Etikettarkiv: raser

Folkbildande propaganda


Sverigedemokraternas propagandafilm, Ett folk, ett parti – Socialdemokraternas historia, syftar till att misskreditera S, men blir istället ett folkbildande argument för varför det är en dålig idé att ge SD politiskt inflytande.


Filmen Sameblod berättar om ett Sverige upptaget av tankar om ras och renhet, skildrat genom en ung, samisk kvinnas ögon. Det är ingen dokumentär; det är en spelfilm med rätten att ta sig konstnärliga friheter och fokus ligger snarare på frågor om hur ett sådant Sverige påverkar identitet och självkänsla, än om övergripande politiska konsekvenser. Ändå vill jag påstå att den handskas varsammare med sanningen än Sverigedemokraternas propagandafilm om samma tidsanda, men att SD:s film på något sätt ändå gör ett bättre jobb, just vad gäller att informera eller folkbilda.

Att Sverigedemokraternas propagandafilm om Socialdemokraterna inte ger en korrekt bild av vare sig Socialdemokraternas eller Sveriges politiska historia under 1900-talet började konstateras nästan omedelbart av samhällsvetare och historiker. Filmen förvränger fakta, utelämnar motstridiga uppgifter och innehåller även rena felaktigheter. Men den berättar också en hel del sanningar. Sanningar som är långt ifrån smickrande; för Socialdemokraterna och för Sverige som nation.

Rasbiologiska Institutet ägnade sig – med regeringens goda minne – åt pseudovetenskaplig rasforskning i syfte att möta upp den nationalistiskt/rasistiskt grundade uppfattningen att den eskalerande sammanblandningen av olika folkgrupper utövade ett degenerativt tryck på den – i vårt fall – svenska folkstammen. Kort sagt var den officiella hållningen att rasblandning var av ondo och måste motarbetas aktivt medelst rashygien.

Tvångssteriliseringar och -omhändertaganden av de förmenta offren för denna degenerering var förstås olyckliga, men nödvändiga konsekvenser av att vi varit naiva och låtit olika folk integreras med varandra. Genom att förhindra att dessa degenererade samhällselement kunde föröka sig och sprida sin dåliga arvsmassa vidare kunde rasens förfall åtminstone stoppas, och om man därtill kunde sprida fysiskt sunda förebilder och bygga upp en nationell stolthet som motverkade lusten att beblanda sig med Andra, kanske det t o m var möjligt att återskapa en del av forna tiders glans i den svenske mannen (och svenska kvinnan).

Nürnberglagarna

Många drabbades alltså hårt av denna tidsanda, där bilden av olika folkgrupper som åtskilda av en slags inre, mänsklig essens var dominerande. Och Sverige var inte ensamma om detta: I Tyskland infördes Nürnberglagarna, som nästan helt genomsyrades av denna syn på människan och Jim Crow-lagarna i USA följde också samma rasistiska logik. Och i Storbritannien var Winston Churchill så entusiastisk inför de rashygieniska idéerna att han deltog i en internationell konferens i ämnet, tillsammans med namnkunniga deltagare från hela västvärlden.

Men det var en tidsanda. Och hade inte Tyskland drabbats av ett krigshetsande missnöjesparti hade den kanske fortsatt ostört, och frågan om att tvångssterilisera avvikande människor hade kanske inte varit uppe för diskussion ens idag? Kanske hade våra riksdagspartier idag tävlat om att ta på sig äran för grundandet av Rasbiologiska Institutet, istället för att efter bästa förmåga försöka glömma bort hela denna skamliga inledning av vår samtids historia? Kanske skulle Förintelsen ersatts av en fortfarande fruktansvärd, men liksom tvångssteriliseringarna förment human och tyvärr nödvändig “avveckling” av degenerativa element och folkfiender i våra respektive nationer; de svenska, tyska, amerikanska, franska o s v?

Nåja, vi lämnar Sci/fi-hyllan och tar oss tillbaka till SD:s propagandafilm. Avsikten var förstås framförallt att misskreditera S, men att göra det med fakta. Och det är ungefär där som det spännande händer. filmen publiceras och vänner på sociala medier börjar skriva upprört om tvångssteriliseringar och rasbiologiska institut. De är arga på S, arga på Sverige, arga för att de inget visste.

Det visar sig att vi som redan visste allt det som berättas i SD:s propagandafilm är färre än vi kanske trodde, och för ett kort ögonblick går en kall ilning längs ryggraden. Tänk om SD:s propagandafilm fungerar!

balance-151797_960_720

Men istället för att klappa SD på ryggen och tacka för att de säger sanningen – “raka och ärliga” som de brukar kallas – så stannar reaktionerna vid ilskan och indignationen över att Sverige redan varit där dit SD vill ta oss. Att den tidsanda som rådde vid tiden för instiftandet av Rasbiologiska Institutet och inledningen på rashygieniska kampanjer över hela landet överhuvudtaget har funnits. Ingen av de i min omgivning som sett filmen har hittills sagt till mig att det var ett misstag att avveckla Rasbiologiska Institutet eller att tvångssteriliseringar var en bra idé (minns förresten att SD, som enda nu existerade riksdagsparti, röstade emot att stoppa tvångssteriliseringar av transsexuella) som borde återinföras. Tvärtom ser jag hur några av de som vacklat med en fot på SD:s röstsedel tar ett steg tillbaka. Uppenbarligen är det fler än jag som förmår att dra den obehagliga parallellen mellan Sverige av igår och SD av idag.

SD:s propagandafilm är viktig, trots att den slirar på sanningen. Den är viktig, för den skildrar det Sverige som SD vill få tillbaka. Ett naivt, idealistiskt folkhem, där alla är blonda, blåögda och glada. Och där de andra inte får synas (eller finnas).

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Är den femtiofjärde generationens invandrare riktiga svenskar?


Det finns en förkärlek för att utifrån exklusivitet definiera svenskhet, och vilka som är svenskar. För många av oss är det väldigt viktigt att definiera svenskar just genom att i samma andetag definiera icke-svenskar. Begreppen ”ras”, jord och blodsband dikterar hos alltför många, fortfarande definitionen svenskhet.


Frågeställningen i rubriken ovan är naturligtvis absurd. Grotesk. Men blir den mer rimlig om vi talar om trettionde generationens invandrare? Inte? Tionde generationen då? Ok vad sägs om andra eller tredje generationens invandrare? JO! Då, plötsligt, har frågeställningen förvandlats till ett helt normalt språkbruk.

Eller känns det först olustigt om du tänker på att kronprinsessan Victoria och hennes dotter Estelle också hamnar i de kategorierna?

Vad vi som har en eller två utrikesfödda föräldrar eller far- och morföräldrar tycker eller har att säga om den saken tas givetvis inte med i beräkningen. Vi är likt insekter under förstoringsglas under en lektion i naturvetenskap på gymnasiet, föremål för debatt, granskning och analys. Vilka är ”vi”? Vad utmärker ”oss”? Vad skall man kalla ”oss”?

ray-pupedis-ii

Och nej den frågan ställs inte till oss utan till samhället i allmänhet som ofta talar om oss som om vi vore nyfödda barn som mest tittar på debatten och inte behöver tillfrågas.

Vi har fått en kollektiv benämning som vi förutsätts sätta på oss själva. Om vi förutsätts göra något alls i sammanhanget.

Låt oss så vända på definitionen och titta på en person som reservationslöst svensk.

Invandrad till Sverige från mammas mage

nyforlost-mor-och-baby-md-mossa

En person som föds i Sverige, får svenskt medborgarskap och har två svenska medborgare som i sin tur är födda i Sverige?

Svensk.

En person som föds i Sverige och har en förälder som är svensk medborgare och en som inte är det?

Svensk, men inte riktigt, utan även ”andra generationens invandrare”.

En person som föds i Sverige och har två föräldrar som är svenska medborgare, men den ena är inrikesfödd och den andra är utrikesfödd?

Svensk, men inte riktigt, utan även ”andra generationens invandrare”.

Thabo kramar om Karin

Författaren till denna artikel kramar om sin kusin

En person som föds i Sverige och har två föräldrar som är svenska medborgare och födda i Sverige, men en eller flera av föräldrarna till barnets föräldrar är utrikesfödd?

Svensk, men inte riktigt, utan även ”tredje generationens invandrare”.

Hur kan man invandra i flera generationer? Hur kan en person som föds ur sin mammas mage på ett svenskt sjukhus och omedelbart får svenskt medborgarskap anses vara svensk utan reservationer, samtidigt som en annan person som föds ur sin mammas mage på ett svenskt sjukhus och omedelbart får svenskt medborgarskap, inte benämnas som svensk?

Eller för den delen, hur kan en person som föds utomlands men omedelbart beviljas svenskt medborgarskap, eftersom personen har två svenska föräldrar som i sin tur har föräldrar som är födda till svenska medborgare ses som svenskar utan reservationer, samtidigt som en person född i Sverige med minst en utrikesfödd förälder eller far- och morförälder, inte ses som svensk utan reservationer?

”Invandrare” är ett substantiv, härlett ur verbet ”invandra”, det vill säga en definition av en människa utifrån vad denne gör. Att födas i Sverige och inte minst med en omedelbar och absolut rätt att vistas här resten av livet, rösta och genom medborgarskapet kvalificera sig för alla offentliga anställningar, inte vara svensk utan reservationer?

Och exakt vad säger och exakt vem anser sig ha rätt att sätta en viss gräns i generationer för att reservationslöst betrakta en nu livs levande människa som svensk, utan några förbehåll?

Tjugonde generationens inföding?

06d7c195-c170-4103-bcc6-1d9c0d43b169_320

Vad händer om vi vänder på resonemanget? Låt oss rent hypotetiskt glömma att ordet svensk aldrig har existerat. Låt oss ersätta ordet svensk med ordet ”inföding”. Känns det bra? Blir det bättre av att rent sakligt hävda att ordet ”inföding” påtalar att en person är ”född i landet”?

Är du en femtiofjärde generationens inföding? Eller kanske bara ”första generationens inföding”? Eller tredje eller femte eller tionde?

Kan det vara så att just du som läser detta aldrig någonsin har fått din anknytning till Sverige ifrågasatt, att du ens har reflekterat i de här banorna? Din etnicitet och nationalitet skall självklart inte ifrågasättas, men du skall lika självklart ifrågasätta och benämna andras nationella och etniska identitet bara för att du behagar det?

Är nationella identiteter odelbara och måste de enbart sammanträffa, dessutom helt och hållet, med din etniska och kulturella identitet? Är det ett nollsummespel?

Konstitution och medborgarskap som både etnisk och nationell identitet

Självklart kanske du kommer på att länder som USA har en överlag helt annan syn och åtskillnad mellan nationell identitet och etnisk identitet. En befolkning som huvudsakligen består av ättlingar till immigranter från hela världen och som därefter har blandats kan självklart inte göra samma enkla definition mellan nationell och etnisk definition.

boston_massacre_03-05-1770_-_nara_-_518262-998x658
Teckning av brittiska soldaters eldgivning mot civila i Boston, känd som ”The Boston Massacre”. Den svarte mannen Chrispus Attucks var den förste mannen som dödades av brittiska trupper under den amerikanska revolutionen. Hade han överlevt hade han saknat laglig rätt att bli amerikansk medborgare eller ens betraktas som ”amerikan”.

Även om såväl svarta amerikaner, som amerikaner direkt härstammande från landets ursprungliga befolkning, länge exkluderades från amerikanskt medborgarskap och inte ens kallades för amerikaner av majoritetsbefolkningen.

USA är därtill ett land som definierar sig och existerar i egenskap av sin konstitution. Konstitutionen är ett legalt dokument, ett avtal som författats och undertecknat. Det samma gäller numera åtskilliga andra länder i praktiskt taget hela Sydamerika och även stora delar av Afrika och Asien.

55919-47733
Det amerikanska riksvapnet från 1789 med mottot ”E Pluribus Unum” – latin för ”Av många, en”.

Sverige fanns däremot långt innan vårt land fick några konstitutioner eller andra nerskrivna lagar och värderingar som på något sätt definierade vårt land från ett annat. Så långt är Sverige likt de flesta andra länder och skiljer sig inte från exempelvis dagens Egypten eller Kina, vilka har existerat i tusentals år om än under varierande namn och styrelseskick.

Men kan det vara etniciteten svenskar som måste sammankopplas till Sverige?

Sverige – en forntida ö i ett hav av migration

traderoutemap-300x173

Även här utgör merparten av världen ett motbevis. Gambianer definierar sig regelbundet som gambianer och blir inte mindre av etniciteterna wolof, mandinka eller fulani för det. De blir både och.

Senegaleser definierar sig regelbundet som senegaleser och blir inte mindre av etniciteterna wolof, mandinka eller fulani för det. De blir både och.

Schweizare definierar sig regelbundet som schweizare men blir inte mindre fransktalande, tysktalande, italiensktalande eller rätoromansktalande för det.

yugo3

Pashtuner i Afghanistan eller Pakistan är lika mycket pakistaner och afghaner som de fortfarande är pashtuner. Bengaleser i Indien eller Bangladesh är lika mycket indier och bangladesher som de fortfarande är bengaleser.

Många italienare i norra Italien är blonda och har mycket ljus hy och med en kultur som skiljer sig från exempelvis södra Italien, där såväl språk, utseende och kultur kan skilja sig väldigt mycket åt.

Kort sagt är det absolut överlägset mest normala i hela världen att nationell och etnisk definition kan samexistera, samtidigt som den ena inte är beroende av den andra. Så har fallet varit i praktiskt taget hela världen i tusentals år.

Och är homogenitet en förutsättning för en någorlunda fredlig samexistens? Tja, du kan fråga dig vad de relativt homogena tyskarna under 1600-talets trettioåriga krig, eller somalierna under landets nutida trettioåriga krig, har att säga om det.

I motsatt riktning kan vi konstatera att det etniskt och kulturellt mycket heterogena Schweiz eller Lesotho kunnat leva utan några etniska motsättningar att tala om, i flera sekler.

I motsatt riktning är Sverige, som visserligen alltid har haft mindre inslag av andra etniciteter, ett land med den mycket ovanliga egenskapen, att fram tills nyligen vara mycket etniskt homogen. Tills nyligen har de flesta människor i Sverige med koppling till migration, velat ta sig härifrån. inte hit.

Sverige och svenskarna har till skillnad från merparten av övriga världen inte haft otaliga folkvandringar och invasionskrig som bidragit till befolkandet av vårt land. De germanska svendjebönder som börja befolka det som kom att bli Sverige, vandrade hit under bronsåldern, för cirka 2 500 år sedan. Förutom små rännilar av invandring sedan dess, var Sverige och svenskarna relativt oinfluerade av andra etniciteter.

Det är först under de senaste decennierna, med hjälp av tåg, bil och flygplan, som Sverige har sällat sig till majoriteten av påtagligt heterogena länder.

Ett etnokulturellt yrvaket Sverige börjar plötsligt brottas med att definiera sig självt och sitt folk på grund av förändringar som merparten av planetens befolkning, med en betydligt mer konfliktfylld tillvaro, har klarat av sedan årtusenden eller åtminstone århundraden tillbaka.

Kan det vara förklaringen till paradoxen att vi i ett sådant land som sätter en sådan stolthet i att finna gemenskap, motverka intolerans, rasism och främlingsfientlighet, så sent som år 2018 så hårt håller fast vid monoetniska och monokulturella grunder för definitionen av nationalitet?

Varför föreställer vi oss annars att ”likadana” måste vara ett så strängt och exkluderande kriterium för att vara ”samma”?

Kan vi inte ta bort de sista resterna av ”ras”, jord och blodsband till vår svenskhet?

Och undrar du vad du skall kalla människor i Sverige om du vill härleda att de har ett ursprung som inte enbart är svenskt? Varför inte kalla dem för människor med ”utländskt ursprung i familjen”?

När skall vi klara av att uttrycka en underförstådd reservation för svenskheten hos människor som har fötts här, blivit svenska medborgare direkt och levt hela vårt liv här? När skall det bli lika självklart att kalla dem för svenskar och samtidigt kunna se att de människorna samtidigt kan vara så mycket annat, utan att det ena påverkar det andra?

Dagens politiska utveckling ser ut att skjuta upp dagen då vi utan att tveka kan tala om ”oss svenskar” utan att samtidigt definiera ”de där andra som inte riktigt är som oss”.

Och till alla er som tror att ni behöver någon form av ”godkännande” från merparten av Sveriges övriga befolkning att definiera er som svenskar, vill jag säga. Be inte om det du har rätt till. Ta dig den rätten oavsett vad andra tycker och tänker!

Hur skall vi någonsin kunna tala ärligt om integration, om vi är ett folk som fortfarande till så stora delar kämpar för att definiera svenskhet som tillhörande en exklusiv klubb för de med ”rätt ursprung”?

En särskild hälsning till Ann Heberlein: Ja, jag är beredd att döda och dö för Sverige.

Thabo på övning med Svea Livgarde i Stockholm - våren 1997

Myt: Den enda etniciteten


Tyvärr är det många som tror, eller resonerar som om de tror, att varje människa har endast en enda etnicitet och endast en enda etnisk bakgrund.


I själva verket kan en person ha flera olika etniciteter, och när vi inte är öppna för detta så skapar vi ett kulturmönster där de som har flera etniska bakgrunder inte blir välkomna någonstans.

I en del debatter med mera använder deltagarna en uppdelning i “svenskar och invandrare” eller “invandrare och etniska svenskar”. Denna uppdelning förutsätter att om en person är invandrare så skulle detta innebära att hen inte skulle vara svensk, åtminstone inte etnisk svensk. Vilket blir extra illa när de samtidigt väljer att i kategorin “invandrare” inkludera personer som är uppväxta i Sverige. Eller ännu värre rentav inkluderar så kallade “andra generationens invandrare”, det vill säga personer som är födda i Sverige och kanske även har en förälder som är född i Sverige.

Här behöver vi skilja mellan etnicitet och etnisk bakgrund. En etnicitet är en grupptillhörighetskänsla som innehavaren själv väljer. Nationalencyklopedin definierar etnicitet som:

“Identifikation med och känsla av tillhörighet till en etnisk grupp.”

Diskrimineringsombudsmannens definiering, här kallat “etnisk tillhörighet”:

“Med etnisk tillhörighet menas en individs nationella eller etniska ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande. Det kan handla om att vara exempelvis svensk, same eller chilenare.

Etnisk tillhörighet handlar om hur du identifierar eller uppfattar dig själv. Det är alltså individen själv som definierar sin eller sina etniska tillhörigheter utifrån sin bakgrund och sin individuella historia.”

Varje människa väljer själv vilka kategorier som hen identifierar sig med och vilka gemenskaper som hen vill vara delaktig i. Däremot väljer hen inte sin egen bakgrund. En persons etniska bakgrund torde rimligtvis bestå av etniciteterna hos de personer som var viktiga för personens uppväxt och utveckling. Vilket vanligtvis inkluderar, men inte begränsar sig till, personens föräldrar. En person vars föräldrar har olika etnisk bakgrund har sålunda själv minst två olika etniska bakgrunder. Vilket i sin tur gör det lätt att ha minst två olika etniciteter.

En person som växt upp som en del av det svenska samhället måste givetvis förutsättas vara etnisk svensk, såvida hen inte själv bestämmer sig för något annat. Detta helt oavsett huruvida personen ifråga kan tänkas även ha andra etniciteter, alltså förutom den svenska. Även en person som vuxit upp utomlands och som flyttat till Sverige i vuxen ålder blir med tiden etnisk svensk, i den mån hen börjar identifiera sig som svensk. Den nya svenska etniciteten blir förutom hens gamla etnicitet (snarare än istället för den), såvida hen inte avsäger sig sin gamla etnicitet.

Föreställ dig en man, vi kan kalla honom för Andreas. Precis som sina föräldrar och som deras föräldrar före honom så är han född och uppvuxen i Sverige. Efter gymnasiet gör han lumpen, efter lumpen tar han universitetsexamen, och efter examen jobbar han ett år ideellt för en kristen församling. Därefter gifter han sig med sin flickvän, varpå de bosätter sig och skaffar jobb i den stad där han växte upp. Med tiden får de flera barn, vilka således föds och växer upp i samma svenska stad som deras pappa. Visst vore det orimligt, ja fullständigt absurt, att påstå att dessa barn inte skulle vara etniska svenskar. Givetvis är de etniska svenskar! Att den kyrka som Andreas arbetade för och träffade sin blivande fru i ligger i ett annat land än just Sverige orsakar inte att barnens svenska bakgrund och arv försvinner. De är lika svenska som alla andra, samtidigt som de förutom sin etniskt svenska bakgrund även har etnisk bakgrund från sin mammas ursprungsland.

Personer som föds i Sverige samtidigt som de har minst en förälder född i ett annat land kallas ibland för “andra generationens invandrare”. Men det är så klart bara här i Sverige som dessa personer blir kallade för “invandrare”: När de är på besök i förälderns hemland så blir de istället sedda som svenskar. Detta sätt att falla mellan stolarna kallas ibland för “mellanförskap”, och drabbar inte enbart utifrån etnicitet utan även utifrån till exempel livsåskådning och sexuell läggning/preferens/identitet

Sammanfattningsvis så lever vi i ett Sverige där det finns gott om:

A.) Etniska svenskar som har både svensk etnicitet och en eller flera andra etniciteter, och som har sin etniska bakgrund både i Sverige och i minst ett annat land.

B.) Etniska svenskar som har enbart svensk etnicitet och enbart svensk etnisk bakgrund.

C.) Etniska svenskar som har både svensk etnicitet och en eller flera andra etniciteter, men som har enbart svensk etnisk bakgrund och har tagit till sig den andra etniciteten i vuxen ålder.

D.) Etniska svenskar som har både svensk etnicitet och en eller flera andra etniciteter, men som har enbart utländsk etnisk bakgrund och har tagit till sig den svenska etniciteten i vuxen ålder.

E.) Medborgare som inte definierar eller identifierar sig i termer av etnicitet. Deras etniska bakgrunder kan dock spela stor roll för hur människor i omgivningen behandlar dem och betraktar dem.

Att ha flera etniska bakgrunder fungerar på samma sätt som att kunna flera språk: Det är inte något nollsummespel. Vissa behärskar bara ett enda språk, vissa talar två eller flera språk flytande. Att en person blir bättre på ett visst språk innebär inte någon försämring av hens erfarenhet och färdighet inom något annat språk. Hur väl en person behärskar ett språk påverkas inte av i vilken mån hen även behärskar andra språk, och i vilken mån en person är etnisk svensk påverkas inte av i vilken mån hen även har andra etniciteter. När någon gör en uppdelning i ”svenskar och invandrare” på ett sätt som diskvalificerar de som inte är födda här så handlar uppdelningen i själva verket om rasbiologi snarare än om etnicitet. Detta blir ännu tydligare när uppdelningen exkluderar de som har förfäder födda utanför Sverige.

Att någon använder en sådan rasistisk uppdelning innebär inte nödvändigtvis att hen har rasistiska värderingar, än mindre att hen är rasist. Men däremot innebär det att hen har tagit till sig en idé som bygger på en rasistisk världsbild, en idé som därför blir ologisk när den används frikopplad från sin underliggande rasistiska världsbild. Det är dags att tänka om.


Myt: Den nedärvda essensen

En uråldrig myt är att en kategori av människor skulle ha en nedärvd essens. Att det skulle existera någon slags gudagiven inneboende ariskhet, judiskhet, svenskhet, tyskhet eller dylik ”gruppitet”. Denna myt är inte förenlig med vetenskaplig kunskap om hur världen faktiskt fungerar, men däremot har den djup förankring i religiös fundamentalism och i den lära om ”idévärlden” som för cirka två och ett halvt millennier sedan lanserades av den djupt antidemokratiskt sinnade filosofen Platon. I dagens samhälle företräds myten om den nedärvda essensen av partiet Sverigdemokraterna. I sitt principprogram använder partiet denna myt som grundsten för sin människosyn.

Den verklighet vi faktiskt lever i fungerar på ett helt annat sätt än hur romaner och andra sagor fungerar. I romanen existerar alla karaktärer utifrån författarens tankar. En romanfigur vilken börjar som en enkel idé med en eller ett par kategorier växer i bästa fall till en karaktär som blir lite mer nyanserad och kanske även får en bakgrundshistoria. I verkligheten finns det istället alltid en enormt komplex bakgrundshistoria, och denna kommer först. Varje vuxen människa har en uppväxt och två genetiska föräldrar, vilka i sin tur har varsin uppväxt och två genetiska föräldrar vardera. Kategorierna är något som vi hittar på för att sortera oss själva och varandra, snarare än att vara grunden för vår existens som om vi hade varit romanfigurer. I sin bok ”Så gick det till: Bevisen för evolutionen” förklarar biologen Richard Dawkins att många har svårt att förstå evolutionen därför att de tror att djurarter existerar i naturen: I själva verket så existerar i naturen endast enskilda unika djur, medan djurarter är något som vi människor hittar på för att få överblick över dessa djur. Samma princip gäller även alla andra kategoriseringar: Gränser mellan olika nationer, kulturer och etniciteter är något socialt konstruerat, alltså något som vi människor har hittat på.

01Evolution-des-wissens

Att det skulle finnas olika människoraser vilka skulle ha olika ”essens” torde vara kärnan i den blodsmystik som präglade Nazityskland, och även i den pseudovetenskapliga rasbiologi som användes för att rättfärdiga denna blodsmystik. Frågan torde sålunda vara tämligen känslig rent politiskt. När Sverigedemokraterna som grund för sin människosyn fastslår att olika grupper av människor har olika nedärvda essenser så lägger de sig vinn om att linda in budskapet. De klämmer in påståendet om olika grupper skulle ha olika nedärvda essenser mellan två mycket mer lättsmälta påståenden: å ena sidan en idé om universell mänsklig essens, och å andra sidan en idé om unik individuell essens. Och när de sedan försöker framställa dessa nedärvda essenser som något vetenskapligt så handlar det exempel de utgår från försiktigtvis från idén om mänsklig essens. Idén att det även skulle vara en vetenskaplig sanning att olika kategorier av människor skulle ha olika ”nedärvda essenser” följer med på köpet: Det framgår tydligt av resonemanget, men formulerat på ett sådant sätt att de upprätthåller ett minimum av ”plausible deniability” att avfärda kritik med:

Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få. Till hjälp med att skapa en grovkornig bild kan vi dock ta den moderna vetenskapen och den mänskliga historien. Om det till exempel är så att en viss företeelse i olika varianter förekommit i nästan alla mänskliga samhällen i nästan alla tider, så menar vi att det är rimligt att anta att den på något sätt är kopplad till den mänskliga essensen.
/Sverigedemokraternas principprogram från 2011, sid 8

En enskild människa har sitt eget sätt att vara och fungera, och oavsett om vi kallar det för ”identitet” eller ”essens” eller något annat så är det självupplevt och därför värt att respektera i egenskap av individens rätt att definiera sig själv och bestämma över sig själv. Om vi i högre grad än nödvändigt förvägrar individen dessa rättigheter så beter vi oss oetiskt och riskerar att åsamka personen i fråga stor skada. Idén att en kategori av människor skulle ha något särskilt sätt att vara och fungera, det är däremot en överförenkling även i de fall då det inte slår över i ren pseudovetenskap/mytbildning. För att en kategorisering skall kunna hållas enhetlig måste de individer som ingår i den undertryckas, de som upprätthåller denna enighet måste pressa/tvinga var och en att begränsa sig till vad som passar in i stereotypen för den kategori som hen blivit insorterad i. Idén om att inte undertrycka en individs ”essens” och idén om att ”inte undertrycka” en kategoris ”essens” är sålunda inte bara två olika idéer, utan de utgör dessutom varandras motsats.

Finns rasism mot svenskar i Sverige?

Inledningsvis vill jag bara poängtera att det populära begreppet ”omvänd rasism” skulle innebära motsatsen till rasism vilket jag antar att det inte syftas till. Termen är rasism oavsett åt vilket håll och mot vilken grupp den riktas. Inom begreppet rasism ingår en samhällelig struktur som verkar förtryckande mot en minoritetsgrupp. Det kan inte påstås att så kallade etniska svenskar är en minoritet i Sverige, inte ens med den bästa av vilja.

Begreppet rasism, så som det används inom dagens diskurs avser kulturrasism, det är alltså inte fråga om någon idé om ”raser”, vilket är ett begrepp inom svenskan som vi inte använder för människor. Detta skiljer sig dock runt om i världen där exempelvis USA använder sig av rasbegreppet på människor enligt SOU 2004:048 Kategorisering och integration.

I Sverige är användningen av begreppet ”afrosvenskar” begränsat och syftar inte till att kategorisera utifrån ett ”rasbegrepp”.  T ex är begreppet ”African Americans” gängse uttryck i USA.

Strukturell rasism. För att det ska röra sig om strukturell rasism måste det förekomma samhälleliga strukturer som fungerar diskriminerande och/eller nedvärderande av en folkgrupp, så som begreppet används och definieras idag. Begreppet folkgrupp omfattar alltså etnicitet, sexualitet och även religiös tillhörighet enligt åklagarmyndigheten.

Det finns idag inga strukturer som fungerar diskriminerande mot svenskar på det sätt som det finns mot invandrare som exempelvis har svårare att få arbete på grund av sitt namn, de sållas ofta bort redan vid det första urvalet.

Kulturell rasism. När dessa samhälleliga strukturer existerar omfattas även uttryck och agerande som rasism då de fungerar diskriminerande och/eller nedvärderande mot aktuella folkgrupp enligt ovan givna definition. Exempel på sådana uttryck kan vara användande av ”n-ordet” eller uttryck som ”blatte” eller ”bög”. Det är viktigt att förstå att dessa diskriminerande samhällsstrukturer kan vara svåra att se och identifiera för den dessa inte drabbar.

Det kan förvisso förekomma en form av rasism mot svenskar på individnivå som exempelvis att någon kallar en person för ”svenne”, som är de gamla raggarnas och kåkfararnas slangord för ”Svensson”. Ordet ”svenne” saknar uppenbarligen den negativa värdeladdningen som ”n-ordet” har och den rasism som avses här är den samhälleliga och strukturella rasism som är väl inarbetad i vårt sätt att tänka och fungera.

Pankhurst-familjen, här Sylvia och Emmeline, var viktiga för suffragettrörelsen i början av 1900-talet. WSPU (Women’s Social and Political Union) grundades i Manchester, England.

Diskriminerande samhälleliga strukturer. Att ha ett utländskt klingande namn har ofta en negativ effekt då man söker arbete till exempel, att vara ung kvinna kan också ha en negativ effekt då arbete söks eftersom en arbetsgivare kan misstänka framtida barnledigheter och graviditeter som påverkar utförandet av arbetet och närvaron negativt. För att bättre förstå hur dessa strukturer kan verka diskriminerande och hur de dessutom kan samverka rekommenderar jag att man läser Nina Lykkes teori om intersektionalitet.

Samhället fungerar alltså diskriminerande på flera olika nivåer mot den rasifierade och tillhör man dessutom flera av dessa olika diskriminerade kategorier får man därför utstå den strukturella rasismen på flera olika sätt. Detta är något man som svensk aldrig ens kan föreställa sig.

Kategorisering. Det är upp till var folkgrupp men framför allt var individ att själv avgöra vilken form av kategorisering eller epitet som upplevs som kränkande och/eller diskriminerande, men personen ska inte själv bjudit in till kränkningen.

Som rasifierad äger man rätten att själv få tala om när man blivit kränkt, det är aldrig upp till någon annan att definiera om man som person blivit kränkt eller inte.

Sammanfattande ord. När en svensk utsätts för glåpord från en person med utländskt ursprung, eller från någon annan för den delen kan detta möjligtvis klassas som trakasseri om det sker i såna former i lagens mening. Om en svensk person skulle bli ofördelaktigt behandlad vid val av person för en anställning eller en annan liknande situation, kan det möjligtvis vara fråga om diskriminering. Det kan däremot aldrig handla om rasism mot denna svensk i landet Sverige.

Jag hoppas i och med detta att vi en gång för alla kan släppa argumentet att det i Sverige råder rasism mot svenskar.


Jag blev för några år sedan indragen i en kortare debatt där jag blev anklagad för att vara en rasifierad rasist. Eftersom det fortfarande tycks råda en viss förvirring kring begreppen tänker jag att det vore passande att lyfta in även begreppet rasifierad i denna artikel och utförligt förklara det.

Begreppet rasifierad eller etnifierad ska förstås utifrån begreppet rasism sådant det redogörs för ovan. En rasifierad person är en sådan som utifrån fördomar och/eller stereotyper kategoriseras. En rasifierad person är alltså, förenklat den person som utsätts för stereotypa fördomar. Om man utgår från Nationella sekretariatet för genusforskning så står det att läsa att en rasifierad person är den som av någon annan kategoriseras utifrån exempelvis hudfärg eller hårfärg. Förvisso är även vita människor rasifierade, men då som personer med normativa och överlägsna drag istället för som begreppet normalt används för en person som utsätts för rasistiska fördomar baserade på en föreställning om en etniskt sämre arvsmassa.

Rasister är på så vis absolut motsatsen till rasifierade, dels på grund av sin hierarkiska särställning som den högre stående normen i samhället men även på grund av sitt dikotomiska förhållningssätt mot den person mot vilken den sagda rasismen riktas.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

SOU 2004:048 Kategorisering och integration

Åklagarmyndigheten: Hets mot folkgrupp

Nina Lykke: Intersektionalitet – ett användbart begrepp för genusforskningen

Lagen.nu: Kränkning

Nationella sekretariatet för genusforskning: Rasifiering

What about Rasbiologiska Institutet?

När Sverigedemokraternas (SD) väldokumenterade bakgrund som en mer eller mindre öppet nynazistisk rörelse förs på tal, händer det att vi påminns om att det var Socialdemokraterna (S) som instiftade Rasbiologiska Institutet i början av 1920-talet. Att S med andra ord är minst lika goda kålsupare som SD. De sysslade ju för bövelen aktivt med rasbiologi!

Syftet är förstås att med hjälp av det retoriska tricket whataboutism – ett argumentativt “men de då!?” – förskjuta fokus från SD:s nazismkopplingar, som förstås med rätta är besvärande för partiet, till Socialdemokraternas egna och nära kopplingar till statsfinansierad rasbiologi. Men förutom att vara ett tomt motargument i sakfrågan (den om SD:s kopplingar till nazism) så är det en sanning med modifikation.

Kort historik

Statens Institut för Rasbiologi (SIFR) grundades 1922 “i syfte att erhålla en vetenskaplig grund för rashygieniska åtgärder” (Nordstedts Uppslagsbok 1948, s. 1431). Frågan om ”ras” och ursprung hade växt fram parallellt med att nationalismen sedan slutet av 1700-talet trängt allt längre in i det politiska rummet och lyckats nå en position där den togs för given. Och där det finns en nation, där finns också ett folk. ”Rasen” – det svenska folkets ursprung och väsen – var därmed även den ett begrepp som ingen ifrågasatte på den här tiden. Tvärtom lutade man sig mot än idag välrenommerade namn som Carl von Linné och Charles Darwin för att bekräfta rasbiologins vetenskaplighet. Därtill kommer profiler som idag hamnat i skymundan, som Anders Retzius.

Retzius, som var anatom och fysionom, utvecklade på 1800-talet ett avancerat system för att mäta kranier och läsa av ansiktsvinklar. Han kunde t ex med vetenskaplig pondus konstatera att “(h)vad svenskarne beträffar, så är det satt utom allt tvifvel, att de hafva ovala hufvudskålar, med lång nacke och rak, mest lodrät profillinie, samt väl proportionerade ansiktsformer.” (Hagerman, M. – Det Rena Landet, s. 173)

Det Retzius med fleras insatser bidrog till att göra, var att förkroppsliga det tänkta bandet mellan nationen och folket. De omfattande och matematiskt precisa förteckningarna över människotyper och raser i kombination med det internationella gehör Retzius fick för sitt arbete kastade ett vetenskapligt skimmer över rasbiologin som forskningsområde. Det var på den här tiden inget anmärkningsvärt överhuvudtaget i att framträdande politiker talade om hur det svenska folket var av en sällsynt enhetlig, oblandad ”ras” eller att “idioter”, “zigenare”, “tattare”, “lappar” och andra grupper av människor som bedömdes ha undermåliga eller degenerativa egenskaper diskriminerades (även om ordet “diskriminering” inte alltid tycks räcka till för att förmedla dessa och andra gruppers utsatthet och maktlöshet i händerna på “etablissemanget”). Målet var att förhindra dessa att förgifta samhällskroppen i enlighet med nationalistisk, rasistisk logik. Att bevara Sverige svenskt, rentav.

Så när riksdagen enhälligt den 13 maj 1921 beslutade att upprätta ett statligt institut för rasbiologi utifrån en tidigare motion, underskriven av bl a socialdemokraten Hjalmar Branting och högerledaren Arvid Lindman och framträdande liberaler som Jacob Pettersson, Raoul Hamilton och Knut Kjellberg, samt understödd av t ex Nils Wohlin från Jordbrukarnas riksförbund innebar det att samtliga politiska riktningar i riksdagen vid denna tid var representerade och arbetade aktivt för att underblåsa vad man skulle kunna kalla statsunderstödd rasbiologi.

Frågan om ”rasens” betydelse för nationen – och för nationalstaten – var alltså både central och förgivettagen i Sverige i början av 1920-talet. Få kunde invända mot dess synbara logik och det var egentligen först i takt med att rasbiologins implementering under naziststyret i Tyskland blev alltmer besvärande som de kritiska rösterna gavs tillräckligt med luft för att kunna börja höras. Under 30-talet tonade SIFR ned rasbiologin till förmån för ärftlighetsforskning och folkhälsa och 1958 bytte man namn till “Institutionen för medicinsk genetik” i samband med att institutet till slut lades ned och istället knöts till Uppsala universitet. Vid det laget hade rasbiologin sedan flera år tillbaka avfärdats internationellt som den pseudovetenskap den är.

Självsvåldig motargumentation

Att ursäkta SD:s nazism på 1980-talet med hur det politiska landskapet i Sverige såg ut på 1920-talet i syfte att måla upp en bild av “lika goda kålsupare” är helt felaktigt och har inget annat syfte än att avleda uppmärksamheten från sakfrågan. Att vidare påstå eller åtminstone antyda att S ensamt låg bakom skapandet av Statens Institut för Rasbiologi är dessutom även det helt felaktigt, vilket ovanstående redogörelse bör ha klargjort.

Sant är att om SD funnits som politiskt alternativ på 20-talet hade de sannolikt passat bättre in i etablissemanget än de gör idag. Det politiska Sverige var på den tiden starkt influerat av nationalistiska idéströmningar där raslära och -biologi sågs som legitim och progressiv vetenskap.

SD:s principprogram, s.13

Sant är också att även SD rört sig från de mest extrema uttrycken för dessa idéströmningar (läs: nazismen) sedan partiet bildades. Dock får vi inte glömma att den nationalism som för nästan exakt 100 år sedan alltså öppnade dörren för statsfinansierad och -understödd rasbiologi fortfarande är en uttryckligt central del i deras politiska ideologi.

SD:s principprogram, s. 34

Argumentet om Statens Institut för Rasbiologi – om det nu ens skall tas på allvar i en diskussion – är med andra ord framförallt en slags självsvåldig motargumentation. Argumentet i sig ger nämligen en tydlig fingervisning om de värden och ideal SD strävar efter att återgå till: Tiden före Per Albin Hanssons folkhemsbildande, då fortfarande bara “äkta” svenskar sågs som svenskar och s k “tattare” eller “zigenare” kunde såväl diskrimineras som förföljas med statens goda minne.

Lästips:

  • Trollsnack
  • Hagerman, M. (2006) – Det Rena Landet
  • Hagerman, M. (2015) – Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta
  • Lundborg, H. (1921) – Degenerationsfaran
  • Wikipedia om Statens Institut för Rasbiologi

 

Terminologi – rasism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på afrofobi. Den här gången har turen kommit till rasism.

Rasism är ett komplext begrepp med en månghundraårig historia. För att kunna närma sig en förståelse för begreppet och dess relevans idag, trots att det sedan snart 70 år tillbaka råder konsensus inom den medicinska forskarvärlden om att mänskliga, biologiska, raser inte existerar, behöver vi inleda denna artikel med en kort, historisk bakgrund.

Rasismens uppkomst

Det finns ingen klart avgränsad startpunkt för idén om att vi människor skulle vara väsensskilda; med olika förmågor, egenskaper och värde sinsemellan. Dessa idéer går att hitta lite varstans i såväl tid som rum. Rasismen, som det komplexa begrepp vi känner igen det idag, kan dock sägas stamma ur upplysningstidens strävan att vetenskapliggöra mänsklig kunskap och kunskap om människan. En strävan som dessutom sammanföll med såväl den europeiska kolonisationen av Afrika, Asien och Amerika, som med uppkomsten av den föreställda gemenskap vi känner som nationalism. I denna smältdegel av tankar och idéer hittar vi två för ämnet centrala teorier, ofta benämnda monogenism och polygenism.

Monogenism utgår från idén att alla människor har en gemensam förfader, men att vi p g a det vi idag skulle kalla miljömässiga faktorer utvecklats olika – degenererat – och att det skulle förklara de olika ”människoraser” vi idag möter i världen. Filosofen John Locke och vår egen Carl von Linné var två av de tidigaste förespråkarna för denna teori.

Polygenism handlar istället om att varje ”ras” har sitt eget ursprung, och att den vite mannen därmed är oåterkalleligen väsensskild från t ex afrikanen eller asiaten. Två av de mer namnkunniga vetenskapsmännen inom denna teoribildning är David Hume och Immanuel Kant, även om Isaac La Peyrère anses vara den som satte teorin på kartan genom publiceringen av hans Prae-Adamitae i mitten av 1600-talet.

Även om man tvistade om orsakerna till det hela, var man dock överens om grundpremissen; att människan är indelad i olika raser och att dessa raser var förknippade med olika egenskaper och förmågor.

Efterhand fick monogenismen ge vika åt polygenismen. I och med det befästes bilden av att även om miljön har betydelse för hur människor utvecklas, så räcker det inte för att eliminera karaktärsdrag som beskriver hennes rastillhörighet. Eugeniken – rashygienen – som vetenskap var född, och med den nådde den biologiska rasismen oanade höjder men resulterade också i fruktansvärda konsekvenser, understödd av den samtidigt framväxande nationalismen, vars idé om ”folket” gavs legitimitet genom att stödja sig mot den rasistiska vetenskapen och vice versa.

Parallellt med andra världskriget började dock forskare inom genetik, antropologi, sociologi och psykologi allt mer ifrågasätta eugeniken som vetenskap och 1950 kunde UNESCO slå fast att det inte existerar några mänskliga raser. Vidare forskning genom åren har sedan gång på gång bekräftat detta. Människan som biologisk varelse kan inte delas in i olika raser – därtill är vi alldeles för lika.

Hur kan det finnas rasism om det inte finns några mänskliga raser?

Argumentet från den för rasism anklagade ”sverigevännen” låter sällan vänta på sig. Hur kan hen bli anklagad för att vara något som rimligen inte ens kan finnas?

”Race is an ideology and for this reason, many scientists believe that race should be more accurately described as a social construct and not a biological one.” –Vence Bonham, J.D.

Som dr. Bonham mycket riktigt påpekar är (mänsklig) ras inte en biologisk verklighet, utan en i första hand social konstruktion. Det betyder i klartext att det som ”gör” rasism kan vara när grupper av människor beskrivs som om de vore biologiskt avvikande – det vill säga; när åtskillnad görs på ett sätt som antyder att olikheterna gör oss väsensskilda.

Det kan förstås handla om kroppsliga egenskaper som hudfärg, ansiktsdrag eller liknande – så kallad ”hudfärgsrasism” – men lika gärna röra tillskrivna egenskaper som etnicitet, kulturell tillhörighet eller religiös tro. Det är med andra ord nu rasism blir det komplexa begrepp jag påpekade i början av artikeln.

Anders Hellström, docent vid Malmö Högskola, har på uppdrag av Forum för Levande Historia sammanställt en begreppsinventering av rasismbegreppet. Han konstaterar att vi på ett sätt rört oss långt från den uppenbara rasism som en gång legitimerade kolonisation, apartheid och slavhandel, men att rasismen ändå följt med oss och att marginaliserade grupper fortfarande drabbas av dess konsekvenser. Inte minst p g a begreppets komplexitet:

”Förvirringen kring rasismbegreppets natur kvarstår /…/ Vad som är rasism och inte är en fråga som debatteras flitigt i media idag och utgången av denna får konsekvenser för hur vi väljer att bedriva den antirasistiska kampen, vilket påminner oss om vikten av att kontinuerligt reflektera kring vad det är som vi egentligen vänder oss emot.” -Anders Hellström

Begreppet ”rasism” dog inte när myten om de mänskliga rasernas existens avslöjades. Istället genomgick det en slags förvandling och blev till flera olika – om än med en gemensam bas – rasismer. 

En rasism, flera rasismer

I Motarguments artikelserie om terminologier har vi redan mött några av rasismerna. De ligger ofta gömda inom andra begrepp. Afrofobi, antiziganism, heterosexism, antisemitism, islamofobi – alla rymmer de aspekter som har mer eller mindre direkta beröringspunkter med rasism.

Rasismerna kan skilja sig åt vad gäller olika aspekter. Ibland handlar det om en begränsad företeelse i tid eller rum, som t ex apartheidregimen i Sydafrika, och i andra fall kan det beskriva en strukturell företeelse som löper genom hela västvärlden och/eller under lång tid. En annan dimension av de olika rasismerna är hur de i vissa fall har fokus på individen (vem är rasist? vad är ett rasistiskt beteende?) och i andra fall fokuserar på begreppet som en dominerande tankestruktur/ideologi.

Även om Hellström i sin text inte riktigt vill hålla med mig om det, menar jag att gemensamt för samtliga rasismer, trots sina inbördes olikheter, är att de delar en gemensam grundläggande proto-definition, som jag med hjälp av Antirasistiska Akademin (ArA) vill beskriva – förvisso svepande, nästan svävande på målet – som teorier, världsåskådningar, rörelser, processer, samhällssystem och/eller handlingar, som i sin tur bygger på föreställningen att det finns grupper av människor (beskrivna som t.ex. raser/etniciteter/kulturer) med egenskaper som är specifika för just dem.

Definitionen är med nödvändighet lika vag som begreppet är komplext. Men det gör den å andra sidan lättare att applicera på de olika rasismerna, vilka jag beskriver översiktligt nedan (förteckningen över rasismer är hämtad från Hellbergs text):

Den biologiska rasismen drabbades av ett hårt slag när rasbiologins pseudovetenskaplighet slogs fast och behöver egentligen inte beskrivas särskilt ingående. Det är en daterad form av rasism som få idag öppet bekänner sig till och som framförallt används som försvar för andra former av rasism – inte sällan i form av uttalandet ”Jag är inte rasist, men…”.

När den biologiska rasismen inte längre var gångbar – en process som rivstartade när Förintelsen blev känd – ersattes den av neo-rasism eller kulturrasism/kulturell rasism. Begreppet omfattar rasism som essentialiserar kulturbegreppet. Det innebär uppfattningen att vissa människor är på ett visst sätt eftersom de tillhör en viss kultur, etnicitet eller religion – enligt samma tankemodell som tidigare användes om raser.

Ett annan rasism är den postkoloniala rasismen, som har sitt ursprung i erfarenheter från före detta kolonier i Europa och Asien. Här fokuseras begreppet ”vithet”, som illustrerar både en maktstruktur och identitetsskapande. Antingen är man vit eller icke-vit och desto mindre vit man är, desto längre ned i maktordningen hamnar man.

Den institutionella rasismen (också känd som strukturell rasism) beskriver hur rasism kan existera inom ett samhälles eller en institutions ramverk och lägger tyngdpunkten på rasism som diskriminerande system och institution. Det handlar om en rasism som ”sitter i väggarna”. Det brukar dessutom hävdas att den institutionella rasismen är mer vanemässig än intentionell, vilket betyder att de som gör den institutionella rasismen sällan är medvetna om att de upprätthåller ett rasistiskt system.

Detta för oss till den av Hellström benämnda vardagsrasismen. Rasism är inte bara en ideologi eller samhällelig struktur som vi rör oss innanför eller utanför. Den är också en del av vår vardag – mer för vissa än för andra:

Hudfärgade plåster som lyser ljusbeige mot mörkbrun hy.  Kvinnan som spottar på tiggaren utanför mataffären. Påpekandet (i all välvilja) om det vackra mixade barnet i barnvagnen. Svårigheten för Ahmed Abdikadir att bli kallad till arbetsintervju, trots hans höga kompetens.

Alla är de vardagliga uttryck för olika former av rasism. Vart och ett för sig är de möjliga att förstås eller ursäktas som individuella uttryck för okunskap eller fördomsfullhet – eller helt ryckas på axlarna åt – men tillsammans bildar alla dessa upplevelser en integrerad helhet som visar att rasismen – trots att det sedan snart 70 år är bevisat och fastslaget att inga raser existerar – fortfarande upprätthåller och skapar en diskriminering på i princip samma premisser som innan 1950.

En spännande effekt av att tänka i termer om flera rasismer är att det gör det möjligt att – åtminstone i teorin – vara både antirasistisk och rasistisk samtidigt. Detta genom att t ex som Sverigedemokraterna (SD) ta officiellt avstånd från biologisk rasism men samtidigt driva en otvivelaktigt islamofob agenda.

Finns rasister?

”Eftersom rasism förknippas så starkt med denna händelse [Förintelsen – min anm.] tas det som en förolämpning att förknippa ett individuellt beteende med rasism.” -Anders Hellström

Jag vill avsluta denna artikel med några ord om epitetet ”rasist” vilket jag var farligt nära att använda ovan (men undvek elegant genom att lägga till slutleden -istisk till orden ”antirasist” och ”rasist”). Om nu rasism är ett begrepp som lever och frodas än idag, även om inte raser gör det, torde ju även rasister kunna leva och frodas. Eller?

Det är  – i likhet med själva rasismbegreppet – en komplex fråga att reda ut. Rasism existerar bevisligen, även om dess uttryck sker på lite andra premisser än på den rasbiologiska tiden före 1950. Men som Hellström implicerar i citatet ovan har rasistbegreppet inte riktigt genomgått samma förvandling.

En rasist är för många fortfarande en person som tror på biologiska, mänskliga raser. Och självklart finns de fortfarande kvar, någonstans i periferin. Det kan man bl a bli varse om man tar notis om de regelbundet återkommande försöken att motbevisa påståendet om att mänskliga raser inte existerar. Och dessa individer är utan tvekan den renaste formen av rasister du kan hitta. Men de är få, och de är – som sagt – perifera.

I och med förändringen av rasismbegreppet och uppdelningen i olika rasismer, har man dessutom börjat tala allt mer om att ”göra rasism” snarare än att ”vara rasist”. Det är framförallt en logisk perspektivförskjutning. När fokus ligger på processen att göra kultur, etnicitet eller religiös tro till ställföreträdare för ras, blir den forne rasisten snarare en slags rasism-tillverkare; en som skapar/medskapar ras.

Det går att hävda att detta perspektiv befriar människor från sitt individuella ansvar och dessutom formulerar ursäkter åt dem, så de kan upprätthålla ett rasistiskt beteende utan att det ger några uppenbara konsekvenser.  Men det kan också förstås som ett sätt att erbjuda de här individerna en möjlig väg ut. ”Jag förstår att du menar väl, men det du just sade är ett rasistiskt påstående” är för det mesta en mer konstruktiv ingång i en diskussion än ”Du är rasist”.

Hur man väljer att se på det beror förstås på vad målet är. Bekämpa rasismen eller bekämpa rasisten.

Källor och lästips:

Muftin, muslimerna och Hitler

Var muslimerna och nazisterna ”jämlika” i förintelsen av judar? Det finns de som anser det. Vi ska kika på vad en person skrivit. Det handlar om Pamela Geller, en känd amerikansk muslimhatare.

Nazisterna samarbetade under andra världskriget med en del radikala islamska nätverk. Det är ingen hemlighet. Mycket har skrivits om det.

Syftet för samarbetet var att Adolf Hitler och nazisterna ville sätta igång uppror i arabvärlden mot britterna. Adolf Hitler tog emot flera antisemitiska arabiska ledare. En var ”muftin” i Jerusalem Amin al-Husseini som tillbringade lång tid under kriget i Nazityskland. En av de saker muftin hjälpte Hitler med var att sätta upp förband med SS-frivilliga i Bosnien. Men det viktigaste var att försöka elda upp araberna mot britterna. Efter kriget kom muftin att spela en viktig roll i kriget mot Israel 1948, ett krig som han själv definierade som ett krig mot judarna.

Adolf Hitler talking to Grand Mufti Haj Amin el Husseini. (Photo by Keystone/Getty Images)
Adolf Hitler talking to Grand Mufti Haj Amin el Husseini. (Photo by Keystone/Getty Images)

Islamofoberna hävdar att det var mer än samarbete av taktiska skäl. De menar att nazisterna och muslimerna hade en liknande ideologi och att de var strategiska partners. (Det är alltid tal om ”muslimerna” som om alla muslimer tänkte och tyckte samma sak). I USA finns nättidningen Breitbart. Deras chefsideolog och ledare under många år heter Steve Bannon. Han är nu Trumps främsta rådgivare. Breitbart har ofta skrivit om muftin och Hitler och då hävdat att islam och nazismen är samma sak.

Vi ska kika på en sådan artikel. Den är från 2010. Skribenten är Pamela Geller. I den hävdar Geller att muftin av Jerusalem var mer än en allierad till nazisterna. Han var ”Förintelsens arkitekt”.

”I have found that the Mufti was involved in and may even have created the Final Solution for European Jews – and yet his central participation in the Holocaust has been covered up and forgotten…

The denial about the key role that this Muslim leader played in the Holocaust must end. The only difference between Hitler and the Mufti is that Hitler was defeated and punished…

There is no statute of limitations on genocide. I indict the Mufti and the Muslim world. They were equal partners in mass death. Not only does the ummah not own what they did (let alone, G-d forbid, apologize, as the Germans have done repeatedly), but they are still pursuing the annihilation of the Jews (not to mention all non-believers).”

Enligt myten, som sprids även på svenska nätforum, så fick Hitler idén att förinta judarna från muslimerna. Hitler ska ha älskat muslimer mer än alla andra och ska ha inspirerats av den ”muslimska ideologin”.

Vurmen för det nordiska

Detta är en grov lögn. Den är så grov att man bara kan kalla det förintelseförnekelse.

Adolf Hitler och nazisterna odlade kontakter med många olika grupper från olika länder: ukrainska nationalister, spanska nationalister, indiska nationalister (Som Indian legion), grekiska nationalister, armeniska nationalister, serbiska nationalister, georgiska nationalister, och många andra från många andra områden.

ladda-ned-1Som svensk tänker jag givetvis på de svenska frivilliga i SS, till exempel Gustav Ekström, en av Sverigedemokraternas grundare. Division Viking var nazisternas viktigaste frivilligtrupper och där fanns frivilliga från de nordiska länderna och Nederländerna. Där fanns också de ”ariska” frivilliga.

Var det de ”svartmuskiga, mörkhyade” araberna som var nazisternas idealras? Nej. Om man vet det minsta om nazister vet man att de hade en sjuklig fascination för den Nordiska rasen”, eller ”arierna”. Idealet var en lång, blond arisk hjälte. Det var blonda Nordiska människor som SS parade ihop med varandra i projektet Lebensborn, som gick ut på att öka antalet människor av den ”Nordiska typen” i Nazityskland.

Norge var ockuperat av nazisterna i samarbete med lokala quislingar, ledda av Vidkun Quisling. Dessa frivilliga gick med i division Viking. Här ser vi en rekryteringsaffisch från kriget. ”Var en viking, gå med i SS” var budskapet.

Så vad var det där med nazismen och ”muslimerna” då?

I slutet av artikeln har jag inkluderat två artiklar från norska Aftenposten under kriget. Artiklarna är från 1942. Jag har inkluderat en bild på Hitler och muftin också. Om man läser nazipressen från kriget ser man ofta de frivilliga från olika länder nämnas. Nazisterna ville ge sken av att de hade stöd av hela världen.

norge

Men om man läser nazisternas skrifter, det Joseph Goebbels, Adolf Hitler, Alfred Rosenberg och Heinrich Himmler skrev och tänkte ser man inga tecken på så kallat muslimskt inflytande. Inte heller nazipressen, till exempel den rabiat antisemitiska Der Stürmer, visar några sådana tecken på inflytande från islam. Nazisterna odlade sitt judehat själv och förföljde judar och mördade dem långt innan ens muftin satt sin fot på tysk mark.

För övrigt kämpade många muslimer på de allierades sida i kriget.

Breitbarts, Pamela Gellers och de svenska muslimhatarnas rasism syns tydligt i att de påstår att ALLA muslimer är kollektivt medskyldiga för antisemitismen och nazismen. Även de som stred på de allierades sida, kan man fråga? Eller alla de muslimer som räddade judar undan förintelsen?

Att påstå att muslimerna låg bakom Förintelsen av judar är galet. Det är lika galet som det antisemiterna påstår, att ”sionisterna låg bakom förintelsen”. Ja, det är lika mycket förintelseförnekelse som att påstå det.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Pamela Geller

När det gäller just Pamela Geller kan man notera en sak hon skrev 2010.

”And I pray dearly that in the ungodly event that Tehran or its jihadi proxies (Hez’ballah, Hamas etc) target Israel with a nuke, that she retaliate with everything she has at Tehran, Mecca, and Medina……………”

Hon bad alltså till Gud att Israel skulle anfallas med kärnvapen och hundratusentals judar dö, så att miljoner muslimer skulle dö om Israel besvarade attacken.

 

Terminologi – afrofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på dominionism/kristna högern. Vi fortsätter med afrofobi.

I Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige, utgiven av Mångkulturellt centrum står följande att läsa om afrofobi:

Begreppet afrofobi syftar på en fientlighet mot människor som
har sitt ursprung i subsahariska Afrika och som tillhör den afrikanska diasporan. Denna fientlighet kan ta sig uttryck i verbala kränkningar, rumsliga utestängningar och fysiska angrepp liksom i rasdiskriminering på arbets- och bostadsmarknaden.

I Sverige finns ungefär 180 000 afrosvenskar. Ungefär 60 % av dessa är födda utomlands, och 40 % är således födda i Sverige. Afrofobi bygger på en rasistisk föreställning om att människor med afrikanskt ursprung är mindre värda än andra människor. Konsekvenserna av afrofobi är förödande, och samtidigt utgör de ett hot mot våra grundläggande demokratiska rättigheter.

Begreppet ”ras” saknar vetenskapligt stöd, och det är ett förlegat förfarande att dela in människor hierarkiskt utifrån ”raser”. Afrofobi, dvs hat, rädsla, fördomar och diskriminering gentemot människor med afrikanskt ursprung har i Sverige, precis som i många andra delar i världen, en historisk kontext. I den historiska kontexten ingår föreställningar om att vissa människor är biologiskt och/eller kulturellt överlägsna andra. Dessa föreställningar är generaliserande, svepande och grundlösa.

En del av det europeiska kulturarvet

Afrofobin i Sverige har en lång historia. Under flera hundra år har människor med afrikanskt ursprung betraktats underlägsna svenskar och andra vita européer. De stereotypa föreställningarna är väldokumenterade. Vi kan läsa om dem i barnböcker, läroböcker, uppslagsverk, reseskildringar och vetenskapliga skrifter, där det ges prov på mer eller mindre utförlig afrofobisk människosyn.

Afrofobin utgör, utifrån denna kontext och i likhet med antisemitism, islamofobi och antiziganism, en del av ett bredare europeiskt kulturarv.

Slaveri i Afrika

Vid sidan av att slaveri, i större eller mindre utsträckning, har funnits på alla kontinenter och in i modern tid, bör vi kika närmare på slavhandeln från Afrika.

Slavkaravanerna började sannolikt under tidigt 800-tal f Kr, då fenicier från det nutida Libanon grundade Karthago. De exporterade vin och olivolja samt introducerade järnsmide i Västafrika. I utbyte fick man bl a slavar och guld.

Efter ca 600 år övertogs slavhandeln av greker och romare, vilka i sin tur fortsatte slavhandeln i drygt 900 år, då araberna tog över branschen.

Slaveri och europeisk kolonialism

Under 1400-talets senare delar uppstod en kapplöpning bland europeiska stater bestående i att erövra och kolonisera i andra delar av världen, framför allt Afrika. Syftet var att skaffa sig naturtillgångar, arbetskraft och mark.

Den riktigt stora skillnaden med s k ”europeisk” slavhandel är att den var betydligt större i omfattning och dödlighet, jämfört med slavhandeln från Afrika dessförinnan. Slavhandeln över Atlanten introducerade nämligen storskaligt slaveri i ett relativt tätbefolkat Västafrika, kombinerat med etableringen av storskalig plantagedrift och gruvnäring i de amerikanska kolonierna. Gruvor och plantagearbete ledde till större dödlighet än småskaligt slaveri i hushåll eller familjejordbruk, som slavar i större utsträckning användes till i Mellanöstern.

Fler slavar från Västafrika som dog i kolonierna ökade efterfrågan på fler slavar. Fler européer som efterfrågade mer bomullskläder, tobak och socker, ökade efterfrågan på slavar. Fler slavar ledde till fler slavräder och särskilt i Västafrikas tätbefolkade regioner, till fler döda i slavkrig och transporter till Västafrikas kuster. Upp till 50% av alla svarta afrikaner som dog relaterat till slavhandeln, tros ha dött som följd av slavräder, krig och transport till slavskeppen.

Slavhandeln till de amerikanska kontinenterna pågick från sent 1400-tal till en bra bit in på 1800-talet. Det transatlantiska slaveriet anses vara ett av historiens mörkaste kapitel. Över 15 miljoner barn, kvinnor och män föll offer för den nära 400-åriga transatlantiska slavhandeln.

Slaveriets rasism

Den andra viktiga förändringen med den transatlantiska slavhandeln, var att svarta människor närmast kom att bli synonymt med slavar i en västerländsk kontext.

Redan runt 1500-talet började man utveckla fiktiva, men existerande, rasdefinitioner. Det primära syftet var att dra tydliga gränser mellan vilka som lagligen fick förslavas och vilka som det blev kriminaliserat att förslava. ”Vita” fick inte bli slavar i det kristna Europa, medan däremot ”svarta”, och för den delen andra definierade grupper, fick förslavas.
Slavery19Varje år den 25 mars, under the International Day of Remembrance for the Victims of Slavery and the Transatlantic Slave Trade, hedras slaveriets offer. Denna dag används också till att uppmärksamma, och medvetandegöra, farorna med rasism och fördomar idag.

Sveriges inflytande

Sverige var en del av kolonialismen och slaveriet. Vi bidrog med handelsfort och slavskepp utmed Afrikas västkust. Vi hade en betydande roll i implementeringen av slavhandel under 1600-talet i det som idag är Delaware, USA. Mellan 1784 och 1878 var den karibiska ön St Barthélemy i svensk ägo. Ön hyste en frihandelshamn för bl a slavskepp. Det svenska järnet hade en central roll i den amerikanska slavhandeln och vi gynnades av handeln, ekonomin och maktförhållande mellan Europa och kolonierna.

Svensken Carl von Linné var den som först delade in människan i olika ”rastyper”. Denna indelning kom att ligga till grund för senare rasbiologi, med Sverige som föregångsland.

Diskriminering och hatbrott med afrofobiska motiv

I samhället utsätts afrosvenskar i Sverige för såväl strukturell diskriminering som institutionell rasism. Vi vill gärna intala oss att synen på människor med afrikansk härkomst har förändrats, att den har blivit bättre. Tyvärr är kränkningar och diskriminering vardag för många afrosvenskar.

Hatbrott med rasistiska/främlingsfientliga motiv är de vanligaste hatbrotten i Sverige. Inom denna kategori är hatbrott med afrofobiska motiv, med god marginal, vanligast förekommande. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) 2014 anmäldes 1 075 hatbrott med afrofobiska motiv i Sverige. Gissningsvis finns, liksom för andra typer av brott, ett stort mörkertal.

Afrosvenskar är utsatta för strukturell diskriminering i Sverige. De är den ”etniska” minoritet i Sverige som har högst arbetslöshet. De är också den minoritet i Sverige som i störst utsträckning är överutbildad i relation till vilka jobb de har. Afrosvenskar är den minoritet med högst överrepresentation i segregerade låginkomstområden.

Det finns forskning som stödjer att afrosvenskar utsätts för vardagsrasism, genom såväl verbala som fysiska kränkningar samt genom negativ särbehandling. Marginaliseringen och stigmatiseringen av afrosvenskar är utbredd i många delar av samhället.

Erkännandet av begreppet afrofobi

Begreppet afrofobi är internationellt erkänt genom EU-Parlamentets Hearing on Afrophobia samt rapporter från European Agency for Fundamental Rights (FRA). European Network against Racism (ENAR) ser som sin uppgift att utveckla och realisera en handlingsplan mot afrofobi. ENAR har publicerat en rapport, kallad ”Invisible Visible Minority – Confronting Afrophobia and Advancing Equality for People of African Descent and Black Europeans in Europe”.

År 2001 ägde en internationell konferens mot rasism rum i Durban, Sydafrika. I mångt och mycket ligger denna konferens till grund för att begreppet afrofobi är vedertaget i FN, vilket står att finna i en resolution antagen av såväl FN:s råd för mänskliga rättigheter som FN:s Working Group of Experts on People of African Descent. Afrofobi har, av FN:s generalförsamling förklarat åren 2015-2024 som det internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst.

Hatet mot svarta är ytterligare ett exempel på att vi inte har lärt oss av historien. Att människor fortfarande väljer att diskriminera, kränka och utöva våld mot andra människor enbart mot bakgrund av etnicitet är inget annat än fördomsfullt, rasistiskt och vidrigt.

Det finns många former av rasism. Rasismen mot svarta är fortfarande utbredd. Vi bär alla en skuld i att hatet och fördomarna gentemot afrosvenskar är vanligt förekommande i Sverige. Det går inte att blunda för fakta och statistik. Vi har alla ett kollektivt, och individuellt, ansvar för att bekämpa fördomar, diskriminering och hat i samhället.

Att blunda för rasismen, att inte reagera, agera och protestera då vi bevittnar den är att ge rasismen ett existensberättigande. Att vara tyst är att ge sitt samtycke.

Vi får aldrig tystna.

Vad sägs om att vi, en gång för alla, begraver ”N-ordet”? Det finns inga undanflykter kvar.

Källor:

Forum för Levande Historia: Afrofobi
Mångkulturellt centrum: Afrofobi – en kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige
Ras – ett icke-koncept

Lästips:

Tillsammans kan vi
”Allas lika värde”?
”Det har ju alltid hetat så!”
A History: The Construction of Race and Racism

 

Ingrid Carlqvists hudfärgsfundamentalism

Gästinlägg från Politifonen.

1378273_10151705651432794_652166475_n

Ingrid Carlqvist är en märklig, märklig person.

Hon är inte rasist, men rasifierar vilt när hon ser en möjlighet till det. Se till exempel den skärmdumpade kommentaren ovan.

Hon undviker att erkänna det välkända förhållandet att konstruerad korrelation inte säger något om kausalitet. Det vore intressant att få veta mer om hennes spekulationer. Framförallt om hon menar att hennes egen agenda och politiska tillhörighet är en genetisk produkt, snarare än ett rationellt val.

Det är uppenbart att hon inte tänkt igenom vad hon skrivit. För svenska förhållanden kanske det finns någon slags samvariation mellan brottsbenägenhet och hudfärg eller härkomst, åtminstone om man begränsar sitt statistiska underlag på något lömskt sätt. Det kanske också gäller för andra västländer. Däremot kan det knappast säga något om statistiska relationer mellan hudfärg och brottsbenägenhet i sig, eftersom underlaget är begränsat på så vis. Det tillkommer såklart att hon skriver att hudfärg inte spelar någon roll, men det är visst tillräckligt viktigt för att motivera rasifierande forskning. Eller vad hon nu menar, det är som vanligt högst oklart vad Ingrid egentligen försöker uttrycka.

Så att hon gör en generaliserad koppling är klassisk rasifiering. Vilket för oss vidare till att hon mer än gärna utgjuter sig över begreppet rasist.

541418_10151705651902794_2068413952_n

Likt vitmaktkulturens mantrarörelse, som försöker hävda att asylrätten innebär ett rasistiskt folkmord på “vita”, hävdar hon att demokratiska jämlikhetsivrare och antirasister är “de verkliga rasisterna”.

Frågan blir vad hon menar med det. Kanske kan hennes idoliserande recension av Bodekers film A conversation about race ge en fingervisning. Hon skrev så här i den:

“Såväl svarta som vita höll med om att svarta är betydligt bättre på basketboll än vita – och att detta beror just på deras ras. Men när Bodeker frågade om de instämde i påståendet att vita är bättre på att behålla sina jobb, slog de intervjuade ifrån sig. Detta kunde absolut inte ha med den vita rasen att göra.
På frågan om vita är bättre än svarta på IQ-tester, menade samtliga att detta beror på att testerna är utformade av vita, för vita. När Craig Bodeker påpekade att asiater alltid presterar högst, blev de intervjuade osäkra och visste inte vad de skulle svara.

Alla höll med om att det är bra att svarta har förkämpar för sin ras, men ryggade tillbaka inför tanken att vita människor skulle tala gott om sin ras.”

Här utgår hon alltså ifrån att det finns mänskliga raser, samt att dessa är intimt sammankopplade med hudfärg. De flesta, inklusive FN och andra tongivande bedömare, anser att resonemang av det här slaget är utpräglat rasideologiska. Alltså vad man i folkmun kallar för rasistiska.

Förutom att hon med sin rubriksättning och bildsättning ifrågasätter om rasism överhuvudtaget existerar hakar hon alltså på Bodeker och menar att eftersom hans intervjuobjekt rasifierar och ger uttryck för rasideologiska ståndpunkter är det helt okej för henne och Bodeker att göra det. Som om två fel vore ett rätt, en idé man normalt gör sig av med i unga år om man har tillgång till juste grundutbildning.

Mest slående är hennes förakt för problematisering och vetenskap. I den första bilden framkommer att hon vill att det ska forskas på eventuella samband mellan hudfärg och brottsbenägenhet, något som naturligtvis skett i stor omfattning. En gång i tiden var ju rasideologi legio som vetenskaplig utgångspunkt och sedan dess har såväl kulturantropologi som sociologi gått vidare efter att det visat sig att rasideologiska utgångspunkter tenderar att vara i strid med både empiri och moral. Bland annat för att biologin inte kunnat påvisa förekomsten av några egentliga människoraser, men också för att rasideologiska överväganden varit en central del av folkmordsutlösande politisk demagogi.

I allmänhet brukar man hänföra minoritetsgruppers överrepresentation i brottsstatistik till helt andra faktorer än hudfärg. Om Ingrid vore intresserad av hur det faktiskt förhåller sig enligt aktuell forskning hade hon inte uttryckt sig så svepande och insinuant. Brottsförebyggande rådet har givit ut rapporter som behandlar just detta och på ett pedagogiskt sätt erbjuder trovärdiga förklaringar. Inom marxistisk sociologi och ekonomi brukar man betrakta brottslighet som en följd av strukturella förhållanden inom det kapitalistiska systemet, där grupper på grund av diskriminering i olika grad alieneras från samhället i övrigt och därför i olika grad är lojala mot dess normer.

Liberalt inriktad sociologi och ekonomi brukar istället hänföra det till att människor som har olika förutsättningar också är i kontakt med olika incitament att bete sig på olika sätt. De grupper som oftare ser möjligheter att tjäna på att begå brott kommer också i högre grad att välja att göra det, på grund av att det är rationellt och i egenintresset att ta sådana chanser. Vidare finns också konservativa, postmodernistiska, med flera, perspektiv på brottslighet. Att trots detta veritabla smörgåsbord av livlig forskning och debatt hänge sig åt hudfärgsfundamentalism är ytterst suspekt.

Genom att inte informera sig om forskningsläget utan istället rasifiera järnet och försöka påstå att rasifiering är den sanna antirasismen företräder alltså Ingrid en vitmaktideologi vi är väl bekanta med. Frågan är när hon övergår från att kokettera med vitmaktmaterial av den typ Bodeker givit ut till en mer öppen och ärlig rasism. Radikaliseringen är tydlig. Marginaliseringen från den etablerade debatten om ras, kön, migration och andra sådana frågor, tillsammans med den ekonomiska kris hennes arbetsgivare uppenbarligen upplever, kommer garanterat att fortsätta driva henne och hennes medarbetare allt längre ut i den rasistiska kulturen.

Det är inte bara i samhället i stort som polarisering är trenden, utan även inom det nyfascistiska fältet. Sverigedemokraterna bedriver en intern häxjakt på antisemiter, radikala nationalister och liknande, samtidigt som Svenskarnas Parti gradvis går mer samman med Svenska Motståndsrörelsen och dammsuger upp missnöjda före detta sverigedemokrater som antingen blivit uteslutna eller anser att socialkonservativ ideologi inte är tillräcklig rasifiering.

Vi välkomnar att Ingrid är så explicit. Det gör det lätt för oss att använda henne som pedagogiskt exempel.

Elwa Ninpo har skrivit detta.