Etikettarkiv: genus

Låt barn uppfostras som individer – och hjälp dem att förstå tillvaron

Kan barn och ungdomar analysera och diskutera, oavsett vad de själva har för kön? Ja, givetvis kan de det: Debattören och psykiatern David Eberhard är snett ute när han i biologins namn diskvalificerar pojkar.


Varje barn som växer upp behöver förstå vår tillvaro, behöver lära sig analysera den och behöver lära sig att diskutera den på ett konstruktivt sätt. Varje växande barn behöver även bli bemött som en individ med sina egna personliga förutsättningar och behov – inte som ett kollektiv där alla med samma kön eller hudfärg eller annan kategoritillhörighet förväntas ha dels samma förutsättningar och dels samma behov. Därför är det djupt problematiskt att som David Eberhard i Expressen dra upp skarpa linjer mellan barn av olika kön och kräva att barnen skall uppmuntras till tävlingsmentalitet istället för att uppmuntras till att analysera och diskutera.

boy child clouds kid
Photo by Porapak Apichodilok on Pexels.com

Under rubriken ”Tänk om – låt pojkar uppfostras som pojkar” påstår Eberhard att pojkar skulle vara av naturen oförmögna att analysera och diskutera.

Denna förmodade oförmåga påstår Eberhard att den skulle vara en omtvistlig biologisk sanning, och utmålar det som om alla som inte håller med honom skulle vara någon sorts knäppa flummisar utan verklighetsförankring. De båda förankringar som han själv använder för sin ståndpunkt är dock allt annat än verkliga till sin natur: Den ena utgör en total förvrängning av en artikel om forskaren Fredrik Zimmerman, och den andra är ett mycket tveksamt påstående om att skolan skulle ha fungerat bättre för pojkar förr i tiden. Här bör vi sålunda ta oss en titt på fyra saker:

1. Forskningsläget och vad Zimmerman faktiskt säger
2. Biologistiska generaliseringar utifrån kön
3. Ogrundat att skolan skulle ha varit bättre för pojkar förr
4. Fördelar och faror med tävlingsmentalitet

1. Forskningsläget och vad Zimmerman faktiskt säger

Härom veckan hade Svenska Dagbladet en artikel om forskaren Fredrik Zimmerman, som förespråkade att vi dels bör motverka antipluggkultur och dels ge pojkar utrymme att prata om känslor.

Det mesta av det som Zimmerman tar upp är känt sedan tidigare. Att pojkar nuförtiden har lägre genomsnittsbetyg än flickor förklarade redan SOU-rapporten ”Könsskillnader i skolprestationer – idéer om orsaker” från 2010 med en kombination av två faktorer: å ena sidan en machokultur som pressar killar till att vara ”coola” och till att undvika sådant som anses ”omanligt”, och å andra sidan en antipluggkultur där det ses som coolt att inte plugga och inte bry sig. En intressant sak som rapporten tar upp är hur könsstereotyperna har förvandlats över tid. Förr i tiden ansågs det manligt med ”ordning och reda, logik och förnuft, driftskontroll och självdisciplin”, och på den tiden var det också så att den genomsnittliga pojken gjorde bättre ifrån sig i skolan än vad den genomsnittliga flickan gjorde. Att de nämnda dygderna nuförtiden ses som kvinnliga snarare än som manliga bör enligt rapporten vara en bidragande orsak till att den genomsnittliga. Zimmerman i sin tur lyfter fram en studie som kom fram till att det lönar sig att lära pojkarna studieteknik och att uppmuntra dem att se skolans ämnen som någon man BLIR bra i genom att träna sig, snarare än något som man i sig själv ÄR antingen bra eller dålig i. Kloka råd.

Något som borde vara självklart för alla är att det är mänskliga individer som går i skolan och lär sig saker. När vi pratar om ”pojkar i skolan” och ”flickor i skolan” bör vi mena ”de individer som går i skolan och som vi kategoriserar som pojkar” respektive ”de individer som går i skolan och som vi kategoriserar som flickor”. Om vi istället får för oss att det är själva kategorierna som går i skolan, då blir våra resonemang snabbt väldigt snurriga. Det som Zimmerman pratar om är helt uppenbart att bemöta individer på ett juste sätt, utifrån deras personliga förutsättningar. Den rubrik som SvD har valt går dock med lite obetänksamhet eller illvilja att tolka i en annan riktning: SvD:s rubriksättare pratar där om att ”Fostra pojkar som flickor”. Just denna rubrik tar Eberhard stenhårt fasta på, men då inte som kritik mot SVD:s sätt att formulera sig utan istället som om det vore relevant kritik mot Zimmerman personligen.

Det förefaller som att Eberhard egentligen inte är intresserad av att bemöta Zimmerman, utan endast intresserar sig för att göra reklam för sin senaste bok och för den egna världsbilden: Zimmerman blir här endast intressant i egenskap av att vara en person som kan användas till förevändning för den egna monologen. Detta förklarar i så fall varför Eberhard inte bemöter, eller ens nämner, någon av Zimmermans faktiska ståndpunkter eller något av hans faktiska argument.

En trist detalj i sammanhanget är att den nyanserade artikeln om Zimmerman inte bara kräver mer av läsaren utan dessutom ligger bakom en betalvägg, medan Eberhards raljanta rallarsvingar inte bara är mer lättlästa utan även är fritt tillgängliga att klicka sig in på. Denna typ av dynamik är tyvärr blott alltför vanligt i dagens samhälle.

2. Biologistiska generaliseringar utifrån kön

Idag är det förhoppningsvis självklart för de flesta att varje människa har växt upp under påverkan av både samhälle och biologi – inte bara det ena eller det andra. Våra förmågor är en fråga både om träning och om biologiska förutsättningar, inte bara det ena eller det andra. Visst är det så att barns mognad i hög utsträckning är en biologisk process, vilken inte kan hastas fram hur som helst. All skolundervisning behöver läggas upp på sätt som är anpassade för att olika elever har kommit olika långt i sin mognadsutveckling. Och visst är det så att den genomsnittliga pojken ligger efter den genomsnittliga flickan i sin utveckling av personlig mognad, detta är en av de statistiska könsskillnader som lyfts fram i SOU-rapporten ”Biologiska faktorer och könsskillnader i skolresultat” (även denna från 2010). Detta innebär dock inte att pojkar generellt skulle vara omogna, utan att av de individer som ligger sämre till i sin mognadsutveckling så är det fler som är pojkar än som är flickor. Varje enskilt barn utvecklas hela tiden, och behöver få uppmuntran i detta. Att ensidigt framhäva det biologiska skapare en illusion av att vi inte kan förbättras, att vi inte kan utveckla oss. Denna illusion är förödande, eftersom den så lätt blir självuppfyllande: Precis som Zimmerman påpekade så blir elever bättre endast när de tror på att de KAN bli bättre.

adorable baby balloons birthday
Photo by Pixabay on Pexels.com

Det bör även påpekas att en biologisk kropp med en genetisk kod är något som en enskild människa har. Kategorier som till exempel en uppdelning ”män” och ”kvinnor” är något som vi människor gör, en uppdelning som existerar i våra egna huvuden snarare än i naturen. Att förstå detta är nödvändigt för att förstå evolutionen, eller i det här fallet för att förstå barns utveckling. Precis som det inte finns någon nedärvd ras-essens så finns det inte heller någon nedärvd köns-essens.

När en person har sämre biologiska förutsättningar för något viktigt så behöver hen i de flesta fall extra träning för att kompensera för de sämre förutsättningarna. Det är inte alls konstruktivt att istället ge hen en förevändning för att ge upp och strunta i alltihop. Detta oavsett om förevändningen är individuell eller utifrån kategoritillhörighet, men sistnämnda för dessutom med sig ytterligare problem.

Den diskvalificering av pojkars kognitiva förmåga som Eberhard helt utan belägg presenterar som om den vore oomtvistad biologisk sanning ligger helt i linje med den förändring av könsstereotyper som den tidigare nämnda SOU-rapporten lyfte fram: Förr i tiden förutsatte folk att det bara är pojkar som är rationella och ordentliga, nuförtiden förutsätter personer som Eberhard att det istället bara är flickor som har dessa egenskaper. De nämnda SOU-rapporterna lyfter fram forskning som indikerar att de relevanta statistiska skillnaderna mellan pojkars och flickors kognitiva förmåga är små eller obefintliga: Vissa studier tyder på att pojkar i genomsnitt har bättre spatial förmåga än flickor, medan andra studier pekar mot att det inte är någon egentlig skillnad på det området heller. Att en del elever (varav de flesta pojkar) är mindre mogna än andra elever innebär inte att de skulle vara oförmögna att analysera och diskutera. Däremot innebär det att de kan behöva mer struktur och uppmuntran för att komma igång, och att de kan behöva extra träning med sådant de ligger efter i.

Idén att pojkar i allmänhet skulle sakna förmåga att analysera och diskutera förefaller sakna stöd i relevant forskning. Tvärtom pekar forskningen mot att barn oavsett kön i allmänhet besitter dessa förmågor, samtidigt som det definitivt är förmågor som alla blivande vuxna behöver utveckla efter bästa förmåga. Om det nu är Eberhards personliga livserfarenhet att pojkar i allmänhet inte klarar av att analysera och diskutera så motsägs denna livserfarenhet i så fall av min egen livserfarenhet: I de barn- och ungdomsgrupper som jag lett respektive deltagit i brukade både pojkar och flickor vara duktiga på att analysera och diskutera.

3. Ogrundat att skolan skulle ha varit bättre för pojkar förr

Är det så att en genomsnittlig pojke idag klarar sig sämre i skolan jämfört med en genomsnittlig pojke för femtio eller hundra år sedan? Kanske, kanske inte: Tyvärr finns det väldigt ont om förutsättningar för att göra någon vettig jämförande studie, även om vi bortser från att skillnaderna mellan världen då och nu innebär helt olika kunskapslägen att förhålla sig till. Att könsstereotyperna förr uppmuntrade pojkar att plugga men idag uppmuntrar dem att strunta i skolan är helt klart en faktor som gjorde det lättare för pojkar förr, men det finns också många andra faktorer. Här är det i vilket fall Zimmermans resonemang som pekar mot att pojkar hade det lättare förr, inte Eberhards.

Det resonemang som Eberhard använder begränsar sig egentligen till att pojkar förr i tiden klarade sig bättre än vad flickor förr i tiden gjorde, medan flickor nu för tiden klarar sig bättre än vad pojkar gör nuförtiden. Denna förändring skulle lika gärna kunna betyda att både flickor och pojkar lär sig mer nu än vad de gjorde förr, bara att ökningen är större för flickorna än för pojkarna. Dessutom låter det på Eberhard som om ”pojkarna” vore en enhet som antingen vinner eller förlorar. Men i själva verket så är det enskilda barn som klarar sig bättre eller sämre i skolan, och ser man det i stort så är de individuella skillnaderna i skolresultat oändligt mycket större än de små statistiska variationer som kan uppmätas utifrån till exempel könstillhörighet.

I själva verket var det förr i tiden väldigt många pojkar som for väldigt illa i skolan, och som fick väldigt dåliga förutsättningar för att lära sig och utvecklas. Allt talar för att pojkar idag har det mycket bättre än vad pojkar hade det förr, och att flickor idag har det mycket bättre än vad flickor hade det förr. Det vore grymt mot pojkarna att dra ner dem i ett system som skadar dem, och otillständigt att rättfärdiga en sådan förändring med att den skadar flickorna ännu mer och därmed medför att gruppen pojkar klarar sig bättre än gruppen flickor.

close up of woman working
Photo by Pixabay on Pexels.com

4. Faror och fördelar med tävlingsmentalitet

Ebenhard sparar det värsta till sist: Hans slutpoäng är ett krav på att skolan ska sluta uppmuntra ungdomarna till att analysera och diskutera, att den i stället ska ha dem till att tävla mot varandra. Detta är problematiskt på flera plan. Skolans syfte måste vara att hjälpa våra barn att förstå tillvaron. Barnen bör lära sig att de har ett ansvar att analysera och försöka förstå. Det vore förödande att ta bort analysmomenten för att istället lära dem att kunskap skulle vara en fråga om att vinna över de andra eleverna. Sådant fostrar lydiga auktoritetstrogna undersåtar snarare än fritänkande kritiskt tänkande medborgare. Även om det nu vore så att pojkar i allmänhet skulle få högre betyg i ett sådant system så skulle förlusten i personlig utveckling vara ett på tok för högt pris att utsätta dessa pojkar för.

Därmed inte sagt att tävlingar i sig skulle behöva vara något dåligt. Det går utmärkt att låta analysmoment och tävlingsmoment samexistera med varandra, att ha båda utan att den ena ska behöva vara på bekostnad av det andra. Men frågan är då vilka fördelar och faror det finns med tävlingsmentalitet i sig.

En rimlig hypotes är att tävlingar i allmänhet å ena sidan är kul för de som vinner och för de som oavsett resultat väljer att delta för att ta det som en utmaning, men å andra sidan betydligt mindre kul eller rentav direkt destruktivt för de som blivit tvingade eller pressade att med sin stolthet och sociala position som insats delta i en kamp som de inte har någon ärlig chans att vinna.

Det finns väldigt lite som talar för att tävlingsmentalitet skulle gynna de flesta av de personer som är pojkar. Förvisso nämner den tidigare nämnda SOU-rapporten om biologiska könsskillnader att Idrott och hälsa (även känt som gymnastiken eller gympan) dels har mer tävlingsmoment än skolans övriga ämnen, och dels är det enda ämne där pojkar har högre snittbetyg. På köpet nämner den då även en spekulation om att detta skulle kunna tänkas bero på att fler pojkar känner sig mer utmanade av tävlingsmoment, men denna spekulation gör inte anspråk på att vara mer än just en spekulation. En annan möjlig förklaring är att den tävlingsmentalitet som är utbredd inom Idrott & hälsa missgynnar en stor andel av pojkarna, ja kanske det stora flertalet av pojkarna, och samtidigt även missgynnar en ÄNNU större andel av flickorna. Sistnämnda medför då att pojkar i snitt klarar sig bättre än flickor, trots att många eller rentav de flesta pojkar klarar sig sämre än vad de annars skulle ha gjort.

En sak vet vi, och det är att på tok för många pojkar går ut både grundskolan och gymnasiet utan att ha lärt sig något vettigt på gymnastiktimmarna: Det enda de har fått lära sig är att de inte duger och att de bör hålla sig borta från fysisk träning eftersom de ändå bara gör bort sig om de försöker. Kanske är det i själva verket så att överdriven tävlingsmentalitet inom ämnet Idrott & hälsa utgör ett hot mot folkhälsan, eftersom tävlingsmentaliteten endast uppmuntrar de pojkar och flickor som redan är bra på idrott medan de pojkar och flickor som verkligen hade behövt komma igång med att träna bara blir avskräckta?

Sverigedemokraterna och genuspedagogik


Sverigedemokraterna belyser att varje individ är unik, men att genuspedagogik ska tas bort från den svenska skolan. Trots att genuspedagogik just handlar om att se det unika i den enskilda individen.


I sin motion om Jämställdhet skriver Sverigedemokraterna:

“Vi vill se en avveckling av det skattefinansierade stödet till genuspedagogik och annan verksamhet där staten, med utgångspunkt i mycket svagt vetenskapligt förankrade politiska teorier, försöker experimentera med, eller ändra på, våra barns och ungdomars beteendemönster och könsidentitet.”

De skriver också att det är upp till individen att välja sin egen väg i livet, att kvinnor och män har exakt samma värde och ska ha samma rättigheter, lika lön för lika arbete och så vidare.

Och det låter väl bra, eller hur? Om det nu är så det ska vara, varför ska man då behöva genuspedagogik?

Genuspedagogik är en del av jämställdhetsarbetet

Svaret är ganska enkelt. För att det helt enkelt inte är så, vi är inte där. Vi är på god väg, men vi är inte framme och vi är inte klara med vårt jämställdhetsarbete.

Vi måste ha genuspedagogik i skolan just för vi att vi inte har ett jämställt samhälle idag. Istället är vi istället ojämställda från skolåldern fram till vår pension.

Vi får olika möjligheter, skyldigheter och rättigheter. Vi får olika lön och olika bemötanden. Detta endast utifrån det kön vi har fötts med och inte de egenskaper och viljor vi har. Om det är vid något tillfälle under livet man har möjlighet att ge barnen rätt ramverk och verktyg, är det tidigt i livet.

Men vad är då genuspedagogik?

Genuspedagogik handlar inte om:

  • Vad man ska få leka med – att pojkar ska klä ut sig till prinsessor och flickor ska leka med bilar.
  • Att kalla alla barn för hen istället för han eller hon.
  • Att ta bort det biologiska könet.
  • Att enbart identifiera normer i förskolan.
  • Att enbart tala om omsorg av barn i förskoleåldern.  

Genuspedagogik handlar om:

  • Att pedagoger och lärare bemöter barn utifrån deras egenskaper, behov och vilja.
  • Att pedagoger och lärare identifierar, hanterar och bemöter genusstrukturer.
  • Att utföra detta medvetet med barn och ungdomar i förskola, grundskola, gymnasieskola.

En vanlig kommentar när man diskuterar genuspedagogikens vara och icke-vara är frasen “Det finns ingen forskning som bevisar att genuspedagogik behövs”. Fil dr Maria Heikkilä skriver i en kunskapsöversikt om förskolan att forskningsprojekt som berör jämställdhet och genus har pågått under de senaste 30 åren. Forskning visar också, att vissa skillnader i könet är något som socialiserats in. I Fil dr Maria Heikkiläs kunskapsöversikt om förskolan kan vi bland annat läsa:

  • Interaktionsstudier gjorda av Birgitta Odelfors (1996) och Annika Månson (2000) visar att pojkar får större utrymme och mer personalstöd i förskolan.
  • Christian Eidevalds (2009) skriver i sitt resultat  “att förskollärarna arbetar på detta sätt aktivt med att skilja på flickor och pojkar utifrån att de betraktas som antingen flickor eller pojkar” och att “förväntningarna blir sedan avgörande för hur olika barn bemöts i olika situationer”. Ett exempel på detta är att förskollärarna gick fram och hjälpte pojkar vid 62 tillfällen utan att han gett signaler om att han behövde hjälp, men att det enbart skedde vid tre tillfällen för flickor.

En rationell följdfråga på “Varför kan inte barn bara få vara barn?” är “Vad blir konsekvenserna?”. För att kunna besvara den frågan, måste vi titta på hur skillnaderna mellan kvinnor och män ser ut idag.

Tillgodose barns behov och önskemål

Det är givet att barn som lär sig att uppföra sig snällt, varsamt och “sitta fint” också bär med sig det i vuxen ålder. Har man inte lärt sig som barn att säga ifrån när något är fel, att våga ta plats och utrymme och följa ens magkänsla är sannolikheten lägre för att man gör detta i vuxen ålder. Har man inte heller fått lov att vara ledsen och visa att man behöver tröst som barn, är också sannolikheten lägre för att man gör detta i vuxen ålder.

Med detta sagt om genuspedagogikens innehåll, nuvarande forskning och konsekvenser går vi tillbaka till Sverigedemokraterna. Enligt deras motion kan vi alltså läsa att de:

“…vill se en avveckling av det skattefinansierade stödet till genuspedagogik…”

“…försöker experimentera med, eller ändra på, våra barns och ungdomars beteendemönster och könsidentitet.”

Men vad säger Sverigedemokraterna när vi generellt pratar om det kvinnliga och manliga könet?

I en intervju i Sveriges Radio Valpodd 2018 säger Jimmie Åkesson:

“Alla människor är inte stöpta i samma form. Vi har olika förutsättningar och därför är det viktigt att man förstår det för att människor ska komma till sin fulla rätt i så hög utsträckning som möjligt.”

“Varje enskild individ är unik och ska ha rätt att få komma till sin fulla rätt och det kan man  bara om man förstår att vi är just unika och olika.”

Med andra ord – exakt det genuspedagogik handlar om. Att alla barn och ungdomar, ska få sina behov och önskemål tillgodosedda. Inte efter gamla eller nygamla normer. Inte efter stereotyper. Att våga se och hantera normer och samhällsstrukturella fel och brister. Att alla människor i ung ålder i svensk skola ska få samma möjligheter.

Och eftersom Sverigedemokraterna själva tycker att varje individ ska få välja sin egna väg i livet, att män och kvinnor har samma värde, och att varje enskild individ är unik är det givet att det ska finnas genuspedagogik i den svenska skolan.

Pride måste vara öppet för så många som möjligt


En regnbåge är ett spektrum. Den är en mångfald av ljus. Priderörelsen, med regnbågsflaggan som sin symbol, står även den för mångfald. Tyvärr är det dock allt annat än enkelt att skapa en miljö där så många som möjligt får vara med på så justa villkor som möjligt. Eftersom vissa idéer utestänger vissa människor så blir det oundvikligen en kamp om vilka personer och idéer som ska få vara med. Vem skall ingå i Prides målgrupp, och enligt vem?


Utstötningsförsök mot transpersoner

Nyligen väcktes både i Sverige och i England frågan om huruvida transpersoner bör få vara med i Pride. I båda fallen lyftes frågan av personer som själva positionerar sig som homosexuella.

I Englands huvudstad London blev Prideparaden stoppad av ett gäng anhängare av en totalitär könsideologi vars anhängare kallar sig för ”gender critical” och vars motståndare kallar dem för ”TERF” (Trans Excluding Radical Feminist). Drivna av en idé om att varje människa måste räknas som det kön de blev tilldelade vid födseln medan människors självupplevad könsidentiteter bara ska ses som någon form av bedrägeri så protesterade dessa aktivister mot att transpersoner tillåts ingå i Pridefestivalen. En av aktivisterna lät sina slagord gå långt bortom att framställa det som att om en person som identifierar sig som kvinna är ‘assigned male at birth’ så är hon per definition man: Hon fastslog även att om en sådan transkvinna blir sexuellt attraherad av CIS-kvinnor så gör detta henne (av aktivisten kallad ”honom”) per definition till en våldtäktsman. ”One of the activists shouted: ‘A man who says he’s a lesbian is a rapist’” Aktivisterna blev snabbt bortlyfta så att Prideparaden kunde fortsätta.

I Sverige var det istället ”Medborgerlig Samling” (MED), ett av de invandringsfientliga småpartier som uppstått i svansen från SD:s valframgångar, som började göra märkliga utspel mot inkluderingen av transpersoner och av ickehomosexuella queerpersoner, samtidigt som partiet saknar officiell HBTQ-politik. Sålunda valde Stockholm Pride att utestänga själva partiet MED (men däremot inte enskilda partimedlemmar) från årets Pridefestival. Något som en av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter snabbt kom att använda som ursäkt för att i Riksdagen försöka få igång en diskussion om att dra in allt ekonomiskt stöd till Priderörelsen. Detta då utifrån den mycket märkliga förevändningen att MED:s ordförande själv är homosexuell, som om det skulle ha med saken att göra. Observera att partiledaren fortfarande är välkommen som privatperson på Pride, ”exkluderingen” innebär enbart att han inte välkomnas att använda Pride som plattform för att kampanja mot transpersoner och/eller mot invandrare.

5834416_08e834ef

Pride är minoriteter och mångfald

Priderörelsen är en subkultur som sedan starten har handlat om ett brett spektrum av minoriteter, inklusive transpersoner. Tyvärr har en del försök att göra rörelsen mer respektabel landat i att framställa den som begränsad till att handla enbart om vita monogama vaniljhomosexuella cismän och ciskvinnor. Precis som det i mainstreamsamhället är norm att vara heterosexuell så är det i subkulturen norm att vara homosexuell. Sålunda haglar frågorna från år till år: Ska bisexuella och pansexuella få vara med, alltså även när de har partner av annan könstillhörighet än de själva? Ska transpersoner få vara med? Ska sadomasochister och fetischister få vara med? Ska ickebinära och intersexuella få vara med? I länder som Sverige, där normen är att vara medborgare och att vara vit, uppstår även på olika sätt frågor om huruvida HBTQ-personer som är papperslösa och/eller rasifierade ska få vara med.

Eftersom Prideorganisationernas officiella mål är att stå upp för ”HBTQ-personer” snarare än bra för ”gaysvenskar” bör svaret på samtliga dessa frågor givetvis bli ett rungande ”JA”. Pridefestivalerna bör vara så fria som möjligt inte bara från vanlig enkel homofobi, utan även från fenomen som bifobi, transfobi, kinkofobi, queerfobi, rasism och apartweltism. Med apartwelt menas den rasismliknande ordning som delar upp människor utifrån medborgarskap eller geografisk vistelseort snarare än utifrån hudfärg eller etnicitet.

B, T & Q: Bisexuella, Transpersoner & brett spektrum av Queerpersoner

Bisexuellas och transpersoners plats i Priderörelsen är rent språkligt inte förhandlingsbar, eftersom B och T står just för dem. Även sadomasochister, fetischister, polyamorösa, ickebinära, intersexuella och asexuella är sedan länge en integrerad del av Priderörelsen. Att vi gick över från begreppet ”HBT” till ”HBTQ” var just för att inkludera de relevanta minoriteter som inte ingår i just HBT.

Queer står just för den mångfald av sexualitet och könsidentitet som går bortom en eller annan traditionell norm för hur sexualitet och kön anses fungera. Men queerbegreppet är omstritt, så för den som vill fiffla bort dessa minoriteters rätt att delta i Pride går det alltid att hävda att queer ska begränsas till att bara betyda HBT – så att HBTQ därmed inte skulle betyda något mer än HBT. Att vidareutveckla det befintliga HBTQ-begreppet ökar utrymmet för den som vill slira med tecknen.

På sikt skulle en lösning däremot kunna vara att etablera begreppet GSRM som synonymt med queer och HBTQ, fast med en tydligare definition: G står för Genus & kön, S för Sexualitet & Sensualitet, R för Romantik & Relationsformer, M för Minoriteter och Mångfald. Att försöka bortdefiniera ickebinära från genus eller att bortdefiniera sadomasochister från sexualitet/sensualism/romantik/relationsformer är mycket svårare än att hitta på godtyckliga begränsningar av det förhållandevis komplicerade queerbegreppet.

Vem är Queer?

I den akademiska offentligheten existerar det så vitt jag vet inte någon egentlig diskussion om att exkludera någon av de nämnda minoriteterna. När folk som vill exkludera till exempel ickebinära eller sadomasochister från Pride försöker komma med en akademisk referens så tenderar de att dra till med Fanny Ambjörnssons bok ”Vad är Queer?”, men det resonemang som framförs i denna bok handlar om huruvida sexköp ska ses antingen som något i stil med tvång/övergrepp eller snarare ses som ett ömsesidigt men udda (och därmed queert) utbyte mellan tillräckligt jämbördiga människor. Ambjörnsson redogör för ett resonemang från vardera sidan, utan att ta ställning för eller emot något av dem.

Att sexuella övergrepp inte bör räknas som queer torde så gott som alla vara överens om: Problemet med ett övergrepp är kränkningen av offret, inte att handlingen skulle bryta mot en eller annan godtycklig föreställning om sexualitet. Om en man våldtar en kvinna så handlar det inte om heterosexualitet utan om våldtäkt, om han våldtar en man så handlar det inte om homosexualitet utan om våldtäkt, och om våldtäkten är sadistisk så handlar det inte om sadomasochism utan om våldtäkt: Heterosexualitet, homosexualitet och sadomasochism kan levas ut i ömsesidighet på justa villkor – att acceptera heterosexualitet, homosexualitet och sadomasochism handlar just om att acceptera den justa och ömsesidga utlevnaden. Däremot anser de flesta på goda grunder att trafficking och utlevd pedofili inte bör accepteras, utan ses som övergrepp. Detta utifrån att barn och kidnappningsoffer inte är kapabla att ge relevant samtycke.

Det är bra att ha en konsensus om att övergrepp inte skall accepteras. För den som vill hetsa till exempel mot transpersoner eller mot invandrare eller mot muslimer så innebär denna konsensus dock ett kryphål: Ett utrymme för att försöka få folk att betrakta den aktuella minoriteten som om de vore en form av övergrepp. Detta är den bakomliggande dynamiken när en engelsk TERF-aktivist respektive en av MED:s riksdagskandidater framställer det som om transsexualism respektive invandring vore lika med våldtäkt.

Pride för allas lika värde och rättigheter

Pride bör vara en öppen miljö där såväl alla Genus/könsidentiteter som alla sexualiteter/relationsformer bör vara välkomna. En öppen miljö där alla personer som beter sig juste ska ha en plattform att leva och utveckla genus, sexualitet och relationsformer som är i minoritet och/eller bidrar till mångfald. Men kravet är just att bete sig juste. I detta ingår att inte hetsa mot utsatta grupper som till exempel transpersoner eller invandrare. Detta handlar inte enbart om att värna om transpersoner och om de HBTQ-personer/GSRM-personer som har sitt ursprung i andra länder. I förlängningen handlar det även om att värna om hela rörelsens möjlighet att alls ha en meningsfull existens:

Sverigedemokraternas utspel i riksdagen utgör ett enkelt men tydligt exempel på att de krafter som gärna använder rättigheter för (vita medborgarskapsinnehavande) homosexuella som slagträ mot invandrare även lätt kan vrida debatten till att försöka marginalisera även dessa homosexuella.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Den negativa bilden av den invandrade familjen

Hanna Wikström (docent i socialt arbete) har med sin avhandling, (O)möjliga positioner, analyserat en återkommande bild av invandrarfamiljer som ”problematiska, traditionella och som offer för sin kultur. Underliggande i många av bilderna finns en okritisk diskurs om jämställdhet som ett unikt svenskt politiskt projekt.”

Effekten av detta blir att feministiska aktioner, rörelser, och ståndpunkter formulerade utanför en vit medelklass, ofta osynliggörs och marginaliseras. Ett centralt begrepp för analysen är ”vit hegemonisk feminism”. Detta begrepp introducerades av Paulina de los Reyes (professor i ekonomisk historia) och Diana Mulinari (fil dr i sociologi och professor i genusvetenskap).

Begreppet ”vit hegemonisk feminism” visar hur den svenska feminismen formas kring en vit medelklassnorm samt hur konstruktionen av ”svensk jämställdhet” skapar ett normativt centrum inom den svenska feminismen.  Med detta menas att den ”svenska jämställdheten” blir till en måttstock som ”dom andra” mäts mot.

Svenskar är jämställda – dom andra är bakåtsträvande

Den intersektionella analysen – att synliggöra olika identiteter, och utifrån dess maktpositioner i förhållande till varandra har även här uppmärksammat hur det finns ett likhetstecken mellan dels jämställdhet, dels svenskhet. Utifrån detta konstrueras den svenska jämställdhetens ”andra” som tillhörande ”patriarkala familjer”, ”traditionella kulturer”,  ”dominerande invandrarmän” och ”invandrarkvinnor” som offer.

Effekten av detta blir att de könade och rasifierade diskurserna konstruerar bilden av svensk befolkning som åtminstone jämställdhetssträvande, om inte jämställt. Diskurserna i sin tur skapar en bild av den invandrande befolkningen, i förhållande till jämställdhet anses ”de andra” –  stillastående, ibland även bakåtsträvande.

Detta fenomen kan vi se genom tidigare gjorda studier som granskat hur media förmedlar representationer som å ena sidan är genuskodade, å andra sidan rasifierade. Ett viktigt bidrag som framkommit är att studierna har visat på hur mediabilderna formas kring en uppdelning mellan ”svenska kvinnor och män” samt ”invandrarkvinnor”,  även  ”invandrarmän” respektive ”invandrarkillar” och ”invandrartjejer”.

Dessa tidigare nämnda intersektionella figurer tillskrivs olika kollektiva egenskaper, men även tänkta tillhörigheter, som utifrån sammanvävda föreställningar om genus och etnicitet, gör att dessa hänger samman, och inte kan friställas från varandra.

Källa: Katarina Mattsson, Genus och vithet i den intersektionella vändningen.

Generaliseringar om män handlar om logik

När vi generaliserar om att män står för sexuella övergrepp så handlar det inte om alla män, det handlar om män kontra kvinnor. Det är en teoretisk lek i huvudet där man jämför kvinnor som grupp mot män som grupp och finner att män står för 97% av de misstänka sexuella övergreppen. Det är ett logiskt bindande resonemang.

När personer (män) läser sådana slutsatser och tar åt sig personligen och känner ett behov av att försvara sig, så har de läst det fel. De som debatterar detta område utifrån en felaktig premiss behöver inte ha känt sig utpekade, kränkta eller anklagade, men de har feltolkat eller missförstått vad slutsatsen betyder.

Det handlar om att 97% av de misstänkta för sexuella övergrepp är män. Inte att 97% av alla män utför sexuella övergrepp eller att 97% kommer att göra det. Det blir därför fel då någon säger att ”det är inte alla män”. No-shit-Sherlock, det är extremt få som har påstått något sådant.

När man sen säger att det ”har med män att göra” så är det som en logisk slutsats (härledning) av att 97% av dem som misstänks för sexuella övergrepp är män. Därför är det logiskt att anta (genom deduktion) att det är >något> som kopplar sexuella övergrepp till män, som genus (som den teoretiska lekens slutsatser landade i). Det betyder att >något> är en koppling mellan män och sexuella övergrepp.

Utgår vi då ifrån att det är män som utför sexuella övergrepp är det FORTFARANDE INTE ”alla män”. Utan >något med män>. Eftersom i genusjämförelsen är 97% män och 3% kvinnor. Alltså >något med män> och fortfarande inte ”alla män”.

våldtäkt
Källa: Brottsförebyggande rådet (www.BRÅ.se)

>Något med män> är en koppling mellan just män och sexuella övergrepp. Det är ett logiskt bindande resonemang.

Den som inte klarar av att förstå skillnaden mellan ett teoretiskt och ett praktiskt resonemang har fel. Inte lite rätt, utan fel. Okunskap ändrar inte ett logiskt bindande resonemang. Att avfärda något som du inte förstår eller inte kan ta in blir ett argumentationsfel. Människor har vandrat på månen fastän väldigt få människor skulle förstå det teoretiska och logiska resonemanget som möjliggjorde det.

När debatten nu utrett frågan om mäns oskuld kanske vi kan börja prata om mäns ansvar och skuld. För nog är det märkligt att vi har ett stort samhällsproblem som pågått i alla tider, men det finns ingen som är skyldig till någonting. Trots att vi, vilket jag förklarat, rent logiskt kan förstå att det är >något med män> som kopplar män till sexuella övergrepp och gör den således till en genusfråga. Det manliga könet utövar sexuellt våld mot det kvinnliga könet och >något med män> är kopplingen.

Vad är det då för >något med män> som gör sexuella övergrepp till en genusfråga? Det här är frågan vi alla borde fundera på för att komma framåt i våra funderingar och strävan efter en lösning. 


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Terminologi – sexism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på antiziganism. Vi fortsätter med sexism.

Nationella sekretariatet för genusforskning kan man läsa följande om sexism:

Med sexism (en bildning till engelska sex ‘kön’ i analogi med rasism) avses nedvärdering av en person på grund av dennas kön. Uttrycket introducerades på 1960-talet av feministiska forskare som en parallell till rasism. Från att ursprungligen ha åsyftat nedvärdering av kvinnor innefattar begreppet sexism numera nedvärdering även av män.

Begreppet sexism är bildat av förleden ”sex” (från engelskans ”kön”) och ”-ism” (ideologisk inriktning) och innebär diskriminering, fördomar, utnyttjande och förtryck av en människa mot bakgrund av dennes kön.

Det var kvinnorörelsen i USA på 1960-talet som ansåg att det fanns behov av att skapa en parallell till uttrycket rasism mot bakgrund av att kvinnor utnyttjades, diskriminerades och förtrycktes enbart baserat på könstillhörighet.

Inom feminismen är begreppet sexism ett fundament och motståndet därtill genomsyrar hela den ideologiska kampen. Såväl kvinnor som män verkar för att bekämpa sexism.

Fördomar om kvinnor och män skapar sexistiska attityder

Orsakerna till sexism, dvs särbehandling av människor utifrån könstillhörighet, är de ideologiska och religiösa föreställningarna om att män och kvinnor har olika uppgifter i samhället, eftersom män och kvinnor, naturligt, är olika. Sexismen bidrar till att det ena könet, oftast kvinnan, underordnas det andra. Effekterna av detta ser vi i samhällstrukturer, på arbetsplatser där män ges förtur till maktpositioner och bättre levnadsförhållanden eftersom de är just män.

Löneskillnader mellan kvinnor och män i EU- och EES-länder. Eurostat 2013.
Löneskillnader i % mellan kvinnor och män (åldersfördelat) i EU- och EES-länder. Källa: Eurostat 2013.

Vi ser sexismen i de ständiga löneskillnaderna: för nio av de tio vanligaste yrkena tjänar kvinnor mindre än män, trots att de utför samma arbete. Trots att kvinnor generellt har mer, och högre, utbildning än män innehas endast 20% av professurerna på högskolor av kvinnor. Kvinnor tar mer ledigt, och jobbar mer deltid, för att ta hand om barn, men också för att ta hand om sjuka i familjen samt äldre föräldrar. Detta leder i sin tur till att kvinnor erhåller lägre pension än män.

Traditionellt sett har utbredd sexism ofta resulterat i att kvinnor blir underordnade, men allteftersom könsrollerna förändrats har också innebörden av sexism förskjutits. Även om sexismen allt som oftast innebär kvinnans underordning av män, så finns det idag tillfällen då rollerna är ombytta.

Riksdagen, som verkar för att minska och eliminera diskriminering, arbetar ständigt för att förbättra jämställdheten och för att radera ut skillnaderna mellan kvinnors och mäns rättigheter.

Den första vetenskapliga framställningen av sexism såg dagens ljus 1973. Fördomsforskningen av idag har utvecklat begreppet till att innefatta också sexism gentemot män, framför allt genom rolltillskrivande. Än så länge finns inga studier som pekar på att män känner sig allvarligt drabbade då de reduceras till en könsspecifik objektsstatus. Däremot finns massor av studier och fakta på att kvinnor känner sig allvarligt, och ständigt, drabbade av sexism.

Laura Bates är grundare av the everyday sexism project och syftar till att lyfta fram kvinnors berättelser om hur de utsätts för sexism, och ska i förlängningen göra samhället uppmärksamt på hur utbredd företeelsen fortfarande är. Målet med projektet är att öka jämlikheten mellan könen.

Sexistiska stereotyper

Samhället genomsyras ständigt, och återkommande, av sexistiska attityder och fördomar. Vi ser det i uttalade könsbundna stereotyper i diverse sammanhang – vi ser det i reklamvärlden, i litteraturen, på film, i datorspel och inte minst i den hierarkiska uppdelningen i utbildningsväsendet, på arbetsplatser, i politiken och i de patriarkala uttryck som fortlöpande är en del av vår samtid.

tumblr_m6jc1zHy2L1rpzx9so1_1280Exempel på könsbundna stereotyper som vi, mer eller mindre medvetet, använder oss av är:

kvinnor är tystare än män och ska inte säga sin mening

kvinnor är svagare än män

kvinnor ska vara fina att titta på

män tycker om att mecka med bilen

män gör inget hushållsarbete eller tar hand om barnen

som äkta makar talar män om för sina fruar vad de ska göra

Stereotyperna är utbredda och farliga, eftersom de bidrar till sexistiska attityder och fördomar genom  generaliseringar som kategoriserar och skapar mallar för hur kvinnor och män ”ska vara”.

Sexismen har genom historien, tyvärr, spelat en avgörande roll i människors liv. Sexismen är föränderlig till sin natur, men den påverkar fortfarande samhället i stor utsträckning. I Sverige har vi kommit en god bit på väg, men det återstår mycket arbete innan vi kan anse att det råder jämlikhet mellan könen. Vi har blivit omsprungna av länder som Island, Finland och Norge, som idag (i den ordningen) är de mest jämställda länderna i världen.

Det är allas vårt ansvar, oavsett om vi är han, hon eller hen, att motverka sexistiska strukturer, diskriminering och förtryck utifrån orsaker baserade på könstillhörighet. Det är vi, alla vi som är för människors lika värde, som kan medverka till att sexistiska attityder och fördomar minskar, och med tid försvinner. Vi är skyldiga oss själva att reagera, agera och protestera då vi hör sexistiska fördomar och trakasserier. Att vara tyst är att ge sexismen sitt godkännande.

Under vad som förefaller vara ännu en vanlig dag utsätts en man för sexism och sexuellt våld i ett samhälle styrt av kvinnor – OPPRESSED MAJORITY, en film av Eleonore Pourriat:

Recension: Camila & Mireya

Motargument rekommenderar en podcast — en serie med ‘radioprogram’ man kan ladda ner till sin mp3-spelare, telefon eller dator — som är inspelade diskussioner mellan två mycket kloka personer, som är vänner och som helt uppenbart har stort intresse och brinnande passion för samhällsfrågor.

CamilaMireyaProgrammen med Camila Astorga Díaz och Mireya Echeverría Quezada är dialoger som innehåller massor med nutidsämnen, fakta, åsikter och perspektiv. Det rör sig i huvudsak kring genusfrågor, diskriminering, klass- och näthat. Det märks att både Camila och Mireya är välutbildade och har rik erfarenhetskälla att gräva ur, det gör dialogerna underhållande och väldigt relevanta. Ibland ger de också boktips och recenserar andra saker som man blir intresserad av att söka upp.

I avsnitt 9, från maj 2013, gör podcasten ett dokumentärt nedslag mitt i Husby. Det blir ett unikt tidsdokument med synnerligen personlig vinkel. Men i flera andra avsnitt använder de bl.a. utgångspunkter i sina föräldrars liv och bakgrund – kombinerat med insikt i hur det är för andra personer — när de vänder och vrider på olika strukturella diskrimineringar på arbetsmarknaden och orättvisor.

Kanske planerar Camila och Mireya i förväg vilket ämne de ska prata om i varje avsnitt, kanske är det improviserat, men det blir aldrig styltigt eller slarvigt. Alla diskussioner känns spontana. En bonus för formatet, där en röst alltid hörs som ur en telefon (i de flesta avsnitten) och den andra rösten är inspelad i perfekt ljudkvalitét. Detta är kanske en oavsiktlig nödlösning för att de bor i olika städer, men det känns som en planerad och ”designad” ljudbild. Jag lyssnar mer än gärna på samma avsnitt flera gånger.

Jag håller inte alltid med i varje åsikt eller analys. Ibland gör de lite för ytliga, svepande kopplingar och några gånger gör de grova generaliseringar om företeelser. Men varje gång som jag reagerat så, då funderar jag på om de försökt göra någon avsiktlig poäng genom att formulera sig på det viset. Och eftersom de levererar flera ledtrådar så känns det som att man kan lära sig något tack vare det.

Camila och Mireyas podcast känns positiv för mig och mina fördomar. Denna podcast är sällsynt bra, den får mig att känna att jag vill ta reda på hur jag har komponerat min egen omvärldsuppfattning. Det, i kombination med det lättförståeliga och lättlyssnade språket, gör att jag ger Camila och Mireya mitt högsta betyg.

Du kan ladda ner podcasten på iTunes, på Podcasts.nu och på Soundcloud. De har även en facebook-grupp och kan följas på Twitter.

Angående hat

Gästartikel om näthat av Ann Karlsson, skrivet 7 februari

Detta är ett utdrag från Twitter dagen efter att Uppdrag Granskning hade sänt sitt program om män som hotar kvinnor med våldtäkter och mord:

”Ett antal män riktar stort, orimligt hat mot kvinnor, ja. Varje kvinna som på grund av det ”HATAR MÄN” är på precis samma nivå. Tänk på det.”

It suits me better to slay
Alex(inyoureyes) / Foter.com / CC BY-NC-SA

Vad är det jag ska tänka på? Att det är fel att hata, oavsett hur hatet tar sig uttryck? För i så fall håller jag inte med. Att hata i sig är inget jag tycker vi ska kriminalisera, det kan många gånger till och med finnas fog för hat. Det som däremot är intressant är hur detta hat tar sig uttryck och jag tror att det är det vi måste diskutera.

Jag får intrycket av att de som tycker att vi inte ska glömma bort alla kvinnor som hatar män enbart vill försöka skifta fokus. Istället för att diskutera problemet att personer (män?) hotar kvinnor med våldtäkt och mord så flyttas fokus till att vi istället diskuterar att det är fel av oss att hata människor som hotar människor till livet. Sen när är det ett lagbrott att hata någon? Vem är du (och jag) att bestämma över hur människor känner? Jag kan absolut hålla med om att det är tragiskt att människor känner hat mot andra, men jag ser inte hatet i sig som ett problem, då jag anser att allt handlar om vad du gör med ditt hat. De män som hotat kvinnor anonymt på nätet har bevisligen omvandlat sitt hat till hot och trakasserier. Men hur förhåller vi oss till de som skriver debattartiklar eller anordnar demonstrationer mot kvinnovåld som en reaktion på det hat de känner? Jag menar inte att alla som vill förändra något drivs av ett hat. Det jag menar är att det inte är hatet i sig, utan vad du gör med det, som är det som vi bör lägga fokus på.

Ett annat problem är detta med kollektiv och personlig skuld. Jag tycker det är djupt problematiskt att vissa män identifierar sig så starkt med sitt kön att de tror att de måste försvara män som hotar kvinnor. Så fort det framkommer kritik mot en struktur — som gör att vissa män tar till våld och hot om våld — måste vi ideligen påminnas om att alla män minsann inte är sådana. Som om det inte skulle vara en självklarhet. Vad vill ni att vi ska göra, tacka er för att ni inte tar till våld mot oss? Utgångspunkten måste väl ändå vara att män inte brukar våld, vilket gör det redundant att beskriva ett normalläge.

I den bästa av världar finns det såklart inget hat, men så länge denna värld inte finns tänker inte jag lägga någon värdering i människors drivkrafter, så länge dessa följer våra lagar. Skillnaden mellan hot och hat må bara vara en vokal, men i praktiken är den så mycket större.

Om man inte hatar världen som den är, kan den aldrig ändras, därför är det bra med hat

(Doktor Kosmos – Ang. Hat.)

Gästartikel om näthat av Ann Karlsson, skrivet 7 februari