Att vara född till vit man är inget jag kan känna skam och skuld för. Jag har däremot anledning att skämmas om jag inte tar ansvar för min position i världen och undviker att agera utifrån denna förståelse. Mitt liv och mina möjligheter i livet är ett resultat av djupa orättvisor, där strukturell rasism nära på garanterar att jag får mer på andras bekostnad. Det innebär att jag som vit är privilegierad, och väldigt mycket mer privilegierad eftersom jag är en vit man.
Strukturell rasism innebär att vi lever i en ordning som definierar och separerar oss utifrån attribut som hudfärg. Det är ett system som bestämmer hur vi människor uppfattar varandra, fördelar makt i samhället och i mångt och mycket styr hur vi lever våra liv. Några delar inte den uppfattningen och argumenterar att strukturell rasism inte existerar, framför allt inte i Sverige. Den statistik som visar att strukturell rasism kraftigt begränsar många människors möjligheter och liv, avfärdas med ofta svepande argument relaterade till biologiska antaganden eller uppfattningar om att vi alla har samma förutsättningar att lyckas i livet, om vi bara lägger manken till.
Ofta är den strukturella rasismen osynlig för mig som vit. Min vita hudfärg ger mig en trygg tillhörighet och garanterar mig ett smörgåsbord av olika valmöjligheter i livet. Om jag inte aktivt tänker efter så kan jag tro att den tillvaro jag lever i också är tillgänglig för alla andra på exakt lika villkor.
I Sverige är vi ju inte rasister och i vårt samhälle existerar inte rasism och i de fall rasism existerar så är det ett individuellt problem. Svenska värderingar, helt enkelt. Men är det egentligen så enkelt?
Hur kan den strukturella rasismen se ut?
När en människa nekas adekvat sjukvård med hänvisning till kulturell svimning, då ser jag strukturell rasism.
När en människa misstänks för snatteri utifrån hudfärg eller klädsel, då ser jag strukturell rasism.
När valdeltagandet är lågt i socialt utsatta bostadsområden, då ser jag strukturell rasism.
När politiker motsätter sig avidentifierade jobbansökningar i offentlig verksamhet, då ser jag strukturell rasism.
När polis eller ordningsvakter väljer att kontrollera en rasifierad människa i en grupp bestående av vita människor, då ser jag strukturell rasism.
När jag läser att det finns färre rasifierade akademiker på grund av att segregering och socioekonomiska faktorer begränsar chanserna till ett gott liv redan i grundskolan, då ser jag strukturell rasism.
Inget av ovanstående är något som drabbar mig som vit man. Jag är fri att röra mig utan rädsla i det offentliga rummet. Jag är fri att välja väg i livet utan att begränsas av hur min hud ser ut. Nu finns det förstås fler faktorer än att vara rasifierad som är diskriminerande. Några av dessa beskrivs i diskrimineringslagstiftningen. Det betyder att som vit kan alltså även jag drabbas av diskriminerande strukturer som begränsar mina möjligheter i livet, men jag är ändå alltid vit – och de privilegier det medför kan ingen ta ifrån mig.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Det finns absolut ingen som helst poäng eller vetenskapligt stöd idag för att dela in mänskligheten i olika ”raser”, den vetenskapliga rasismen är förkastad. Faktiskt är det så att man sett att det är större variation inom en så kallad ”ras” än mellan ”raser”. Detta menar bland andra antropologen Thomas Hylland Eriksen. Däremot hindrar inte detta människor från att tänka i sådana termer, det vill säga att man har en föreställning om att olika ”raser” existerar. Dessutom är det så att idag pratar man inte enbart om en form av rasism utan om rasismer.
I Sverige talar vi sällan om ”ras”, varken som begrepp eller kategori. Inte heller diskuteras ”ras” i det offentliga eller i det privata. Däremot används begreppen etnicitet och till viss del kultur och religion flitigt. Begreppen har nästan kommit att ersätta och i praktiken innefatta ”ras”.
När det inte talas om ”ras” blir det också svårare att komma till bukt med olika former av samhällsproblem. Här syftar man på olika typer av problem som vi ser i samhället – segregation, vardagsrasism och diskriminering. Den inställningen som finns till ”ras” idag i Sverige är vad man kallar ”färgblindhet” enligt Tobias Hübinette. Den ”åberopas med vad man kan kalla utopiskt argument, att utseendet inte spelar någon roll, eller åtminstone inte ska spela någon roll”.
Ras – att synliggöra ett normsystem
I ”Om ras och vithet i ett samtida Sverige” resonerar man kring rasbegreppet utifrån att man vill synliggöra betydelsen av, men också dess påverkan och effekter i samhället. Man ser alltså inte på rasbegreppet som
en essensialistisk och biologisk – medicinsk kategori som på något sätt skulle vara fast, evig eller medfödd.
Om man osynliggör raskategorins betydelse och hur den inverkar på icke-vita samt vita, leder det i sin tur till att vi inte har förmågan att förstå grupper eller individers inkludering och exkludering utifrån ”ras” i olika sammanhang i Sverige.
Ras definieras här som ett sätt att dela in människor utifrån visuella och fysiska markörer som går tillbaka till kolonialismen och det ’vetenskapliga’ rastänkandets tid som kopplar vissa kroppar till vissa regioner och kontinenter, och ibland också förser dem med vissa egenskaper och läggningar.
När man väljer att tala om vithet och ”ras” kan man på en och samma gång synliggöra ett normsystem. Normsystemet reglerar i sin tur relationerna mellan olika ”raser”, och vithet skapas som den privilegierade och överordnade positionen. Detta kan jämföras med hur maskulinitet skapar en överordnad position gentemot femininitet. På samma sätt som det också finns olika former av maskuliniteter finns det också olika vitheter, där andra är mer dominerande än andra – hegemoniska vitheter kallas det.
Den som räknas som ”vit” eller ej är beroende av tid som plats. Med detta menas att det är skillnad på om du räknas som vit i Sverige, Guatemala eller i Grekland. Utifrån samma logik blir vissa kroppar rasifierade i Sverige men inte i andra länder. Gränsdragningen och uppdelningen mellan vita och olika grupper samt minoriteter av icke-vita ser olika ut beroende på sammanhang.
Att vita eller icke-vita skulle utgöra en homogen grupp är inte riktigt. Individer likt grupper är inte enbart vita eller icke-vita. De härbärgerar även andra identifikationer och positioner. De ingår i många andra sammanhang och kategorier, samtidigt som det är vita och icke-vita. Raskategorin står aldrig ensam, den ställs alltid i relation till andra kategorier, det vill säga kön, sexualitet, klass, plats, generation, nationalitet osv.
Olika former av vithet
Det finns också olika former av vithet, likaså olika typer av heteronormer – historiskt som geografiskt. Därför är den svenska vitheten inte som den amerikanska vitheten. Vithet kan också vara en närvarande norm i länder och i sammanhang där vita inte ens är av majoritet. Detta visar sig bland annat genom den popularitet man kan se gällande vita skönhets- och kroppsideal i icke- västerländska länder och bland icke-vita minoriteter.
Den svenska vithetens exklusivitet visar sig också genom att majoritetssvenskar som är kortväxta eller har mörkt hår kan bli rasifierade. De misstas för att vara ”invandrare” och får frågor som ”var kommer du ifrån” eller varför en ser så osvensk ut. Det ljusa, blonda och ”nordiska” utseendet har också kommit att bli ett globalt skönhetsideal.
Finländare som tidigare varit rasifierade, precis som öst- och sydeuropéer har kommit att blivit mer och mer inkluderade i svenskheten, vilket har att göra med deras vita kroppar. Detta innebär att gränserna för den vita svenskheten är dels föränderliga, dels skapar utrymme för att vara förhandlingsbara.
Runt om i världen har röster höjts mot att polisen ägnar sig åt etnisk profilering. Vissa menar att det är ett ändamål som helgar medlen, men frågan är om man åstadkommer det man egentligen avser? Etnisk profilering, menar jag kan vara ett symptom på strukturell rasism.
Equality and Human Rights Commission rapporterar att en svart person i Storbritannien löper fyra och en halv gång större risk för att bli stoppad och visiterad av polisen.
Vidare rapporterar Amnesty international att svarta män i åldrarna mellan 14-24 år har en ökad risk med 38,6% att stoppas av polisen i New York. Problemet återfinns även i EU där man gjort en enkät på 28 500 personer som visat att människor tillhörande någon av minoritetsgrupperna löper en högre risk att stoppas av polisen.
Många gånger innebär etnisk profilering en ineffektiv utredningsmetod för polisen där resurser läggs på fel håll och spår utesluts eftersom de pekar åt ett håll som inte passar den bias som polisen har.
Detta var fallet med exempelvis bombningen av en byggnad i Oklahoma där 168 människor omkom. Då valde polisen att leta efter arabiska terrorister medan den egentliga gärningsmannen en vit krigsveteran med rasistiska sympatier vid namn Timothy McVeigh kom undan polisen.
Även i Sverige har vi etnisk profilering, vi är många som med ilska minns 2013 när information om det så kallade romregistret publicerades i tidningarna, ett register som bland annat omfattade 1 104 barn vars enda skuld låg i att vara barn till föräldrar med romsk bakgrund. I detta fall dömdes staten i såväl tingsrätten som hovrätten och alla romer i registret tilldömdes ett skadestånd om 35 000 kr vardera.
Att sorteras ut på enda grund av sin hudfärg för att stoppas av polisman eller i tullen är en diskriminering och ett ingrepp i en människas fri- och rättigheter och många gånger går diskussionen som så att ”om man inget har att dölja så har man inget att frukta”.
REVA-projektet ska enligt lagstiftningen inte syfta till etnisk profilering där man på enda urval ska utföra utlänningskontroller baserat på deras namn, utseende eller språk. I praktiken är resultatet dock annorlunda där papperslösa blivit stoppade i tunnelbanan just på urval av sitt utseende, något som även polisen vittnat om.
De som vi kommer på exempelvis här, som är utländska, kontrollerar vi id och om de får vara i landet, sa polisinspektör Patric Josefsson till SVT Nyheter i går, när vi träffades vid T-centralen.
Ett annat problem är att det i USA stoppas svarta och latinska män och ofta med övervåld från polisen med obegripliga gripanden som följd och dödsfall i vissa fall. I Sverige blir romer uppförda i register enbart på urval att de tillhör en minoritetsgrupp.
I Sverige har säkerhetspolisen kontakt med svenska muslimer och ungdomar ur den muslimska befolkningen enbart i syfte att ha samtal kring radikalisering, något som ofta uppfattas som stigmatiserande.
Etnisk profilering är ett strukturellt problem som leder till att grupper av människor förlorar tron på vår polis och som bygger på en systematisk problematik hos polisen men även samhället i stort, ett synsätt som delas av Civil Rights Defenders.
Etnisk profilering kan vara ett symptom på strukturell rasism, vilket gör det viktigt att vara uppmärksam på förekomsten av densamma. Eftersom det kan vara svårt att upptäcka strukturella problem i samhället är det därför viktigt att bevaka och uppmärksamma de eventuella indikationer vi kan identifiera.
Nathan Shachar reser till Ecuador där han går på restaurang och blir lyrisk av svarta människor som marknadsför nidbilder av sig själva. Han har funnit ”det förlorade paradiset”, i vilket svarta människor ”visste sin plats” och inte protesterade mot rasistiskt hån i en mängd former. Men Shachar bedrar sig själv. Latinamerikas svarta befolkning fortsätter att slåss mot rasismen – liksom svarta i resten av världen.
Den tionde oktober publicerade Dagens Nyheter Nathan Shachars artikel ”Mobbningens ordförråd”.
Läsare av artikel som letar efter mobbare och hur de uttrycker sig, kan bli en smula konfunderade. Artikeln inleds nämligen med en längre anekdot om hur Shachar och ett antal andra européer vandrar runt i Ecuadors huvudstad Quito, varpå de ser en restaurangskylt med orden ”Menestras del Negro”.
Felaktig översättning är grunden för Shachars argument
Shachar översätter ordet ”negro” till ordet ”neger”. Skylten översätter han till ”Negerns maträtter”.
Den korrekta översättningen är emellertid ”Den svartes grytor”.
Shachar tycks inte känna till, eller ger sken av att inte känna till att det spanska ordet ”negro” betyder ”svart”.
Utifrån en felaktig översättning från spanska till svenska, inleder Shachar en artikel överfylld av sakfel och bristande argumentation om hur svarta människor enligt honom skall reagera inför epitet som andra har givit dem.
Shachar blir rörd när svarta människor inte kritiserar rasistiska stereotyper
Namnet ”Menestras del Negro” är därtill också ett varumärke, med en logotype som enligt Shachar föreställer ”en leende svart person, men inte någon igenkännlig ortsbo, utan en hämningslös stereotyp: en vilde med en benknota flätad i sitt hår.”
Därefter skriver Shachar om sin bedömning att en restaurang med ett liknande namn och en liknande logotyp skulle ha väckt en enorm indignation i Sverige bland ”politiker och tyckare”.
Shachar frågar en svart kypare på restaurangen om huruvida hans egen arbetsgivare använde sig av kränkande företagsnamn och logotyp. Kyparen försäkrade att han ”inte var det minsta kränkt”.
Shachar gräver vidare efter ”en mer auktoritativ bedömning” genom att kontakta organisationen ASONE (Asonegros del Ecuador), som han översätter till ”Negrernas förbund i Ecuador” (istället för ”De svartas förbund i Ecuador”). Enligt Shachar hävdar talesmän för organisationen att ordet ”neger” är ett ”honnörsord” och att namnet inte är rasistiskt utan visar att ”maten där är så bra och så billig”.
Här framgår det inte heller om Shachar frågar talesmännen om det svenska ordet ”neger” eller det spanska ordet ”negro”.
Shachar bedömer att ”de svarta ecuadorianernas svar är nästan rörande i sitt sunda förnuft. De har aldrig öppnat det multikulturella giftskåpet.”
Shachars analys: Katolska samhällen har mindre rasism mot svarta människor
Som bakgrundsförklaring använder sig Shachar av en debattbok (oklart vilken) utgiven av Frank Tannenbaum, en österrikisk-amerikansk professor i latinamerikansk historia vid Columbia University.
Tannenbaum, vars bestående vetenskapliga bidrag har varit inom kriminologin, har skrivit en enda bok som explicit berör slaveri på de amerikanska kontinenterna och som utgavs 1946, det vill säga för över sjuttio år sedan; ”Slave and Citizen: The Negro in the Americas”. Boken är på 128 sidor. En hel del saker har hänt sedan dess inom forskningen gällande slaveriet på de amerikanska kontinenterna.
Enligt Tannenbaum var katolska samhällen på de amerikanska kontinenterna mindre rasistiska än de protestantiska. Som ett exempel på det påstods att brasilianska slavägare ”satte en ära” i frigivandet av slavar. Som kontrast ställer Tannenbaum det huvudsakligen protestantiska USA, där ”få vita i USA:s söder uthärdade fria svarta.”
Fruktan för en svart befolkning utan slavstatus som levde intill svarta slavar har emellertid inget med protestantisk övertygelse att göra. Slavägarna och slaveriets förespråkare visste att före detta slavar, ofta konspirerade effektivt med de som levde kvar i slaveriet för att hjälpa de senare att rymma eller starta slavuppror. Något som särskilt visade sig under det haitiska slavupproret. Mer om det längre fram i denna artikel.
Shachar vänder ryggen mot slaveriets historia och arv i Sydamerika
Tannenbaums påståenden som Shachar lutar sig mot, har alltid stridit mot väletablerade fakta som finns offentligt dokumenterade.
Även om slaveriet och dess historia på de amerikanska kontinenterna inte kan kopplas till teologiska skillnader mellan katoliker och protestanter, visar historiska fakta tydligt motsatsen till Shachars och Tannenbaums påståenden.
De delar av de amerikanska kontinenterna där slaveriet generellt sett avskaffades först och där den proportionerligt största delen slavar frigavs, hade en övervägande protestantisk befolkning. Bristen på arbetskraft i de områdena avhjälptes huvudsakligen genom ständigt ökande invandring av européer.
I motsatt riktning skedde de tidigaste såväl som de sista, flesta, största, mest återkommande och blodigaste slavupproren i amerikanska kolonier och länder med en huvudsakligen katolsk befolkning.
Frigivandet av slavar på de amerikanska kontinenterna i kolonier och länder där slaveriet fortfarande var legaliserat, var resultatet av en bristande lönsamhet, kombinerad med risken för uppror och flykt av slavar. Frigivningen av slavar i Brasilien i större skala kom sent och som sista utväg.
Jagandet och infångandet av förrymda slavar är i själva verket något som glorifieras runtom i Brasilien, genom statyer över så kallade ”Badeirantes” (slavjägare och exploatörer av ädelmetaller och diamanter).
Bild på en Badeirante i den brasilianska staden Goiãnia.
I amerikanska delstater såsom Virginia, Kentucky, North Carolina, South Carolina, Delaware och Tennessee, minskade bland annat tobaksodlingarnas lönsamhet och därmed även det ekonomiska incitamentet för slavägande. Samtidigt ledde uppfinningen av maskiner i USA som kunde behandla bomull, till att textilproduktion av bomullskläder fick en dramatisk ökning och blev billigare.
Bristande lönsamhet i produktionen av socker och tobak i flera sydamerikanska länder, ledde till ett minskat behov av slavarbetskraft, samtidigt som slavarna ofta inte kunde säljas till andra köpare .
I Syd- och Centralamerika fanns överlag betydligt bättre möjligheter för slavar att fly från sina ägare. I USA var samtliga delstater skyldiga att återlämna förrymda slavar, oavsett om de hade avskaffat slaveriet eller ej.
Varken slavägande protestanter eller katoliker satte generellt en ”ära” i frigivningen av slavar, vilket Shachar påstår.
Deras frigivning berodde på att slavägarna satte en ära i att inte gå med ekonomisk förlust, kombinerat med slavägarnas fruktan för att arbetskraften rymde från eller mördade dem.
Shachar ser Brasilien som ett föredöme i behandlingen av slavar
Shachars resonemang blir än mer absurt av att han av alla länder tar Brasilien som exempel på någon form av harmonisk utfasning av slaveriet, eller för den delen ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro grupper emellan i Latinamerika.”
Den franska, tillika katolska, kolonin Santo Domingo var en av de första områdena på de amerikanska kolonierna som avskaffade slaveriet. Det berodde emellertid inte på att slavägarna ”satte en ära” i att frige slavar. Det berodde på att nästan alla slavägare flydde eller dödades i samband med de haitiska slavupproren och det efterföljande grundandet av den haitiska republiken.
Under de självständighetskrig som rasade i merparten av det spanska imperiets besittningar under och efter Napoleonkrigen, frigavs stora mängder slavar i utbyte mot att de allierade sig med och stred på självständighetsrörelsernas sida. Svarta människor hade fått ett oundgängligt värde som beväpnade soldater, men var farliga för sina ägare som beväpnade och förrymda slavar.
Efter Napoleonkrigen förbjöds Västeuropas länder, inklusive det katolska Frankrike, Portugal och Spanien, att fortsätta med slavhandeln från Afrika. Detta efter påtryckningar från det huvudsakligen protestantiska Storbritannien som behärskade världshaven med sin flotta.
Slaveriet i kolonierna fortsatte, men tillgången på slavar stryptes sakta. Att sätta ”en ära i att frige slavar” hade inget med saken att göra.
I motsatt riktning var det huvudsakligen det katolska Brasilien, det sista land i västvärlden som avskaffade slaveriet, nämligen år 1888, eller tjugotre år efter USA. Brasilien var den koloni och senare det land i västvärlden som importerade fler slavar än något annat land i västvärlden.
I Brasilien var under en lång tid den genomsnittliga livstiden för en slav 6-7 år och slavar levde ofta inte längre än till tidiga tjugoårsåldern. Endast flykt, revolt, döden genom utarbetning, tortyr, mord, eller självmord kunde befria dem. Under en lång tid importerades huvudsakligen manliga slavar. De relativt få kvinnliga slavarna i Brasilien aborterade ofta sina foster för att undvika att de föddes till ett kort och plågsamt liv i slaveri.
Det storskaliga och systematiska folkmordet på svarta människor i Brasilien som löpte parallellt med slaveriet, gjorde att Brasiliens svarta befolkning under långa perioder förblev konstant.
Brasilien var det land som upplevde det största antalet och de mest omfattande slavrevolterna. Brasilien var det land i västvärlden som hade några av de största samhällena som utgjordes av förrymda slavar.
Rasismen mot svarta människor i det katolska Kongo och Belgien
Och vad kan vi säga om ”harmoniska relationer” mellan svarta och vita i andra delar av världen som huvudsakligen katolska länder har koloniserat? Var Fristaten Kongo efterträtt av Belgiska Kongo ett ”mönsterexempel” på avslappnade relationer mellan svarta och vita? Behöver Nathan Shachar och många andra lära sig om den saken?
Bild på en av miljontals kongoleser som fick sina händer avhuggna av den belgiska kolonialmakten. Ett exempel på en katolsk koloni med ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro mellan grupper”?
Vad kan Shachar tänkas tycka om chokladpraliner i Belgien som föreställer avhuggna svarta händer? Något att avnjuta till en kopp kaffe kanske? Gärna med en svart kypare och talesmän för svarta belgare som ”intygar” att sådant inte alls är rasistiskt? Var går gränsen för Nathan Shachar?
I Belgien kan de som önskar avnjuta dessa praliner som så nostalgiskt illustrerar den forna kongolesiska kolonin. Observera att bilden publicerades år 2016.
Eller är klagomålen även på Tintin i Kongo och de avhuggna-handpralinerna ytterligare exempel på det ”multikulturella giftskåp” som Shachar talar om?
Klagande, protester och gnäll från ännu fler ”lättkränkta” personer som misslyckas med att se allt det fina och roliga och sunda som Shachar ser.
Rasismen mot svarta människor i Ecuador och övriga Latinamerika är stark
Och vad säger slaveriets historia i Brasilien om svarta ecuadorianers situation? Jo, det säger väldigt mycket, men det säger det exakt motsatta som Nathan Shachar påstår. Svarta ecuadorianer har alltid nedvärderats, förtryckts och marginaliserats i Ecuador.
För bara några år sedan sändes en sång i ecuadorianska radiokanaler som beskrev svarta människor som ”kackerlackor i avloppen”, att svarta människor ”smutsade ner allt med sin svarta färg” och att svarta människor var ”skit som borde hamna i helvetet”.
Under den tid då slaveriet i Brasilien var legaliserat, omgavs bland annat staden Rio de Janeiro av samhällen av slavar som flytt och befriat sig och de samhällena utsattes ständigt för räder från polis och militär.
Rasismen och det rasistiska arvet i Brasilien är intensiv, institutionaliserad och även en integrerad del av brasiliansk kultur. Ett exempel på det är den brasilianska kampsporten capoeira, av brasilianska svarta slavar uppfunnen och kamouflerad till en dans med musik. Kampsporten fokuserar mycket på sparkar bakåt, vilket är ett utmärkt sätt för människor med fastkedjade händer och utan vapen, att slåss på. Dansen capoeira fungerade även som ett hemligt kommunikationsmedel för slavarna, fyllt av metaforer, av subtila meddelanden och med trummor som kallar till uppror och krig.
Brasilianska slavar tränar Capoeira framför en militär som tror att han får underhållning av två män som egentligen tränar på att sparka in hans tänder.
Berimbau, det pilbågsliknande instrument som är centralt för musiken i capoeiran, hade även det dubbla syftet att utnyttjas som ett vapen.
Sångerna i capoeira handlar ofta om strid för sin frihet, om att man inte skall känna fruktan inför strid, att förbereda sig inför ett stort slag mot slavägarna, att förbereda sig för att fly från slaveriet, om fruktan för slavjägarna, om sabotage av slavägares egendom, om hyllning till olika afrikanska folkgrupper, samt liknande teman.
Capoeiran fruktades av de brasilianska myndigheterna och stora delar av Brasiliens vita befolkning och var förbjuden i Brasilien fram till 1937.
Samban, den dansform som populariserats över hela världen genom Brasiliens karnevaler, har sitt ursprung i angolanska och nigerianska danser, men betraktades tidigare av de brasilianska myndigheterna som ”primitiv” och ”dekadent”. Samban var förbjuden i Brasilien fram till 1900-talets början.
Sambamusiken är inte bara den glada dans och sång som den huvudsakligen är känd för att vara utanför Brasilien. Sambasånger skrivna för den brasilianska publiken, har alltid till stor del varit fylld av kritik mot politiskt förtryck och sociala orättvisor.
Idag illustrerar samban blandad med rapmusik, allt mer grafiskt det urskiljningslösa våldet i Brasiliens favelas (slumområden) med till övervägande del svart befolkning. Något som t ex framkommer tydligt i sången Rap Das Armas, med refrängen ”Rapapapapapapapa!!” som vokaliserar och beskriver eldstrider med automatvapen mellan gatugäng och polis.
Var är de exempel på ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro grupper emellan i Latinamerika.” som Nathan Shachar påstår existerar?
Att låtsas trivas med förtryck – en överlevnadsstrategi
Precis som brasilianska slavar med sin capoeira kunde träna för sitt självförsvar och sin befrielse och samtidigt få sina förtryckare att slappna av och skratta, lyckas svarta ecuadorianer få Nathan Shachar och andra matgäster att slappna av i en miljö av svart servilitet, äta en måltid och på så sätt lättare acceptera svart entreprenörskap och självförsörjning.
Till skillnad från vad Nathan Shachar tror, skiljer sig situationen inte från de amerikanska sydstaterna, övriga USA eller andra delar av västvärlden där så många svarta väljer varierande former av självförnedring för att lättare accepteras och kunna försörja sig i ett systematiskt diskriminerande samhälle.
Eller vad tror Nathan Shachar att han skulle för svar om han frågat de svarta artister och skådespelare som deltog i dessa minstrelföreställningar, hur de upplevde de vita män som svartmålat sina ansikten? Skulle de säga att det var rasistiskt och därmed riskera att förlora sina arbeten?
Bild på den svarte skådespelaren, sångaren och dansaren Bert Williams, som levde mellan åren 1874-1922. Williams blev rik på Minstrelföreställningar som gjorde karikatyrer av svarta människor. Parallellt med sina uppträdanden kritiserade han rasismen i USA och hur han längtade efter en dag då den skulle försvinna. Många av hans svarta kritiker som protesterade mot hans föreställningar, prisade honom samtidigt för att han lyckats bli en av de första och den största svarta skådespelaren inom teater och film. En av hans kollegor betecknade honom som ”En av de roligaste män jag har sett – en av de sorgsnaste män jag har känt.”
Ord som tilldelas ”den andre” skall inte ifrågasättas
Shachar tar fler exempel på enligt honom orimligt moralisk indignation. Han påtalar att det riktades kritik mot en kursbok som betecknade Martin Luther King som ”negerledaren Martin Luther King”.
Han ställer sig retoriskt frågan om ordet ”neger” även bör refuseras när det används av King själv. Utan att reflektera över skillnaden i att citera en historisk text med historiska uttryck, jämfört med att i en modern använda sig av historiska uttryck som idag och av de flesta ses som nedvärderande. Har Shachar funderat över om Dr. King använt sig av samma ord om han levt vidare in i 70-talet och fram tills idag?
När går bäst-före-datumet på ord ut för Nathan Shachar? Skall uttryck var acceptabla förr i tiden alltid och av alla betraktas som acceptabla idag?
Med tanke på att Shachar stör sig på att ord som tilldelats svarta människor oavsett deras egen åsikt undrar jag; är ordet ”neger” menat att användas, för att citera Shachar, som ett ”honnörsord” i den här låten av Eddie Meduza, med titeln ”Negerjävel”?
Motargument – ett hot mot det fria ordet?
Nathan Shachar fortsätter att beklaga sig. Han nämner även att den kände komikern Jerry Seinfeld för några år sedan meddelade att han slutar uppträda vid universitet.
Vad var orsaken? Shachar förklarar: ”Humor har blivit farligt för den som skojar med folkslag, kön och fördomar.” Shachars slutsats är att ”idag är det inte kyrkan som är trångsynthetens och renlärighetens högborg, utan universiteten. I protestantiska länder är universiteten farliga platser för det fria ordet.”
Enkelt konstaterat; om Seinfelds publik på universitet ogillar och upprörs av vad han väljer att skämta om, är det fel på publiken, inte Seinfeld. De som eventuellt ogillar Seinfelds sätt att skämta ska om de inte gillar honom, åtminstone hålla tyst. Annars hotar de det ”fria ordet”.
Nathan Shachars frustration är så stark att den nästan går att ta på. Varför kan inte bara en massa människor finna sig i samma uttryck och begrepp som tidigare generationer inte har protesterat emot? Varför måste en massa andra människor känna att de skall ta en sådan stor hänsyn till andras känslor? Kan de inte bara slappna av och skratta åt samma ”skämt” och nidbilder som förut? Som Shachar inbillar sig att de gör i Equador och runtom i katolska länder i Sydamerika?
Den inställning tillika det problem som Shachar tydligt illustrerar, är att han själv tillsammans med så många andra genom tidens gång, får chansen att andas moraliskt friskare luft. Tiderna förändras och människor tänker överlag annorlunda, men Shachar och allt för många andra gillar inte förändringarna och föredrar att stanna kvar i en stinkande kloak av förakt, arrogans och unkna fördomar.
Är han också sugen på att äta på restauranger med varumärken som utgör karikatyrer av vita människor, av judar, av romer och en rad andra etniciteter? Vore det ett exempel på det ”sunda förnuft” som Shachar talar om?
Shachar trivs så pass mycket i sin ombonade kloak av fördomar, att han förnekar femhundra år av svart historia fylld av förtryck, folkmord, förföljelse, motstånd och kulturell blomstring i västvärlden. Han trivs så mycket i sin kloak av fördomar att han avsäger sig en grundläggande psykologisk förståelse och empati för svarta människor. Bristen på hans empati utsträcks även till andra etniciteter.
Insikten om det senare kan givetvis bli övermäktig att bära, varför Shachar projicerar värderingar som inte delas av honom själv, till att bli ”förtryckande”. Det är andras protester mot det språkbruk som Shachar blir så förtjust av, som Shachar ser som ”mobbbning”. Eller det ”multikulturella giftskåpet”, som han också kallar det.
Det står Shachar fritt att fortsätta leva i en kloak med nöjda svarta kypare på restauranger som ser sig nödsakade att locka honom med rasistiska nidbilder. Vi andra har också vår rätt att vilja andas frisk luft, fri från en historisk tid av förtryck och förnedring, som Shachar känner sig så bekväm i.
Thabo ‘Muso
PS.
Artikeln är full av länkar till ett stort antal dokumentärer, reportage, artiklar och musikvideor med huvudsaklig fokus på slaveriet, rasism och svart kultur i Sydamerika och Nordamerika. Läsaren av denna artikel uppmanas ta sig tid och titta på dokumentärerna och reportagen, för att få en djupare insikt.
1. Föreläsning med David W. Blight, professor i historia vid Yale University. Föreläsningen är publicerad den 21 november 2008.
”A Northern World View: Yankee Society, Antislavery Ideology and the Abolition Movement.”
4. Dokumentär av TV-kanalen WNED-DT. Publicerad på youtube den 19 december 2012.
”PBS Egalite for All: Toussaint Louverture and the Haitian Revolution (2009)”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=IOGVgQYX6SU
5. Dokumentär om slaveriet i Brasilien, producerad av British Broadcasting Corporation (BBC) och publicerad på youtube den 26 april 2014.
”Slavery in Brazil”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=RGGQJZsCog4
6. Filmen ”Qilombo”, som handlar om samhället ”Palmares” i Brasilien, som var det största samhället skapat av förrymda slavar. Publicerad på youtube den 3 maj 2017.
7. Dokumentär om den belgiska kolonisationen av Kongo, producerad av British Broadcasting Corporation (BBC) och publicerad den 2 november 2008.
”Congo – The Brutal History”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=qx2Sj1fhSso
8. Inslag ur dokumentär om arvet från den belgiska kolonisationen av Kongo. Inslaget visar hur det säljs chokladpraliner på belgiska kaféer och konditorier, som föreställer avhuggna händer från svarta människor. Publicerat på youtube den 14 september 2013.
”The severed hands of Africa.. King Leopold II”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=RfdjQaszF_U
9. Youtubeblogg om rasismen mot svarta människor i Equador, publicerad den 12 maj 2016.
”Discrimination of Afro Ecuadorians Capstone”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=_vq-V7Uf9Xk
10. Dokumentär om rasism och diskriminering av Ecuadors ursprungliga befolkning, samt svarta befolkning och den ecuadorianska regeringens satsningar på att motverka rasismen och diskrimineringen av dessa grupper. Publicerad av organisationen MDG Achievement Fund (MDG-F) (en ideell organisation skapad av spanska regeringen och Förenta Nationerna). Publicerad på Youtube den 20 augusti 2012.
”Ecuador: Fighting Racism & Discrimination”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=hJDYFvDou9E
11. Nyhetsreportage av Al Jazeera om rasismen gentemot svarta människor i Ecuador, publicerad på youtube den 24 april 2009.
”Racism In Ecuador Afro Ecuadorians Speak Out On Racial Slurs!”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=6AE27JSZIJw
12. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Bolivia, publicerad på youtube den 11 juli 2012.
”Bolivia’s blacks fight for their rights”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=-PWtU-pKy50
13. Nyhetsinslag från Al Jazeera om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Bolivia, publicerad på youtube den 20 maj 2016.
”Afro-Bolivians recognized as a distinct ethnic group”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=tp5o956z-80
14. Youtubeinslag från youttubekanalen ”Garifunafiles” (en etnisk grupp i Centralamerika med huvudsakligen afrikanskt ursprung) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Guatemala, publicerad på youtube den 2 september 2010.
”discrimination agains Garifuna in Guatemala”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=16A4TY8k490
15. Nyhetsinslag från den colombianska TV-kanalen Telesur om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Colombia, publicerad på youtube den 12 november 2013.
”Being black in Colombia reduces chances of getting a job”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=dJQBMLU_kpQ
16. Inslag från den Toutubekanalen Fusion, om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Mexiko, publicerad på youtube den 15 november 2016.
”Afro-Mexicans Face Racism Daily in Mexico”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=tJwwQFeWnVc
17. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Peru, publicerad på youtube den 18 januari 2013.
”Peru tackles discrimination against black community”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=opdnjBngv6Y
18. Youtubeinslag med en collage av olika TV-dokumentärer och en youtubebloggg, gällande livsvillkoren, kulturen, rasosmen mot och diskrimineringen av svarta människor i Argentina, publicerad på youtube den 24 oktober 2013.
”Afro-Latino Connection (Afro-Argentines)”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=0H9nwWUlfCE
19. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor på Kuba, publicerad på youtube den 9 februari 2010.
”Battling Cuba’s racial divide”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=WJ1NnGmtunA
20. Inslag från dokumentär från Förenta Nationerna om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Costa Rica, publicerad på youtube den 2 april 2009.
”Costa-Rica: The road to equality”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=DB_VpEUsyX0
21. Nyhetsinslag från den colombianska TV-kanalen Telesur om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Panama, publicerad på Youtube den 27 november 2013.
”Racial discrimination persists in Panama”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=UQ3LqSweGV8
22. Nyhetsartikel om slavar inom det brasilianska jordbruket, publicerad i tidningen The Guardian den 9 januari 2017.
”Brazil ordered to pay $5m to workers formerly enslaved on cattle ranch”
23. Inledande scen ur den brasilianska filmen Tropa De Elite, baserad på intervjuer med och en polispsykiatriker i Rio de Janeiros poliskår, publicerad på youtube den 14 december 2016.
”Tropa De Elite” ‘Elite Squad’ Opening Scene”.
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=9dMSN9Uby2I
24. Nyhetsinslag i Al-Jazeera om rasism inom poliskåren i Rio de Janeiro, publicerad på Youtube den 25 september 2016.
”Brazil racism: Police killing of favela residents increased during Rio games”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=CWTSNUd57iw
25. Trailer för ur den brasilianska filmen ”Tropa De Elite 2”, publicerad på Youtube den 2 juli 2010.
”Tropa De Elite 2”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=iwTiu3typeY
25. Nyhetsreportage och debatt i Al-Jazeera gällande rasismen i Brasilien, publicerad på Youtube den 22 januari 2015.
”The Stream – Being black in Brazil”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=m1xnIdtn3FI
26. Reportage i TV-kanalen Public Broadcasting Service (PBS) om rasism och etnisk kvotering i Brasilien, publicerad på Youtube den 11 mars 2012.
”WIDE ANGLE | Brazil in Black and White | PBS”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=g29P3-xj7GQ
27. Dokumentär av filmaren Steve Bartholomew om capoeiran som kampsport, kultur och historia, publicerad på Youtube den 30 maj 2013.
”CAPOEIRA THE DANCE OF FREEDOM A documentary film”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=jvf8oWHTrv0
28. Musikvideo med instrumentet Berimbau, skapad av Identitade Cultural TV, publicerad på Youtube den 16 februari 2017.
”Musicalidade: Toques de Berimbau e Cantigas de Capoeira”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=FOgG0nAn4Ww
29. Boken ”Honor – The History of African Martial Art Traditions in the Atlantic World”, publicerad av T.J. Desch Obi.
30. Kompendium av capoeirasånger, publicerad av Rutgers university i maj 2006.
34. Musikvideo till en sambaraplåten som handlar om eldstrider mellan gatugäng och polis i Rio de Janeiro.
”Rap Das Armas”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=TvdFYRYkMYY
35. Dokumentär om de i USA tidigare så populära så kallade ”Minstrel shows”, vilka centrerade kring karikatyrer och rasistiska hån av svarta människor, publicerad av TV-kanalen National Public Service (NPS) den 29 maj 2012.
Hur ser vi på oss själva? Är jag ”normal”? Är min bror, partner, granne, fotbollstränare, lärare eller kollega ”normal”? Vad innebär ”normal”? Vem avgör vad som är ”normalt”? Vem avgör vilka som är ”normala”?
Kortfattat kan man beskriva normer som oskrivna regler, idéer och ideal. Dessa föresatser dikterar för oss hur vi förväntas vara, hur vi ”ska” se ut och på vilket sätt vi bör leva. Det är inte förrän vi bryter mot normerna som vi blir medvetna om att de faktiskt finns. För många av oss är normerna inpräntade, genom att vi upplever hur samhället ser ut och tar in hur individerna som rör sig där är. Problemet med att bryta normer är att det kan få negativa konsekvenser för individen. Det kan vara svårt att inse, men normer hänger tyvärr ihop med makt.
Vilka är då konsekvenserna av att samhället bygger på normer om hur vi ”ska” vara, ”ska” se ut och ”ska” leva? Vi som befinner oss inom normen får fördelar och vi som befinner oss utanför normen får inte fördelar. Vi som befinner oss utanför normen kan bli ignorerade och bestraffade, exempelvis genom utfrysning, mobbning, trakasserier, diskriminering, självförakt och hat.
Vi har alla förutfattade meningar och fördomar som bygger på normer. Vi utgår ifrån att pojkar gillar flickor och tvärtom, vi utgår ifrån att städerskan i kommunhuset är invandrare, vi utgår ifrån att statsministern är en vit man, vi utgår ifrån att funktionsvarierade per automatik kan mindre och vi utgår ifrån att män inte tar ansvar i hemmet.
Vi har förutfattade meningar om hur pojkar och män är och om hur flickor och kvinnor är. Dessa förutfattade meningar är normer.
Hur gör vi för att få bukt med de negativa konsekvenserna som normerna skapar för människor i allmänhet, och för människor som står utanför normen i synnerhet? Det finns olika tillvägagångssätt, och en bra metod för att skapa förutsättningar för ett mer jämlikt samhälle där vi alla få utrymme på samma villkor är att använda sig av normkritik. Normkritisk pedagogik är en metod som går ut på att vi lyfter fokus från individen, dvs den som ”bryter” normen, till strukturer och det vi tycker är ”normalt”, dvs inom normen. Vi ska alltså ifrågasätta oss själva och våra fördomar. När vi arbetar med normkritik ska vi:
Synliggöra samt ifrågasätta normer
Synliggöra vilka fördelar normen besitter
Granska vår egen position
Visa på föränderlighet
Människor som står utanför normen råkar oftare ut för diskriminering än människor som befinner sig inom normen. Enligt svensk lag finns sju diskrimineringsgrunder: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder.
Om vi skulle ta och kika lite på några av de normer och strukturer vi har i samhället. Vilka är ”normala” och vilka är ”onormala”, egentligen? Det kan vi fundera många varv på och rannsaka oss själva. Hur tänker vi egentligen själva och hur uppfattar vi individers beteende, utseende, och leverne?
Cisnormen är oskrivna regler som dikterar att vi ska identifiera oss med det kön som vi tilldelades vid födseln. I cisnormen ingår att vi förväntas se ut och bete oss på ett visst sätt mot bakgrund av det kön vi har tilldelats.
Tvåkönsnormen implicerar att det bara finns två kön. Dessa två kön är olika.
Funktionsnormen är normen som dikterar att vi inte har någon funktionsvariation. Denna norm ligger till grund för hur samhället ser ut rent fysiskt. Exempel på sådant är brist på hissar, utebliven arbetsanpassning och avsaknad av lättläst material.
Heteronormen innebär att man ska vara man eller kvinna. Den innebär också att kvinnor endast kan attraheras av och bli kära i män samt att män endast kan attraheras av och bli kära i kvinnor. Heteronormen har inflytande på oss alla, oavsett om vi befinner oss inom normen eller om vi befinner oss utom normen.
Vithetsnormen implicerar att det är normalt att vara vit samt att vita åtnjuter fördelar socialt, ekonomiskt och politiskt. Vithetsnormen handlar i grunden om makt och om vilka som besitter, och inte besitter, makt.
Normsamverkan betyder att olika normer hänger ihop och har en påverkan på varandra sinsemellan. Som exempel kan vi ta heteronormen, som hänger ihop med andra begränsande normer och maktstrukturer i vårt samhälle. Också normer baserade på hudfärg, etnicitet, funktionsförmåga, ålder, klass, längd och vikt påverkar rörelseutrymmet för individen.
Intersektionalitet (av engelskans ”intersectionality”) är ett annat ord för normsamverkan. Intersektionalitet innebär att kunna påvisa samt visa förståelse hur flera maktordningar samverkar och hur de påverkar oss. Om vi tar kön som exempel på norm och vilka konsekvenser könstillhörighet har för individen så måste vi kika på hur kön samspelar med och påverkas av klass, etnicitet, hudfärg, funktionsvariation, ålder, sexuell läggning osv. Intersektionalitet är nödvändigt för att vi inte ska tappa helhetsbilden kring varför människor inte är jämlika och hur makt utövas. Hela bilden, inte bara delar av den, är avgörande för att vi ska kunna se hela maktstrukturen. Gör vi inte det, får vi en ofullständig bild av hur ojämlikhet uppstår och makt utövas.
Vi bidrar alla till strukturer i samhället. Vi bär alla ansvar för att människor befinner sig inom, eller utanför, normen. Det vi kan, och ska, göra för att skapa ett inkluderande, och jämlikt, samhälle är att ifrågasätta fördomar, föreställningar och strukturer som vi faktiskt själva är en del av. Genom att reagera, agera och ”bryta” såväl normer som normativitetstänk ger vi oss själva och varandra förutsättningar till ett bättre liv.
Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på afrofobi. Den här gången har turen kommit till rasism.
Rasism är ett komplext begrepp med en månghundraårig historia. För att kunna närma sig en förståelse för begreppet och dess relevans idag, trots att det sedan snart 70 år tillbaka råder konsensus inom den medicinska forskarvärlden om att mänskliga, biologiska, raser inte existerar, behöver vi inleda denna artikel med en kort, historisk bakgrund.
Rasismens uppkomst
Det finns ingen klart avgränsad startpunkt för idén om att vi människor skulle vara väsensskilda; med olika förmågor, egenskaper och värde sinsemellan. Dessa idéer går att hitta lite varstans i såväl tid som rum. Rasismen, som det komplexa begrepp vi känner igen det idag, kan dock sägas stamma ur upplysningstidens strävan att vetenskapliggöra mänsklig kunskap och kunskap om människan. En strävan som dessutom sammanföll med såväl den europeiska kolonisationen av Afrika, Asien och Amerika, som med uppkomsten av den föreställda gemenskap vi känner som nationalism. I denna smältdegel av tankar och idéer hittar vi två för ämnet centrala teorier, ofta benämnda monogenism och polygenism.
Monogenism utgår från idén att alla människor har en gemensam förfader, men att vi p g a det vi idag skulle kalla miljömässiga faktorer utvecklats olika – degenererat – och att det skulle förklara de olika ”människoraser” vi idag möter i världen. Filosofen John Locke och vår egen Carl von Linné var två av de tidigaste förespråkarna för denna teori.
Polygenism handlar istället om att varje ”ras” har sitt eget ursprung, och att den vite mannen därmed är oåterkalleligen väsensskild från t ex afrikanen eller asiaten. Två av de mer namnkunniga vetenskapsmännen inom denna teoribildning är David Hume och Immanuel Kant, även om Isaac La Peyrère anses vara den som satte teorin på kartan genom publiceringen av hans Prae-Adamitae i mitten av 1600-talet.
Även om man tvistade om orsakerna till det hela, var man dock överens om grundpremissen; att människan är indelad i olika raser och att dessa raser var förknippade med olika egenskaper och förmågor.
Efterhand fick monogenismen ge vika åt polygenismen. I och med det befästes bilden av att även om miljön har betydelse för hur människor utvecklas, så räcker det inte för att eliminera karaktärsdrag som beskriver hennes rastillhörighet. Eugeniken – rashygienen – som vetenskap var född, och med den nådde den biologiska rasismen oanade höjder men resulterade också i fruktansvärda konsekvenser, understödd av den samtidigt framväxande nationalismen, vars idé om ”folket” gavs legitimitet genom att stödja sig mot den rasistiska vetenskapen och vice versa.
Parallellt med andra världskriget började dock forskare inom genetik, antropologi, sociologi och psykologi allt mer ifrågasätta eugeniken som vetenskap och 1950 kunde UNESCO slå fast att det inte existerar några mänskliga raser. Vidare forskning genom åren har sedan gång på gång bekräftat detta. Människan som biologisk varelse kan inte delas in i olika raser – därtill är vi alldeles för lika.
Hur kan det finnas rasism om det inte finns några mänskliga raser?
Argumentet från den för rasism anklagade ”sverigevännen” låter sällan vänta på sig. Hur kan hen bli anklagad för att vara något som rimligen inte ens kan finnas?
”Race is an ideology and for this reason, many scientists believe that race should be more accurately described as a social construct and not a biological one.” –Vence Bonham, J.D.
Som dr. Bonham mycket riktigt påpekar är (mänsklig) ras inte en biologisk verklighet, utan en i första hand social konstruktion. Det betyder i klartext att det som ”gör” rasism kan vara när grupper av människor beskrivs som om de vore biologiskt avvikande – det vill säga; när åtskillnad görs på ett sätt som antyder att olikheterna gör oss väsensskilda.
Det kan förstås handla om kroppsliga egenskaper som hudfärg, ansiktsdrag eller liknande – så kallad ”hudfärgsrasism” – men lika gärna röra tillskrivna egenskaper som etnicitet, kulturell tillhörighet eller religiös tro. Det är med andra ord nu rasism blir det komplexa begrepp jag påpekade i början av artikeln.
Anders Hellström, docent vid Malmö Högskola, har på uppdrag av Forum för Levande Historia sammanställt en begreppsinventering av rasismbegreppet. Han konstaterar att vi på ett sätt rört oss långt från den uppenbara rasism som en gång legitimerade kolonisation, apartheid och slavhandel, men att rasismen ändå följt med oss och att marginaliserade grupper fortfarande drabbas av dess konsekvenser. Inte minst p g a begreppets komplexitet:
”Förvirringen kring rasismbegreppets natur kvarstår /…/ Vad som är rasism och inte är en fråga som debatteras flitigt i media idag och utgången av denna får konsekvenser för hur vi väljer att bedriva den antirasistiska kampen, vilket påminner oss om vikten av att kontinuerligt reflektera kring vad det är som vi egentligen vänder oss emot.” -Anders Hellström
Begreppet ”rasism” dog inte när myten om de mänskliga rasernas existens avslöjades. Istället genomgick det en slags förvandling och blev till flera olika – om än med en gemensam bas – rasismer.
En rasism, flera rasismer
I Motarguments artikelserie om terminologier har vi redan mött några av rasismerna. De ligger ofta gömda inom andra begrepp. Afrofobi, antiziganism, heterosexism, antisemitism, islamofobi – alla rymmer de aspekter som har mer eller mindre direkta beröringspunkter med rasism.
Rasismerna kan skilja sig åt vad gäller olika aspekter. Ibland handlar det om en begränsad företeelse i tid eller rum, som t ex apartheidregimen i Sydafrika, och i andra fall kan det beskriva en strukturell företeelse som löper genom hela västvärlden och/eller under lång tid. En annan dimension av de olika rasismerna är hur de i vissa fall har fokus på individen (vem är rasist? vad är ett rasistiskt beteende?) och i andra fall fokuserar på begreppet som en dominerande tankestruktur/ideologi.
Även om Hellström i sin text inte riktigt vill hålla med mig om det, menar jag att gemensamt för samtliga rasismer, trots sina inbördes olikheter, är att de delar en gemensam grundläggande proto-definition, som jag med hjälp av Antirasistiska Akademin (ArA) vill beskriva – förvisso svepande, nästan svävande på målet – som teorier, världsåskådningar, rörelser, processer, samhällssystem och/eller handlingar, som i sin tur bygger på föreställningen att det finns grupper av människor (beskrivna som t.ex. raser/etniciteter/kulturer) med egenskaper som är specifika för just dem.
Definitionen är med nödvändighet lika vag som begreppet är komplext. Men det gör den å andra sidan lättare att applicera på de olika rasismerna, vilka jag beskriver översiktligt nedan (förteckningen över rasismer är hämtad från Hellbergs text):
Den biologiska rasismen drabbades av ett hårt slag när rasbiologins pseudovetenskaplighet slogs fast och behöver egentligen inte beskrivas särskilt ingående. Det är en daterad form av rasism som få idag öppet bekänner sig till och som framförallt används som försvar för andra former av rasism – inte sällan i form av uttalandet ”Jag är inte rasist, men…”.
När den biologiska rasismen inte längre var gångbar – en process som rivstartade när Förintelsen blev känd – ersattes den av neo-rasism eller kulturrasism/kulturell rasism. Begreppet omfattar rasism som essentialiserar kulturbegreppet. Det innebär uppfattningen att vissa människor är på ett visst sätt eftersom de tillhör en viss kultur, etnicitet eller religion – enligt samma tankemodell som tidigare användes om raser.
Ett annan rasism är den postkoloniala rasismen, som har sitt ursprung i erfarenheter från före detta kolonier i Europa och Asien. Här fokuseras begreppet ”vithet”, som illustrerar både en maktstruktur och identitetsskapande. Antingen är man vit eller icke-vit och desto mindre vit man är, desto längre ned i maktordningen hamnar man.
Den institutionella rasismen (också känd som strukturell rasism) beskriver hur rasism kan existera inom ett samhälles eller en institutions ramverk och lägger tyngdpunkten på rasism som diskriminerande system och institution. Det handlar om en rasism som ”sitter i väggarna”. Det brukar dessutom hävdas att den institutionella rasismen är mer vanemässig än intentionell, vilket betyder att de som gör den institutionella rasismen sällan är medvetna om att de upprätthåller ett rasistiskt system.
Detta för oss till den av Hellström benämnda vardagsrasismen. Rasism är inte bara en ideologi eller samhällelig struktur som vi rör oss innanför eller utanför. Den är också en del av vår vardag – mer för vissa än för andra:
Hudfärgade plåster som lyser ljusbeige mot mörkbrun hy. Kvinnan som spottar på tiggaren utanför mataffären. Påpekandet (i all välvilja) om det vackra mixade barnet i barnvagnen. Svårigheten för Ahmed Abdikadir att bli kallad till arbetsintervju, trots hans höga kompetens.
Alla är de vardagliga uttryck för olika former av rasism. Vart och ett för sig är de möjliga att förstås eller ursäktas som individuella uttryck för okunskap eller fördomsfullhet – eller helt ryckas på axlarna åt – men tillsammans bildar alla dessa upplevelser en integrerad helhet som visar att rasismen – trots att det sedan snart 70 år är bevisat och fastslaget att inga raser existerar – fortfarande upprätthåller och skapar en diskriminering på i princip samma premisser som innan 1950.
En spännande effekt av att tänka i termer om flera rasismer är att det gör det möjligt att – åtminstone i teorin – vara både antirasistisk och rasistisk samtidigt. Detta genom att t ex som Sverigedemokraterna (SD) ta officiellt avstånd från biologisk rasism men samtidigt driva en otvivelaktigt islamofob agenda.
Finns rasister?
”Eftersom rasism förknippas så starkt med denna händelse [Förintelsen – min anm.] tas det som en förolämpning att förknippa ett individuellt beteende med rasism.” -Anders Hellström
Jag vill avsluta denna artikel med några ord om epitetet ”rasist” vilket jag var farligt nära att använda ovan (men undvek elegant genom att lägga till slutleden -istisk till orden ”antirasist” och ”rasist”). Om nu rasism är ett begrepp som lever och frodas än idag, även om inte raser gör det, torde ju även rasister kunna leva och frodas. Eller?
Det är – i likhet med själva rasismbegreppet – en komplex fråga att reda ut. Rasism existerar bevisligen, även om dess uttryck sker på lite andra premisser än på den rasbiologiska tiden före 1950. Men som Hellström implicerar i citatet ovan har rasistbegreppet inte riktigt genomgått samma förvandling.
En rasist är för många fortfarande en person som tror på biologiska, mänskliga raser. Och självklart finns de fortfarande kvar, någonstans i periferin. Det kan man bl a bli varse om man tar notis om de regelbundet återkommande försöken att motbevisa påståendet om att mänskliga raser inte existerar. Och dessa individer är utan tvekan den renaste formen av rasister du kan hitta. Men de är få, och de är – som sagt – perifera.
I och med förändringen av rasismbegreppet och uppdelningen i olika rasismer, har man dessutom börjat tala allt mer om att ”göra rasism” snarare än att ”vara rasist”. Det är framförallt en logisk perspektivförskjutning. När fokus ligger på processen att göra kultur, etnicitet eller religiös tro till ställföreträdare för ras, blir den forne rasisten snarare en slags rasism-tillverkare; en som skapar/medskapar ras.
Det går att hävda att detta perspektiv befriar människor från sitt individuella ansvar och dessutom formulerar ursäkter åt dem, så de kan upprätthålla ett rasistiskt beteende utan att det ger några uppenbara konsekvenser. Men det kan också förstås som ett sätt att erbjuda de här individerna en möjlig väg ut. ”Jag förstår att du menar väl, men det du just sade är ett rasistiskt påstående” är för det mesta en mer konstruktiv ingång i en diskussion än ”Du är rasist”.
Hur man väljer att se på det beror förstås på vad målet är. Bekämpa rasismen eller bekämpa rasisten.
Bilders makt är ett nytt projekt som är extremt välkommet. I projektets kunskapsbank kan man se bilder föreställande rasistiska stereotyper. Jag välkomnar projektet. Men jag tycker det är lite synd att de valt att fokusera bara på vit och europeisk rasism. Projektet Bilders Makt hade mått bra av att mer mångkulturellt perspektiv.
På den sidan kan man se hur judar, asiater, afrikaner och romer avbildats i europeisk tradition med en förklarande text om olika rasistiska myter rörande de folken.
Det är ett mycket välkommet projekt. Besök det här: https://bildersmakt.se/ Men det är i mina ögon ofullständigt. Det är bara en liten del av rasismen som visas där, den europeiska, vita.
Rasismen är inte vit
I Sverige bor nästan 2 miljoner med utländsk härkomst. De som flyttat hit har inte lämnat sina hemkulturer kvar i hemlandet. De har tagit med sig sin kultur och sitt tänkande, både på gott och ont.
Om man tittar i Bilders makt verkar det som om denna utveckling inte skett. Materialet i Bilders makt är uteslutande hämtat från den vita europeiska kultursfären.
”Materialet består i stort sett uteslutande av västerländsk, europeisk och nordamerikansk, bildproduktion, och fokuserar på det västerländska kulturarv som också präglat och präglar Sverige.”
Det finns gott om stereotyper om andra folk om man kikar på andra kulturer än Sverige. Rasism är inget som bara vita européer håller på med. Alla kulturer och alla länder har sina fördomar mot olika folk, inklusive vita.
Det finns problem med rasism mellan grupper av personer i Sverige, som härstammar från andra områden än Europa. Den rasismen hängde ofta med då de, eller deras föräldrar eller far- och morföräldrar invandrade hit. Exempel på detta är araber som har fördomar om afrikaner, eller kristna araber som hatar muslimer. Vi kan också se att vissa muslimska araber hatar kristna. Det finns fördomar mellan grupper av afrikaner. Vi kan finna shiamuslimer som hatar sunnimuslimer och sunnimuslimer som hatar shiamuslimer.
Problemet med att lägga fokus på vit och europeisk rasism är att läsarna kanske tror att det inte finns rasism i andra kulturer och att vita inte kan utsättas för rasistiska stereotyper. Och det är fel. Dessutom speglar det inte det nya mångkulturella Sverige. Sverige är inte längre bara vitt och europeiskt.
Arabisk rasism
De mest kända rasistiska stereotyperna som är icke-vita är arabisk rasism mot judar.
Det finns gott om teckningar som avbildar judar som djävlar i arabisk media. Denna här nedan som utmålar judar som råttor laddades upp på Fatahs Facebooksida för några år sedan.
Fatah är Socialdemokraternas systerparti och partiet som styr Palestina.
Det finns givetvis även en hel del rasistiska stereotyper om vita och afrikaner i arabisk press. Condoleezza Rice, f d amerikansk utrikesminister, avbildades ofta som en halvapa då hon var en maktfaktor i amerikansk politik.
Japansk rasism
Man kan också studera japansk rasism.
Vita och svarta och kineser och araber är framför allt de som utsätts för en rasistiska fördomar. Det finns massor på nätet som visar hur japaner stereotypt ser på vita. Om man söker på gaijin eller gaikokujin, vilket betyder utlänning, eller det japanska ordet 外国人 kan man hitta en hel del på nätet:
Sedan andra världskriget beskrivs ibland vita som giriga och koloniala. De vill styra över människor. Männen är potentiella våldtäktsmän.
Speciellt grov är rasismen mot afrikaner i Japan. Bildbanken pratar om blackface, vilket innebär att skådespelare målar sig svarta. Ja, det var vanligt förr, numera nästan inte alls i Europa och USA. I Asien är det alltjämt vanligt. Denna bilden är från Japan.
Annars är ett favorittema att utmåla svarta som apor, även i direktsändning i TV.
En skillnad är att det är omöjligt att i svensk TV utmåla afrikaner som apor. Det är inte omöjligt i Japan.
Kinesisk rasism
Det finns mycket rasism i Kina. Speciellt riktat mot indier och svarta. Här är en ökänd reklam för ett tvättmedel som är så starkt att det kan ”gul-tvätta” den svarte mannens skinn.
Indien och Indonesien
Även i Indien utmålas svarta som apor ibland fast den vanligaste stereotypen är att svarta är demoner, speciellt om de kommer från Afrika.
Det hänger ihop med hinduiska myter om demonguden Rakshasa.
Denna Rakshasa-mytologi har för övrigt också spridit sig till Indonesien där även afrikaner beskrivs som demoner.
Kineser beskrivs i Indien och Indonesien ofta som judar beskrivs i Europa, dvs som giriga. Det är en gammal stereotyp som har hängt med i tusentals år.
Rasism mellan folk av samma hudfärg
Sist men inte minst förekommer rasism mellan folk av samma hudfärg eller religion. Indiska stereotyper om kastlösa är avslöjande. Ett annat exempel är eritreaners och etiopiers ömsesidiga bilder av varandra. Ett bra exempel på denna form av hat är hatet mellan kombattanterna under första världskriget, ett hat som Ture Nerman beskrivit bra i sin bok Folkhatet från 1918.
Här är ett exempel från första världskriget: hat mot tyskar.
I alla tider har man beskrivit ”de andra”, eller ”fienden” som monster som vill våldta kvinnorna och barnen. Här är tre exempel. Ett från tysk press under första världskriget och två från fransk press.
Och här ser vi de franska exemplen. Tysken framställs som våldtäktsbenägen. (Flickan symboliserar även den franska nationalsymbolen Marianne.)
Exempel på detta kan vi se även här:
Bildbanken är ett bra och ytterst välkommet projekt, men den skulle må bra av ett bredare och mer mångkulturellt urval.
Kommentarer som dessa har jag fått höra sedan tonåren. Kommentarer som dessa har kommit från vita kvinnor i olika åldrar i Sverige.
Blandraser är det finaste jag vet.
Mixbarn är så jävla fina!
När jag var liten ville jag alltid vara mixad.
Tänk om vi skulle få barn så hade våra barn haft jättefina lockar.
Tänk en mixunge med gröna ögon. Åh gud!
Collins om jag blir 30+ och är singel utan barn så kommer jag åka till Köpenhamn och inseminera mig själv med en svart mans spermier.
Många har dessutom tyvärr använt m-ordet istället för mixad/mixed. M-ordet kommer inte skrivas ut i denna text även om det använts i vissa av fallen som beskrivs. Detta då det inte är ordet i sig som är relevant för textinnehållet, m-ordet är en egen debatt, som det bland annat går att läsa om här.
Bild: Pixabay
Detta är typer av kommentarer jag hört från framförallt svarta män i Sverige:
Akta dig för vita kvinnor här i Stockholm de vill bara ha dina mixungar och dra.
De är desperata efter mixade bebisar det är så jävla inne.
Ni svarta män är inne nu mannen tänk dig en sån liten mixunge.
Mannen vet du hur många svarta män jag känner som har blivit babytrapped från vita kvinnor?
Ey, jag hoppas du använder kondom ifall du ligger med de här vita brudarna i Stockholm. Jag har en svart broder som var ute på Östermalm en kväll och härjade tog med en svensk brud hem låg med henne, några månader senare blev hon gravid. Han ville inte behålla men hon hade bestämt sig och så blev det. Sex år har gått och han har inte ett hårstrå kvar på huvudet längre.
Detta är kommentarer och historier berättade av mixade personer i min närhet som jag känner väldigt bra:
Alltså jag vet ju att både vita och svarta män vill vara med mig för jag e mixad liksom.
Jag va med en svart kille som jag dejtade en gång så vi låg i sängen och myste från ingenstans han bah: Om vi hade fått barn så hade dem inte varit så mörka.
Typ alla mixbarn har föräldrar som inte lever ihop.
När jag var liten så blev man ju kallad både det ena och det andra, det var inte förrän i vuxen ålder man förstod att vissa saker som ens mormor sa eller kallade en egentligen var fel.
Det är så tragiskt Collins min unges morfar är kardiolog, men massa människor som träffar honom har alltid mage och fråga mig ifall han skall bli rappare eller dansare.
Detta är kommentarer jag har fått höra under min uppväxt av släkt och människor som är från samma land som mig och släktingar som ej bor i Europa:
Akta dig för mixade tjejer från Västindien de håller på mycket med häxeri.
Mixade kvinnor och män har ett sånt jävla översitteri som de fått från vita människor.
Mixade människor tycker att de är bättre än alla andra svarta.
Det va en mixad tjej som kom fram till mig och särbehandlade mig för att hon trodde jag var mixad när jag har ursprung från Östafrika.
Akta dig Collins för vita kvinnor de vill bara ha dina mixade barn, sen kommer hon springa snabbt därifrån . Du skulle aldrig vinna en vårdnadstvist som svart man i Sverige även ifall du skulle ha rätt i sak.
Jag vill utifrån en mans perspektiv med rötter från den afrikanska kontinenten berätta om det problematiska i allt ni läst ovan.
Foto: Afropé
Idag kallar många människor sig världsmedborgare, vi lever i ett otroligt internationellt samhälle på många olika sätt. Människan föds, växer upp och förökar sig. Generation efter generation och samhällen utvecklas.
Förr i tiden i väst var det väldigt förbjudet med blandäktenskap, givetvis utvecklas allting i samhället åt olika riktningar. I Stockholm ser man idag många mixade relationer oftast mellan en svart man och en vit kvinna. Det har också blivit allt vanligare med mixade relationer mellan olika folkgrupper i framförallt storstäder som Stockholm, Göteborg och Malmö.
Det som dock fascinerar mig är fascinationen som många människor har idag kring barn och människor med mixat ursprung. Jag tänker primärt på dem som har mixat ursprung av svarta och vita gener. För mig är det någon slags obehagskänsla som dyker upp av att, något så förbjudet förr i tiden, helt plötsligt ”är det finaste som finns”. Jag tänker ofta på hur vi alla som inte är mixade kan, vill och orkar objektifiera något så mycket.
Objektifiering och sexualisering
Resultatet blir direkt också att vi svarta män blir så otroligt sexualiserade, för någonstans i allt det här behövs våra spermier för att göra saker möjligt. Det är liksom som att jag är där för att sprida mina spermier och skapa massa bebisar och för att du ”eventuellt som vit kvinna” skall få din dröm uppfylld.
Varför förstår inte vi människor när vi reproducerar saker som uppfattas som negativt. Jag kan förstå att smak, preferenser är subjektivt men det är otroligt problematiskt att rangordna barn som finare än andra barn utan att förstå att det sker en objektifiering. Jag kan bli väldigt ledsen när folk ibland inte tänker tillbaka på hur saker var förr och istället ändrar sitt resonemang kring sina uttryck eller väljer sina uttryck varsamt.
Afrikanskt perspektiv kring mixade barn under slaveriet
Jag fick berättat för mig någon gång i tonåren av en äldre kongolesisk man att dödande av mixade barn i den svarta kvinnans mage var ett vanligt fenomen. Anledningen var oftast att just mixade barn var ättlingar till en slavägare och våldtäktsman. Ifall man inte valde att döda barnet i magen lät man kvinnan föda barnet och sen lade man ungen i en korg och ner i floden eller sjön. Detta är ett afrikanskt perspektiv som många människor inte känner till.
Västerländskt perspektiv
Där var du som ljusare mörk person istället positivt särbehandlad. Just det fenomenet reproducerar vi människor än idag här i väst undermedvetet och många av oss svarta människor gör också det även om vi känner till den andra sidan av kontexten.
Attitydförändring
Mixade barn är inte leksaker, gosedjur och ”det bästa av båda världar”. De är barn med känslor, sinne och intellekt. De skall inte inpräntas att de är bättre än oss svarta och sämre än vita. Mixade barn är resultat av att en svart och en vit bildar ett barn som är en individ i sitt sammanhang.
Begrepp, språk och definition
M-ordet härstammar inte ifrån något positivt och bör heller inte vara något som förändras för att vi vill sudda bort en negativ del av en historia. M-ordet kommer från ordet mula som är en korsning mellan häst och åsna. Åsnan i detta sammanhang är dum, och den svarta föräldern definieras utifrån det. Den vite föräldern definieras utifrån hästen som den klokare. Så ni som använder m-ordet för att definiera er själva eller andra som gör det för att definiera mixade bör sluta, för det är problematiskt och egentligen väldigt negativt laddat. Uttryck som ”blandras” är väldigt problematiskt, tänk på att vi har haft ett rasbiologiskt institut där forskare gjorde skillnad på oss utifrån hur vi såg ut och ”ras” används för att definiera djur. Vi människor i Sverige som har svenska som första språk bör förstå att det som betyder någonting icke så laddat på engelska klingar inte så gött på svenska alltid. Ni som har läst så här långt, våga göra en förändring i ditt språk och din syn på saker. Våga googla, låna en bok på närmsta biblioteket för att läsa på lite och inte hela tiden följa massa konstiga trender.
Mbote na bino
Collins Luther Zola
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Att vara svensk och vit är inte entydigt, att utforska och analysera utifrån olika sammanhang är därför ett måste. Rasifieringsprocesser skapar normativa diskurser kring vad man anser vara ”svenskt”. Samtidigt sker även en förståelse kring vilka utseenden, likaså vilka kroppar som räknas som svenska. Det handlar om en bild av svensken som blåögd och blond. Nedan kommer jag att återge och analysera hur Katarina Mattsson, Ruth Frankenberg och Raka Shome utifrån Katarina Mattsons text ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen” förhåller sig bland annat till begreppen vithet, vit femininitet samt vita kvinnors både-och-position i en rasifierad nation.
Vithet – en ”förgivettagen dimension i de internationella skönhetstävlingarnas där ”universella” skönhetsstandarder och kvinnlighetsideal, som genom sina kloner av unga, vita, smala, hälsosamma och förmodat heterosexuella medelklasskvinnor skapar en tydlig och explicit hegemonisk kropps- och femininitetsnorm”.
Den betydelse som utseendenormerna får, blir synligt när människors utseende inte infriar dessa förväntningar. Ett exempel på detta är genom frågor som ”varifrån kommer du?” eller ”var kommer du ifrån, egentligen?”. Frågorna uttrycker en relation mellan vissa kroppar och utseenden samt det nationella territoriet, vilket formas kring en önskan – en kollektiv sådan, att lokalisera människors ursprung från någon annan stans.
Vita kvinnor- en både/och position
Vita kvinnor har en högre ställning i förhållande till andra kvinnor men detta kan även gälla för vissa män i vissa sammanhang. En viktig fråga menar Katarina Mattsson (lektor i genusvetenskap) är att utifrån vita kvinnors både/och ställning i relation till privilegier, att de ibland är exkluderade och missgynnande, ibland inkluderade och gynnade. Det är alltså utifrån detta som vi måste förstå vita kvinnors rasifierade inkludering.
För att förstå denna både/och-ställning som kvinnor har menar Ruth Frankenberg (sociolog) att ”vita människor är rasifierade precis som män har kön”. Vithet ses som en identitet vilket formas och levs i samklang med andra identiteter – klass, kön, sexualitet, generation och etnicitet.
Rasifieringsprocesser ändrar förutsättningarna för genusrelationer, därför är det av viktigt att man ser på vithet som en ”diskurs för rasifierade privilegier”. Med detta menar man att beroende på vilken hudfärg du anses ha (läs vit) tilldelas du exempelvis privilegier som i sin tur skapar olika förutsättningar i mötet med andra, som påverkar dessa i vardagen.
Vit femininitet
Raka Shome (forskare i medie- och kommunikationsvetenskap) definierar ”vit femininitet” som en ideologisk konstruktion där vita kvinnors plats i den sociala ordningen naturaliseras, den sociala ordningen anses vara av ”naturlig” uppkomst och fungerar då som en måttstock.
Utifrån detta synsätt ser man på den ”vita kvinnan” som en retorisk figur som utifrån olika sammanhang fylls med innebörder och symbolik, detta för att uppnå naturaliserade effekter. Med detta menas att den ”vita kvinnan” med sina tillhörande egenskaper uppfattas som en naturligt uppstående figur som har en normerande effekt i förhållande till andra kroppar. Den vita kvinnokroppen fungerar som en central nod där ”rasifierade, könade och heteronormerande gränser dras, säkras och övervakas”. Vit femininitet är alltså könad men också en rasifierad position.
Positionen innebär en paradox, den vita kvinnan är underordnad som privilegierad, en insider som outsider i relation till en rasifierad nation. Man är ”den samma”, men även ”den andra”.
När vithet fungerar som en normerande måttstock sker det utifrån neutrala och universella begrepp. Exempel på detta är genom modernitet, skönhet, urbanitet och moderskap. I takt med detta formas även övriga positioner som får sitt värde i hierarkiska ordningar.
Precis som hegemonisk maskulinitet kan vithet fungera som en norm där positionen ofta är ouppnåelig. Resonemanget handlar om ett socialt system där individer utifrån de positioner de antas inneha skapar effekter på hur man sedan exempelvis behandlas eller tilltalas. Symboliken som kommer med vit hegemonisk femininitet levs sällan till punkt och pricka. Dock blir det ändå något som kvinnor måste förhålla sig till och förhandla kring. Om man fokuserar på vithet som maktordning kan vit femininitet förstås som ett resultat av historiskt samt geografiskt situerade processer där kroppar, sammanhang och handlingar kodas i rasifierade termer.
Sammanfattningsvis, vita kvinnor har en både/och position, där de å ena sidan är inkluderade och innehar då en normerande effekt gentemot andra kvinnor (genom sitt utseende och sin kropp exempelvis), men även vissa män. Detta är en effekt av deras rasifierade och könade position. Å andra sidan är de underordnade, exkluderade och missgynnande i förhållande till deras kön och rasifierade position – den hegemoniska maskuliniteten är här överordnad. Kvinnans position i en rasifierad nation är alltså en del av att identiteter formas och levs i samklang med andra identiteter – klass, kön, sexualitet, generation och etnicitet. Vilka som anses vara ”svenskar” utifrån deras kroppar och utseenden bygger på normativa antaganden om hur en svensk ska se ut.
Hanna Wikström (docent i socialt arbete) har med sin avhandling, (O)möjliga positioner, analyserat en återkommande bild av invandrarfamiljer som ”problematiska, traditionella och som offer för sin kultur. Underliggande i många av bilderna finns en okritisk diskurs om jämställdhet som ett unikt svenskt politiskt projekt.”
Effekten av detta blir att feministiska aktioner, rörelser, och ståndpunkter formulerade utanför en vit medelklass, ofta osynliggörs och marginaliseras. Ett centralt begrepp för analysen är ”vit hegemonisk feminism”. Detta begrepp introducerades av Paulina de los Reyes (professor i ekonomisk historia) och Diana Mulinari (fil dr i sociologi och professor i genusvetenskap).
Begreppet ”vit hegemonisk feminism” visar hur den svenska feminismen formas kring en vit medelklassnorm samt hur konstruktionen av ”svensk jämställdhet” skapar ett normativt centrum inom den svenska feminismen. Med detta menas att den ”svenska jämställdheten” blir till en måttstock som ”dom andra” mäts mot.
Svenskar är jämställda – dom andra är bakåtsträvande
Den intersektionella analysen – att synliggöra olika identiteter, och utifrån dess maktpositioner i förhållande till varandra har även här uppmärksammat hur det finns ett likhetstecken mellan dels jämställdhet, dels svenskhet. Utifrån detta konstrueras den svenska jämställdhetens ”andra” som tillhörande ”patriarkala familjer”, ”traditionella kulturer”, ”dominerande invandrarmän” och ”invandrarkvinnor” som offer.
Effekten av detta blir att de könade och rasifierade diskurserna konstruerar bilden av svensk befolkning som åtminstone jämställdhetssträvande, om inte jämställt. Diskurserna i sin tur skapar en bild av den invandrande befolkningen, i förhållande till jämställdhet anses ”de andra” – stillastående, ibland även bakåtsträvande.
Detta fenomen kan vi se genom tidigare gjorda studier som granskat hur media förmedlar representationer som å ena sidan är genuskodade, å andra sidan rasifierade. Ett viktigt bidrag som framkommit är att studierna har visat på hur mediabilderna formas kring en uppdelning mellan ”svenska kvinnor och män” samt ”invandrarkvinnor”, även ”invandrarmän” respektive ”invandrarkillar” och ”invandrartjejer”.
Dessa tidigare nämnda intersektionella figurer tillskrivs olika kollektiva egenskaper, men även tänkta tillhörigheter, som utifrån sammanvävda föreställningar om genus och etnicitet, gör att dessa hänger samman, och inte kan friställas från varandra.
I Sverige har 
Motargument 