Etikettarkiv: nationell identitet

Perspektiv: Gud kommer att döda er alla


I ett allt hårdare samtalsklimat blir våra identiteter skyttegravar snarare än utsiktsplatser, och det blir svårare och svårare att ta sig ur dem när vi en gång börjat gräva. Det händer även allt oftare att vi gräver ned varandra genom att tillskriva varandra ideologiska ställningstaganden, grundat på föga mer än enskilda uttalanden. Men måste det vara så?


En nära vän till mig berättade häromdagen om en händelse som utspelat sig på hans arbetsplats: En kollega hade varit ute på gården med en grupp barn (de arbetar inom skolväsendet). Ett av barnen hade, med anledning av kollegans huvudbonad, frågat om hon var muslim. “Nej, jag är kristen” svarade hon, varpå barnet funderade en stund och sedan replikerade: “Gud kommer att döda er alla”.

Det går att göra flera tolkningar av den här ordväxlingen. En del illvilliga, en del välvilliga. En del som lägger ansvaret på barnet/barnets familj, en del som lägger ansvaret på kollegan. Men det ordväxlingen kanske framförallt säger oss är att det finns skäl att arbeta på det här med integration, religionsfrihet och sekularitet. Detta oavsett om de sex orden uttalades med hat eller beklagan i rösten. Eller bara var ett konstaterande av religiösa fakta.

Muslimernas Gud är även de kristnas Gud, liksom judarnas. Alla deras tillbedjare är barn av Abraham. Syskon.

Abraham's Journey from Ur to Canaan, by József Molnár 1850
Abraham, patriarken, i en målning av József Molnár.

På ett sätt handlar det förstås om perspektiv: Vilken sida av Gud jag betraktar beror på var jag står, eller var i syskonskaran jag har min plats.

Identiteter

Nåväl. Det jag tänkte, när jag hörde min väns berättelse, var på de murar vi bygger upp endast med hjälp av våra identiteter. Att benämna sig – identifiera sig – som kristen är på ett sätt att avskärma sig från andra (religiösa) identiteter. En kristen är inte jude, inte muslim, inte ateist. Det är att säga “jag är inte som du, du är inte som jag. Vi är olika.” O-lika. På samma sätt drar jag en gräns i sanden när jag benämner mig som svensk. En svensk är inte norrman, inte grek, inte somalier. En svensk är i en del människors ögon inte heller jude eller same. Eller muslim. Gränsen är dragen. None shall pass.

En annan identitet, snarlik den sistnämnda, är “sverigevännen”. Då handlar det inte bara om identitet, ordet beskriver också en relation. Man är vän med Sverige. Mer vän med Sverige än med andra länder/nationer/identiteter. Vän med Sverige är inte vän med Syrien. Eller Afghanistan. Eller Islam. Än en gång den där gränsen, som både stänger ute och stänger in. Skiljer åt. Segregerar. Vad väljer man bort som sverigevän, som fortfarande finns där om man “bara” är svensk? Vilka relationer kapar man, som tål svenskheten men inte räcker för sverigevänskapen? Och vad får man istället?

Jag tänker också på klass. Arbetarklassen i sin kamp mot kapitalet och dess feta nackar. Även här gränser, dragna i fabriksgolvets oljiga smuts. En gång överklass, alltid överklass. Kan Jonas Sjöstedt bli statsminister utan att samtidigt förråda de väljare som satt honom på rikets tron? De ideal som fört honom dit? Är Stefan Löfvén svetsare eller statsminister? Är man född i Sölvesborg, måste man stanna i Sölvesborg då? Retoriska frågor såhär i valtider. Gåtor i mörkret.

Karta över Blekinge län

Man måste bestämma sig för vem man är

Identiteter handlade det om, ja. “Man måste bestämma sig för vem man är”, skrev jag en gång till en vän som satt i en rävsax och inte visste hur hen skulle komma ur den. Det gick väl sådär för den där vännen – ur en rävsax och i en annan – men jag tycker ändå det var ett bra råd. Det måste gå att beskriva sig själv som kristen, överklass, svensk och kanske t o m sverigevän utan att bygga mycket högre murar än att de blir trösklar – eller sådana där färister. Det finns alltid någon som inte gillar en – kanske oavsett hur lika eller olika man är.

Man måste bestämma sig för vem man är. Men också för hur viktigt det är att vara den man är i alla lägen. Och framförallt kanske man behöver tänka till på vilket sätt den man är skiljer sig från den man inte är. Låt mig förklara:

Att man är kristen betyder kanske inte i första hand att man inte är muslim, utan att man tror på Gud på ett annat sätt än en muslim.

Att man är svensk betyder kanske inte i första hand att man inte är iranier, utan att man känner sig mer hemma i en faluröd stuga med sjöutsikt än på ett café vid stranden till floden Zayandeh Rud.

Att man är överklass betyder kanske inte i första hand att man inte är arbetarklass, utan att man har en annan plats i produktionen.

Och att man är sverigevän betyder kanske inte i första hand att man inte är vän med invandrade, utan att man är mån om att bevara den bild av Sverige man trivs med och känner igen från sin barndom.

Och det är förstås tvärtom också. Att vara muslim, iranier, arbetarklass eller vad-det-nu-heter-när-man-inte-är-sverigevän behöver inte betyda att man står på andra sidan av en ogenomtränglig mur och kastar förolämpningar över den. Det är bara ett annat perspektiv.

Mitt i en valkampanj som framförallt handlat om att bygga murar mellan grupper av människor kan det vara en nyttig tanke att hålla i huvudet. Bara för att vi tycker olika, är vi inte olika. Det är ingen mänsklig essens som skiljer oss åt, bara mänskliga perspektiv. Olika förutsättningar ger olika sätt att se på saker, olika prioriteringar, olika sätt att uttrycka sig på.

olika perspektiv
Illustration: PierLeb (Wikimedia user)

Så, för att återkoppla till det lilla barnet, som ju sannolikt hade djupt religiösa föräldrar och som antagligen hade lärt sig att de tillhör Guds utvalda folk och att alla som inte tror på Gud (på rätt sätt) kommer att dö. Det är ett perspektiv. Och som sådant är det – om än otrevligt att få höra – odramatiskt, ofarligt och oviktigt. Det viktiga är att det inte hindrar barnet och min väns kollega att mötas och skapa en (professionell) relation.

Skifta perspektiv, skifta identitet

Jag känner förresten en före detta nazist. Hen var medlem i Nationalsocialistisk Front innan hen gick över till Svenska/Nordiska Motståndsrörelsen för att sedermera hoppa av och lämna miljön helt och hållet. I samband med att jag började skriva den här texten frågade jag hen om hen såg sig som nationalsocialist/nazist under de här åren. Det dröjde ett tag innan hen svarade (det är kanske ingen fråga man går och väntar på att besvara). Kanske ville hen inte? Men efter ett par dagar plingade det till i telefonen:

“Både ja och nej, men mest nej. Kände redan från början att det här inte var jag.”

“Inte jag”. Samtidigt: En uniform hen valde att bära, domar för våldsbrott begångna i nationalsocialismens namn, fängelsevistelser och broar brända så grundligt att de aldrig kan byggas upp igen.

Idag är det lätt att ta ställning av misstag. Det är nästan som att det sker utan att man själv avsett det. Höja sin röst för eller emot invandring och få en röd eller brun stämpel i pannan. I ett sådant klimat är det viktigare än någonsin att möjligheten att ändra sig inte försvinner. Att inte fångas i NMR, bara för att “en gång nazist, alltid nazist”. Eller en gång muslim, alltid muslim.

Idag måste vi påminna oss själva och varandra om att identiteter framförallt handlar om perspektiv. Och perspektiv kan förändras. Så även vi.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Är den femtiofjärde generationens invandrare riktiga svenskar?


Det finns en förkärlek för att utifrån exklusivitet definiera svenskhet, och vilka som är svenskar. För många av oss är det väldigt viktigt att definiera svenskar just genom att i samma andetag definiera icke-svenskar. Begreppen ”ras”, jord och blodsband dikterar hos alltför många, fortfarande definitionen svenskhet.


Frågeställningen i rubriken ovan är naturligtvis absurd. Grotesk. Men blir den mer rimlig om vi talar om trettionde generationens invandrare? Inte? Tionde generationen då? Ok vad sägs om andra eller tredje generationens invandrare? JO! Då, plötsligt, har frågeställningen förvandlats till ett helt normalt språkbruk.

Eller känns det först olustigt om du tänker på att kronprinsessan Victoria och hennes dotter Estelle också hamnar i de kategorierna?

Vad vi som har en eller två utrikesfödda föräldrar eller far- och morföräldrar tycker eller har att säga om den saken tas givetvis inte med i beräkningen. Vi är likt insekter under förstoringsglas under en lektion i naturvetenskap på gymnasiet, föremål för debatt, granskning och analys. Vilka är ”vi”? Vad utmärker ”oss”? Vad skall man kalla ”oss”?

ray-pupedis-ii

Och nej den frågan ställs inte till oss utan till samhället i allmänhet som ofta talar om oss som om vi vore nyfödda barn som mest tittar på debatten och inte behöver tillfrågas.

Vi har fått en kollektiv benämning som vi förutsätts sätta på oss själva. Om vi förutsätts göra något alls i sammanhanget.

Låt oss så vända på definitionen och titta på en person som reservationslöst svensk.

Invandrad till Sverige från mammas mage

nyforlost-mor-och-baby-md-mossa

En person som föds i Sverige, får svenskt medborgarskap och har två svenska medborgare som i sin tur är födda i Sverige?

Svensk.

En person som föds i Sverige och har en förälder som är svensk medborgare och en som inte är det?

Svensk, men inte riktigt, utan även ”andra generationens invandrare”.

En person som föds i Sverige och har två föräldrar som är svenska medborgare, men den ena är inrikesfödd och den andra är utrikesfödd?

Svensk, men inte riktigt, utan även ”andra generationens invandrare”.

Thabo kramar om Karin

Författaren till denna artikel kramar om sin kusin

En person som föds i Sverige och har två föräldrar som är svenska medborgare och födda i Sverige, men en eller flera av föräldrarna till barnets föräldrar är utrikesfödd?

Svensk, men inte riktigt, utan även ”tredje generationens invandrare”.

Hur kan man invandra i flera generationer? Hur kan en person som föds ur sin mammas mage på ett svenskt sjukhus och omedelbart får svenskt medborgarskap anses vara svensk utan reservationer, samtidigt som en annan person som föds ur sin mammas mage på ett svenskt sjukhus och omedelbart får svenskt medborgarskap, inte benämnas som svensk?

Eller för den delen, hur kan en person som föds utomlands men omedelbart beviljas svenskt medborgarskap, eftersom personen har två svenska föräldrar som i sin tur har föräldrar som är födda till svenska medborgare ses som svenskar utan reservationer, samtidigt som en person född i Sverige med minst en utrikesfödd förälder eller far- och morförälder, inte ses som svensk utan reservationer?

”Invandrare” är ett substantiv, härlett ur verbet ”invandra”, det vill säga en definition av en människa utifrån vad denne gör. Att födas i Sverige och inte minst med en omedelbar och absolut rätt att vistas här resten av livet, rösta och genom medborgarskapet kvalificera sig för alla offentliga anställningar, inte vara svensk utan reservationer?

Och exakt vad säger och exakt vem anser sig ha rätt att sätta en viss gräns i generationer för att reservationslöst betrakta en nu livs levande människa som svensk, utan några förbehåll?

Tjugonde generationens inföding?

06d7c195-c170-4103-bcc6-1d9c0d43b169_320

Vad händer om vi vänder på resonemanget? Låt oss rent hypotetiskt glömma att ordet svensk aldrig har existerat. Låt oss ersätta ordet svensk med ordet ”inföding”. Känns det bra? Blir det bättre av att rent sakligt hävda att ordet ”inföding” påtalar att en person är ”född i landet”?

Är du en femtiofjärde generationens inföding? Eller kanske bara ”första generationens inföding”? Eller tredje eller femte eller tionde?

Kan det vara så att just du som läser detta aldrig någonsin har fått din anknytning till Sverige ifrågasatt, att du ens har reflekterat i de här banorna? Din etnicitet och nationalitet skall självklart inte ifrågasättas, men du skall lika självklart ifrågasätta och benämna andras nationella och etniska identitet bara för att du behagar det?

Är nationella identiteter odelbara och måste de enbart sammanträffa, dessutom helt och hållet, med din etniska och kulturella identitet? Är det ett nollsummespel?

Konstitution och medborgarskap som både etnisk och nationell identitet

Självklart kanske du kommer på att länder som USA har en överlag helt annan syn och åtskillnad mellan nationell identitet och etnisk identitet. En befolkning som huvudsakligen består av ättlingar till immigranter från hela världen och som därefter har blandats kan självklart inte göra samma enkla definition mellan nationell och etnisk definition.

boston_massacre_03-05-1770_-_nara_-_518262-998x658
Teckning av brittiska soldaters eldgivning mot civila i Boston, känd som ”The Boston Massacre”. Den svarte mannen Chrispus Attucks var den förste mannen som dödades av brittiska trupper under den amerikanska revolutionen. Hade han överlevt hade han saknat laglig rätt att bli amerikansk medborgare eller ens betraktas som ”amerikan”.

Även om såväl svarta amerikaner, som amerikaner direkt härstammande från landets ursprungliga befolkning, länge exkluderades från amerikanskt medborgarskap och inte ens kallades för amerikaner av majoritetsbefolkningen.

USA är därtill ett land som definierar sig och existerar i egenskap av sin konstitution. Konstitutionen är ett legalt dokument, ett avtal som författats och undertecknat. Det samma gäller numera åtskilliga andra länder i praktiskt taget hela Sydamerika och även stora delar av Afrika och Asien.

55919-47733
Det amerikanska riksvapnet från 1789 med mottot ”E Pluribus Unum” – latin för ”Av många, en”.

Sverige fanns däremot långt innan vårt land fick några konstitutioner eller andra nerskrivna lagar och värderingar som på något sätt definierade vårt land från ett annat. Så långt är Sverige likt de flesta andra länder och skiljer sig inte från exempelvis dagens Egypten eller Kina, vilka har existerat i tusentals år om än under varierande namn och styrelseskick.

Men kan det vara etniciteten svenskar som måste sammankopplas till Sverige?

Sverige – en forntida ö i ett hav av migration

traderoutemap-300x173

Även här utgör merparten av världen ett motbevis. Gambianer definierar sig regelbundet som gambianer och blir inte mindre av etniciteterna wolof, mandinka eller fulani för det. De blir både och.

Senegaleser definierar sig regelbundet som senegaleser och blir inte mindre av etniciteterna wolof, mandinka eller fulani för det. De blir både och.

Schweizare definierar sig regelbundet som schweizare men blir inte mindre fransktalande, tysktalande, italiensktalande eller rätoromansktalande för det.

yugo3

Pashtuner i Afghanistan eller Pakistan är lika mycket pakistaner och afghaner som de fortfarande är pashtuner. Bengaleser i Indien eller Bangladesh är lika mycket indier och bangladesher som de fortfarande är bengaleser.

Många italienare i norra Italien är blonda och har mycket ljus hy och med en kultur som skiljer sig från exempelvis södra Italien, där såväl språk, utseende och kultur kan skilja sig väldigt mycket åt.

Kort sagt är det absolut överlägset mest normala i hela världen att nationell och etnisk definition kan samexistera, samtidigt som den ena inte är beroende av den andra. Så har fallet varit i praktiskt taget hela världen i tusentals år.

Och är homogenitet en förutsättning för en någorlunda fredlig samexistens? Tja, du kan fråga dig vad de relativt homogena tyskarna under 1600-talets trettioåriga krig, eller somalierna under landets nutida trettioåriga krig, har att säga om det.

I motsatt riktning kan vi konstatera att det etniskt och kulturellt mycket heterogena Schweiz eller Lesotho kunnat leva utan några etniska motsättningar att tala om, i flera sekler.

I motsatt riktning är Sverige, som visserligen alltid har haft mindre inslag av andra etniciteter, ett land med den mycket ovanliga egenskapen, att fram tills nyligen vara mycket etniskt homogen. Tills nyligen har de flesta människor i Sverige med koppling till migration, velat ta sig härifrån. inte hit.

Sverige och svenskarna har till skillnad från merparten av övriga världen inte haft otaliga folkvandringar och invasionskrig som bidragit till befolkandet av vårt land. De germanska svendjebönder som börja befolka det som kom att bli Sverige, vandrade hit under bronsåldern, för cirka 2 500 år sedan. Förutom små rännilar av invandring sedan dess, var Sverige och svenskarna relativt oinfluerade av andra etniciteter.

Det är först under de senaste decennierna, med hjälp av tåg, bil och flygplan, som Sverige har sällat sig till majoriteten av påtagligt heterogena länder.

Ett etnokulturellt yrvaket Sverige börjar plötsligt brottas med att definiera sig självt och sitt folk på grund av förändringar som merparten av planetens befolkning, med en betydligt mer konfliktfylld tillvaro, har klarat av sedan årtusenden eller åtminstone århundraden tillbaka.

Kan det vara förklaringen till paradoxen att vi i ett sådant land som sätter en sådan stolthet i att finna gemenskap, motverka intolerans, rasism och främlingsfientlighet, så sent som år 2018 så hårt håller fast vid monoetniska och monokulturella grunder för definitionen av nationalitet?

Varför föreställer vi oss annars att ”likadana” måste vara ett så strängt och exkluderande kriterium för att vara ”samma”?

Kan vi inte ta bort de sista resterna av ”ras”, jord och blodsband till vår svenskhet?

Och undrar du vad du skall kalla människor i Sverige om du vill härleda att de har ett ursprung som inte enbart är svenskt? Varför inte kalla dem för människor med ”utländskt ursprung i familjen”?

När skall vi klara av att uttrycka en underförstådd reservation för svenskheten hos människor som har fötts här, blivit svenska medborgare direkt och levt hela vårt liv här? När skall det bli lika självklart att kalla dem för svenskar och samtidigt kunna se att de människorna samtidigt kan vara så mycket annat, utan att det ena påverkar det andra?

Dagens politiska utveckling ser ut att skjuta upp dagen då vi utan att tveka kan tala om ”oss svenskar” utan att samtidigt definiera ”de där andra som inte riktigt är som oss”.

Och till alla er som tror att ni behöver någon form av ”godkännande” från merparten av Sveriges övriga befolkning att definiera er som svenskar, vill jag säga. Be inte om det du har rätt till. Ta dig den rätten oavsett vad andra tycker och tänker!

Hur skall vi någonsin kunna tala ärligt om integration, om vi är ett folk som fortfarande till så stora delar kämpar för att definiera svenskhet som tillhörande en exklusiv klubb för de med ”rätt ursprung”?

En särskild hälsning till Ann Heberlein: Ja, jag är beredd att döda och dö för Sverige.

Thabo på övning med Svea Livgarde i Stockholm - våren 1997

Je suis un globaliste

I det politiska samtalet kan dynamiken mellan ytterligheter verka som ett medel för konstruktiv utveckling och ett sätt att omfatta en stor del av ett lands befolkning. Men samtalet kan också landa i destruktiv polarisering och en känsla av utanförskap för den grupp som upplever sig stå vid sidan av det rådande samhällssystemet.

Huruvida den skiljelinje vi idag kan se mellan t ex nationalister och s k globalister är en konsekvens av att det politiska samtalet nu rör sig ovant längs en annan värdeskala än den klassiska höger/vänster-skalan eller om det är en medveten strategi från de absoluta ytterkanterna är svårt att svara på. Däremot bör det stå klart för de flesta att så länge vi uppfattar den här dynamiken som en absolut dikotomi, kommer samhällsutvecklingen att stå stilla och sakta falla sönder. Så vad är det som skiljer de två sidorna åt?

Nationalism och globalism

Förenklat kan man säga att nationalisten menar sig värna den gemenskap och kultur som hen uppfattar råder (eller bör råda) inom en given nation och förespråkar en hög grad av ekonomisk och praktisk självförsörjning, medan globalisten istället omfamnar en slags världsomspännande (global) gemenskap och kultur där vi samarbetar – ekonomiskt och praktiskt – över nations- eller statsgränserna. Och båda har vi alltså lika svårt att förstå varandra i det rådande samtalsklimatet.

Den lilla gemenskapen inom nationen uppfattas lätt av globalisten som isolationistisk och xenofob. Globalisten förstår inte nationalistens behov av eller längtan efter ett tydligt markerat “Hemma”, där saker står på sin plats och livet går sin gilla gång som det alltid gjort och kommer att fortsätta göra det. Globalisten får istället klaustrofobi av det hen uppfattar som ett alltför begränsat rörelseutrymme och en tilltagande syrebrist då alla fönster mot omvärlden ter sig stängda och täckta av ogenomtränglig, ljusgrå imma.

Den stora, globalistiska gemenskapen ses förstås på med lika skeptiska ögon av nationalisten. Hen ser inget att hålla fast vid; inga kulturella eller på andra sätt gemenskapliga markörer någonstans. Nationalisten förstår inte globalistens längtan efter ett i princip oändligt rörelseutrymme, där var hen än lägger sin hatt är hen hemma och där varje tradition är möjlig att anpassa efter rådande omständigheter eller behov och där varje dag är ny, utan misstänker att allt bara är en intrikat bluff – en konspiration, rentav. Någonstans bakom kulisserna måste väl ändå någon hålla i trådarna? Vem styr t ex EU? Egentligen?

Försvunnen gråzon

I denna nya kartbild och denna skarpt dragna, dikotomiska gräns, försvinner som vanligt gråzonen – det befriande ingenmansland där man kan vara, om inte både och, så åtminstone lite av varje. Och där de flesta av oss faktiskt rör oss dagligen.

Ty även den mest hårdnackade nationalist behöver faktiskt glänta på dörren emellanåt, om så bara för att släppa in lite frisk luft och få lite sol i ansiktet. Hen behöver – för att inte bli galen i sin nationella ensamhet i sitt “Hemma” – ge sig ut i omvärlden och träffa andra människor. Höra andra röster. Se att världen fortfarande existerar därute, även om hen vill ha lite till inget med den att göra.

Och även jag, i min globalistiska eufori, behöver – även om jag hatar att erkänna det öppet – ha ett sånt där litet “Hemma” att krypa in i lite då och då. Där jag för en stund kan stänga dörren och fönstren och där allt luktar bekant och kudden är sval och mjuk. Där samma sak serveras till frukost varje morgon och jag i mitt andrum kan ladda batterierna inför ännu en period ute i globalismens virvlande karusell.

En gång för inte så länge sedan stod jag längs med höger/vänster-skalan, strax till vänster om mitten enligt min egen uppfattning (ibland strax till höger, skall erkännas). Sedan knuffades jag allt längre ut till vänster och befinner mig nu, enligt de som står för knuffandet, längst till vänster och blickar ut över en blodröd dödskommunistisk avgrund medan allt bakom mig är ett blåbrunt, hotfullt mörker. Själv är jag dock rätt säker på att jag fortfarande står där, strax till vänster om mitten. Jag har i alla fall inte ändrat åsikter nämnvärt sedan det där knuffandet började. Snarare är det landskapet som förändrats omkring mig.

Vem och vad är jag?

Min identitet som “strax till vänster om mitten” (eller var jag nu befinner mig) har nämligen förlorat i betydelse, jämfört med min påklistrade identitet som “globalist”. Kenan Malik uttrycker det väl när han skriver att “the question many people ask themselves has shifted from ‘In what kind of society do I want to live?’ to ‘Who are we?’. Det vill säga att de tidigare höger/vänster-frågorna, som framförallt handlade om saker som samhällsordning, människosyn och fördelning av medel, nu ser sig omsprungna av frågor som istället kretsar kring just identitet och identitära faktorer som etnicitet eller kultur.

Frågan om identitet handlar om vem jag är. Vad tycker jag? Vad tänker jag? Vad vill jag? Vilka värderingar bär jag på – är de svenska, västerländska, universella? Det handlar om att skapa och upprätthålla en självbild som är möjlig att foga in i ett samhälleligt sammanhang. För att knyta an till Maliks påstående ovan kan man säga att istället för att reagera på upplevda brister i samhället genom att protestera mot dem och aktivt söka få till en ändring, så slår vi knut på oss själva i en hopplös strävan efter att anpassa oss till ett samhälle som i allt mindre utsträckning verkar vara anpassat till oss.

Den närliggande identitära frågan handlar istället om vad jag är. Begreppet ”indentitär” har sitt ursprung i den franska extremhögern och handlar i det här fallet om hur självbilden utgår från faktorer som plats, historia, tradition (”a place, a history and a tradition” -Malik) men inte så mycket från värderingar. Och här svarar alltså nationalisten med ett ord som “svensk”, medan globalisten i sin ände av det identitära spektrat istället utbrister ett glatt “världsmedborgare!” Men vad är en svensk? Och vad är en världsmedborgare?

Emedan vi genast skärskådar, vänder och vrider på de epitet vi ges av andra (inte minst av våra meningsmotståndare), reflekterar vi alltför sällan över innebörden i de epitet vi ger oss själva.

Att se sig i spegeln

Den nationalistiska/identitära självbilden handlar alltså inte så mycket om vem-frågan; mina värderingar. Detta trots ett nästan oavbrutet tjat om just (svenska) värderingar från alla håll – och inte bara från uttalade nationalister: Stefan Löfven sade t ex med bestämdhet i rösten att ”i Sverige hälsar man på varandra. Man tar både kvinnor och män i handen” den där gången när Yasri Khan valt att hälsa på annat sätt.

Men värderingar (svenska eller ej) har alltså mindre betydelse för nationalistens identitet som svensk än vad det ger sken av. Värderingarna säger kanske något om vem hen är, men det som gör nationalisten ”svensk” handlar istället mer om det där ”Hemma” jag nämnde ovan; en plats, en historia och de traditioner som rituellt kopplar samman de två förstnämnda.

Och globalisten då? Hen som saknar plats, förkastar historien och hittar på sina traditioner efterhand? Vem eller vad är hen? Kanske är globalisten den där känslomänniskan som brukar fnysas åt i termer om ”godhetsapostel” och dylikt, och som i ohöljd fräckhet bara står upp för Sverige när det passar hen? Ja, kanske är det så. Eller så kan globalisten – i egenskap av just globalist – unna sig att nyansera sin bild av Sverige och göra val utifrån sina egna värderingar, utan att det skadar

Jag kan t ex hylla det Sverige som står upp för mänskliga rättigheter och gör sitt bästa för att vara en humanitär förebild när flyktingströmmarna ökar, men jag kan också kritisera samma Sverige för att det privatiserar allmännyttan och står handfallet inför hur det ska förhålla sig inför fenomenet återvändande IS-soldater (eller militanta nazister som krigat i Ukraina), men återigen stolt vifta med flaggan för jämställdhetsarbetet och dess roll i det internationella miljöarbetet och (fortfarande samtidigt) slå näven i köksbordet och förbanna den flathet och resursbrist som låtit kriminaliteten blomma i redan utsatta områden.

Vi behöver mötas

För vi är ju också så mycket mer, vi människor, än bara svenskar eller världsmedborgare, nationalister eller globalister. Jag själv är även pappa, hårdrockare, skivsamlare, filmnörd, pedagog, författare, fotograf, skäggig, lat, öldrickare… Och konstigt vore det väl om jag inte på någon enda punkt skulle vara detsamma som nationalisten på andra sidan skiljelinjen? Konstigt vore det om vi inte kunde mötas någonstans. För mötas behöver vi. Vi kan inte fortsätta knuffa varandra åt höger och vänster. Till slut ramlar någon ner i ett av dödskommunismens GULAG eller ett högerextremt dödsläger, och då är allt redan försent.

Den självpåtagna uppdelningen av människor som antingen nationalister eller globalister (eller vilka termer man nu föredrar) går inte längre att nonchalera. Jag kan skrika mig blå angående min mittenposition på höger/vänster-skalan. Det som idag betyder något i det politiska samtalet är ändå var jag menar mig stå på den där andra skalan. Och även där vill jag tro att jag står strax till vänster om mitten. Lite närmare globalisten än nationalisten, förvisso, men inte så långt bort att vi inte kan nå varandra. Inom räckhåll för kompromisser. Om vi vill.

Je suis un globaliste. Ich bin ein globalist. Jag är globalist. Men jag kommer hem igen till jul. Och jag är inte rabiat, jag firar midsommar.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor

SD ljuger om sin politik

Sverigedemokratiska politiker har en förmåga att mörka, släta över, försköna och fara med osanning.

För ett par dagar sedan kom en kortare tweet-rant från SD:s starkaste kvinnliga profil Paula Bieler, talesperson i jämställdhets-, integrations- och familjefrågor. (Hela tråden går att finna här)

Vän av ordning vill påstå att det är en lögn att hävda att SD är det parti som struntar i var någon är född eller har sin bakgrund. Det är hela kärnan i partiets ideologi och är det som ger partiet dess särställning, och som är en av anledningarna till att de har vuxit sig så stora som de är idag.

Vill SD ge flyktingar en fristad? Nej, de har en nollvision på flyktinginvandring.

Ja, SD siktar ju på 100%-ig assimilering, inte integration. Inte bara invandrare ska assimileras, utan också de svenskar som har fel syn på ”svenskhet” ska assimileras. Bieler avslutar denna tweet med ”Vi är det parti som vill göra det möjligt. På riktigt”. Tweeten ger en fadd eftersmak då vi vet hur det ska gå till. SD hävdar att invandrare bör lämna sin kulturella identitet och anamma det de vidhåller är en ”svensk” kulturell identitet. Annars kan en människa inte assimileras. SD har inte någon integrationspolitik, då de anser att det inte behövs. Det går tydligen inte att ha två olika kulturella identiteter. Jag ser dagligen många exempel i min omgivning och i samhället där det funkar finfint att vara dubbel i sin kulturella identitet: ”svensk” OCH ”serb”, eller ”svensk” OCH ”irakier”, eller ”svensk” OCH ”chilenare”.

Jag kan inte se något annat än att detta rör sig om röstfiske från Paula Bieler. Hon försöker med alla till buds stående medel attrahera fler väljare, i detta fall kvinnliga invandrare. Det är oärligt, lögnaktigt och vilseledande. SD skyr sällan några medel i sin maktfullkomlighet. Till varje pris ska propagandan ut, oavsett om det är sanning eller lögn.

Att tro på att Sverigedemokraterna inte skulle bry sig om var någon är född eller har sin bakgrund vore lika naivt som att tro på att Vänsterpartiet inte skulle bry sig om att vård, skola och omsorg privatiseras eller att Moderaterna inte skulle bry sig om att skatterna höjs.

Hjulet och rädslan för det okända

Krönika av Polimasaren

Mångkulturen började redan när vi uppfann hjulet och kunde förflytta oss på ett helt annat sätt än förr. I takt med att kraften bakom hjulet utvecklades kunde vi människor förflytta oss allt snabbare mellan plats A och plats B. Nu har även plats C och plats D blivit avreseorter respektive resmål. Platser har, med nya färdsätt, fått kortare avstånd mellan sig. Visst, förändringen har i och för sig skyndats på något då rörligheten mellan kontinenterna avsevärt har ökat och tidsrymden för förflyttningen blivit marginell. Trots detta känner vi rädsla inför människor från andra sidan jorden när vi har 151 TV-kanaler där människor från andra kulturer flimrar förbi på var och varannan bildruta, och när du kan bli vän med och prata i realtid med någon vilt främmande människa 1000 mil härifrån om precis vad som helst.

Det okända i mångkulturen kan te sig lika okänt som de miljöer man träffar på som nyfödd. Ett barn kan vara skrämt när hen får åka bil för första gången, men andra gången går det lättare. En vuxen människa vet farorna med att åka bil, men vet även att risken att det ska hända något är väldigt liten. Vad är det då vuxna blir rädda för och var är ursprunget för den rädslan? Det okända? Det okända finns där överallt för dom att göra känt bara viljan finns där. Återigen, barn har lyckats med det. Barn är nyfikna och provar sig fram.

Är rädslan i sig själv något som framkallar än mer rädsla? Kan det vara så att rädslan för vad man till en början tycker är främmande kan hamna i en ond cirkel? Fobier ska med rätt kunskap kunna botas relativt lätt. Kan man bryta denna cirkel med att utsätta sig för det man är rädd för från början, så ska det kunna gå att övervinna den rädsla som egentligen inte borde finnas där. Sympatier för främlingsfientliga partier är mindre på orter som t ex Stockholm där majoriteten av de människor som bor där utsätts för det mångkulturella. Det finns undantag och det är högre upp i landet. Där är arbetarrörelsen väldigt stark fortfarande om man jämför med resten av landet. I en stark arbetarrörelse kan man söka sin identitet och inte i nationen som är något som det pratas om i kretsar där rädslor för det okända och avog mot mångkultur existerar. Att kunna känna sig hemma som arbetare tillsammans med andra arbetare kan för många vara en starkare identitet än att basera på sin nationella identitet. Man har mer gemensamt med en annan arbetare på hemorten än med någon som man enbart delar epitetet ”svensk” med.

6707773257_2b77c0cdb8Rasist är inget man föds till, det är något man lär sig att bli och att vara rasist är något man väljer att bli är två talesätt som använts mer och mer. Det sägs att barn föds utan fördomar, men att de lär sig det under sin uppväxt. Kommer rasismen och rädslan för det okända från föräldrar, andra vuxna förebilder eller kompisar? Som sagt var, vuxna har ett val och då inte bara att välja att tänka rasistiskt själv utan även att föra vidare sina främlingsfobier till sina barn. Föräldrar vill inte lära sina barn andra skadliga beteenden, men rasism verkar går bra. Är det så att man inte märker att man börjar tänka i rasistiska tankar så att då man blivit ”fullblodsrasist” kan man vara så indoktrinerad av det tankesättet att det gör att man märker inte av att man sprider rasism till sina barn?

Vad gör man när man kommer på sig själv att tänka en rasistisk tanke? Jag är ganska säker på att förr eller senare så känner man på sig att ”Oj, detta var rasistiskt, detta var inte rätt”. Rasism är så pass diskuterat i samhället så alla har nog någonstans i bakhuvudet vart gränsen går. Det är när man får frågan av sig själv om man vill tänka i dessa banor som egentligen avgör om man är rasist eller enbart har rasistiska fördomar. Ett exempel är försvarandet av att använda sig av ordet ”n*-boll” på en bakelse när man vet att andra människor kan ta illa upp av det ordet är skillnad mot att vid ett tillfälle råka säga det när man är på fiket. Det finns många andra.

Kan man bli fördomsfri? Väljer man att försöka göra något åt sitt tänkande eller är man någon som anser sig redan vara ickerasistisk och tror att man kan bli helt fördomsfri kan man vara illa ute. Jag tycker att den som anser sig vara utan fördomar är farlig. Fördomar är något vi har allihopa, mer eller mindre, och det måste vi erkänna för oss själva. Det är vad vi gör åt dem som är frågan.