lurar människor dagen innan valdagen och att SVT försöker påverka riksdagsval. 

Jonas Andersson i Linköping (SD) skriver att SVT är en vänstervriden lekstuga.

Huruvida man kan åkalla demokratiparagrafen i samband med Jimmie Åkessons uttalande får bedömas av en rättslig instans, men det är anmärkningsvärt att ovan partimedlemmar kommer med så kraftfulla uttryck om SVT och Public Service.

Det mest rimliga antagandet är att Sverigedemokraterna återigen tar diskussionen på en sandlådenivå. De visar sig vara lättkränkta, ha en brist på professionalism och bristfällig insyn  om vad Public Service egentligen är.

”I dag är hållningen att om public service ska vara skattefinansierat måste man organisera om och det SD vill se är större kontroll av innehållet.” (Källa: SVT News)

Ja, det är klart. Om man vill se en större kontroll av innehållet, kommer säkerligen en kontroll även innebära restriktioner på kritik och journalistisk.

Det kallas för statskontrollerad media.

Något som ofta finnes i en diktatur.

Artiklar

SD:s parallella universum – Väljarsympatierna

 

Jag har tidigare skrivit om hur Sverigedemokraterna till synes har en annorlunda verklighetssyn, det vi brukar benämna SD:s parallella universum. Denna gången tänker jag fördjupa mig i hur framför allt SD:s väljarkår mer än gärna tar klivet in i en annan värld, en värld där andra regler och normer är rådande.

Det finns, bland väljarna, en förkärlek för att med alla till buds stående medel och utan vidare eftertanke, haussa opinionssiffror och malligt slå sig för bröstet över hur stora SD är.

Har SD över 2 miljoner väljare?

Opinionsundersökningsinstitutet Sentio presenterade nyligen siffror för augusti som visar på en historisk rekordnotering för SD om 27,4%. Opinionsundersökningen är gjord via en webbpanel om 1 000 personer, varav 749 uppgav partipreferens. Detta innebär att 25,1% valde att inte svara. Det är alltså nästan lika många ”osäkra” i Sentio-undersökningen som uppgett SD som ”sitt” parti. Nyligen visade SCB, Demoskop och Novus att det kanske rör sig om mellan 16 och 18% som skulle kunna tänka sig att rösta på SD. I SIFO:s senaste opinionsundersökning får SD 18,3%.

Vid tiden för riksdagsvalet 2014 var 7 330 432 personer röstberättigade i Sverige. Vi ponerar att SD de facto får 27,4% i riksdagsvalet 2018 (siffran Sentio fått fram i sin undersökning 11-14 augusti). Detta innebär att över 2 miljoner människor skulle välja att lägga sin röst på SD om det hade varit valdag. Om vi istället väljer att titta på siffran som SCB, Demoskop och Novus, och för den delen också SIFO, nyligen har presenterat så skulle det innebära att mellan 1,1 och 1,3 miljoner skulle valt att rösta på SD om det hade varit val idag. Vi pratar då om en skillnad som är monumental – det skiljer knappt en miljon röster i de olika undersökningarna.

Vi ska vara på det klara med att SD har ökat oroväckande mycket i opinionen de senaste tio åren, från att ha varit obetydliga i valet 2006 med knappa 3%, via 5,7% vid tiden för valet 4 år senare och knappa 13% förra gången det begav sig, 2014. Var SD hamnar i valet om drygt ett år återstår att se. Att det blir en ansenlig mängd fler röster denna gång är närmast ställt utom allt tvivel.

”Sverigevännernas” och alternativ medias verklighet

Att SD-vänliga, såväl gemene man som alternativ media (Nyheter idag, Avpixlat och Samtiden) väljer att slå på stora trumman och blint lita på den höga siffran presenterad av Sentio är egentligen inget konstigt. Det syftar till att öka känslan av att ”vi är störst och starkast”, samt är en medveten strategi i propagandan i högerextrem media. Med tanke på det statistiska underlaget är det svårt att faktiskt anta att det skulle kunna stämma att SD är Sveriges största parti med 27,4% av väljarstödet.

Rationalitet och logik är inte några alternativ för ”sverigevännerna”. Det osannolika blir verklighet i det parallella universumet. Istället för att hålla sig rationell, logisk och saklig väljer man istället att gå på känslor, gissningar och fördomar. Devisen ”det låter för bra för att vara sant” finns inte i sinnevärlden för många SD-sympatisörer.

De folkvaldas hybris

SD-politiker tenderar, i alla fall utåt, att vara mer försiktiga med att dra förhastade slutsatser vad gäller glädjesiffror i opinionsundersökningar. Icke desto mindre uttrycker Henrik Vinge (SD:s presschef) en illa dold positivitet när han konfronteras med siffrorna:

Jag tror människor ser att samhällsutvecklingen ger Sverigedemokraterna rätt, tyvärr. Till exempel ser vi hur invandringen påverkar välfärden på ett negativt sätt, det skapar en otrygghet på gator och torg och en ökad brottslighet. Inte minst ser vi hur sjukvården har drabbats av nedskärningar och försämringar. Vi har under lång tid arbetat med lösningar på de här frågorna och jag tror att väljarna ser det

Vinge drar generaliserande och dåligt underbyggda slutsatser kring varför SD skulle ha ökat så kraftigt som resultatet i Sentio-undersökningen visar.

De klassiska, och populistiska, argumenten om välfärden kontra invandring och brottslighet kommer som ett brev på posten. När det upprepats tillräckligt många gånger blir också det en ”sanning”. Detta trots att det är ytterst svårt att uppbringa statistik och bevis på att det finns samband mellan dessa företeelser. Det beror helt och hållet vilken expert eller forskare du väljer att lyssna på. Utifrån det är det en enkel match att ge mandat åt sina känslor, gissningar och fördomar.

Dåligt underbyggda argument och ytterst tveksam statistik utgör inga hinder i den envetna jakten på väljarsympatier. 

Att medvetet eller omedvetet stirra sig blind på skyhöga siffror i opinionen, när andra undersökningar visar något helt annat, är SD:s modus operandi. Rekordsiffror i grovt tendentiösa opinionsundersökningar ger en falsk vittnesbörd om hur starkt stödet för SD egentligen är. Detta är nödvändiga nycklar för SD i det politiska värvet.

Att sverigedemokratiska väljare, och i viss mån också folkvalda sverigedemokrater, litar blint på ”too good to be true”-nyheter är ännu ett exempel på att SD befinner sig i en annan värld, i ett parallellt universum.

En oantastlig slutsats man kan dra är att 27,4% av Sentios webbpanel, där frivilliga ställer sina åsikter till förfogande, föredrar SD framför något annat parti. Men att därifrån extrapolera att SD får över 2 miljoner röster i nästa val är inte rimligt.

Mer i artikelserien om SD:s parallella universum:

SD:s parallella universum – Abortmyten

SD:s parallella universum – Klimatförnekarna