Etikettarkiv: vetenskap

BRÅ-rapporten: Om BRÅ och kakafonin

Det kanske inte låter som en bestseller, men intresset har varit exceptionellt stort för en vetenskaplig rapport från BRÅ. Och debatten har tidvis gränsat till kakafoni. Det finns en huvudperson i denna storm av kritik. En person som nämns överallt på sociala medier som den som har ”visat att BRÅ ljuger”.


Jag ska försöka att leda er igenom det inträffade steg för steg.

Förra året fick BRÅ regeringens uppdrag att utreda vad den rapporterade ökningen av sexualbrott kan bero på. Den 27 och 28 maj publicerar BRÅ två rapporter med koppling till detta uppdrag. Båda handlar om sexualbrott men vinkeln skiljer sig åt. Den ena handlar om att det är svårt att få fler fällande domar av de sexualbrott som blir anmälda. Det är en mycket intressant och viktig fråga med tanke på att bara cirka 5 % av alla polisanmälda sexualbrott leder till fällande dom. Den andra rapporten handlar om hur sexualbrotten har utvecklats över tid, och vad en observerad ökning beror på. Somliga redaktioner blandar ihop de båda rapporterna. Men det är den andra rapporten som egentligen väcker uppmärksamhet. Alla stora redaktioner skriver/sänder referat och intervjuer med rapportens författare. Vad är det då som väcker så stort intresse?

Om asylsökande och sexualbrott

Det handlar om en fråga som diskuteras på 6 av rapportens 116 sidor: ”Med hänsyn till den offentliga debatten om sambandet mellan flyktingtillströmningen 2015 och ökningen av polisanmälda och rapporterade sexualbrott i NTU, har Brå gjort vissa övergripande analyser för att försöka pröva frågan.”

Och BRÅ:s slutsats är att deras analyser ”inte talar för att flyktingtillströmningen 2015 skulle kunna svara för annat än en liten del av ökningen i den rapporterade utsattheten i NTU 2016.”

Detta är vad hela stormen handlar om. En hypotes och ett test och ett resultat.

Men reaktionerna från sedvanligt håll på sociala medier var omedelbara och präglades av upprörda känslor.

Rapporten måste vara fel!

Ja. Detta är alltså hela berättelsen.

Jag har själv försökt kommentera denna rapport i dels ett inlägg som reder ut vad som står på de där specifika sidorna om en eventuell koppling mellan flyktingvågen 2015 och sexualbrott, men också ett inlägg som handlar om det som jag sedan länge anser är det stora problemet – innan vi kan svara på frågan VARFÖR det har ökat måste vi först veta OM det har ökat.

Det här inlägget ska istället handla om själva debatten kring rapporten, en bitvis bisarr sak som speglar hur den offentliga debatten i Sverige har hamnat i personangrepp, konspirationsteorier och hat. Låt mig försöka bena ut VARFÖR BRÅ:s slutsatser väcker så starka känslor och HUR försöken att misskreditera BRÅ och dess representanter har sett ut.

VARFÖR väcker BRÅ:s slutsatser så starka känslor?

Den första frågan låter sig enkelt besvaras. Det finns en högljudd minoritet i Sverige som anser att det redan är avgjort att ökningen i den rapporterade utsattheten i NTU 2016 beror på flyktingtillströmningen 2015. För dem behöver saken egentligen inte utredas alls. All information som motsäger deras fast förankrade övertygelse möts med vrede – oavsett på vilket sätt eller med vilka belägg denna information framförs.

Det paradoxala är samtidigt att om BRÅ hade kommit till en annan slutsats så hade denna myndighet istället fått beröm. Det handlar här om en djupt ovetenskaplig attityd till empirisk forskning, och en tydlig politisering.

HUR har försöken att misskreditera BRÅ sett ut?

Den andra frågan är litet mer invecklad.

Hur ser försöken att misskreditera BRÅ och dess forskare ut?

Det finns tre aspekter på dessa försök att misskreditera BRÅ och dess forskare. Den första handlar om själva den vetenskapliga metoden. Den andra rör kopplingen mellan vetenskap och media. Och den tredje rör diskussionsklimatet i vårt land.

1. BRÅ:s rapport har kritiserats för att vara undermålig rent vetenskapligt. Detta är dumheter. Rapporten är mycket tydlig med hur frågan kan besvaras inom ramen för just den här studien. Och man använder standardmetoden som alltid används vid alla empiriska undersökningar: Man ställer upp en hypotes om ett möjligt samband och sedan undersöker man om man hittar något sådant samband. När man inte hittar något samband så säger man det: ”Vi hittade inget samband”.

2. När vetenskapliga resultat ska presenteras i media förenklas formuleringarna. ”Vi hittade inget samband” blir ”Det finns inget samband”. Detta är standard i media och något som man i och för sig kan ha invändningar emot. Men då bör man rikta sig till journalisterna som refererar, och man bör reagera varje gång media förenklar på detta sätt – inte bara när det handlar om en rapport vars slutsatser man ogillar.

3. Diskussionsklimatet har präglats av grova personangrepp på namngivna forskare och konspirationsteorier om att BRÅ ”mörkar” sanningen.

”Han har visat att BRÅ ljuger”

Det finns en person som mycket ofta lyfts fram av personer som har sin uppfattning klar om att det finns en koppling mellan senare års flyktingvåg och sexualbrott.

Tino Sanandaji.

Han blev intervjuad i SvD om sin kritik och han skrev också ett inlägg om saken. På kommentarsfält och i mängder av inlägg på Facebook framhålls han som ”den som vågar säga sanningen”, ”den som har avslöjat BRÅ” och ”den som har visat att BRÅ ljuger”.

Det är samtidigt ganska uppenbart att de allra flesta som hyllar honom varken har läst rapporten eller riktigt begriper vad alltihop handlar om. De ser bara att BRÅ påstår att det inte finns någon koppling mellan sexualbrott och utländska män – en koppling som utgör en av grundpelarna för många på högerkanten. Och de ser att Sanandaji påstår att BRÅ har fel.

Det räcker. De ställer sig på hans sida.

Men jag ser också en del mer sansade bedömare som tycks tro att det finns någon substans i Sanandajis kritik.

Jag tänkte därför analysera några detaljer i Sanandajis text kring BRÅ:s rapport.

Här är texten skärmdumpad med understrykningar av några saker som jag exemplifierar:

Låt oss börja med Sanandajis retorik. Han är en person som ofta framhåller att han har disputerat i nationalekonomi. Men hans retoriska nivå är knappast forskarens.

  • Han använder systematiskt negativa signalord om dem han kritiserar – de ägnar sig åt ”tricks” och ”lägger dimridåer” – allvarliga anklagelser, men här framförs de utan några som helst belägg.
  • Han blandar systematiskt ihop begrepp som en forskare på området skulle vara noga med att hålla isär, och som är nyckeltermer i detta sammanhang, som invandrare – asylsökande – flykting – utrikes född.
  • Han ägnar sig åt grova personangrepp som i de inledande orden, där han utgår från att hans läsare redan har en mycket negativ bild av professor Jerzy Sarnecki:

Detta är knappast en forskares retorik. Sanandaji exemplifierar det diskussionsklimat som förfaller till personangrepp och ogrundade insinuationer. Jerzy Sarnecki har i många år utsatts för mycket grova personangrepp, angrepp som ibland också har varit explicit antisemitiska, inte bara från öppet nazistiska grupper utan även från politiska företrädare för SD. Det Sanandaji gör här är att rida på det hat mot Sarnecki som han vet finns i den krets av följare han har.

Sanandaji citerar i (2) ett längre stycke ur rapporten med inledningsorden att ”BRÅ förklarar i sin rapport att de överhuvud taget inte undersökt invandrares sexualbrott”. I en mening är detta helt korrekt – BRÅ har inte undersökt invandrares sexualbrott. Faktum är att själva ordet ”invandrare” helt och hållet lyser med sin frånvaro i rapporten (om man undantar en referens till en studie från 1996 i litteraturförteckningen). Det rapporten genomgående diskuterar är personer som är utrikes eller inrikes födda, personer med utländsk eller svensk bakgrund samt asylsökande. Att Sanandaji tycker att dessa begrepp och distinktioner är onödiga att bry sig om visar också att han inte agerar som forskare utan som – nåt annat. Här är båda citaten:

Som synes klipper han citatet så att den sista meningen inte finns med. Där framgår att denna fråga kommer att belysas i en större studie som BRÅ har inlett under våren 2019.

Men Sanandaji fortsätter med insinuationer om avsiktlig manipulering av data: ”Tricket är att använda en noisy statistik som närmast garanterar att man inte får några samband”. Återigen – retoriken.

Men det mest anmärkningsvärda i Sanandajis text är ändå hans påståenden om vetenskapliga metoder.

Läs följande citat (3):

Låt oss titta på just detta påstående och dela upp det i två delar:

”Brå undersöker inte invandrare, de undersöker inte vem som begick brott”

Detta är helt korrekt – förutom det där med att BRÅ i rapporten aldrig pratar om invandrare över huvud taget. Att BRÅ i denna rapport inte går in i detalj på vilka som har begått specifika brott beror på det uppdrag de fick av regeringen och syftet med just denna rapport:

”I uppdraget till Brå har också ingått att i den mån det är möjligt ge en bild av gruppen gärningspersoner. Det har inte varit möjligt att närmare belysa denna grupp på grundval av vare sig genomgången av anmälningar eller analysen av uppgifter i NTU. Det beror på att uppdraget avser den självrapporterade utsatthet för brott, där det endast finns uppgifter om gärningspersonernas kön, ålder och relation till den brottsutsatta, respektive anmälda brott, där det ingår en stor andel brott där det saknas en identifierad misstänkt.”

Men för Sanandaji är detta bara ett bevis för att BRÅ mörkar. Att de tricksar och lägger dimridåer.

Att det i rapporten samtidigt påpekas att en mer fördjupad analys av ämnet har påbörjats av BRÅ, där även andra data ska plockas in – det väljer han att inte nämna.

Besynnerlig syn på vetenskap

Andra delen av citat 3 är än mer besynnerlig. Det handlar om någon sorts metodkritik. Han påstår att ”i vetenskapliga temer har deras metod extremt låg power men drar slutsatser från absence of evidence”.

Som gammal vetenskapsfilosof tar jag mig för pannan. Vad menar han?

Ända sedan Sextus Empiricus dagar år 200 f Kr, har det varit allmänt känt att en frånvaro av bevis inte är ett bevis på en frånvaro. Hela den flerhundraåriga diskussionen kring induktionsproblemet utgår från denna insikt.

I klartext betyder detta att det aldrig går att slutgiltigt bevisa att två fenomen INTE har något samband – bara att vi inte har hittat något samband trots att vi har letat väldigt noga. I de allra flesta praktiska sammanhang är detta fullt tillräckligt. Och i de empiriska vetenskaperna är detta standardmetoden.

Man försöker utröna om ett samband finns, man letar noga och hittar man inget samband, så hittar man inget samband.
Detta är elementärt. Och det är just detta som BRÅ gör.

Rapporten noga genomförd

Det är naturligtvis viktigt hur man som forskare formulerar sig. Särskilt när man lägger fram resultat av en undersökning. Men jag har inte kunnat hitta ett enda exempel på att rapportens författare skulle slarva härvidlag. De säger inte att det inte finns något samband utan är mycket noga med att ”de inte har funnit något samband”, och de är också ytterst noga med vilka data de använder sig av, vilka begränsningar dessa data har och vad de anser att man kan dra för slutsatser av undersökningen. Och de hänvisar till att en mer genomgripande studie pågår.

Tillvägagångssättet är helt korrekt och alltså standard inom alla empiriska vetenskaper. Givetvis kan en studie kritiseras för att inte ha letat tillräckligt ordentligt. Men att som Sanandaji påstå att BRÅ:s metod är ”oseriös” är nonsens. Hans påstående faller tillbaka på honom själv. Och den som har kunskap om vetenskaplig metod ser igenom hans retorik. Den är ihålig.

Sanandajis målgrupp

Sanandajis målgrupp tycks dock vara personer som inte har en aning om vad han pratar om. De tycker uppenbarligen att det låter bra – och de länkar och instämmer. Men det är oklart vad de egentligen instämmer i, mer än att Sanandaji har ”visat att BRÅ har fel”.

Som sagt – man tar sig för pannan.

Sanandajis övriga invändningar är av samma kaliber. Om han själv är fullt så okunnig som han framstår här, det låter jag vara osagt, men hans retorik är sådan att folk som vill tro att det pågår en konspiration slukar hans ord utan att tugga.

Låt mig därför bara avsluta med några ord av poeten Erik Axel Karlfeldt.

Han skrev om Fridolin att
”han talar med bönder på böndernas sätt
men med lärde män på latin.”

Sanandaji pratar med bönder på latin.
En hemgjord variant av latin.

Källor:

BRÅ: Begränsade möjligheter att öka uppklaringen av våldtäkter

BRÅ: Utvecklingen av sexualbrott

BRÅ-rapporten: Ingen koppling mellan flyktingar och sexualbrott

BRÅ-rapporten: Innan vi svarar på VARFÖR det har ökat, måste vi först veta OM det har ökat

SvD: Brå-rapporten om sexbrott kritiseras: ”Politiserad”

Tino Sanandajis Facebook-inlägg

Tino Sanandaji: Med BRÅs logik har en påse chips om dagen ingen effekt på övervikt så länge det inte förklarar hela viktuppgången

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 3)

I en lång krönika målar Rolf Malm på Samhällsnytt med breda penseldrag upp en bild av Sverige som ett land på randen till ett inbördeskrig. Han pratar vidare om ett land vars regering inte bryr sig om vad han menar är en skenande brottslighet med ett dödligt våld som direkt eller indirekt drabbar hundratusentals svenskar.


Malm skriver i en krönika på den alternativa mediebloggen Samhällsnytt om ett Sverige i fritt fall. Han menar att regeringen blundar för den närvarande krissituation som Sverige står inför. Malm menar att Johansson, när varningslamporna i kontrollrummet blinkar, släcker lamporna för att ignorera problemet med den skenande brottsligheten. Sanningen är att Johansson uttalat sig officiellt på detta sätt på regeringens hemsida just om den organiserade brottsligheten.

Malm påstår:

”Landets justitieminister provocerar dagligen svenska folket genom att intill gränsen för ren mytomani förneka en allt brutalare verklighet. Nedlåtande behandlar han det svenska folk för vilkets trygghet han har ansvaret som naiva dumskallar. Hundratusentals svenskar är direkta eller indirekta offer för den kriminalitet som alltmer liknar inbördeskrig – men deras lidande bagatelliserar ministern med löjeväckande lögner till förmån för brottsligheten.” (Källa: Samhällsnytt)

regeringens hemsida kan vi se ett klipp som motsäger Malm:

”Att knäcka den organiserade brottsligheten och förhindra nyrekryteringen dit, att förstärka kampen mot terrorismen och en långsiktigt hållbar migrationspolitik – det är de tre viktigaste frågorna under mandatperioden för justitie- och migrationsminister Morgan Johansson.” (Källa: Regeringen.se)

Brottsligheten i verkligheten

Om vi börjar med att bemöta Malms påstående om den dramatiskt tilltagande brottsligheten så kan vi i BRÅ:s statistik se att den brottskategori som ökat drastiskt är misshandel och sexualbrott.

Mängder av rapporter och artiklar har skrivits med analyser av dessa data. Jag lägger därför ingen energi på att återuppfinna hjulet här. Önskar man läsa mer om exempelvis sexualbrottsutvecklingen i Sverige och tänkta orsaker kring detta finns exempelvis Kristoffer Örstadius genomgående artikel i DN på ämnet som förklarar detaljerna bra. Maria Robsahm gör en mer djupgående analys i en nyligen publicerad artikel.

Robsahm redogör för hur statistiken ska förstås och går igenom statistiken och förklarar samt kopplar samman övriga relaterade argument, såsom att antalet mordoffer har minskat eftersom akutsjukvården ska ha blivit så mycket bättre. Detta argument håller inte, eftersom antalet intagna patienter utsatta för grovt våld har minskat.

Stöld, rån och misshandel tillhör de brott som har minskat. Förmögenhetsbrotten utgör merparten av all brottslighet – ca 60 procent. Om man undantar datorbedrägeri så har förmögenhetsbrotten minskat med 16 procent eller från 9 340 till 7 808 sedan 2009.

Den polisanmälda misshandeln har också minskat. Det handlar om 12 procent från 928 till 816 anmälningar per 100 000 invånare.

Detta är alltså den polisanmälda brottsligheten.

När det gäller misshandel så bekräftas minskningen av Socialstyrelsens statistikdatabas över personer som vårdats för övergrepp av annan. Det har minskat även där. (Motargument)

Nazismen hos Sverigedemokraterna

Vidare menar Malm att bland annat SD:s väljare inte räknas. SD har  fått den representation i riksdagen som alla andra partier fått i proportion till antalet röster. Vår svenska proportionella demokrati innebär inte att alla partier ska ha proportionerlig representation i regeringen. SD har samma proportionella makt som samtliga partier i Sveriges riksdag, regeringsmakten fördelas mellan partier som förväntas kunna samarbeta med varandra.

Senare i Malms krönika hävdar han att Löfvens liknande av SD med nazister är felaktig. I en debatt i programmet Agenda 2016 sa Löfven att Sverigedemokraterna var ett nazistiskt och rasistiskt parti.

Löfven kom senare under en intervju att ta tillbaka att han kallat Sverigedemokraterna för nazister och korrigerade sitt uttalande till att istället säga att ”Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti med nazistiska rötter”.

Detta påstående upprepade Löfven under en intervju med SVT:s Mats Knutsson. Det var när de väl tillskansat sig makten som nazismen utkristalliserades och blev tydligare.

Sverigedemokraterna har vid ett flertal tillfällen avslöjats att hysa medlemmar som har en nazistisk övertygelse som efter att de pekats ut av massmedia blivit uteslutna, dock lär det finnas åtskilliga medlemmar aktiva i Sverigedemokraterna kvar i partiet.

Vidare gör sig Malm skyldig till en ohederlig debatteknik, då han menar att det rör sig om en miljontals ”patrioter” i Sverige som omnämns som nazister. Det framgår inte vilka till att börja vilka ”miljoner människor” som Malm syftar på.

Sveriges politiska läge

Malm pekar dessutom på det faktum att LO satsat miljontals kronor på Socialdemokraternas val även fast många av LO:s medlemmar röstar på SD. LO är den arbetarorganisation som grundade S. Om man som medlem inte stöttar S kanske man ska välja en fackförening som är opolitiskt bunden. LO och S brukar kallas för de två benen i arbetarrörelsen där LO står för det fackliga benet och S för det politiska.

Skärmavbild 2019-02-24 kl. 22.11.29
Skärmdump från Valmyndigheten

Malm gör sedan ett nummer av att peka ut Centerpartiet som ett parti vars väljare flyr partiet som gräshoppor medan Kristdemokraterna ökat som en fenixfågel. det är en analys som är svårförståelig, då C under valet 2018 fick ett resultat på 8,61 % medan KD fick ett valresultat på 6,32 %.

Dessa resultat ger en skillnad mot föregående val på -2,5 procentenheter för C och +1,75 procentenheter för KD. Skillnaden mellan partierna innebär 4,75 procentenheter mellan valen 2014 och 2018. Vidare hävdar Malm att riksdagspartierna inte vågar tala klarspråk om de två ”elefanterna i rummet”.

Invandrarna, den ständiga syndabocken

Malm syftar dels på integrationsfrågan, som han menar är ett katastrofalt misslyckande, och dels på ”koldioxidskräcken”. Vilka problemen är med integrationen går Malm inte närmare in på. Inte heller framgår i hans text på vilket sätt han menar att ”koldioxidskräcken” utgör en ”elefant i rummet”.

En enkel sökning på riksdagen.se får man vid handen att det finns totalt 3 666 motioner lagda i riksdagen om integration och 1 722 motioner om koldioxid. Att säga att frågorna inte diskuteras i riksdagen är inte korrekt. Vidare menar Malm att invandrare som inte arbetat en enda dag i Sverige får en bättre pension än svenskar i samma situation vilket är helt felaktigt.

Den lägsta pension som utbetalas till alla svenskar oavsett bakgrund är garantipensionen och ligger på 8 254 kronor om man är ensamstående eller 7 363 kronor om man är gift. Motargument har tidigare knäckt myten om invandrares bidrag.

Skärmavbild 2019-02-24 kl. 22.14.04
Skärmdump från Skolverket

Malm gör en ansats till att skylla de sjunkande skolresultaten på utlandsfödda elever och påstår i sin krönika att så många som uppemot 70 % av alla utlandsfödda elever inte får godkända resultat i skolan. Även detta påstående kan bedömas som oärligt: efter en snabb kontroll i en rapport från Skolverket förvisso författad år 2016 så kan man se att skillnaden mellan elever födda i Sverige och elever som är utlandsfödda endast ligger på ungefär fem procentenheter.

Givetvis blir skillnaderna större om man jämför elever som invandrat efter skolstart. Dessa elever får det tuffare att ta igen åren i svensk skola som de missat. De behöver även tid för att lära sig svenska språket innan de kan tillgodogöra sig vår utbildning.

Motargument har tidigare avslöjat detta argument om att 70 % utlandsfödda elever inte får godkända resultat i skolan.En annan intressant ansats Malm gör är att påpeka att invandrare oftast väljer att bo i så kallade utanförskapsområden där en egen uppfattning om rättskipning skulle råda och där kultur och religion skiljer sig från andra områden. Jag har två frågor till Malm:

  1. Varför motsätter sig SD kategoriskt integration om det nu är viktigt att inte skapa dessa utanförskapsområden?
  2. Om du ankommer som invandrare till ett nytt land, är det då inte naturligt att du söker dig till människor med samma nationella bakgrund som du och din familj?

Malm lyfter frågan om hedersrelaterat våld och att ”ingen vågar tala” om problematiken kring detta. Detta är också en lögn. Med en enkel sökning kan man finna att 128 motioner lagts i riksdagen rörande hederskultur, 102 motioner rörande hedersvåld och hela 1 805 motioner kopplade till sökordet heder.

Därefter ger sig Malm i kast med våldtäkter och menar att merparten av samtliga våldtäkter begås av utlandsfödda män. Den enda uppgift av modernare snitt som återfinns och behandlar frågan, suynes vara den sammanställning som gjorts av Uppdrag Granskning.

Uppdrag Granskning undersökte 843 fall av våldtäkter och kom fram till att utomeuropeiska gärningsmän var överrepresenterade i statistiken. Vidare blandar och ger Malm mellan begreppen våldtäkt och sexuella ofredanden samt att Uppdrag Granskning tittat på antalet dömda människor medan Malm jämför med antalet anmälda våldtäkter.

Vidare hävdar Malm att i och med kvinnofridslagstiftningen som instiftades år 1280 fick kvinnor gå fria från våldtäkter då en man som dömts för kvinnofridsbrott dömdes till döden. Detta är en sanning med modifikation då denna lagstiftning snarare reglerade något som kallades brudrov där mannen kunde köpa sig fri för 40 marker, något som Motargument avhandlat i en tidigare artikel.

Skärmavbild 2019-02-24 kl. 22.15.04
Skärmdump från Omni

Malm menar vidare att mängden skjutningar och sprängningar ökat drastiskt och att antalet dödsskjutningar nu överstiger en i veckan. Enligt en artikel i Omni har det under 2018 varit 44 dödsskjutningar i Sverige, vilket innebär att detta påstående är felaktigt. Tidningsartikeln säger att vi haft fler dödsskjutningar än någonsin, så varför känner Malm sig nödgad att ljuga och spetsa statistiken?

Sveriges bostadspolitiska läge

Malm pekar vidare på att bostadslösheten har ökat drastiskt. Det är nog ett faktum som inte någon politiker har duckat för de senaste åren. Med en enkel sökning (återigen) på riksdagens hemsida bland motioner lagda på sökordet trångboddhet så får man en träfflista på 672 gjorda motioner.

Malm försöker att koppla ihop apotekens misslyckade försök att ha medicin i lager med invandringen. Det är oklart hur och varför.

På liknande sätt (?) försöker Malm koppla samman växande vårdköer med invandring utan någon förklaring hur dessa hänger samman. Malm pekar på att vi har lägst antal vårdplatser i Europa. Statistiken på området är emellertid mycket knapphändig. Sjukvård kan inte mätas i antal vårdplatser eller antal sängar som finns tillgängliga på våra sjukhus. Den måste snarare mätas genom en jämförelse mellan hur många som får vård av de som står i vårdkön. Många som arbetar i vården riktar kritik mot den här undersökningen.

Malm gör en poäng av att antalet beviljade uppehållstillstånd under 2018 är 150 000 stycken. Förutom att siffran är fel (den korrekta siffran är 132 696 stycken), har det i invandringsdebatten kommit att bli en myt som Motargument har knäckt tidigare.

Svensk klimatpolitik

Avslutningsvis slår Malm ett slag mot svensk klimatpolitik. Han menar att vårt koldioxidutsläpp tas upp av våra skogar samt att Sverige endast står för 0,2 promille av de totala utsläppen.

Sanningen kring Sveriges klimatkamp är att vi är ledande avseende våra miljömål och att om vi inte fortsätter vår kamp för att stoppa den utveckling som idag talar sitt tydliga språk om vart vi kommer att landa om vi inte gör något nu.

Sverige har idag en ledande roll i miljöarbetet vilket innebär att vi har möjlighet att ställa krav på andra nationer att göra mer med sina miljöomställningar. Det spelar ingen roll hur liten eller stor vår påverkan är globalt utan det handlar om vår trovärdighet när vi ställer krav på andra nationer.

I vanlig ordning har Rolf Malm producerat en krönika helt plockad ur luften, fullproppad av faktafel och uppenbara lögner. Många av lögnerna är upprepningar av gamla lögner som vi på Motargument redan har avslöjat medan andra är nya.

Jag uppmanar nu Rolf Malm att bemöta våra anklagelser om direkta och indirekta lögner i hans krönika.

Avslutningsvis vill vi passa på att påpeka att vi kommer att fortsätta att faktagranska och skriva uppföljande artiklar om Rolf Malms kommande alster.

Tidigare artiklar skrivna om Samhällsnytts falska Sverigebild:

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 1)

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 2)


Källor

BRÅ: Statistik utifrån brottstyper

Dagens Nyheter: Fakta i frågan – Har våldtäkterna ökat i Sverige

Läkartidningen: Fortsatt minskning av disponibla vårdplatser i Sverige

Metro: Här sprider SD adresser till planerade flyktingboenden

Motargument: Kvinnofridslagar

Motargument: Myt: Bidrag för invandrare

Motargument: Myten om de 132 696 uppehållstillstånden

Motargument: Påstående: ”70 % av invandrarelever i utsatta områden klarar inte godkända betyg”

Motargument: Samhällsnytt: ”Kriminaliteten i Sverige liknar alltmer inbördeskrig

Omni: Fler dödsskjutningar i år än någonsin

Omni: SD-politiker lämnar efter folkmordsliknelse

Pensionsmyndigheten: Garantipension

Regeringen.se: Att knäcka den organiserade brottsligheten är en av de viktigaste frågorna

Riksdagen.se: Motioner

Samhällsnytt: Rensa ut och börja om

Skolverket: Invandringens betydelse för skolresultaten

Sveriges miljömål

SVT: Kallade SD för nazister – nu anmäls Löfven till KU

SVT: Löfven om SD: ”Ett parti som attackerar medier kan inte få det avgörande politiska inflytandet”

SVT: Ny kartläggning av våldtäktsdomar: 58 procent av de dömda födda utomlands

Valmyndigheten: valresultat 2018

Wikipedia: Landsorganisationen i Sverige

”Ras” – att synliggöra ett normsystem

Det finns absolut ingen som helst poäng eller vetenskapligt stöd  idag för att dela in mänskligheten i olika ”raser”, den vetenskapliga rasismen är förkastad.  Faktiskt är det så att man sett att det är större variation inom en så kallad ”ras” än mellan ”raser”. Detta menar bland andra antropologen Thomas Hylland Eriksen. Däremot hindrar inte detta människor från att tänka i sådana termer, det vill säga att man har en föreställning om att olika ”raser” existerar.  Dessutom är det så att idag pratar man inte enbart om en form av rasism utan om rasismer.

I Sverige talar vi  sällan om ”ras”, varken som begrepp eller kategori. Inte heller diskuteras ”ras” i det offentliga eller i det privata. Däremot används begreppen etnicitet och till viss del kultur och religion flitigt. Begreppen har nästan kommit att ersätta och i praktiken innefatta ”ras”.

När det inte talas om ”ras” blir det också svårare att komma till bukt med olika former av samhällsproblem. Här syftar man på olika  typer av problem som vi ser i samhället – segregation, vardagsrasism och diskriminering. Den inställningen som finns till ”ras” idag i Sverige är vad man kallar ”färgblindhet” enligt Tobias Hübinette. Den ”åberopas med vad man kan kalla utopiskt argument, att utseendet inte spelar någon roll, eller åtminstone inte ska spela någon roll”.

Ras – att synliggöra ett normsystem

I ”Om ras och vithet i ett samtida Sverige” resonerar man kring rasbegreppet  utifrån att man vill synliggöra betydelsen av, men också dess påverkan och effekter i samhället. Man ser alltså inte på rasbegreppet som

en essensialistisk och biologisk – medicinsk kategori som på något sätt skulle vara fast, evig eller medfödd.

Om man osynliggör raskategorins betydelse och hur den inverkar på icke-vita samt vita, leder det i sin tur till att vi inte har förmågan att förstå grupper eller individers inkludering och exkludering utifrån ”ras” i olika sammanhang i Sverige.

Ras definieras här som  ett sätt att dela in människor utifrån visuella och fysiska markörer som går tillbaka till kolonialismen och det ’vetenskapliga’ rastänkandets tid som kopplar vissa kroppar till vissa regioner och kontinenter, och ibland också förser dem med vissa egenskaper och läggningar.

När man väljer att tala om vithet och ”ras” kan man på en och samma gång synliggöra ett normsystem. Normsystemet reglerar i sin tur relationerna mellan olika ”raser”, och vithet skapas som den privilegierade och överordnade positionen. Detta kan jämföras med hur maskulinitet skapar en överordnad position gentemot femininitet. På samma sätt som det också finns olika former av maskuliniteter finns det också olika vitheter, där andra är mer dominerande än andra – hegemoniska vitheter kallas det.

Den som räknas som ”vit” eller ej är beroende av tid som plats. Med detta menas att det är skillnad på om du räknas som vit i Sverige, Guatemala eller i Grekland. Utifrån samma logik blir vissa kroppar rasifierade i Sverige men inte i andra länder. Gränsdragningen och uppdelningen mellan vita och olika grupper samt minoriteter av icke-vita ser olika ut beroende på sammanhang.

Att vita eller icke-vita skulle utgöra en homogen grupp är inte riktigt. Individer likt grupper är inte enbart vita eller icke-vita. De härbärgerar även andra identifikationer och positioner. De ingår i många andra sammanhang och kategorier, samtidigt som det är vita och icke-vita.  Raskategorin står aldrig ensam, den ställs alltid i relation till andra kategorier, det vill säga kön, sexualitet, klass, plats, generation, nationalitet osv.

Olika former av vithet

Det finns också olika former av vithet, likaså olika typer av heteronormer – historiskt som geografiskt. Därför är den svenska vitheten inte som den amerikanska vitheten.  Vithet kan också vara en närvarande norm i länder och i sammanhang där vita inte ens är av majoritet. Detta visar sig bland annat genom den popularitet man kan se gällande vita skönhets- och kroppsideal i icke- västerländska länder och bland icke-vita minoriteter.

Den svenska vithetens exklusivitet visar sig också genom att majoritetssvenskar som är kortväxta eller har mörkt hår kan bli rasifierade. De misstas för att vara ”invandrare” och får frågor som ”var kommer du ifrån” eller varför en ser så osvensk ut.  Det ljusa, blonda och ”nordiska” utseendet har också kommit att bli ett globalt skönhetsideal.

Finländare som tidigare varit rasifierade, precis som öst- och sydeuropéer har kommit att blivit mer och mer inkluderade i svenskheten, vilket har att göra med deras vita kroppar. Detta innebär att gränserna för den vita svenskheten är dels föränderliga, dels skapar utrymme för att vara förhandlingsbara.

 

Terminologi – rasism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på afrofobi. Den här gången har turen kommit till rasism.

Rasism är ett komplext begrepp med en månghundraårig historia. För att kunna närma sig en förståelse för begreppet och dess relevans idag, trots att det sedan snart 70 år tillbaka råder konsensus inom den medicinska forskarvärlden om att mänskliga, biologiska, raser inte existerar, behöver vi inleda denna artikel med en kort, historisk bakgrund.

Rasismens uppkomst

Det finns ingen klart avgränsad startpunkt för idén om att vi människor skulle vara väsensskilda; med olika förmågor, egenskaper och värde sinsemellan. Dessa idéer går att hitta lite varstans i såväl tid som rum. Rasismen, som det komplexa begrepp vi känner igen det idag, kan dock sägas stamma ur upplysningstidens strävan att vetenskapliggöra mänsklig kunskap och kunskap om människan. En strävan som dessutom sammanföll med såväl den europeiska kolonisationen av Afrika, Asien och Amerika, som med uppkomsten av den föreställda gemenskap vi känner som nationalism. I denna smältdegel av tankar och idéer hittar vi två för ämnet centrala teorier, ofta benämnda monogenism och polygenism.

Monogenism utgår från idén att alla människor har en gemensam förfader, men att vi p g a det vi idag skulle kalla miljömässiga faktorer utvecklats olika – degenererat – och att det skulle förklara de olika ”människoraser” vi idag möter i världen. Filosofen John Locke och vår egen Carl von Linné var två av de tidigaste förespråkarna för denna teori.

Polygenism handlar istället om att varje ”ras” har sitt eget ursprung, och att den vite mannen därmed är oåterkalleligen väsensskild från t ex afrikanen eller asiaten. Två av de mer namnkunniga vetenskapsmännen inom denna teoribildning är David Hume och Immanuel Kant, även om Isaac La Peyrère anses vara den som satte teorin på kartan genom publiceringen av hans Prae-Adamitae i mitten av 1600-talet.

Även om man tvistade om orsakerna till det hela, var man dock överens om grundpremissen; att människan är indelad i olika raser och att dessa raser var förknippade med olika egenskaper och förmågor.

Efterhand fick monogenismen ge vika åt polygenismen. I och med det befästes bilden av att även om miljön har betydelse för hur människor utvecklas, så räcker det inte för att eliminera karaktärsdrag som beskriver hennes rastillhörighet. Eugeniken – rashygienen – som vetenskap var född, och med den nådde den biologiska rasismen oanade höjder men resulterade också i fruktansvärda konsekvenser, understödd av den samtidigt framväxande nationalismen, vars idé om ”folket” gavs legitimitet genom att stödja sig mot den rasistiska vetenskapen och vice versa.

Parallellt med andra världskriget började dock forskare inom genetik, antropologi, sociologi och psykologi allt mer ifrågasätta eugeniken som vetenskap och 1950 kunde UNESCO slå fast att det inte existerar några mänskliga raser. Vidare forskning genom åren har sedan gång på gång bekräftat detta. Människan som biologisk varelse kan inte delas in i olika raser – därtill är vi alldeles för lika.

Hur kan det finnas rasism om det inte finns några mänskliga raser?

Argumentet från den för rasism anklagade ”sverigevännen” låter sällan vänta på sig. Hur kan hen bli anklagad för att vara något som rimligen inte ens kan finnas?

”Race is an ideology and for this reason, many scientists believe that race should be more accurately described as a social construct and not a biological one.” –Vence Bonham, J.D.

Som dr. Bonham mycket riktigt påpekar är (mänsklig) ras inte en biologisk verklighet, utan en i första hand social konstruktion. Det betyder i klartext att det som ”gör” rasism kan vara när grupper av människor beskrivs som om de vore biologiskt avvikande – det vill säga; när åtskillnad görs på ett sätt som antyder att olikheterna gör oss väsensskilda.

Det kan förstås handla om kroppsliga egenskaper som hudfärg, ansiktsdrag eller liknande – så kallad ”hudfärgsrasism” – men lika gärna röra tillskrivna egenskaper som etnicitet, kulturell tillhörighet eller religiös tro. Det är med andra ord nu rasism blir det komplexa begrepp jag påpekade i början av artikeln.

Anders Hellström, docent vid Malmö Högskola, har på uppdrag av Forum för Levande Historia sammanställt en begreppsinventering av rasismbegreppet. Han konstaterar att vi på ett sätt rört oss långt från den uppenbara rasism som en gång legitimerade kolonisation, apartheid och slavhandel, men att rasismen ändå följt med oss och att marginaliserade grupper fortfarande drabbas av dess konsekvenser. Inte minst p g a begreppets komplexitet:

”Förvirringen kring rasismbegreppets natur kvarstår /…/ Vad som är rasism och inte är en fråga som debatteras flitigt i media idag och utgången av denna får konsekvenser för hur vi väljer att bedriva den antirasistiska kampen, vilket påminner oss om vikten av att kontinuerligt reflektera kring vad det är som vi egentligen vänder oss emot.” -Anders Hellström

Begreppet ”rasism” dog inte när myten om de mänskliga rasernas existens avslöjades. Istället genomgick det en slags förvandling och blev till flera olika – om än med en gemensam bas – rasismer. 

En rasism, flera rasismer

I Motarguments artikelserie om terminologier har vi redan mött några av rasismerna. De ligger ofta gömda inom andra begrepp. Afrofobi, antiziganism, heterosexism, antisemitism, islamofobi – alla rymmer de aspekter som har mer eller mindre direkta beröringspunkter med rasism.

Rasismerna kan skilja sig åt vad gäller olika aspekter. Ibland handlar det om en begränsad företeelse i tid eller rum, som t ex apartheidregimen i Sydafrika, och i andra fall kan det beskriva en strukturell företeelse som löper genom hela västvärlden och/eller under lång tid. En annan dimension av de olika rasismerna är hur de i vissa fall har fokus på individen (vem är rasist? vad är ett rasistiskt beteende?) och i andra fall fokuserar på begreppet som en dominerande tankestruktur/ideologi.

Även om Hellström i sin text inte riktigt vill hålla med mig om det, menar jag att gemensamt för samtliga rasismer, trots sina inbördes olikheter, är att de delar en gemensam grundläggande proto-definition, som jag med hjälp av Antirasistiska Akademin (ArA) vill beskriva – förvisso svepande, nästan svävande på målet – som teorier, världsåskådningar, rörelser, processer, samhällssystem och/eller handlingar, som i sin tur bygger på föreställningen att det finns grupper av människor (beskrivna som t.ex. raser/etniciteter/kulturer) med egenskaper som är specifika för just dem.

Definitionen är med nödvändighet lika vag som begreppet är komplext. Men det gör den å andra sidan lättare att applicera på de olika rasismerna, vilka jag beskriver översiktligt nedan (förteckningen över rasismer är hämtad från Hellbergs text):

Den biologiska rasismen drabbades av ett hårt slag när rasbiologins pseudovetenskaplighet slogs fast och behöver egentligen inte beskrivas särskilt ingående. Det är en daterad form av rasism som få idag öppet bekänner sig till och som framförallt används som försvar för andra former av rasism – inte sällan i form av uttalandet ”Jag är inte rasist, men…”.

När den biologiska rasismen inte längre var gångbar – en process som rivstartade när Förintelsen blev känd – ersattes den av neo-rasism eller kulturrasism/kulturell rasism. Begreppet omfattar rasism som essentialiserar kulturbegreppet. Det innebär uppfattningen att vissa människor är på ett visst sätt eftersom de tillhör en viss kultur, etnicitet eller religion – enligt samma tankemodell som tidigare användes om raser.

Ett annan rasism är den postkoloniala rasismen, som har sitt ursprung i erfarenheter från före detta kolonier i Europa och Asien. Här fokuseras begreppet ”vithet”, som illustrerar både en maktstruktur och identitetsskapande. Antingen är man vit eller icke-vit och desto mindre vit man är, desto längre ned i maktordningen hamnar man.

Den institutionella rasismen (också känd som strukturell rasism) beskriver hur rasism kan existera inom ett samhälles eller en institutions ramverk och lägger tyngdpunkten på rasism som diskriminerande system och institution. Det handlar om en rasism som ”sitter i väggarna”. Det brukar dessutom hävdas att den institutionella rasismen är mer vanemässig än intentionell, vilket betyder att de som gör den institutionella rasismen sällan är medvetna om att de upprätthåller ett rasistiskt system.

Detta för oss till den av Hellström benämnda vardagsrasismen. Rasism är inte bara en ideologi eller samhällelig struktur som vi rör oss innanför eller utanför. Den är också en del av vår vardag – mer för vissa än för andra:

Hudfärgade plåster som lyser ljusbeige mot mörkbrun hy.  Kvinnan som spottar på tiggaren utanför mataffären. Påpekandet (i all välvilja) om det vackra mixade barnet i barnvagnen. Svårigheten för Ahmed Abdikadir att bli kallad till arbetsintervju, trots hans höga kompetens.

Alla är de vardagliga uttryck för olika former av rasism. Vart och ett för sig är de möjliga att förstås eller ursäktas som individuella uttryck för okunskap eller fördomsfullhet – eller helt ryckas på axlarna åt – men tillsammans bildar alla dessa upplevelser en integrerad helhet som visar att rasismen – trots att det sedan snart 70 år är bevisat och fastslaget att inga raser existerar – fortfarande upprätthåller och skapar en diskriminering på i princip samma premisser som innan 1950.

En spännande effekt av att tänka i termer om flera rasismer är att det gör det möjligt att – åtminstone i teorin – vara både antirasistisk och rasistisk samtidigt. Detta genom att t ex som Sverigedemokraterna (SD) ta officiellt avstånd från biologisk rasism men samtidigt driva en otvivelaktigt islamofob agenda.

Finns rasister?

”Eftersom rasism förknippas så starkt med denna händelse [Förintelsen – min anm.] tas det som en förolämpning att förknippa ett individuellt beteende med rasism.” -Anders Hellström

Jag vill avsluta denna artikel med några ord om epitetet ”rasist” vilket jag var farligt nära att använda ovan (men undvek elegant genom att lägga till slutleden -istisk till orden ”antirasist” och ”rasist”). Om nu rasism är ett begrepp som lever och frodas än idag, även om inte raser gör det, torde ju även rasister kunna leva och frodas. Eller?

Det är  – i likhet med själva rasismbegreppet – en komplex fråga att reda ut. Rasism existerar bevisligen, även om dess uttryck sker på lite andra premisser än på den rasbiologiska tiden före 1950. Men som Hellström implicerar i citatet ovan har rasistbegreppet inte riktigt genomgått samma förvandling.

En rasist är för många fortfarande en person som tror på biologiska, mänskliga raser. Och självklart finns de fortfarande kvar, någonstans i periferin. Det kan man bl a bli varse om man tar notis om de regelbundet återkommande försöken att motbevisa påståendet om att mänskliga raser inte existerar. Och dessa individer är utan tvekan den renaste formen av rasister du kan hitta. Men de är få, och de är – som sagt – perifera.

I och med förändringen av rasismbegreppet och uppdelningen i olika rasismer, har man dessutom börjat tala allt mer om att ”göra rasism” snarare än att ”vara rasist”. Det är framförallt en logisk perspektivförskjutning. När fokus ligger på processen att göra kultur, etnicitet eller religiös tro till ställföreträdare för ras, blir den forne rasisten snarare en slags rasism-tillverkare; en som skapar/medskapar ras.

Det går att hävda att detta perspektiv befriar människor från sitt individuella ansvar och dessutom formulerar ursäkter åt dem, så de kan upprätthålla ett rasistiskt beteende utan att det ger några uppenbara konsekvenser.  Men det kan också förstås som ett sätt att erbjuda de här individerna en möjlig väg ut. ”Jag förstår att du menar väl, men det du just sade är ett rasistiskt påstående” är för det mesta en mer konstruktiv ingång i en diskussion än ”Du är rasist”.

Hur man väljer att se på det beror förstås på vad målet är. Bekämpa rasismen eller bekämpa rasisten.

Källor och lästips:

Vem är kulturmarxist?

Den som frågar en bibliotekarie om ordet kulturmarxism kommer att få ett ganska specifikt svar. Det kommer med all största sannolikhet att handla om Frankfurtskolans verk, föregångare och efterföljare. Namn som Lukács, Adorno, Horkheimer, Habermas, Marcuse och Benjamin torde nämnas, och ett stort men ändå begränsat antal böcker nämnas såväl som rekommenderas.

Det är en ganska smal corpus som efterfrågas, och den som tvivlar kan begå en smula empiri och besöka närmaste bibliotek. (Jag föreslår närmaste universitets- eller högskolebibliotek, pga större urval, men du gör som din metodik förespråkar.)

mimax / Foter.com / CC BY-NC-SA

Eller, med andra ord: om du letar efter riktiga kulturmarxister, så är det ingen direkt hemlighet var de finns. De har varit igång i över ett halvt sekel, trots allt.

På senare tid verkar begreppet ha vidgats en smula. Inte av bibliotekarierna, dock, utan av personer som enligt fördomarna inte besöker bibliotek särskilt ofta.

Tydligen så har det blivit något av ett standardbegrepp för ”folk som säger saker jag inte håller med om, rent generellt”. Feminister —> kulturmarxister. Vänsterpersoner —> kulturmarxister. Högerpersoner —> kulturmarxister. Piratpartister —> kulturmarxister. Påven —> kulturmarxist. ABF —> kulturmarxister. Timbro —> kulturmarxister. Fredrik Reinfeldt —> kulturmarxist. Ganska precis alla utom Adorno och gänget har på senare tid blivit kallade för kulturmarxister, och gränsen mellan icke-kulturmarxism och kulturmarxism verkar vara lika vag som den beryktade tiden mellan hägg och syren.

Detta är inte en tillfällighet. Eftersom begreppet ‘kulturmarxist’ inte har ett uns att göra med reellt existerande kulturmarxister, utan med gruppdynamiken inom den sfär av människor som frekventerar sidor som Avpixlat. En dynamik som finner sig vara ständigt under attack, som finner sig vara föremål för permanenta angrepp från alla håll, och som sålunda behöver ett samlingsbegrepp för sådana angripare. ‘Kulturmarxister’ är detta samlingsbegrepp, och är en synonym till dessa angripare.

Det spelar ingen roll vilka dessa angripare är, vad de gör eller ens om de råkar ha någon poäng eller inte — de är angripare, och bör betraktas som sådana. Och behandlas som sådana, med all den fientlighet den egna gemenskapen kan uppbringa.

På så vis kommer det sig att större delen av världen betraktas som kulturmarxistisk. Och med detta blir gemenskapen allt immunare mot influenser utifrån — avvikande idéer kan avfärdas genom att klassas som kulturmarxistiska, och debatter som skulle kunna påvisa interna motstridigheter inom gemenskapen kan sopas under mattan på ett systematiskt vis.

Detsamma gäller för begrepp så som ”politiskt korrekt”. Hur många diskussioner dör inte efter invändningen ”var inte så djävla politiskt korrekt”?

Om du är en flitig användare av liknande begrepp — ta då en närmare titt på hur, när och varför dessa begrepp används. Rent generellt.

Jag lovar. Det är inte kulturmarxistiskt alls.

Islam, vetenskap och kaffe

Över en kopp kaffe påstod en sverigedemokrat att islam, och islamska länder, var barbariska och inte hade frambringat något alls av vetenskapligt eller kulturellt värde för mänskligheten.

Café con leche - Milchkaffee (CC)
marfis75 / Foter / CC BY-SA

— Gillar du kaffe, frågade jag?

— Ja, givetvis.

— Varifrån kommer kaffet?

— Sydamerika, svarade han.

— Fel, från de arabiska folken. Det var de som upptäckte och utvecklade kaffedrickandet.

— Okej, då. Det är EN sak, svarade sverigedemokraten.

— Ja, men nyss sa du att de inte frambringat något alls. Och här sitter du och sippar ditt kaffe tack vare muslimer, som du påstod inte bidragit med något i mänsklighetens historia.

Jag tänkte på denna dialog imorse när jag såg på detta avsnitt av National Geographic live om islam, vetenskap och teknik nyligen. Det är en föreläsning av professor emeritus Salim Al-Hassani om det muslimska arvet inom vetenskapen.

Den islamska vetenskapen stod på sin höjd då den europeiska vetenskapen befann sig i den mörkaste medeltiden.

Ja, inte nog med det. Europa hade nog inte utvecklats alls utan den s.k. islamska renässansen på 800, 900 och 1000-talet. Det var då världens första kända vetenskapsakademi, Visdomens hus i Bagdad skickade ut folk över hela världen för att leta efter, och rädda, gamla grekiska och romerska manuskript. Vi hade inte haft mycket kvar av Aristoteles, Platon och de andra grekerna som betydde så mycket för renässansens upphovspersoner, om inte islamska vetenskapsmän gjort grundarbetet först.

Det finns skäl att återvända till detta Visdomens hus, senare. Men för den som vill veta mer om islam och vetenskap finns det tre delar av en BBC-dokumentär också, på Youtube, som jag rekommenderar:

och

och

Tipstack till Svarten

Den världsvida koppen kaffe…

Tänk er att en framtida arkeolog som lever om fyratusen år hittar dagens datum, fredagen den 5 oktober 2012, och tidsangivelsen 12:00. Vad skulle den personen kunna dra för slutsats om Sverige av år 2012?

För det första ser arkeologerna att civilisationen som fanns den 5 oktober 2012 använde decimalsystemet, samt siffran noll. Decimalsystemet fanns i Rom och Grekland och vi fick det nog av dem. De i sin tur importerade det från de gamla egyptierna som använde det för 5000 år sen.

Siffran noll utvecklades för övrigt i Indien och spreds till Europa via araberna.

Sen kan man se att en händelse år noll betydde mycket för denna civilisation eftersom tideräkningen grundas på det. Den händelsen var att en judisk pojke föddes i Mellanöstern som sen la grunden för en världsreligion, kristendomen. För det är det årtalet, 2012, betyder, 2012 år efter Kristus födelse. Både judendomen och kristendomen växte upp i det som 2012 kallades ”Mellanöstern”.

Denna civilisation 2012 hade fortfarande starka influenser från den gamla fornnordiska religionen, med ursprung i indoeuropeernas central-land någonstans i nuvarande Sibirien. Fredag betyder guden Friggs eller Frejas dag. (För övrigt berättar myterna att Oden och asagudarna invandrade från öster.)

Man ser att den latinska och romerska kultursfären betytt mycket. Det ser man på decimnalsystemet som importerats därifrån. Men dessutom på namnet på månaden. Okto i oktober kommer från latinets octo, dvs åtta. Oktober var en gång i tiden romarnas åttonde månad. Men det faktum att kalendern har tolv månader kommer från ett otal olika civilisationer som valde månens vandring på himlen som grund för systemet med månader. Att det går 12 fullmånar på ett år. Troligen fick vi det via Rom som fick det via grekerna.

Men man ser också influenser från den babylonska världen. Klockan 12:00 tyder på att ett annat system än decimalsystemet också används i historien, nämligen de gamla babyloniernas system med 60, istället för 10, som grunden för räknesättet. Därav kommer även systemet med 60 minuter och 60 sekunder.

Så mycket kan man läsa i en så liten text med några siffror och två ord. Mänskligheten är redan en enhet, över tid och rum.

Som Martin Luther King skrev i Kaos Eller Gemenskap 1967:

Alla människor är beroende av varandra. Varje folk har ärvt en skatt av landvinningar och idéer till vilka både levande och döda från alla nationer har bidragit. Vare sig vi är medvetna om det, eller ej, har vi alla skulder, som överskrider tillgångarna. Vi är för evigt gäldenärer till kända och okända män och kvinnor. När vi stiger upp på morgonen och går ut i badrummet för att tvätta oss, använder vi en svamp, som en man från Stilla havets övärld skaffat oss. Vi använder en tvål som tillverkats av en europé. Vid frukostbordet dricker vi sedan kaffe, skördat av en sydamerikan, eller te av en kines eller choklad av en västafrikan. Innan vi ger oss av till vårt arbete har vi ställt oss i skuld till mer än halva världen.

I påtaglig mening står allt levande i ett inbördes förhållande. De fattigas umbäranden utarmar de rika; förbättrade villkor för de fattiga gynnar också de rika. Broderskapet förpliktar oss att ta vård om våra bröder. Det som direkt berör en av oss, berör oss alla indirekt.

Fotokälla