Sverigedemokraterna kan nu äntligen kasta ut oönskade personer eller grupper från Sverige. Andra punkter som Sverigedemokraterna önskar få uppfylla är särskilda visitationszoner och dubbla straff för vissa kriminella.
Richard Jomshof
Ett utskott är en specialiserad grupp kunniga inom området. En rapport från ett utskott blir ofta framröstad som lag, särskilt om riksdagens fördelning är densamma som rapporten är skriven av. Det är även ordförandens uppgift att lägga sitt avgörande om utskottet röstat jämnt.
Diskrimineringslagen vill SD, med Jomshof som ordförande i riksdagens justieutskott (och SD som ordförande i arbetsmarknadsutskottet), revidera eller helst ta bort. Vilka delar av diskrimineringslagen de vill ta bort och om det handlar om diskriminering mot etniska minoriteter och religioner andra än kristendomen, är i skrivande stund fortfarande oklart.
Denna lag har till ändamål att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. (Källa: Riksdagen.se)
Samma sak gäller med SD:s tankar om vandel, vad betyder då ordet vandel. Enligt svenska Akademiens ordbok innebär vandel ”leverne” eller ”livsföring i (yttre) moraliskt hänseende”. Det är alltså en lag som dels bygger på ett gammalt språk, 1604 och som bygger på tolkningar av ordet från fall till fall där SD ges tolkningsutrymme och där den som döms för vandel också riskerar utvisning.
För att kunna genomföra framtida kostnadsbesparingar, och delvis avhjälpa den överbeläggning som finns för svensk kriminalvård idag, bör möjligheterna att hyra fängelseplatser i andra länder utredas. Dessa ska delvis kunna användas för livstidsdömda, långtidsdömda eller utländska medborgare när det inte är möjligt att placera dem i ett fängelse i deras hemland för att hålla nere kostnaderna, men även för att hantera tillfällig överbeläggning. (Källa: Riksdagen.se)
SD vill även höja straffen och med hjälp av ytterligare kameraövervakning, avlyssning av samtal och polisövervakning av kriminella även de som redan avtjänat straff ska övervakas. I Sverigedemokraternas partiprogram ägnar man två hela stycken åt att berätta om invandrare under punkten brott och straff. Dels ska den dömde kunna sättas i förvar i främmande land. Här kan alltså till exempel gängkriminella (vars föräldrar inte är födda i Sverige) dels ges dubbla straff där de först sätts i fängelse i främmande land för att efter avtjänat straff bli utvisade på grund av bristande vandel.
Sverigedemokraterna vill även införa särskilda visitationszoner i specifika, läs utsatta, områden. I dessa områden ska vem som helst kunna utsättas för visitation utan misstanke om brott.
Vad kan utgöra vandel och vilka grupper kommer att sättas i fängelse, i ett främmande land? Invandrare kommer att vara den första högriskgruppen. Vilka andra kommer att anses vara de ”tärande” människorna som SD påstår är ”oförmögna att bidra till samhället”?
Då och då dyker det upp besynnerliga påståenden om att judiska personer skulle höra till en privilegierad grupp. Detta förekommer bland annat i lögnaktiga konspirationsteorier och från personer som försöker förneka och förringa Förintelsen, och annan rasism emot judar.
Pogromer och andra rasistiskt motiverade brott som massakrer, lynchningar och så vidare emot judar:
År 167 före vår moderna tideräkning var sabbatsfirande förbjudet. Innehav av judisk litteratur kunde bestraffas med avrättning.
År 38 i Alexandria, Egypten, attackerades judar och många torterades, mördades och fick sina hem förstörda.
År 117-138 i romerska imperiet var religionsstudier av Torah förbjudet och alla som ansågs höra till judendomen straffbeskattades.
Kring år 1348-1350 blev hundratals judiska samhällen helt förstörda i Europa på grund av att människor anklagade judarna för digerdöden, ”svarta döden”, pesten. Bland alla hemska exempel så brändes ungefär 900 levande personer till döds av en folkmobb i Strasbourg.
År 1396 utvisades ungefär 100 000 judar från Frankrike.
År 1421 utvisades några tusental från Österrike.
År 1465 sker ytterligare ännu en massaker i staden Fez, Marocko.
År 1677-80 drevs många judar ut från Jemens städer i ”Mawza-exilen”.
Modernare tid
År 1819 skedde ”Hep-hep-upploppen” med lynchmobbar i många städer i Tyskland, bland annat Darmstadt, Frankfurt, Köln, Bremen, Hamburg.
År 1828 blev judar massakerade i Bagdad, Irak.
År 1839 lynchades ungefär 40 personer i staden Mashhad, Iran.
Rekommendation för fördjupning i mer läsning för att visa att Sverige ej varit förskonat från folkmobbar eller upplopp: Raskravallerna i Jönköping, emot resande, år 1948.
Det finns röster i debatten som gör gällande att politiker och debattörer inte tar antisemitismen i Sverige på allvar. Detta är en myt. Såväl på regeringsnivå som i den politiska debatten och media adresseras hatet mot judar. Det är ett ständigt pågående arbete att ta fram åtgärder för att motverka antisemitism och för att få ut information om vad den innebär, hur den ser ut och vad som behöver göras.
”Antisemitism är en viss uppfattning av judar som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska yttringar av antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot de judiska samfundens institutioner och utrymmen för religiöst bruk.” (Källa: International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA))
För fördjupning i antisemitism/judehat rekommenderas artikeln Terminologi – antisemitism i Motarguments terminologi-serie.
Det finns en utbredd föreställning i Sverige att det inte görs något åt antisemitismen. Detta stämmer inte. Det har gjorts, och görs, stora satsningar på att informera, utbilda och arbeta förebyggande mot antisemitism. Samtidigt finns utrymme för straffskärpning då ett brott begås med hatbrottsmotiv. Hatbrott innefattar hets mot folkgrupp och olaga diskriminering.
I slutet av 2018 presenterade FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) en rapport som vittnar om att antisemitismen i Europa ökar.
En ledarskribent på Gefle Dagblad uttryckte i en ledare 2018 det som en icke försumbar andel journalister och enskilda personer menar är verkligheten, nämligen att antisemitiska hatbrott inte tas på allvar, då det inte utdöms tillräckligt hårda straff till gärningspersonerna.
På Malmö stads hemsida finns massor av information om vad man gör för att motverka antisemitism. Bl a satsas det mycket resurser på att upplysa förskole- och skolelever. Det fanns en planering för att det under våren och hösten 2020 skulle göras s.k. ”hågkomstresor” till förintelseläger i Polen.
Forum för demokrati och mänskliga rättigheter är en mötesplats där politiker (alla partier i Malmös kommunfullmäktige är representerade) möter olika aktörer och medborgare. I dialog med politiker finns möjlighet för organisationer och allmänhet att delge sina synpunkter och förslag på initiativ i arbetet mot antisemitism i exempelvis styrelser och nämnder. Tanken med detta forum är att skapa delaktighet, öka trygghet och tillgänglighet, öka valdeltagandet samt minska antalet hatbrott. Två gånger om året ges möjlighet att ha en dialog med politikerna.
I november 2019 presenterade Malmö stad ett samarbetsprojekt med Judiska Församlingen. Som en del av satsningen presenterade kommunledningen åtgärder fram till 2023. Kommunen avsätter 20 miljoner kronor på arbetet mot antisemitism de kommande tre åren. Syftet är att förbättra judars liv i Malmö. De ekonomiska medlen ska bl a gå till Judiska Församlingens uppstartsstöd till utbildningscenter i synagogan. Församlingen får också ekonomiskt stöd för att stötta stadens arbete med att synliggöra judisk kultur och identitet, t. ex. genom visning av synagogan och högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag. Två miljoner kronor öronmärks årligen för att grundskolorna i Malmö ska arbeta aktivt mot antisemitism.
Informations- och undervisningsmaterial om antisemitism
På Forum för levande historia hittar man mycket information om antisemitism och hatbrott med antisemitiska motiv. Här finns också länkar till BRÅ (Brottsförebyggande rådet) med rapporter och analyser.
Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) är en ”religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism”. På hemsidan finns digitalt informations- och undervisningsmaterial om antisemitism. Här finns också artiklar om bl a regeringens arbete mot antisemitism. SKMA tar emot donationer. På SKMA:s blogg finns nyhetsbrev och berättelser.
Forum för levande historia och SKMA har tillsammans tagit fram informations- och undervisningsmaterial, kallat ”Antisemitism – då och nu”.
Genom historien har den judiska minoriteten fått utstå omfattande diskriminering och förföljelser, i Sverige och i andra länder. Judars och judiska församlingars utsatthet för antisemitiska handlingar tar sig bland annat uttryck i hot, hets mot folkgrupp och ärekränkning. Både nationella och internationella rapporter har på olika sätt lyft att upplevelser av utsatthet, hot och hat har ökat bland judar i Sverige den senaste tiden. (Källa: Regeringen.se)
Två år senare, i maj 2019, var studien klar. BRÅ presenterade då ”Antisemitiska hatbrott – rapport 2019:4”. Rapporten är framtagen för att kunna arbeta förebyggande mot antisemitism.
Regeringen tar antisemitism på allvar
Regeringen har nyligen presenterat ett meddelande om ett antal ”Insatser mot antisemitism och för ökad säkerhet”. I dokumentet kan vi läsa om såväl insatser som har genomförts som insatser som pågår. Flera av insatserna ingår i den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott som regeringen antog 2016. Insatserna består av (klicka på länken här för mer information):
Hågkomst av Förintelsen
Insatser för utbildning och kunskapshöjande insatser
Stöd till det civila samhället
Insatser inom rättsväsendet
Insatser mot våldsbejakande extremism
Internationellt samarbete
Som ett led i regeringens satsningar på att motverka antisemitism kommer en internationell sammankomst att äga rum i Malmö. Ursprungligen skulle ”Malmö International Forum on Holocaust Remembrance and Combating Antisemitism” ske i oktober 2020, 75 år efter andra världskrigets slut och befrielsen av Auschwitz-Birkenau, samt 20 år efter den första Stockholm International Holocaust Forum och grundandet av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA). Pga den pågående pandemin är sammankomsten framskjuten till 13-14 oktober 2021. Inbjudna är stats- och regeringschefer, forskare, experter och representanter från civilsamhället från totalt 50 länder.
International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) är ett internationellt samarbete som ”förenar regeringar och experter i syfte att stärka, främja och verka för utbildning, ihågkommande av och forskning om förintelsen överallt i världen och att upprätthålla åtagandena i Stockholmsdeklarationen från 2000”. Sverige är ett av 31 medlemsländer.
Att antisemitismen i Sverige inte skulle tas på allvar av politiker, media eller av enskilda personer är en myt. Det görs kraftfulla och riktade satsningar på att informera, utbilda och arbeta förebyggande mot antisemitism. Media uppmärksammar hatbrott mot judar och publicerar insändare och artiklar som handlar om antisemitism. Det finns många enskilda personer som delar med sig av egna erfarenheter i olika forum.
I Malmö förs ett levande och aktivt arbete som involverar staden såväl som andra organisationer och allmänheten. Konsensus råder om att hatbrott mot judar är ett allvarligt samhälls- och demokratiproblem.
Forum för levande historia har under 2020 genomfört en större undersökning som belyser antisemitiska attityder. Rapporten, som publicerades i juni 2021, visar dels i vilken grad attityderna är utbredda i det svenska samhället och dels hur de har förändrats över tid. En snarlik undersökning gjordes 2005 vilken de nya resultaten jämförts mot.Glädjande är att antisemitiska attityder i stort har minskat i jämförelse med studien 2005.
I studien har tre kategorier av antisemitism undersökts; Förintelserelaterad antisemitism, Israelrelaterad antisemitism och social distans. En viss minskning av antisemitiska attityder har kunnat ses i alla kategorier.
Precis som Motargument belyst i tidigare artiklar om antisemitism så framgår tydligt att antisemitiska attityder återfinns i hela samhället – bland majoritetsbefolkningen i stort, i olika politiska opinioner och i grupper med olika religionstillhörighet. Dock visar rapporten att attityderna varierar i både omfattning och form beroende på var i samhället den förekommer. Här tydliggörs bland annat att det finns något fler män än kvinnor i den Förintelserelaterade kategorin av antisemitiska attityder medan motsatt förhållande råder i den Israelrelaterade. Högre ålder kan också knytas till mer negativa attityder samtidigt som högre utbildningsnivå kan kopplas till en lägre nivå av antisemitiska attityder. Vidare visar rapporten att antisemitiska attityder är något mer utbredda bland befolkningsgrupper födda utanför Europa med muslimsk religionstillhörighet samt bland grupper som sympatiserar med Sverigedemokraterna. Rapporten betonar dock att attityderna inte kan isoleras till dessa grupper utan förekommer på bred front.
Forskarna bakom studien har också använt sig av ett perspektiv som tillåter dem att se olika attityders intensitet genom att låta respondenterna uppge antalet antisemitiska påståenden de instämmer med. Det har kunnat visa att 5% instämde i 5 eller fler antisemitiska påståenden och beskrivs därför hysa starka antisemitiska åsikter. Detta är en minskning med en procentenhet i jämförelse med rapporten 2005. 14 procent av respondenterna har instämt i 2–4 antisemitiska påståenden och beskrivs därför bära på en antisemitisk inställning med svagare intensitet. Ytterligare 14 procent instämde i ett påstående.
Trots en viss minskning av antisemitiska attityder från undersökningen 2005 kvarstår alltså faktum att antisemitism i olika former fortsatt återfinns hos en inte obetydlig andel av befolkningen. Tidigare rapporter bland annat från Brottsförebyggande Rådet och Malmö stad visar på konsekvenserna när antisemitiska attityder kommer till uttryck i form av hatbrott både i skolan och i samhället i stort, vilket på många olika plan påverkar den judiska befolkningen.
Forskarna till rapporten spekulerar i huruvida minskningen kan kopplas till ett ökat fokus på frågorna i samhällsdebatten under det senaste decenniet och därigenom ökad kunskap och medvetenhet. De pekar även på omfattande utbildningsinsatser från olika samhällsaktörer kopplat till både Förintelsen och övriga folkmord vilket kan ha höjt kunskapsnivån och därmed bidragit till minskningen av antisemitiska attityder.
I Theodor Fritschs antisemitiska skrift Storfinansens synder från sent 1920-tal framträder tydliga paralleller till SD:s islamofoba opinionsbildning. Här finns också samma slags konspirationistiska världsbild och etnonationalism som blivit allt synligare hos företrädare för SD och andra högerpopulistiska grupper.
Finns det något att lära av dessa likheter, eller är människan dömd att uppfinna hjulet varje gång någon gläntar på dörren till fascismen?
Theodor Fritsch var en tysk antisemit och opinionsbildare som från sent 1800-tal och fram till sin död 1933 producerade och gav ut en mängd skrifter i den så kallade “judefrågan”. Han anses vara en av nazismens förgrundsgestalter och hans Reichshammerbund; en antisemitisk och rasbiologiskt driven folkrörelse vars syfte var att återupprätta det tyska folkets ren- och storhet genom att befria dem från judendomens inflytande, var en av de första att använda svastikan som symbol. Strax innan sin död 1933 blev han invald som riksdagsman för NSDAP.
Flera av hans skrifter översattes även till svenska och gavs ut på E. P. Holmvalls förlag som en del i serien “Bibliotek i judefrågan”. Ytterligare titlar ur förlagets produktionskatalog vittnar om dess inriktning: Den statsfientliga judiska läran, Den hemliga världsregeringen eller den dolda handen, Entente-frimureriets hemliga spel under världskriget, Hakkorset, dess betydelse och ursprung och Spritmonopolet och judarnas välde i Sverige (den sistnämnda författad av Adolf Andersson, politiker i Bondeförbundet). Det fanns alltså en på den tiden aktiv utgivning av antisemitisk litteratur som underblåste en konspiratorisk bild av juden som en aktör, vilken i det fördolda strävar efter världsherravälde till vilket pris som helst.
Den aktuella boken har titeln Storfinansens synder: En vidräkning och består till största del av en bitter uppgörelse med det tyska rättsväsendet, med vilket Fritsch haft en konflikt. Bakgrunden till denna konflikt är en av Fritsch författad artikel, där han anklagat finansmannen Max Warburg för allehanda brott mot det tyska folket. Bland annat hävdade Fritsch att judarna, via Warburg, hade finansierat bolsjevikerna i Ryssland, spionerat på Tyskland åt allehanda främmande makter och konspirerat för att tvinga in Tyskland i ett krig (första världskriget) man var förutbestämd att förlora. Fritsch åtalades för förtal och dömdes efter en flerårig process till fyra månaders fängelse.
Fritsch ägnar större delen av sin bok åt att publicera de bevis han sökt anföra i rätten, men som avfärdats. Det rör sig om totalt 37 inlagor som på olika sätt skildrar Fritschs antisemitiska och konspiratoriska världsbild, där judarna bakom kulisserna styr världen och dess folk med järnhand. Att dessa snarare bekräftar åtalspunkten än friar honom från den tycks han inte vara medveten om.
Det som slår mig när jag läser boken är dock inte antisemitismen eller konspirationismen i sig. Jag känner redan till dessa företeelser och de huvudsakliga dragen är bekanta, även om jag inte känner alla namn som förekommer. Istället är det hur dessa “bevis” för den judiska konspirationen att ta över världen är fylld av paralleller till dagens debatter och hur samma frågor åter tycks vara på (eller på väg upp på) tapeten, genom antingen opinionsbildning från “sverigevänliga” medier och politiska aktörer eller via de olika konspirationsgrupper som börjat göra väsen av sig i kölvattnet efter Donald Trumps presidentskap och den rådande Corona-epidemin – och som trots sin allmänna spretighet lyckas förenas i just tron på en dold hand som styr världshändelser och hela befolkningar enligt på förhand uppgjorda planer.
Antisemitism och konspirationism i aktuell tappning. (Bilden hämtad från adl.org)
NATIONEN
I boken förekommer vid flera tillfällen resonemang om hur “juden” inte kan vara tysk på riktigt, eftersom det innebär en lojalitetskonflikt som det judiska ofelbart går segrande ur. Han skriver bland annat att “av en tvistefråga mellan en av de egna och en kristen gjorde de [judarna -min anm.] alltid en nationell fråga” (s. 33). Fritsch är förstås inte ensam om att utforska dessa tankebanor; vid ungefär samma tid skriver Adolf Hitler – den man som senare kommer att vara högste ansvarig för Förintelsen, vilken tog livet av omkring sex miljoner judar – i sitt manifest Min kamp om hur han går från att tänka “är det här en jude?” till “är det här en tysk?” när han på Wiens gator möter människor med kaftan och skruvlockar. Idag upprepas resonemanget av bland andra SD:s Björn Söder, som vid åtminstone två tillfällen uttryckt hur judar (och samer) inte är svenskar:
I en kommentar på Centerpartiets Facebooksida skrev han 2018 att judar och samer “har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar” [min kursivering], ett synsätt han redan 2014 givit uttryck för i en intervju med DN:s Niklas Orrenius.
Söders resonemang grundar sig i samma sorts lojalitetskonflikt som Fritsch och Hitler målar upp i sina skrifter och som har sin grund i den nationalistiska aspekten av deras gemensamma världsbild: Juden (eller samen, tornedalsfinnen, romen, sverigefinnen…) kan inte vara lojal mot både judendomen och Sverige, eftersom de olika nationerna har skilda intressen, därför måste hen “bestämma huruvida de vill tillhöra den svenska nationen eller till någon av minoritetsgrupperna”, enligt Söder. Fritsch, om han levt idag, skulle antagligen säga detsamma.
KONSPIRATIONEN
En ytterligare ingrediens är den mer eller mindre uttalade idén om en judisk konspiration – en dold hand som aspirerar på total kontroll över världen. Det mest kända exemplet på denna myt är det så kallade “Sions vises protokoll”: en antisemitisk skrift baserad på en satirisk pamflett ursprungligen riktad mot Napoleon Bonaparte. Här misstänkliggörs bland annat frimureriet, kommunismen och kapitalismen som varande verktyg i händerna på judarna. Hitler hänvisar direkt till denna skrift i Min Kamp och Fritsch väjer inte för att anspela på samma konspiratoriska världsbild i sina skildringar av bland annat socialdemokratin, som de båda anser vara en kuliss för judiska intressen.
Fritsch, som i denna av sina böcker främst fokuserar på den ekonomiska sfären, talar mycket om finansvärldens internationella prägel och radar upp en mängd insinuanta påståenden om hur (judiska) bank- och finansmän dragit fördelar av första världskriget, såväl i upptakten, skeendet och eftermälet av denna europeiska konflikt. Detta genom inflytande i politiken, liksom genom regelrätt spioneri och insideraffärer. Det som detta framförallt landar i, är uppfattningen att “judarna” är ansvariga för kriget och dess konsekvenser för Tyskland och det tyska folket (vilka de alltså inte heller anses tillhöra, annat än i formell bemärkelse).
Den judiska konspirationens beståndsdelar innehåller några väl kända begrepp; Man talar bland annat om marxismen som ett politiskt verktyg i judarnas händer – inte helt ojämförbart med hur man idag inom den populistiska/alternativa/extrema högern talar om hur partier (kanske främst S och MP) har “islamiserats”. Globaliseringen är ett annat begrepp man använder sig av för att dels illustrera (det förment judiska) samarbetet över nationsgränserna, vilket ska förstås som stående i konflikt mot nationella intressen, men också för att ytterligare understryka judarnas illojalitet mot nationen.
Sammantaget resulterar detta i att Fritsch (och Hitler) identifierar en grupp – ett folk – som lever bland oss, men som inte är en del av oss, och som konspirerar mot oss i strävan efter vår undergång; som samhälle och folk. Nästan exakt på det sätt Sverigedemokraterna talar om muslimer och Islam idag.
RASEN
Storfinansens Synder är en uppenbart djupt antisemitisk skrift. Gång på gång återvänder Fritsch till “judarna” som roten till det onda; som genom att konspirera mot Tyskland och hennes folk strävar att förgöra henne. Men vilka är då dessa “judar”?
Jag frestas att ibland se dem som en symbol, snarare än en beskrivning av en faktiskt folkgrupp. När Fritsch likställer judendomen och socialdemokratin och Hitler i Min kamp beskriver marxismen och fackföreningsrörelsen som judiska skapelser (samt att han anklagar judarna för de miljontals döda i ryska revolutionen) får jag intrycket att vadhelst som sticker i dessa herrars ögon, så går det att härleda till “judarna” på ett eller annat sätt.
Men det vore att bagatellisera den rasism som trots allt genomsyrar såväl Min Kamp som Storfinansens synder. Här framställs juden oblygt som antitesen till allt mänskligt, liksom SD:s Martin Strid i direktsänd TV 2017 förde ett kort men kärnfullt resonemang om huruvida muslimer är fullt ut människor.
Denna skarpa åtskillnad mellan oss och dem – och resonemang om blodets renhet – handlar förstås om rasism i såväl biologisk som kulturell form. Juden och det judiska inflytandet ska elimineras från alla sammanhang, liksom idag inga moskéer ska tillåtas förändra den svenska stadsbilden eller slöjor den visuella demografin.
ÅTERKOMSTEN
Jag har ovan bara givit några få exempel på hur det tidiga 1900-talets antisemitism och framväxande nazism har paralleller med det tidiga 2000-talets islamofobi och högerpopulism (i form av exempelvis sverigedemokrati, alt-höger och traditionell högerextremism). Dessa exempel, tillsammans med ett par andra, kan sammanfattas i en kort lista:
Att man idag från sverigedemokratiskt håll söker utmåla 1900-talets folkhems-socialdemokrati som de egentliga nazisterna, följer samma logiska och retoriska mönster som när Theodor Fritsch och Adolf Hitler sökte utmåla socialdemokratin som en del av den judiska konspirationen.
Aron Flams alternativa historieskrivning om Sveriges roll under andra världskriget (och som i flera twitter-trådar motbevisats av historikern Mikael Nilsson) har paralleller till Hitlers egna skildring av det första världskriget, där han på eget bevåg skriver in judarna i en betydande roll för dess utgång.
Den svartmuskige juden som försökte smutsa ner det rena, tyska blodet för 100 år sedan byttes av SD ut mot ne***r som försökte smutsa ner det rena, svenska blodet.
Den nationella isolationism som ser internationellt samarbete (“globalism”) som ett hot har fått nytt syre. Denna hotbild, som både Fritsch och Hitler beskriver målande, uttrycks idag inte bara av representanter för populisthögern, utan även av till synes helt vanliga, konservativa ledarskribenter och opinionsbildare.
Anklagelser mot politiska fiender om att de i hemlighet styrs av judarna förekommer också idag – men nu heter det istället att de “islamiserats”.
Listan kan göras lång. Och kanske är det i slutändan den slutsats som bör väcka mest oro: Att den rasism, nationalism och konspirationism som lade grunden för det europeiska 1900-talets mörkaste år av allt att döma än en gång knackar på dörren och vill släppas ut.
Vi vet redan vad som ryms i en avhumaniserande retorik, inte minst i kombination med en starkt nationalistisk världsbild och ideologi. Och även om det denna gång kanske inte leder till samma extrema konsekvenser (världskrig och dödsläger), så kvarstår grundproblemet: Att denna så kallade Weltanschauung i sin mest positiva manifestation inte är annat än en nedtonad version av dessa konsekvenser.
Bara en dåre tror sig kunna hålla den dörren öppen, utan att samtidigt släppa ut det som dväljs där.
I februari publicerades rapportenSkolgårdsrasism, konspirationsteorier och utanförskap– En rapport som undersöker antisemitism och det judiska minoritetskapet i Malmös skolor. Rapporten är skriven av Miriam Katzin som en del av samverkansöverenskommelsen mellan Malmö stad och Judiska Församlingen i Malmö.
I rapporten lyfter Katzin judiska barns utsatthet i Malmös skolor. Hon sätter fingret på en betydande problematik som bekräftats i annan religions-och utbildningsvetenskaplig forskning – nämligen att religion tenderar att porträtteras som något förlegat och avvikande i relation till den ateistiska eller protestantiska normen. Beskrivningen av den troende baseras ofta på stereotypa föreställningar och polariserande exempel. Katzin lyfter hur det främst förmedlas två judiska berättelser i skolan; en om ortodox judendom som eleverna möter i religionsundervisningen, och en kopplad till Förintelsen. Detta gör det svårt för det judiska att ses som en del av den svenska självbilden, och förstärker föreställningen judendom som något avvikande.
Rapporten visar att fenomenet inte är unikt för judendomen utan att arbetet med de nationella minoriteterna på många skolor är underutvecklat. Katzin beskriver att bristande arbete med de nationella minoriteterna innebär en missad chans att ge eleverna fler berättelser av vad det innebär att höra till någon av minoriteterna än de stereotypa bilderna som förmedlas både i skolan och i samhället i stort.
Studien visar vidare hur lärare i Malmös skolor upplever det svårt att ta upp frågor om antisemitism men även andra frågor som kan upplevas känsliga eller konfliktfyllda. Katzin efterlyser bland annat kompetensutveckling kring hur lärare kan arbeta med Israel/Palestina-frågan på sätt för att motarbeta antisemitism, men också ökad kunskap kring konspirationsteorier i allmänhet och i synnerhet varför antisemitiska konspirationsteorier fått så starkt fäste.
Den svåra situationen för Malmös judar har länge diskuterats och beskrivs som en antisemitism med tydliga kopplingar till konflikter i Mellanöstern. Antisemitismen är dock närvarande i hela landet och hatet kommer från olika håll. Ungdomar jag har mött vid skolbesök i Göteborgs kranskommuner vittnar om hur de valt att dölja sin judiska identitet för att ducka hat och hot från extremhögern som historiskt vuxit sig starka i områdena. Precis som DN:s ledarredaktion konstaterade i mars; ”Vi har vetat. Ändå fortsätter det. Antisemitismen i Malmö, liksom i landet i stort, kommer från flera håll. Den frodas hos nazistgrupper som NMR, den pyr bland vissa av vänsterns ”Israelkritiker” och den får ny luft av konspirationsteorier hos allt från svenska Trumpanhängare till vaccinmotståndare.”
Låt oss hoppas att initiativet från Malmö stad och Judiska Församlingen i Malmö ger ringar på vattnet. Skolpersonal behöver stöd, strukturer och verktyg för att hantera dessa svåra frågor i skolan. Det kan omöjligt bäras fram av enskilda eldsjälar utan måste genomsyra hela verksamheten och all skolans personal.
Jonathan Lundbergs bok “Sverigevänner – Ett reportage om det svenska nätkriget”berättar på tematiskt och grävande sätt om hur framväxten av så kallade “alternativa medier” och samspel med Sverigedemokraterna under 2010-talet.
I boken redovisar Lundberg historiken bakom det som idag kallas för “kulturkriget” i svensk debatt som rörande frågor om migration och religion. Utöver berättelser om ett förändrat politiskt och medialt situation är boken också en berättelse om värderingskonflikten i samhället.
Lundbergs berättelse startar i USA år 2003 i samband med grundandet av forumet 4chan, som är populär bland tonårspojkar som ofta kände sig mobbade och maktlösa. Forumets aktiviteter på basis av rasistiskt innehåll blev enligt författaren början på “nätkriget” i Sverige. Här får läsaren veta mer om “the alt-right” (den alternativa högern) rörelsen präglad av idéer som vit nationalism, nynazism, antisemitism och muslimfobi.
Författaren beskriver också hur 4chan blev det viktigaste verktyget för alt-right medlemmar att skapa innehåll och budskap med syfte att stödja Donald Trumps kandidatur till USA:s presidentpost under 2016. I samband med det har även Sverige blivit en avgörande symbolfråga för både liberaler och konservativa, liksom andra politiska aktörer. Framåt valet 2014 blev det allt vanligare i forumet med att beskriva Sverige som ett “mångkulturellt helveteshål” och “ett land i kaos” på grund av invandring, islam, feminism och mångkultur.
Läsaren får också veta att under valet 2018 kom många ur alt-rightrörelsen och sympatisörer från Sverige att skapa innehåll som skulle gynna Sverigedemokraterna, även genom rasistiska videos och memer. En stor del av boken fokuserar på utvecklingen hos SD genom intervjuer med partiets ledande medlemmar som SD:s “digitala mogul” Jacob Wallerstein som bland annat, absurt nog, hävdar att SD alltid försöker att rapportera i enighet med sanningen.
En av bokens främsta poänger är bevisandet hur SD medvetet har planerat, organiserat och finansierat aktörer som kallas för hatsajter och rasistiska portaler. Lundberg menar att målet för SD och de högerextrema portalerna, som t ex Samhällsnytt (f d Avpixlat och Politiskt inkorrekt) är att vinna väljare och påverka människors sociala verklighetsbilder genom fokus på negativ rapportering om invandring, brottslighet och sambandet mellan. Det är också enligt Lundberg en del av den nationalistiska och högerkollektivistiska agendan att genomföra en sorts kulturell revolution och med tiden etablera kontroll över offentliga institutioner.
Boken avlsutas med författarens konstaterande att nätkriget har vuxit bortom Sverigedemokraterna, Stå upp för Sverige (Facebookgruppen) och den ”sverigevänliga” rörelsen. Enligt Lundberg är Sveriges politiskt medvetna befolkning idag delad i två läger, där författaren retoriskt frågar om vilka värderingar ska vara ledande i framtiden?
Henrik Arnstad är historiker, journalist och författare. Han skriver en debattartikel i Aftonbladet. I artikeln beskriver han bl a att Sverige har världens största parti med nazistiska rötter. Sverigedemokraternas presschef Henrik Gustafsson gillar inte det han läser. Han förvränger medvetet för att argumentera mot en påhittad halmgubbe. Dagen efter skriver Gustafsson en replik och ser repliken som en plattform för att bedriva falsk propaganda.
SD:s presschef Henrik Gustafsson skapar en påhittad halmgubbe. Det gör han genom att förvränga Henrik Arnstads text till att betyda något annat än den faktiskt gör. Gustafsson utmålar SD som om de vore utsatta för förtal, men i själva verket handlar det om en genomtänkt strategi för att kunna bedriva falsk propaganda. Med hjälp av den påhittade halmgubben skapar sig Gustafsson förutsättningar för att argumentera ohederligt:
Gustafsson påstår att Arnstad ”rasist- och fascistanklagar en majoritet av svenska befolkningen”. MEN det är inte väljarna han anklagar, det är SD han anklagar.
Gustafsson menar att Arnstad har fel när han skriver att SD hatar alla utom ”vita invandrare”. Korrekt är dock att SD gör skillnad på inom- och utomeuropeisk invandring.
Gustafsson skriver: ”Vi är det mest Israelvänliga partiet i Sverige”. Det är irrelevant, då antisemitism inte (nödvändigtvis) går hand i hand med antisionism.
Att SD har invandrare i sina led är inte en garanti för att de inte är rasister. Du kan vara gift med en utomeuropé och fortfarande vara rasist.
Att SD har utomeuropeiska väljare är inte konstigt. Rasister finns i alla skepnader. Att rösta på SD om du har invandrarbakgrund tyder på historielöshet.
Att säga att SD i viss mening är antidemokrater är inte fel. SD har åsikter om, och vill ändra i, grundlagen. De uttrycker också att de inte delar värderingar med de andra partierna.
Att ett parti väljs demokratiskt är ingen garanti för att det är ett demokratiskt parti.
Arnstad är långt ifrån ensam om att kalla SD fascister, rasister och/eller nazister.
De andra partierna har inte gett SD ”rätt i invandringsfrågan”. SD hade vuxit oavsett, med hjälp av sin lockande propagandaapparat och retorik. De skapar otrygghet genom skrämseltaktik.
SD:s presschef begår dessutom ett antal direkta sakfel: i 2012 års debattartikel skriven av Arnstad (går att läsa med *wayback machine) hävdar SD:s fascism, inte nazism/antisemitism. Den påstådda debattartikeln från 2015 är i själva verket från 2013 (i Aftonbladet). Gustafsson missar att även i ovan nämnda artikel talar Arnstad om SD:s fascism.
* Wayback machine är ett verktyg som sparar en webbsida så som den ser ut i det ögonblicket. Det kan användas om man inte vill ge webbsidor ”klick” (Motargument gör detta då vi delar texter från högerextrem alternativmedia), eller – som i detta fall – då en artikel har låsts.
Sverige är ett av världens mest individualistiska länder. Vilhelm Moberg propagerade för ökad individualism, republik, NATO och mot kyrkan. SD använder sig av ett logikfel, s k ”cherry-picking”/plockar ”russin ur kakan”, när de använder sig av lösryckta citat från Mobergs verk.
När flera av topparna inom SD citerar Vilhelm Moberg, kanske de bör ta reda på Mobergs åsikter så att de inte tar sig ensidiga tolkningsföreträdet över dennes intentioner och värderingar.
Turligt nog finns det väldigt mycket text som beskriver vad Moberg tyckte och tänkte. Det märks därför att SD har plockat ”russin ur kakan” i sina försök att framställa det som att SD:s värderingar idag är som Mobergs.
”Sverigedemokraterna är anhängare av den konstitutionella monarkin och anser därmed att Sveriges monark skall vara statschef.”
Moberg var republikan och avskydde monarki, kungahuset, hovet och kyrkan. Moberg värnade om allmogen, småbönder, torpare, backstugusittare, soldater, tjänstehjon, småfolk och ”löskefolk” och agiterade inkluderande om alla människor som bodde i Sverige – och de hemlösa. När Moberg skrev om svenskar och om folket, då hade han inga exkluderande tankar baserade på etnicitet eller medborgarskap.
”Svensk strävan” skrevs på beställning av svenska Försvarsstaben, som krigstidspropaganda, år 1941, i syfte att försöka ”fostra” svenska folket inför ett potentiellt invasionsförsök från Tyskland.
Moberg var motståndare till neutralitet och för NATO, som man kan läsa i detta brev han skickade från USA:
”Jag har skrivit skällebrev till alla neutralitetsidioterna i högre ställning… så fort jag får fullmakt skriver jag under Atlantpakten (Nato) för Sveriges räkning…” (Källa: Allmogen.org)
”… allt jävelskap som man läser om hemifrån… att jag med varje dag får allt mindre lust att återvända hem…” (Källa: Allmogen.org)
”De grundelement inom den klassiska socialkonservatismen som Sverigedemokraterna framförallt sympatiserar med är dess strävan efter att försöka skapa stabilitet och gemenskap i samhället…” (Källa: Sverigedemokraternas partiprogram)
– är ett av många citat man kan göra ur SD:s partiprogram vilka väl får tolkas som totala motsatsen till individualism?
”…var och en får leva sitt liv såsom han finner bäst så länge han inte inkräktar på någon annans rätt att leva såsom honom synes bäst.” (Källa: Allmogen.org)
– är ett citat från Vilhelm Moberg där han tydligt uttrycker sig om ökad individualisering och emot assimileringspolitik.
Då Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson väljer att rycka stycken helt ur sitt sammanhang ur ”Svensk strävan” så ignorerar de kontexten och tiden i vilken den skrevs, och de missar att Mobergs ideologi och temperament inte skulle tolerera att SD försöker vrida om betydelsen av hans ord.
Vän av ordning undrar även varför SD aldrig citerat Mobergs åsikter om auktoritära, totalitära stater, fascism, nazism, kommunism etc.:
”den totalitära staten kan överrumpla oss inifrån, på smygvägar vi aldrig tänker på, ett steg i sänder. Jag tror att den faran börjar bli aktuell för oss.” (Källa: Allmogen.org)
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Källor:
Allmogen.org (allmoge-projektet hette tidigare: ”Projekt Moberg”)
Rasism kan inte utgå från vithetsnormen där man menar att rasism inte kan förekomma om offret är vit. Vi har mängder av folkgrupper i Sverige som är vita men trots sin hudfärg varit utsatta för rasism i hundratals år. Att använda hudfärg som utslagsfaktor för huruvida en diskriminering är rasism eller ej är problematiskt och lurar in oss i en smygrasistisk diskurs.
Vi har ett problem med begreppet rasism i Sverige där en del tycks tro att rasism är något som endast vita kan begå som brott mot mörkhyade. Detta är dock en felaktig bild av hur begreppet används. Vi har en mängd olika folkgrupper som fallit offer för rasism. Bara i Sverige har vi exempelvis judar, finländare, romer och samer bland många andra.
Begreppet rasism får inte begränsas till att enbart utgå från hudfärg.
Vi har dessvärre en lång historia av rasism i Sverige där förföljelse av romer började redan på 1500-talet och samerna har varit utsatta för rasism sedan åtminstone 1800-talet. Att då låta hudfärgen få monopol för att avgöra huruvida det rör sig om rasism är problematiskt eftersom det då utesluter stora grupper av minoriteter.
Hudfärg inte nödvändigt kriterium för rasism
Folkgrupper har utsatts för rasism i flera hundra år och det är inte hudfärgen som varit utgångspunkten för rasismen utan snarare att det finns något hos gruppen nyanlända som skiljer sig från vad man uppfattar som normen för samhället man lever i. Under 90-talet var det polackerna som var annorlunda och kom för att stjäla våra jobb. Strax innan muslimerna kom i fokus för rasismen hade vi människor från diverse baltstater som samtliga var kriminella och stal allt som inte var fastskruvat i golv eller väggar.
Ett argument som jag nyligen använde mig av i en debatt i en Facebook-grupp var att jag som svensk med finländsk mor inte fick lära mig finska under mina uppväxtår. Min mor ansåg att det var en stark nackdel att kunna tala finska i Sverige under 70-80-talen. Vidare minns jag också synen på finländare i Sverige för den här tiden som personer som super och slåss samt använder kniv. Även detta kan man läsa mer om på Forum för levande historia.
Under denna debatt med en påstådd antirasist så hävdade hen att hudfärg var ett absolut kriterium för huruvida man kunde tala om rasism. Han sa att ”är du vit har du aldrig upplevt rasism”. Jag frågade då om min fru som är kurd från Irak kunde bli utsatt för rasism. Det kunde hon givetvis, hon var ju rasifierad, menade personen. Jag talade om att min fru är blekare än jag och frågade då hur det förhöll sig med hens första kriterium för rasism. Denna fråga vägrade personen att svara på. Jag upprepade min fråga flera gånger och när jag sedan valde att posta min fråga i en annan del av hens tråd som följdfråga på en annan persons frågeställning så hävdade personen att han hade svarat på min fråga redan. Kort efter detta blev jag utslängd ur gruppen.
Till att börja med vill jag bemöta påståendet att vita aldrig kan utsättas för rasism. Detta är en kraftig förenkling som är problematisk när man börjar kika på vilka implikationer en sådan definition får. Om vi börjar med att kika på folkgruppen samer i Sverige så har de under hundra tals år rapporterat om hur de utsätts för rasism, såväl systematisk som mer personlig sådan. Vill man läsa mer om hur den här typen av rasism kan se ut så finns en hel del att läsa på Forum för levande historia.
Rasism är rasism oavsett vem som utsätts för den eller vem som utövar den, alla människor oavsett vilken nationalitet hen har kan vara rasist. Det finns människor som kommer från Chile som är rasister lika mycket som att det finns människor som kommer från Kenya eller Thailand som är rasister. En sak ska jag dock ge personen rätt i och det är att i Sverige finns ingen strukturell rasism riktad mot människor som är ursprungligen svenska. Detta är dock inte synonymt med att det i Sverige inte förekommer rasism mot vita eller bleka människor.
Det finns mängder av folkgrupper i Sverige som är utsatta för rasism men som inte har hudfärgen som talar emot dem. Deras lidande är dock inte mindre och ska inte relativiseras för att det finns andra grupper som anses vara mer utsatta. Att som den här personen mena att rasism endast finns mot människor med brun hudfärg är direkt rasistiskt. Hen fastnade dessutom i ett resonemang om att bleka människor från olika geografiska områden ändå omfattas av begreppet då man väljer att gradera människors lidande efter ett upplevt utanförskapskriterium. Jag har även mött argumentet att vithet inte är synonymt med att ha ljus hudfärg. Om vi ska börja fundera i dessa banor och använda oss av rasisters retorik landar vi i att den vita automatiskt är gärningsmannen. Men viktigast i sammanhanget blir då att den färgade personen alltid är ett offer, vilket i sin tur leder till begrepp som omvänd rasism. Omvänd rasism är en tanke att färgades diskriminering mot vita skulle vara en form av omvänd rasism. Detta är dock helt fel eftersom all diskriminering är ett uttryck för rasism.
Strukturell rasism mot svenskar?
Som vän av ordning måste jag här klargöra för mitt ställningstagande i en tidigare artikel jag skrivit på Motargument där jag menar att strukturell rasism mot svenskar inte finns i Sverige. Detta menar jag fortfarande är gällande, men det finns flera former av rasism där den strukturella ofta slår hårdast och är mest skoningslös mot den som drabbas. Detta gäller eftersom det handlar om hela samhällsstrukturer som agerar diskriminerande mot människor av annat ursprung än majoriteten. Det finns däremot även en mer personlig rasism, den rasism som utförs av individer och riktas mot individer. Den här formen av rasism finns bland alla nationaliteter och är riktad mot alla möjliga folkgrupper och individer.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Rasism är rasism oavsett vem som utsätts för den eller vem som utövar den, alla människor oavsett vilken nationalitet hen har kan vara rasist. Det finns människor som kommer från Chile som är rasister lika mycket som att det finns människor som kommer från Kenya eller Thailand som är rasister. En sak ska jag dock ge personen rätt i och det är att i Sverige finns ingen strukturell rasism riktad mot människor som är ursprungligen svenska. Detta är dock inte synonymt med att det i Sverige inte förekommer rasism mot vita eller bleka människor.
Motargument 