Etikettarkiv: recension

Icke-vita rasistiska bildstereotyper

Bilders makt är ett nytt projekt som är extremt välkommet. I projektets kunskapsbank kan man se bilder föreställande rasistiska stereotyper.  Jag välkomnar projektet. Men jag tycker det är lite synd att de valt att fokusera bara på vit och europeisk rasism. Projektet Bilders Makt hade mått bra av att mer mångkulturellt perspektiv.

På den sidan kan man se hur judar, asiater, afrikaner och romer avbildats i europeisk tradition med en förklarande text om olika rasistiska myter rörande de folken.

Det är ett mycket välkommet projekt. Besök det här: https://bildersmakt.se/ Men det är i mina ögon ofullständigt. Det är bara en liten del av rasismen som visas där, den europeiska, vita.

Rasismen är inte vit

I Sverige bor nästan 2 miljoner med utländsk härkomst. De som flyttat hit har inte lämnat sina hemkulturer kvar i hemlandet. De har tagit med sig sin kultur och sitt tänkande, både på gott och ont.

Om man tittar i Bilders makt verkar det som om denna utveckling inte skett. Materialet i Bilders makt är uteslutande hämtat från den vita europeiska kultursfären.

”Materialet består i stort sett uteslutande av västerländsk, europeisk och nordamerikansk, bildproduktion, och fokuserar på det västerländska kulturarv som också präglat och präglar Sverige.”

Det finns gott om stereotyper om andra folk om man kikar på andra kulturer än Sverige. Rasism är inget som bara vita européer håller på med. Alla kulturer och alla länder har sina fördomar mot olika folk, inklusive vita.

Det finns problem med rasism mellan grupper av personer i Sverige, som härstammar från andra områden än Europa. Den rasismen hängde ofta med då de, eller deras föräldrar eller far- och morföräldrar invandrade hit. Exempel på detta är araber som har fördomar om afrikaner, eller kristna araber som hatar muslimer. Vi kan också se att vissa muslimska araber hatar kristna. Det finns fördomar mellan grupper av afrikaner. Vi kan finna shiamuslimer som hatar sunnimuslimer och sunnimuslimer som hatar shiamuslimer.

Problemet med att lägga fokus på vit och europeisk rasism är att läsarna kanske tror att det inte finns rasism i andra kulturer och att vita inte kan utsättas för rasistiska stereotyper. Och det är fel. Dessutom speglar det inte det nya mångkulturella Sverige. Sverige är inte längre bara vitt och europeiskt.

Arabisk rasism

De mest kända rasistiska stereotyperna som är icke-vita är arabisk rasism mot judar.

Det finns gott om teckningar som avbildar judar som djävlar i arabisk media. Denna här nedan som utmålar judar som råttor laddades upp på Fatahs Facebooksida för några år sedan.

Fatah är Socialdemokraternas systerparti och partiet som styr Palestina.

Det finns givetvis även en hel del rasistiska stereotyper om vita och afrikaner i arabisk press. Condoleezza Rice, f d amerikansk utrikesminister, avbildades ofta som en halvapa då hon var en maktfaktor i amerikansk politik.

Japansk rasism

Man kan också studera japansk rasism.

Vita och svarta och kineser och araber är framför allt de som utsätts för en rasistiska fördomar. Det finns massor på nätet som visar hur japaner stereotypt ser på vita. Om man söker på gaijin eller gaikokujin, vilket betyder utlänning, eller det japanska ordet  外国人 kan man hitta en hel del på nätet:

Sedan andra världskriget beskrivs ibland vita som giriga och koloniala. De vill styra över människor. Männen är potentiella våldtäktsmän.

Speciellt grov är rasismen mot afrikaner i Japan. Bildbanken pratar om blackface, vilket innebär att skådespelare målar sig svarta. Ja, det var vanligt förr, numera nästan inte alls i Europa och USA. I Asien är det alltjämt vanligt. Denna bilden är från Japan.

Annars är ett favorittema att utmåla svarta som apor, även i direktsändning i TV.

En skillnad är att det är omöjligt att i svensk TV utmåla afrikaner som apor. Det är inte omöjligt i Japan.

Kinesisk rasism

Det finns mycket rasism i Kina. Speciellt riktat mot indier och svarta. Här är en ökänd reklam för ett tvättmedel som är så starkt att det kan ”gul-tvätta” den svarte mannens skinn.

Indien och Indonesien

Även i Indien utmålas svarta som apor ibland fast den vanligaste stereotypen är att svarta är demoner, speciellt om de kommer från Afrika.

Det hänger ihop med hinduiska myter om demonguden Rakshasa.

I hinduisk kultur finns en hel del rasistiska stereotyper mot andra folk.

Denna Rakshasa-mytologi har för övrigt också spridit sig till Indonesien där även afrikaner beskrivs som demoner.

Kineser beskrivs i Indien och Indonesien ofta som judar beskrivs i Europa, dvs som giriga. Det är en gammal stereotyp som har hängt med i tusentals år.

Rasism mellan folk av samma hudfärg

Sist men inte minst förekommer rasism mellan folk av samma hudfärg eller religion. Indiska stereotyper om kastlösa är avslöjande. Ett annat exempel är eritreaners och etiopiers ömsesidiga bilder av varandra. Ett bra exempel på denna form av hat är hatet mellan kombattanterna under första världskriget, ett hat som Ture Nerman beskrivit bra i sin bok Folkhatet från 1918.

Här är ett exempel från första världskriget: hat mot tyskar.

I alla tider har man beskrivit ”de andra”, eller ”fienden” som monster som vill våldta kvinnorna och barnen. Här är tre exempel. Ett från tysk press under första världskriget och två från fransk press.

Och här ser vi de franska exemplen. Tysken framställs som våldtäktsbenägen. (Flickan symboliserar även den franska nationalsymbolen Marianne.)

Exempel på detta kan vi se även här:

Bildbanken är ett bra och ytterst välkommet projekt, men den skulle må bra av ett bredare och mer mångkulturellt urval. 

Bokrecension: En droppe midnatt

Din mamma spillde kaffe på dig när du var liten, svarar hon. Det är därför du är brun.

Illustration av Jesper Waldersten

Jag har läst boken En droppe midnatt skriven av musikern och debattören Jason Diakité. I boken, som är sinnebilden för en självbiografi, får vi lära oss hur det kan kännas att ständigt vara på jakt efter sin egen identitet. Att inte vara vit, men inte heller svart. Att ständigt känna sig utanför och att ständigt befinna sig i ett ingenmansland. Mellanförskapet.

För mig personligen är detta livsöde speciellt. Jag kan relatera till de miljöer och de personer som ungdomsåren utspelar sig i och kring, eftersom jag i 8 år gick på samma skola som Jason. Jag bevittnade på avstånd den rasism och den mobbning han blev utsatt för under skolåren, men kunde inte riktigt förstå vidden av vad som skedde dag efter dag. Det kanske blir så när man går i olika årskurser, och vi blandade oss inte mellan klasserna på Tunaskolan i Lund. Jag har ett gott minne då jag interagerade med Jason på ett fint sätt. Jag gick i nian och han gick i åttan. Jag minns att jag vid ett tillfälle, jag kommer inte ihåg sammanhanget då vi egentligen inte kände varandra, i korridoren fick lyssna på en demo han hade spelat in. För mig var rap främmande, men idag kan jag se på det med helt andra ögon.

Jason är en mix av massvis med etniciteter, och det är det han, genom livet, förlikat sig med att han är. Men resan har varit lång och mödosam. Allt från barndomens ständiga påminnelse om att han är annorlunda, genom den identitetssökande ungdomen till idag, då många av pusselbitarna verkar ha fallit på plats.

– Niggerbajs.
Det är mitt mellannamn i flera år. Vad kan vara svartare än en svart människas bajs? Det hade varit illa nog att bara kallas bajs. Men tydligen förstår mellanstadieungar att bajs från en nigger måste vara äckligare än vitas. En duo kallar mig detta på så många raster att jag inte har annat försvar än mina händer. Men jag kan inte slå bort deras ord. De borrar sig in under min rödbruna hud.
Hur osynlig jag än gör mig kan de blotta mig för vad jag är. Hur lärde sig Magnus och Agge dessa ord? Niggerbajs. Nigger. Niggerjävel. Din jävla nigger. Varje gång jag hör orden är det som om de avtäcker mitt inre som just består av det äckligaste: niggerbajs.

Vi får läsa om hur onda och elaka barn kan vara, hur rasismen flödar ur människor oavsett ålder. Vi får känna av rasismen och mobbningen på skolgården, vi får en inblick i hur det kan kännas att inte vara en del av ett sammanhang, en grupp och ett samhälle. Vi bevittnar hur Jason förhoppningsfull blir hembjuden till en av sina plågoandar av dennes far, tillika Jasons tandläkare, i ett med facit i hand, utnyttjande syfte.

På min vänstra hand har jag ju den där pigmentfläcken. En grupp små vita fläckar som liknar en karta över någon ögrupp. Jag kan sitta länge och stirra på fläcken och tänka att om fläckarna varit fler hade jag varit vit.
Jag blundar och försöker föreställa mig hur jag skulle se ut om jag var vit. Ibland får jag till och med för mig att märket har växt. Att vitheten inom mig håller på att breda ut sig. Men det gör den aldrig. De där vita fläckarna är fast i en evig remi med ett hav av brunt.

Sökandet efter en egen identitet i en terapeutisk resa är den röda tråden som spinner genom hela berättelsen. Med smärtan och den ständiga oroskänslan molande i magen kommer en önskan om att vara ömsom vit, ömsom svart. Denna önskan är ständigt föränderlig, och istället för ”vi och dom” får vi känna på Jasons känsla av ”jag och dom”.

Vi följer med i Jasons självpåtagna mission att leta upp sina rötter. Hur svårt det var för hans föräldrar, pappa som är svart och mamma som är vit, att rättfärdiga sitt unika förhållande. Pappa Madubuko och mamma Elaine ses i 60-talets USA som förrädare då de valt en människa av annan ”ras” att förälska sig i.

Det uppstår en evig diskussion mellan Jason och fadern om huruvida det egentligen är en bra idé att åka till USA för att finna sig själv. Fadern är envis i sin övertygelse om att det inte tjänar något till att riva upp gamla sår. Men Jason släpper inte sin dröm. Viljan är så stark att han, trots faderns motvilja, bestämmer sig för att förverkliga drömmen.

Overseer Artayou Carrier whipped me. I was two months in bed sore from the whipping. My master come after I was whipped; he discharged the overseer. The very words of poor Peter, taken as he sat for his picture. Baton Rouge, La., April 2, 1863. (War Dept.) NARA FILE #: 165-JT-230 WAR & CONFLICT BOOK #: 109
Overseer Artayou Carrier whipped me. I was two months in bed sore from the whipping. My master come after I was whipped; he discharged the overseer. The very words of poor Peter, taken as he sat for his picture. Baton Rouge, La., April 2, 1863. (War Dept.)

Jason söker, med hjälp av vännen och fotografen Simme, och kärleken Amelie, rötterna i slavarna och i bomullsplantagernas South Carolina. Han söker upp släktingar i den amerikanska södern och intervjuar dem. Slavarnas grymma verklighet under den vita mannens piska genomsyrar det amerikanska samhället än idag. Jason blir varse den strukturella rasism som fortfarande är ständigt närvarande i USA, och han kan tyvärr också dra paralleller till hur det idag också ser ut i Europa. Det är den svarta historien, och släktens livsöden, som är nyckeln för Jason att finna sin egna identitet. Han finner många av svaren han har letat efter, och grubblat över.

De målande beskrivningarna av samtalen med den envisa fadern hemma i Lund och, sedermera Malmö, och den fina relationen till den alltid uppbackande modern i Lund är vackra. Kaoset, sorgen och hopplösheten som uppstår då fadern blir sjuk och den ständiga närvaron i berättandet gör att biografin är oumbärlig, ett historiskt tidsdokument som alla, oavsett bakgrund, borde ta del av. Boken skildrar slavarnas, de svartas och de vitas – dvs allas vår – historia, på ett innerligt, vackert och hjärtskärande sätt.

Hur kommer den droppe midnatt, den genom generationerna utspädda mängden melanin som finns kvar i vår linje att bäras?

Jag ser boken som ett nödvändigt och angeläget inlägg i den antirasistiska debatten, då den har sin utgångspunkt i individens personliga upplevelser av rasism.

Boken är utgiven på AlbertBonniers Förlag och jag rekommenderar att lyssna på den som ljudbok, då det är Jason själv som läser.

Fotnot: Jag vill framföra min kritik över att Jason fortlöpande genom boken talar om ”raser”. Det är sedan lång tid belagt att det inte finns ”raser”.

Bokrecension: Min Historia – Assata Shakur

Denna bok är skriven av Assata Shakur – Min Historia. Det är en självbiografi och den är utgiven på Verbal Förlag.

Assata Shakur - Min historia, bokframsida, Verbal Förlag.
Assata Shakur – Min historia, bokframsida, Verbal Förlag.

Första kapitlet slänger in läsaren direkt i en brutal skildring av då hon blir arresterad i maj 1973, vilket är inledningen till mycket detaljerade – och efter ett tag en aning tråkiga – beskrivningar av närapå alla detaljer som Assata blir utsatt för i rättegångar. Flera olika förhalningar och struliga saker inträffar under häktningsperioderna som blir långa och uppenbart plågsamma.

I vartannat kapitel berättar Assata om olika minnen från sin uppväxttid i kronologisk ordning, som beskriver Apartheid-systemet tydligt på flera sätt.

Intryckt mellan kapitlen är det sidor med hennes egna dikter, som jag känner förtar lite av min läsupplevelse. Kanske är de bitarna mer attraktiva för poesi-intresserade gissar jag. Översättning och tolkning av dikterna har gjorts av Athena Farrokhzad och Leandro Schclarek Mulinari.

Min Historia av Assata Shakur är mycket intressant för de vardagliga beskrivningarna av USA från andra världskriget fram till slutet av 1970-talet, då Assata rymmer till Kuba. Men, jag tycker att en redaktör borde ha satt ner foten och kortat ner manuset betydligt. Det finns två mycket bra förord och en efterkommentar i denna utgåva som förklarar mer omkring tiden, stämningen och politiska läget.

Fotnot: Assata föddes som Joanne Deborah Byron och är även känd som Joanne Chesimard.

Assata Shakur – Min Historia utgiven på Verbal Förlag. Omslag av Kolbjörn Guwallius.

Bokrecension: Vi lovade att berätta

Denna bok handlar om människor i Palestina mellan hösten 2000 och hösten 2011. Med en blandning av ögonvittnesskildringar, intervjuer, minireportage och några dikter ökar läsarens insikt i livssituationen och familjeöden i Palestina.

Vi lovade att berätta, Verbal Förlag. Klicka på bilden för att komma till förlaget.
Vi lovade att berätta, Verbal Förlag. Klicka på bilden för att komma till förlaget.

Läsare behöver egentligen ingen förkunskap om denna konflikt, en får insyn i problematiska vardagslivet och en del insikt i metoder som Israels militära trupper och politiker nyttjar i nutid. Allt är egentligen en rad av många olika anekdoter, skrivna partiskt, av många olika skribenter som alla är eller har varit aktivister i en pro-palestinsk förening: International Solidarity Movement, ISM.

Boken förställer sig aldrig, och försöker aldrig bli vetenskaplig eller högtravande. Den är exakt vad som utlovas: vittnesmål från olika aktivister och boende i Palestina. Som bonus får man en kronologisk lista på uppslagen mellan kapitlen, som innehåller viktiga datum över större incidenter, som t.ex. byggande av mur, militär-repressalier mot obeväpnad civilbefolkning.

Man kan under läsningens gång upptäcka många detaljer av vad som verkar vara uppenbara resultat av apartheid, protektionistism och bosättningspolitiken. Möjligtvis går det att använda inspiration från vad dessa aktivister beskriver, och deras lärdomar, i andra aktiviteter emot befintligt eller hotande förtryck, fascism eller apartheid i andra länder.

Utgiven på Verbal Förlag

 

 

Bokrecension: Fascismen som massrörelse

Denna bok gör överskådliga sammanfattningar av grundläggande företeelser i 1800-talets politik – som vissa grupper reagerade emot allt mer. Dessa grupper började utveckla vad som senare kom att bli fascism. Åren mellan de två världskrigen drabbas flera länder av pogromer och stöttrupps-fascism. Författaren Arthur Rosenberg skrev boken vid den tiden och bokens översättning är nyligen moderniserad, av Kristian Borg, och nyutgiven på Verbal Förlag.

Fascismen som massrörelse - omslag av Kolbjörn Guwallius
Fascismen som massrörelse – omslag formgivet av Kolbjörn Guwallius.

Boken är intressant och väcker en hel del tankar. Särskilt känns beskrivningarna av den ‘nya’ konservativa protektionismen och motståndet mot dåtidens liberalism intressant, då jag kan göra paralleller till nutid. Jag gissar att det i överförd bemärkelse går att göra många jämförelser från denna historik-genomgång, till Pegida och Hogesa i Tyskland och till ryska ”patriot-marscher”.

Antagligen är allt detta tidlösa fenomen, och tyvärr återkommande, så jag tror att många fler behöver uppdatera sig på grunderna. Med hjälp av sådana här böcker kan man få inspiration till fler idéer, argument och fler aktiviteter och initiativ emot organiserat hat.

Man behöver hela tiden ha i åtanke att boken publicerades 1934 och att författaren skrev det ur sitt personliga, ideologiska perspektiv; marxistisk tolkning. Det är ändå olika tydliga infallsvinklar på fascism och på organiserade pogromer mot judar och romer i Ryssland, Österrike-Ungern, Italien, Frankrike, England och vad som sedan skulle ske även i Tyskland.

Förordet som Håkan Blomqvist skrivit i nutid, är utmärkt att ha med sig som förklaring. Jag återvände till det då och då under läsningen, för att inte glömma kontexten.

”Fascismen som massrörelse” är verkligen läsvärd och det känns som att den skulle kunna vara otroligt användbar och nyttig för alla de som funderar kring taktik, metoder till politik, aktivism och argumentation emot de åsikter och strömningar som idag, i nutid hetsar och anstiftar till våld och organiserar sig.

Arthur Rosenberg förlorade sitt jobb, emigrerade och avled 1943, i New York.

Bokrecension: Upplysning

Boktiteln i sin helhet är ”Upplysning i det 21:a århundradet, Tro och vetande 3.0”, en rejäl tegelsten, men en riktig ”sidvändare” som jag nästintill sträckläste över julhelgen. Christer Sturmark är författaren och boken är utgiven på Fri Tanke Förlag. Ämnen och områden som berörs i den är det mänskliga psyket, kunskap, vetenskap och distinktionerna mellan sekularitet, humanism, religioner och sekter.

Upplysning - Christer Sturmark
Upplysning – Christer Sturmark

På det stora hela taget tycker jag dessa områden och denna bok är enormt intressant och tankeväckande. Särskilt finner jag innehållet och beskrivningarna värdefulla då jag sitter och tänker på intolerans, förnuft vs oförnuft, rasism vs antirasism, och gör jämförelser i överförd bemärkelse från vad Christer Sturmark skriver.

Antagligen är allt detta tidlöst och odaterat, men om många fler kunde försöka ta sig tid och våga vidareutveckla sin egen tankeverksamhet – kanske med hjälp av sådana här böcker – så kanske vi i allmänhet skulle kunna närma oss vad Sturmark och jag själv önskar för vårt gemensamma, öppna, demokratiska samhälle – betydligt mer självinsikt, vidsynthet och upplysning.

Några kapitel är något nedtyngda med för många exemplifieringar. Vid enstaka tillfällen rabblas det övernitiskt på, långt och lite onödigt. Jag hade föredragit att läsa det tydligaste exemplet – kortfattat, utan att gå in på djupet. Några stavfel finns också, och vid tillfällen känns det som om att Christer Sturmark är snubblande nära att göra om detta till en självbiografi. Hade redaktören dragit betydligt stramare i tyglarna, kunde denna bok blivit betydligt mer underhållande och kanske även på gränsen till kurslitteratur.

Sturmarks ”Upplysning” är trots detta enormt läsvärd och känns nyttig. Kanske för att jag börjar tänka mer kring hur man kan tolka olika bakomliggande företeelser, som skulle kunna vara anledningarna till vad som skrivs och sägs i debatterna.

Läs förorden i boken här, som ett smakprov.

Påverkan & manipulation

Är du intresserad av hur personer kan bli manipulerade in i en religiös sekt eller påverkade av saker de ser på tv? Har du en nyfikenhet kring retorik och argumentation? Vill du lära dig mer om hur människohjärnor fungerar i interaktion med andra människor? Här är en helt nyutgiven bok med mycket intressant och underhållande läsning som täcker in dessa områden och en liten aning utöver det, i syfte att ta ett helhetsgrepp och bli en sorts kurslitteratur och läsning för lekmän i en och samma bok.

Bokens framsida:
Påverkan och Manipulation av Håkan Järvå & Peter M. Dahlgren

Boken ”Påverkan & manipulation” är skriven av Håkan Järvå & Peter M. Dahlgren. Dessa författare brukar blogga och skriva på twitter om bl.a. forskning, beteendevetenskap, debattteknik osv. Jag har en ambition att försöka lära mig så mycket som möjligt, utan att behöva plugga på högskola eller universitet. Denna bok är enormt lärorik och nyttig för mig som obildad lekman. Vid många tillfällen har jag högt läst upp ett par meningar och det har lett till mycket intressanta diskussioner här hemma, och bidrar till insikter och idéer som är angränsande till chattar som jag varit med i på twitter om intolerans, främlingsfientlighet, antirasistiskt arbete, religionskritik osv.

Författarnas ambitioner är stora, men jag anser att de lyckas enormt bra att ge mig mängder av nyttiga insikter och med att hålla sig kortfattat och lättläst. I slutet av varje kapitel finns en kort sammanfattning och lästips till 3-4 forskningsrapporter som man kan söka upp om man vill fördjupa sig i varje område. Jag har ännu inte googlat en enda gång efter någon av dessa vetenskapliga artiklar, men kommer att försöka göra det lite då och då – efter att jag har läst om denna bok ännu en gång, mycket noggrannare.

Jag såg mest av allt fram emot att läsa Del 3 som handlar om hur medier och språket kan användas för att påverka människors uppfattning. Kapitel 11 i Del 3 består av många olika uppräknade tumregler och logiska felslut som görs av olika debattörer. Det liknar en artikelserie som pågår här på Motargument.se som handlar om bl.a. argumentationsfel.

Hela tiden jag läste boken så insåg jag att i princip samtliga kapitel innehöll väldigt viktiga saker. Jag fick många nya intressanta lärdomar överallt, som jag tror att jag kommer ha stor nytta av. Detta är enligt mig alltså inte enbart intressant för studenter i psykologi, sociologi, utan skulle kunna bli en sorts basverk och perfekt nybörjarintroduktion att ha i bokhyllan för alla som är det minsta lilla intresserad av mänskligt beteende och gruppdynamik.
Författarna har sammanställt en rejält tilltagen litteraturlista som är på cirka 20 sidor längst bak i boken. Det finns även en websida med videoklipp som är fantastiskt underhållande att titta på om man är nyfiken på beteendevetenskap och hur manipulation kan gå till.

Motargument.se publicerar i samarbete med författarna en artikelserie med smakprov ur boken.
Länk till boken (köp den på Studentlitteratur, AdLibris, Bokus el.dyl)
Länk till Håkan Järvås sida
Länk till Peter M. Dahlgrens sida där han beskriver boken.

Svenskvänlig musik för en svensk kulturkanon – del 1

I riksdagsmotionen 2010/11:Kr310 anges:

Sverigedemokraterna tror att det även i Sverige finns ett starkt behov av en breddad och fördjupad diskussion kring ämnen som kultur, historia och identitet. I en tid som är präglad av ett utbrett ointresse för kulturpolitiska frågor, rotlöshet, ifrågasättande av den svenska kulturens själva existens och samhällelig fragmentering bedömer vi att det skulle finnas ett stort värde i att uppmuntra till ökad reflektion kring kulturarvet och de delar av detta som skulle kunna anses som särskilt värdefulla eller särskilt betydelsefulla för formandet av den svenska identiteten och som vi därför vill bära med oss in i framtiden.

Motargument har tidigare kritiskt granskat Vilhelm Mobergs bokserie ”Utvandrarna” som vi varnade våra läsare för. Varningen föranleddes av dess populära och realistiska beskrivning av den stora utvandringen från Sverige under de två föregående seklen. Beskrivningen går därmed i sann svenskfientlig kulturrelativistisk anda emot ideal som kung, fosterland, religion och då inte minst kristendomen. Likväl som en rad andra gamla traditionella svenska värden.

Vi vill nu variera oss genom att presentera mer positiva kulturnyheter. Närmare bestämt den Sverigevänliga musikgruppen Ultima Thule. En grupp som sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson inspirerades av som tonåring.

Musikbandet Ultima Thule fanns under 30 år, närmare bestämt mellan åren 1982-2012 och blev under 90-talet en av Sveriges absolut populäraste musikband. De översiktliga recensionerna av bandets musik får därför begränsa sig till ett fåtal låtar.

Ledordet för väldigt mycket – kanske merparten av Ultima Thules musik – är ”nostalgi”. Nostalgi över svensk natur, Sverige som land, kärleken till Sverige, egna versioner av Sveriges nationalsång. Eller av kända svenska sånger som Astrid Lindgrens ”Idas sommarvisa” och ”Uti vår hage”.

En särskild del av Ultima Thules nostalgimusik har även ledordet ”krig”. Glorifieringen av krig i svenska armén och krigståg utförda av vikingar från vad som skulle komma att bli Sverige.

De Sverigevänliga vikingarna

I låtarna ”Odens återkomst”, ”Drakskepp” ”Då svallar vårt vikingablod”, framförs hur krigare som stupar i krig hamnar i Paradiset (låter det bekant?). Närmare bestämt vikingar som stupar i krig och anspelar på de unga män som reste från vårt land för att erövra, plundra och våldta, vid sidan av att idka internationell handel.

I ”Då svallar vårt vikingablod” beskrivs hur den tidens ekonomiska migranter och organiserade kriminella förbereder sitt äventyr:

När vi ska ut och härja, på någon plundringsfärd, ska vi oss kunna bärga, uti vår hårda värld. Vikingsropet ljuder, man blir på stridshumör. Blodet i vår kropp det ljuder. Det kan vi ej rå för.

Det Sverigevänliga 30-åriga kriget

I låtarna ”Lejonet från Norden” och ”Blå brigader” skildras hur svenska soldater slåss vid slaget i Lützen beläget i norra Tyskland, år 1632 under 30-åriga kriget.

Ett krig där Sverige stred för nordtyska protestantiska furstendömen som ville bryta sig loss från det Tysk-Romerska riket och som tros ha dödat upp till 30% av Tysklands stadsbefolkning och upp till 40% av Tysklands landsortsbefolkning mellan 1618-1648 (McKay, Hill, Buckler, ”A History of world Societies”, tredje utgåvan, ISBN 0-395-47293-8, sid 502, under rubriken ‘Germany After the Thirty Years War’).

Karl XII / Foter / CC BY-NC-SA

Ävenså dog nästan av alla svenska infanterisoldater, huvudsakligen tvångsrekryterade, som deltog (Brzezinski, Hook, ”The Army of Gustavus Adolphus 1 Infantry”, ISBN 0-85045-997-4, sid. 10, under rubriken ‘The Human Cost’).

De Sverigevänliga Karolinerna

I låten ”Knekt och Karolin” skildras hur svenska soldater i hjältemodigt försvar av det svenska kolonialväldet segrar i slaget vid Narva i dagens Estland och går under vid slaget vid Poltava i Ukraina.

I låten ”Till kriget” beskrivs mobiliseringen av svenska soldater som drar ut i krig. Krig som inte minst gällde erövringar, återerövringar och bekämpande av bondeuppror i landskapen Skåne, Blekinge och Halland där Jimmie Åkessons parti får merparten av sina röster.

Och nog har Sverige rent historiskt mycket att tacka vikingar, knektar och karoliner för. Om inte dessa, mestadels utfattiga unga män, hade skickats ut för att plundra och erövra, hade Sverige inte fått de rikedomar, det bördiga södra Sverige och den effektiva byråkrati som vi än idag förvaltar. Om inte detta stora antal unga män förmåtts till att offra sina liv och ta så många andras liv i fjärran land, hade vi inte fått en välbeställd adel som fick ta över landområden och merparten av plundringsbytet i krigen.

Och utan alla dessa modiga invasioner och plundringar hade många av våra kungar inte fått den hjältegloria som de än idag omhuldas med.

Den svenska staten byggdes genom vapenmakt och kungligt styre över folk som inte vill styras av just de kungarna. Genom de två hundra år av fred som Sverige haft har krigets roll i svensk kultur nästan glömts bort. Ja till och med hånats av politiskt korrekta vänsterelement.

Ultima Thules 30-åriga kamp för att Sverige skall minnas sina krigiska erövringar och plundringar är avslutat, men lämnar efter sig ett kulturellt arv som är värt att minnas och studeras av oss och kommande generationer.

Deras musik är i sanning en del av det svenska kulturarvet och lär ha en given plats i en svensk kulturkanon.

Om du känner stolthet genom Ultima Thules musik är upp till dig.

 

Ytterligare läsning

1. Kungliga bibliotekets hemsida om svenskt krigsbyte.

2. Vetenskapsradions program om Riksföreståndare Axel Oxenstierna och bygget av svensk byråkrati under stormaktstiden.

3. Peter Englunds bok ”Ofredsår”.

4. Peter Englunds bok ”Den oövervinnerlige”.

5. Peter Englunds bok ”Poltava”.

 

Lena Andersson: Granska "främlingen"

Författaren Lena Andersson har spelat in ett mycket intressant vinterprat i Sveriges Radio om bl.a. hur vår hjärna fungerar. Om hur föreställningar och fantasier ofta spricker när de börjar synas i sömmarna.

X-Ray Troll Pencil
Elizabeth Thomsen / Foter / CC BY-NC-SA

Lena argumenterar i sitt program om vad som ligger bakom talesättet: ”Troll finns inte. Troll spricker i solljus”. Det vill säga: det som anses vara troll finns egentligen inte, när du tittar på det ordentligt så visar det sig att det inte var ett troll — det har spruckit. För att kunna ha någon uppfattning om någonting så krävs referenspunkter. Dessa referenspunkter har hamnat i medvetandet på ett eller annat sätt.

Hela programmet är mycket intressant att lyssna till. Men för den som inte klarar av att ta in långa stycken om hjärnans funktion och hur vi faktiskt hanterar intryck, erfarenheter och vår omgivning så går det att spola till 32 minuter in i programmet. När upplevelsen av att födas beskrivs så har du kommit rätt.

Finns det verkligen 33 ord för snö på Grönland? Det är ju väldigt exotiskt, då vi bara har ett ord. Snö. Eller har vi det…? Har indianer en utvecklad hörsel och kan höra tramp av mockasiner på en kilometers avstånd? Eller är detta hörsägen för att skapa något exotiskt, om dem?

36 minuter och 50 sekunder in i programmet:

Främlingen skapas av framhävda skillnader. Gränser mot andra kommer ur uppförstorade likheter och förbisedda skillnader inom den egna gruppen och uppförstorade skillnader och förbisedda likheter utanför gruppen. När skillnader etablerats i medvetandet spelar det ingen roll om det skett i välvilja eller motvilja, förr eller senare utnyttjas skillnaderna i motviljans syften.

Det betyder helt enkelt att vi (den egna gruppen) väljer att framhäva skillnader mellan oss och dem. Däremot ser vi bortom alla olika skillnader som existerar inom den egna gruppen och riktar in oss på likheterna. Tvärtom ser vi bortom likheterna mellan oss och dem för att fokusera på varje liten olikhet vi kan upptäcka. Vi lyckas ‘skapa’ oss en främling. En sådan som äter små barn till frukost. En sådan som luktar äcklig mat. En sådan som skriker och gapar. En sådan som ‘inte är som vi’.

Genom att få förutfattade meningar skapade för oss, av andra, så kommer vi inte kunna vandra i världen med helt öppna sinnen utan att ifrågasätta dem. De förutfattade meningarna är referenspunkter. Dock kan det vara rimligt att vara kritisk till det som hörs och sägs, speciellt när en agenda ligger bakom. Att värdera den information som når oss och att faktiskt tänka tanken: ”är detta rimligt?”. Det är ett helt mänskligt drag att avgränsa sin begreppsvärld. Att ta in alltet är svårt och jobbigt. Det gäller såklart även mig.

Men om du får reda på något som anses stå för en hel grupp människor, gärna en grupp människor som inte är en del av den egna gruppen, så kan det vara bra att vara lite kritisk till informationen. Stämmer det verkligen att det går runt isbjörnar på gatorna, att alla svenskar nakenbadar överallt eller att svensken enbart är glad och uppsluppen om hen fått ett par glas innanför västen…?

Det vi tycker om andra, som vi aldrig mött, är inte taget ur luften. Det är taget från de intryck och erfarenheter som andra gett oss. Första gången jag träffar dig så kommer jag att sätta dig i relation till andra möten med andra människor, såklart. Frågan är om jag väljer att se dig som en egen person eller om jag låter dig stanna i den generaliserade bilden jag skapat av ”en sådan som du”, och letar efter de saker som stärker mina fördomar. Är du sen till vårt möte så är det ”för att du är en sån”, inte för att tunnelbanan stod stilla. Har du ovårdat hår så är det ”för att du är en sån”, inte för att det blåser storm ute. Säger du något jag inte förstår så är det ”för att du är en sån”, inte för att både du och jag är för trötta för att kunna föra en vettig konversation.

Vi väljer själva (den som lyssnar mer noggrant på vinterpratet kan ju ifrågasätta mig här) om vi vill bilda oss en egen uppfattning om våra medmänniskor, eller om andras uppfattning och sanning duger bra. Så vi slipper bilda oss en egen uppfattning om människan framför mig…

Länk till programmet på Sveriges Radio

Läs fler artiklar och krönikor av Andreas Meijer

Sanningen?

Jag lade vid ett tillfälle upp en videolänk på Facebook. Videoklippet jag ville tipsa om var ”Jerzy Sarnecki – Min sanning”. Han är Sveriges främsta forskare när det gäller invandring och brottslighet, och han är antagligen den sista människa som en invandrarfientlig person skulle vilja möta i en debatt. Han är även författare till vad jag skulle våga säga är ‘bibeln’ för en kriminologistuderande. Även om man bara vill få en inblick i ämnet är detta den första boken jag skulle rekommendera.

Wanted: Charlie Brown
kevin dooley / Foter / CC BY

Sarnecki är i mina ögon en mycket klok och sympatisk man. När det handlar om invandrare och brottslighet är det lätt att börja skruva på sig, för det är onekligen en het politisk potatis. Och trampar du fel i gungflyn kan det gå riktigt illa. Det här är tyvärr de invandrarfientligas absoluta trumfkort, att det finns invandrare som är  överrepresenterade i brottsstatistiken. Just därför är det av yttersta vikt att beväpna sig med bra motargument som håller för närmare granskning.

Jag vet inte om Sarnecki har nytta av det faktum att han själv är invandrare, och i sanningens namn så bryr jag mig inte heller. Vad jag däremot bryr mig om, och gillar, är att han fullständigt ogenerat pratar om ett ämne som många drar sig för att prata om. Han säger själv att han tycker att det inte finns några frågor som inte får diskuteras.

När Sarnecki var med i ”Min sanning” kom just invandring och brottslighet på tal. Programledaren såg ytterst obekväm ut och sa någonting i stil med ”Jaaaa…. Det här med invandring och brottslighet, det är ju ett rätt känsligt ämne…” varpå han fick svaret ”Ja men invandrarna ÄR överrepresenterade i den registrerade brottsligheten, det är ingen nyhet. Det kom man fram till redan på 1920-talet i Amerika! Och alla svenska studier visar samma resultat”. Det han sedan berättar är något som vissa gärna försöker ignorera eller sopa under mattan.

Vad han syftar på är vad som kallas för Chicagoskolan. Det finns flera olika Chicagoskolor, men den jag talar om är den socialekologiska. Jag rekommenderar den här länken om du vill läsa mer. Under 20-talet bodde en stor mängd invandrare från Europa i Chicago. I de invandrartätaste stadsdelarna var brottsligheten hög, och när invånarna fick det bättre ställt så flyttade de till andra områden. Men de tog inte brottsligheten med sig, problemen fanns kvar oberoende av vilka grupper som bebodde området. Invandrarna kunde inte som individer kopplas till den höga brottsligheten, problemen var låg socioekonomisk status, arbetslöshet, social utsatthet, dåliga bostäder och liknande. Eftersom de som fick det bättre ekonomiskt ställt fick råd att bosätta sig i andra områden, så flyttade de och tog sina resurser med sig, det som de fattigaste stadsdelarna verkligen behövde.

Jag blir ibland anklagad för att leva i någon form av naiv sagovärld där alla är snälla och glada. Denna störda verklighetsuppfattning gör att jag inte ser att invandrare i själva verket bara är pack och cancersvulster på samhällets kropp. Jag är helt enkelt för dum för att fatta att blattarna tar över Sverige.

Alla människor är unika och hur vi uppfattar vår omgivning varierar från person till person. Så vem är jag mest benägen att ta på allvar? Killen på YouTube som menar att det ligger i blattarnas gener att begå brott eller Sarnecki som är Sveriges främsta expert på ämnet? Den senare sågar den nattsvarta bilden som de invandrarfientliga försöker måla upp, och Jerzy lyfter fram och pekar på faktorer som inte är till deras fördel (det finns ganska många sådana faktorer). En svensk tiger? Inte en chans. Jerzy Sarnecki har banne mig mål i mun. Dessutom ser det ut som om en bomb har briserat på hans kontor, det är underbart stökigt med papper och böcker precis överallt. Hur kan man inte gilla honom?

Det finns ett allmänt intresse och då måste man forska om det, för en individs subjektiva bild av hur samhället ser ut är inte ett godtagbart argument. Jag avslutar med kommentaren som jag skrev tillsammans med uppläggningen av videoklippet. ”Tack Jerzy! Tack för din välskrivna kurslitteratur, din kompetens, din gedigna forskning, och sist men inte minst — tack för din frispråkighet. Tack för att du drar ut trollen i solen så att de spricker.”

Gästkrönikör: Louise H.