Etikettarkiv: judehat

Är du rasist, eller bara lite främlingsfientlig?

De allra flesta av oss vill hävda att de hyser en sund människosyn och att alla, oavsett bakgrund eller förutsättningar, har samma värde. Men hur står det egentligen till med din människosyn? Är du rasist, eller bara lite främlingsfientlig?

Du som säger dig ingå i den antirasistiska kampen och hyser en övertygelse om allas lika rättigheter och värde borde, då och då, titta dig själv i spegeln. Har du rent mjöl i påsen? Lever du som du lär? Att hävda din antirasism, icke-rasism eller icke-främlingsfientlighet är inte särskilt svårt, men att faktiskt efterleva det är desto svårare.

I det oantastliga konceptet ingår nämligen att acceptera, anse och uttrycka att alla människor har samma rättigheter och värde, oavsett. Oavsett bakgrund och förutsättningar.

Som en sann antirasist, som en människa som hävdar att du inte är rasist, osunt fördomsfull eller främlingsfientlig så finns inga undantag. Du är inte trovärdig i din icke-rasism om du samtidigt undantar något av följande:

  • etnicitet
  • nationalitet
  • hudfärg
  • ursprung
  • kultur
  • religion
  • sexuell läggning
  • könsidentitet
  • könsuttryck
  • kön
  • ålder
  • funktionsvariation

Jag vill hävda att inom anti- och ickerasismens ramar ryms alla nyss nämnda punkter. I samma stund som du undantar någon av nyss nämnda punkter diskvalificerar du dig själv, och konsekvensen blir att din anti- eller ickerasism är förbrukad.

Att diskriminera, särbehandla, generalisera, stigmatisera, kränka, hata, bruka våld eller hota människor mot bakgrund av en, eller flera, av dessa kriterier är rasism, främlingsfientlighet, diskriminering, intolerans eller tecken på orimlig fördomsfullhet.

Att du själv ingår i en utsatt minoritet betyder inte att du har ”rätt” att uttrycka dig, eller handla, rasistiskt, främlingsfientligt eller fördomsfullt mot bakgrund av att du själv är en del av den utsatta minoriteten.

Du har inte heller frikort från rasism, främlingsfientlighet och intolerans bara för att du har en faster som är lesbisk, en granne som är funktionsvarierad, en medspelare i fotbollslaget som är rom, en kollega som är muslim, en föreningskamrat som är jude, en bror som är icke-binär eller en fru som är svart. Uttryck som ”jag har inget emot homosexuella, bara jag slipper se det”, ”romer är tjuvaktiga” eller ”du är inte som andra muslimer” är ytterligare exempel på hur människor inte tar ansvar för sin rasism eller främlingsfientlighet.

När du hävdar din goda människosyn samtidigt som du uttrycker homofobiska, transfobiska, antiziganistiska, afrofobiska, antisemitiska, islamofobiska, funkofobiska eller sexistiska åsikter är du inkonsekvent.

Så när du tittar dig själv i spegeln nästa gång, ställ frågan till dig själv om huruvida du är ”home free”, eller om du kanske har en del att jobba med. Åsikter är föränderliga, men du gör klokt i att inse att dina åsikter ligger till grund för hur du formar din människosyn. Din människosyn ligger till grund för huruvida du är, eller inte är, rasist, främlingsfientlig, osunt fördomsfull eller intolerant. Det är du som avgör, det är du som bestämmer om du vill vara konsekvent eller inkonsekvent.

Jag är medveten om att många som säger sig ingå i den antirasistiska rörelsen, eller bara säger sig vara för allas lika värde, faktiskt brister på en, eller flera, punkter.

Som exempel på människor som diskvalificerar sig kan nämnas f d muslimer som hyser islamofoba åsikter och män som hyser sexistiska åsikter. Antiziganism är tyvärr en form av rasism som löper som en röd tråd även inom antirasismen, då rasismen mot romer är den sista ”accepterade” rasismen. Homofobi, sexism och funkofobi är andra former av osund fördomsfullhet och intolerans som inte har några egentliga gränser.

Så vad är då rasism och främlingsfientlighet? När du, genom uttryck eller handling, diskriminerar, särbehandlar, nedvärderar, generaliserar, kränker, hotar eller brukar våld mot bakgrund av någon av tidigare nämnda punkter begår du rasism, främlingsfientlighet, diskriminering eller ger uttryck för osunda fördomar. Svårare än så är det inte.

Vi gör klokt i att vara försiktiga med att slå oss för bröstet och utropa oss till antirasister och icke-rasister. Innan vi kan göra det måste vi rannsaka oss själva, eftersom vi alla bär på någon form av fördomar om andra människor. Fördomar är sällan av godo, och det farliga med dem är att de lätt kan glida över till att handla om diskriminering, intolerans, främlingsfientlighet och/eller rasism.

Ett ord på vägen till dig som är osäker på om du hyser rasistiska åsikter eller inte: ”Jag är inte rasist, men…” är en fras som till varje pris ska undvikas, eftersom den alltid efterföljs av rasism. Håll tillbaka tanken, fundera ett varv till på den och se om du kommer fram till en annan output än den du först hade tänkt dig.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Terminologi – rasism
Terminologi – antisemitism
Terminologi – islamofobi
Terminologi – antiziganism
Terminologi – afrofobi
Terminologi – heterosexism (homofobi)
Terminologi – funkofobi
Terminologi – sexism
Forum för Levande Historia: Homo-, bi-, transfobi
Generaliseringar och dess konsekvenser
”Det har ju alltid hetat så!”

Apropå den eviga diskussionen om ”allas lika värde” rekommenderar jag följande text:

Dagen: Värde eller värdighet?

”Jag hatar inte alla, därför kan jag inte vara rasist!”

Kan någon vara antisemit trots att hen har judiskt blod? Kan någon vara islamofob trots at hen är f d muslim eller har muslimska släktingar? Svaret är ja! Är argumentet ”jag hatar inte alla, därför kan jag inte vara rasist”, gångbart? Nej!

Det mesta av den rasism vi ser idag är inte knuten till rasbegreppet, etnicitet eller biologi, utan är det som ofta kallas kulturell rasism. Det riktas mot en religion eller en kultur eller en grupp och är så funtad att den skuldbelägger hela gruppen, inkluderat etniciteten om det förekommer.

Om detta har jag funderat idag. Jag förbereder nämligen en artikelserie om olika rasister i Sverige idag. Lasse Wilhelmson, Sara Mohammad, Ahmed Rami, Israel Shamir och andra som ofta förekommer i debatten.

I samband med det har jag lyssnat på några intervjuer med Lasse Wilhelmson, och kikat på några artiklar med Israel Shamir. Båda är ökända förintelseförnekare och antisemiter. Men de två hävdar med emfas att de inte kan vara antisemiter, eftersom de är judar och eftersom de säger att de inte skuldbelägger alla judar för vad ”den judiska maffian” gör. Enskilda judar har de inget emot och etniciteten har de inget emot, påstår de.

Detta är ett intressant fenomen eftersom man ofta hör samma argument i debatten. Många islamofober idag kan ena sekunden säga att islam är som nazismen eller prata om ”de våldsamma muslimerna” för att andra sekunden säga att de inte har något emot ”enskilda muslimer”, de är ju bara ”religionskritiker”. En del debattörer kallar sig stolta islamofober och rantar högt om att islam är som nazism, men påstår ändå att de inte har något emot alla muslimer, ”inte alla nazister är ju onda”.

rexvid-hijab-c3a4r-som-ss-uniform

”Politisk islams uniform”? Då kan man ju fråga sig: är övriga muslimer alltså som nazister utan uniform?

Rasismens förändring

Rasismen har förändrats. Den gamla etniskt grundade rasismen finns fortfarande kvar men det mesta av rasismen fungerar idag på ett annat sätt. Den är det som ibland kallas ”kulturell rasism”.

Kulturell rasism är givetvis inte särskild från den biologiska rasismen. Tvärtom. Om man demoniserar ”det judiska” eller pratar om en ”judisk maffia” så svartmålas alla judar (religion och etnicitet). På samma sätt svartmålas alla muslimer av att man demoniserar islam. Inte bara kulturellt. Hatet mot muslimer slår även mot barnen, som om religionen förts vidare via blodet och DNA:t.

Ex-muslimer gör ofta en stor poäng av att deras mamma är muslim eller att de har muslimska vänner eller liknande. De kan inte vara rasister då, säger de. Islamofober poängterar att de inte hatar alla muslimer, att det visst finns ”goda muslimer”. Muslimhatare säger att islam är som nazismen för att i nästa ögonblick med oskyldiga vädjande ögon säga att de minsann inte menar att de muslimer som ”beter sig som oss” är nazister. Bara de äter fläsk, undviker moskén, ogillar Koranen, tar avstånd från profeten och dricker lilla nubben till midsommar så är de OK.

Rasister betonar ofta det där med att ”de bara hatar islam och inte alla muslimer”. Den betyder mycket för dem. De är minsann inte islamofober. De fördömer inte alla muslimer, bara de som följer islam.

skc3a4rmklipp

Lasse Wilhelmson och Israel Shamir

Islamofober som resonerar så resonerar som moderna antisemiter gör. Även de betonar oftast att de minsann inte hatar alla judar. De påstår att det bara är ”det judiska” eller den ”judiska maffian” eller ZOG (Zionist Occupation Government) eller den sionistiska världskonspirationen som de vill stoppa.

Effekten är dock densamma. När man demoniserar den judiska strävan efter ett eget land eller judisk religion, eller generaliserar om ”det judiska” så slår det mot alla judar.

Både Lasse Wilhelmson och Israel Shamir är grova förintelseförnekare och antisemiter. Men båda påstår att de inte kan vara det. De är ju båda av judiskt blod (alltså har de inget emot judisk etnicitet) och båda poängterar att de inte hatar alla judar. A clear case, eller? Då kan de väl inte vara antisemiter?

Jovisst kan de det. Om man ser på deras rasism som inte enbart etnisk, dvs biologisk, utan även kulturell. Pratar man om en judisk maffia eller påstår att några miljoner judar ljugit om Förintelsen så slår det mot alla judar.

Om jag tillhör en bordtennisförening och det dyker upp rykten att föreningen är en klubb för pedofiler så kommer alla vuxna att misstänkas som förövare och alla barn där som offer. Så enkelt fungerar det. Även om man skulle bedyra att man minsann inte tror att alla vuxna förgriper sig på barn.

Lasse nazze?

Jag har lyssnat på en intervju som gjordes av nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen med just Lasse Wilhelmson.

Det känns absurt att lyssna på den intervjun. Wilhelmson samtalar med personer som han VET är nazister. Samtidigt berättar han att när han var barn omskar föräldrarna inte honom. Det var mitt under kriget och föräldrarna ville att han skulle överleva om nazisterna anföll Sverige. Därför omskar de inte honom. Han kan alltså inte vara okunnig om vad nazism är, ändå deltar han i deras program och sitter och babblar om ”judisk maffia” och liknande.

Ännu mer absurt blir det när han upprepar som ett mantra att han inte hatar alla judar, att han inte har något emot alla judar, och att han själv är det, så han kan inte vara rasist. Och detta sitter han och säger i en intervju med nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen! Han tror verkligen PÅ RIKTIGT att han inte kan vara rasist eftersom han inte ogillar alla judar.

Sen drar han iväg med jämna mellanrum: han kallar ryska revolutionen en judisk revolution och pratar judisk makt och judisk maffia. Givetvis antyder han att miljontals judar ljugit och ljuger om Förintelsen också.

Men Lasse Wilhelmsson är inte ensam. Internet är fult av hat mot t ex judar där hatarna sprider groteska lögner, för att direkt därefter bedyra att de minsann inte har nåt emot enskilda judar.

Att ha släkt i den grupp man hatar eller att bedyra att man inte hatar individerna, bara gruppen individen ingår i, ger en inte frikort att bete sig hur som helst. Rasism och hat är rasism även om man säger ”jag ogillar inte judar bara de tar avstånd från det judiska”…

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Nyhetsbrev oktober 2017

Här presenteras de artiklar vi publicerat under september 2017

Artiklar

Omkring synen på och hos muslimer – artikel av David Ehle om den hittills största studien kring attityder på och hos muslimer i EU

Patriotism som alternativ till nationalism? – artikel av Jan Kjellin om likheter och olikheter mellan patriotism och nationalism

SD och diskriminering på arbetsmarknaden – artikel av Johannes Fredrikson om hur invandrare och muslimer diskrimineras på arbetsmarknaden

Personer i debatten: Stefan Lindgren – artikel av Torbjörn Jerlerup som granskar antisemiter i debatten

Till flyktingsmugglarnas försvar – artikel av Torbjörn Jerlerup om flyktingsmuggling då och nu

I fokus

Muslimer tar återigen avstånd från terror – ingen bryr sig, återigen – artikel av Robin Bankel om alternativmedias fäbless för vinklade artiklar

Imam: ”Grisar är homosexuella och äter sina barn” – artikel av David Ehle om religiös homofobi

Israels regering: SD är ett parti med ”nynazistiska tendenser” – gästartikel av Maria Robsahm

Om Hanif Balis motiv för uthängningen av Ung i Sveriges Amir Nabizadeh – artikel av Robin Bankel om Balis ”gräv”

#Bertgate: Därför har SVT aldrig visat ”Pettersson och Bendel” från 1933 – artikel av Torbjörn Jerlerup om censur i TV

Korta motargument

Hur ser muslimer på sig själva? – korta av David Ehle om upplevelser och attityder hos muslimer

Säg ifrån mot rasism! – korta av David Ehle om hur vi måste bemöta rasistiska uttryck

Är ”islamkritik” förklädd rasism? – korta av David Ehle om att islamofobi ofta är rasism

Diskriminering, trakasserier, våld och hot gentemot muslimer i EU – korta av David Ehle om hur muslimer utsätts för hat

Mytknäckare

Myt: Bidrag för invandrare – gästartikel av Birgitta Hult

Recensioner

Rasism – en övergångsrit för att göra kön? – recension av Tina Holm om varför unga män oftare söker sig till rasistiska organisationer

#Bertgate: Därför har SVT aldrig visat ”Pettersson och Bendel” från 1933

Beslut av SVT att inte visa några gamla delar av serien Bert har väckt stor uppmärksamhet. Återigen kommer debatten igång om ”censur” av åsikter. Det antas att det är censur att sluta visa gamla filmer i  TV eller att bibliotek slutar  köpa vissa böcker då värderingar förändras.

Det skriks högt om censur då några gamla böcker eller filmer som innehåller förlegade rasistiska stereotyper rensas bort. Men samma personer som ogillar att delar av TV-serien ”Bert” inte ska visas eller att ”N-ordet” försvinner, inte protesterat mot att 70-talets vänsterflum nästan helt sorterats bort från bibliotekens bokhyllor och att de värsta uttrycken av vänsterflum i barnprogrammen på TV från den tiden inte körs i repris.

Vi ska kika på en svensk film som aldrig visats på svensk TV, detta trots att den gavs ut 1933 och är en av svensk films största succéer genom tiderna.

”Pettersson och Bendel”

”Pettersson och Bendel” är en film som kom ut 1933 och sågs av 750 000 svenskar. Den fick ett internationellt genombrott 1935. Det är en film baserad på en bok av Waldemar Hammenhög som handlar om skumraskaffärer i utanförskapsområdet Gamla Stan. Skurken i komedin är en jude, och filmen var klart antisemitisk.

Den nazistiska propagandaministern Joseph Goebbels älskade filmen och bestämde att den skulle visas i Nazityskland. Filmen visades där 1935 och i dess spår följde internationella protester mot filmen och omfattande nazikravaller mot judarna.

Goebbels å sin sida påstod att kravallerna hade uppkommit genom att judarna protesterat mot filmen och inlett kravallerna, och att nazisterna bara ”försvarade sig”.

Här nedan kan ni se ett av Joseph Goebbels tal om filmen från när det begav sig. Goebbels säger i talet:

”Judar i Berlin vågar öppet protestera mot en antisemitisk film. Men nu har ögonblicket kommit när vi säger: hit men inte längre! Den utländska pressen styr inte över Tyskland och vi är inte ansvarsskyldiga inför utlandet, bara vårt eget folk. Führern befaller och vi lyder!”

Filmen blev en så stor succé i Tyskland att den återlanserades inte mindre än två gånger på de nationella biograferna. Den ena återlanseringen skedde precis efter Kristallnatten 1938. Den andra skedde i samband med att nyproducerade tyska propagandafilmer mot judarna släpptes 1940. Filmen visades då också i andra delar av det ockuperade Europa.

Vi i läser i Svenska Filminstitutets beskrivning av filmen:

Kalle Pettersson är arbetslös. För att få husrum för natten har han gått till Skeppsbron i Gamla Stan och hittat ett upplag staplade mjölsäckar med en presenning över. I mitten av detta finns ett tomrum som blir hans logi. Medan han sitter där under presenningen får han besök — en liten mörk yngre mansperson kryper in och lagar sin aftonvard genom att blanda regnvatten med mjöl från en av säckarna. Följande dialog utspinner sig:

Pettersson: ”Du är jude, va?”
Bendel (ivrigt): ”Nej visst inte! Bara till hälften. Min far var polack och jag är kristen. Jag har varit i Sverige micket, i sammanlagt sju år. Jag har blivit utvisad två gånger men nu ska jag stanna och bli en rik man. Jag älskar Sverige och svenskarna!”
Pettersson: ”Är det för att dom är så lätta att skoja med?”
Bendel: ”Oh nej, jag är ingen skojare. Jag ska bara göra hederliga affärer. Jag törs inget annat, för jag har inget pass. Gör jag en ohederlig affär, så kan jag bli stämd och då är det färdigt igen. Men får jag stanna i Stockholm så ska jag bli micket rik.”

Bendel har kommit med båten från Reval som fripassagerare och han har som sagt anlänt för tredje gången till Sverige. De två slår sig ihop tillsammans med Petterssons startkapital — 25 öre. Första affären rör sig om violer som de säljer på gatan. Sedan köper och säljer de en begagnad soffa. Därefter sysslar de med ett mycket suspekt skönhetsmedel…”

SVT har visat nästan alla gamla svartvita svenska filmer men inte denna, inte heller den nästan lika antisemitiska uppföljaren från 1945 (!) då åter juden spelade skurk i komedin har visats på svensk TV. Hasse Alfredsons P&B från 1983 är annorlunda, fortfarande sevärd och inte ett spår antisemitisk.

Detta må vara ett extremt exempel men det finns många, många fler exempel. Tiderna förändras och med det vad vi visar på TV och vilka böcker vi sätter fram på finhyllorna i biblioteken.

Det har aldrig ansetts OK att visa Pettersson och Bendels rasistiska stereotyper om judar i SVT, och idag visas inte heller de mest antikapitalistiska serierna från 70-talet. Att SVT drar sig för att visa filmer med infantila ”bög”- ”CP”- ”mongo”- och ”N-ordsskämt”, eller liknande,  är inte censur, det är normal utveckling.

UPPDATERAT! Artikeln nämde vissa exempel som inte visas på TV men finns tillgängliga på öppet arkiv. Jag har tagit bort de exemplen.

Israels regering: SD är ett parti med ”nynazistiska tendenser”

Gästartikel av Maria Robsahm

Det finns storpolitiska belägg för att det är korrekt att kalla SD för ett nynazistiskt parti.

Strax före jul 2016 fattade den israeliska regeringen ett avgörande beslut som också påverkar hur SD bör betraktas. Den 22 december 2016 skulle representanter för den tillträdande amerikanske presidenten Trump ha träffat två ministrar i Israels regering. Men det blev inget möte.

För i delegationen ingick en svensk politiker, sverigedemokraten Kristina Winberg, och då vägrade Israels regering att möta även övriga politiker, också representanterna för Trump, nyvald president för Israels allra viktigaste allierad. Orsaken som angavs var mycket tydlig. Enligt den israeliska regeringen, som uttalade sig i Times of Israel, representerar Winberg ett parti med ”nynazistiska tendenser”.

Detta var en politisk skräll av stora proportioner för Sverigedemokraterna. För att förstå vilken skräll detta är för SD så ska jag skissa bakgrunden. I snart femton år har SD försökt framställa sig som det mest Israel-vänliga partiet i Sverige, för att försöka tvätta bort sin egen nazism. Kombinationen med de judiska bröderna Ekeroth och omsvängningen från antisemitism till islamofobi efter 11 september 2001 var en propagandistisk snilleblixt. För om man verkligen vill kunna förneka att man är nazist så finns det inget slugare än att kalla sig israelvän och lyfta fram att man har två judar på framträdande plats i partiet.

Åtskilliga gånger har jag också hört argumentet att SD inte kan vara nazister eftersom nazister är antisemiter och SD har ju bröderna Ekeroth och älskar Israel. Men när Israels regering inte ens vill medverka på en konferens där SD finns med, rasar alltihop samman. För hur kan man vara israelvän om Israel inte ens vill ta i en med tång? Att detta inte är någon liten sak visar det faktum att Israel till och med är beredda att riskera sina egna relationer till USA.

Det finns ett antal händelser som styrker påståendena om SD:s ”nynazistiska tendenser”. Björn Söder (f d partisekreterare och numera andre vice talman i Riksdagen) väckte uppståndelse då hans antijudiska uttalande kom att hamna på en lista över de tio värsta antisemitiska händelserna 2014.

SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism) har vid ett flertal tillfällen riktat kritik mot SD. När en organisation som arbetar mot antisemitism kritiserar ett parti som säger sig vara ”det enda israelvänliga partiet” ger det en tyngd som är svår att ifrågasätta. I ”SD exploaterar frågan om antisemitism – igen” ifrågasätts SD:s ”stöd” i debatten. Ett annat exempel på att SD utnyttjar antisemitismen som ett slagträ i debatten för att tvätta bort nazismstämpeln och som förevändning för sin islamofobi.

För övrigt vill jag påpeka att SD är nazister i kostym, eller med förintelse-överlevaren Emerich Roths ord ”SD är ett dolt nazistparti”.

 

Lästips:

Robsahm.se: För övrigt vill jag påpeka att SD är nazister i kostym

The Times of Israel: Backing far-right Swede, Trump proxy shuns top Israeli official

Nyhetsbrev september 2017

Här presenteras de artiklar vi publicerat under september 2017

Artiklar

Integration på orimliga villkor – artikel av Klara Ljungberg om kraven på de människor sam ska integreras i samhället

Civilisationism – det nya konceptet för islamofobi – artikel av Vladan Lausevic om samspelet mellan kristendom, sekularism och liberalism i förhållande till islam och muslimer

Terminologi – rasism – terminologiserien fortsätter: Rasism av Jan Kjellin

Förbereder NMR brott mot mänskligheten? – artikel av Thabo ‘Muso om hur NMR:s deportation av människor kan ses som ett brott mot mänskligheten

NMR medger själva att deras fana är en nationalsocialistisk hatsymbol – artikel av Torbjörn Jerlerup om NMR:s partisymbol tyrrunan

I fokus

SD:s parallella universum – Kristnandet av Sverige – artikel av David Ehle om SD Huddinges förslag på att kyrkan ska omvända oss till kristendom

Varning för Samhällsnytt! – artikel av David Ehle om att Avpixlat bytt kostym

Korta motargument

Ekonomiskt bistånd för asylsökande – korta av David Ehle

Sänkt dagersättning för asylsökande – korta av David Ehle

Kristendom, judendom och islam är grenar på samma ”träd” – korta av David Ehle

Flyktingar med pengar – korta av David Ehle

Krönikor

Barn och gräsbränder – gästkrönika av Maria Robsahm om begreppet ensamkommande barn/ensamkommande ungdomar/ensamkommande

Invandrarkvinnan som röstar SD – krönika av Helena Trotzenfeldt om hur vi kan diskutera med invandrare som röstar SD

Mytknäckare

Myt: ”Invandrarna tar svenskarnas pengar!” – mytknäckare av David Ehle om kriterierna för att få bidrag

Myter om ensamkommande – mytknäckare av Helena Trotzenfeldt om åldrar på ensamkommande

1 809 ensamkommande – artikel av Helena Trotzenfeldt: en replik på ett svar på artikeln ”Myter om ensamkommande”

Terminologi – rasism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på afrofobi. Den här gången har turen kommit till rasism.

Rasism är ett komplext begrepp med en månghundraårig historia. För att kunna närma sig en förståelse för begreppet och dess relevans idag, trots att det sedan snart 70 år tillbaka råder konsensus inom den medicinska forskarvärlden om att mänskliga, biologiska, raser inte existerar, behöver vi inleda denna artikel med en kort, historisk bakgrund.

Rasismens uppkomst

Det finns ingen klart avgränsad startpunkt för idén om att vi människor skulle vara väsensskilda; med olika förmågor, egenskaper och värde sinsemellan. Dessa idéer går att hitta lite varstans i såväl tid som rum. Rasismen, som det komplexa begrepp vi känner igen det idag, kan dock sägas stamma ur upplysningstidens strävan att vetenskapliggöra mänsklig kunskap och kunskap om människan. En strävan som dessutom sammanföll med såväl den europeiska kolonisationen av Afrika, Asien och Amerika, som med uppkomsten av den föreställda gemenskap vi känner som nationalism. I denna smältdegel av tankar och idéer hittar vi två för ämnet centrala teorier, ofta benämnda monogenism och polygenism.

Monogenism utgår från idén att alla människor har en gemensam förfader, men att vi p g a det vi idag skulle kalla miljömässiga faktorer utvecklats olika – degenererat – och att det skulle förklara de olika ”människoraser” vi idag möter i världen. Filosofen John Locke och vår egen Carl von Linné var två av de tidigaste förespråkarna för denna teori.

Polygenism handlar istället om att varje ”ras” har sitt eget ursprung, och att den vite mannen därmed är oåterkalleligen väsensskild från t ex afrikanen eller asiaten. Två av de mer namnkunniga vetenskapsmännen inom denna teoribildning är David Hume och Immanuel Kant, även om Isaac La Peyrère anses vara den som satte teorin på kartan genom publiceringen av hans Prae-Adamitae i mitten av 1600-talet.

Även om man tvistade om orsakerna till det hela, var man dock överens om grundpremissen; att människan är indelad i olika raser och att dessa raser var förknippade med olika egenskaper och förmågor.

Efterhand fick monogenismen ge vika åt polygenismen. I och med det befästes bilden av att även om miljön har betydelse för hur människor utvecklas, så räcker det inte för att eliminera karaktärsdrag som beskriver hennes rastillhörighet. Eugeniken – rashygienen – som vetenskap var född, och med den nådde den biologiska rasismen oanade höjder men resulterade också i fruktansvärda konsekvenser, understödd av den samtidigt framväxande nationalismen, vars idé om ”folket” gavs legitimitet genom att stödja sig mot den rasistiska vetenskapen och vice versa.

Parallellt med andra världskriget började dock forskare inom genetik, antropologi, sociologi och psykologi allt mer ifrågasätta eugeniken som vetenskap och 1950 kunde UNESCO slå fast att det inte existerar några mänskliga raser. Vidare forskning genom åren har sedan gång på gång bekräftat detta. Människan som biologisk varelse kan inte delas in i olika raser – därtill är vi alldeles för lika.

Hur kan det finnas rasism om det inte finns några mänskliga raser?

Argumentet från den för rasism anklagade ”sverigevännen” låter sällan vänta på sig. Hur kan hen bli anklagad för att vara något som rimligen inte ens kan finnas?

”Race is an ideology and for this reason, many scientists believe that race should be more accurately described as a social construct and not a biological one.” –Vence Bonham, J.D.

Som dr. Bonham mycket riktigt påpekar är (mänsklig) ras inte en biologisk verklighet, utan en i första hand social konstruktion. Det betyder i klartext att det som ”gör” rasism kan vara när grupper av människor beskrivs som om de vore biologiskt avvikande – det vill säga; när åtskillnad görs på ett sätt som antyder att olikheterna gör oss väsensskilda.

Det kan förstås handla om kroppsliga egenskaper som hudfärg, ansiktsdrag eller liknande – så kallad ”hudfärgsrasism” – men lika gärna röra tillskrivna egenskaper som etnicitet, kulturell tillhörighet eller religiös tro. Det är med andra ord nu rasism blir det komplexa begrepp jag påpekade i början av artikeln.

Anders Hellström, docent vid Malmö Högskola, har på uppdrag av Forum för Levande Historia sammanställt en begreppsinventering av rasismbegreppet. Han konstaterar att vi på ett sätt rört oss långt från den uppenbara rasism som en gång legitimerade kolonisation, apartheid och slavhandel, men att rasismen ändå följt med oss och att marginaliserade grupper fortfarande drabbas av dess konsekvenser. Inte minst p g a begreppets komplexitet:

”Förvirringen kring rasismbegreppets natur kvarstår /…/ Vad som är rasism och inte är en fråga som debatteras flitigt i media idag och utgången av denna får konsekvenser för hur vi väljer att bedriva den antirasistiska kampen, vilket påminner oss om vikten av att kontinuerligt reflektera kring vad det är som vi egentligen vänder oss emot.” -Anders Hellström

Begreppet ”rasism” dog inte när myten om de mänskliga rasernas existens avslöjades. Istället genomgick det en slags förvandling och blev till flera olika – om än med en gemensam bas – rasismer. 

En rasism, flera rasismer

I Motarguments artikelserie om terminologier har vi redan mött några av rasismerna. De ligger ofta gömda inom andra begrepp. Afrofobi, antiziganism, heterosexism, antisemitism, islamofobi – alla rymmer de aspekter som har mer eller mindre direkta beröringspunkter med rasism.

Rasismerna kan skilja sig åt vad gäller olika aspekter. Ibland handlar det om en begränsad företeelse i tid eller rum, som t ex apartheidregimen i Sydafrika, och i andra fall kan det beskriva en strukturell företeelse som löper genom hela västvärlden och/eller under lång tid. En annan dimension av de olika rasismerna är hur de i vissa fall har fokus på individen (vem är rasist? vad är ett rasistiskt beteende?) och i andra fall fokuserar på begreppet som en dominerande tankestruktur/ideologi.

Även om Hellström i sin text inte riktigt vill hålla med mig om det, menar jag att gemensamt för samtliga rasismer, trots sina olikheter, delar en gemensam grundläggande proto-definition, som jag med hjälp av Antirasistiska Akademin (ArA) vill beskriva – förvisso svepande, nästan svävande på målet – som teorier, världsåskådningar, rörelser, processer, samhällssystem och/eller handlingar, som i sin tur bygger på föreställningen att det finns grupper av människor (beskrivna som t.ex. raser/etniciteter/kulturer) med egenskaper som är specifika för just dem.

Definitionen är med nödvändighet lika vag som begreppet är komplext. Men det gör den å andra sidan lättare att applicera på de olika rasismerna, vilka jag beskriver översiktligt nedan (förteckningen över rasismer är hämtad från Hellbergs text):

Den biologiska rasismen drabbades av ett hårt slag när rasbiologins pseudovetenskaplighet slogs fast och behöver egentligen inte beskrivas särskilt ingående. Det är en daterad form av rasism som få idag öppet bekänner sig till och som framförallt används som försvar för andra former av rasism – inte sällan i form av uttalandet ”Jag är inte rasist, men…”.

När den biologiska rasismen inte längre var gångbar – en process som rivstartade när Förintelsen blev känd – ersattes den av neo-rasism eller kulturrasism/kulturell rasism. Begreppet omfattar rasism som essentialiserar kulturbegreppet. Det innebär uppfattningen att vissa människor är på ett visst sätt eftersom de tillhör en viss kultur, etnicitet eller religion – enligt samma tankemodell som tidigare användes om raser.

Ett annan rasism är den postkoloniala rasismen, som har sitt ursprung i erfarenheter från före detta kolonier i Europa och Asien. Här fokuseras begreppet ”vithet”, som illustrerar både en maktstruktur och identitetsskapande. Antingen är man vit eller icke-vit och desto mindre vit man är, desto längre ned i maktordningen hamnar man.

Den institutionella rasismen (också känd som strukturell rasism) beskriver hur rasism kan existera inom ett samhälles eller en institutions ramverk och lägger tyngdpunkten på rasism som diskriminerande system och institution. Det handlar om en rasism som ”sitter i väggarna”. Det brukar dessutom hävdas att den institutionella rasismen är mer vanemässig än intentionell, vilket betyder att de som gör den institutionella rasismen sällan är medvetna om att de upprätthåller ett rasistiskt system.

Detta för oss till den av Hellström benämnda vardagsrasismen. Rasism är inte bara en ideologi eller samhällelig struktur som vi rör oss innanför eller utanför. Den är också en del av vår vardag – mer för vissa än för andra:

Hudfärgade plåster som lyser ljusbeige mot mörkbrun hy.  Kvinnan som spottar på tiggaren utanför mataffären. Påpekandet (i all välvilja) om det vackra mixade barnet i barnvagnen. Svårigheten för Ahmed Abdikadir att bli kallad till arbetsintervju, trots hans höga kompetens.

Alla är de vardagliga uttryck för olika former av rasism. Vart och ett för sig är de möjliga att förstås eller ursäktas som individuella uttryck för okunskap eller fördomsfullhet – eller helt ryckas på axlarna åt – men tillsammans bildar alla dessa upplevelser en integrerad helhet som visar att rasismen – trots att det sedan snart 70 år är bevisat och fastslaget att inga raser existerar – fortfarande upprätthåller och skapar en diskriminering på i princip samma premisser som innan 1950.

En spännande effekt av att tänka i termer om flera rasismer är att det gör det möjligt att – åtminstone i teorin – vara både antirasistisk och rasistisk samtidigt. Detta genom att t ex som Sverigedemokraterna (SD) ta officiellt avstånd från biologisk rasism men samtidigt driva en otvivelaktigt islamofob agenda.

Finns rasister?

”Eftersom rasism förknippas så starkt med denna händelse [Förintelsen – min anm.] tas det som en förolämpning att förknippa ett individuellt beteende med rasism.” -Anders Hellström

Jag vill avsluta denna artikel med några ord om epitetet ”rasist” vilket jag var farligt nära att använda ovan (men undvek elegant genom att lägga till slutleden -istisk till orden ”antirasist” och ”rasist”). Om nu rasism är ett begrepp som lever och frodas än idag, även om inte raser gör det, torde ju även rasister kunna leva och frodas. Eller?

Det är  – i likhet med själva rasismbegreppet – en komplex fråga att reda ut. Rasism existerar bevisligen, även om dess uttryck sker på lite andra premisser än på den rasbiologiska tiden före 1950. Men som Hellström implicerar i citatet ovan har rasistbegreppet inte riktigt genomgått samma förvandling.

En rasist är för många fortfarande en person som tror på biologiska, mänskliga raser. Och självklart finns de fortfarande kvar, någonstans i periferin. Det kan man bl a bli varse om man tar notis om de regelbundet återkommande försöken att motbevisa påståendet om att mänskliga raser inte existerar. Och dessa individer är utan tvekan den renaste formen av rasister du kan hitta. Men de är få, och de är – som sagt – perifera.

I och med förändringen av rasismbegreppet och uppdelningen i olika rasismer, har man dessutom börjat tala allt mer om att ”göra rasism” snarare än att ”vara rasist”. Det är framförallt en logisk perspektivförskjutning. När fokus ligger på processen att göra kultur, etnicitet eller religiös tro till ställföreträdare för ras, blir den forne rasisten snarare en slags rasism-tillverkare; en som skapar/medskapar ras.

Det går att hävda att detta perspektiv befriar människor från sitt individuella ansvar och dessutom formulerar ursäkter åt dem, så de kan upprätthålla ett rasistiskt beteende utan att det ger några uppenbara konsekvenser.  Men det kan också förstås som ett sätt att erbjuda de här individerna en möjlig väg ut. ”Jag förstår att du menar väl, men det du just sade är ett rasistiskt påstående” är för det mesta en mer konstruktiv ingång i en diskussion än ”Du är rasist”.

Hur man väljer att se på det beror förstås på vad målet är. Bekämpa rasismen eller bekämpa rasisten.

Källor och lästips:

SD:s parallella universum – Kristnandet av Sverige

Vi som följer och granskar Sverigedemokraterna finner ständigt och jämt bevis på att de befinner sig i en annan värld, ett parallellt universum.

Bakgrunden till det märkliga förhållningssätt man har till omvärlden är att sverigedemokrater i stor utsträckning baserar sin uppfattning på känslor, gissningar och fördomar. Detta kombinerat med allsköns konspirationsteorier är det som ligger till grund för den enfaldiga och verklighetsfrånvända politiken.

För oss som dagligen tar del av den politiska debatten är det ingen hemlighet att SD storsatsar på kyrkovalet, som äger rum 17 september. Som en del i denna storsatsning har det nu poppat upp en minst sagt kontroversiell idé om kristen mission.

Arnold, den kristna missionären

Denna gången har Arnold Boström, gruppledare i Sverigedemokraternas nomineringsgrupp i Huddinge i kyrkovalet, givit oss ännu ett exempel på att SD befinner sig i en annan värld, det jag väljer att kalla SD:s parallella universum. Som en del i valkampanjen har Boström iklätt sig den illa valda rollen av en modern Ansgar, ni vet munken, tillika missionären, som på 800-talet omvände dåtidens asatroende och kristnade Sverige.

Boström menar att SD är ”räddaren i nöden”, de som ska se till att ”islamiseringen” av Sverige får ett slut. Han uttrycker nödvändigheten av att Sveriges muslimer integreras och blir en del av Svenska kyrkan. I praktiken innebär detta att muslimer ska tvingas ge upp sin tro och bli kristna.

Vidare argumenterar Boström för att Svenska kyrkans huvuduppgift borde vara att se till att så många som möjligt av dessa grupper omvänds till kristendomen. Han anser att Svenska kyrkan genast bör upphöra med alla samarbeten med andra religioner och istället ”bedriva mission, även i parallellsamhällen, för att motverka andra religioners frammarsch”.

I konsekvensens, och rimlighetens, namn anser jag det vara på sin plats att ställa sig följande frågor:

  • Ska detta tvångskristnande gälla även oss som är ateister eller bekänner sig till någon annan religion? 
  • Hur ska denna kristna mission gå till rent praktiskt?

Inskränkning av religionsfriheten är passé

För mig är detta ett tecken på en extrem form av bakåtsträvande, så långt bakåtsträvande som nästan 1 200 år i tiden… Förutom att det är omodernt och tillhör det förgångna att bestämma för människor vad de ska tro på, så är det ett fundamentalt övergrepp på religionsfriheten. I artikel 18 om FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter kan vi läsa följande:

1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget
val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor,
andaktsutövning eller undervisning.
2. Ingen får utsättas för tvång som kan inskränka hans eller hennes frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val.
3. Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna  säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.

SD Huddinges förslag hamnar ur alla vinklar och vrår på kollisionskurs med dessa tre punkter ur artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter.

Argumentet är att muslimer ska integreras såväl religiöst som kulturellt och stöpas in i den svenska normen. Sverige står inför, och är under, en ”islamisering” som måste stoppas till varje pris. Muslimer förknippas ideligen och i inkonsekvensens namn med radikal islamism. Enligt SD och ”sverigevänner” (läs muslimhatare) har islam förklarat krig mot såväl Sverige som svenskarna.

”Islamiseringen” och krigsförklaringen

Det pratas och tjatas oupphörligen om ett inbördeskrig som inför våra ögon pågår i vårt land. Hotet om ”islamisering” är egentligen inget nytt, då SD ständigt har rabblat detta mantra sedan åtminstone 2009 – året då Åkessons berömda debattartikel publicerades i Aftonbladet. Det är med andra ord kanske inte så nytt och innovativt när allt kommer omkring?

SD Huddinges konkreta förslag, och uppriktiga uppmaning till Svenska kyrkan, om tvångskristnande av Sveriges befolkning är däremot ny. Det är också ett naturligt steg att ta för SD i deras värv.

SD har kanske glömt att högerextremister ständigt propagerar för en myt om att islamister är här i Sverige endast för att missionera och tvångskonvertera kristna och ateister till islam. Har han månne missat att han propagerar exakt likadant och lika världsfrånvänt?

De abrahamitiska religionerna har samma gud

Att SD inte har förstått hur religionerna hänger ihop blir smärtsamt uppenbart när Boström häver ur sig att

Det går inte att samtala med andra som har en så pass annorlunda syn på så mycket. Vi anser att det finns en väsensskild skillnad mellan kristendom och islam.

Det Boström i synnerhet, och SD i allmänhet, inte har insikt i är att islam, liksom kristendom och judendom, är en abrahamistisk religion, vilket innebär att de är delar av samma ”träd”.

All religiös fundamentalism är av ondo. Detta gäller oavsett vilken religion det handlar om. Om nu islam ska förbjudas, vilket förslaget i praktiken innebär, så borde i rimlighetens namn all religion förbjudas och ateism vore följaktligen det enda riktiga. Idén från SD Huddinge är såväl verklighetsfrånvänd som ologisk och människofientlig.

Generalfelet i denna specifika verklighetssyn är att SD, sin vana trogen, drar alla muslimer över den islamistiska kammen. Det går inte att skuldbelägga människor mot bakgrund av åsikter, tankar och handlingar hos en klick individer.

Alla ska tvångskristnas

Boström ger oss svar på åtminstone en av de två frågor jag ställde tidigare. Ja, människor som inte har någon tro alls ska kristnas. Det är inte särskilt vågat att dra slutsatsen att kristnandet också innefattar de som har en annan tro än kristendom och islam. Mot bakgrund av SD:s antisemitiska historia, och också nutida retorik om judar och judendom, så är risken överhängande att den kristna missionen innefattar även judar.

Om jag skulle drista mig till att formulera ett svar på min andra fråga så skulle det kunna se ut ungefär så här:

Hur det här tvångskristnandet av människor ska gå till är höljt i dunkel. Detta baserar jag dels på att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder och dels på att det, i enlighet med Svenska kyrkans värderingar, kommer att bli svårt att utan tvång, få kyrkan att omvända svenskarnas tro. Möjligheten som jag ser det är en förändring av grundlagen och ett SD med majoritet i Riksdagen, med andra ord sverigedemokratisk diktatur.

Vilka är SD att bestämma för människor vilken tro vi ska ha?

Arnold Boström, SD i Huddinge och SD i resten av landet ger oss oförtrutet nya, och alltmer innovativa, exempel på hur de befinner sig i sitt eget parallella universum.

Bonusfråga: Är Sverigedemokraternas ideologi förenlig med Svenska kyrkans värderingar?

P.S. Gå och rösta i kyrkovalet på söndag.

Tidigare artiklar i serien om SD:s parallella universum:

SD:s parallella universum – Abortmyten
SD:s parallella universum – Klimatförnekarna
SD:s parallella universum – Väljarsympatierna

Invandrare tung budgetbelastning

Artikel av Johannes Fredrikson och Thabo ‘Muso

Invandring och ekonomi är ett ämne som ofta debatteras och diskuteras. Tonläget är inte sällan högt och åsikterna är många men det är inte alla som presenterar sina argument tillsammans med innovativa och gedigna matematiska uträkningar. Det är därför inte konstigt att sådana inlägg i debatten får stor spridning bland de mer matematiskt kreativa väljarna. Det är dags att titta lite närmare på ett sådant exempel.

Nu när det är höstbudgettider har artikeln ”Björn Olanders: 320 MILJARDER KR FÖR INVANDRING I BUDGET 2017” om regeringens tidigare vårdbudget börjat cirkulera på Facebook. Artikeln finns publicerad på hemsidan ”Svenska dissidenter”, som kortfattat beskriver sig enligt följande:

Svenska Dissidenter är en sida med vanliga bekymrade medborgare och skribenter, som försöker vara en motpol till det vänsterliberala etablissemanget. Vi är trötta på landets vänsterliberala journalister som delar säng med makthavarna och granskar folket istället för makten.

Svenska Dissidenter är en ‘nättidning’ som så många andra, vi skriver artiklar, krönikor och bevakar händelser i våra granskningar. Vi skriver i huvudsak om vad som sker i vårt eget land Sverige, men självklart täcker vi även in händelser från andra delar av världen. Vi anser oss inte själva som ‘höger’ eller ‘vänster’, utan tycker vi kan placera oss relativt neutralt, vi skriver rom(sic) det vi tycker illa om vare sig det kan anses politiskt korrekt eller inte. Vi tar inte ställning, vi skriver.”

Tidningen gör reklam för klädföretag som bland annat säljer jackor med namn som ”Viking Divison” och har SS-runor.

En av de senaste artiklarna på hemsidan utgörs av ett grävande reportage om familjen Rothschilds 25-punktsplan för att ta över världen genom att dess icke-judiska befolkning drabbas av finansiella katastrofer, massvält och drogmissbruk. Bland mycket annat.

Budgetgranskning

Men nog om den neutrala tidningen ”Svenska dissidenter”, låt oss granska deras föredömliga granskning av vårbudgeten.

Metoden för författarens beräkning av invandringens påverkan på budgeten beskrivs så här:

“S+Mp-regeringens nya vårändringsbudget 2017 visas nedan. Sveriges befolkning uppgick den 31 december 2016 till 9.995.153 personer (källa SCB). Från 1980 t o m 31 december 2016 har Migrationsverket beviljat 2.127.423 uppehållstillstånd varav 586.192 flyktingar (27,6%), 847.735 anhöriginvandrare (39,8%), 234.148 Arbetsmarknadstillstånd/PUT (11%), samt 459.348 Övriga (=21,6% Gäststuderande, Adoptivbarn, EES samt tidsbegränsade) !!

Observera att sedan 1980 är endast 1 av 9 är arbetskraftsinvandrare, drygt 6 av 9 flyktingar och/eller anhöriga samt knappt 2 av 9 gäststudenter samt tidsbegränsade och/eller EESare/gästarbetare!! Andelen utrikesfödda i första generationen uppgick den 31 december 2016 till 1.787.497 personer eller 18% av befolkningen (källa SCB).”

Låt oss för enkelhetens skull utgå ifrån att alla statistiska uppgifter i citatet stämmer. Ett antal frågor inställer sig mot bakgrund av texten.

Hur många av alla dessa invandrade människor finns kvar i Sverige?

Om en av nio personer, eller 236.380 av de totalt 2.127.423 personer som beviljades uppehållstillstånd i Sverige kom hit som arbetskraftsinvandrare, vad hände med övriga 1.891.043 personer?

Kan man möjligtvis, rent hypotetiskt tänka sig att en del började förvärvsarbeta? Kan man till och med vara så pass djärv att föreställa sig att majoriteten, eller en absolut majoritet av dem började förvärvsarbeta?

I motsatt riktning skulle man kunna hävda att författaren mörkar statistik om EU-medborgare som flyttar till Sverige och inte behöver söka uppehållstillstånd innan de kommer hit och inte heller med omedelbar verkan efter att de flyttat till Sverige.

Mot bakgrund av att författaren skriver om ”utrikesfödda i första generationen”, är det motiverat att fråga sig vilka som kan tänkas vara utrikesfödda i andra generationen? Är det personer som är födda i Sverige men som ändå skall räknas som utrikesfödda? Ett förtydligande skulle kunna vara på sin plats.

Bodström och utredningar

Författaren skriver vidare:

”Enligt Utredningar/Thomas Bodström, S, utför invandrare 2-3 ggr fler brott än inhemska medborgare. Ur dessa uppgifter går kostnaden för invandring avläsas och beräknas enligt följande från vårbudgeten 2017:”

Den intresserade kanske frågar sig vilka ”utredningar” som Thomas Bodström har gjort gällande brottslighet.

Bodström har emellertid inte arbetat med några övergripande utredningar om brottslighet i Sverige. Varken som minister eller privat.

Det skall dock sägas att herr Bodström har en omfattande erfarenhet av brottslighet enär han arbetat som försvarsadvokat. Bland annat för den tidigare socialdemokratiske riksdagspolitikern och mångmiljonären Jan Emanuel.

Bodström har även författat ett antal romaner, av vilka samtliga fått svidande kritik i medierna. Inget av detta arbete kan dock kvalificeras som kriminologisk forskning.

Så vilken eller vilka utredningar är det som Bodström skulle ha arbetat med? Och om han har arbetat med sådana utredningar, hur kan de utredningarna ha kunnat komma fram till att invandrare  begår ”2-3 ggr fler brott än inhemska medborgare”?

Skulle Bodström ha dragit slutsatsen att invandrare inte kan bli svenska medborgare, eller är det författaren som drar den slutsatsen och i så fall är den slutsatsen korrekt?

Statistik ljuger inte

Men låt oss tränga djupare in i den föredömligt detaljerade, redigt uppställda statistik som författaren presenterar.

20993968_10155766314940712_5065531694685133079_n

Något som står ut vid en första anblick är procentsatserna som anger invandringens del av kostnaderna för varje budgetpost. Invandringen står alltså för exakt 18% av kostnaderna i 18 av 27 utgiftsområden och 36% i 6 utgiftsområden.

Enligt de uppgifter som presenteras innan tabellen framkommer det att 18 procent av Sveriges befolkning är ”utrikesfödda i första generationen”. Man får anta att denna siffra ligger till grund för att just 18% är en så vanligt förekommande andel i tabellen.

Det är en imponerande övning i matematisk stringens, tyvärr får man aldrig reda på hur fördelningen ser ut inom de olika budgetposterna. Är fördelningen av invandringens kostnader vad gäller Miljö- och naturvård densamma för Supermiljöbilspremien som för Kemikalieinspektionen?

Är kostnadsandelen densamma för Försvarets radioanstalt som för Strålsäkerhetsmyndigheten? Om inte, hur ser fördelningen ut?

Är det närvaron av invandrare i Sverige som fördyrar Sveriges försvarskostnader med 18% eller hade staten kunnat satsa 18% mer på försvaret om det inte fanns invandrare i Sverige?

Att invandringen står för exakt 18% av kostnaderna i 18 av 27 utgiftsområden är ett väldigt sammanträffande, för själva metoden kan det väl ändå inte vara fel på?

Man får inte heller reda på hur diverse komplicerande faktorer har tagits i beaktande, vilket hade varit både spännande och lärorikt. Istället lämnas man som läsare tyvärr kvar med en hel del frågor.

18% av EU- avgiften, 5.33 miljarder kronor, står tydligen i direkt korrelation till andelen utrikes födda. Hur EU-avgiften skulle bli dyrare genom att fler människor flyttar till Sverige framgår inte.

Ännu mer komplicerat blir det när man sneglar mot de poster som inte innehåller siffran 18%. Ta posten ”Rättsväsende” till exempel, Där uppgår invandringens andel av kostnaderna till 50%. Hälften kan kanske ses som en relativt stor andel, men tar man 18 (andel utrikesfödda i procent) och multiplicerar med ”2-3” (invandrares överrepresentation i brottsstatistiken) så blir det 50%. Typ.

Multiplicerar man med 3 blir siffran 54% men här jobbas det med intellektuell integritet och avrundas neråt till 50%, vilket är föredömligt.

Och i motsatt riktning, hur pass överrepresenterade är inte invandrare som anställda i en massa yrken som kostar landstingen väldigt många miljarder?

Hur är det t ex med förare av tunnelbanor och pendeltåg? Borde eller kunde staten ha satsat 18% eller mer i utökade utgifter på kollektivtrafik om invandringen inte fanns? Eller/och är det invandringen som belastar oss i onödan med 18% av kollektivtrafikskostnaderna?

Eftersom artikeln inte berör kostnader för landstingen, hoppas vi på Motargument att författaren till artikeln gräver vidare i den frågan utifrån samma utmärkta vetenskapliga metod.

Brottslighet kostar

Efter redovisningen av kostnaderna för invandringen följer en lista med 22 punkter som uppges visa olika brottstyper som ökat mellan åren 2015-2016, eller där antalet brott enbart anges utan jämförelse.

Dessvärre redovisar inte författaren hypoteser kring varför brottsstatistiken ser ut som den gör, samtidigt som han bedömer att Sverige är på väg att bli ”ett laglöst land”.

Några väsentliga observationer görs emellertid och dessa är värda att återge:

”Stenkastning mot polis, ambulans, brandkår, brevbärare och varutransporter (oregistrerad, men polisen skall börja räkna)

Skall polisen börja räkna stenar som misstänkts ha kastats mot polis, ambulans, brandkår, brevbärare och varutransporter?

Författaren fortsätter:

”Mycket stort antal migranter; tiggare, ficktjuvar, vägpirater, bärplockare, prostituerade, svarttaxichaufförer, m m. (oregistrerat, MSB & BRÅ har inte kontroll) m.m.”

Författaren har skarpsynt noterat att varken Myndigheten för Samhällsskydd eller Brottsförebyggande rådet har kontroll över bland annat antalet bärplockare och prostituerade i Sverige. Så illa är det.

Han passar även på att kritisera komikerna Henrik Schyffert och Magnus Betnér för att de enligt honom hävdar att Sverige aldrig har varit tryggare. Det är oklart varför.

Efter denna övning i hård vetenskap kan det vara nyttigt att begrunda med hjälp av musik. Särskilt denna låt som Motargument rekommenderar.

Tryckfrihetsförordningen skyddar inte nazister

När en del riksdagspolitiker får frågan om de utifrån FN:s rasdiskrimineringskonvention är beredda att kriminalisera nazistiska organisationer, brukar några av dem föreläsa om att Sverige har en 250 år gammal tryckfrihetsförordning.

Visserligen har tryckfrihet inte i sig något med politisk organisering att göra, men däremot med åsiktsfrihet. Den intressanta frågan är hur det såg ut när tryckfrihetsförordningen tillkom. Kunde skrifter tryckas hur som helst utan att det var förbjudet?

Säg t ex att någon efter tryckfrihetsförordningens införande kritiserade Gustav III. Gick det för sig?

Nej. Bara några år efter tryckfrihetsförordningens införande, gjorde kung Gustav III en revision av denna författning.

Den mest försåtliga och, med avseende på effekten, viktigaste förändringen uppträdde i den fjärde paragrafen, om boktryckarens hantering. Paragrafen var i det närmaste oförändrad. Liksom tidigare kunde boktryckaren undgå ansvar för straffbara skrifter om han uppgav och kunde bevisa författarens identitet.

En mening hade dock tillkommit: Om förseelsen gällde den form av politiska brott som definierades i den andra paragrafen kunde boktryckare inte svära sig fri utan skulle plikta lika med författaren, det vill säga han hotades med dödsstraff. Med denna förändring hade Gustav III fått ett effektivt verktyg med vilket han kunde kväsa alla oppositionella yttringar.

Orden är skrivna på sid. 35-36 av Jonas Nordin i uppsatsen ”1766 års tryckfrihetsförordning”. Nordin är forskare och historiker och hans uppsats är publicerad av Kungliga Biblioteket.

Förra året besökte jag Stockholms stadsarkiv, som höll föredraget ”Dödsdömd av kungen 1779” och som handlade om tryckfrihetsförordningen när den fyllde 250 år och då fokuserade på brottmålsrättegången mot en förläggare som i skrift hade kritiserat kung Gustav III.

Mot denna bakgrund kan vi konstatera två saker:

1. Gustav III hade med absolut största säkerhet låtit halshugga alla ansvariga för Nordiska Motståndsrörelsens hemsida och det med stöd av tryckfrihetsförordningen. Han hade även och med stöd av 1766 års tryckfrihetsförordning, kunnat döma alla som förespråkade Sveriges omvandling till republik, till döden.

Som en parentes kan nämnas att kung Gustav III var den kung som införde en lag enligt vilken judar fick rätt att bosätta sig i Sverige. Hade Nordiska Motståndsrörelsens nazister kritiserat kungen i skrift för den saken, hade också risken för halshuggning av dem allihopa, hängt i luften.

2. Alla riksdagspolitiker som i mästrande ton försvarar svenska nazisters rätt att verka politiskt med stöd av tryckfrihetsförordningens 250 år gamla historia, vet inte vad de talar om.

Jag hoppas därmed att alla riksdagspolitiker informeras om att det är irrelevant att predika om tryckfrihetsförordningen när vi talar om organisationsförbud för nazister i Sverige.

I rest my case, Your Honor!

Källa:

Jonas Nordin: 1766 års tryckfrihetsförordning – Bakgrund och betydelse