När individer som kritiserar och/eller fördömer Israels regim samtidigt uttrycker hat mot judar och/eller sprider antisemitiska myter och konspirationsteorier talar vi utan tvekan om antisemitism.
Jag vill poängtera att det KAN vara antisemitism som ligger bakom kritik mot Israels regim, men de allra flesta som kritiserar och/eller fördömer Israels regim är inte antisemiter. Det är en ytterst förenklad slutsats som syftar till att tysta och polarisera.
OCH, det går utmärkt att BÅDE fördöma Hamas illdåd och terror och kritisera och/eller fördöma det som många ser som israeliskt folkmord i Gaza.
Det finns tre argument som de som antisemit-anklagar kritiker av regimen Israel anför:
Judar har, likt alla folk, rätt till en egen stat.
MEN när vi tänker efter vet vi att alla etniciteter INTE har en egen stat. Kurder, samer, basker, romer, katalaner, skottar, kashmirer, tibetaner, ossetier, uigurer, tamiler och många andra etniciteter har inte egna stater. Många av dessa har försökt skapa nationella rörelser men misslyckats. De lever i en eller flera stater. Att motsätta sig t ex en kurdisk, skotsk eller samisk stat betraktas sällan som rasistiskt. Att förespråka att alla folk, eller just ditt eget, borde ha en egen stat är etno-nationalism, men det är varje stats ansvar att skydda minoriteter och säkerställa att de inte diskrimineras.
Israeler har en identitet som nation likt andra nationer, t ex danskar eller nederländare.
MEN även om israeler kan känna samhörighet som israeler innebär det per automatik inte att de känner samhörighet som judar, då många judar världen över inte är israeler. Stater innehåller, som tidigare nämnts, ofta många etniciteter. Förhoppningsvis känner många människor som lever i länder med etnisk mångfald en samhörighet.
Antisionism går alltid hand i hand med antisemitism.
MEN vi vet att det finns judar i Israel och världen över som är antisionister och/eller kritiska mot Israels regering och militära handlingar. Dessutom finns det antisemiter som inte motsätter sig sionism. Vid bildandet av Israel, och än idag, finns människor som inte vill/ville ha judar i sitt eget land (för att de är judar). Detta är antisemitism, men samtidigt uttryck för sionism.
I de flesta fall som människor kritiserar, fördömer eller motsätter sig Israels regim och deras militära handlingar rör det sig INTE om antisemitism. När en person som kritiserar Israels regim samtidigt uttrycker judehat eller sprider antisemitiska myter och konspirationsteorier är personen antisemit.
Högerextremister och ”sverigevänner” på sociala medier sprider en myt om att människor som kritiserar, fördömer eller säger sig vara emot Israel och dess regims politik per automatik skulle vara antisemiter. Det de missar i sin iver att sprida detta narrativ är att även många judar i Israel och världen över fördömer och är kritiska mot Israels illgärningar i kriget mot Hamas. Att ha åsikter och synpunkter om Israels regim är inte synonymt med att vara antisemit. Vi ska komma ihåg att anklagelser om antisemitism är en strategi för att tysta människor som kritiserar, ifrågasätter och fördömer Israels pågående folkmord i Gaza.
Jag vill poängtera att det KAN vara antisemitism som ligger bakom kritik mot Israels regim, men de allra flesta som kritiserar och/eller fördömer Israels regim är inte antisemiter. Det är en ytterst förenklad slutsats som syftar till att tysta och polarisera.
OCH, det går utmärkt att BÅDE fördöma Hamas illdåd och terror och kritisera och/eller fördöma det som många ser som israeliskt folkmord i Gaza.
Det finns tre argument som de som antisemit-anklagar kritiker av regimen Israel anför:
Judar har, likt alla folk, rätt till en egen stat.
MEN när vi tänker efter vet vi att alla etniciteter INTE har en egen stat. Kurder, samer, basker, romer, katalaner, skottar, kashmirer, tibetaner, ossetier, uigurer, tamiler och många andra etniciteter har inte egna stater. Många av dessa har försökt skapa nationella rörelser men misslyckats. De lever i en eller flera stater. Att motsätta sig t ex en kurdisk, skotsk eller samisk stat betraktas sällan som rasistiskt. Att förespråka att alla folk, eller just ditt eget, borde ha en egen stat är etno-nationalism, men det är varje stats ansvar att skydda minoriteter och säkerställa att de inte diskrimineras.
Israeler har en identitet som nation likt andra nationer, t ex danskar eller nederländare.
MEN även om israeler kan känna samhörighet som israeler innebär det per automatik inte att de känner samhörighet som judar, då många judar världen över inte är israeler. Stater innehåller, som tidigare nämnts, ofta många etniciteter. Förhoppningsvis känner många människor som lever i länder med etnisk mångfald en samhörighet.
Antisionism går alltid hand i hand med antisemitism.
MEN vi vet att det finns judar i Israel och världen över som är antisionister och/eller kritiska mot Israels regering och militära handlingar.Dessutom finns det antisemiter som inte motsätter sig sionism. Vid bildandet av Israel, och än idag, finns människor som inte vill/ville ha judar i sitt eget land (för att de är judar). Detta är antisemitism, men samtidigt uttryck för sionism.
I kölvattnet av Hamas illvilliga terrorattack 7 oktober och Israels pågående folkmord i Gaza höjs röster för att Israel ska stängas av från Eurovision Song Contest. Exempelvis har 1 000 svenska artister skrivit under ett upprop för att få EBU att utesluta Israel från tävlingen. Vi har sett liknande upprop i Finland, Island och Norge. Det finns också de som vill se att Finland och Island bojkottar tävlingen. Även andra deltagande länder har öppet kritiserat Israel. Högerextremister och ”sverigevänner” på sociala medier avfärdar alla dessa artister som antisemiter.
Skärmdump från X 240129Skärmdump från X 240124
ICJ, Internationella domstolen, meddelade 26 januari 2024 att ‘Staten Israel ska vidta alla åtgärder som står i dess makt för att förhindra att handlingar som omfattas av artikel två i folkmordskonventionen begås‘. ICJ utvecklar uttalandet genom att kräva att Israel ska förbättra den humanitära situationen i Gaza samt säkerställa att israeliska styrkor inte begår brott mot folkrätten.
Med högerextremisters och ”sverigevänners” logik skulle det väl betyda att alla artister i Sverige och andra deltagarländer som kritiserar och fördömer Israels regim skulle vara antisemiter. Med samma logik skulle gissningsvis en stor majoritet av Sveriges befolkning, enligt dem, vara antisemiter. Det är ingen logisk slutledning, för det förhåller sig inte så i verkligheten.
Mats Dagerlind, känd som Mr Samnytt, skrev igår kväll ett inlägg på X där han anklagar Aftonbladet för att vara antisemitisk. Vad grundar Dagerlind sin grova anklagelse i? Jo, han är en person som är av den förenklade uppfattningen att kritik mot staten Israel är lika med antisemitism.
Dagerlind anklagar Aftonbladet mot bakgrund av en krönika skriven av Anders Lindberg som uppmanar utrikesminister Tobias Billström att markera mot Israel. Lindberg tar stöd i ett öppet brev riktat till Billström, signerat professorer, doktorer och andra akademiker med specialiteter inom internationell rätt, mänskliga rättigheter och folkrätt.
Skärmdump från Twitter 240104
Bakgrunden till det öppna brevet är att regeringen tidigare uttryckt att Israel har ’rätt till självförsvar inom folkrätten’. Brevförfattarna menar att detta argument inte längre är hållbart:
’Israels självförsvar bedrivs inte längre inom folkrätten. Det finns tydliga indikationer på att krigsförbrytelser nu begås i Gaza. Till dessa specifika kränkningar av folkrätten ska också läggas strukturella olagligheter som undergräver den svenska långsiktiga tvåstatslösningen. Om folkrätten inte längre är utgångspunkt för svensk utrikespolitik bör regeringen sluta använda uttrycket ”inom folkrätten”. Frågan är vilka principer som den svenska utrikespolitiken ska formas efter då?’ (Källa: Dagens juridik)
Dagerlind anklagar alltså Aftonbladet för att vara antisemitisk. Den grova anklagelsen har ingen bäring, utan är bara uttryck för en förenklad uppfattning om kriget mellan Israel och Hamas samt hur retoriken på den SD-kopplade nätbluffen ser ut.
Tre forskare skriver på DN Debatt om den växande antisemitismen som blir extra tydlig under Israel-Palestina-konfliktens våldstoppar. Alarmerande exempel den senaste tiden är uppmaningar om våld mot judar, eldbombningen av en synagoga i Tyskland och brännandet av den israeliska flaggan framför en synagoga i Malmö.
Medan förövarna av dessa antisemitiska hatbrott uppenbarligen saknar vett att skilja judar som folkgrupp från den israeliska staten, gör debattörerna rätt som lyfter behovet av en djupare insikt kring de antisemitiska föreställningar som på olika vis döljer sig i en normaliserad diskurs. En mängd exempel skulle kunna belysa vidden av detta. Olyckligtvis ägnar sig artikelförfattarna istället åt att blanda samman antisemitism med saklig, legitim kritik av staten Israel. Detta sker på flera sätt men ett av dem är särskilt oroande.
”Från floden till havet, skall Palestina bli fritt” är en fras som frekvent skanderas vid olika demonstrationer. Debattörerna menar att frasen syftar på att staten Israel ska upplösas och slår fast att det därför är ett uttryck för antisemitism. Båda påståenden är grova förenklingar och kräver nyansering.
För det första syftar frasen inte nödvändigtvis på att Israel ska upplösas som stat. Som den palestinska författaren Yousef Munayyer beskriver i tidsskriften Jewish Currents kan det handla om att palestinier ska åtnjuta lika rättigheter och friheter oavsett var i Israel-Palestina de bor. Den amerikansk-judiska organisationen Jewish Voice for Peace delar denna syn på uttrycket och har försvarat aktivister som blivit kritiserade för att ha använt det. Även israeliska människorättsorganisationen B’Tselem har använt frasen för att beskriva vad man menar är Israels systematiska förtryck av palestinier.
För det andra är det historielöst att likställa kritik mot den israeliska statens existens med antisemitism. Den israeliska historikern Ilan Pappé har i sina studier detaljerat beskrivit hur den israeliska statens tillkomst möjliggjordes genom en etnisk rensning av 750 000 palestinier, vad palestinier kallar för katastrofen, ”al-Nakba”. Är dessa palestinier, som under Israels statsbildning fördrivits från sitt land och därför anser att denna saknar legitimitet, per definition antisemiter? Är Ilan Pappé själv antisemit eller ”självhatande jude” för att han stödjer en växande folkrörelses krav på en enstatslösning ”från floden till havet” där alla invånare har samma rättigheter?
Enligt många kritiker är tvåstatslösningen död, inte minst på grund av de nu 700 000 israeliska bosättarna. Personligen ser jag fortfarande en tvåstatslösning i enlighet med folkrätten som den enda politiskt gångbara vägen. Samtidigt har jag respekt både för det historiska narrativ som beskriver den fundamentala orättvisa som ”al-Nakba” innebar och för de som ser en alternativ, rättighetsbaserad lösning på konflikten, från floden till havet.
Att stämpla detta som antisemitism är inte bara en diskvalificering av palestiniernas rätt till sin egen historia och legitim politisk kritik. Det riskerar också att bidra till vitt skilda idéer om vad antisemitism är. Antisemitism är ett alltför allvarligt problem för att behäftas med sådan förvirring.
Judar i Israel och världen ska inte skuldbeläggas, svara för eller behöva ta ansvar för de krigsbrott som regeringen i Israel gör sig skyldig till. Det är bara regeringen i Israel som ska stå till svars för dess handlingar.
Att generalisera om judar på grund av vad regimen i Israel gör är antisemitism.
Muslimer i Palestina och världen ska inte skuldbeläggas, svara för eller behöva ta ansvar för de krigsbrott som terrororganisationen Hamas gör sig skyldig till. Det är bara Hamas som ska stå till svars för sina handlingar.
Att generalisera om muslimer på grund av vad Hamas gör är islamofobi.
Båda sidor i kriget begår krigsbrott och brott mot internationell humanitär rätt. Varken Hamas eller Israel följer krigets lagar. Enligt definitionen av folkrätt är Hamas en terrororganisation och Israel en apartheidstat.
En ofattbart stor mängd oskyldiga civila drabbas och dödas på grund av dessa krigsbrott och brott mot internationell humanitär rätt. Hamas terrorattack mot civila i Israel 7 oktober 2023 är den dödligaste dagen i Israels historia, med 1 400 civila offer. Under de tre första veckorna sedan 7 oktober har det dödats fler barn i Gaza än det har gjorts i konflikter i hela världen per år sedan 2019, enligt Rädda Barnen. Det finns uppgifter på över 10 000 dödsoffer i Gaza sedan kriget inleddes.
27 oktober krävde en stor majoritet av världens länder i FN:s generalförsamling ett omedelbart eldupphör. Kriget har trots detta fortsatt.
Varken det politiska styret i Gaza, dvs Hamas, eller på Västbanken, dvs Fatah, har legitimitet då det inte har hållits politiska val på snart tjugo år. Stödet för Hamas i Gaza varierar, en del stödjer kanske Hamas på grund av israeliska bombningar, medan andra motsätter sig Hamas på grund av att de anser att Hamas har orsakat dem. Hur starkt stödet för Hamas respektive Fatah är vet vi egentligen inte förrän nästa politiska val hålls. Före terrorattacken 7 oktober genomfördes en opinionsundersökning av Washington Institute, som visade att en majoritet, 62 % av Gazaborna, ville se vapenvila mellan Hamas och Israel.
Vad gäller resultatet i det israeliska valet i november 2022 skiljde endast 30 000 röster mellan de två blocken. Likuds partiledare, tillika premiärminister, Benjamin Netanyahu fick fortsatt förtroende. Likud ingick efter valet en koalition med Religious Zionism, Shas, UTJ och Jewish Home. På grund av det elektorala systemet blev fördelningen av platserna i Knesset 64 platser för det högerextrema blocket, medan oppositionen, anti-Netanyahu-blocket, fick nöja sig med 56 platser.
Vi måste hålla i huvudet att eventuella opinionsundersökningar och resultat i politiska val gäller människor som befinner sig mitt i konflikten, inte människor som befinner sig i andra delar av världen. Detta kan spela roll i utfallet av eventuella sympatier med den israeliska regimen och Hamas.
Kollektiv skuldbeläggning av judar och muslimer i Israel, Palestina och världen mot bakgrund av vad Hamas och den israeliska regimen gör är antisemitism och islamofobi.
Sverigedemokraterna kan nu äntligen kasta ut oönskade personer eller grupper från Sverige. Andra punkter som Sverigedemokraterna önskar få uppfylla är särskilda visitationszoner och dubbla straff för vissa kriminella.
Richard Jomshof
Ett utskott är en specialiserad grupp kunniga inom området. En rapport från ett utskott blir ofta framröstad som lag, särskilt om riksdagens fördelning är densamma som rapporten är skriven av. Det är även ordförandens uppgift att lägga sitt avgörande om utskottet röstat jämnt.
Diskrimineringslagen vill SD, med Jomshof som ordförande i riksdagens justieutskott (och SD som ordförande i arbetsmarknadsutskottet), revidera eller helst ta bort. Vilka delar av diskrimineringslagen de vill ta bort och om det handlar om diskriminering mot etniska minoriteter och religioner andra än kristendomen, är i skrivande stund fortfarande oklart.
Denna lag har till ändamål att motverka diskriminering och på andra sätt främja lika rättigheter och möjligheter oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. (Källa: Riksdagen.se)
Samma sak gäller med SD:s tankar om vandel, vad betyder då ordet vandel. Enligt svenska Akademiens ordbok innebär vandel ”leverne” eller ”livsföring i (yttre) moraliskt hänseende”. Det är alltså en lag som dels bygger på ett gammalt språk, 1604 och som bygger på tolkningar av ordet från fall till fall där SD ges tolkningsutrymme och där den som döms för vandel också riskerar utvisning.
För att kunna genomföra framtida kostnadsbesparingar, och delvis avhjälpa den överbeläggning som finns för svensk kriminalvård idag, bör möjligheterna att hyra fängelseplatser i andra länder utredas. Dessa ska delvis kunna användas för livstidsdömda, långtidsdömda eller utländska medborgare när det inte är möjligt att placera dem i ett fängelse i deras hemland för att hålla nere kostnaderna, men även för att hantera tillfällig överbeläggning. (Källa: Riksdagen.se)
SD vill även höja straffen och med hjälp av ytterligare kameraövervakning, avlyssning av samtal och polisövervakning av kriminella även de som redan avtjänat straff ska övervakas. I Sverigedemokraternas partiprogram ägnar man två hela stycken åt att berätta om invandrare under punkten brott och straff. Dels ska den dömde kunna sättas i förvar i främmande land. Här kan alltså till exempel gängkriminella (vars föräldrar inte är födda i Sverige) dels ges dubbla straff där de först sätts i fängelse i främmande land för att efter avtjänat straff bli utvisade på grund av bristande vandel.
Sverigedemokraterna vill även införa särskilda visitationszoner i specifika, läs utsatta, områden. I dessa områden ska vem som helst kunna utsättas för visitation utan misstanke om brott.
Vad kan utgöra vandel och vilka grupper kommer att sättas i fängelse, i ett främmande land? Invandrare kommer att vara den första högriskgruppen. Vilka andra kommer att anses vara de ”tärande” människorna som SD påstår är ”oförmögna att bidra till samhället”?
Då och då dyker det upp besynnerliga påståenden om att judiska personer skulle höra till en privilegierad grupp. Detta förekommer bland annat i lögnaktiga konspirationsteorier och från personer som försöker förneka och förringa Förintelsen, och annan rasism emot judar.
Pogromer och andra rasistiskt motiverade brott som massakrer, lynchningar och så vidare emot judar:
År 167 före vår moderna tideräkning var sabbatsfirande förbjudet. Innehav av judisk litteratur kunde bestraffas med avrättning.
År 38 i Alexandria, Egypten, attackerades judar och många torterades, mördades och fick sina hem förstörda.
År 117-138 i romerska imperiet var religionsstudier av Torah förbjudet och alla som ansågs höra till judendomen straffbeskattades.
Kring år 1348-1350 blev hundratals judiska samhällen helt förstörda i Europa på grund av att människor anklagade judarna för digerdöden, ”svarta döden”, pesten. Bland alla hemska exempel så brändes ungefär 900 levande personer till döds av en folkmobb i Strasbourg.
År 1396 utvisades ungefär 100 000 judar från Frankrike.
År 1421 utvisades några tusental från Österrike.
År 1465 sker ytterligare ännu en massaker i staden Fez, Marocko.
År 1677-80 drevs många judar ut från Jemens städer i ”Mawza-exilen”.
Modernare tid
År 1819 skedde ”Hep-hep-upploppen” med lynchmobbar i många städer i Tyskland, bland annat Darmstadt, Frankfurt, Köln, Bremen, Hamburg.
År 1828 blev judar massakerade i Bagdad, Irak.
År 1839 lynchades ungefär 40 personer i staden Mashhad, Iran.
Rekommendation för fördjupning i mer läsning för att visa att Sverige ej varit förskonat från folkmobbar eller upplopp: Raskravallerna i Jönköping, emot resande, år 1948.
Det finns röster i debatten som gör gällande att politiker och debattörer inte tar antisemitismen i Sverige på allvar. Detta är en myt. Såväl på regeringsnivå som i den politiska debatten och media adresseras hatet mot judar. Det är ett ständigt pågående arbete att ta fram åtgärder för att motverka antisemitism och för att få ut information om vad den innebär, hur den ser ut och vad som behöver göras.
”Antisemitism är en viss uppfattning av judar som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska yttringar av antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot de judiska samfundens institutioner och utrymmen för religiöst bruk.” (Källa: International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA))
För fördjupning i antisemitism/judehat rekommenderas artikeln Terminologi – antisemitism i Motarguments terminologi-serie.
Det finns en utbredd föreställning i Sverige att det inte görs något åt antisemitismen. Detta stämmer inte. Det har gjorts, och görs, stora satsningar på att informera, utbilda och arbeta förebyggande mot antisemitism. Samtidigt finns utrymme för straffskärpning då ett brott begås med hatbrottsmotiv. Hatbrott innefattar hets mot folkgrupp och olaga diskriminering.
I slutet av 2018 presenterade FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) en rapport som vittnar om att antisemitismen i Europa ökar.
En ledarskribent på Gefle Dagblad uttryckte i en ledare 2018 det som en icke försumbar andel journalister och enskilda personer menar är verkligheten, nämligen att antisemitiska hatbrott inte tas på allvar, då det inte utdöms tillräckligt hårda straff till gärningspersonerna.
På Malmö stads hemsida finns massor av information om vad man gör för att motverka antisemitism. Bl a satsas det mycket resurser på att upplysa förskole- och skolelever. Det fanns en planering för att det under våren och hösten 2020 skulle göras s.k. ”hågkomstresor” till förintelseläger i Polen.
Forum för demokrati och mänskliga rättigheter är en mötesplats där politiker (alla partier i Malmös kommunfullmäktige är representerade) möter olika aktörer och medborgare. I dialog med politiker finns möjlighet för organisationer och allmänhet att delge sina synpunkter och förslag på initiativ i arbetet mot antisemitism i exempelvis styrelser och nämnder. Tanken med detta forum är att skapa delaktighet, öka trygghet och tillgänglighet, öka valdeltagandet samt minska antalet hatbrott. Två gånger om året ges möjlighet att ha en dialog med politikerna.
I november 2019 presenterade Malmö stad ett samarbetsprojekt med Judiska Församlingen. Som en del av satsningen presenterade kommunledningen åtgärder fram till 2023. Kommunen avsätter 20 miljoner kronor på arbetet mot antisemitism de kommande tre åren. Syftet är att förbättra judars liv i Malmö. De ekonomiska medlen ska bl a gå till Judiska Församlingens uppstartsstöd till utbildningscenter i synagogan. Församlingen får också ekonomiskt stöd för att stötta stadens arbete med att synliggöra judisk kultur och identitet, t. ex. genom visning av synagogan och högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag. Två miljoner kronor öronmärks årligen för att grundskolorna i Malmö ska arbeta aktivt mot antisemitism.
Informations- och undervisningsmaterial om antisemitism
På Forum för levande historia hittar man mycket information om antisemitism och hatbrott med antisemitiska motiv. Här finns också länkar till BRÅ (Brottsförebyggande rådet) med rapporter och analyser.
Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) är en ”religiöst och politiskt obunden organisation som förebygger och motverkar antisemitism och rasism”. På hemsidan finns digitalt informations- och undervisningsmaterial om antisemitism. Här finns också artiklar om bl a regeringens arbete mot antisemitism. SKMA tar emot donationer. På SKMA:s blogg finns nyhetsbrev och berättelser.
Forum för levande historia och SKMA har tillsammans tagit fram informations- och undervisningsmaterial, kallat ”Antisemitism – då och nu”.
Genom historien har den judiska minoriteten fått utstå omfattande diskriminering och förföljelser, i Sverige och i andra länder. Judars och judiska församlingars utsatthet för antisemitiska handlingar tar sig bland annat uttryck i hot, hets mot folkgrupp och ärekränkning. Både nationella och internationella rapporter har på olika sätt lyft att upplevelser av utsatthet, hot och hat har ökat bland judar i Sverige den senaste tiden. (Källa: Regeringen.se)
Två år senare, i maj 2019, var studien klar. BRÅ presenterade då ”Antisemitiska hatbrott – rapport 2019:4”. Rapporten är framtagen för att kunna arbeta förebyggande mot antisemitism.
Regeringen tar antisemitism på allvar
Regeringen har nyligen presenterat ett meddelande om ett antal ”Insatser mot antisemitism och för ökad säkerhet”. I dokumentet kan vi läsa om såväl insatser som har genomförts som insatser som pågår. Flera av insatserna ingår i den nationella planen mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott som regeringen antog 2016. Insatserna består av (klicka på länken här för mer information):
Hågkomst av Förintelsen
Insatser för utbildning och kunskapshöjande insatser
Stöd till det civila samhället
Insatser inom rättsväsendet
Insatser mot våldsbejakande extremism
Internationellt samarbete
Som ett led i regeringens satsningar på att motverka antisemitism kommer en internationell sammankomst att äga rum i Malmö. Ursprungligen skulle ”Malmö International Forum on Holocaust Remembrance and Combating Antisemitism” ske i oktober 2020, 75 år efter andra världskrigets slut och befrielsen av Auschwitz-Birkenau, samt 20 år efter den första Stockholm International Holocaust Forum och grundandet av International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA). Pga den pågående pandemin är sammankomsten framskjuten till 13-14 oktober 2021. Inbjudna är stats- och regeringschefer, forskare, experter och representanter från civilsamhället från totalt 50 länder.
International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) är ett internationellt samarbete som ”förenar regeringar och experter i syfte att stärka, främja och verka för utbildning, ihågkommande av och forskning om förintelsen överallt i världen och att upprätthålla åtagandena i Stockholmsdeklarationen från 2000”. Sverige är ett av 31 medlemsländer.
Att antisemitismen i Sverige inte skulle tas på allvar av politiker, media eller av enskilda personer är en myt. Det görs kraftfulla och riktade satsningar på att informera, utbilda och arbeta förebyggande mot antisemitism. Media uppmärksammar hatbrott mot judar och publicerar insändare och artiklar som handlar om antisemitism. Det finns många enskilda personer som delar med sig av egna erfarenheter i olika forum.
I Malmö förs ett levande och aktivt arbete som involverar staden såväl som andra organisationer och allmänheten. Konsensus råder om att hatbrott mot judar är ett allvarligt samhälls- och demokratiproblem.
Forum för levande historia har under 2020 genomfört en större undersökning som belyser antisemitiska attityder. Rapporten, som publicerades i juni 2021, visar dels i vilken grad attityderna är utbredda i det svenska samhället och dels hur de har förändrats över tid. En snarlik undersökning gjordes 2005 vilken de nya resultaten jämförts mot.Glädjande är att antisemitiska attityder i stort har minskat i jämförelse med studien 2005.
I studien har tre kategorier av antisemitism undersökts; Förintelserelaterad antisemitism, Israelrelaterad antisemitism och social distans. En viss minskning av antisemitiska attityder har kunnat ses i alla kategorier.
Precis som Motargument belyst i tidigare artiklar om antisemitism så framgår tydligt att antisemitiska attityder återfinns i hela samhället – bland majoritetsbefolkningen i stort, i olika politiska opinioner och i grupper med olika religionstillhörighet. Dock visar rapporten att attityderna varierar i både omfattning och form beroende på var i samhället den förekommer. Här tydliggörs bland annat att det finns något fler män än kvinnor i den Förintelserelaterade kategorin av antisemitiska attityder medan motsatt förhållande råder i den Israelrelaterade. Högre ålder kan också knytas till mer negativa attityder samtidigt som högre utbildningsnivå kan kopplas till en lägre nivå av antisemitiska attityder. Vidare visar rapporten att antisemitiska attityder är något mer utbredda bland befolkningsgrupper födda utanför Europa med muslimsk religionstillhörighet samt bland grupper som sympatiserar med Sverigedemokraterna. Rapporten betonar dock att attityderna inte kan isoleras till dessa grupper utan förekommer på bred front.
Forskarna bakom studien har också använt sig av ett perspektiv som tillåter dem att se olika attityders intensitet genom att låta respondenterna uppge antalet antisemitiska påståenden de instämmer med. Det har kunnat visa att 5% instämde i 5 eller fler antisemitiska påståenden och beskrivs därför hysa starka antisemitiska åsikter. Detta är en minskning med en procentenhet i jämförelse med rapporten 2005. 14 procent av respondenterna har instämt i 2–4 antisemitiska påståenden och beskrivs därför bära på en antisemitisk inställning med svagare intensitet. Ytterligare 14 procent instämde i ett påstående.
Trots en viss minskning av antisemitiska attityder från undersökningen 2005 kvarstår alltså faktum att antisemitism i olika former fortsatt återfinns hos en inte obetydlig andel av befolkningen. Tidigare rapporter bland annat från Brottsförebyggande Rådet och Malmö stad visar på konsekvenserna när antisemitiska attityder kommer till uttryck i form av hatbrott både i skolan och i samhället i stort, vilket på många olika plan påverkar den judiska befolkningen.
Forskarna till rapporten spekulerar i huruvida minskningen kan kopplas till ett ökat fokus på frågorna i samhällsdebatten under det senaste decenniet och därigenom ökad kunskap och medvetenhet. De pekar även på omfattande utbildningsinsatser från olika samhällsaktörer kopplat till både Förintelsen och övriga folkmord vilket kan ha höjt kunskapsnivån och därmed bidragit till minskningen av antisemitiska attityder.
I Theodor Fritschs antisemitiska skrift Storfinansens synder från sent 1920-tal framträder tydliga paralleller till SD:s islamofoba opinionsbildning. Här finns också samma slags konspirationistiska världsbild och etnonationalism som blivit allt synligare hos företrädare för SD och andra högerpopulistiska grupper.
Finns det något att lära av dessa likheter, eller är människan dömd att uppfinna hjulet varje gång någon gläntar på dörren till fascismen?
Theodor Fritsch var en tysk antisemit och opinionsbildare som från sent 1800-tal och fram till sin död 1933 producerade och gav ut en mängd skrifter i den så kallade “judefrågan”. Han anses vara en av nazismens förgrundsgestalter och hans Reichshammerbund; en antisemitisk och rasbiologiskt driven folkrörelse vars syfte var att återupprätta det tyska folkets ren- och storhet genom att befria dem från judendomens inflytande, var en av de första att använda svastikan som symbol. Strax innan sin död 1933 blev han invald som riksdagsman för NSDAP.
Flera av hans skrifter översattes även till svenska och gavs ut på E. P. Holmvalls förlag som en del i serien “Bibliotek i judefrågan”. Ytterligare titlar ur förlagets produktionskatalog vittnar om dess inriktning: Den statsfientliga judiska läran, Den hemliga världsregeringen eller den dolda handen, Entente-frimureriets hemliga spel under världskriget, Hakkorset, dess betydelse och ursprung och Spritmonopolet och judarnas välde i Sverige (den sistnämnda författad av Adolf Andersson, politiker i Bondeförbundet). Det fanns alltså en på den tiden aktiv utgivning av antisemitisk litteratur som underblåste en konspiratorisk bild av juden som en aktör, vilken i det fördolda strävar efter världsherravälde till vilket pris som helst.
Den aktuella boken har titeln Storfinansens synder: En vidräkning och består till största del av en bitter uppgörelse med det tyska rättsväsendet, med vilket Fritsch haft en konflikt. Bakgrunden till denna konflikt är en av Fritsch författad artikel, där han anklagat finansmannen Max Warburg för allehanda brott mot det tyska folket. Bland annat hävdade Fritsch att judarna, via Warburg, hade finansierat bolsjevikerna i Ryssland, spionerat på Tyskland åt allehanda främmande makter och konspirerat för att tvinga in Tyskland i ett krig (första världskriget) man var förutbestämd att förlora. Fritsch åtalades för förtal och dömdes efter en flerårig process till fyra månaders fängelse.
Fritsch ägnar större delen av sin bok åt att publicera de bevis han sökt anföra i rätten, men som avfärdats. Det rör sig om totalt 37 inlagor som på olika sätt skildrar Fritschs antisemitiska och konspiratoriska världsbild, där judarna bakom kulisserna styr världen och dess folk med järnhand. Att dessa snarare bekräftar åtalspunkten än friar honom från den tycks han inte vara medveten om.
Det som slår mig när jag läser boken är dock inte antisemitismen eller konspirationismen i sig. Jag känner redan till dessa företeelser och de huvudsakliga dragen är bekanta, även om jag inte känner alla namn som förekommer. Istället är det hur dessa “bevis” för den judiska konspirationen att ta över världen är fylld av paralleller till dagens debatter och hur samma frågor åter tycks vara på (eller på väg upp på) tapeten, genom antingen opinionsbildning från “sverigevänliga” medier och politiska aktörer eller via de olika konspirationsgrupper som börjat göra väsen av sig i kölvattnet efter Donald Trumps presidentskap och den rådande Corona-epidemin – och som trots sin allmänna spretighet lyckas förenas i just tron på en dold hand som styr världshändelser och hela befolkningar enligt på förhand uppgjorda planer.
Antisemitism och konspirationism i aktuell tappning. (Bilden hämtad från adl.org)
NATIONEN
I boken förekommer vid flera tillfällen resonemang om hur “juden” inte kan vara tysk på riktigt, eftersom det innebär en lojalitetskonflikt som det judiska ofelbart går segrande ur. Han skriver bland annat att “av en tvistefråga mellan en av de egna och en kristen gjorde de [judarna -min anm.] alltid en nationell fråga” (s. 33). Fritsch är förstås inte ensam om att utforska dessa tankebanor; vid ungefär samma tid skriver Adolf Hitler – den man som senare kommer att vara högste ansvarig för Förintelsen, vilken tog livet av omkring sex miljoner judar – i sitt manifest Min kamp om hur han går från att tänka “är det här en jude?” till “är det här en tysk?” när han på Wiens gator möter människor med kaftan och skruvlockar. Idag upprepas resonemanget av bland andra SD:s Björn Söder, som vid åtminstone två tillfällen uttryckt hur judar (och samer) inte är svenskar:
I en kommentar på Centerpartiets Facebooksida skrev han 2018 att judar och samer “har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar” [min kursivering], ett synsätt han redan 2014 givit uttryck för i en intervju med DN:s Niklas Orrenius.
Söders resonemang grundar sig i samma sorts lojalitetskonflikt som Fritsch och Hitler målar upp i sina skrifter och som har sin grund i den nationalistiska aspekten av deras gemensamma världsbild: Juden (eller samen, tornedalsfinnen, romen, sverigefinnen…) kan inte vara lojal mot både judendomen och Sverige, eftersom de olika nationerna har skilda intressen, därför måste hen “bestämma huruvida de vill tillhöra den svenska nationen eller till någon av minoritetsgrupperna”, enligt Söder. Fritsch, om han levt idag, skulle antagligen säga detsamma.
KONSPIRATIONEN
En ytterligare ingrediens är den mer eller mindre uttalade idén om en judisk konspiration – en dold hand som aspirerar på total kontroll över världen. Det mest kända exemplet på denna myt är det så kallade “Sions vises protokoll”: en antisemitisk skrift baserad på en satirisk pamflett ursprungligen riktad mot Napoleon Bonaparte. Här misstänkliggörs bland annat frimureriet, kommunismen och kapitalismen som varande verktyg i händerna på judarna. Hitler hänvisar direkt till denna skrift i Min Kamp och Fritsch väjer inte för att anspela på samma konspiratoriska världsbild i sina skildringar av bland annat socialdemokratin, som de båda anser vara en kuliss för judiska intressen.
Fritsch, som i denna av sina böcker främst fokuserar på den ekonomiska sfären, talar mycket om finansvärldens internationella prägel och radar upp en mängd insinuanta påståenden om hur (judiska) bank- och finansmän dragit fördelar av första världskriget, såväl i upptakten, skeendet och eftermälet av denna europeiska konflikt. Detta genom inflytande i politiken, liksom genom regelrätt spioneri och insideraffärer. Det som detta framförallt landar i, är uppfattningen att “judarna” är ansvariga för kriget och dess konsekvenser för Tyskland och det tyska folket (vilka de alltså inte heller anses tillhöra, annat än i formell bemärkelse).
Den judiska konspirationens beståndsdelar innehåller några väl kända begrepp; Man talar bland annat om marxismen som ett politiskt verktyg i judarnas händer – inte helt ojämförbart med hur man idag inom den populistiska/alternativa/extrema högern talar om hur partier (kanske främst S och MP) har “islamiserats”. Globaliseringen är ett annat begrepp man använder sig av för att dels illustrera (det förment judiska) samarbetet över nationsgränserna, vilket ska förstås som stående i konflikt mot nationella intressen, men också för att ytterligare understryka judarnas illojalitet mot nationen.
Sammantaget resulterar detta i att Fritsch (och Hitler) identifierar en grupp – ett folk – som lever bland oss, men som inte är en del av oss, och som konspirerar mot oss i strävan efter vår undergång; som samhälle och folk. Nästan exakt på det sätt Sverigedemokraterna talar om muslimer och Islam idag.
RASEN
Storfinansens Synder är en uppenbart djupt antisemitisk skrift. Gång på gång återvänder Fritsch till “judarna” som roten till det onda; som genom att konspirera mot Tyskland och hennes folk strävar att förgöra henne. Men vilka är då dessa “judar”?
Jag frestas att ibland se dem som en symbol, snarare än en beskrivning av en faktiskt folkgrupp. När Fritsch likställer judendomen och socialdemokratin och Hitler i Min kamp beskriver marxismen och fackföreningsrörelsen som judiska skapelser (samt att han anklagar judarna för de miljontals döda i ryska revolutionen) får jag intrycket att vadhelst som sticker i dessa herrars ögon, så går det att härleda till “judarna” på ett eller annat sätt.
Men det vore att bagatellisera den rasism som trots allt genomsyrar såväl Min Kamp som Storfinansens synder. Här framställs juden oblygt som antitesen till allt mänskligt, liksom SD:s Martin Strid i direktsänd TV 2017 förde ett kort men kärnfullt resonemang om huruvida muslimer är fullt ut människor.
Denna skarpa åtskillnad mellan oss och dem – och resonemang om blodets renhet – handlar förstås om rasism i såväl biologisk som kulturell form. Juden och det judiska inflytandet ska elimineras från alla sammanhang, liksom idag inga moskéer ska tillåtas förändra den svenska stadsbilden eller slöjor den visuella demografin.
ÅTERKOMSTEN
Jag har ovan bara givit några få exempel på hur det tidiga 1900-talets antisemitism och framväxande nazism har paralleller med det tidiga 2000-talets islamofobi och högerpopulism (i form av exempelvis sverigedemokrati, alt-höger och traditionell högerextremism). Dessa exempel, tillsammans med ett par andra, kan sammanfattas i en kort lista:
Att man idag från sverigedemokratiskt håll söker utmåla 1900-talets folkhems-socialdemokrati som de egentliga nazisterna, följer samma logiska och retoriska mönster som när Theodor Fritsch och Adolf Hitler sökte utmåla socialdemokratin som en del av den judiska konspirationen.
Aron Flams alternativa historieskrivning om Sveriges roll under andra världskriget (och som i flera twitter-trådar motbevisats av historikern Mikael Nilsson) har paralleller till Hitlers egna skildring av det första världskriget, där han på eget bevåg skriver in judarna i en betydande roll för dess utgång.
Den svartmuskige juden som försökte smutsa ner det rena, tyska blodet för 100 år sedan byttes av SD ut mot ne***r som försökte smutsa ner det rena, svenska blodet.
Den nationella isolationism som ser internationellt samarbete (“globalism”) som ett hot har fått nytt syre. Denna hotbild, som både Fritsch och Hitler beskriver målande, uttrycks idag inte bara av representanter för populisthögern, utan även av till synes helt vanliga, konservativa ledarskribenter och opinionsbildare.
Anklagelser mot politiska fiender om att de i hemlighet styrs av judarna förekommer också idag – men nu heter det istället att de “islamiserats”.
Listan kan göras lång. Och kanske är det i slutändan den slutsats som bör väcka mest oro: Att den rasism, nationalism och konspirationism som lade grunden för det europeiska 1900-talets mörkaste år av allt att döma än en gång knackar på dörren och vill släppas ut.
Vi vet redan vad som ryms i en avhumaniserande retorik, inte minst i kombination med en starkt nationalistisk världsbild och ideologi. Och även om det denna gång kanske inte leder till samma extrema konsekvenser (världskrig och dödsläger), så kvarstår grundproblemet: Att denna så kallade Weltanschauung i sin mest positiva manifestation inte är annat än en nedtonad version av dessa konsekvenser.
Bara en dåre tror sig kunna hålla den dörren öppen, utan att samtidigt släppa ut det som dväljs där.
Motargument 