Etikettarkiv: Gästinlägg

Sverigedemokraterna och kulturarvet

Gästinlägg av Johannes Fredrikson

Sverigedemokraterna är kanske det parti som pratar högst och oftast om det svenska kulturarvet. För många framstår detta som relativt harmlöst – varför skulle det vara problematiskt med folkdans i förorterna eller skapandet av en kulturarvsfond?  Det finns dock skäl att vidare belysa Sverigedemokraternas kultur- och kulturarvspolitik och att skärskåda de ideologiska fundament på vilka den vilar. Kulturarvspolitik är just politik och måste sättas i en kontext och ses mot det specifika partiets ideologiska grundvalar (det är till exempel ingen slump att Socialdemokraterna vill prioritera det industriella kulturarvet).

Ett bra exempel på sådan aktsamhet är sprungen ur den akademiska profession som kanske tydligast berörs av kulturarvspolitiken; arkeologin. I sin artikel ’A Spectre is haunting Swedish archaeology – the spectre of politics’ (2011) uppmanar Anders Gustafsson och Håkan Karlsson de yrkesutövare som berörs av kulturarvspolitiken att inte okritiskt välkomna Sverigedemokraternas löften om höjda anslag. De gör det för att de ser den ideologiskt drivna motivationen bakom Sverigedemokraternas vurm för kulturarvspolitiken och vilka konsekvenser ett naivt välkomnande från Sveriges kulturarvsarbetare kan få. Denna vaksamhet är viktig och något som det behövs mer av.

Kultur är det nya ”ras”

Sverigedemokraternas beskrivning av sin politik följer en gemensam utveckling hos många nationalistiska partier där fokus skiftat från en betoning av ras och etnicitet till kultur. Sverigedemokraterna medger till och med, enligt devisen att det är bättre att förekomma än att förekommas, att den nationella kulturen förändras över tid. Något som är okej bara förändringen skedde för längesedan. Det är en halvmesyr till analytisk eftergift som endast visar på att inte ens SD kan blunda helt inför att forskningen kring samhällen och kulturer utvecklats sedan Johann Gottfried Herders dagar.

Skrapar man lite på ytan blottläggs det faktum att hudfärg, hårfärg och efternamn alltjämt är av avgörande betydelse för huruvida en person ses som en del av folket och ’folkgemenskapen’. Detta blir särskilt tydligt om man riktar blicken mot annat än bara de mest välpolerade policydokumenten. Det är ett parti vars nuvarande ledare i början av sin politiska bana förmedlade slagord som ’Sverige åt svenskarna!’ och där andra absoluta förgrundsfigurer bland annat hävdat att judar och samer inte är svenskar. I Sverigedemokraternas idévärld förblir ett kategoriserande baserat på etnicitet till syvende och sist det som avgör om din svenskhet och lojalitet mot nationen ständigt kommer ifrågasättas eller inte. Kulturarvspolitiken är en förlängning av denna ideologiska kärna.

Blod och jord

Sverigedemokraterna skriver i sitt principprogram att ”I sin allra vidaste mening skulle den svenska kulturen kunna definieras som summan av allt som någonsin tänkts, skrivits, sagts, skapats eller gjorts av personer som tillhör den svenska nationen”. Kort sagt representerar kultur- och kulturarvspolitiken ännu ett område där SD söker definiera vilka som ingår i den svenska nationen och vilka som är en del av den mytomspunna ’folkgemenskapen’. Det är en typ av blod-och-jord-tänkande som av SD ses som nödvändigt för att ett samhälle ska kunna hålla samman. Det är viktigt att opponera sig mot dessa tankefigurer.

Arno Breker, ”Die Partei”

Det är fullt möjligt att fascineras av de umbäranden människor i Sverige har fått utstå genom århundraden (och att vilja bevara spåren av detta) utan att se gemensamma anor till 1600-talets bondesverige som en förutsättning för att kunna samexistera år 2017. Ett löjligt exempel skulle säkert många invända, och det är precis det som är poängen. Varje försök att konkretisera den palett av begrepp som Sverigedemokraterna använder sig av i relation till det svenska kulturarvet mynnar ut i absurda exempel. Var ska gränserna dras och hur ska en konkret och stringent politik kunna formuleras med idéer om en historiskt grundad ’folkgemenskap’ som utgångspunkt?

Blir en person några procent mer svensk för varje årtionde bakåt i tiden denne haft släkt boendes inom Sveriges gränser? Kanske ska andelen familjemedlemmar som utövar folkdans eller regelbundet besöker slottsruiner påverka hur svensk en person anses vara. Absurt var ordet.

Att vilja bevara medeltida kyrkor eller att levandegöra gamla seder är inte i sig problematiskt. Det går att intressera sig för det svenska kulturarvet utan att godta påståendet att nationen är en av naturen given, nästan mytisk, gemenskap som är en absolut förutsättning för att människor ska kunna samexistera och frodas.

Det svenska kulturarvet bör diskuteras och debatteras men på riksdagsnivå bör intresset för svensk historia ha passerat pojkrumsstadiet. Att problematisera och analysera är inte samma sak som att förneka att landet Sverige har en historia, inte heller är det att synonymt med att bestrida tanken om att det finns ett arv från det förflutna som av en mängd olika anledningar kan vara värt att bevara.

Men varje försök till analys av det som uppfattas som svenskt uppfattas av SD och dess anhängare som ett förnekande av detsamma. Det är inget annat än intellektuell lathet, ett reflexmässigt sätt att slippa konkretisera och sätta sina idéer om nationen och ’folket’ på prov.

I den bästa av världar representerar Sverigedemokraternas syn på kulturarvet en teoretisk och politisk återvändsgränd, men det mesta tyder på att det är mycket värre än så.

Nyhetsbrev april 2017

Här presenteras de artiklar vi publicerat under april 2017

Artiklar

Brottsutveckling i Sverige enligt BRÅ – artikel av Johan Löfström om brottsstatistik

Öva civilkurage! – artikel av Johan Löfström om hur vi bör agera när vi bevittnar ett brott

Varför är invandrare överrepresenterade i brottsstatistiken? – artikel av David Ehle om riskfaktorer och icke-riskfaktorer gällande kriminalitet

Den negativa bilden av den invandrade familjen – artikel av Tina Holm om hur vi ser på svenska respektive invandrade familjer

Korta motargument

Tips för att bemöta islamofobers ”fakta” – gästinlägg av Mats Knutsson

Åkessons ”praktskandal” – korta av Helena Trotzenfeldt om hur Jimmie Åkesson hanterade terrordådet i Stockholm

Högerpopulist-vindar i Norden? – korta av Johan Löfström om högerpopulisternas utveckling i våra grannländer

Ditt minne ljuger – korta av Helena Trotzenfeldt om hur vi luras att tro att det har ”blivit värre”

Krönikor

Migrantens livslånga skuld – i samarbete med Afropé

Är religion verkligen ”som en penis”? – krönika av Torbjörn Jerlerup om hur vi bör se på religion och ateism

Blev Sverige mångkultur år 1975? – krönika av Torbjörn Jerlerup om mångkultur

Myter

Fem myter om det dödliga våldet – gästinlägg av Maria Robsahm

 

Elisabet Höglunds vidunderliga mordtal

Författad av anonym skribent.

Blev lite nyfiken på hur Elisabet Höglund har kunnat komma fram till att det skedde 163 mord under 2016, jämfört med den förmodligen betydligt lägre siffra som BRÅ kommer att redovisa den 30 mars. Satte mig därför en stund och gick igenom Höglunds redovisning parallellt med den redovisning över 105 mord och dråp som Aftonbladet har publicerat, månad för månad. BRÅ:s slutsiffra kommer sannolik att ligga nära siffran i AB.

Det finns nog fler som har konstaterat det; Höglunds redovisning är ett enda mischmasch. Mycket värre än jag befarade. Gång på gång redovisar hon dödsfall där det finns misstanke om mord som konstaterade fall. ”Morden” på tre män i Skivarp i början av februari, där en man anhölls som skäligen misstänkt, men som nu har visat sig vara kolmonoxidförgiftning skulle hon förmodligen redovisat som mord. Hon verkar inte förstå att varje dödsfall där man inte omedelbart kan fastställa dödsorsaken utreds som ett brott, dvs initierar en förundersökning om mord – det är rutin. Gång på gång redovisar hon också dödsfall vid eldsvådor som mord. Hon verkar inte ha fattat att polisen utreder varje brand där brandorsaken inte är uppenbar som en mordbrand – det är också rutin.

Därtill finns ett antal bisarra inslag i mordstatistiken. Exempelvis den 14 oktober i Vansbro: ”Ett kranium från en människa påträffas av en jägare. Polisen inleder en förundersökning” – ett mord till i Höglunds oktoberstatistik. Eller den 11 december i Södertälje: ”En 63-årig kvinna erkänner idag ett 22 år gammalt mord” – ett mord till i Höglunds decemberstatistik.

Jag har ett förflutet som (mycket noggrann, faktiskt) journalist under 70- och 80-talet. Höglunds metoder gör mig smått sjösjuk. Men det fungerar tydligen. När jag läser kommentarerna i hennes blogg och på Facebook inser jag att faktaresistensen hos hennes tiotusentals anhängare är monumental. Det finns inget argument som skulle rubba deras tilltro till henne som sanningssägare. Höglund talar sanning och BRÅ ljuger.

När en människa har kraftigt nedsatt motståndskraft kan även en ganska harmlös virusattack bli livshotande. Moder Svea har kraftigt nedsatt motståndskraft för närvarande. Frågan är om hon pallar med sån här skit.

Integrationsproblemen

Gästinlägg av Cassopia Khan

Sveriges bristfälliga integrationspolitik ligger bakom många problem i Sverige. Jag har följt bl a den somaliska folkgruppen som flydde sitt land för några decennier sedan.

Det är väldigt intressant att se hur SAMMA folkslag blivit egenföretagare, businessmen m m i ett land som USA men istället fastnat i en ond cirkel i Sverige; ett land där svenskfödda ”invandrare” med högre utbildning och ett BÄTTRE grepp om det svenska språket än många etniska svenskar har svårt att få jobb. (Notera t.ex hur vi vägrar omfamna de som är födda här och istället stämplar dem som ”2:a generationens invandrare” medan vi kallar USA-födda svenskar för just amerikaner eller svenskättlingar, men aldrig ”2:a generationens amerikaner”). Mycket har med vår egen politik och attityd att göra

Kanske är lösningen att inte fösa ihop folk med samma bakgrund till ett och samma område? Det gör att folk måste lära sig svenska, de måste gå ut och umgås med alla andra som bor omkring (eftersom man då bara inte kan isolera sig och umgås endast med landsmän) och de lär sig språket mycket snabbare

Sedan tror jag att saker och ting beror lite på den inhemska befolkningen också. Är folk välkomnande? Eller är de fördomsfulla och avsnäsande bara p g a medmänniskans ytterkläder? Bemöter man nya grannar med ett öppet sinne eller har man redan bestämt sig för att de är boven man läst om i media men aldrig ens haft en konversation med? Är vi människor den idealbild vi har av oss själva eller är vi i själva verket högmodiga med ett storhetsvansinne och endast bra på att klaga istället för att hjälpa andra.

Sverige är bland de bästa länderna i världen för mig men genom att resa lärde jag mig också att se hur vi faktiskt själva har förstört vårt land till vissa delar. Det finns mycket att lära sig av länder som Kanada, där nyanlända jobbat upp sig på bara ett-två år. När det gäller muslimer t ex, så är det bästa med den community:n att man kan gå fram och diskutera precis vad man vill med dem. Jag har mött få ”communities” där man värderar högre utbildning, respekt för äldre, respekt för sitt värdland mer än just dem. Det går att ta diskussionen med människor som värderar dessa saker. Ta tag i närmsta muslimska granne nästa gång och fråga om du kan få snacka om saken över en kopp kaffe. Jag tippar på att du kommer att bli bjuden på middag och få varenda fördom besvarad. Ett vänligt leende, god vilja och nyfikenhet öppnar många dörrar

Antingen det eller så kan man fortsätta sitta hemma och klaga utan att se sin egen roll i det hela. Kan vi med handen på hjärtat säga att vi är rättvisa mot de människor vi hyser agg mot? Om ”invandrare” sitter på baken och bara tittar på parabol-TV hela dagen så är de bidragstagare och parasiter. Om de är välutbildade och jobbar sida vid sida med etniska svenskar så ”har de tagit våra jobb och kvinnor”

Vi som klagar över ”muslimska ghetton”, är vi beredda att bo granne med en högutbildad muslim vid ställen som Lidingö eller Vallentuna? Damned if you, damned if you don’t. Vissa människor kommer de aldrig att vinna och det beror nog 50% på de själva och 50% på den inhemska befolkningens attityd.

/Cassopia Khan

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Föreningen HEM om tiggeriförbud

Gästinlägg av Föreningen HEM

Det har tagit oss i HEM några dagar att smälta Stefan Löfvens uttalande om tiggeriförbud i helgen och vi tvingas inse att regeringen behöver en påminnelse om Sveriges människorättsansvar. Att kriminalisera fattigdom har aldrig varit en framkomlig väg och precis som lösdriverilagar och bettleriförbud så borde den här retoriken höra hemma på historiens sopDetipp, inte i den aktuella debatten. Vi vill här samla några olika argument varför både ett tiggeriförbud och ett licenssystem för tiggeri är katastrofala idéer, för de individer som tvingas försörja sig genom att tigga och för oss som samhälle.

Sveriges rättssystem vilar på ett antal allmänna rättsprinciper, likhet inför lagen, proportionalitet och behov ska styra hur lagar utformas. Grunden för att kriminalisera ett beteende är att det beteendet i sig är förkastligt. I de fall man vill skydda enskilda från ett skadligt beteende bör man istället använda social skyddslagstiftning. Att bestraffa någon för ett beteende man anser att de bör skyddas ifrån är fullständigt omvänt eftersom det bara förvärrar personens bekymmer att tilldöma böter eller fängelse. En neutral lagstiftning måste också vända sig mot beteenden, inte grupper, vilket i det här fallet innebär att ett neutralt förbud mot tiggeri skulle förhindra organisationers insamlingar likaväl som att förbjuda den som tappat sin plånbok att be en vänlig medmänniska om pengar till bussen hem. Om dessa situationer särskiljs betyder det att fattiga, utlänningar eller romer pekas ut specifikt av lagen och hindras från beteenden som är tillåtna för andra, något som inte skulle vara förenligt med likabehandlingsprincipen.

hand-1465707_960_720Licenser kan bara ses som en form av förbud eftersom det i alla fall då tillstånd inte ges är just det. Det skulle dessutom innebära att inrätta ett register över både vilka som får och vilka som inte får tillstånd. Den typen av register bör vi ha i färskt minne hur skadliga de kan vara och hur lätta de är att missbruka. Ett licenssystem skulle också liksom alla andra hinder framförallt drabba de fattigaste och mest utsatta och skapa ett system där en något mer världsvan landsman kan ta betalt för att hjälpa en analfabet utan språkkunskaper med att fylla i blanketter.

En kriminalisering skulle även vara problematisk ur ett rättighetsperspektiv. Sverige har förbundit sig att följa en rad juridiskt bindande konventioner och dessa styr hur vi utformar vår lagstiftning. Om ett tiggeriförbud är förenligt med Europakonventionen är inte prövat än men ett sådant fall är under avgörande i ett mål mot Schweiz. Däremot har FN:s människorättskommitté uttalat att kriminalisering av fattigdom utgör grym och förnedrande behandling och kommittén som bevakar FN:s konvention om avskaffande av rasdiskriminering påpekat att kriminalisering av fattigdom är något som drabbar minoriteter i högre grad än majoritetssamhället och är därför inte förenligt med konventionen.

För att tala lite om konsekvenserna för de grupper som drabbas av en eventuell lagstiftning är ödesdigra. Utanförskapet man befinner sig i förstärks och cementeras då man utöver sitt sociala utanförskap dessutom stämplas som kriminell. Från vårt stödarbete där vi dagligen träffar människor på gatan och i läger har vi redan kunskap om att varje utspel från politiskt håll om hårdare tag eller att inte ge i muggen omedelbart får obehagliga konsekvenser, en uppfattning som stöds av FN:s särskilda rapportör för extrem fattigdom. Det är alltid de mest utsatta, däribland kvinnor, minderåriga och funtionsnedsatta, som blir ännu mer utsatta när inkomsterna minskar och därmed beroendet av andra ökar.

Genom långsiktigt socialt arbete skulle alternativet till att tigga vara att skaffa ett jobb. Men genom att helt enkelt rycka undan den lilla möjlighet människor har till en laglig inkomst är alternativet inte att börja jobba imorgon. Alternativet är istället att tvingas in i prostitution och kriminalitet. Erfarenheter från andra länder, däribland Danmark, där förbud införts visar att tiggandet inte heller upphör. Det som händer är att människor dras nedåt i en ond spiral när skulder från böter eller anmärkningar om fängelsestraff håller fast dem i en utsatt situation som blir ännu svårare att ta sig ur.

bundesarchiv_r_165_bild-244-52_asperg_deportation_von_sinti_und_romaMed tanke på den vitbok som kom ut så sent som 2014 om övergrepp och kränkningar mot romer som Sverige begått under 1900-talet är det otroligt hur snabbt Socialdemokraterna svängt från att helt utesluta ett tiggeriförbud till att nu ha som sitt viktigaste fokus i frågan att få bort alla misshagliga människor från gatorna för att slippa se dem. Det enda ärliga argument för ett tiggeriförbud är ju faktiskt att vi som lever i ett rikt land och åtnjuter de sociala rättigheter ett medborgarskap i Sverige innebär skall slippa påminnas om alla de som inte är lika lyckligt lottade. Men erfarenheter från Norge, Danmark och England visar att det inte skulle uppnås eftersom förbud inte har avsedd effekt.

Föreningen HEM – hemlösa EU-migranter grundades i mars 2014 som ett sätt att strukturera det volontära arbetet som under några månaders tid pågått för att hjälpa marginaliserade EU-medborgare som tillfälligt befinner sig i Sverige.

Följ gärna Föreningen HEM på deras hemsida och på Facebook och Twitter

Jimmie, det är mig dom kallar jävla pucko!

Jimmie Åkesson.

Jag tänker inte nämna ett ord om rasism och nazism eller någonting som på något vis berör dessa områden.

Jag tänker prata direkt till dig som människa och hur konstigt det än kan låta hoppas jag att det når fram.

Varför gömmer du dig Jimmie Åkesson?

Varför tiger du och är tyst varje gång det parti du representerar begår grova övertramp?

Varför vill inte du ta något ansvar för vad ledande företrädare i ditt parti gång efter gång gör sig skyldiga till?

Jag har följt dig länge Jimmie Åkesson, mycket länge och jag kan inte förstå varför du inte förstår vad som händer när du och dina polare med er hatretorik faktiskt triggar människor till att dödshota människor som inte tycker som du.

Jag förstår det. Lilla obetydliga enkla jag med min asperger och ADHD förstår vad som händer när man gör så, varför förstår inte du det Jimmie Åkesson?

Du är partiledare, du har garanterat en mycket högre intelligenskvot än vad jag har. Jag kan tala om för dig vad min är, jag ligger långt ner på den nedre halvan av vad som betecknas som normalbegåvad.

Jag har sett och upplevt livets baksida, jag har tillbringat halva min barndom på ett barnhem, jag har utsatts för mobbning för att jag är annorlunda. Precis det som ni grundar all er ideologi på. För det handlar inte bara om er invandringskritiska politik utan vad den faktiskt innebär, att alla som inte tillhör din världsbild av den ofelbara, perfekta människan inte passar in.

Nej det handlar inte bara om människor med annan hudfärg, kultur eller religion utan alla som faktiskt inte tillhör den begåvade, välbeställda eliten. Är det inte så Jimmie Åkesson?

Du säger dig tillhöra och företräda den lilla människan, men jag som är ute i debattgrupper bemöter dina polares hat, jag ser den verklighet din politik för med sig, det är såna som mig dom kallar för jävla pucko Jimmie Åkesson.

Så nu är det inte Stefan Löfven, Jonas Sjöstedt, Annie Lööf eller någon annan partiledare du ska svara inför. Nu är det mig du ska svara inför. Nu kan du inte spela ett mobbat offer längre för det är jag som är det du Jimmie Åkesson och dina svanskompisar kallar för ett jävla pucko! Men jag vet att du som alltid kommer att hålla dig undan, du kommer att fortsätta tiga och inte ta något som helst ansvar. Det är så du är.

/Thomas Eriksson ”S-märkt” samhällsdebattör
14859516_10207263396975266_1310349943_o

 

 

 

 

 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Göteborgs-Posten stigmatiserar

I förrförra veckan skrev GP:s chefredaktör Alice Teodorescu en ledare (9/8) om invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, med syftet att öka fokus på förövares kulturella rötter.

Teodorescu lyfte särskilt fram förövare med rötter i Mellanöstern och Nordafrika (MENA) för att påvisa hur dessa skiljer sig från svenskar och övriga invandrargrupper när det gäller våldtäkter.

Statistiken hämtade hon ur en BRÅ-rapport från 2005. Ett problem som tycks ha passerat förbi obemärkt i det svenska mediebruset är att studien hon lutade sig mot inte ger något statistiskt underlag för det hon ville påvisa.

Ihopblandning av statistik

Alice TeodorescuDet som kanske oroar mest är att Teodorescu själv verkar vara medveten om detta. Men det hindrade henne inte från att blanda ihop allmän brottsstatistik där personer födda i MENA var överrepresenterade, och våldtäktsstatistik som gällde den samlade gruppen utrikesfödda.

Med denna vilseledande faktagrund uppmanar Teodorescu läsarna att sluta skuldbelägga alla män och invandrare ”om vi vill få bukt med den ökande andelen våldtäkter” och undvika öka polariseringen mellan invandrare och svenskar.

Istället menar Teodorescu att vi måste rikta in oss på den kulturella tillhörigheten hos den grupp som Teodorescu ser som huvudorsaken till de våldtäkter som begås.

Med andra ord bör vi fokusera på hur kulturen i Mellanöstern och Nordafrika, enligt Teodorescu, driver män att begå våldtäkter. Hur detta utpekande av en grupp som redan är föremål för allehanda fördomar skulle ”minska polariseringen” är svårt att se.

Dessutom påpekade BRÅ-rapporten som Teodorescu hänvisade till att även om t ex nordafrikaner är överrepresenterade i den allmänna brottsstatistiken, så står gruppen för en försvinnande liten del av den totala brottsligheten: 0,7 procent. Med andra ord är det osannolikt att vi kan förstå den ökande mängden anmälda våldtäkter genom att fokusera på denna grupp.

Dessutom är det särskilt viktigt i dagens debattklimat att påpeka att all statistik visar att våldtäkt och andra brott avviker från normen i alla grupper, oavsett kulturellt ursprung. I Sverige 2013 anmäldes cirka 6 våldtäkter per 10 000 invånare. (BRÅ Våldtäkt och sexualbrott)

Kollektiv skuldbeläggning

Om vi skulle låta oss vilseledas av Teodorescus resonemang och utan faktagrund anta att personer födda i MENA begår 4,5 gånger fler våldtäkter än genomsnittet, dvs 27 stycken per 10 000 så skulle detta innebära att 9 973 individer ur gruppen inte begår våldtäkter. Motsvarande siffra för genomsnittet är alltså 9 994.

Med andra ord blir resonemanget att det är kontraproduktivt att skuldbelägga alla invandrargrupper även aktuellt för den del av befolkningen med ursprung i MENA.

Socioekonomiska faktorers betydelse

Om vi vill fundera konstruktivt över preventiva åtgärder mot brott bör vi istället ta större hänsyn till socioekonomiska faktorer som enligt statistiken i BRÅ-studien har relativt stor inverkan på överrepresentationen, detta trots att många relevanta faktorer inte tagits i beaktande (inte minst eftersom många socioekonomiska faktorer är svåra att kvantifiera). (BRÅ-rapporten sid 65)

Det som gör socioekonomiska faktorer särskilt intressanta är att genuina satsningar på området kan bryta utanförskap och segregation, samt att de utgör praktiska och tillgängliga lösningar som inte innebär ett ökat stigmatiserande av en särskild grupp.

En fungerande integration där svaga grupper inlemmas i majoritetssamhället är rimligtvis ett mer effektivt sätt för att komma till bukt med vad man ser som problematiska skiljelinjer, än att bunta ihop en grupp och skuldbelägga dess kultur pga av de brott ett fåtal individer ur gruppen begår.

Detta innebär inte att man ska blunda inför problem som existerar, men att man bör – i rak motsats till Teodorescus ledare – vara specifik med vilka de problemen är och hur man kan motverka dem.

Att urskillningslöst peka ut en hel grupp är inte bara fel, det riskerar möta reflexmässigt motstånd, särskilt om vi inte kan definiera vilka kulturskillnader som finns utan att halka in på en generaliserande och fördomsfull bana.

Robin Bankel, Göteborg 23/8-2016

 

Studien finns att läsa här:

BRÅ: Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet

Det kan vara värt att påpeka att rapporten bygger på statistik över misstänkta personer, och inte domar. Teodorescu pekar på hur personer från MENA-regionen ”sticker ut” i brottsstatistiken, vilket i viss utsträckning kan utläsas i tabeller på sid 61 och 63 i BRÅ-rapporten. Brottsstatistiken som gäller våldtäkter finns att läsa om på sid 19 i samma rapport, men gäller alltså inte specifikt dessa personer.

BRÅ: Våldtäkt och sexualbrott

 

Människa i mellanförskap

Gästkrönika av Alice Binti Mutambala – tidigare publicerad på Afropé

Om jag hade fått en krona för varje gång någon har frågat mig var jag kommer ifrån skulle jag vara rik vid det här laget, och om jag hade fått lika mycket för varje gång jag, efter mitt svar, har fått höra ”det är du ju inte alls!” så skulle jag i alla fall vara ekonomiskt oberoende.

Det är skrämmande, fast också nästintill fascinerande, hur människor kan ta sig friheten att definiera varandra efter sitt eget tycke. En svensk kan ju för allt i världen inte vara mörkhyad, eller ha lockigt hår för den delen, och en kongoles är ju ingen riktig sådan om hen inte pratar något av de stamspråk som talas i landet…

Dessa uppfattningar blir tämligen problematiska för en person som mig, som är född och uppvuxen i Sverige, men också har kongolesiskt påbrå. För så fort jag förklarar min bakgrund (ja, efter otaliga gissningar på alla möjliga länder, som om jag vore del av ett lotteri med allt för dåliga odds) så möts jag alltid med argument för att jag inte alls har det ursprung jag nyss har beskrivit. Det handlar om allt ifrån färg och form till karaktär, kunskaper, språk och dialekter. Allting för att bevisa att jag har fel.

Stort tack till alla er som vet mer om mitt ursprung än jag själv gör! Vänligen inta scenen och spela upp mitt hittills okända liv för mig! 

Suck. 

Att ens behöva förklara mig när jag generöst nog har givit ett svar på den eviga frågan ”var kommer du ifrån?” istället för att ge människan i fråga en rak höger och kräva hen på den där kronan, anser jag vara illa nog. Att någon sedan ska förneka mig mitt ursprung på grund av deras trångsynta sätt att lägga människor i fack går bortom alla mina gränser för vad som är acceptabelt. Människor har rest runt jorden i hundratals år och fortfarande är det så otroligt svårt för vissa att förstå, och acceptera, att barn föds med flertaliga ursprung. Detta har ju exempelvis resulterat i, för att ta historielektionen ett steg längre, att människor på det norra halvklotet inte nödvändigtvis måste ha ljust hår och blåa ögon. I sådana situationer, när för mig ofta okända människor försöker läxa upp mig om vad jag är eller vad jag inte är, vill jag bara skaka om deras huvuden och fråga dem var de har befunnit sig de senaste hundra åren. Om man har missat följderna av globaliseringen har man ju antingen växt upp under en sten eller levt med ögonlappar på.

Något som är ironiskt i denna situation är att jag ofta också anses vara för mörkhyad för att vara europé, men för ljus för att vara afrikan. Följaktligen har jag flera gånger kallats ”afrikanen” när jag har varit i svenska, eller i allmänhet västerländska sammanhang. När jag bodde i Kenya ett par månader kallades jag däremot för ”mzungo” vilket betyder ungefär ”viting” på swahili. Ännu en gång så kategoriserar folk mig utifrån vad de anser mig vara, utan att överhuvudtaget ta hänsyn till vad jag själv beskriver mig som.

Eftersom jag har spenderat de flesta av mina levnadsår i Sverige så är det också där som jag har känt av det som mest. Inte riktigt en känsla av utanförskap, eftersom jag inte har haft problem med varken språk eller kultur. Men ändå en känsla av att inte riktigt höra hemma. Att alltid vara lite annorlunda, och att aldrig fullt ut kunna ta del av det vårt avlånga land har att erbjuda. Så för en tid sedan kom jag i kontakt med termen ”mellanförskap”, och då var det som om allt föll på plats för mig. Aldrig har ett uttryck, ett ord, en benämning träffat mig så hårt. Och aldrig hade jag trott att, mitt bland identitetsförvirringens stormiga vindar, något så litet faktiskt skulle kunna få mig att känna tillhörighet. För plötsligt så förstod jag att det fanns många som kände precis som jag. Människor som är trötta på den ständiga kategoriseringen av personer utifrån färg, ursprung eller nationalitet. Människor som, liksom jag, ofta hamnar i en spricka mellan sina blandade rötter. En spricka som är väldigt djup och fylld av tvivel på vem man egentligen är, inte sällan skapad av att ständigt bli ifrågasatt och förnekad gällande sin identitet.

Personen på bilden har ingen koppling till texten Bild: Pixabay

Personen på bilden har ingen koppling till texten Bild: Pixabay

Jag har alltid varit stolt över mitt blandade ursprung, men när jag var yngre tyckte jag det var svårt att bortse från de jobbiga situationer det medförde. Blickarna vi ibland fick när jag och min syster var tillsammans med vår ljushyade mamma, eller gången då en okänd man kom fram till henne och gav henne pengar för att ”hon var så snäll som tog hand om de stackars afrikanska barnen”. Eller alla långa utfrågningar jag har fått genomgå på grund av att jag ser ut som jag gör.

Idag tycker jag att det är lättare att fokusera på de fördelar ett mixat ursprung har fört med sig. Inte finns det många människor i världen som har ett så unikt perspektiv på saker och ting som vi med föräldrar från olika håll i världen. Det är så otroligt häftigt att ha fått med sig olika kulturer och språk sedan barnsben, men också en öppenhet gentemot människor vars innersta kärna uttrycker att det inte spelar någon roll om du är vit, brun, gul, svart, röd eller någon annan färg på den mångfaldiga skalan – du kan själv identifiera vem du egentligen är.

Och till alla er där ute som spricker av nyfikenhet för att veta ursprunget hos människor som enligt era mått inte ser svenska ut, var så vänliga och respektera det svar ni får. Vare sig personen i fråga svarar Norrtälje, Norrland, Nordkorea eller Nigeria har ni ingen rätt att ta ifrån honom eller henne sin identifiering.

Denna krönika har tidigare publicerats på Afropé

Rättfärdigandets logik

Gästinlägg av Robert Nilsson

ORLANDO. Pingstpastorn Stanley Sjöberg skriver följande i ett Facebookinlägg med anledning av massakern på gayklubben i Orlando:

“Gayrörelsen har nu en politisk makt som måste respekteras. Teologi, juridik, ekonomi och nästan allt styrs av homosexuella värderingar. Fortsätter “pride-kulturen” att provocera kommer det som hänt i Orlando att upprepas i stad efter stad, land efter land.”

En tid efter terrorattentatet på Utøya så skrev den sverigedemokratiske kommunpolitikern Eric Hellsborn på sin blogg:

“Om det inte funnits någon islamisering eller massinvandring hade det inte funnits något som triggade Behring Breivik att göra som han gjorde.”

Det är samma sorts kallhamrade cyniska logik bakom båda resonemangen – där skulden för det som skett flyttas från gärningsmannen eller den ideologiska kontext och normer som motiverade denne för att läggas på offren eller någon annan.

Antingen det är massinvandring eller provocerande Pride-kultur.

Hitler och nazisterna använde sig av samma sorts logik – det var judarna själva som bar ansvaret för Förintelsen och den slutgiltiga lösningen.

Logiken är livsfarlig – för den inte bara bekräftar gärningsmannens världsbild och syn på sig själv och dennes rättfärdigande av sina handlingar – utan också potentiella gärningsmäns diton.

Massmördare mördar oftast genom att inleda en förhandling med sin egen moral – en sorts förhandlingsprocess – där de hamnar i en sorts moralisk ”point of no return”. De hamnar till slut i slutsatsen att även om mord är moraliskt fel, så övervägs denna moraliska brist av det rätta i att handla för ett gemensamt bästa. Det gemensamma bästa kan vara nationen, folket eller guden eller något annat högre värde.

Att vi påfallande ofta – som i Breiviks fall – ser mordet omskrivet som ett självförsvar handlar just om att komma runt det moraliska dilemmat som mord är. Att handla i nödvärn är en moralisk klausul som funnits ända sedan antiken – en mycket gammal föreställning som idag är institutionaliserad i de flesta nationers lagar.

Logiken tillämpas för den placerar alla människor i ett sorts händelseförlopp som inte går att påverka. Händelseförloppet utlöses som en konsekvens av att en sorts naturlag – må det vara Gud eller någon annan abstraktion som nationen – och dess bestämda ordning har rubbats. Antingen genom att vara homosexuell eller vara av annan etnisk härkomst som i sin tur inte harmonierar med ordningen.

Men framförallt, och återigen, uttalandena bekräftar gärningsmännens – både gårdagens och morgondagens våldsverkares – världsbild och rättfärdigande.

Sexualiseringen och objektifieringen av svarta män

Krönika av Collins Luther Zola – tidigare publicerad på Afropé

”- Collins! Normen säger att jag som svensk ung kvinna skall skaffa mig en akademisk utbildning och gifta mig med en vit svensk välutbildad man med mycket pengar”. Så sa en vit svensk tjej jag dejtade en gång. Hon fyllde på en annan gång och sa att, ”- Fan jag tror att vid äldre ålder åker jag till Västafrika, Gambia, för att få sex. Jag tror aldrig att jag kommer bli lycklig med en vit akademiskt lagd man.” (År 2014 i Lund)

Svarta män - Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

År 2013 flyttade jag till Lund. Där var jag tillsammans med en tjej och i början var det inte många som visste om det. Vi valde att hålla tyst om det på grund av sportsliga skäl. Jag var ungdomstränare och hon spelade för seniorlaget på damsidan. Vi höll det hemligt för att undvika frågor och spekulationer om vem jag var och hur jag hade fått uppdraget. När det senare blev officiellt utåt blev människor runt i föreningen rätt så nyfikna. Hon fick en gång en fråga av sin lagkamrat rakt upp och ner: ”-Har din kille stor kuk?”. Hennes lagkamrat fick aldrig något svar. (År 2013 i Lund)

”- Vita män vet inte vad de skall göra i sänghalmen”. (Vit äldre kvinna i Malmö)

När jag som svart kille hör sådant här blir jag väldigt skrämd. När jag var yngre förstod jag mig inte på sexualiseringen och objektifieringen av oss svarta pojkar och män. Saker som jag fick veta och höra, när jag gick i skolan, var att man som svart man skulle vara väldigt välutrustad. När jag var yngre brukade mina klasskamrater försöka titta in i omklädningsrummet för att se om jag hade stor snopp, när jag spelade handboll samma sak.

Detta skapade förväntningar hos en själv. På det hade vi också hiphop och R’n’B-kulturens utveckling, på gott och ont. Det skall inte stickas under stol med att jag reproducerar denna bild av oss svarta män ibland och utnyttjar det. På det sätt jag har gjort det har varit att ibland om jag får frågan i vissa sammanhang så vill jag försvara att svarta män är mer välutrustade än vita män, istället för att faktiskt mena på att det är väldigt individuellt.

Tupac Shakur - Foto: Boo Rader

Alltså tidigt i ålder blev jag indoktrinerad av klasskamrater, lagkamrater och samhälle att min manlighet satt i att jag skulle ha en stor snopp och mitt sätt att som svart kille/man attrahera kvinnor, speciellt vita svenska tjejer/kvinnor som inte ”vill” eller inte attraheras av vita män. Återigen hamnade jag i en position där jag reproducerade detta genom att försöka bevisa att jag kunde ragga på svenska tjejer bäst.

Jag tror att ett stort problem med att sexualiseringen och objektifieringen av svarta män är på denna nivå handlar om att skönhetsideal har förändrats, givetvis på gott och ont.

Vi svarta män har en speciell särställning när det kommer till skönhet. Det har väldigt mycket att göra med musik, film och sportindustrin där det finns många framgångsrika män. Tupac Shakur, som är avliden idag, kommer för alltid förbli en sexsymbol med sitt androgyna utseende. Idris Elba med rötter ifrån Sierra Leone och Ghana  beskrivs ofta som drömmen av en afrikansk man med tydliga drag.

Idris Elba - Foto: Athena LeTrelle

Det sägs idag att många människor har olika preferenser. Jag har till exempel pratat med en del vita svenska kvinnor som jag vet föredrar att dejta svarta män. Oftast vill jag veta ifall det handlar om den sexuella bilden, tydligen är det inte det. Det säger de, men påvisar att preferenser till skönhet är vad den är. En annan gång fick jag höra att, ”- som svensk kvinna med större längd, större bak och större byst blir jag mer uppskattad och uppvaktad av svarta män än vita svenska män på grund av att jag inte uppfyller egentligen det västerländska skönhetsidealet en kvinna skall ha eller vara.” (År 2016 i Stockholm)

På detta vis vet jag inte om de här kvinnorna reproducerar sexualisering och objektifiering i så stor utsträckning, eller om det inte också handlar om vilka sociala konstruktioner som varit negativa, fast vi svarta män också har efterlevt, utvecklat och använt det till vår fördel inom dessa sociala konstruktioner, av många anledningar.

Jag låter det vara osagt och lämnar till er som läsare att fundera på det.

Mbote na bino

Collins Luther Zola

Denna krönika har tidigare publicerats på Afropé