Planeten har komplicerade, komplexa geopolitiska och sociala växelspel. Teologer och religionshistoriker analyserar och beskriver många olika rörelser, organisationer, ideologier och huvudfigurerna inom dessa. Jan Hjärpe är en av de som beskrivit flertalet olika och vitt skilda ”islamismer” — i pluralform.
Vanligen har vi i europa läst och hört generaliserande ihopklumpningar av vad som skulle vara en ”islamist” – som om de alla vilja exakt samma saker. Motargument har läst en bok av Jan Hjärpe, med titeln ”Islamismer”. Vi citerar ur inledningen:
”Den nutida islamismen är ingen enhetlig företeelse, […] framställningen visa på olikheterna, spännvidden mellan olika grupperingar. Inte heller är islamismerna något oföränderligt. Förändringar i synsätt och agerande, nya tendenser blir märkbara, generationsväxlingens roll är viktig. […] En sak här är den tydliga tendensen till polarisering mellan ’moderat’ islamism i olika former och extrem, jihadistisk islamism.” — s.7
Vi fortsätter citera, från sida 13:
”’politisk islam’ är ingen enhetlig företeelse, lika lite som ’kristen politik’ eller ’politisk kristendom’ är det. Vi finner en hel skala av olika tendenser.”
Hjärpe betonar den breda mångfalden av åsikter om alla detaljfrågorna, genom hela sin bok, och skriver att vid år 2010 hörde planetens allra flesta muslimer och islamister till en huvudinriktning han benämner som ”islamisk-demokratiska” och liknar den rörelsens syn på samhällsfrågor med olika europeiska kristdemokratiska partier i EU-parlamentet.
”Våldets väg används av mindre grupper som då ser sig som en sorts avantgarde med anspråk på att trots sin marginalisering representera hela den muslimska ’umma’, (”nationen”). En relevant jämförelse är att se extremgrupperna som en motsvarighet till de revolutionära grupperna i 1970-talets vänstervåg i Europa. […] Den rymde många schatteringar, från socialdemokrati till Baader-Meinhof.” — s.13
Jag tittar på första säsongen av dokumentärserien Hate thy neighbour (Viceland) från 2017. Stå-upp-komikern Jamali Maddix reser runt i världen och hänger med olika hatgrupper som exempelvis NSM (Nationalist Socialist Movement) och ISUPK (Israelite School of Universal Practical Knowledge) i USA, NU (Nordisk Ungdom) i Sverige och EDL (English Defense League) i Storbritannien.
Det är på ett sätt insikts-skapande. De representanter för organisationerna som Maddix träffar är för det mesta väldigt öppna om sina ställningstaganden och överlag försöker de förklara ärligt för honom hur de kommit fram till sina slutsatser. Och det som slår en när man sett ett par avsnitt är förstås att alla har hatet gemensamt. Hat och att de bygger sina ställningstaganden på svepande påståenden om olika folkgrupper: muslimer, vita, ryssar, invandrare, judar o s v. Men det är bara ursäkter. Vad som driver dem är Hatet. Och det spännande är att bara man lyckas se förbi deras hat (utan att för den skull acceptera det), vilket Maddix på något sätt klarar, avtecknar sig plötsligt individer på skärmen; och de framstår dessutom som lite sympatiska – fast på det där knepiga ”han är ändå rätt gullig när han försöker förneka Förintelsen”-sättet.
Det uppstår en helt enkelt angenäm dissonans, som när t ex nationalsocialisten i första avsnittet flaggar med en svastika och lär barnen heila, men samtidigt är en jättetrevlig snubbe som vill väl (nåja) – och som ortens präst tycker synd om, eftersom han hamnat så fel i livet. Eller de högerextrema fotbollshuliganerna i Ukraina, som egentligen bara vill att Putin ska ge fan i deras land (men passar på att jaga invandrare och homosexuella när de ändå håller på). Och Fredrik Hagberg i NU, som å ena sidan hyllar rasistiskt och nationalistiskt drivna mördare/terrorister som Anton Lundin Pettersson och Anders Behring Breivik, men å andra sidan gillar att bygga kojor i skogen och vars enda egentliga svaghet tycks vara att han är lite för rädd för människor som ser ut och beter sig lite annorlunda än han själv.
Jag gillar det. Att Maddix lyckas lyfta fram de här mänskliga (och ibland märkliga) sidorna hos individer man annars bara uppfattar som ondskefulla stereotyper: rasistmonster. Programmet tycks lita på att även om de här personerna/grupperna ges utrymme att själva sätta ord på vad som driver dem och vad de vill uppnå, så finns det ändå ingen risk att någon verkligen är så dum att hen tänker att ”ja, det låter ju rimligt att hata alla vita eftersom det var vita män som kontrollerade slavhandeln i Nordamerika” eller ”jag har inte tänkt på att Storbritannien styrs i hemlighet av muslimer, men så måste det ju vara!”
Även jag tror – om jag ska vara ärlig – att det krävs mer än att få de här påståendena utkastade genom TV:n för att man ska anpassa sig kognitivt och perceptuellt till någon av de alternativa verklighetsbeskrivningarna. Det är en resa, helt enkelt. Och man behöver få några knuffar i ryggen för att komma ända fram.
”Men,” undrar nu vän av ordning, ”finns det inte en risk att det här programmet, just genom att ge dessa människor utrymme, blir en av de där knuffarna du skriver om?”
Ja, det finns en risk. Men den utgörs inte så mycket av det utrymme de ges eller av Maddix ganska sköna intervjustil, som får honom inbjuden att delta vid svastika-bränning(!) på KKK-territorium, camping med Nordisk Ungdom och andra bisarra grejer som är få andra granskare förunnat, och trots att de han intervjuar mycket väl vet/förstår att han inte håller med dem. Istället tror jag risken dyker upp när Maddix helt enkelt river ner varenda liten smula av förtroende han fått genom att i det färdiga programmet varva intervjuerna/det dokumentära materialet med ett stå-upp-material där han utgår från sina upplevelser och gång på gång hånar de människor som öppnat sig för honom, som att de är helt dumma i huvudet.
Det är rätt centralt för programidén och Maddix är komiker. Men ändå… När han lyckats komma en övertygad nationalsocialist så nära att han blir hembjuden till dennes hus, får träffa och leka med hans barn, till och med får den här killen att berätta hur han inte längre har kontakt med sin övriga familj och att han haft ett tidigare förhållande med en mörkhyad kvinna, med vilken han har barn (som han inte har någon kontakt med) – varför väljer Maddix då att belöna det här förtroendet genom att skratta åt honom bakom hans rygg? Vad tillför det, mer än att Maddix framstår som en klassisk mobbar-typ? Var hamnar sympatin från den del av TV-tittarna som är genuint intresserade av att försöka se människan bakom ideologin/rasistmonstermasken? Människan som – om hen ges rätt förutsättningar – är en varelse med potential att förändras?
Jag blir faktiskt lite förbannad på Maddix och besviken på programmet, som trots allt har/hade potential att bli så mycket bättre.
Så när han i slutet av första säsongen äntligen(?) konfronteras av en medlem i EDL och är nära att få stryk blir jag nästan glad. Inte för att jag förespråkar våld eller så, men just för att jag inte vill att han ska kunna utnyttja de här människorna utan vidare. De utnyttjas redan på grund av att de inte kunnat hantera att livet inte blev som de föreställde sig (nationalsocialisten i avsnitt ett), eller att det blev just som de föreställde sig (de svarta separatisterna i avsnitt två), eller att de är så rädda för det främmande och avvikande att de reagerar med blint hat (Nordisk Ungdom och English Defence League).
Nej, jag är inte besviken eftersom jag hoppades på någon slags feelgood-produktion där Maddix reser runt och omvänder människor från hat till kärlek. Jag är besviken för att han hånar den lilla kärlek de har kvar.
Jag köper helt enkelt inte tanken på att ”mock thy neighbour” är en särskilt mycket bättre inställning än ”hate thy neighbour”.
Sociala, kulturella och icke-ekonomiska frågor som rör humanitär invandring, identifikation och religion får allt större betydelse och uppmärksamhet efter 2015 års flyktingsituation. Tidigare skrev jag recension om boken ”Sverigevänner” av Jonathan Lundberg. Den handlade om ”nätkriget” och om det som kallats för ”kulturkriget” — att den politiska debatten i Sverige förändras. En ny bok som kommit nu, beskriver den utvecklingen: ”Anteckningar från kulturkriget” av Andreas Johansson Heinö, verksam på Timbro.
Heinös bok handlar framför allt om vad begreppet kulturkrig innebär och hur olika politiska aktörer som socialister och konservativa agerar i samhällsdebatten. Boken tar upp aspekter som migration, mångkultur, svenskhet, nationalism, liberalism och mycket annat. När det kommer till rasism så skriver Heinö till en stor del om Sverigedemokraternas utveckling. Här menar författaren att SD egentligen inte har gjort något ideologiskt skifte eftersom partiet har kvar tidigare ambitioner på sin agenda, inklusive att på ett rasistiskt och kulturistiskt sätt göra det svårare för människor att kunna bli svenskar. Rasismskandalerna förekommer fortfarande och SD även idag ett parti som ser mångkulturen och invandringen från i synnerhet muslimska länder som ett existentiellt hot mot nationen.
En annan viktigt och intressant poäng med boken är hur Heinö beskriver begreppet identitetspolitik, inte minst med tanke på att begreppet ofta tenderar att tolkas som något ”vänster”. Det beror på begreppet identitetspolitik är mångfacetterad och författaren ger olika exempel på hur olika rörelser med olika ideologier har använt sig av identitetspolitik och kommunikation om identifikation. På det sättet framgår i boken hur identitetspolitik kan vara olika, att den till exempel både kan vara rasistisk och anti-rasistisk. Författaren själv menar att stora delar av kritiken mot identitetspolitiken är befogad eftersom aspekter som hudfärgsbaserad kvotering är befängd liksom att etniskt avgränsade ”satsningar” och ”projekt” ofta har dåliga och kontraproduktiva resultat.
Heinö menar bland annat att identitetspolitiken har varit nödvändigt för olika minoritetsgrupper att kämpa för sina rättigheter samt agera emot förtryck. Ett exempel på det är rörelsen Black Lives Matter som enligt författaren attackerar hjärtat av de västerländska demokratierna och väcker existentiella frågor om tillhörighet och jämlikhet eftersom det även handlar om vilka normer och bilder som bör tillåtas i det offentliga rummet. Heinö menar också att antirasistiska rörelser som BLM tenderar dock att rymma motstridiga ideal och ibland oacceptabla metoder som våld, ”gatans parlament” och synsätt att ”dom andra” som vita bär en kollektiv skuld.
Mycket av boken handlar även om statens funktion, liksom när det kommer till nationalstaten. Här menar författaren att ur ett minoritetsperspektiv har nationalstaten varit både det bästa och det sämsta som har hänt eftersom dess funktion har å ena sidan handlat om att bedriva intolerans, förtryck och rasism samt å andra sidan att tillämpa minoriteters rättigheter, mångkulturell policy och främja tolerans. Det är därför som minoritetsrättigheter är så centrala i en liberal och konstitutionell demokrati för att majoritetens omedvetna eller medvetna viljan till förtryck ska kunna hindras.
Författaren poängterar också att aktörer som är emot nationalism, populism och rasism måste bli bättre på att både bemöta motståndarna samt extremisterna och även utforma bättre visioner, politik och lösningar. Inte minst genom vikten av författningspatriotism och bättre integrationsåtgärder.
En av bokens främsta styrkor är att den förklarar varför det politiska ”kulturkriget” är skadligt och farligt för öppna och demokratiska samhällen. Boken bör läsas av alla som är antirasister i Sverige för att förstå bättre om vad som sker och vad som bör göras under 2020-talet.
Motargument tipsar om en serie korta video-program från Utbildningsradion om Sveriges demokratiska system och statsskick.
För dig som tror att vårt parlament eller statsskick är jättekrångligt, och vill titta på en serie med korta videos för att börja lära dig en bit i taget. Videoserien passar även för nybörjare som tror att de inte känner till någonting om Sveriges riksdag. För dig som tycker du vet en hel del om vårt lands demokrati, men ändå känner du vill försöka lära dig mer, och repetera detaljerna som du kanske glömt anledningarna bakom.
Utbildningsradion har själva kategoriserat denna serie som att den passar för elever i grundskolans årskurser 7-9. Avsnitten är mellan 12 och 21 minuter, och textade på svenska.
Motargument tycker att innehållet passar för alla och kan användas av er som länkar i diskussioner där någon inte riktigt förstår olika begrepp om statsskick eller parlamentarism.
The Innocence Files är en amerikansk dokumentärserie från 2020 i nio avsnitt. Temat är oskyldiga som döms till långa fängelsestraff för grova brott.
Serien är producerad i samarbete med The Innocent Project, en organisation som arbetar med att fria oskyldigt dömda. Svarta amerikaner är klart överrepresenterade när det gäller oskyldigt dömda för grova brott.
Genom serien får vi följa fyra fall från själva brottet, genom polisutredning, domstolsförhandling, och sen den långdragna och komplicerade rättsprocess som till slut leder till frikännande och upprättelse.
Vi får möta de oskyldigt dömda som berättar om sina erfarenheter och upplevelser, familj och vänner, journalister, olika representanter för rättsväsendet och inte minst medborgare som fungerat som jurymedlemmar. Det är många olika fascinerande, men också skrämmande berättelser och perspektiv som kommer till uttryck.
The Innocence Files är en gripande och omskakande skildring av det amerikanska rättsväsendets avigsidor. Rasism går som en systematisk röd tråd genom alla led i processen. I synnerhet svarta amerikaner som är unga män och bor i fattiga områden löper hög risk att bli oskyldigt dömda. Rättvisa är i hög grad en klassfråga. Medan en fattig person som åtalas för brott får nöja sig med en ofta överarbetad offentlig försvarare med begränsade resurser, kan den som är rik hyra stjärnadvokaten med eget team av utredare och detektiver.
En personlig reflektion är att serien så tydligt visar hur tillfälligheters spel och brister i rättssystemet riskerar att oskyldiga människor döms för grova brott. Att de drabbade sen får tillbringa hela sina liv i fängelse, är inte bara är en tragedi för individen, utan för hela familjer som får genomleva ett trauma utan slut. Temat är också högaktuellt i samband med hela frågan kring strukturell rasism och Black Lives Matter.
I sin bok No Platform: A History of Anti-Fascism, Universities and the Limits of Free Speech gör Evan Smith en historisk genomgång över hur taktiken “no platform” använts av studentgrupper på brittiska universitet som en metod för att försvåra för rasistiska och fascistiska idéer att uttryckas. Bokens mest värdefulla bidrag för den svenske läsaren är dock snarare hur den parallellt med detta lyckas beröra den samtida debatten om yttrandefrihet.
Boken, som släpptes på Routledge i början av april, samlar berättelsen om “no platform” i Storbritannien och hur denna taktik använts av studentorganisationer för att motarbeta radikal- och extremhögerns strävan att infiltrera brittiska universitet. Samtidigt målas en historia upp, där denna antifascistiska kamp löpt parallellt med en livlig diskussion om yttrandefriheten och hur “no platform” – enligt taktikens kritiker – sätter gränser för denna viktiga, demokratiska frihet.
Smith argumenterar i boken för att de till synes indignerade röster som lyfts om “no platform” som ett hot mot yttrandefriheten ofta är en reaktion från radikal- och extremhögern på hur ett ökat och synligt motstånd mot röster som sprider hat i form av bland annat rasism, misogyni, homofobi och transfobi faktiskt ger effekt. Det handlar alltså egentligen inte om att dessa aktörer är intresserade av att försvara en förment hotad yttrandefrihet i sig, utan om att de dels söker bevara en samhällsordning där dessa typer av yttranden (och de som yttrar dem) sällan ifrågasätts, och dels använder idéer om en absolut/extrem yttrandefrihet som ett slags vapen för att ohejdat kunna sprida radikal- och extremhögerns idéer om exempelvis ras, sexualitet och genus.
Men samtidigt som förstås även radikal- och extremhögern, liksom alla andra, har en grundläggande demokratisk rätt att ge uttryck för sina idéer och åsikter finns det ingen skyldighet för universiteten att faktiskt erbjuda någon detta utrymme, menar man och hänvisar till strategin som en slags förebyggande åtgärd.
Argument och motargument
Ett vanlig argument från kritikerna är att “no platform” (liksom besläktade strategier som “cancel culture” och “safe spaces”) utgör ett trubbigt och oprecist vapen som hotar det fria samtalet genom att slå urskillningslöst och godtyckligt mot vadhelst som råkar passera som en för kontroversiell åsikt eller ett för provokativt uttalande. Och som Smiths bok visar, finns det visst fog för denna kritik – det finns exempel på föredragshållare som stoppats, trots att de inte representerat någon av de åsikter som “no platform” avser stoppa.
Samtidigt är ett bärande syfte med “no platform” inte att slutgiltigt tysta någon. Det handlar snarare om att göra – i det här fallet – brittiska universitet till inkluderande miljöer där alla studenter, oavsett hudfärg, etnicitet, könsidentitet eller kön, ska kunna känna sig välkomnade och trygga. Och eftersom man hävdar att man, genom att tillåta röster som argumenterar mot denna inkluderingstanke, i förlängningen öppnar för exklusion av – och i värsta fall diskriminering och våld mot – dessa grupper finns en gråzon som är svår att bemästra. Och det är här det ibland kan gå fel.
“No platform” är ingen enkel eller självklar strategi. Ibland stoppas fel person från att föreläsa, ibland lyckas fel person slinka igenom nätet. Detta dilemma är ständigt närvarande och därför påpekar Smith hur varje beslut om att genomföra en “no platform”-aktion bör föregås av diskussion för att minska risken att just fel personer drabbas.
Det är också värt att påminna sig om att de som stoppas från att föreläsa som ett resultat av “no platform” (eller genom att sparkas från något uppdrag på, säg, TV4 efter att ha skrivit en osedvanligt explicit tweet om svarta människor) ofta ges alternativa plattformar i media, där de tillåts både ge sin syn på saken och sprida de åsikter de – enligt egen utsago – förhindrats att sprida. Detta kan ses som ett argument för att “no platform” faktiskt inte inskränker någons yttrandefrihet i praktiken, utan snarare ger dem ännu större möjligheter att nå ut med sina budskap – bara inte i en universitetsmiljö. Det är också viktigt att i en diskussion om detta påminna sig om att protester i sig är fullt legitima sätt att använda sin yttrandefrihet – säkerligen en självklarhet för de flesta, men en aspekt som ofta hamnar i skymundan bakom de känsloladdade påståendena om hur “no platform” är en yttrandefrihetsfientlig strategi och en påminnelse om att den absoluta yttrandefrihet som åberopas inte nödvändigtvis är tänkt att omfatta alla – sin absolutism till trots.
Yttrandefrihetsflagga, skapad av John Marcotte (Public Domain)
Ett annat argument som brukat lyftas mot “no platform” är att det generellt finns lagar som skyddar medborgarna och förhindrar olika former av hatpropaganda. I både teori och praktik sätter dessa lagar formella gränser för vad som är tillåtet och inte, vilket torde göra “no platform” och liknande strategier överflödiga (och, upprepar man, farligt godtyckliga). Dock bortser man då från att lagarna bara “kickar in” när skadan redan är skedd – ett brott kan ju i lagens ögon bara konstateras efter att det ägt rum.
En dylik juridifiering av frågan riskerar också att leda till ett tillstånd av det Gavan Titley kallar “the debatability of racism”: Den för det mesta fruktlösa och distraherande diskussionen om vad som på formell väg faktiskt konstituerar rasism eller fascism. The debatability of racism ser vi mängder av exempel på i den vardagliga debatten även här i Sverige, där representanter för radikal- och extremhögern – tillsammans med individer i gråzonen mot den “vanliga” konservativa högern – gång på gång söker förskjuta gränserna för det tillåtna genom att vända diskussionerna om vad som sades till diskussioner om huruvida det är exempelvis rasism eller inte (eller om ett visst riksdagsparti är fascistiskt eller inte). Kärnfrågan – budskapet – undviks skickligt.
Frihet under ansvar eller frihet utan ansvar?
Evan Smiths bok väcker också den till viss del filosofiska frågan om huruvida de vanliga principerna för yttrandefriheten verkligen bör gälla de, vars mål är att begränsa eller förneka delar av befolkningen grundläggande rättig- och friheter. Som filosofer som Karl Popper eller John Rawls frågar sig: Har ett tolerant samhälle verkligen råd att tolerera de intoleranta?
Strategin “No platform” kan inte i sig bekämpa rasism och hat, men den kan begränsa dess fysiska räckvidd. Omsatt till förhållanden online kan strategin innebära kampanjer för att få sociala medie-tjänster att stänga konton som sprider och underblåser hat. Det hindrar förstås inte enskilda individer från att fortsätta uttrycka sin rasism, misogyni eller homo- och transfobi via andra kanaler – deras frihet att yttra sig har alltså inte på något sätt inskränkts, men det sätter nödvändiga ramar för dessa yttranden. Det sätter dem i ett större, samhälleligt sammanhang och signalerar något om den illegitimitet vi kan och bör tillskriva de grupper som representerar dessa synsätt? Framförallt markerar det ett viktigt ställningstagande mot dessa uttryck, och solidaritet med en humanistisk människosyn som utgår från tanken om alla människors lika värde.
Bok: No Platform: A History of Anti-Fascism, Universities and the Limits of Free Speech Författare: Evan Smith Förlag:Routledge
Sverigedemokraternas historiska koppling till nazismen är något av en het potatis i samhällsdebatten. Företrädare för SD blir ofta upprörda när frågan kommer på tal. Motargument har läst en ny bok av Maria Robsahm.
I P1:s Lördagsintervju med Jimmie Åkesson 1 februari frågade programledaren Monica Saarinen särskilt om hur han såg på SD:s historia. Han menade att den nazistiska kopplingen är överdriven och att det inte var något som han märkt. Ett annat exempel är händelserna i samband med Norrköpings museums utställning om nazism där SD:s ordförande i staden polisanmälde museet för förtal. När nazismen i förbindelse med SD kommer på tal i olika sammanhang är förnekelse den dominerande responsen. Man säger att man inte känner igen sig, att det handlar om överdrifter, att det var länge sedan, inte längre relevant och SD påstår nu att de har nolltolerans i partiet mot nazistiska idéer och ageranden.
Fakta är ändå fakta. Historien kan inte konstrueras hur som helst. Kritisk granskning av källor och dokument är historievetenskapens metod att klarlägga saker och ting. Vad som faktiskt hände, vilka som var involverade, vad de gjorde och varför.
Därför är det väldigt lägligt att det nu kommit en bok som nogsamt redovisar fakta i målet ”Sverigedemokraterna och nazismen”. Boken bygger på ett omfattande källmaterial, som t. ex. många nyhetsartiklar och den är organiserad i tre delar. Den första delen behandlar partiets historia. Här får vi inblick i en undervegetation av högerextrema organisationer och ideologiska miljöer. Detta är den miljö SD växt fram i och där partiet alltjämt navigerar. Här ser vi bl a hur partiets nolltolerans fungerar internt som ett instrument för ledningen att hantera maktkamp och interna konflikter i partiet.
Bok av Maria Robsahm, foto av Åsa Boholm.
Del två är ett kortare kapitel, en översättning av det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiets (NSDAP) partiprogram från 1920. Intressant läsning och jämförelsepunkter med SD:s politik idag är onekligen påtagliga i flera frågor. En mer systematisk jämförelse av det nazistiska partiprogrammet med SD:s principprogram (motsvarigheten till partiprogram) hade gjort denna del av boken fylligare när det gäller att mer i detalj kunnat belysa de politiska och ideologiska kopplingarna. Den tredje delen fokuserar på SD:s nutid och ger en sammanställning av 88 dokumenterade tillfällen där SD-politiker ger uttryck för nazistiska värderingar och åsikter eller där SD har organisatoriskt samröre med nazistiska aktörer eller organisationer. Den sammanställningen talar för sig själv.
Boken är utgiven på Vaktel förlag, omfattar lite drygt 100 sidor – är välskriven och lätt att läsa. Layouten är luftig, överskådlig, innehåller en hel del bilder ur olika arkiv. Texten riktar sig till den breda allmänheten och fungerar som en utmärkt sammanställning av fakta och saklig information. Språket är neutralt och utan onödiga krångligheter. Vi saknar endast en förteckning över de organisationer som nämns och en förkortningsförteckning.
Många personer gör faktapåståenden som låter osannolika, tillsammans med till exempel: ”forskningen säger…” eller: ”detta är bevisat av forskare”. Dessa debattörer verkar förlita sig på att åhörare inte ska lyssna med källkritiska öron, och att ingen kommer bry sig om att fråga ut dem om det finns tillräckligt stöd till deras påstående. Hur kan det vara så att orden ”forskare” och ”forskning” används så lättvindigt?
Varje person kan lära sig att bli bättre på att hålla uppe sin vaksamhet när man lyssnar på debatter, och när man läser texter från politiker, reportrar eller bekanta. En beredskap krävs för att hjärnan ska lägga märke till när osannolika, obekräftade uttalanden görs, vilka faktiskt kräver djupare granskning och att man läser dessa forskares egna ord om vad de skrivit i sin forskning. Man bör inte anta att vad som sagts eller skrivits i debatten är absolut, universell sanning – bara för att någon nämnt det magiska trumfkortet ”forskare har bevisat detta”. Lita inte automatiskt på vad du läser eller hör. Be personen som gjort sakpåståendet att visa upp källan och att den bevisar att det finns pålitliga, trovärdiga vetenskapliga belägg som stöd.
Varje människa måste inte bli expert på alla vetenskapliga områden. Därför är det roligt att Nature och andra vetenskapliga tidskrifter och bloggare har publicerat en ny och mycket läsvärd artikel som tjugofem olika forskare har skrivit tillsammans. Texten är på engelska, men är mycket nyttig att försöka lära sig av, för att du ska få bättre kännedom om olika principer och tumregler som är viktiga att ha för att tolka vad som påstås om vetenskap. Det är väl värt att du tar dig tid att översätta de svåra ord du inte förstår, för att du ska kunna förstå sammanhanget och ta till dig av lärdomarna som förmedlas.
Klicka på gröna rutan för att förstora den, om du vill läsa sammanfattande rubrikerna.
En av de deltagande forskarna, Andy Oxman, skriver tips till alla som någonsin kommer försöka hänvisa till forskningsupptäckter i sina politiska debatter: ”Om du vill undvika att sprida felaktiga uppfattningar, tänk extremt noggrant på exakt hur och vad du egentligen skriver.”
Varje beskrivning av upptäckta företeelser och uppmätta effekter i forskning måste göras försiktigt och korrekt för att ingen ska överskatta, underskatta eller missförstå forskarnas slutsatser om sin forskning. Du själv och alla som läser vad du skriver ska kunna förstå hur pålitlig texten i vetenskapliga rapporten egentligen är, varför de nya rönen är relevanta och vad författarna anser de ska kunna användas till.
Varje gång du läser eller hör svepande hänvisningar till ”forskning” – väck din hjärna så att den uppmärksammar och bedömer vad det är som påstås. Analysera vilken källa som används och hur den används som belägg. Finns det trovärdighet, pålitlighet och relevans som otvetydigt stöder påståendena? Var alltid redo att avbryta och fråga ut de som slänger sig med påståenden som hänvisar till ”forskare har bevisat”. Går det att dra exakt de politiska poängerna utifrån den källa som politikern har hänvisat till?
Tänk om valet att bli vänster- eller högerextremist inte är ett fritt val som bygger på ideologiska ställningstaganden? I min läsning av Alberto Moravias roman Anpasslingen reflekterar jag över om bilden av Sverige som ett samhälle i sönderfall kanske tvingar människor att söka sig till extremer, vare sig de vill eller inte.
Marcello Clerici, huvudpersonen i Alberto Moravias roman The Conformist (på svenska: Anpasslingen), är inte bara fascist i Italien under Mussolini. Han är även besatt av att framstå som normal. Faktum är att det är just den här känslan hos honom av att han inte är som alla andra – hans upplevelse av en påtaglig diskrepans mellan självet och livsvärlden – som driver honom rakt in i den otrygga famnen på den fascistiska ideologin.
Att ingå som en kugge i det fascistiska maskineriet blir Marcellos väg in i denna åtrådda normalitet, liksom hela hans varande: Han klär sig som andra män i hans omgivning – eller som han föreställer sig att män som han ska klä sig; röker samma cigarretter, läser samma tidningar och har en fästmö att gifta sig med – en kvinna vars främsta tillgångar är hennes familjs vanlighet. Allt han tar sig för – allt han kommunicerar utåt – blir till ett slags maskering för att smälta in i samhället eller rentav i mänskligheten:
”He went up to the counter and asked for his preferred brand at the same time that three other people asked for the same cigarettes, and the tobacconist slid them rapidly across the marble of the countertop toward the four hands holding out money – four identical packs, which the four hands picked up with identical gestures. Marcello noticed that he took the pack, squeezed it to see if it was fresh enough, and then ripped off the seal the same way the other three did. He even noticed that two of the three tucked the pack back inte a small inner pocket in their jackets, as he did. Finally, one of the three stopped just outside the tobacconist’s to light a cigarette with a silver lighter exactly like his own. These observations stirred a satisfied, almost voluptuous pleasure in him. Yes, he was the same as the others, the same as everyone. The same as the men who bought the same brand of cigarettes, with the same gestures, even the men who turned at the passage of a woman dressed in red, himself among them, to eye the quiver of her solid buttocks under the thin material of the dress. Even if, as in this last gesture, the similarity was due more to willed imitation in his case than to any real personal inclination.” –The Conformist
Moravias anslag är intressant eftersom det erbjuder ett välkommet, alternativt perspektiv till gängse förklaringar om varför individer tilltalas av fascistoida, nationalistiska, rasistiska ideologier. Borta är de pseudovetenskapliga bortförklaringarna om raser, kulturer och nationer. Irrelevanta blir drömmarna om en gyllene gryning där en sedan länge svunnen storhetstid återföds. Inte ens förklaringarna om låg utbildning och en benägenhet för intolerans hos s k “sverigevänner” finns kvar att hålla fast vid. Kvar blir den enkla och högst mänskliga längtan om att höra hemma någonstans; att känna oss normala. En längtan vi alla dessutom delar och kan känna igen oss i.
I Marcellos fall handlar jakten på normalitet även om att begrava en känsla av skuld – det vill säga att han drivs av en starkt negativ självbild. Som det står någonstans i boken började hans desperata jakt på normalitet i ”the moment that being different meant being guilty”, alltså i det ögonblick annorlundaheten blev synonym med en upplevelse av skuld (eller skam, som jag som läsare nog hellre skulle översätta ordet i just det här fallet).
Att betala för denna normalitet genom att nonchalera fascismens lögner och övergrepp blir för Marcello ett överkomligt pris, även om det ytterligare lägger sten på börda genom att öka hans skam/skuld: Marcello gör sig till ett slags medskyldig till fascismens övergrepp, men han kan inte vända den fascistiska normaliteten ryggen, för då tvingas han istället konfrontera sin personliga skam/skuld vilket skulle betyda hans undergång. Så för att förbli människa har han inget (för honom synligt) val; han måste ge sig hän åt fascismen helt och hållet. Först när han gjort detta kan han landa i en upplevelse av normalitet som förvisso fortfarande bara är en mask, men som genom att han helt uppgått i fascismen sitter kvar med en mindre ansträngning än tidigare.
Svaret på frågan?
Det finns en mängd in- och utgångar i frågan om vad som gör att människor faller för fascismens blänkande fiskedrag. Vad det är som får stödet för Sverigedemokraterna att ligga kvar eller t o m öka, trots att de gång på gång avslöjas med lögner och beteenden som fått vem annan som helst att behöva lämna sina uppdrag och gå under jorden. Jag tror inte det finns några entydiga svar. Inga universallösningar som – om de applicerades – skulle neutralisera detta samhälleliga hot.
Varje människas väg är unik och även om varje förklaringsmodell har sina subjekt får vi inte låta oss luras att tänka att där finns en modell som täcker in alla – eller tillräckligt många – alternativ för att vara det rätta botemedlet. Att erbjuda motargument till fascismens lögner biter bara på vissa, att häckla fascismen är ett tillvägagångssätt med mycket begränsat resultat och detsamma gäller alla andra insatser för att på olika sätt bekämpa den. Så finns det då ingen övergripande teori om vad som driver dessa människor?
Ett budskap som biter? (Foto: Alisdare Hickson, Flickr)
Nja… Både och, tänker jag. Det handlar om människor, så idén om att det skulle finnas ett enkelt Svar vore både naiv och kontraproduktiv. Men samtidigt undrar jag om inte Moravia faktiskt har en poäng här – och då talar jag inte om konformism som allmänt socialpsykologiskt fenomen, utan om högst specifika upplevelsen av att inte höra hemma. För vem av våra sverigevänner ger uttryck för att känna sig hemma i Sverige av idag? Jag kommer inte på en enda. Det är snarare tvärtom. Det är den plötsliga upplevelsen av att inte känna sig hemma i den värld man växt upp i som hela tiden återkommer till i sina uppmaningar till omvärlden att ”VAKNA SVERIGE”.
Kanske erbjuder just sverigevänskapen den normalitet som gått förlorad i ett för dem förvandlat samhälle där pojkar plötsligt kan vara lucia, där skolavslutningar inte längre hålls i kyrkan, där traditionerna dör istället för att bevaras eller åtminstone ersättas. Kanske känner de som Marcello angående fascisterna i Italien; att alldeles oavsett vad SD är, vad de gör eller står för, så erbjuder de i alla fall en normalitet som – för de här människorna – gått förlorad. En betryggande normalitet som innebär att de vet hur man ska klä sig, bete sig, prata och vara för att vara som “vanligt, hederligt folk” och att de faktiskt har möjlighet att göra/vara det.
Förstår man inte hur viktigt det är, har man kanske inte förstått någonting.
Sammanfattning
För att sammanfatta ovanstående: Moravia ser fascismen som ett symtom, snarare än en sjukdom i sig. Men han går också vidare genom att inte heller se fascisten som det egentliga problemet. Det är en förmänskligande handling, samtidigt som den i vissas ögon säkert riskerar att ta fokus från det egentliga problemet. Men det är ju själva kråksången, eller hur? En kanske inte blir fascist eller sverigevän för att en vill, utan för att en (tror att en) måste? Inte för att rädda den kristna nationen från ett islamistiskt ragnarök eller för att bevara den vita rasen vit eller för att krossa den genusfeminazistiska PK-diktaturen till förmån för små skäggiga män i shorts, utan av den enkla anledningen att man vill vara människa, som alla andra – och för att inga andra dörrar står öppna för en.
Vi vet att samhället blivit alltmer polariserat under 2000-talet för att idag vara en plats som bejakar såväl manliga lucior som rasistiska attacker på butiksanställda. Vi vet också att debatten gärna delar upp dessa ytterligheter i “goda” och “onda” – framförallt för att ogiltigförklara argumentationen från de som representerar det förment goda som känslomässig och osaklig.
Illustration: Wakoe (DeviantArt)
Men tänk om det är likadant för alla? Att jag inte har något annat val än att bejaka manliga lucior, böneutrop och interkulturalitet för att kunna känna mig normal; liksom Moravias fiktiva fascist eller sverigevännen på andra sidan inte heller har något val. Var drar vi då skiljelinjen mellan oss? Då är vi alla lika onda/goda. Lika normala i vår dragning åt ytterligheter.
Gud förbjude att det skulle vara så. Då finns det inte mycket kvar annat än konflikten mellan de två sidorna som ger mening åt våra existenser…
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Vill du få din verklighetsuppfattning omskakad? Vill du få perspektiv och insikt i hur vi har det på vår jord? Vill du lära dig att förstå världen? Vill du lära känna dina fördomar, tankar och brister?
Hans Rosling var läkare och professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet. 1993 var han en av initiativtagarna till Läkare utan gränsers Sverigesektion. 2005 grundade Rosling tillsammans med sonen Ola Rosling och hans fru Anna Rosling Rönnlund stiftelsen Gapminder. Stiftelsen startade som en spin-off till Roslings föreläsningar på Karolinska Institutet, eftersom han upplevde att det fanns mycket okunskap kring global utveckling och hälsa. Rosling avled förra året i sviterna av cancer. Sonen och svärdottern fortsätter arbetet med att få oss att förstå världen bättre.
Rosling har genom åren gjort sig ett internationellt erkänt namn med sin förmåga att förklara saker med en fantastisk pedagogik och frenesi. Han har inte varit rädd för att framstå som kall, rak och självsäker – minns intervjun i dansk TV där han med pondus läxar upp en journalist: ”Jag har rätt. Du har fel”.
Roslings livsverk Factfulness färdigställdes av sonen och svärdottern efter hans död. Han arbetade in i det sista, t o m från sjuksängen, med att slutföra sitt arbete.
”Vi tycker att enkla idéer är tilltalande. Vi njuter av det där ögonblicket av insikt, vi njuter av att känna att vi verkligen förstår något. Det är lätt att tappa fotfästet när en idé förför oss med sin enkelhet. Sakta men säkert, steg för steg, växer en euforisk känsla av att denna enkla förklaring har kraften att besvara en massa frågor och lösa alla hopplösa problem. Världen blir enkel. Alla problem har en enda orsak – som vi alltid måste vara helt emot. Eller alla problem har en enda orsak – som vi alltid måste vara för. Allt är enkelt. Det finns bara en hake. Vi missförstår världen fullständigt. Jag kallar denna förkärlek för enkla orsaker och enkla lösningar för ensidighetsinstinkten.” (Factfulness, sid. 222)
På ett humoristiskt, nytänkande och välformulerat sätt lyckas Hans Rosling få oss att lära känna oss själva: Hur vi tänker, våra fördomar och vår världsuppfattning får sig en rejäl åktur i en hisnande bergochdalbana.
Det är tydligt hur Rosling använder sig själv, och sina egna tillkortakommanden, i den pedagogiska resan som Factfulness är. Rosling delar ut verktyg för att vi på ett sundare sätt ska förstå den globala utvecklingen. Han delar med sig av sina egna missuppfattningar som kantat den egna resan till bättre insikt.
Anekdoter blandas med ren och skär fakta. Rosling är personlig och det är väldigt tydligt att han brinner för att få människor att förstå. Det är lika tydligt att han har haft fantastiskt kul när han har gjort resan i jakten på insikt.
Boken är uppdelad i 10 instinkter som alla är faktorer i varför vi missförstår världen.
För att illustrera detta kastas vi in i en lång rad frågor om hur världen har sett ut, hur den förändras och hur den kommer att se ut. Frågorna är ställda till forskare, schimpanser och oss läsare. Vem svarar bäst på frågorna?
”Det viktigaste av allt är att lära våra barn ödmjukhet och nyfikenhet. Att vara ödmjuk betyder här att vara medveten om hur lätt hänt det är att våra instinkter förvränger fakta. Det betyder att vara realistisk angående dina kunskapers omfattning. Att inte skämmas för att säga ”Jag vet inte”. Det betyder också att när du har en åsikt ska du vara beredd att revidera den när du får reda på nya fakta. Det är mycket avslappnande att vara ödmjuk eftersom man slipper vara ständigt beredd att försvara en massa ogrundade åsikter.” (Factfulness, sid. 295)
Rosling kan inte nog poängtera att fakta går före känslor, rädsla och oro. Han är noga med att det är naturligt att vi använder oss av icke-faktabaserade faktorer när vi drar slutsatser och bildar oss en uppfattning om hur saker och ting är. Det är därför viktigt att vi vågar utmana oss själva, och inse att fakta är oumbärlig information.
By Gapminder Foundation (Gapminder.org) [CC BY 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0)%5D, via Wikimedia CommonsRosling är ihågkommen som en fantastisk pedagog. Här visar han också prov på sin värme, sin iver och sin humor. Factfulness är en bok för alla oss som tror att vi vet en del om det mesta. Läsningen är ett uppvaknande om hur enkelspåriga vi människor kan vara. Det är skrämmande att vi faktiskt missförstår sakers varande så gruvligt. Jag vill hävda att det också är farligt. För att vi människor på ett bättre sätt ska kunna anta de utmaningar som vi ställs inför i framtiden går det inte nog att beskriva hur viktigt det är att sitta inne med korrekt fakta. Därför är boken så nödvändig.
”Att vara nyfiken betyder att vara öppen för ny information och aktivt söka sådan”. (Factfulness, sid. 295)
”Journalister, aktivister och politiker är också människor. De ljuger inte för oss. De är själva drabbade av överdramatiska bilder av världen. Precis som alla andra borde de regelbundet kontrollera och uppdatera sin världsbild och utveckla sätt att tänka som är mer i linje med factfulness”. (Factfulness, sid 299)
”När vi har en faktabaserad världsbild kan vi inse att världen inte är så dålig som den verkar – och vi kan inse vad som behöver göras för att fortsätta förbättra den”. (Factfulness, sid 302)
Kuriosa: Resultaten av schimpans-testerna presenterades i Roslings första TED-talk 2006. Schimpanserna svarade bäst på frågorna. Det tål att tänkas på.
Motargument 