Etikettarkiv: judehat

Kulturell rasism

Del två i en serie artiklar om likheter mellan antisemitism och islamofobi.

Att hata islam och muslimer är inte rasism, påstås det ibland, eftersom rasism bara handlar om att hata andra påstådda människoraser. Islam och muslim är ingen ras, därför är det inte rasism att hetsa mot islam eller muslimer, heter det.

Problemet med det tänkandet är att rasismen aldrig handlat bara om ras och blod och biologi.

Definitionerna av ordet rasism varierar men reflekterar inte alltid den bredd rasismen har i praktiken. Klassisk rasism handlar inte bara om rädslan för rasblandning, utan även rädslan för ”den andres” kultur, religion, moral och tänkesätt. Men det är också rasism när man inte hatar alla av en s k ”ras”, eller etnisk grupp, utan bara hatar kulturen och religionen.

Det är det som forskare kallar kulturrasism eller kulturell rasism.

”Efter andra världskriget, i takt med att idén med olika biologiska raser blev kontroversiell, har begreppet kultur fått ökad betydelse i rasistiska resonemang. Forskare brukar tala om så kallad ”kulturrasism”. Istället för att utgå från biologi, används kultur som förklaringsmodell till hur människor är och vad de gör. Kultur ses som något fast och oföränderligt. Retoriken och syftet med uppdelningen är dock densamma som när man talar om biologiska raser. Stereotypa föreställningar om olika etniska gruppers kultur som väsensskilda och oförenliga med exempelvis den ”svenska” kulturen ligger till grund för kulturrasismen. Kulturer ses som oföränderliga och i mångt och mycket avgörande för en persons egenskaper.” (Källa: Diskrimineringsombudsmannen . Vardagsrasism)

Antisemitism

Om islamofobi inte är rasism är inte all antisemitism det heller.

Många antisemiter hatar alla av judiskt blod, nazister gör så till exempel. Men de flesta skulle inte definiera sin antisemitism så. Tvärtom säger de att de inte hatar det judiska folket bara religionen eller kulturen.

Inte alla antisemiter på 30-talet i Tyskland sa sig hata alla judar. Därför kom mycket av nazisternas retorik att riktas mot de som påstod att det fanns ”goda judar”. En ”god jude” kunde vara en jude som blivit kristen eller judar som sekulariserats och inte var religiösa. I vissa fall ansåg antisemiter att ”kultiverade” tyska judar var ”OK” men att ”östjudar”, judar från Östeueopa, bara var primitiva, brutala sexgalningar allihopa.

Hitlers och nazistpartiets retorik handlade mycket om att attackera de som var ”kulturella antisemiter”. ”Ingen jude är god” och ”En jude är alltid en jude.” kunde det låta. För nazisterna var kulturell rasism en verklighet och något de ansåg var fel. För dem var blodet lika ”farligt” som kulturen.

”Inte alla judar”

Idag kan vi se antisemiter som Hamas och Irans ledarskap gilla den radikala judiska gruppen Neturei Karta, en extrem judisk ortodox grupp som är antisemiter. De menar till exempel att judarnas ledarskap låg bakom Förintelsen.

När man i arabisk antisemitisk press ser bilder på ortodoxa judar som är mot sionism, är det alltid Neturei Karta de pratar om.

Ofta hänvisar antisemiter till sitt judiska blod. Lasse Wilhemson kan hetsa mot judarna och samtidigt säga att hans mamma var judisk. Enbart nazister tar avstånd för honom för hans blods skull, andra judehatare samarbetar villigt med Lasse trots hans påstådda judiska blod.

Israel Shamir är svensk medborgare och en av världens mest kända antisemiter. Han har judisk etnisk bakgrund och gör ofta en poäng av  det. Återigen hindrar det ingen från att samarbeta med honom.

Antisemitismen idag är främst riktad mot en påstådd judisk världssammansvärjning och mot den kultur och religion som anses spridas av denna sammansvärjning. Denna antisemitism syns bäst i hur man jämt och ständigt kommer fram till att judiska individer och institutioner anses skyldiga till världens ondska. I synnerhet anses sionismen vara ondskan självt. Samma personer som utan att tveka kan anse det rätt att kämpa för en palestinsk stat kan anse det suspekt att vara för en judisk stat.

Men hatet mot denna judiskhet åtföljs ofta av den kulturella rasistens tänkta alibi: ”jag hatar inte alla judar”.

EAP

Man känner igen kulturell antisemitism på  demoniseringen av enskilda judar, av sionism och enskilda judiska grupper. Denna demonisering kopplas alltid samman med en påstådd konspiration.

Jag har själv varit med i en politisk sekt som var kulturellt antisemitisk. Nämligen EAP, Europeiska Arbetarpartiet.

EAP och den internationella LaRoucherörelsen är kulturella antisemiter. De talar väl om judar och en s k ”tradition” av judar samtidigt som de alltid haft många judar i sina led, så många att nazister kallar LaRoucherörelsen en judisk konspiration.

På 70-talet skrev LaRoucherörelsen en bok, Dope Inc, som påstår att britterna och en elit av judar låg bakom narkotikahandeln i världen. I den citeras Sions vises protokoll som om denna antisemitiska skrift var sann. Samtidigt förringades Förintelsen (”1 miljon mördade”) och man gav ut skrifter som dessa.

skarmklipp

På 70-talet var rörelsen öppet antisemitisk. Men samtidigt sa man sig prisa judar som betedde sig annorlunda och gjorde revolt mot den typiska judiskheten. Paradoxalt nog lockades många judar av det budskapet. Dope Inc skrevs av LaRouche och några judiska medarbetare 1978.

“As for  ‘Jewish culture’…it is merely the residue left to the Jewish home after everything saleable has been marketed to the Goyim.”—LaRouche, “The Case of Ludwig Feuerbach… “The brutally sadistic moral castration of the Jewish boy by the domineering ‘Jewish mother’ is the basis for one of the most horrifying models of male sexual impotence, which expresses itself obsessively in the ‘business Jew.’” Ibid.” The Campaigner, Dec. 1973.

Efter 80-talet tonades den kulturella rasismen ner men om man studerar vad som skrivs är det ett mönster som ständigt går igen. Fienden bär judiska namn. Juden George Soros ansågs till exempel styra över Facebook och Twitter och ville montera ner den västerländska civilisationen och ersätta den med satanism, påstod man.

På Olof Palmes tid ansåg man att den svenska juden Joachim Israel låg bakom allt från Olof Palme och svensk narkotikapolitik till svenska elitens hemliga samarbete med CIA eller KGB.

Än idag samarbetar EAP gärna med antisemiter. Som i nätverket för en bankreform där man öppet samarbetar med Carl Norberg.

Att se antisemitismen är inte enkelt för den som befinner sig inne i en sekt. Jag insåg det inte förrän den dag jag läste skrifterna från 70-talet och ställde mig frågan varför det var så känsligt att prata om detta inom rörelsen. Att rörelsen arbetade mot antisemitism och nazism och hade många judar i sina led förvillade mig. ”Inte kan väl personer av judiskt blod vara antisemiter”.

Kulturrasism

De begränsade definitioner av rasism man ibland ser i debatten kan inte förklara fenomen som EAP eller varför Israel Shamir och Lasse Wilhelmsson åtnjuter förtroende bland så många judehatare. Det kan inte förklara varför de palestinska terroristerna i Hamas både vill utrota judar, citerar Sions vises protokoll och kan tänka sig att behålla ”äkta judar” som ”antisionister” i regionen, när man kastat ut alla andra judar.

När man pratar om islamofobi är det viktigt med denna förståelse för begreppet ”kulturell rasism”. Det sprids myter om muslimsk nazism, muslimskt maktövertagande, konspirationer för att våldta vita kvinnor, samtidigt som de som sprider dessa myter ofta säger att ”islam är ingen ras”, eller ”jag hatar inte alla muslimer”.

skarmklipp

Det kan verka ologiskt när rasisten säger att hen inte hatar alla muslimer, bara de som följer islam. Men som kulturell rasism betraktat är det fullt logiskt. Lika logiskt som när antisemiten säger att hen inte hatar judar, bara de som inte tar avstånd från sionismen.

Kulturell rasism är rasism. När någon hatar en persons etnicitet eller ”blod” ingår alltid kulturell rasism som en del av hatet. Även när en person säger sig vara mot hat baserat på biologi, blod, etnicitet och ras kan det ändå vara rasism, om det är kulturell rasism.

 

 

Pedofilmyter

Med detta inlägg inleder vi en ny artikelserie som visar likheterna mellan antisemitismen och islamofobin. Denna artikel är den första i serien.

”Profeten Muhammed var pedofil” och ”islam är en pedofilireligion”. Detta hör man allt oftare även från personer som inte tillhör Sverigedemokraterna. Den moderata riksdagsmannen Hanif Bali är en av de som gör en stor sak av att kalla islams profet pedofil. Muhammeds fru Aisha lär nämligen ha varit 6 eller 10 år vid förlovningen och 9 eller 13/14 vid giftemålet. Frågan är varför man ens pratar om detta. Beror det på okunskap eller rasism?

Att kalla en profet eller frälsare i någon religion för någonting är givetvis inte rasism eller hat i sig, men frågan är varför man ens väljer att ta upp ämnet? Har man ett minimum av kunskap om historia så vet man att barnäktenskap var snarare regel än undantag bland statschefer förr i tiden, och Muhammed var statschef från 622 till 632, då han förlovade sig.

Att han gifte sig med ett barn är inte konstigt, så funkade det på den tiden, det vore däremot konstigt om han valt att INTE göra det.

Dynastisk diplomati

Förr förlovades och gifte man sig ofta ung, mycket ung. Speciellt om man var kung, eller av kungligt blod. I dagens ögon är detta givetvis vidrigt. När man läser om treåringar som förlovats med varandra eller någon bysantinsk kejsare som gift sig med en tolvåring känns det fel. Idag vore det pedofili.

Var man redan kung föredrog man att gifta sig med en könsmogen flicka, för man ville få ett barn snabbt. Därför skedde de flesta äktenskap med en sittande kung med flickor som var 12 till 18 år gamla. Undantaget var om månggifte var tillåtet. Men det var inte ovanligt att prinsar och prinsessor giftes bort vid ung ålder. Giftermål var inte en fråga om kärlek, det var diplomati, man knöt samman två länder eller ätter.

Sveriges första kvinnliga drottning var drottning Margareta Valdemarsdotter (1353-1412) som förlovades med Håkan Magnusson vid 5 års ålder och gifte sig med honom när hon var 10 år. Och prinsessan Ingeborg var 10 då hon gifte sig med den danska barnkungen Erik Menved 1296.

Den franska drottningen Marie Antoinette förlovades vid 13 års ålder 1769 och gifte sig vid 14 års ålder. Samma åldrar gäller för Elisabeth av Österrike som gifte sig vid 14 och förlovade sig med den dansk-svenske kungen Kristian II vid 14 års ålder.

Kung Gustav III blev kung 1771 men förlovades redan som litet barn med Sofia Magdalena av Danmark. Båda var fem år vid förlovningen. Det var tänkt att de skulle gift sig vid 16 års ålder men av diplomatiska skäl dröjde det till 1769.

I ett försök att få slut på det hundraåriga kriget mellan Frankrike och England fick den 33-åriga kungen Richard II gifta sig med den femåriga franska prinsessan Isabella 1396.

Detta är några få exempel på något som var extremt vanligt förr.

Det var inte heller helt ovanligt med giftermål och förlovningar för barn bland mer vanligt folk. I den kristna traditionen brukar man säga att jungfru Maria födde Jesus då hon var runt 14 år gammal. Hon kan då ha varit förlovad med den äldre Josef i flera år innan dess. I judisk tradition var man giftasmogen som flicka vid 12 års ålder.

”Muslimsk pedofili”

Detta var vanligt förr och har kvarlevt i vissa kulturer till vår tid. Det är inte ovanligt med äktenskap med minderåriga i delar av Mellanöstern idag, både bland muslimer och kristna. Speciellt bland fattigare människor. För 80-100 år sedan var det inte ovanligt även bland fattigare judar i Mellanöstern eller Östeuropa.

Det speciella är att antisemiter och islamofober i alla tider valt att blåsa upp detta och kombinera det med så kallade ”fakta” om hur religionen påstås uppmuntra till pedofili. Därför ser man ofta ”islamkritiker” prata om profeten Muhammeds ”barnbrud” Aisha. De hade kunnat prata om kristendomens jungfru Maria som troligen förlovade sig med Josef innan hon var 12 år, men väljer att fokusera på Aisha. Detta för att sprida myter om ”muslimsk pedofili”.

”Judisk pedofili”

Det är en klassisk rasistisk hatbild. I alla tider har man påstått att muslimer och judar hotar ”våra barn”.

Om man kikar på internet hittar man mycket prat om så kallade illvilliga sexgalna judar som påstås ha inspirerats av sin religion till att förgripa sig på barn.

Daily Stormer, en amerikansk nazistsajt, påstår att Talmud påbjuder sex med barn och skriver så här:

skarmklipp

Givetvis refererar antisemiterna inte bara till Talmud.

I Bibeln hittar man exemplet med den judiska profeten Isak och hans fru Rebecka som antisemiter påstår är ett tidigt exempel på judisk pedofili. Det exemplet cirkulerar flitigt på nätet och även nazisterna på 30-talet spred det.

Nazisterna och pedofililögnen

Att nazister idag sprider antisemitiska lögner om barnäktenskap och judisk religion är inte konstigt. På 20-talet och 30-talet var myter om judisk pedofili en viktig del av nazisternas retorik. I synnerhet spreds dessa myter i de mest radikala nazitidningarna, som Der Stürmer.

I nästan varje nummer av Der Stürmer kunde man hitta citatet nedan om ”fruar och flickor, judarna är ert fördärv”, ofta på första sidan. Bilden nedan är från Der Stürmer 1934 nr. 38 och har kombinerats med ett passande citat av Hitler om ”bastarder”, barn av både judar och icke-judar.

Här ser vi en liten notis ur nazisternas ledande propagandatidning för antisemitismen, dvs Der Stürmer (nr 31, 1931). Den påstår att Rysslands parlament sänkt giftermålsåldern och att judarna låg bakom detta. ”Skändning av barn blir lag, så vill judarna att det ska vara”.

barnskändning
Klicka för större bild.

I Der Stürmer nr 16 1936 läser vi påståenden om att Talmud tillåter att man skändar (dvs har samlag med) barn som är tre år gamla.

sturm3616talmud
Klicka för större bild.

Nazisterna använde både pedofiliskräcken och kvinnors rädsla för att bli våldtagna i sin propaganda mot judarna. Sex är ett mäktigt redskap för att väcka känslor. Judar gifter sig med barn för att behålla sin ”ras ren” skrev de i sin propaganda. Samtidigt ingick det i judars kultur att våldta icke-judiska kvinnor för att sprida kulturen, rasen och förnedra kvinnorna, påstod man. Att våldta ickejudiska barn var en del av det man kallade judendomens  ”ondska”.

Judehatet och muslimhatet

Att muslimhatare väljer att göra en stor sak av Aishas ålder vid äktenskapet med Muhammed och att judehatare gör samma då de pratar om den judiska profeten Isak och Rebecka beror inte på någon omsorg av barn. Det beror på fördomar, okunskap, rädsla och rasism.

Om man tittar på myterna som sprids om muslimer och judar ser man många stora likheter. Fler än skillnaderna, faktiskt.

Visst är antisemitism och islamofobi två olika former av rasism som bör studeras för sig också. Men likheterna är slående. Det finns i princip inte en myt om judarna som inte sprids om muslimerna också, och vice versa.  Att man gör en stor sak av att säga att judisk eller muslimsk religion är ”pedofila” religioner är ett sådant exempel.

Om kollektiv skuldbeläggning av judar

Det händer med jämna mellanrum att judar som folkgrupp skuldbeläggs för den israeliska statens politik. Inte minst förekommer sådana anklagelser ofta i kommentarsfält som följer rapporter i såväl svensk som utländsk media om Israels brott mot palestinier.

Legitim kritik mot israeliska brott är naturligtvis påkallad och berättigad, men får aldrig direkt eller indirekt blandas ihop med så omfattande begrepp som judendom, judiskhet eller judar som folkgrupp. Sådana generaliseringar är inte bara rasistiska – vilket de uppenbarligen är – utan också historielösa och bevisligen felaktiga. Trots att kollektiv skuldbeläggning baserad på religion eller etnicitet egentligen inte är värdigt ett motargument finns det av praktiska skäl anledning att belysa hur verklighetsfrånvända sådana anklagelser är.

Både inom den akademiska och politiska sfären och i den offentliga mediedebatten är många av de främsta kritikerna av Israels behandling av palestinierna själva judar. För den som stöter på rasism i form av kollektiv skuldbeläggning av judar för Israels brott kan det således räcka med en hänvisning till dessa judiska kritiker för att helt och hållet undergräva sådana tröttsamma smutskastningsförsök. Listan kan göras lång, men jag begränsar mig här till att nämna ett par av de mest framstående kritikerna.

Noam Chomsky, professor emeritus vid MIT, har under flera decennier belyst israeliska människorättskränkningar och USA:s roll i dessa. Han har även riktat hård kritik mot civilorganisationer såsom Anti-Defamation League (ADL), vilka han menar urholkar innebörden av antisemitism genom att fördunkla skiljelinjer mellan denna form av rasism och Israelkritik. Chomsky har beskrivits som vår tids viktigaste intellektuella, även av antagonister som Harvardprofessorn Alan Dershowitz.

Chomskys inlägg om fallet kring Norman Finkelstein–en statsvetare som ligger bakom vad som beskrivits som ”förmodligen den mest seriösa forskningen om [Israel-Palestina]konflikten”–handlar om hur Finkelstein försatte sig i knipa under sina år som doktorand vid Princeton. Finkelstein hade då, enligt Chomsky, blottat den intellektuella eliten i USA som ”ett gäng bedragare” genom att avslöja den av dem hyllade boken From Time Immemorial som ett verk av ren och skär historieförfalskning.

Boken, skriven av Joan Peters, var ett hopkok av selektiva urval av citat och statistik med syftet att bevisa att palestinier inte existerade som ett urfolk i Palestina, något som ansågs ge efterlängtat empiriskt stöd för illusionen om Palestina som ”ett land utan folk till ett folk utan land”. Finkelsteins kritik tillintetgjorde detta försök till politisk historierevisionism, men också, närapå, hans framtida akademiska karriär.

finkelstein-non-copyright
Norman Finkelstein

Till slut hamnade Finkelstein på relativt blygsamma DePaul University i Chicago där han var nära att få ”tenure”, vilket närmast kan beskrivas som form av arbetsrättslig livstidsgaranti för lektorer och professorer i USA. Men Finkelsteins obevekliga förakt mot apologeter för Israels brott kastade honom återigen in i rampljuset när han under en debatt i nyhetsprogrammet DemocracyNow anklagade Alan Dershowitz för att i sin senaste bok ha plagierat Joan Peters verk. I bokform visade Finkelstein senare på punkt efter punkt hur Dershowitz vilselett läsarna. Dershowitz hade försökt stoppa utgivningen av Finkelsteins bok genom upprepade stämningshot mot utgivaren University of California Press och andra försök till maktutövning men misslyckats. Däremot ödelade kontroversen Finkelsteins akademiska karriär då DePaul förvägrade honom ”tenure”, och ingen annan erbjudit honom någon stadigvarande akademisk tjänst sedan dess.

Medan både Chomsky och Finkelstein under senare år har blivit bannlysta från Israel, så har de dessutom förlorat stöd bland aktivister inom pro-palestinska BDS-rörelsen som ser ”enstatslösningen” som det enda kvarvarande alternativet för en fredlig resolution. De båda forskarnas ställning som de mest progressiva intellektuella rösterna kring konflikten har i en växande skara pro-palestinska aktivister börjat anses vara passé. På sätt och vis kan detta sägas vara indikativt för deras viktiga bidrag i att sprida kunskap om palestiniers rättigheter och Israels brott. I en tid som var mycket mer oförlåtande mot Israelkritiska röster, riskerade Chomsky och Finkelstein mycket för att bryta genom det debattklimat som dominerade i USA under många år.

Ilan Pappe, historieprofessorn som leder ett forskningscenter vid Exeters universitet i England, är idag kanske den mest välkända progressiva akademikern inom BDS-rörelsen. I sin bok The Ethnic Cleansing of Palestine kastar han ett nytt ljus på konflikten genom att beskriva konflikten som en följd av en systematisk etnisk rensning. Han har t.o.m. beskrivit situationen i Gaza som ett långsamt folkmord (incremental genocide). Till följd av sin oeftergivliga kritik har Pappe fått utstå mordhot riktade mot honom och hans familj, vilket gjorde att han till slut kände sig tvungen att lämna Israel för England. Pappe tillhör de ”nya historikerna” som reviderat den israeliska historiebeskrivningen om vad som egentligen hände under tidigare skeden av konflikten. En annan israelisk kritiker i denna kategori, om än inte fullt så radikal som Pappe, är Avi Shlaim, professor verksam vid universitetet i Oxford. Hans forskning har starkt bidragit till att utmana narrativet som beskriver Israel som en stat som beslutsamt strävar efter en hållbar fred och som endast utkämpar krig i självförsvar.

Kvar i Israel finns en lång rad skarpa judiska kritiker. För tidningen Haaretz skriver journalisterna Amira Hass och Gideon Levy ofta om de brott som den israeliska ”apartheidregimen” begår i de ockuperade områdena. Organisationer som Jewish Voice for Peace, B’tselem, Yesh Din och Breaking the Silence ger aktivister, människorättsorganisationer och forskare runtom i världen avgörande information om de internationella brott som Israels regering är ansvarig för.

Andra framstående judiska kritiker av Israel är eller var Hannah Arendt, Judith Butler, Howard Zinn, Sara Roy, Max Blumenthal, Miko Peled, Edward S. Herman, Mark Levine, Glenn Greenwald, Richard Falk, Peter Beinhart , Joseph Levine, Anna Baltzer för att bara nämna ett fåtal. I Sverige finns Helle Klein, Dror Feiler, Henry Ascher, Olle Katz, Göran Rosenberg, Bernt Hermele och många andra, som har stuckit ut hakan genom att kritisera den israeliska staten.

dror_feiler_ship_to_gaza
Dror Feiler på Ship to Gaza

Konspirationsteoretiker påstår att många av dessa (särskilt Chomsky) är så kallade gatekeepers. I sammanhanget betyder detta att deras kritik avgör ramarna för vad som är legitim kritik, i syfte att begränsa en farligare och mer omfattande plattform för civilt motstånd. Resonemanget används i antisemitisk anda som försvar mot det argument som underbygger denna text, dvs. att många judar kritiserar Israel för de brott staten begår, och att detta om något motbevisar den rasistiska idén om kollektiv skuld (som egentligen inte förtjänar denna uppmärksamhet).

Vad som är slående är dock hur dessa och andra kritiska judiska tänkare har framtvingat nya diskurser där palestiniers rättigheter får större gehör, genom att dels förhålla sig till rådande missuppfattningar om historiska fakta och motbevisa dessa, och samtidigt belysa konflikten ur samma normativa perspektiv som vi använder när vi i Väst funderar över andra konflikter. Inte sällan arbetar de i motvind, med svårigheter att publicera eller att få sina publiceringar recenserade och utan möjligheter att framträda i mainstream media.

Framförallt har de svårt att få kritiken omvandlad i politiska handlingar. Likväl står de för en syn på konflikten som makthavare med har svårt att avvärja och som är effektiv eftersom många är villiga att ge sitt stöd när de väl konfronteras med den. Till skillnad från vad de mest konspiratoriska antisemiterna hävdar är problemet knappast denna kritik, utan de strukturella hinder som gör den fortsatt relevant.

Och för detta ansvarar naturligtvis inte de judiska kritikerna själva, och därmed inte heller judar i största allmänhet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Om en del ”ex-muslimers” och ”ex-judars” rasism

”Hen kan inte vara antisemit, hen är ju före detta jude”. ”Hen kan inte vara islamofobisk rasist, hen är ju före detta muslim och berättar bara om sina upplevelser”. 

En del menar att om en person med bakgrund i en religion eller folkgrupp uttalar sig hatiskt om den grupp man kommer från är det inte hat eller rasism, utan något som är ”helt ok”. Det är det vanligaste försvaret man ser av till exempel Sara Mohammads grova hat mot islam.  Samma sak sägs om den arabiska poeten Adonis. Han är inte rasist då han drar muslimer över en kam. Eftersom han är ”ex-muslim” har han tydligen frikort att säga vad fan han vill? (Ursäkta svenskan)

Då jag för några år sedan bloggade en del om den svensk-rysk-norske antisemiten Israel Shamir, för att hans samarbete med Wikileaks grundare Julian Assange debatterades, hörde jag ofta exakt samma sak. ”Men Israel Shamir är ju före detta jude, han kan inte vara antisemit. Han bara kritiserar aspekter av sin kultur”.

I en artikel skriven av en av Julian Assanges före detta medarbetare ser jag exakt samma ord upprepade om Israel Shamir. Men de orden yttrades inifrån Wikileaks.

”A few stray comments of his about “Jews” prompted a few concerns on my part, dismissed quickly by another WikiLeaker – “don’t be silly… He’s Jewish himself, isn’t he?””

Argumentet är fel. Vad som är rasism och hat då det gäller icke-muslimer och icke-judar som uttalar sig mot judar och muslimer är det givetvis även då före detta judar och muslimer uttalar sig.

Att vara ”före detta” muslim eller jude ger ingen ett frikort att vara hatisk och rasist.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Nyhetsbrev maj 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i maj.

I fokus – om aktuella händelser

Afropé och Motargument inleder samarbete

Du förbrukade all trovärdighet, Amineh! – krönika av Ida Dzanovic om Amineh Kakabavehs ”islamkritik”

Mytknäckare

Muslimen, kvinnan och korancitatenPolimasaren knäcker ytterligare en främlingsfientlig myt som blivit viral

Myt: Det där med återbesök – mytknäckare av Torbjörn Jerlerup om människor som åker till sina hemländer

Artiklar

Terminologi – dominionism/kristna högern – artikel av David Ehle

Högerextremister och SD-sympatisörer hotar kulturen – artikel av Polimasaren om vilka som ligger bakom brott mot konstnärer och författare

Debatt: Ordlista för dummiesDavid Ehle har sammanställt en ordlista över begrepp och företeelser som kan vara behjälplig i debatten

Vad är egentligen kod 291? – artikel av Polimasaren om den omtalade kod 291

Rasismen bland antirasister – artikel av Torbjörn Jerlerup om inkonsekvent antirasism

Argumentation och argumentationsfel: Del 1 – artikelserie i två delar av Elias Lodin

Argumentation och argumentationsfel: Del 2 – artikelserie i två delar av Elias Lodin

Korta motargument

Friskolan och apartheid – kort motargument om skolan som ville införa separata ingångar till skolan mot bakgrund av barnens ursprung

Krönikor

Selimovics stängda gränser – krönika av Thabo ‘Muso som bemöter Jasenko Selimovics debattartikel om ”de stängda gränserna”

Ondskan kan komma tillbaka – krönika av Alina Koltsova om hur totalitarismen kan komma tillbaka

Mänskliga skyldigheter – krönika av Therese Maurin om de mänskliga skyldigheterna

Tidigare nyhetsbrev:

Oktober 2015

November 2015

December 2015

Januari 2016

Februari 2016

Mars 2016

April 2016

Bokrecension: Fascismen som massrörelse

Denna bok gör överskådliga sammanfattningar av grundläggande företeelser i 1800-talets politik – som vissa grupper reagerade emot allt mer. Dessa grupper började utveckla vad som senare kom att bli fascism. Åren mellan de två världskrigen drabbas flera länder av pogromer och stöttrupps-fascism. Författaren Arthur Rosenberg skrev boken vid den tiden och bokens översättning är nyligen moderniserad, av Kristian Borg, och nyutgiven på Verbal Förlag.

Fascismen som massrörelse - omslag av Kolbjörn Guwallius
Fascismen som massrörelse – omslag formgivet av Kolbjörn Guwallius.

Boken är intressant och väcker en hel del tankar. Särskilt känns beskrivningarna av den ‘nya’ konservativa protektionismen och motståndet mot dåtidens liberalism intressant, då jag kan göra paralleller till nutid. Jag gissar att det i överförd bemärkelse går att göra många jämförelser från denna historik-genomgång, till Pegida och Hogesa i Tyskland och till ryska ”patriot-marscher”.

Antagligen är allt detta tidlösa fenomen, och tyvärr återkommande, så jag tror att många fler behöver uppdatera sig på grunderna. Med hjälp av sådana här böcker kan man få inspiration till fler idéer, argument och fler aktiviteter och initiativ emot organiserat hat.

Man behöver hela tiden ha i åtanke att boken publicerades 1934 och att författaren skrev det ur sitt personliga, ideologiska perspektiv; marxistisk tolkning. Det är ändå olika tydliga infallsvinklar på fascism och på organiserade pogromer mot judar och romer i Ryssland, Österrike-Ungern, Italien, Frankrike, England och vad som sedan skulle ske även i Tyskland.

Förordet som Håkan Blomqvist skrivit i nutid, är utmärkt att ha med sig som förklaring. Jag återvände till det då och då under läsningen, för att inte glömma kontexten.

”Fascismen som massrörelse” är verkligen läsvärd och det känns som att den skulle kunna vara otroligt användbar och nyttig för alla de som funderar kring taktik, metoder till politik, aktivism och argumentation emot de åsikter och strömningar som idag, i nutid hetsar och anstiftar till våld och organiserar sig.

Arthur Rosenberg förlorade sitt jobb, emigrerade och avled 1943, i New York.

Terminologi – antisemitism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på sexism. Vi fortsätter med antisemitism.

Forum för levande historia definieras antisemitism på följande sätt:

Antisemitism är en viss uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska uttryck för riktas mot judar och icke-judar och/eller deras egendom, mot judiska gruppers institutioner samt religiösa byggnader och platser.

En annan definition av antisemitism som använts av Statens offentliga utredningar (SOU 1999:20) lyder så här:

En samling attityder och diskurser om judar som bland annat handlar om negativa differenser och uteslutning, om förträngningar, projektioner och fantasier. Vad som skiljer antisemitismen från andra liknande rasistiska och främlingsfientliga diskurser är dess långa historiska roll i den västerländska civilisationen och speciellt de starka inslagen av tro på judarnas makt, moraliska mindervärdighet och ondska. Antisemitism kan inte tolkas eller förstås utan att det sätts in i ett historiskt sammanhang.

Begreppet antisemitism är en sammansättning av förleden ”anti-” (mot), mellanleden ”semit” (användes regelmässigt under rasbiologins storhetstid för att klassificera nedanstående folkgrupper i Mellanöstern och Afrikas horn) och efterleden ”-ism” (ideologisk inriktning) och innebär rasism/hat gentemot judar, såväl ur etnisk som religiös kontext.

Det var tysken Wilhelm Marr som 1873 lanserade företeelsen och antisemitismen var en del av dåtidens ”rasvetenskap” och rasistiska föreställningar. En indelning av antisemitism i fyra historiska grundformer presenteras i boken ”Was ist Antisemitismus?” (Wolfgang Benz 2004):

  • Kristen antijudaism – fokuserar på kritik mot religionen
  • Modern/rasistisk antisemitism – fokuserar på etniciteten
  • Antisemitism relaterad till Förintelsen
  • Antisionistisk antisemitism – fokuserar på motstånd till den etnisk-religiösa nationalismen, dvs används som kritik mot sionism

Det förekommer diskussioner, liksom det gör för islamofobi, kring huruvida antisemitism, ska betraktas som en form av rasism. De som motsätter sig att antisemitism skulle vara rasism hänvisar till religionen. Inom forskningen har antisemitism kommit att innefatta individ- och samhällsnivå, dvs såväl individuella och kollektiva handlingar som handlingar. För att överbrygga eventuella oenigheter om huruvida antisemitism ska betraktas som rasism har sociologen Helen Fein beskrivit antisemitism på följande sätt:

Antisemitism är en bestående latent struktur av föreställningar fientliga mot judar som kollektiv, vilka på det individuella planet manifesteras som attityder, i kulturen som myter, ideologi, folkliga traditioner och bildspråk, samt i handlingar som social eller legal diskriminering, politisk mobilisering mot judarna och kollektivt eller statligt våld, vilket resulterar i och/eller syftar till att fjärma, driva bort eller tillintetgöra judar just för att de är judar.

Anti-semitic_propaganda_-_Oskar_Schindler's_Deutsche_Emaillewaren-Fabrik_(German_Enamelware_Factory)_(9156806073)
Nazipropaganda i det ockuperade Polen 1942.

Antisemitism har existerat sedan medeltiden

Företeelsen antisemitism, ett samlande begrepp för judehat, har flera hundra år på sitt europeiska samvete. På medeltiden utsattes judar för attacker utförda av kristna kyrkan. Det mest dokumenterade, och välkända, exemplet på antisemitism är Förintelsen, folkmordet på 6 miljoner judar under andra världskriget, iscensatt av Adolf Hitler och Nazityskland. Nazisterna såg judar som ett hot mot den s k ”ariska rasen” och dess överlevnad. På senare tid har antisemitismen i Europa ökat, något som inneburit att allt fler judiska institutioner utsatts för attacker samtidigt som judiska slagord vid demonstrationer har blivit allt mer förekommande.

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA):s hemsida kan vi läsa en del om vilka förklaringar till antisemitism som kan tänkas finnas. Det finns ingen enskild orsak till antisemitism, utan man brukar tala om ett antal – den judefientliga tanketraditionen som utvecklades inom kristendomen och faktumet att judar inte erkänner Jesus som Messias är vedertagna förklaringar till antisemitism. Den kristna läran anser att judendomens existens skulle ha upphört i samband med Jesu födelse. Under de första århundradena efter Kristus skapades en antijudisk teologi som gav judarna skulden för korsfästelsen av Kristus.

Under medeltiden stiftades diskriminerande lagar gentemot judar. De religiösa och ekonomiska rättigheterna begränsades. Judegetton bildades och särskilda kläder och kännetecken infördes för att särskilja judar från kristna. Med tiden skapades fler och fler anklagelser och myter kring judar. Exempel på myter är att judar skulle vara Djävulens redskap som utförde ritualmord på kristna barn och förgiftade brunnar. På så sätt fick judarna skulden för pesten. Anklagelserna svartmålade judar såsom ondskefulla och farliga – och därmed mindre mänskliga.

3DD8D264-AE33-4447-A9A0-25D20274391E
Antijudisk propaganda 1942.

Politiska konflikter, ekonomiska kriser och sociala motsättningar gav den moderna antisemitismen bränsle i början av 1900-talet. Industrialismen med tillhörande militanta nationalism, bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland, första världskriget, massarbetslöshet, svaga demokratier och Depressionen var alla bidragande orsaker till den politiska extremism och att antijudiska strömningar och konspirationer exploderade.

Efter Förintelsen hade antisemitismen svårt att få fäste, folkmordet på judarna gjorde att judehat inte ansågs rumsrent. Icke desto mindre har den antijudiska tanketraditionen hela tiden funnits där och myter och konspirationsteorier har levt kvar. Judefientlighet har förekommit i såväl nazistiska/högerradikala grupperingar som i Sovjetunionen och andra kommunistiska stater i Östeuropa, där vi kunnat bevittna mången antijudiska politiska kampanjer.

Antisemitism i Mellanöstern

Konflikterna i Mellanöstern i allmänhet, och Israel-Palestinakonflikten i synnerhet, liksom kriget i Irak och den globala terrorismen, är några orsaker till den antisemitism vi ser idag. Mycket av antisemitismen idag har sitt ursprung i fördomar och gamla myter och konspirationer som lever kvar. Enligt BRÅ (Brottsförebyggande rådet) har många antisemitiska hatbrott i Sverige sin orsak i hur människor ser på konflikten i Palestina. Det är viktigt att poängtera att kritik av Israels politik och agerande inte är antisemitism. Däremot kamoufleras ibland antisemitism som ”israelkritik”, på samma sätt som att muslimhat ibland kamoufleras som ”islamkritik”.

Antisemitismen vi idag kan se i muslimska och arabiska länder har ett flertal orsaker. Under medeltiden var judehatet hos muslimer inte lika utbrett som hos kristna, även om det förekom fördomar gentemot judar också hos muslimer. I slutet av 1800-talet ”exporterade” kristna församlingar i Mellanöstern den europeiska antisemitismen. Den ökade judiska invandringen till Palestina och det sionistiska projektet (bildandet av Israel), plussat med Nazitysklands propaganda, arabnationalismens framväxt och den europeiska kolonialismen samt det slutgiltiga utropandet av Israel 1948 bidrog till att den muslimska antisemitismen ökade.

Orsaken till att judehatet kvarstått är den eviga Israel-Palestinakonflikten och faktumet att många länder i Mellanöstern brister i både demokrati och yttrandefrihet. Flera mellanösterndiktaturer sprider officiellt antisemitism. Den radikala islamismen är en starkt bidragande faktor till den muslimska antisemitism vi kan se idag. Också religiösa grupperingar i Europa och andra delar av världen påverkas av den radikala islamismens propaganda. Förklaringar till detta kan möjligen hittas i politiskt, socialt och ekonomiskt utanförskap.

 

Anti-Semite_graffiti_Oslo_1941
Antisemitisk graffiti i Oslo 1941.

Än idag är antisemitismen en drivande kraft i de samtida högerextrema och ultranationalistiska partier och rörelser vi kan se i Europa. I den så kallade vit makt-rörelsen är judehatet fortfarande kärnan i ideologin. Vi kan idag se två former av högerextremism; den ena med antisemitism som fokus och den andra med islamofobi som fokus.

Antisemitiska myter och konspirationsteorier

Det har genom alla tider förekommit massor med myter och konspirationer om judar. Några av de vanligast förekommande är att:

judar är giriga

judar mördade Jesus

judar styr över media och världsekonomin

alla judar ansvarar för Israels politik på Gaza

1979 såg konspirationsteorin ZOG (Zionist Occupation Government) dagens ljus. Det är, framför allt, antisemitiska, nazistiska och ultranationalistiska rörelser som hävdar att judarna i hemlighet styr ett givet land (oftast åsyftas andra länder än Israel) och att landets regering blott är en marionettregering. Teorin går ut på att judiska organisationer styr media, bankväsende, regering, militär, domstolsväsende och polis på ett diskret och ”omärkbart” sätt.

En ständigt återkommande konspirationsteori är den om Rothschild, en berömd bankfamilj, som ska symbolisera judisk makt och global sammansvärjning. Denna konspiration har fått nytt liv och används flitigt i antisemitisk propaganda än idag.

skylt judar
Skyltfönstret till en bokhandel (oktober 1941) som dessutom skyltar med antisemitisk litteratur.

Sions vises protokoll, som har visat sig vara en lögn, har saluförts på Adlibris hemsida fram till 2013, och på Bokus.com fram till så sent som 2014. Protokollet, som används flitigt i antijudisk propaganda före, under och efter andra världskriget, har lögnaktigt påståtts vara ett dokument från sionistkongressen 1897 i Basel. Dokumentet sägs innehålla bevis för den påstådda judiska sammansvärjningen och det planerade världsherraväldet. Så sent som 2005 presenterade Iran en nytryckt engelskspråkig utgåva av dokumentet.

Ett verktyg för antisemitismens fortlevande är förintelseförnekare, dvs människor som inte accepterar de bevis som finns för folkmordet på judar under andra världskriget. Det finns grader av förintelseförnekelse, en del avfärdar hela Förintelsen, andra menar att det var långt färre judar som mördades. De väljer att kalla sig själva revisionister. Förintelseförnekelsen började i samband med Nazitysklands fall, då tidigare förespråkare för judeutrotning ifrågasatte såväl fynd från koncentrationslägren som överlevares berättelser.

Med tanke på hur historien gjort antisemitismen en otjänst är det märkligt att det fortfarande förekommer judehat. All rasism är oförlåtlig. Konspirationerna, myterna och förintelseförnekare gör att antisemitismen kan fortleva.

Det finns bara en antirasism och det är konsekvent antirasism

Statue_Of_Justice_Old_BaileyDe senaste dagarnas hårda kritik mot Svensk Israel Information (SII) och tankesmedjan Institute for Security & Development Policy (ISDP) av Samuel Nudel, SKMA och Expo har, milt sagt, inte uppskattats av de kritiserade och deras meningsfränder, men är likväl en pricksäker, saklig och rättvis kritik. Detaljerna i kritiken tänker jag inte gå in på så mycket, men jag rekommenderar att man själv läser vad Samuel Nudel och Expo har skrivit. I korthet går det ut på att SII jobbar mot antisemitism men rekommenderar, och publicerar, ändå en muslimhatare vid namn Raphael Israeli. Dessutom har ISDP bjudit in densamme. ISDP använder samma dåliga ursäkt för sin inbjudan av en antimuslim som vi sett vissa muslimska organisationer göra när de bjudit in antisemiter, nämligen den att personen i fråga inte är där för att prata om detta utan om något annat, ett förfarande som givetvis är oacceptabelt.

Man kan undra varför folk är mot rasism mot sin egen grupp men själv utövar rasism mot en annan grupp. Hur tänker sådana människor? Är svaret så enkelt att det handlar om egoism och vi-och-dom-tänk? Oavsett hur de tänker så frågar jag mig själv: är man antirasist om man är emot rasism mot sin egen grupp men inte mot andras? Eller emot rasism mot vissa grupper men inte mot andra? Svaret är egentligen självklart: nej, de är inte antirasister. En antirasist är en person som är emot rasism. Punkt. Inga undantag. Det vore absurt att ha en definition på antirasist som en person som är mot vissa typer av rasism men för andra typer av rasism. Det säger sig självt att den personen inte är antirasist. Med den absurda definitionen av antirasist så är Sverigedemokraterna, Svenskarnas Parti och Svenska Motståndsrörelsen också antirasister då de är mot rasism av vita svenskar. Är SD, SvP och SMR antirasister? Jag tror att ni läsare har samma svar som mig på den frågan.

Nej, att vara emot rasism mot en eller flera grupper, men inte mot alla grupper, är inte att vara antirasist. Den enda logiska slutsatsen blir alltså att det endast finns en antirasism och att det är den konsekventa antirasismen. Trovärdigheten faller hos folk som är emot muslimhat men samtidigt är antisemiter och folk som är emot antisemitism men samtidigt är muslimhatare.

De är inga antirasister.

Källor:

Samuel Nudels första artikel om SII

Expos artikel om Raphael Israeli och SII

Samuel Nudel bemöter kritik och fördjupar sin egen kritik mot SII

Konspirationsteorier 2: "connect the dots"

Konspirationsteorier handlar om att försöka ”avslöja” de personer och förmenta intressen som styr världen. I första delen gick jag igenom hur konspirationsteorier utgår från avvikelser från det normala i deras metod. Här ska jag gå igenom hur de använder metoden ”connect the dots”, att binda samman punkterna, för att hitta de personer som ”styr” i världen, dvs hur de med grund i riktiga och påhittade kontakter mellan personer utläser en konspiration.

committee300_11_01_thumb
Klicka för större bild.

Att studera personkontakter är en av grundstenarna i såväl journalistik som historievetenskap. Precis som med avvikelserna jag skrev om i del ett av serien, är metoden att studera kontakter mellan personer inte fel i sig, men fungerar som hjälpmedel, inte som ändamål.

Om man inte tar reda på hur de olika personerna man studerar egentligen tänker, och sätter in det i ett sammanhang, då blir det bara fel.

Metoden de använder är i sig enkel. Du tar en person. Du kartlägger dennes kopplingar; vilka de känner och vilka de personerna, i sin tur, känner. Du kollar på vilka bröllop de deltar i, och vilka som besöker dessa, samt vilka besökarna känner och vilka bröllop de har besökt. Du kartlägger styrelsemedlemmarna i bank A och de i bank B och ser att personen X jobbar i bank A men har en släkting vars fru (!) känner en som försvarade bank B. Då kan det bli ett av bevisen för att bank A och B hör ihop, om man nu vill bevisa just detta. På så sätt är det enkelt att bevisa i praktiken vad man än vill bevisa.

Se bilden till höger och tänk er att vart namn är en punkt, så förstår ni varför det kallas ”connect the dots”.

NNDB-mapper

För att förstå metoden ska ni kika på NNDB-mapper.

Jag har valt Edmond de Rotschild som exempel, eftersom Internet just nu svämmas över av konspirationsteorier om Rotschild i samband med Charlie Hebdo-attacken. Rotschild-familjen ska ha legat bakom det, påstås det. En hel del antisemitiska personer och organisationer pekar ut Rotschild-familjen som de som kontrollerar den brittiska kungafamiljen. Låt oss därför söka kopplingar genom att använda NNDB.

Klicka på länken till höger i denna länk i NNDB-mapper. För musen över ”Rothschild Family” på den sida du öppnat, och klicka på ”expand 4 nodes”. För musen över de namn som dyker upp och gör samma sak igen: ”expand nodes”.

Lynn Forester De Rothschild och Jacob Rothschild är båda kopplade till ”Ashmolean museum” i flödesschemat. Gör samma sak där: ”expand nodes” för muséet.

Kenneth Clark dyker upp. Klicka ”expand nodes” för honom också och ni ser att han står benämnd som ”Surveyor of Queens pictures”. Så voilà har du en del av beviset för kopplingen mellan Rotschild-familjen och den brittiska drottningen. Och… om du expanderar ”nodes” för ”Surveyor of Queens Pictures” så ser du en sovjetisk spion där också. Landsförräderi och en koppling mellan Sovjet och Rothschild-familjen.

Nåja. Gå sen till noden som heter ”Bilderbergergruppen”. Expandera den, eller kika på ett urval av personer du kan lägga till i listan. Då ser du både Carl Bildt och Hollands drottning i samma flödesschema som Lynn Forester De Rothschild och kan, via Hollands kungahus, klämma in Prins Bernard, som spelade en roll i att skapa Världsnaturfonden, också. Vips har såväl Carl Bildt och miljörörelsen fått ”besvärande” kopplingar till Rothschildfamiljen och ett antal kungahus.

Antisemiter och andra

Hur ser det ut rent praktiskt? På fotot nedan, som sprids av Carl Norberg och Anonymous-antisemiten Iacomi Florin Cristian, ser vi  Édouard de Rothschild. Han äger en hel del aktier i tidningen Libération. Efter attacken lät Libération Charlie Hebdo använda deras lokaler, för att ge dem en möjlighet att arbeta vidare och skydda dem. Libération publicerade också teckningar till stöd för dem och hjälpte till att trycka deras tidning.

norbergjewry

 

Det tog antisemiterna och konspirationsanhängarna som beviset för att Charlie Hebdo styrdes av Rothschild. Internet är därför just nu fyllt av konspirationsteorier om att Chalie Hebdo ägdes av Rothschild och att Rothschild låg bakom attacken mot Charlie Hebdo.

Rotschild ska ha skjutit personalen på sin egen tidning.

Ja, jag vet. Logik är inte konspirationsteoretikers eller antisemiters starka sida.

Ingen har kunnat bevisa ägandet. Det behövs inte. De personer som man påstår har sålt sina andelar till familjen är skjutna. För övrigt är beviset man har ”kopplingen” dem emellan. Tidningen Libération skyddade Charlie Hebdo och lät dem arbeta. Det betyder att Charlie Hebdo och Libération hade kopplingar, alltså styrde Rothschild över Charlie Hebdo.

Sen ”vet alla” att Rothschild är judar och har, ”vet alla” också, starka kopplingar till Israel. Därför (!) var det Israels säkerhetsstjänst Mossad som låg bakom attacken mot Charlie Hebdo. Det var en s k ”falsk flagg”-operation menad att smutskasta muslimer. Att terroristerna lämnade sina ID-handlingar i bilarna ses som bevis för detta. (Att islamistiska galningar som gör självmordsattacker ofta lämnar meddelanden, videos och ID-handlingar efter sig nämner man inte, det kan ju få ID-handlingarna att verka mindre mystiska.)

Avancerat? Inte det minsta, men ändå tror miljoner människor världen över på detta struntprat.

Historien bakom

Att frossa i människors kopplingar har man gjort länge. Den ”metoden” är tusentals år gammal. I modern tid är det framför allt antisemiter som drivit fram denna metoden. När Sions vises protokoll gavs ut pratades det om en ”hemlig organisation” av judar som styrde världen. Eftersom organisationen, man påstod fanns, opererade i hemlighet fick man försöka hitta spåren av den genom kopplingar till den. Påstådda kopplingar.

Numera finns det en massa konspirationsteorier där man säger sig vara vänner till judar och inte alls några antisemiter alls, men metoden är densamma. Och häpnadsväckande ofta kommer konspirationsteoretikerna fram till att det sitter en jude i toppen av konspirationen iallafall.

De älskar judar, påstår de, men ser Goldman Sachs, George Soros eller Rothschild som roten till världens onda. Nej, de är absolut inga antisemiter. De ogillar bara sionism och Israel och bankintressena som styr världen.

Gröna män, illuminati, brittiska kungahuset, angloamerikanerna, oligarkerna, finansintressena… Olika skepnader må skurkarna som styr världen inta, men en jude går alltid att peta in som kryddan på moset, eller jordgubben på glasstårtan, i den konspiration de varnar för. Men skrapar man på ytan så ser man judehatet. Som när Carl Norberg sprider foton med text om ”judisk världsdominans”.

Connect the dots

Inte bara antisemiter använder denna metod. Den används universellt av konspirationsteoretiker. Om man studerar islamofobin ser man att islamofoberna ofta använder samma metod, men i lite annan form. Ibland är till och med finansintressena skurken även hos dem, då med kopplingar till arabiska oljeschejker och annat ”muslimskt”.

Jag har valt att visa hur metoden används av antisemiter för att det är den vanligaste formen av konspirationsteori. Nästan alla konspirationsteorier om världsekonomin och politiken är i en eller annan form öppet antisemitisk, eller så har man en stark överrepresentation av judar i sin beskrivning av ”fienden”.

Denna artikel lär knappat övertyga någon som gillar konspirationer. Tvärtom kommer de att se mig som en del av den och de kommer att försöka ta reda på mina kopplingar.

Och kopplingar har jag.

Man brukar säga att det bara krävs sex steg för att visa att vilken person som helst känner vem som helst annars på planeten. Att det är sex steg mellan USA:s president och mig. Därför är det där med kopplingar och flödesschema så förrädiskt.

Men det är fyra steg mellan mig och USA:s president. Jag känner flera som känner Mona Sahlin som känner Tony Blair som känner president Obama.

Fenomenet att alla människor är kopplade till alla andra människor med få steg, är det som de som sprider och skapar konspirationsteorier lever på. Det är inte egendomligt, men kan verka konstigt för den som letar konstigheter.

Istället för att leta kopplingar är det mycket mer givande att leta idéer. Att studera hur människor tänker, känner och tycker och vad de gör av det de tänker och känner. Gör man det blir världen mer komplex. Då är inte längre något sådant som ”Bilderbergergruppen” en uniform rörelse där alla tänker på samma sätt. Då blir det en idésmedja för hundratals olika personer med hundratals synsätt på världen.

Världen är vackrare och mer komplex än att passa in i en svart och vit ram.

 

Extramaterial

putin-rockefeller-rothschild-ukraine-illuminati-bank

Putin som en del av världskonspirationen som Rothschild påstås styra.

ukraine-putin-moscow-4

 

Och Rothschild syns här.

rothschilds-russia-conspiracy-bankers-6

Flödesschema, klicka här för större bild.

 

worldgov

Ett till flödesschema som ska visa hur Rotschild styr nyliberalismen (libertarians).


libertarianism_connections_newTill sist en liten bild där Rothschild jämförs med en orm.

Bloodline

 

Islamisternas judehat

Paradoxalt nog, medan vi firar kärlekens dag är det så mycket hat som springer runt, hatet som skriker, ljuger, anklagar, trakasserar, misshandlar …och hatet som dödar! Det är så tydligt att en jude framför synagogan eller kosherbutiken är en måltavla.

Inte så konstigt att upptrappningen av hatet kom i så hög grad från islamisternas sida då varje islamistiskt parti eller extrem militär organisation har två saker gemensamt:

* Hatet mot judar
* Kalifatet som mål

Oavsett om det är Hizb ut-Tahrir, Muslimska Bröderskapet, IS, Boko Haram, Hamas, Al-Qaida… Det är de två ovan nämnda punkterna som de har gemensamt, och de visar det på olika sätt och i olika grader.

Enligt alla dessa islamist-laddade organisationer är det *judar* (generellt) som man måste slå ned från ”makten”, för att själv kunna styra. De ovan nämnda punkterna är två pusselbitar som nästan går ihop: för att kunna få kalifatet så måste man försvaga *judar* som *är i makt*. Det är där någonstans som man ser hinder. Mer eller mindre, i svagare eller starkare nyanser, så ser det ut i olika islamistiska grupper.

Och allt ställs i en paranoid misstanke: en människa som jobbar på ett bibliotek, på banken, är chef på ett företag eller är ägare av en fin villa, misstänks automatiskt så fort man får veta att personen har judisk bakgrund. Det är en ”agenda”, ett medvetet mål att ”ta över” och ”förslava andra”.

Den här synen har normaliserats så mycket att den kan bli mycket trovärdig i ögonen på någon som inte har någon aning om antisemitistisk historia. Islamistiska organisationer och partier har tagit alla antisemitiska myter på största allvar – ”med bevis”. Och beviset är just den jude som jobbar på ett bibliotek, på ett bankkontor, är företagschef eller villaägare.

Förintelse-monumentet i Berlin
Förintelse-monumentet i Berlin

Jag är redo, och skulle inte bli ett dugg förvånad om samma hatstruktur skapas mot mitt lilla folk. Eller… den är redan skapad. Vi är ju ett folk på bara 5 miljoner på Balkan och ca 10 miljoner utanför. Som flyktingar efter kriget så har bosnijaker visat sig i olika länder som arbetsamma, välutbildade, ambitiösa och pålitliga. Man finns i många banker, myndigheter, partier och konstgallerier. Detta beror på det samhällssystem man levde i, livsstil, sätt att leva, tänka OCH (lyssna noggrant nu) — den ständiga utsattheten som tvingar människan att tänka tre steg i förväg, att bli flexibel och kunnig för att ständigt kämpa för en bättre framtid.

Bosnijaker har i sin historia utsatts för en rad folkmord och idag känner man till det senaste under Balkankriget på 1990-talet, en kedja av koncentrationsläger, massvåldtäkter och Srebrenica. Ett exempel är 1943 då ca 150.000 bokstavligen *slaktades*, alltså dödades mest med kniv, yxa och såg, brändes upp levande, hängdes upp eller kastades i floden Drina – bara för att de var muslimer.

För att rättfärdiga folkmord efter folkmord på den här lilla gruppen på Balkan, så har man ständigt anklagats för sina framgångar: Att man skapade många framgångsrika privata företag, byggde upp många restauranger och villor, hade ett OS 1984 i Sarajevo, betydde att bosnijaker hade en agenda för att ”ta över”. De var ”hotet” mot den ”serbiska rasen” med ”många barn”.

Men, snälla, låt mig gå tillbaka en gång till, och snälla, tääääänk på det här när det gäller judar som folk:

”…den ständiga utsattheten som tvingar människan att tänka tre steg i förväg, att bli flexibel och kunnig för att ständigt kämpa för en bättre framtid.”

Tänk bara vad som händer med en folkgrupp som i flera tusen år är i asyl, fördrivning, fångenskap och utsätts för systematiska utrotningar. Det sista: *systematiska utrotningar* – pluralformen. Det handlar inte enbart om Förintelsen. Det har varit en rad utrotningar under historien, och Förintelsen är den värsta i den mänskliga historien.

Vad gör man när man bär med sig allt detta? Jo, man kämpar för att överleva, genom lärdom av enorma smärtsamma erfarenheter.

I denna kamp ingår det att man sätter enorma krav på sig själv och att man lär sig satsa på sina talanger, förmågor för att uppnå bra resultat i karriären för att kunna överleva. Det är en instinkt då man ständigt är en hatmåltavla. Naturligtvis så gäller det inte generellt men i det mesta så väcker man upp en liknande reflex helt instinktivt.

Islamisternas judehat har just den här färgen – att anklaga judar generellt för framgångar och möjligheter, att misstänkliggöra detta, istället för att lära sig något, åtminstone 10% av det här folkets historia.

Muslimer i sina församlingar måste göra sitt bästa för att lägga in en skyddsmur mot liknande myter och propagandan mot ett helt folk, propaganda som levereras i församlingar via aggressiva föreläsare, s k ”islamiska böcker” skrivna av de som tjänar islamistiska partiers ideologier. Viktigt.

Jag beklagar dagens situation och utsatthet.

Håll ut, vänner. Ge aldrig upp, oavsett vilka ni är och vilken bakgrund ni har.

/Ida Dzanovic