Etikettarkiv: antisemitism

Recension av Jonathan Lundbergs ”Sverigevänner”

Jonathan Lundbergs bok “Sverigevänner – Ett reportage om det svenska nätkriget” berättar på tematiskt och grävande sätt om hur framväxten av så kallade “alternativa medier” och samspel med Sverigedemokraterna under 2010-talet.

I boken redovisar Lundberg historiken bakom det som idag kallas för “kulturkriget” i svensk debatt som rörande frågor om migration och religion. Utöver berättelser om ett förändrat politiskt och medialt situation är boken också en berättelse om värderingskonflikten i samhället. 

Lundbergs berättelse startar i USA år 2003 i samband med grundandet av forumet 4chan, som är populär bland tonårspojkar som ofta kände sig mobbade och maktlösa. Forumets aktiviteter på basis av rasistiskt innehåll blev enligt författaren början på “nätkriget” i Sverige. Här får läsaren veta mer om “the alt-right” (den alternativa högern) rörelsen präglad av idéer som vit nationalism, nynazism, antisemitism och muslimfobi. 

Författaren beskriver också hur 4chan blev det viktigaste verktyget för alt-right medlemmar att skapa innehåll och budskap med syfte att stödja Donald Trumps kandidatur till USA:s presidentpost under 2016. I samband med det har även Sverige blivit en avgörande symbolfråga för både liberaler och konservativa, liksom andra politiska aktörer. Framåt valet 2014 blev det allt vanligare i forumet med att beskriva Sverige som ett “mångkulturellt helveteshål” och “ett land i kaos” på grund av invandring, islam, feminism och mångkultur. 

Läsaren får också veta att under valet 2018 kom många ur alt-rightrörelsen och sympatisörer från Sverige att skapa innehåll som skulle gynna Sverigedemokraterna, även genom rasistiska videos och memer. En stor del av boken fokuserar på utvecklingen hos SD genom intervjuer med partiets ledande medlemmar som SD:s “digitala mogul” Jacob Wallerstein som bland annat, absurt nog, hävdar att SD alltid försöker att rapportera i enighet med sanningen.  

En av bokens främsta poänger är bevisandet hur SD medvetet har planerat, organiserat och finansierat aktörer som kallas för hatsajter och rasistiska portaler. Lundberg menar att målet för SD och de högerextrema portalerna, som t ex Samhällsnytt (f d Avpixlat och Politiskt inkorrekt) är att vinna väljare och påverka människors  sociala verklighetsbilder genom fokus på negativ rapportering om invandring, brottslighet och sambandet mellan. Det är också enligt Lundberg en del av den nationalistiska och högerkollektivistiska agendan att genomföra en sorts kulturell revolution och med tiden etablera kontroll över offentliga institutioner.

Boken avlsutas med författarens  konstaterande att nätkriget har vuxit bortom Sverigedemokraterna, Stå upp för Sverige (Facebookgruppen) och den ”sverigevänliga” rörelsen. Enligt Lundberg är Sveriges politiskt medvetna befolkning idag delad i två läger, där författaren retoriskt frågar om vilka värderingar ska vara ledande i framtiden?


Boken ”Sverigevänner – Ett reportage om det svenska nätkriget” gavs ut på Piratförlaget i november 2019 och finns sedan en tid tillbaka att få i pocketversion.

Myten att antisemitismen inte tas på allvar

Det finns röster i debatten som gör gällande att politiker och debattörer inte tar antisemitismen i Sverige på allvar. Detta är en myt. Såväl på regeringsnivå som i den politiska debatten och media adresseras hatet mot judar. Det är ett ständigt pågående arbete att ta fram åtgärder för att motverka antisemitism och för att få ut information om vad den innebär, hur den ser ut och vad som behöver göras.


”Antisemitism är en viss uppfattning av judar som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska yttringar av antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot de judiska samfundens institutioner och utrymmen för religiöst bruk.” (Källa: International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA))

För fördjupning i antisemitism/judehat rekommenderas artikeln Terminologi – antisemitism i Motarguments terminologi-serie.

Det finns en utbredd föreställning i Sverige att det inte görs något åt antisemitismen. Detta stämmer inte. Det har gjorts, och görs, stora satsningar på att informera, utbilda och arbeta förebyggande mot antisemitism. Samtidigt finns utrymme för straffskärpning då ett brott begås med hatbrottsmotiv. Hatbrott innefattar hets mot folkgrupp och olaga diskriminering.

I slutet av 2018 presenterade FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) en rapport som vittnar om att antisemitismen i Europa ökar.

Svante Weyler, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), framförde i en intervju med Sveriges Radio 2019 konstruktiv kritik och menar på att Sverige och Europa måste ta antisemitismen på allvar.

Judiska centralrådet uppmärksammar att det finns en misstro och en bild av att Polisen inte tar antisemitiska hatbrott på allvar.

En ledarskribent på Gefle Dagblad uttryckte i en ledare 2018 det som en icke försumbar andel journalister och enskilda personer menar är verkligheten, nämligen att antisemitiska hatbrott inte tas på allvar, då det inte utdöms tillräckligt hårda straff till gärningspersonerna.

Alternativa nättidningen Ledarsidorna.se anammar en konfrontativ, och mindre konstruktiv metod i sin kritik, som bl a riktar sig till politiker och debattörer.

Antisemitismen i Malmö

Malmö nämns ofta som skräckexempel vad gäller antisemitism. I motsats till vad som ofta påstås tar politikerna i Malmö judehatet på största allvar.

Hatbrott med antisemitiska motiv är vanligare i Malmö än i andra delar av landet. En bidragande orsak till detta är konflikten i Israel-Palestina. Det finns människor med rötter i Mellanöstern som tar med sig konflikten till Malmö. En annan bidragande orsak är att det traditionellt finns en uttalad antisionism hos såväl Socialdemokraterna som Vänsterpartiet. Gränsen mellan antisionism och antisemitism är luddig, och det finns fall där det är rotat i antisemitism. En tredje bidragande orsak till den ökande antisemitismen är att den antisemitism som ansågs ha minskat efter andra världskrigets slut och Förintelsen åter blossar upp. En förklaring till det kan vara att människor som växer upp idag inte har tillräckliga kunskaper om antisemitismens konsekvenser i framförallt Nazityskland.

Malmö synagoga 2007. Attribution: jorchr. Attribution-ShareAlike 3.0 Unported (CC BY-SA 3.0)

Malmö stads hemsida finns massor av information om vad man gör för att motverka antisemitism. Bl. a. satsas det mycket resurser på att upplysa förskole- och skolelever. Det fanns en planering för att det under våren och hösten 2020 skulle göras s.k. ”hågkomstresor” till förintelseläger i Polen.

Forum för demokrati och mänskliga rättigheter är en mötesplats där politiker (alla partier i Malmös kommunfullmäktige är representerade) möter olika aktörer och medborgare. I dialog med politiker finns möjlighet för organisationer och allmänhet att delge sina synpunkter och förslag på initiativ i arbetet mot antisemitism i exempelvis styrelser och nämnder. Tanken med detta forum är att skapa delaktighet, öka trygghet och tillgänglighet, öka valdeltagandet samt minska antalet hatbrott. Två gånger om året ges möjlighet att ha en dialog med politikerna.

I november 2019 presenterade Malmö stad ett samarbetsprojekt med Judiska Församlingen. Som en del av satsningen presenterade kommunledningen åtgärder fram till 2023. Kommunen avsätter 20 miljoner kronor på arbetet mot antisemitism de kommande tre åren. Syftet är att förbättra judars liv i Malmö. De ekonomiska medlen ska bl a gå till Judiska Församlingens uppstartsstöd till utbildningscenter i synagogan. Församlingen får också ekonomiskt stöd för att stötta stadens arbete med att synliggöra judisk kultur och identitet, t. ex. genom visning av synagogan och högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag. Två miljoner kronor öronmärks årligen för att grundskolorna i Malmö ska arbeta aktivt mot antisemitism.

Informations- och undervisningsmaterial om antisemitism

Forum för levande historia hittar man mycket information om antisemitism och hatbrott med antisemitiska motiv. Här finns också länkar till BRÅ (Brottsförebyggande rådet) med rapporter och analyser.

För att få historien bakom fotot, klicka på https://knowyourmeme.com/memes/death-to-all-juice

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) är en ”religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism”. På hemsidan finns digitalt informations- och undervisningsmaterial om antisemitism. Här finns också artiklar om bl. a. regeringens arbete mot antisemitism. SKMA tar emot donationer. På SKMA:s blogg finns nyhetsbrev och berättelser.

Forum för levande historia och SKMA har tillsammans tagit fram informations- och undervisningsmaterial, kallat ”Antisemitism – då och nu”.

Region Stockholms årliga pris för arbete mot främlingsfientlighet och rasism gick 2019 till Aktionsgruppen mot antisemitism och rasism vid Karolinska universitetssjukhuset och till Sahar Almashta som står bakom podden ”Integration i praktiken”.

Brottsförebyggande rådet (BRÅ) fick 2017 ett regeringsuppdrag att göra en fördjupad studie om antisemitiska hatbrott. På regeringens hemsida läser vi:

Genom historien har den judiska minoriteten fått utstå omfattande diskriminering och förföljelser, i Sverige och i andra länder. Judars och judiska församlingars utsatthet för antisemitiska handlingar tar sig bland annat uttryck i hot, hets mot folkgrupp och ärekränkning. Både nationella och internationella rapporter har på olika sätt lyft att upplevelser av utsatthet, hot och hat har ökat bland judar i Sverige den senaste tiden. (Källa: Regeringen.se)

Två år senare, i maj 2019, var studien klar. BRÅ presenterade då ”Antisemitiska hatbrott – rapport 2019:4”. Rapporten är framtagen för att kunna arbeta förebyggande mot antisemitism.

Regeringen tar antisemitism på allvar

Regeringen har nyligen presenterat ett meddelande om ett antal ”Insatser mot antisemitism och för ökad säkerhet”. I dokumentet kan vi läsa om såväl insatser som har genomförts som insatser som pågår. Flera av insatserna ingår i den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott som regeringen antog 2016. Insatserna består av (klicka på länken här för mer information):

  • Hågkomst av Förintelsen
  • Insatser för utbildning och kunskapshöjande insatser
  • Stöd till det civila samhället
  • Insatser inom rättsväsendet
  • Insatser mot våldsbejakande extremism
  • Internationellt samarbete

Som ett led i regeringens satsningar på att motverka antisemitism kommer en internationell sammankomst att äga rum i Malmö. Ursprungligen skulle ”Malmö International Forum on Holocaust Remembrance and Combating Antisemitism” ske i oktober 2020, 75 år efter andra världskrigets slut och befrielsen av Auschwitz-Birkenau, samt 20 år efter den första Stockholm International Holocaust Forum och grundandet av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA). Pga den pågående pandemin är sammankomsten framskjuten till 13-14 oktober 2021. Inbjudna är stats- och regeringschefer, forskare, experter och representanter från civilsamhället från totalt 50 länder.

International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) är ett internationellt samarbete som ”förenar regeringar och experter i syfte att stärka, främja och verka för utbildning, ihågkommande av och forskning om förintelsen överallt i världen och att upprätthålla åtagandena i Stockholmsdeklarationen från 2000”. Sverige är ett av 31 medlemsländer.

Att antisemitismen i Sverige inte skulle tas på allvar av politiker, media eller av enskilda personer är en myt. Det görs kraftfulla och riktade satsningar på att informera, utbilda och arbeta förebyggande mot antisemitism. Media uppmärksammar hatbrott mot judar och publicerar insändare och artiklar som handlar om antisemitism. Det finns många enskilda personer som delar med sig av egna erfarenheter i olika forum.

I Malmö förs ett levande och aktivt arbete som involverar staden såväl som andra organisationer och allmänheten. Konsensus råder om att hatbrott mot judar är ett allvarligt samhälls- och demokratiproblem.


Rekommenderad läsning:

Terminologi – antisemitism


 Källor:

International Holocaust Remembrance Alliance: IHRA:s arbetsdefinition av antisemitism

Polisen.se: Hatbrott

FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter): Experiences and perceptions of antisemitism – Second survey on discrimination and hate crime against Jews in the EU (2018)

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA)

SR.se: ”Vi måste ta antisemitismen på allvar”

SR.se: Polisen vill få fler att anmäla antisemitism

Gefle Dagblad: Bawar Ismail: Hur ska Sveriges judar känna sig trygga om antisemitiska hatbrott inte leder till kännbara straff?

Ledarsidorna.se: Anarki med inslag av antisemitism präglar dagens samhällsdebatt

Aftonbladet: Varannan svensk: Antisemitismen har ökat i Sverige

Aftonbladet: Forskning: ”Antisemitism mer utbredd bland svenska muslimer”

SVT.se: SSU-demonstranter sjöng ”krossa sionismen” – kritiseras för antisemitism

Expressen: V publicerar antisemitiska teorier på lokala hemsidan

Smedjan: Antisemitismen är en skam för vänstern

Malmö stad: Arbete mot antisemitism

Malmö stad: Forum för demokrati och mänskliga rättigheter

Malmö stad: Nytt samarbete och program för att förbättra judars liv i Malmö

Forum för levande historia: Sökning på ”antisemitism”

Forum för levande historia och Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA): Antisemitism då och nu

Region Stockholm: Aktion mot antisemitism och människors historia i fokus när pris delades ut

Regeringen.se: Uppdrag till Brottsförebyggande rådet att göra en fördjupad studie om antisemitiska hatbrott

Brottsförebyggande rådet (BRÅ): Antisemitiska hatbrott – Rapport 2019:4

Regeringen.se: Insatser mot antisemitism och för ökad säkerhet

Government.se: Malmö International Forum on Holocaust Remembrance and Combating Antisemitism

Sverigedemokraternas halmgubberetorik

Henrik Arnstad är historiker, journalist och författare. Han skriver en debattartikel i Aftonbladet. I artikeln beskriver han bl a att Sverige har världens största parti med nazistiska rötter. Sverigedemokraternas presschef Henrik Gustafsson gillar inte det han läser. Han förvränger medvetet för att argumentera mot en påhittad halmgubbe. Dagen efter skriver Gustafsson en replik och ser repliken som en plattform för att bedriva falsk propaganda.


SD:s presschef Henrik Gustafsson skapar en påhittad halmgubbe. Det gör han genom att förvränga Henrik Arnstads text till att betyda något annat än den faktiskt gör. Gustafsson utmålar SD som om de vore utsatta för förtal, men i själva verket handlar det om en genomtänkt strategi för att kunna bedriva falsk propaganda. Med hjälp av den påhittade halmgubben skapar sig Gustafsson förutsättningar för att argumentera ohederligt:

  • Gustafsson påstår att Arnstad ”rasist- och fascistanklagar en majoritet av svenska befolkningen”.  MEN det är inte väljarna han anklagar, det är SD han anklagar.
  • Gustafsson menar att Arnstad har fel när han skriver att SD hatar alla utom ”vita invandrare”. Korrekt är dock att SD gör skillnad på inom- och utomeuropeisk invandring.
  • Gustafsson skriver: ”Vi är det mest Israelvänliga partiet i Sverige”. Det är irrelevant, då antisemitism inte (nödvändigtvis) går hand i hand med antisionism.
  • Att SD har invandrare i sina led är inte en garanti för att de inte är rasister. Du kan vara gift med en utomeuropé och fortfarande vara rasist.
  • Att SD har utomeuropeiska väljare är inte konstigt. Rasister finns i alla skepnader. Att rösta på SD om du har invandrarbakgrund tyder på historielöshet.
  • Att säga att SD i viss mening är antidemokrater är inte fel. SD har åsikter om, och vill ändra i, grundlagen. De uttrycker också att de inte delar värderingar med de andra partierna.
  • Att ett parti väljs demokratiskt är ingen garanti för att det är ett demokratiskt parti.
  • Arnstad är långt ifrån ensam om att kalla SD fascister, rasister och/eller nazister.
  • De andra partierna har inte gett SD ”rätt i invandringsfrågan”. SD hade vuxit oavsett, med hjälp av sin lockande propagandaapparat och retorik. De skapar otrygghet genom skrämseltaktik.

SD:s presschef begår dessutom ett antal direkta sakfel: i 2012 års debattartikel skriven av Arnstad (går att läsa med *wayback machine) hävdar SD:s fascism, inte nazism/antisemitism. Den påstådda debattartikeln från 2015 är i själva verket från 2013 (i Aftonbladet). Gustafsson missar att även i ovan nämnda artikel talar Arnstad om SD:s fascism.


Länk till Arnstads debattartikel ”Flyktinghatet gör SD störst i världen” (Publicerad i Aftonbladet 200317)

Länk till Gustafssons replik ”Du försöker skrämma folket att rösta ”rätt”” (Publicerad i Aftonbladet 200318)

Motargument: ”Logikfel: Halmdocka”


* Wayback machine är ett verktyg som sparar en webbsida så som den ser ut i det ögonblicket. Det kan användas om man inte vill ge webbsidor ”klick” (Motargument gör detta då vi delar texter från högerextrem alternativmedia), eller – som i detta fall – då en artikel har låsts.

Vilhelm Moberg versus SD

Sverige är ett av världens mest individualistiska länder. Vilhelm Moberg propagerade för ökad individualism, republik, NATO och mot kyrkan. SD använder sig av ett logikfel, s k ”cherry-picking”/plockar ”russin ur kakan”, när de använder sig av lösryckta citat från Mobergs verk.


När flera av topparna inom SD citerar Vilhelm Moberg, kanske de bör ta reda på Mobergs åsikter så att de inte tar sig ensidiga tolkningsföreträdet över dennes intentioner och värderingar.

Turligt nog finns det väldigt mycket text som beskriver vad Moberg tyckte och tänkte. Det märks därför att SD har plockat ”russin ur kakan” i sina försök att framställa det som att SD:s värderingar idag är som Mobergs.

”Sverigedemokraterna är anhängare av den konstitutionella monarkin och anser därmed att Sveriges monark skall vara statschef.”

– citat ur SD:s partiprogram

Moberg var republikan och avskydde monarki, kungahuset, hovet och kyrkan. Moberg värnade om allmogen, småbönder, torpare, backstugusittare, soldater, tjänstehjon, småfolk och ”löskefolk” och agiterade inkluderande om alla människor som bodde i Sverige – och de hemlösa. När Moberg skrev om svenskar och om folket, då hade han inga exkluderande tankar baserade på etnicitet eller medborgarskap.

Mobergs ideologi har beskrivits som bonde-anarkism, och så har bland annat Eva Moberg (hans dotter), Svante Nycander (DN) och Daniel Sjöberg på Allmogen.org beskrivit den. Moberg skrev och uttryckte sig ibland antisemitiskt, bland annat gentemot bokförläggaren Albert Bonnier.

”Svensk strävan” skrevs på beställning av svenska Försvarsstaben, som krigstidspropaganda, år 1941, i syfte att försöka ”fostra” svenska folket inför ett potentiellt invasionsförsök från Tyskland.

Moberg var motståndare till neutralitet och för NATO, som man kan läsa i detta brev han skickade från USA:

”Jag har skrivit skällebrev till alla neutralitetsidioterna i högre ställning… så fort jag får fullmakt skriver jag under Atlantpakten (Nato) för Sveriges räkning…” (Källa: Allmogen.org)

”… allt jävelskap som man läser om hemifrån… att jag med varje dag får allt mindre lust att återvända hem…” (Källa: Allmogen.org)

”De grundelement inom den klassiska socialkonservatismen som Sverigedemokraterna framförallt sympatiserar med är dess strävan efter att försöka skapa stabilitet och gemenskap i samhället…” (Källa: Sverigedemokraternas partiprogram)

– är ett av många citat man kan göra ur SD:s partiprogram vilka väl får tolkas som totala motsatsen till individualism?

”…var och en får leva sitt liv såsom han finner bäst så länge han inte inkräktar på någon annans rätt att leva såsom honom synes bäst.” (Källa: Allmogen.org)

– är ett citat från Vilhelm Moberg där han tydligt uttrycker sig om ökad individualisering och emot assimileringspolitik.

Då Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson väljer att rycka stycken helt ur sitt sammanhang ur ”Svensk strävan” så ignorerar de kontexten och tiden i vilken den skrevs, och de missar att Mobergs ideologi och temperament inte skulle tolerera att SD försöker vrida om betydelsen av hans ord.

Vän av ordning undrar även varför SD aldrig citerat Mobergs åsikter om auktoritära, totalitära stater, fascism, nazism, kommunism etc.:

”den totalitära staten kan överrumpla oss inifrån, på smygvägar vi aldrig tänker på, ett steg i sänder. Jag tror att den faran börjar bli aktuell för oss.” (Källa: Allmogen.org)

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Allmogen.org (allmoge-projektet hette tidigare: ”Projekt Moberg”)

Sverigedemokraternas partiprogram

IFFS: Sverige – världens mest extrema land?

Vithetsnormen inte bra som enda utgångspunkt för rasism

Rasism kan inte utgå från vithetsnormen där man menar att rasism inte kan förekomma om offret är vit. Vi har mängder av folkgrupper i Sverige som är vita men trots sin hudfärg varit utsatta för rasism i hundratals år. Att använda hudfärg som utslagsfaktor för huruvida en diskriminering är rasism eller ej är problematiskt och lurar in oss i en smygrasistisk diskurs.


Vi har ett problem med begreppet rasism i Sverige där en del tycks tro att rasism är något som endast vita kan begå som brott mot mörkhyade. Detta är dock en felaktig bild av hur begreppet används. Vi har en mängd olika folkgrupper som fallit offer för rasism. Bara i Sverige har vi exempelvis judar, finländare, romer och samer bland många andra.

black-1294326_960_720
Begreppet rasism får inte begränsas till att enbart utgå från hudfärg.

Vi har dessvärre en lång historia av rasism i Sverige där förföljelse av romer började redan på 1500-talet och samerna har varit utsatta för rasism sedan åtminstone 1800-talet. Att då låta hudfärgen få monopol för att avgöra huruvida det rör sig om rasism är problematiskt eftersom det då utesluter stora grupper av minoriteter.

Hudfärg inte nödvändigt kriterium för rasism

Folkgrupper har utsatts för rasism i flera hundra år och det är inte hudfärgen som varit utgångspunkten för rasismen utan snarare att det finns något hos gruppen nyanlända som skiljer sig från vad man uppfattar som normen för samhället man lever i. Under 90-talet var det polackerna som var annorlunda och kom för att stjäla våra jobb. Strax innan muslimerna kom i fokus för rasismen hade vi människor från diverse baltstater som samtliga var kriminella och stal allt som inte var fastskruvat i golv eller väggar.

Ett argument som jag nyligen använde mig av i en debatt i en Facebook-grupp var att jag som svensk med finländsk mor inte fick lära mig finska under mina uppväxtår. Min mor ansåg att det var en stark nackdel att kunna tala finska i Sverige under 70-80-talen. Vidare minns jag också synen på finländare i Sverige för den här tiden som personer som super och slåss samt använder kniv. Även detta kan man läsa mer om på Forum för levande historia.

Under denna debatt med en påstådd antirasist så hävdade hen att hudfärg var ett absolut kriterium för huruvida man kunde tala om rasism. Han sa att ”är du vit har du aldrig upplevt rasism”. Jag frågade då om min fru som är kurd från Irak kunde bli utsatt för rasism. Det kunde hon givetvis, hon var ju rasifierad, menade personen. Jag talade om att min fru är blekare än jag och frågade då hur det förhöll sig med hens första kriterium för rasism. Denna fråga vägrade personen att svara på. Jag upprepade min fråga flera gånger och när jag sedan valde att posta min fråga i en annan del av hens tråd som följdfråga på en annan persons frågeställning så hävdade personen att han hade svarat på min fråga redan. Kort efter detta blev jag utslängd ur gruppen.

Till att börja med vill jag bemöta påståendet att vita aldrig kan utsättas för rasism. Detta är en kraftig förenkling som är problematisk när man börjar kika på vilka implikationer en sådan definition får. Om vi börjar med att kika på folkgruppen samer i Sverige så har de under hundra tals år rapporterat om hur de utsätts för rasism, såväl systematisk som mer personlig sådan. Vill man läsa mer om hur den här typen av rasism kan se ut så finns en hel del att läsa på Forum för levande historia.

Samisk_kvinna_-_Nordiska_Museet_-_NMA.0033065Rasism är rasism oavsett vem som utsätts för den eller vem som utövar den, alla människor oavsett vilken nationalitet hen har kan vara rasist. Det finns människor som kommer från Chile som är rasister lika mycket som att det finns människor som kommer från Kenya eller Thailand som är rasister. En sak ska jag dock ge personen rätt i och det är att i Sverige finns ingen strukturell rasism riktad mot människor som är ursprungligen svenska. Detta är dock inte synonymt med att det i Sverige inte förekommer rasism mot vita eller bleka människor.

Det finns mängder av folkgrupper i Sverige som är utsatta för rasism men som inte har hudfärgen som talar emot dem. Deras lidande är dock inte mindre och ska inte relativiseras för att det finns andra grupper som anses vara mer utsatta. Att som den här personen mena att rasism endast finns mot människor med brun hudfärg är direkt rasistiskt. Hen fastnade dessutom i ett resonemang om att bleka människor från olika geografiska områden ändå omfattas av begreppet då man väljer att gradera människors lidande efter ett upplevt utanförskapskriterium. Jag har även mött argumentet att vithet inte är synonymt med att ha ljus hudfärg. Om vi ska börja fundera i dessa banor och använda oss av rasisters retorik landar vi i att den vita automatiskt är gärningsmannen. Men viktigast i sammanhanget blir då att den färgade personen alltid är ett offer, vilket i sin tur leder till begrepp som omvänd rasism. Omvänd rasism är en tanke att färgades diskriminering mot vita skulle vara en form av omvänd rasism. Detta är dock helt fel eftersom all diskriminering är ett uttryck för rasism.

Strukturell rasism mot svenskar?

Som vän av ordning måste jag här klargöra för mitt ställningstagande i en tidigare artikel jag skrivit på Motargument där jag menar att strukturell rasism mot svenskar inte finns i Sverige. Detta menar jag fortfarande är gällande, men det finns flera former av rasism där den strukturella ofta slår hårdast och är mest skoningslös mot den som drabbas. Detta gäller eftersom det handlar om hela samhällsstrukturer som agerar diskriminerande mot människor av annat ursprung än majoriteten. Det finns däremot även en mer personlig rasism, den rasism som utförs av individer och riktas mot individer. Den här formen av rasism finns bland alla nationaliteter och är riktad mot alla möjliga folkgrupper och individer.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.


Källor
Forum för levande historia, Historisk forskning om rasism och främlingsfientlighet
Forum för levande historia, Rasism och diskriminering av samer
Motargument, Strukturell rasism i Sverige
Samer, Samepolitik i rasismens tidevarv

Det antisemitiska hatet mot Jerzy Sarnecki

Sveriges så kallade ”radikalnationalister” – både de som bytt bomberjackor mot kostymer och de som heilar öppet – har sedan länge haft ett särskilt hat mot Jerzy Sarnecki. Låt oss gå tillbaka till 2015 – även om det började långt tidigare. Det handlar om en djupt ingrodd antisemitism.


Den 9 februari 2015 skickade Sverigedemokraternas pressekreterare Henrik Gustafsson en redogörelse till partiledningen. Den handlade om Kristina Winbergs politiska assistent Joel Ankar, som efter EU-valet året innan hade arbetat politiskt för SD i EU-parlamentet.

Denna redogörelse – som alltså skrevs av SD:s pressekreterare och skickades till partiledningen – var mycket graverande.

Bakgrunden var följande: Aftonbladet hade gjort en granskning av Joel Ankar och ringt upp SD för en reaktion. Aftonbladet ansåg sig kunna visa att Ankar hade skrivit grovt antisemitiska och pronazistiska inlägg på flashback. Henrik Gustafsson kontaktade Ankar, ställde frågan om det som Aftonbladet hade var sant och skrev sedan sin redogörelse till partiledningen. Och SD:s partiledning fick redogörelsen den 9 februari, dagen innan Aftonbladets granskning publicerades den 10 februari. Detta visar att SD:s ledning omedelbart hade full kännedom om Ankars agerande. Det rådde nämligen ingen tvekan om att det var Joel Ankar som hade skrivit de rasistiska, kvinnofientliga och antisemitiska kommentarerna.

Grov antisemitism mot Sarnecki

Några av Ankars allra grövsta kommentarer handlar om Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid BRÅ.

Det var ingen slump att Anker pekade ut just Sarnecki. Född i Warszawa strax efter andra världskriget kom han till Sverige som flykting 1969 som en följd av den antisemitiska våg som då sköljde över Polen. Hans judiska börd har alltid varit en nagel i ögat på SD och deras kretsar. Men helt öppen med de egentliga motiven till kritiken mot Sarnecki har man inte kunnat vara.

Men nu briserade bomben. Ankar visade den verkliga sanningen bakom hatstormen mot professorn i kriminologi. Det handlar helt enkelt om antisemitism.

Men Ankar skriver inte bara om Sarnecki. I ett stort antal oerhört grova kommentarer visar han en närmast besinningslös rasism, hat mot muslimer och uttrycker sexualiserade våldshot mot kvinnor som genomgår abort.

Här är några exempel på det han skrev.

Hatet mot muslimer

Att Ankar hatar muslimer råder det ingen tvekan om. Hans svavelosande angrepp är genomsyrat av ett hat som är nästintill omöjligt att begripa:

Hatet mot kvinnor

Men Ankar hatar också kvinnor. Särskilt de som har genomgått en abort. Språket är våldsamt och sexualiserat och visar att abortmotståndet har djupa rötter i SD:s politiska kultur:

Hatet mot Sarnecki

Men den enskilda person som Ankar ständigt återkommer till är Jerzy Sarnecki. Den grova antisemitismen är helt öppen.

Och detta är bara en av en lång rad antisemitiska kommentarer om just Sarnecki. Inför sin redogörelse för partiledningen hade pressekreterare Gustafsson kontaktat Joel Ankar själv och bett honom att lista ”det han anser vara grovt” och ange i vilket sammanhang som han skrev kommentarerna.

Och Ankar svarade. Han medgav att det var han som stod bakom kontot på flashback. Och han medgav en lång rad rasistiska och antisemitiska skrivningar och han medgav att han särskilt hade pekat ut Sarnecki. Återigen. Ankar själv erkände detta fullt ut – men försökte få det till att han ”hade genomgått en kaotisk period och att han var väldigt ung”. När det framkom att de senaste inläggen var från året innan – 2014 – bara några månader innan alltihop avslöjades föll detta ”försvar” samman.

Vem är då denne Joel Ankar? Han började juristlinjen 2007 och fick sin juristexamen i november 2012. Under utbildningen skrev han flera inlägg om hur han planerade att utnyttja sin ställning som jurist.

”Jag lovar att under min tjänstgöring inom det judiciella systemet ska jag göra allt i min makt för att skynda på lagföringsprocessen. Dock bara för vänstermuppar och krokiga judegubbar som Sarnecki, märk väl” (Källa: Aftonbladet)

En av dem som undervisat Joel Ankar på juristlinjen var just Jerzy Sarnecki, och han återkommer flera gånger till honom i sina inlägg på Flashback, som här:

Det råder heller ingen tvekan om var Ankars politiska hemhörighet finns, historiskt sett. När han får frågan från pressekreterare Gustafsson medger han att han ”uttalat visst stöd för vissa soldater inom Waffen-SS som var modiga”.

Pronazist och antisemit – hur hanteras han av SD?

Att Ankar är pronazist och antisemit och muslimhatare och kvinnohatare råder det ingen tvekan om. Men det verkligt viktiga är inte denna enskilda persons vidriga beteende. Utan hur SD hanterar alltihop när det kommer ut. SD:s ledning fick pressekreterarens redogörelse och det råder alltså ingen tvekan om att SD:s ledning i ett mycket tidigt skede är fullt informerad om Ankars antisemitism och pronazism.

Är detta ett problem för SD?

Nej. Inte i sig. Bara om det kommer ut.

Och SD:s sätt att hantera skandalen är avslöjande. Lögnerna är flagranta och många. Inför sina kolleger i Bryssel och inför sin arbetsgivare Kristina Winberg hade Ankar erkänt att det var han som skrivit det som Aftonbladet avslöjat. Och Winberg skrev också om detta i en intern sammanfattning. Joel Ankar själv skrev också till både Mattias Karlsson och Richard Jomshof där han medgav att det var han som stod bakom kontot på flashback.

Men den första strategin från partiledningen blev att förneka alltihop och att försöka så tvivel kring vem som egentligen stod bakom kontot. Detta är också den strategi som Ankar själv länge försökte sig på:

”Jag har inte skrivit det som du påstår. Det här kontot kan ha använts av många” säger han till Expressen så sent som i juni 2016. När tidningen då påminner honom om att han för flera partikamrater medgett att det är han som står bakom Flashbackkontot säger han:

”Det där var en väldigt kaotisk period i mitt liv med….. Jag var utsatt för väldigt hög stress. Så jag har väldigt vaga minnesbilder av hur saker och ting förflöt under den tidsperioden.”

Men den strategin höll inte. Och efter en tid kom till sist beskedet att Ankar skulle sluta i Bryssel. Nu skapades en ny strategi från partiledningen. Nu påstod SD:s ledning att man hade ”försökt avsluta Ankars anställning men att detta inte var möjligt eftersom han var anställd av parlamentet”.

Kristina Winberg påstod också att Ankars ärende hade överlämnats till EU-parlamentet som skulle ha utrett Joel Ankars skriverier på Flashback, men att de inte funnit något.

I ett mejl till Expressen i juni 2016 skrev SD:s presschef Henrik Vinge:

”Joel Ankar är formellt inte anställd av Sverigedemokraterna utan av Europaparlamentet. Vi vände oss till dem redan 2015 för att be dem avsluta anställningen. De avslog vår begäran. Idag pågår en förnyad process för att förmå Europaparlamentet att ändra sitt beslut.” (Källa: Expressen)

SD hade kunnat sparka Ankar

Eftersom svenska journalister i allmänhet har dålig koll på hur saker och ting fungerar i Bryssel så låter de flesta sig nöja med detta. Men liksom det första förnekandet är även detta en lögn. SD hade kunnat sparka Ankar. Formellt var han visserligen anställd av Europaparlamentet, men det är trams att bara Europaparlamentet bestämde om Ankar kunde avskedas.

Winberg och SD-ledningen påstod att det var ”parlamentets regler” som stoppade henne från att avskeda Ankar. Men det stämmer helt enkelt inte med tjänsteföreskrifterna. Kapitel 9, punkt (d) beskriver det förtroende som måste finnas mellan den enskilda parlamentarikern och den anställda assistenten. Saknas detta förtroende får parlamentarikern avluta assistentens anställning.
Tjänsteföreskrifterna gav alltså Winberg – och SD-ledningen – fullständig rätt att avsluta Ankars anställning om man hade velat göra det. Men det ville man inte. Trots full insyn vad han stod för och hur han hade agerat så hade SD fortsatt fullt förtroende för Joel Ankar.

Ankars grova rasism, hans hyllande av den kriminella nazistiska organisationen SS, hans systematiska antisemitiska personangrepp på Sarnecki – inget av detta förändrade SD-ledningens uppfattning. Joel Ankar fick vara kvar.

Att SD inte genast avslutade hans anställning visar därmed var SD:s politiska linje ligger. Antisemitism och pronazism. Men det ska hållas hemligt.

Jerzy Sarnecki har fortsatt vara en nagel i ögat på SD-ledningen och de har fått med sig hela svansen. De antisemitiska påhoppen på Sarnecki har fortsatt.

När hatstormen nu återigen viner mot BRÅ så är det heller ingen slump att svansens angrepp mynnar ut i angrepp på just Jerzy Sarnecki.

Svensk antisemitism.

”Det är så mycket djupare än bara NMR, det är vanliga människor” – Antisemitism i Sverige

BRÅ-rapporten om antisemitiska hatbrott som publicerades 29 maj 2019 visar att ”radikalnationalister” är totalt dominerande vad gäller ideologiskt motiverad antisemitism. Detta resultat går stick i stäv med vad nationalister vill göra gällande: att det är muslimer som står för antisemitismen i Sverige idag.


Det här ska handla om en rapport från BRÅ som INTE väckte rabalder. I tisdags 28 maj publicerade BRÅ en rapport om sexualbrott. I onsdags den 29 maj – dagen därpå -kom en rapport från BRÅ om antisemitiska hatbrott. Men medan den ena väckte mycket stor uppmärksamhet, fick den andra nästan ingen uppmärksamhet alls. Det är illa.

BRÅ-rapporten om sexualbrott visar att det inte finns något stöd för hypotesen om en koppling mellan flyktingvågen 2015 och sexualbrott och jag har skrivit flera inlägg om den här på sidan. BRÅ-rapporten om antisemitism visar att ”radikalnationalister” är totalt dominerande när det gäller den ideologiskt motiverade antisemitism som kommer till rättsväsendets kännedom – polisanmälningar och domar.

Kan det finnas något som förklarar skillnaden i uppmärksamhet för de två rapporterna? Kan det vara så att de som upprörs på nätet av den första rapportens resultat helst vill att den andra rapporten glöms bort helt och hållet. Jag tänkte hursomhelst bidra till att BRÅ:s rapport 2019:4 ”Antisemitiska hatbrott” inte glöms bort.
Jag tänkte här gå igenom vad rapporten kommer fram till och vad vi kan lära oss av den.

Presentation

Rapporten ”Antisemitiska hatbrott” bygger på samtliga polisanmälningar om hatbrott med antisemitiskt motiv åren 2012-2016, och 103 domar mot personer som dömts för brott med antisemitiskt motiv mellan januari 2007 och maj 2018. I materialet ingår också 92 intervjuer.

Rapporten använder begreppet antisemitiska hatbrott enligt samma definition som i den officiella statistiken:

”Brott som begås på grund av rädsla för, fientlighet eller hat mot judar och judendom som aktiverar en reaktion mot judendomen, judisk egendom, dess institutioner eller den eller dem som är, eller uppfattas vara, judar eller representanter för judar.” (Källa: BRÅ Rapport 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 16)

Men BRÅ har inte enbart tittat på de händelser som utgör brott i juridisk mening. Intervjupersonerna har tillfrå­gats om sina erfarenheter av uttryck för antisemitism generellt. Det är inte alltid självklart var gränsen går mellan icke-brottsliga uttryck för missaktning, nedsättande kommentarer eller hotfulla uttryck med anspelning på en persons grupptillhörighet och vad som är att betrakta som ett straffbart hatbrott i form av exempelvis ofre­dande, olaga hot eller hets mot folkgrupp.

Bland förövarna är unga män en särskilt framträdande grupp. Bland de utsatta drabbas kvinnor särskilt av sexualiserade hot och trakasserier. Här följer en genomgång av avsnittet mot slutet av rapporten under rubriken ”Gärningspersoner”. Detta avsnitt finns också skärmdumpat längst ner med mina förstrykningar.

”Radikalnationalismen” är totalt dominerande

Vilka är gärningspersonerna? I likhet med andra sammanställningar utgår man i rapporten från en vanlig indelning av tre typer av miljöer som i mer eller mindre grad präglas av antisemitism. Radikalnationalismen, den våldsbejakande islamismen och den radikala vänstern. Men när man går närmare in på det rättsliga materialet så är bilden klar. I några få förundersökningar finns det material som visar en koppling till islamism, men det finns inget exempel på ”radikal vänster” bland polisanmälningar eller domar. ”Radikalnationalismen” är totalt dominerande.

Rapporten ger därmed en viktig relief åt en tes som ofta framförs – att antisemitism är lika vanlig till vänster som till höger. Så är det alltså inte.

NMR och andra nazistiska grupperingar med deras personförföljelser, hot och heilande, öppna nazism i demonstrationer med ansiktsbilder på kända judar med texten ”folkförrädare” har satt ett tydligt avtryck i rättsliga sammanhang. Denna nazistiska närvaro i offentligheten har också skapat stor oro bland judar i Sverige, det framgår av intervjumaterialet. Känslan av att rättssystemet inte skyddar judar dominerar när nazister ges möjlighet att tåga fritt på gator och torg med ett uppenbart antisemitiskt budskap – ofta med symboliska kopplingar till Nazityskland. Rapporten påpekar att nazisternas agerande kan beskrivas som att de skapar och upprätthåller ett ”skrämselkapital” – de vill ge en bild av sin organisation som skrämmande och hotfull. I kraft av detta kan de sedan skapa rädsla bara genom att visa sig iförda sina munderingar vid en församling eller förening. De skapar det som rapporten kallar en ”lågmäld terror”.

Radikal vänster och islamism

Att nazisterna är tydligt dominerande innebär inte att man ska ignorera eller ta lätt på andra former av antisemitism, även om de inte syns lika tydligt i rättsliga sammanhang. Detta är oerhört viktigt att understryka.

I rapporten skriver man:

”En miljö som i forskningen förknippas med antisemitiska idéströmningar är den radikala vänstern. Exempel på detta saknas i princip helt i polis- och domstolsmaterialet, men bland BRÅ:s intervjupersoner var det däremot flera som beskrev erfarenheter av antisemitism inom bland annat vänsterorienterade politiska miljöer, främst bland unga, politiskt aktiva personer.” (Källa: BRÅ Rapport 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 67)

Här handlar det om antisemitism framför allt kopplad till ”en hätsk retorik mot staten Israel” – som en intervjuperson beskriver det. Det kan exempelvis handla om en politisk diskussion där enskilda personer får stå till svars för Israels politik för att de är judar.
När det gäller den våldsbejakande islamismen skriver rapportförfattaren:

”På samma sätt som för hatbrott med koppling till radikal vänsterideologi, finns ytterst få uppgifter i polis- och domstolsmaterialen som kopplar samman hatbrottshändelser med en våldsbejakande jihadistisk miljö.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott)

Men i intervjumaterialet framkommer samtidigt en stark oro för att det även i Sverige kan ske terrorattentat riktade mot judiska mål av den typ som under senare år begåtts i Frankrike, Belgien och Danmark. Det är också inom den här miljön som flera intervjupersoner som arbetar med säkerhet hos judiska församlingar anser att det allvarligaste hotet finns, särskilt när det gäller attacker mot judiska institutioner.

Kopplingen till Mellanöstern

Rapporten uppmärksammar också andra varianter av antisemitism som inte är lika tydligt ideologiskt motiverade. Flera intervjupersoner berättar om antisemitism från framför allt unga män med bakgrund i Mellanöstern. Det kan handla om offentliga sammanhang där den intervjuade har varit på väg till synagogan, på sociala medier men också i skolmiljö. Här kan det handla om en vägran att lära sig om Förintelsen därför att ”lärarna går judarnas ärenden”.

I rapporten framhålls att såväl forskningslitteraturen som BRÅ:s intervjuer visar att

”delar av den antisemitiska hatbrottslighet som sker, såväl i Sverige som i andra europeiska länder, sannolikt härrör från en närmast sanktionerad antisemitism som förekommer i olika länder i Mellanöstern. Enligt litteraturen rör det sig ofta om antisemitiska föreställningar och attityder som existerat redan innan staten Israel grundades”. (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 70)

Samtidigt påpekar flera intervjupersoner att även människor med bakgrund i Mellanöstern naturligtvis är olika. Liksom i befolkningen i övrigt finns stora variationer när det gäller antisemitism.

”Kan vara vem som helst”

Och rapporten från BRÅ synliggör att antisemitism varken är ett nytt eller importerat problem. Vi får en skrämmande bild av att antisemitism i Sverige inte bara finns i extrema grupperingar. En polis i en hatbrottsgrupp påpekar att de personer som utreds för antisemitiska hatbrott kan vara ”vem som helst”:

Antisemitiska strömningar förekommer i breda lager av befolkningen och skär genom olika religioner, sekulära grupper, politiska positioner och ideologier, skriver rapportförfattaren. Var antisemitismen kan dyka upp överensstämmer inte alltid med våra förutfattade meningar. En intervjuperson berättar om sin dotters skola:

”Det är mycket heilande, det är mycket skämt om judar. Och då är det ändå en vanlig vit innerstadsskola. Så när min dotter kom hem och sa de drar skämt: ”Här är det rea på hemköp, det passar väl dig bra som är jude”, och de skojar om gas. Så jag blev ju galen och ringde föräldrar, för skolan är helt flat.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 73)

Och en ung man berättar om sina erfarenheter som elev:

”Jag har hört folk dra nazistskämt titt som tätt, rita hakkors på bänkar eller skåp eller skriva ”judesvin” på toa. De har dragit något skämt om Förintelsen. Vissa av de här skämten är småskämt, men någonstans går gränsen för vad man ska skämta om och inte. […] Alltså det är så mycket djupare än bara NMR, det är vanliga människor.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 73)

BRÅ:s rapport gör ingen analys av hur omfattande antisemitismen är i Sverige, bara att den finns och att den kan finnas där vi minst anar det. Intervjupersoner från samtliga delar av landet beskriver erfarenheter av antisemitism från personer som skulle kunna vara ”vem som helst”.

Trots att den bakomliggande ideologiska motivationen kan vara mycket olika så finns det ändå något som alltid är gemensamt. Detta är ett tänkvärt resultat i rapporten och det avslutar också detta avsnitt om gärningspersonerna:

”Stora delar av det antisemitiska språkbruk och många av de antisemitiska idéer som kommer till uttryck i Brås olika material är slående lika, oavsett eventuella skillnader i gärningspersonernas kön, ålder, ideologiska bakgrund eller grupptillhörighet.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 75)

Till sist: I regeringsförklaringen i januari tog statsminister Löfven upp kampen mot antisemitismen som ett prioriterat område för regeringen, och han berättade om den planerade internationella konferensen till minne av Förintelsen och mot dagens antisemitism. För några veckor sedan kom beskedet att konferensen ska anordnas i Malmö i oktober 2020. Denna konferens kan få stor betydelse. Samtidigt är det viktigt att påminna om att vi alla har ett personligt ansvar att aldrig acceptera uttryck av antisemitism. Inte från någon och inte i något sammanhang.


Här nedanför har jag lagt ut avsnittet om gärningspersoner ur rapporten (sid 64 – 75). Med rött har jag markerat och lyft fram det jag ser som kärnan i resonemanget.

Veckans filmtips: Schindler’s list

Whoever saves one life, saves the world entire.

Schindler’s list utspelar sig i Polen under andra världskriget, där industrimannen Oskar Schindler använder judar som billig arbetskraft i sin fabrik. Från början handlar det om ett utnyttjande av billig arbetskraft av ekonomiska skäl, men i takt med att Oskar får se det förtryck som judarna får utstå från nazisterna så växer hans oro.

Motargument rekommenderar filmen bl a därför att den visar den yttersta konsekvensen av rasism men även hur man kan arbeta för att skydda de som utsätts för rasism.

Spoilers nedan

.

.

.

.

.

.

.

.

.

En stark scen i slutet av filmen visar när Oskar Schindler inser hur värdelösa pengar är jämfört med att rädda ytterligare en person.

Oskar Schindler räddade 1 200 judar och är begravd i Jerusalem. På hans grav står det på tyska:

”Oskar Schindler, den oförglömlige räddaren av 1 200 förföljda judar”

Och på hebreiska står det:

”Rättfärdig bland folken”

Bildlicens: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Schindlergrave2010.jpg

Erfarenheter av antisemitism, hatbrott och diskriminering mot judar i Europa

Den eskalerande antisemitismen medför en risk att den återigen normaliseras. Diskrimineringen och hatet mot europeiska judar ökar. Det visar FRA:s rapport från i december 2018.


En genomgång av FRA:s rapport Experiences and perceptions of antisemitism – Second survey on discrimination and hate crime against Jews in the EU

2007 inrättades FRA, EU:s byrå för grundläggande rättigheter. FRA blev efterföljaren till Europeiskt centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet och bistår bland annat EU-institutioner och medlemsstater med expertkunskap om situationen för Europas minoriteter. I december 2018 publicerade FRA en omfattande rapport om europeiska judars upplevelser av diskriminering, antisemitism och hatbrott. Undersökningen är den största av sitt slag i världen och innefattar erfarenheter av 16 395 människor som identifierar sig som judar. Respondenterna är bosatta i 12 av EU:s medlemsstater och tillsammans utgör de 96% av EU:s judiska befolkning. Länderna som varit med i undersökningen är Österrike, Belgien, Danmark, Frankrike, Tyskland, Ungern, Italien, Nederländerna, Polen, Spanien, Sverige och Storbritannien.

Motargument har djupdykt i rapporten och reflekterar här kring några av de oroväckande resultaten.

Resultaten i korthet

  • 85% upplever antisemitism och rasism som de mest besvärande problemen i de länder som ingår i undersökningen.
  • 89% upplever att antisemitismen har ökat i det land där de lever under de senaste fem åren.
  • 72% uttrycker oro över ökad intolerans gentemot muslimer.
  • 89% upplever antisemitism på nätet som ett problem.
  • 88% upplever att antisemitismen på nätet har ökat mycket de senaste 5 åren.
  • De flesta av respondenterna berättar att de regelbundet är utsatta för negativa uttalanden om judar, 80% uppger att internet är det forum där antisemitiska uttalanden förekommer mest.

FRA har sammanfattat undersökningens resultat i fyra huvudsakliga problemområden.

  • Antisemitismen genomsyrar vardagslivet. Rapporten visar hur antisemitismen genomsyrar hela samhället genom att stereotypa föreställningar om judar tar sig allt fler uttryck i olika forum av människors vardag. Föreställningarna återfinns över hela samhället och de som ger uttryck för hatet återfinns i många olika samhällsgrupper.
  • Antisemitismen undergräver judars känsla av trygghet och säkerhet vilket leder till att en tredjedel har övervägt tanken att emigrera. Hundratals av respondenterna berättar att de har blivit utsatta för fysiskt våld de senaste 12 månaderna. Mer än en fjärdedel har upplevt antisemitiska trakasserier under samma period. De som bär judiska symboler utsätts i högre utsträckning för trakasserier. En tredjedel uppger att de undviker att besöka synagogan av rädsla för trakasserier och våld.
  • Antisemitiska trakasserier är så vanliga att de blir normaliserade. Detta visar sig genom den låga andel trakasserier som anmäls till polisen. Respondenterna själva har uttryckt att detta dels beror på en känsla av att en anmälan inte skulle leda någon vart, och dels på en upplevelse att trakasserierna inte var så allvarliga. En annan aspekt som vittnar om normalisering av antisemitismen är att de som står bakom trakasserierna inte kommer från någon begränsad grupp utan spänner över hela samhället.
  • Antisemitisk diskriminering i centrala delar av samhället förblir osynlig. Antisemitismen tar sig många uttryck som inte alltid kan härledas till verbala eller fysiska trakasserier. Istället uttrycker många av respondenterna hur de upplever sig negativt särbehandlade på arbetsmarknad och bostadsmarknad på grund av sin judiska identitet.
En jämförelse mellan studien som genomfördes 2012 och den senaste 2018 visar på att andelen som upplever antisemitism som ett ”mycket stort” eller ”ganska stort” problem har ökat i alla länder utom Ungern. I Sverige har andelen ökat med 22%.

Undersökningen utgör delvis en jämförelse med en liknande undersökning som gjordes av FRA 2012. Problemområdena som lyfts i de två undersökningarna är snarlika och resultaten visar att situationen har förvärrats avsevärt. Områdena följer på varandra och riskerar att snabbt bli en nedåtgående spiral om inte trenden vänds.

Att antisemitiska trakasserier, hatbrott och diskriminering ökar i samhället leder till det normaliseras, både hos de som själva utsätts och för den passiva omgivningen. Det får också den direkta psykologiska konsekvensen att många väljer att tona ner sin identitet för att ducka hatets radar. Det är som bekant en livsfarlig utveckling. Hatet mot judar som mynnade ut i Förintelsen letade sig stegvis in i samhället. Stereotypa föreställningar normaliserades, gränser för vad som var okej  att tycka och säga förflyttades, rättigheter inskränktes steg för steg och katastrofen var ett faktum.

Judar är inte något unikt exempel. Hat och rasism följer samma vansinneslogik oavsett vem som råkar befinna sig i skottgluggen. Stereotypisering och avhumanisering har våld som sin naturliga efterföljare. Även om den som sprider stereotyper och hat inte har för avsikt att själv bruka våld når det till slut någon som är beredd att gå till våldsam handling. Detta gör den dramatiska ökningen av antisemitism på nätet särskilt oroväckande.

Rapporten innehåller konkreta förslag på åtgärder för varje identifierat problemområde. Det är nu upp till medlemsstaterna att förvalta förslagen. Det är också upp till oss medborgare att ta ställning till om vi vill agera mot orättvisor, eller passivt låta dem fortsätta.

Hanif Bali (M) och ”hans” sanning

Moderaternas egen ”bad boy” Hanif Bali har en alldeles speciell retorik och argumentationsteknik. Den har vi avhandlat vid ett flertal tillfällen här på Motargument. Denna gång bemöter vi Balis syn på flyktingar och flyktingpolitik, och ställer oss frågan om hur det är möjligt att tappa bort sig själv i argumentationen. Läs vidare!


Skärmdump från Twitter 181119.

I ett tweet bemöter Bali anklagelserna om att han skulle vara en s k ”husbl*tte”. Motargument vill här och nu starkt markera och avråda från att använda sig av sådan retorik i debatten. Det är kontraproduktivt och ger än mer bränsle i en redan uppvarvad debatt. Debatt klarar sig bäst då den får vara fri från invektiv, hot, anklagelser och personangrepp.

Som svar på frågan om hur han ser på att han själv har kommit till Sverige som ensamkommande flyktingbarn samtidigt som han är av åsikten att Sverige ska ha noll invandring (se inslaget i SVT:s ”Min sanning” här) valde Bali åter att spetsa till det på sociala medier.

Argumentet ”att jag ska agera mot mina övertygelser på grund av ren hypotetisk egoism?” är förvisso ett argument, men det är också ett historielöst och inkonsekvent argument i ljuset av hans egen bakgrund. Inställningen att vägra andra människor asyl mot bakgrund av att man har ”övertygelser” samtidigt som man själv en gång har beviljats asyl är svår att greppa. Mer om detta kommer jag till i slutet av denna artikel.

Att Sverige skulle ha haft tre utanförskapsområden 1991 och 200 idag är lögn. Siffran ”tre” från 1991 har Bali hämtat från en skrift signerad nationalekonomen, debattören och författaren Tino Sanandaji kallad ”Utanförskapets karta” – en uppföljning av Folkpartiets rapportserie. Skriften är en kritik mot den skrift som dåvarande Folkpartiet presenterade 2006, också kallad ”Utanförskapets karta”. Sanandaji har en alternativ syn på vad som ska benämnas ”utanförskapsområde”. Den överensstämmer inte med vad NOA (Nationella Operativa Avdelningen) benämner som ”utsatta områden”. Sanandaji hävdar att det fanns tre ”utanförskapsområden” 1990.  Han hävdar vidare att antalet under 2002 stigit till 136 och 2006 till 156 samt att Sverige 2012 hade 186 av dessa ”utanförskapsområden” med 566 000 personer bosatta i dem.

NOA har en helt annan klassificering av dessa områden. De väljer att dela upp ”utsatta områden” i tre kategorier:

1). Ett ”utsatt område” är geografiskt avgränsat, karaktäriseras av låg socioekonomisk status där kriminella påverkar lokalsamhället. Påverkan är snarast knuten social kontext i området än kriminellas vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.

2). Ett ”särskilt utsatt område” har en social problematik och kriminell närvaro som leder till en utbredd ovilja att delta i rättsprocesser samt svårigheter för polisen att fullgöra sitt uppdrag. Läget anses akut.

3). Ett ”riskområde” befinner sig i riskzonen att bli ett ”särskilt utsatt område”. Ett eller ett par av de fastställda kriterierna saknas. Läget anses alarmerande.

2017 fanns 32 ”utsatta områden”, 6 ”riskområden” samt 23 ”särskilt utsatta områden” i Sverige. Totalt rörde det sig om 61 områden. Inte ”över 200”.

Antalet områden har ökat sedan senaste rapporten, vilket tros bero på att polisen har fördjupat sin kunskap genom ökad närvaro, fördjupad kartläggning och samverkan. (Källa: NOA, Nationella operativa avdelningen)

Det är säkert en medveten taktik av Bali och Sanandaji att använda sig av en icke längre använd definition på ”utsatta områden”. Ju fler, desto ”bättre”, helt enkelt.

Balis tredje argument i tweeten är en hypotes, och syftar egentligen bara till att polarisera och skapa en än mer infekterad debatt. I en efterföljande tweet utvecklar han sin tankegång.

Skärmdump från Twitter.

I tweeten ovan använder sig Bali av svepande och generaliserande argument. Det mest iögonfallande argumentet är att ”det sekulära civilsamhället bytts ut mot det ultrareligiösa”. Det är ett kraftfullt statement, utan verklighetsförankring. Det finns små fraktioner av religiös fundamentalism i Sverige, det är sant, men att hävda att hela samhället genomsyras av det är direkt felaktigt. Att det råder utanförskap och segregation i skolor i s k ”utsatta områden” är ingen hemlighet. Men det finns undantag, och det är heller inget argument för att strypa asylinvandringen. Inte heller trångboddhet är ett incitament för strypt asylinvandring. Att svartmåla och skapa en bild av att det är invandrare och invandring som är problemet är inte konstruktivt.

I debatten används (framför allt utomeuropeiska) invandrare boende i ”utsatta områden” som slagträ i argumentationen för en minskad flyktinginvandring. Det är en medveten svartmålning i syfte att misstänkliggöra människor utifrån ursprung, kultur, religion och etnicitet. Det Bali (och andra opinionsbildare) gör är att underblåsa denna människosyn samt att skapa polemik med det klassiska ”vi och dom”-tänket. Att han dessutom gör det genom att tappa bort sig själv och sin egen historia är uppseendeväckande. Vi har på Motargument berört detta fenomen i ett flertal artiklar. (Länk 1, Länk 2 och Länk 3). Retoriken och argumentationen är inte konstruktiv. Det finns ett syfte, en agenda.

Invandrare är inte en homogen grupp. De är en brokig samling med massor av åsikter, människosyner och syn på samhället. Med detta sagt finns det definitivt inga garantier för att det inte skulle finnas vare sig rasism, kristofobi, antisemitism eller islamofobi bland invandrare. Det finns.

Motargument vill tydliggöra att vi är av åsikten att det finns stora problem med s k ”utsatta områden”, segregation och brist på integration. Vi blundar inte. Vi anser däremot att det finns andra vägar än att strypa asylinvandringen. Vi hävdar att det inte går att ”skylla på invandrarna”.

Källa:

Polisen: Utsatta områden – Social ordning, kriminell struktur och utmaningar för polisen