I ett allt hårdare samtalsklimat blir våra identiteter skyttegravar snarare än utsiktsplatser, och det blir svårare och svårare att ta sig ur dem när vi en gång börjat gräva. Det händer även allt oftare att vi gräver ned varandra genom att tillskriva varandra ideologiska ställningstaganden, grundat på föga mer än enskilda uttalanden. Men måste det vara så?
En nära vän till mig berättade häromdagen om en händelse som utspelat sig på hans arbetsplats: En kollega hade varit ute på gården med en grupp barn (de arbetar inom skolväsendet). Ett av barnen hade, med anledning av kollegans huvudbonad, frågat om hon var muslim. “Nej, jag är kristen” svarade hon, varpå barnet funderade en stund och sedan replikerade: “Gud kommer att döda er alla”.
Det går att göra flera tolkningar av den här ordväxlingen. En del illvilliga, en del välvilliga. En del som lägger ansvaret på barnet/barnets familj, en del som lägger ansvaret på kollegan. Men det ordväxlingen kanske framförallt säger oss är att det finns skäl att arbeta på det här med integration, religionsfrihet och sekularitet. Detta oavsett om de sex orden uttalades med hat eller beklagan i rösten. Eller bara var ett konstaterande av religiösa fakta.
Muslimernas Gud är även de kristnas Gud, liksom judarnas. Alla deras tillbedjare är barn av Abraham. Syskon.
På ett sätt handlar det förstås om perspektiv: Vilken sida av Gud jag betraktar beror på var jag står, eller var i syskonskaran jag har min plats.
Identiteter
Nåväl. Det jag tänkte, när jag hörde min väns berättelse, var på de murar vi bygger upp endast med hjälp av våra identiteter. Att benämna sig – identifiera sig – som kristen är på ett sätt att avskärma sig från andra (religiösa) identiteter. En kristen är inte jude, inte muslim, inte ateist. Det är att säga “jag är inte som du, du är inte som jag. Vi är olika.” O-lika. På samma sätt drar jag en gräns i sanden när jag benämner mig som svensk. En svensk är inte norrman, inte grek, inte somalier. En svensk är i en del människors ögon inte heller jude eller same. Eller muslim. Gränsen är dragen. None shall pass.
En annan identitet, snarlik den sistnämnda, är “sverigevännen”. Då handlar det inte bara om identitet, ordet beskriver också en relation. Man är vän med Sverige. Mer vän med Sverige än med andra länder/nationer/identiteter. Vän med Sverige är inte vän med Syrien. Eller Afghanistan. Eller Islam. Än en gång den där gränsen, som både stänger ute och stänger in. Skiljer åt. Segregerar. Vad väljer man bort som sverigevän, som fortfarande finns där om man “bara” är svensk? Vilka relationer kapar man, som tål svenskheten men inte räcker för sverigevänskapen? Och vad får man istället?
Jag tänker också på klass. Arbetarklassen i sin kamp mot kapitalet och dess feta nackar. Även här gränser, dragna i fabriksgolvets oljiga smuts. En gång överklass, alltid överklass. Kan Jonas Sjöstedt bli statsminister utan att samtidigt förråda de väljare som satt honom på rikets tron? De ideal som fört honom dit? Är Stefan Löfvén svetsare eller statsminister? Är man född i Sölvesborg, måste man stanna i Sölvesborg då? Retoriska frågor såhär i valtider. Gåtor i mörkret.
Man måste bestämma sig för vem man är
Identiteter handlade det om, ja. “Man måste bestämma sig för vem man är”, skrev jag en gång till en vän som satt i en rävsax och inte visste hur hen skulle komma ur den. Det gick väl sådär för den där vännen – ur en rävsax och i en annan – men jag tycker ändå det var ett bra råd. Det måste gå att beskriva sig själv som kristen, överklass, svensk och kanske t o m sverigevän utan att bygga mycket högre murar än att de blir trösklar – eller sådana där färister. Det finns alltid någon som inte gillar en – kanske oavsett hur lika eller olika man är.
Man måste bestämma sig för vem man är. Men också för hur viktigt det är att vara den man är i alla lägen. Och framförallt kanske man behöver tänka till på vilket sätt den man är skiljer sig från den man inte är. Låt mig förklara:
Att man är kristen betyder kanske inte i första hand att man inte är muslim, utan att man tror på Gud på ett annat sätt än en muslim.
Att man är svensk betyder kanske inte i första hand att man inte är iranier, utan att man känner sig mer hemma i en faluröd stuga med sjöutsikt än på ett café vid stranden till floden Zayandeh Rud.
Att man är överklass betyder kanske inte i första hand att man inte är arbetarklass, utan att man har en annan plats i produktionen.
Och att man är sverigevän betyder kanske inte i första hand att man inte är vän med invandrade, utan att man är mån om att bevara den bild av Sverige man trivs med och känner igen från sin barndom.
Och det är förstås tvärtom också. Att vara muslim, iranier, arbetarklass eller vad-det-nu-heter-när-man-inte-är-sverigevän behöver inte betyda att man står på andra sidan av en ogenomtränglig mur och kastar förolämpningar över den. Det är bara ett annat perspektiv.
Mitt i en valkampanj som framförallt handlat om att bygga murar mellan grupper av människor kan det vara en nyttig tanke att hålla i huvudet. Bara för att vi tycker olika, är vi inte olika. Det är ingen mänsklig essens som skiljer oss åt, bara mänskliga perspektiv. Olika förutsättningar ger olika sätt att se på saker, olika prioriteringar, olika sätt att uttrycka sig på.
Så, för att återkoppla till det lilla barnet, som ju sannolikt hade djupt religiösa föräldrar och som antagligen hade lärt sig att de tillhör Guds utvalda folk och att alla som inte tror på Gud (på rätt sätt) kommer att dö. Det är ett perspektiv. Och som sådant är det – om än otrevligt att få höra – odramatiskt, ofarligt och oviktigt. Det viktiga är att det inte hindrar barnet och min väns kollega att mötas och skapa en (professionell) relation.
Skifta perspektiv, skifta identitet
Jag känner förresten en före detta nazist. Hen var medlem i Nationalsocialistisk Front innan hen gick över till Svenska/Nordiska Motståndsrörelsen för att sedermera hoppa av och lämna miljön helt och hållet. I samband med att jag började skriva den här texten frågade jag hen om hen såg sig som nationalsocialist/nazist under de här åren. Det dröjde ett tag innan hen svarade (det är kanske ingen fråga man går och väntar på att besvara). Kanske ville hen inte? Men efter ett par dagar plingade det till i telefonen:
“Både ja och nej, men mest nej. Kände redan från början att det här inte var jag.”
“Inte jag”. Samtidigt: En uniform hen valde att bära, domar för våldsbrott begångna i nationalsocialismens namn, fängelsevistelser och broar brända så grundligt att de aldrig kan byggas upp igen.
Idag är det lätt att ta ställning av misstag. Det är nästan som att det sker utan att man själv avsett det. Höja sin röst för eller emot invandring och få en röd eller brun stämpel i pannan. I ett sådant klimat är det viktigare än någonsin att möjligheten att ändra sig inte försvinner. Att inte fångas i NMR, bara för att “en gång nazist, alltid nazist”. Eller en gång muslim, alltid muslim.
Idag måste vi påminna oss själva och varandra om att identiteter framförallt handlar om perspektiv. Och perspektiv kan förändras. Så även vi.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
SD har även tappat makten över två riksdagsmandat i Sveriges Riksdag, det är 
Motargument 