Vi lever med föreställningen att Sverige är ett av världens minst rasistiska länder.
En studie genomförd av FRA (EU:s byrå för grundläggande rättigheter) genomförd 2017 och publicerad 2018 visar att det fortfarande är en lång väg att gå, även i Sverige, vad gäller rasism, diskriminering, hat och hot gentemot svarta.
Rapporten visar att rasismen mot svarta i Sverige är mer utbredd än EU-snittet. (EU-28 är EU:s 28 medlemsländer)
41% av svarta i Sverige svarar att de har blivit rasistiskt trakasserade under den senaste 5-årsperioden (Genomsnittet för EU-28 ligger på 30%)
7% av svarta i Sverige svarar att de har utsatts för rasistiskt motiverat våld under den senaste 5-årsperioden (Genomsnittet för EU-28 är 5%)
26% av svarta i Sverige svarar att en familjemedlem eller vän har utsatts för rasistiska förolämpningar under de senaste 12 månaderna (Genomsnittet för EU-28 är 20%)
13% av svarta i Sverige svarar att en familjemedlem eller vän har utsatts för rasistiskt motiverat våld under de senaste 12 månaderna (Genomsnittet för EU-28 är 7%)
60% av svarta i Sverige svarar att de utsattes för s k ”rasprofilering” senaste gången de stoppades av polis (Genomsnittet för EU-28 är 44%)
38%, respektive 51%, av svarta i Sverige svarar att de känt sig diskriminerade mot bakgrund av sin hudfärg senaste 12 månaderna, respektive senaste 5-årsperioden (Genomsnittet för EU-28 är 24% respektive 39%)
För den som vill ta del av hela rapporten går den att finna här:
Nathan Shachar reser till Ecuador där han går på restaurang och blir lyrisk av svarta människor som marknadsför nidbilder av sig själva. Han har funnit ”det förlorade paradiset”, i vilket svarta människor ”visste sin plats” och inte protesterade mot rasistiskt hån i en mängd former. Men Shachar bedrar sig själv. Latinamerikas svarta befolkning fortsätter att slåss mot rasismen – liksom svarta i resten av världen.
Den tionde oktober publicerade Dagens Nyheter Nathan Shachars artikel ”Mobbningens ordförråd”.
Läsare av artikel som letar efter mobbare och hur de uttrycker sig, kan bli en smula konfunderade. Artikeln inleds nämligen med en längre anekdot om hur Shachar och ett antal andra européer vandrar runt i Ecuadors huvudstad Quito, varpå de ser en restaurangskylt med orden ”Menestras del Negro”.
Felaktig översättning är grunden för Shachars argument
Shachar översätter ordet ”negro” till ordet ”neger”. Skylten översätter han till ”Negerns maträtter”.
Den korrekta översättningen är emellertid ”Den svartes grytor”.
Shachar tycks inte känna till, eller ger sken av att inte känna till att det spanska ordet ”negro” betyder ”svart”.
Utifrån en felaktig översättning från spanska till svenska, inleder Shachar en artikel överfylld av sakfel och bristande argumentation om hur svarta människor enligt honom skall reagera inför epitet som andra har givit dem.
Shachar blir rörd när svarta människor inte kritiserar rasistiska stereotyper
Namnet ”Menestras del Negro” är därtill också ett varumärke, med en logotype som enligt Shachar föreställer ”en leende svart person, men inte någon igenkännlig ortsbo, utan en hämningslös stereotyp: en vilde med en benknota flätad i sitt hår.”
Därefter skriver Shachar om sin bedömning att en restaurang med ett liknande namn och en liknande logotyp skulle ha väckt en enorm indignation i Sverige bland ”politiker och tyckare”.
Shachar frågar en svart kypare på restaurangen om huruvida hans egen arbetsgivare använde sig av kränkande företagsnamn och logotyp. Kyparen försäkrade att han ”inte var det minsta kränkt”.
Shachar gräver vidare efter ”en mer auktoritativ bedömning” genom att kontakta organisationen ASONE (Asonegros del Ecuador), som han översätter till ”Negrernas förbund i Ecuador” (istället för ”De svartas förbund i Ecuador”). Enligt Shachar hävdar talesmän för organisationen att ordet ”neger” är ett ”honnörsord” och att namnet inte är rasistiskt utan visar att ”maten där är så bra och så billig”.
Här framgår det inte heller om Shachar frågar talesmännen om det svenska ordet ”neger” eller det spanska ordet ”negro”.
Shachar bedömer att ”de svarta ecuadorianernas svar är nästan rörande i sitt sunda förnuft. De har aldrig öppnat det multikulturella giftskåpet.”
Shachars analys: Katolska samhällen har mindre rasism mot svarta människor
Som bakgrundsförklaring använder sig Shachar av en debattbok (oklart vilken) utgiven av Frank Tannenbaum, en österrikisk-amerikansk professor i latinamerikansk historia vid Columbia University.
Tannenbaum, vars bestående vetenskapliga bidrag har varit inom kriminologin, har skrivit en enda bok som explicit berör slaveri på de amerikanska kontinenterna och som utgavs 1946, det vill säga för över sjuttio år sedan; ”Slave and Citizen: The Negro in the Americas”. Boken är på 128 sidor. En hel del saker har hänt sedan dess inom forskningen gällande slaveriet på de amerikanska kontinenterna.
Enligt Tannenbaum var katolska samhällen på de amerikanska kontinenterna mindre rasistiska än de protestantiska. Som ett exempel på det påstods att brasilianska slavägare ”satte en ära” i frigivandet av slavar. Som kontrast ställer Tannenbaum det huvudsakligen protestantiska USA, där ”få vita i USA:s söder uthärdade fria svarta.”
Fruktan för en svart befolkning utan slavstatus som levde intill svarta slavar har emellertid inget med protestantisk övertygelse att göra. Slavägarna och slaveriets förespråkare visste att före detta slavar, ofta konspirerade effektivt med de som levde kvar i slaveriet för att hjälpa de senare att rymma eller starta slavuppror. Något som särskilt visade sig under det haitiska slavupproret. Mer om det längre fram i denna artikel.
Shachar vänder ryggen mot slaveriets historia och arv i Sydamerika
Tannenbaums påståenden som Shachar lutar sig mot, har alltid stridit mot väletablerade fakta som finns offentligt dokumenterade.
Även om slaveriet och dess historia på de amerikanska kontinenterna inte kan kopplas till teologiska skillnader mellan katoliker och protestanter, visar historiska fakta tydligt motsatsen till Shachars och Tannenbaums påståenden.
De delar av de amerikanska kontinenterna där slaveriet generellt sett avskaffades först och där den proportionerligt största delen slavar frigavs, hade en övervägande protestantisk befolkning. Bristen på arbetskraft i de områdena avhjälptes huvudsakligen genom ständigt ökande invandring av européer.
I motsatt riktning skedde de tidigaste såväl som de sista, flesta, största, mest återkommande och blodigaste slavupproren i amerikanska kolonier och länder med en huvudsakligen katolsk befolkning.
Frigivandet av slavar på de amerikanska kontinenterna i kolonier och länder där slaveriet fortfarande var legaliserat, var resultatet av en bristande lönsamhet, kombinerad med risken för uppror och flykt av slavar. Frigivningen av slavar i Brasilien i större skala kom sent och som sista utväg.
Jagandet och infångandet av förrymda slavar är i själva verket något som glorifieras runtom i Brasilien, genom statyer över så kallade ”Badeirantes” (slavjägare och exploatörer av ädelmetaller och diamanter).
Bild på en Badeirante i den brasilianska staden Goiãnia.
I amerikanska delstater såsom Virginia, Kentucky, North Carolina, South Carolina, Delaware och Tennessee, minskade bland annat tobaksodlingarnas lönsamhet och därmed även det ekonomiska incitamentet för slavägande. Samtidigt ledde uppfinningen av maskiner i USA som kunde behandla bomull, till att textilproduktion av bomullskläder fick en dramatisk ökning och blev billigare.
Bristande lönsamhet i produktionen av socker och tobak i flera sydamerikanska länder, ledde till ett minskat behov av slavarbetskraft, samtidigt som slavarna ofta inte kunde säljas till andra köpare .
I Syd- och Centralamerika fanns överlag betydligt bättre möjligheter för slavar att fly från sina ägare. I USA var samtliga delstater skyldiga att återlämna förrymda slavar, oavsett om de hade avskaffat slaveriet eller ej.
Varken slavägande protestanter eller katoliker satte generellt en ”ära” i frigivningen av slavar, vilket Shachar påstår.
Deras frigivning berodde på att slavägarna satte en ära i att inte gå med ekonomisk förlust, kombinerat med slavägarnas fruktan för att arbetskraften rymde från eller mördade dem.
Shachar ser Brasilien som ett föredöme i behandlingen av slavar
Shachars resonemang blir än mer absurt av att han av alla länder tar Brasilien som exempel på någon form av harmonisk utfasning av slaveriet, eller för den delen ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro grupper emellan i Latinamerika.”
Den franska, tillika katolska, kolonin Santo Domingo var en av de första områdena på de amerikanska kolonierna som avskaffade slaveriet. Det berodde emellertid inte på att slavägarna ”satte en ära” i att frige slavar. Det berodde på att nästan alla slavägare flydde eller dödades i samband med de haitiska slavupproren och det efterföljande grundandet av den haitiska republiken.
Under de självständighetskrig som rasade i merparten av det spanska imperiets besittningar under och efter Napoleonkrigen, frigavs stora mängder slavar i utbyte mot att de allierade sig med och stred på självständighetsrörelsernas sida. Svarta människor hade fått ett oundgängligt värde som beväpnade soldater, men var farliga för sina ägare som beväpnade och förrymda slavar.
Efter Napoleonkrigen förbjöds Västeuropas länder, inklusive det katolska Frankrike, Portugal och Spanien, att fortsätta med slavhandeln från Afrika. Detta efter påtryckningar från det huvudsakligen protestantiska Storbritannien som behärskade världshaven med sin flotta.
Slaveriet i kolonierna fortsatte, men tillgången på slavar stryptes sakta. Att sätta ”en ära i att frige slavar” hade inget med saken att göra.
I motsatt riktning var det huvudsakligen det katolska Brasilien, det sista land i västvärlden som avskaffade slaveriet, nämligen år 1888, eller tjugotre år efter USA. Brasilien var den koloni och senare det land i västvärlden som importerade fler slavar än något annat land i västvärlden.
I Brasilien var under en lång tid den genomsnittliga livstiden för en slav 6-7 år och slavar levde ofta inte längre än till tidiga tjugoårsåldern. Endast flykt, revolt, döden genom utarbetning, tortyr, mord, eller självmord kunde befria dem. Under en lång tid importerades huvudsakligen manliga slavar. De relativt få kvinnliga slavarna i Brasilien aborterade ofta sina foster för att undvika att de föddes till ett kort och plågsamt liv i slaveri.
Det storskaliga och systematiska folkmordet på svarta människor i Brasilien som löpte parallellt med slaveriet, gjorde att Brasiliens svarta befolkning under långa perioder förblev konstant.
Brasilien var det land som upplevde det största antalet och de mest omfattande slavrevolterna. Brasilien var det land i västvärlden som hade några av de största samhällena som utgjordes av förrymda slavar.
Rasismen mot svarta människor i det katolska Kongo och Belgien
Och vad kan vi säga om ”harmoniska relationer” mellan svarta och vita i andra delar av världen som huvudsakligen katolska länder har koloniserat? Var Fristaten Kongo efterträtt av Belgiska Kongo ett ”mönsterexempel” på avslappnade relationer mellan svarta och vita? Behöver Nathan Shachar och många andra lära sig om den saken?
Bild på en av miljontals kongoleser som fick sina händer avhuggna av den belgiska kolonialmakten. Ett exempel på en katolsk koloni med ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro mellan grupper”?
Vad kan Shachar tänkas tycka om chokladpraliner i Belgien som föreställer avhuggna svarta händer? Något att avnjuta till en kopp kaffe kanske? Gärna med en svart kypare och talesmän för svarta belgare som ”intygar” att sådant inte alls är rasistiskt? Var går gränsen för Nathan Shachar?
I Belgien kan de som önskar avnjuta dessa praliner som så nostalgiskt illustrerar den forna kongolesiska kolonin. Observera att bilden publicerades år 2016.
Eller är klagomålen även på Tintin i Kongo och de avhuggna-handpralinerna ytterligare exempel på det ”multikulturella giftskåp” som Shachar talar om?
Klagande, protester och gnäll från ännu fler ”lättkränkta” personer som misslyckas med att se allt det fina och roliga och sunda som Shachar ser.
Rasismen mot svarta människor i Ecuador och övriga Latinamerika är stark
Och vad säger slaveriets historia i Brasilien om svarta ecuadorianers situation? Jo, det säger väldigt mycket, men det säger det exakt motsatta som Nathan Shachar påstår. Svarta ecuadorianer har alltid nedvärderats, förtryckts och marginaliserats i Ecuador.
För bara några år sedan sändes en sång i ecuadorianska radiokanaler som beskrev svarta människor som ”kackerlackor i avloppen”, att svarta människor ”smutsade ner allt med sin svarta färg” och att svarta människor var ”skit som borde hamna i helvetet”.
Under den tid då slaveriet i Brasilien var legaliserat, omgavs bland annat staden Rio de Janeiro av samhällen av slavar som flytt och befriat sig och de samhällena utsattes ständigt för räder från polis och militär.
Rasismen och det rasistiska arvet i Brasilien är intensiv, institutionaliserad och även en integrerad del av brasiliansk kultur. Ett exempel på det är den brasilianska kampsporten capoeira, av brasilianska svarta slavar uppfunnen och kamouflerad till en dans med musik. Kampsporten fokuserar mycket på sparkar bakåt, vilket är ett utmärkt sätt för människor med fastkedjade händer och utan vapen, att slåss på. Dansen capoeira fungerade även som ett hemligt kommunikationsmedel för slavarna, fyllt av metaforer, av subtila meddelanden och med trummor som kallar till uppror och krig.
Brasilianska slavar tränar Capoeira framför en militär som tror att han får underhållning av två män som egentligen tränar på att sparka in hans tänder.
Berimbau, det pilbågsliknande instrument som är centralt för musiken i capoeiran, hade även det dubbla syftet att utnyttjas som ett vapen.
Sångerna i capoeira handlar ofta om strid för sin frihet, om att man inte skall känna fruktan inför strid, att förbereda sig inför ett stort slag mot slavägarna, att förbereda sig för att fly från slaveriet, om fruktan för slavjägarna, om sabotage av slavägares egendom, om hyllning till olika afrikanska folkgrupper, samt liknande teman.
Capoeiran fruktades av de brasilianska myndigheterna och stora delar av Brasiliens vita befolkning och var förbjuden i Brasilien fram till 1937.
Samban, den dansform som populariserats över hela världen genom Brasiliens karnevaler, har sitt ursprung i angolanska och nigerianska danser, men betraktades tidigare av de brasilianska myndigheterna som ”primitiv” och ”dekadent”. Samban var förbjuden i Brasilien fram till 1900-talets början.
Sambamusiken är inte bara den glada dans och sång som den huvudsakligen är känd för att vara utanför Brasilien. Sambasånger skrivna för den brasilianska publiken, har alltid till stor del varit fylld av kritik mot politiskt förtryck och sociala orättvisor.
Idag illustrerar samban blandad med rapmusik, allt mer grafiskt det urskiljningslösa våldet i Brasiliens favelas (slumområden) med till övervägande del svart befolkning. Något som t ex framkommer tydligt i sången Rap Das Armas, med refrängen ”Rapapapapapapapa!!” som vokaliserar och beskriver eldstrider med automatvapen mellan gatugäng och polis.
Var är de exempel på ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro grupper emellan i Latinamerika.” som Nathan Shachar påstår existerar?
Att låtsas trivas med förtryck – en överlevnadsstrategi
Precis som brasilianska slavar med sin capoeira kunde träna för sitt självförsvar och sin befrielse och samtidigt få sina förtryckare att slappna av och skratta, lyckas svarta ecuadorianer få Nathan Shachar och andra matgäster att slappna av i en miljö av svart servilitet, äta en måltid och på så sätt lättare acceptera svart entreprenörskap och självförsörjning.
Till skillnad från vad Nathan Shachar tror, skiljer sig situationen inte från de amerikanska sydstaterna, övriga USA eller andra delar av västvärlden där så många svarta väljer varierande former av självförnedring för att lättare accepteras och kunna försörja sig i ett systematiskt diskriminerande samhälle.
Eller vad tror Nathan Shachar att han skulle för svar om han frågat de svarta artister och skådespelare som deltog i dessa minstrelföreställningar, hur de upplevde de vita män som svartmålat sina ansikten? Skulle de säga att det var rasistiskt och därmed riskera att förlora sina arbeten?
Bild på den svarte skådespelaren, sångaren och dansaren Bert Williams, som levde mellan åren 1874-1922. Williams blev rik på Minstrelföreställningar som gjorde karikatyrer av svarta människor. Parallellt med sina uppträdanden kritiserade han rasismen i USA och hur han längtade efter en dag då den skulle försvinna. Många av hans svarta kritiker som protesterade mot hans föreställningar, prisade honom samtidigt för att han lyckats bli en av de första och den största svarta skådespelaren inom teater och film. En av hans kollegor betecknade honom som ”En av de roligaste män jag har sett – en av de sorgsnaste män jag har känt.”
Ord som tilldelas ”den andre” skall inte ifrågasättas
Shachar tar fler exempel på enligt honom orimligt moralisk indignation. Han påtalar att det riktades kritik mot en kursbok som betecknade Martin Luther King som ”negerledaren Martin Luther King”.
Han ställer sig retoriskt frågan om ordet ”neger” även bör refuseras när det används av King själv. Utan att reflektera över skillnaden i att citera en historisk text med historiska uttryck, jämfört med att i en modern använda sig av historiska uttryck som idag och av de flesta ses som nedvärderande. Har Shachar funderat över om Dr. King använt sig av samma ord om han levt vidare in i 70-talet och fram tills idag?
När går bäst-före-datumet på ord ut för Nathan Shachar? Skall uttryck var acceptabla förr i tiden alltid och av alla betraktas som acceptabla idag?
Med tanke på att Shachar stör sig på att ord som tilldelats svarta människor oavsett deras egen åsikt undrar jag; är ordet ”neger” menat att användas, för att citera Shachar, som ett ”honnörsord” i den här låten av Eddie Meduza, med titeln ”Negerjävel”?
Motargument – ett hot mot det fria ordet?
Nathan Shachar fortsätter att beklaga sig. Han nämner även att den kände komikern Jerry Seinfeld för några år sedan meddelade att han slutar uppträda vid universitet.
Vad var orsaken? Shachar förklarar: ”Humor har blivit farligt för den som skojar med folkslag, kön och fördomar.” Shachars slutsats är att ”idag är det inte kyrkan som är trångsynthetens och renlärighetens högborg, utan universiteten. I protestantiska länder är universiteten farliga platser för det fria ordet.”
Enkelt konstaterat; om Seinfelds publik på universitet ogillar och upprörs av vad han väljer att skämta om, är det fel på publiken, inte Seinfeld. De som eventuellt ogillar Seinfelds sätt att skämta ska om de inte gillar honom, åtminstone hålla tyst. Annars hotar de det ”fria ordet”.
Nathan Shachars frustration är så stark att den nästan går att ta på. Varför kan inte bara en massa människor finna sig i samma uttryck och begrepp som tidigare generationer inte har protesterat emot? Varför måste en massa andra människor känna att de skall ta en sådan stor hänsyn till andras känslor? Kan de inte bara slappna av och skratta åt samma ”skämt” och nidbilder som förut? Som Shachar inbillar sig att de gör i Equador och runtom i katolska länder i Sydamerika?
Den inställning tillika det problem som Shachar tydligt illustrerar, är att han själv tillsammans med så många andra genom tidens gång, får chansen att andas moraliskt friskare luft. Tiderna förändras och människor tänker överlag annorlunda, men Shachar och allt för många andra gillar inte förändringarna och föredrar att stanna kvar i en stinkande kloak av förakt, arrogans och unkna fördomar.
Är han också sugen på att äta på restauranger med varumärken som utgör karikatyrer av vita människor, av judar, av romer och en rad andra etniciteter? Vore det ett exempel på det ”sunda förnuft” som Shachar talar om?
Shachar trivs så pass mycket i sin ombonade kloak av fördomar, att han förnekar femhundra år av svart historia fylld av förtryck, folkmord, förföljelse, motstånd och kulturell blomstring i västvärlden. Han trivs så mycket i sin kloak av fördomar att han avsäger sig en grundläggande psykologisk förståelse och empati för svarta människor. Bristen på hans empati utsträcks även till andra etniciteter.
Insikten om det senare kan givetvis bli övermäktig att bära, varför Shachar projicerar värderingar som inte delas av honom själv, till att bli ”förtryckande”. Det är andras protester mot det språkbruk som Shachar blir så förtjust av, som Shachar ser som ”mobbbning”. Eller det ”multikulturella giftskåpet”, som han också kallar det.
Det står Shachar fritt att fortsätta leva i en kloak med nöjda svarta kypare på restauranger som ser sig nödsakade att locka honom med rasistiska nidbilder. Vi andra har också vår rätt att vilja andas frisk luft, fri från en historisk tid av förtryck och förnedring, som Shachar känner sig så bekväm i.
Thabo ‘Muso
PS.
Artikeln är full av länkar till ett stort antal dokumentärer, reportage, artiklar och musikvideor med huvudsaklig fokus på slaveriet, rasism och svart kultur i Sydamerika och Nordamerika. Läsaren av denna artikel uppmanas ta sig tid och titta på dokumentärerna och reportagen, för att få en djupare insikt.
1. Föreläsning med David W. Blight, professor i historia vid Yale University. Föreläsningen är publicerad den 21 november 2008.
”A Northern World View: Yankee Society, Antislavery Ideology and the Abolition Movement.”
4. Dokumentär av TV-kanalen WNED-DT. Publicerad på youtube den 19 december 2012.
”PBS Egalite for All: Toussaint Louverture and the Haitian Revolution (2009)”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=IOGVgQYX6SU
5. Dokumentär om slaveriet i Brasilien, producerad av British Broadcasting Corporation (BBC) och publicerad på youtube den 26 april 2014.
”Slavery in Brazil”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=RGGQJZsCog4
6. Filmen ”Qilombo”, som handlar om samhället ”Palmares” i Brasilien, som var det största samhället skapat av förrymda slavar. Publicerad på youtube den 3 maj 2017.
7. Dokumentär om den belgiska kolonisationen av Kongo, producerad av British Broadcasting Corporation (BBC) och publicerad den 2 november 2008.
”Congo – The Brutal History”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=qx2Sj1fhSso
8. Inslag ur dokumentär om arvet från den belgiska kolonisationen av Kongo. Inslaget visar hur det säljs chokladpraliner på belgiska kaféer och konditorier, som föreställer avhuggna händer från svarta människor. Publicerat på youtube den 14 september 2013.
”The severed hands of Africa.. King Leopold II”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=RfdjQaszF_U
9. Youtubeblogg om rasismen mot svarta människor i Equador, publicerad den 12 maj 2016.
”Discrimination of Afro Ecuadorians Capstone”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=_vq-V7Uf9Xk
10. Dokumentär om rasism och diskriminering av Ecuadors ursprungliga befolkning, samt svarta befolkning och den ecuadorianska regeringens satsningar på att motverka rasismen och diskrimineringen av dessa grupper. Publicerad av organisationen MDG Achievement Fund (MDG-F) (en ideell organisation skapad av spanska regeringen och Förenta Nationerna). Publicerad på Youtube den 20 augusti 2012.
”Ecuador: Fighting Racism & Discrimination”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=hJDYFvDou9E
11. Nyhetsreportage av Al Jazeera om rasismen gentemot svarta människor i Ecuador, publicerad på youtube den 24 april 2009.
”Racism In Ecuador Afro Ecuadorians Speak Out On Racial Slurs!”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=6AE27JSZIJw
12. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Bolivia, publicerad på youtube den 11 juli 2012.
”Bolivia’s blacks fight for their rights”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=-PWtU-pKy50
13. Nyhetsinslag från Al Jazeera om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Bolivia, publicerad på youtube den 20 maj 2016.
”Afro-Bolivians recognized as a distinct ethnic group”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=tp5o956z-80
14. Youtubeinslag från youttubekanalen ”Garifunafiles” (en etnisk grupp i Centralamerika med huvudsakligen afrikanskt ursprung) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Guatemala, publicerad på youtube den 2 september 2010.
”discrimination agains Garifuna in Guatemala”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=16A4TY8k490
15. Nyhetsinslag från den colombianska TV-kanalen Telesur om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Colombia, publicerad på youtube den 12 november 2013.
”Being black in Colombia reduces chances of getting a job”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=dJQBMLU_kpQ
16. Inslag från den Toutubekanalen Fusion, om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Mexiko, publicerad på youtube den 15 november 2016.
”Afro-Mexicans Face Racism Daily in Mexico”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=tJwwQFeWnVc
17. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Peru, publicerad på youtube den 18 januari 2013.
”Peru tackles discrimination against black community”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=opdnjBngv6Y
18. Youtubeinslag med en collage av olika TV-dokumentärer och en youtubebloggg, gällande livsvillkoren, kulturen, rasosmen mot och diskrimineringen av svarta människor i Argentina, publicerad på youtube den 24 oktober 2013.
”Afro-Latino Connection (Afro-Argentines)”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=0H9nwWUlfCE
19. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor på Kuba, publicerad på youtube den 9 februari 2010.
”Battling Cuba’s racial divide”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=WJ1NnGmtunA
20. Inslag från dokumentär från Förenta Nationerna om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Costa Rica, publicerad på youtube den 2 april 2009.
”Costa-Rica: The road to equality”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=DB_VpEUsyX0
21. Nyhetsinslag från den colombianska TV-kanalen Telesur om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Panama, publicerad på Youtube den 27 november 2013.
”Racial discrimination persists in Panama”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=UQ3LqSweGV8
22. Nyhetsartikel om slavar inom det brasilianska jordbruket, publicerad i tidningen The Guardian den 9 januari 2017.
”Brazil ordered to pay $5m to workers formerly enslaved on cattle ranch”
23. Inledande scen ur den brasilianska filmen Tropa De Elite, baserad på intervjuer med och en polispsykiatriker i Rio de Janeiros poliskår, publicerad på youtube den 14 december 2016.
”Tropa De Elite” ‘Elite Squad’ Opening Scene”.
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=9dMSN9Uby2I
24. Nyhetsinslag i Al-Jazeera om rasism inom poliskåren i Rio de Janeiro, publicerad på Youtube den 25 september 2016.
”Brazil racism: Police killing of favela residents increased during Rio games”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=CWTSNUd57iw
25. Trailer för ur den brasilianska filmen ”Tropa De Elite 2”, publicerad på Youtube den 2 juli 2010.
”Tropa De Elite 2”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=iwTiu3typeY
25. Nyhetsreportage och debatt i Al-Jazeera gällande rasismen i Brasilien, publicerad på Youtube den 22 januari 2015.
”The Stream – Being black in Brazil”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=m1xnIdtn3FI
26. Reportage i TV-kanalen Public Broadcasting Service (PBS) om rasism och etnisk kvotering i Brasilien, publicerad på Youtube den 11 mars 2012.
”WIDE ANGLE | Brazil in Black and White | PBS”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=g29P3-xj7GQ
27. Dokumentär av filmaren Steve Bartholomew om capoeiran som kampsport, kultur och historia, publicerad på Youtube den 30 maj 2013.
”CAPOEIRA THE DANCE OF FREEDOM A documentary film”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=jvf8oWHTrv0
28. Musikvideo med instrumentet Berimbau, skapad av Identitade Cultural TV, publicerad på Youtube den 16 februari 2017.
”Musicalidade: Toques de Berimbau e Cantigas de Capoeira”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=FOgG0nAn4Ww
29. Boken ”Honor – The History of African Martial Art Traditions in the Atlantic World”, publicerad av T.J. Desch Obi.
30. Kompendium av capoeirasånger, publicerad av Rutgers university i maj 2006.
34. Musikvideo till en sambaraplåten som handlar om eldstrider mellan gatugäng och polis i Rio de Janeiro.
”Rap Das Armas”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=TvdFYRYkMYY
35. Dokumentär om de i USA tidigare så populära så kallade ”Minstrel shows”, vilka centrerade kring karikatyrer och rasistiska hån av svarta människor, publicerad av TV-kanalen National Public Service (NPS) den 29 maj 2012.
De allra flesta av oss vill hävda att de hyser en sund människosyn och att alla, oavsett bakgrund eller förutsättningar, har samma värde. Men hur står det egentligen till med din människosyn? Är du rasist, eller bara lite främlingsfientlig?
Du som säger dig ingå i den antirasistiska kampen och hyser en övertygelse om allas lika rättigheter och värde borde, då och då, titta dig själv i spegeln. Har du rent mjöl i påsen? Lever du som du lär? Att hävda din antirasism, icke-rasism eller icke-främlingsfientlighet är inte särskilt svårt, men att faktiskt efterleva det är desto svårare.
I det oantastliga konceptet ingår nämligen att acceptera, anse och uttrycka att alla människor har samma rättigheter och värde, oavsett. Oavsett bakgrund och förutsättningar.
Som en sann antirasist, som en människa som hävdar att du inte är rasist, osunt fördomsfull eller främlingsfientlig så finns inga undantag. Du är inte trovärdig i din icke-rasism om du samtidigt undantar något av följande:
etnicitet
nationalitet
hudfärg
ursprung
kultur
religion
sexuell läggning
könsidentitet
könsuttryck
kön
ålder
funktionsvariation
Jag vill hävda att inom anti- och ickerasismens ramar ryms alla nyss nämnda punkter. I samma stund som du undantar någon av nyss nämnda punkter diskvalificerar du dig själv, och konsekvensen blir att din anti- eller ickerasism är förbrukad.
Att diskriminera, särbehandla, generalisera, stigmatisera, kränka, hata, bruka våld eller hota människor mot bakgrund av en, eller flera, av dessa kriterier är rasism, främlingsfientlighet, diskriminering, intolerans eller tecken på orimlig fördomsfullhet.
Att du själv ingår i en utsatt minoritet betyder inte att du har ”rätt” att uttrycka dig, eller handla, rasistiskt, främlingsfientligt eller fördomsfullt mot bakgrund av att du själv är en del av den utsatta minoriteten.
Du har inte heller frikort från rasism, främlingsfientlighet och intolerans bara för att du har en faster som är lesbisk, en granne som är funktionsvarierad, en medspelare i fotbollslaget som är rom, en kollega som är muslim, en föreningskamrat som är jude, en bror som är icke-binär eller en fru som är svart. Uttryck som ”jag har inget emot homosexuella, bara jag slipper se det”, ”romer är tjuvaktiga” eller ”du är inte som andra muslimer” är ytterligare exempel på hur människor inte tar ansvar för sin rasism eller främlingsfientlighet.
När du hävdar din goda människosyn samtidigt som du uttrycker homofobiska, transfobiska, antiromska (antiziganistiska), afrofobiska, antisemitiska, islamofobiska, funkofobiska eller sexistiska åsikter är du inkonsekvent.
Så när du tittar dig själv i spegeln nästa gång, ställ frågan till dig själv om huruvida du är ”home free”, eller om du kanske har en del att jobba med. Åsikter är föränderliga, men du gör klokt i att inse att dina åsikter ligger till grund för hur du formar din människosyn. Din människosyn ligger till grund för huruvida du är, eller inte är, rasist, främlingsfientlig, osunt fördomsfull eller intolerant. Det är du som avgör, det är du som bestämmer om du vill vara konsekvent eller inkonsekvent.
Jag är medveten om att många som säger sig ingå i den antirasistiska rörelsen, eller bara säger sig vara för allas lika värde, faktiskt brister på en, eller flera, punkter.
Som exempel på människor som diskvalificerar sig kan nämnas f d muslimer som hyser islamofoba åsikter och män som hyser sexistiska åsikter. Antiziganism är tyvärr en form av rasism som löper som en röd tråd även inom antirasismen, då rasismen mot romer är den sista ”accepterade” rasismen. Homofobi, sexism och funkofobi är andra former av osund fördomsfullhet och intolerans som inte har några egentliga gränser.
Så vad är då rasism och främlingsfientlighet? När du, genom uttryck eller handling, diskriminerar, särbehandlar, nedvärderar, generaliserar, kränker, hotar eller brukar våld mot bakgrund av någon av tidigare nämnda punkter begår du rasism, främlingsfientlighet, diskriminering eller ger uttryck för osunda fördomar. Svårare än så är det inte.
Vi gör klokt i att vara försiktiga med att slå oss för bröstet och utropa oss till antirasister och icke-rasister. Innan vi kan göra det måste vi rannsaka oss själva, eftersom vi alla bär på någon form av fördomar om andra människor. Fördomar är sällan av godo, och det farliga med dem är att de lätt kan glida över till att handla om diskriminering, intolerans, främlingsfientlighet och/eller rasism.
Ett ord på vägen till dig som är osäker på om du hyser rasistiska åsikter eller inte: ”Jag är inte rasist, men…” är en fras som till varje pris ska undvikas, eftersom den alltid efterföljs av rasism. Håll tillbaka tanken, fundera ett varv till på den och se om du kommer fram till en annan output än den du först hade tänkt dig.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på afrofobi. Den här gången har turen kommit till rasism.
Rasism är ett komplext begrepp med en månghundraårig historia. För att kunna närma sig en förståelse för begreppet och dess relevans idag, trots att det sedan snart 70 år tillbaka råder konsensus inom den medicinska forskarvärlden om att mänskliga, biologiska, raser inte existerar, behöver vi inleda denna artikel med en kort, historisk bakgrund.
Rasismens uppkomst
Det finns ingen klart avgränsad startpunkt för idén om att vi människor skulle vara väsensskilda; med olika förmågor, egenskaper och värde sinsemellan. Dessa idéer går att hitta lite varstans i såväl tid som rum. Rasismen, som det komplexa begrepp vi känner igen det idag, kan dock sägas stamma ur upplysningstidens strävan att vetenskapliggöra mänsklig kunskap och kunskap om människan. En strävan som dessutom sammanföll med såväl den europeiska kolonisationen av Afrika, Asien och Amerika, som med uppkomsten av den föreställda gemenskap vi känner som nationalism. I denna smältdegel av tankar och idéer hittar vi två för ämnet centrala teorier, ofta benämnda monogenism och polygenism.
Monogenism utgår från idén att alla människor har en gemensam förfader, men att vi p g a det vi idag skulle kalla miljömässiga faktorer utvecklats olika – degenererat – och att det skulle förklara de olika ”människoraser” vi idag möter i världen. Filosofen John Locke och vår egen Carl von Linné var två av de tidigaste förespråkarna för denna teori.
Polygenism handlar istället om att varje ”ras” har sitt eget ursprung, och att den vite mannen därmed är oåterkalleligen väsensskild från t ex afrikanen eller asiaten. Två av de mer namnkunniga vetenskapsmännen inom denna teoribildning är David Hume och Immanuel Kant, även om Isaac La Peyrère anses vara den som satte teorin på kartan genom publiceringen av hans Prae-Adamitae i mitten av 1600-talet.
Även om man tvistade om orsakerna till det hela, var man dock överens om grundpremissen; att människan är indelad i olika raser och att dessa raser var förknippade med olika egenskaper och förmågor.
Efterhand fick monogenismen ge vika åt polygenismen. I och med det befästes bilden av att även om miljön har betydelse för hur människor utvecklas, så räcker det inte för att eliminera karaktärsdrag som beskriver hennes rastillhörighet. Eugeniken – rashygienen – som vetenskap var född, och med den nådde den biologiska rasismen oanade höjder men resulterade också i fruktansvärda konsekvenser, understödd av den samtidigt framväxande nationalismen, vars idé om ”folket” gavs legitimitet genom att stödja sig mot den rasistiska vetenskapen och vice versa.
Parallellt med andra världskriget började dock forskare inom genetik, antropologi, sociologi och psykologi allt mer ifrågasätta eugeniken som vetenskap och 1950 kunde UNESCO slå fast att det inte existerar några mänskliga raser. Vidare forskning genom åren har sedan gång på gång bekräftat detta. Människan som biologisk varelse kan inte delas in i olika raser – därtill är vi alldeles för lika.
Hur kan det finnas rasism om det inte finns några mänskliga raser?
Argumentet från den för rasism anklagade ”sverigevännen” låter sällan vänta på sig. Hur kan hen bli anklagad för att vara något som rimligen inte ens kan finnas?
”Race is an ideology and for this reason, many scientists believe that race should be more accurately described as a social construct and not a biological one.” –Vence Bonham, J.D.
Som dr. Bonham mycket riktigt påpekar är (mänsklig) ras inte en biologisk verklighet, utan en i första hand social konstruktion. Det betyder i klartext att det som ”gör” rasism kan vara när grupper av människor beskrivs som om de vore biologiskt avvikande – det vill säga; när åtskillnad görs på ett sätt som antyder att olikheterna gör oss väsensskilda.
Det kan förstås handla om kroppsliga egenskaper som hudfärg, ansiktsdrag eller liknande – så kallad ”hudfärgsrasism” – men lika gärna röra tillskrivna egenskaper som etnicitet, kulturell tillhörighet eller religiös tro. Det är med andra ord nu rasism blir det komplexa begrepp jag påpekade i början av artikeln.
Anders Hellström, docent vid Malmö Högskola, har på uppdrag av Forum för Levande Historia sammanställt en begreppsinventering av rasismbegreppet. Han konstaterar att vi på ett sätt rört oss långt från den uppenbara rasism som en gång legitimerade kolonisation, apartheid och slavhandel, men att rasismen ändå följt med oss och att marginaliserade grupper fortfarande drabbas av dess konsekvenser. Inte minst p g a begreppets komplexitet:
”Förvirringen kring rasismbegreppets natur kvarstår /…/ Vad som är rasism och inte är en fråga som debatteras flitigt i media idag och utgången av denna får konsekvenser för hur vi väljer att bedriva den antirasistiska kampen, vilket påminner oss om vikten av att kontinuerligt reflektera kring vad det är som vi egentligen vänder oss emot.” -Anders Hellström
Begreppet ”rasism” dog inte när myten om de mänskliga rasernas existens avslöjades. Istället genomgick det en slags förvandling och blev till flera olika – om än med en gemensam bas – rasismer.
En rasism, flera rasismer
I Motarguments artikelserie om terminologier har vi redan mött några av rasismerna. De ligger ofta gömda inom andra begrepp. Afrofobi, antiziganism, heterosexism, antisemitism, islamofobi – alla rymmer de aspekter som har mer eller mindre direkta beröringspunkter med rasism.
Rasismerna kan skilja sig åt vad gäller olika aspekter. Ibland handlar det om en begränsad företeelse i tid eller rum, som t ex apartheidregimen i Sydafrika, och i andra fall kan det beskriva en strukturell företeelse som löper genom hela västvärlden och/eller under lång tid. En annan dimension av de olika rasismerna är hur de i vissa fall har fokus på individen (vem är rasist? vad är ett rasistiskt beteende?) och i andra fall fokuserar på begreppet som en dominerande tankestruktur/ideologi.
Även om Hellström i sin text inte riktigt vill hålla med mig om det, menar jag att gemensamt för samtliga rasismer, trots sina inbördes olikheter, är att de delar en gemensam grundläggande proto-definition, som jag med hjälp av Antirasistiska Akademin (ArA) vill beskriva – förvisso svepande, nästan svävande på målet – som teorier, världsåskådningar, rörelser, processer, samhällssystem och/eller handlingar, som i sin tur bygger på föreställningen att det finns grupper av människor (beskrivna som t.ex. raser/etniciteter/kulturer) med egenskaper som är specifika för just dem.
Definitionen är med nödvändighet lika vag som begreppet är komplext. Men det gör den å andra sidan lättare att applicera på de olika rasismerna, vilka jag beskriver översiktligt nedan (förteckningen över rasismer är hämtad från Hellbergs text):
Den biologiska rasismen drabbades av ett hårt slag när rasbiologins pseudovetenskaplighet slogs fast och behöver egentligen inte beskrivas särskilt ingående. Det är en daterad form av rasism som få idag öppet bekänner sig till och som framförallt används som försvar för andra former av rasism – inte sällan i form av uttalandet ”Jag är inte rasist, men…”.
När den biologiska rasismen inte längre var gångbar – en process som rivstartade när Förintelsen blev känd – ersattes den av neo-rasism eller kulturrasism/kulturell rasism. Begreppet omfattar rasism som essentialiserar kulturbegreppet. Det innebär uppfattningen att vissa människor är på ett visst sätt eftersom de tillhör en viss kultur, etnicitet eller religion – enligt samma tankemodell som tidigare användes om raser.
Ett annan rasism är den postkoloniala rasismen, som har sitt ursprung i erfarenheter från före detta kolonier i Europa och Asien. Här fokuseras begreppet ”vithet”, som illustrerar både en maktstruktur och identitetsskapande. Antingen är man vit eller icke-vit och desto mindre vit man är, desto längre ned i maktordningen hamnar man.
Den institutionella rasismen (också känd som strukturell rasism) beskriver hur rasism kan existera inom ett samhälles eller en institutions ramverk och lägger tyngdpunkten på rasism som diskriminerande system och institution. Det handlar om en rasism som ”sitter i väggarna”. Det brukar dessutom hävdas att den institutionella rasismen är mer vanemässig än intentionell, vilket betyder att de som gör den institutionella rasismen sällan är medvetna om att de upprätthåller ett rasistiskt system.
Detta för oss till den av Hellström benämnda vardagsrasismen. Rasism är inte bara en ideologi eller samhällelig struktur som vi rör oss innanför eller utanför. Den är också en del av vår vardag – mer för vissa än för andra:
Hudfärgade plåster som lyser ljusbeige mot mörkbrun hy. Kvinnan som spottar på tiggaren utanför mataffären. Påpekandet (i all välvilja) om det vackra mixade barnet i barnvagnen. Svårigheten för Ahmed Abdikadir att bli kallad till arbetsintervju, trots hans höga kompetens.
Alla är de vardagliga uttryck för olika former av rasism. Vart och ett för sig är de möjliga att förstås eller ursäktas som individuella uttryck för okunskap eller fördomsfullhet – eller helt ryckas på axlarna åt – men tillsammans bildar alla dessa upplevelser en integrerad helhet som visar att rasismen – trots att det sedan snart 70 år är bevisat och fastslaget att inga raser existerar – fortfarande upprätthåller och skapar en diskriminering på i princip samma premisser som innan 1950.
En spännande effekt av att tänka i termer om flera rasismer är att det gör det möjligt att – åtminstone i teorin – vara både antirasistisk och rasistisk samtidigt. Detta genom att t ex som Sverigedemokraterna (SD) ta officiellt avstånd från biologisk rasism men samtidigt driva en otvivelaktigt islamofob agenda.
Finns rasister?
”Eftersom rasism förknippas så starkt med denna händelse [Förintelsen – min anm.] tas det som en förolämpning att förknippa ett individuellt beteende med rasism.” -Anders Hellström
Jag vill avsluta denna artikel med några ord om epitetet ”rasist” vilket jag var farligt nära att använda ovan (men undvek elegant genom att lägga till slutleden -istisk till orden ”antirasist” och ”rasist”). Om nu rasism är ett begrepp som lever och frodas än idag, även om inte raser gör det, torde ju även rasister kunna leva och frodas. Eller?
Det är – i likhet med själva rasismbegreppet – en komplex fråga att reda ut. Rasism existerar bevisligen, även om dess uttryck sker på lite andra premisser än på den rasbiologiska tiden före 1950. Men som Hellström implicerar i citatet ovan har rasistbegreppet inte riktigt genomgått samma förvandling.
En rasist är för många fortfarande en person som tror på biologiska, mänskliga raser. Och självklart finns de fortfarande kvar, någonstans i periferin. Det kan man bl a bli varse om man tar notis om de regelbundet återkommande försöken att motbevisa påståendet om att mänskliga raser inte existerar. Och dessa individer är utan tvekan den renaste formen av rasister du kan hitta. Men de är få, och de är – som sagt – perifera.
I och med förändringen av rasismbegreppet och uppdelningen i olika rasismer, har man dessutom börjat tala allt mer om att ”göra rasism” snarare än att ”vara rasist”. Det är framförallt en logisk perspektivförskjutning. När fokus ligger på processen att göra kultur, etnicitet eller religiös tro till ställföreträdare för ras, blir den forne rasisten snarare en slags rasism-tillverkare; en som skapar/medskapar ras.
Det går att hävda att detta perspektiv befriar människor från sitt individuella ansvar och dessutom formulerar ursäkter åt dem, så de kan upprätthålla ett rasistiskt beteende utan att det ger några uppenbara konsekvenser. Men det kan också förstås som ett sätt att erbjuda de här individerna en möjlig väg ut. ”Jag förstår att du menar väl, men det du just sade är ett rasistiskt påstående” är för det mesta en mer konstruktiv ingång i en diskussion än ”Du är rasist”.
Hur man väljer att se på det beror förstås på vad målet är. Bekämpa rasismen eller bekämpa rasisten.
Bilders makt är ett nytt projekt som är extremt välkommet. I projektets kunskapsbank kan man se bilder föreställande rasistiska stereotyper. Jag välkomnar projektet. Men jag tycker det är lite synd att de valt att fokusera bara på vit och europeisk rasism. Projektet Bilders Makt hade mått bra av att mer mångkulturellt perspektiv.
På den sidan kan man se hur judar, asiater, afrikaner och romer avbildats i europeisk tradition med en förklarande text om olika rasistiska myter rörande de folken.
Det är ett mycket välkommet projekt. Besök det här: https://bildersmakt.se/ Men det är i mina ögon ofullständigt. Det är bara en liten del av rasismen som visas där, den europeiska, vita.
Rasismen är inte vit
I Sverige bor nästan 2 miljoner med utländsk härkomst. De som flyttat hit har inte lämnat sina hemkulturer kvar i hemlandet. De har tagit med sig sin kultur och sitt tänkande, både på gott och ont.
Om man tittar i Bilders makt verkar det som om denna utveckling inte skett. Materialet i Bilders makt är uteslutande hämtat från den vita europeiska kultursfären.
”Materialet består i stort sett uteslutande av västerländsk, europeisk och nordamerikansk, bildproduktion, och fokuserar på det västerländska kulturarv som också präglat och präglar Sverige.”
Det finns gott om stereotyper om andra folk om man kikar på andra kulturer än Sverige. Rasism är inget som bara vita européer håller på med. Alla kulturer och alla länder har sina fördomar mot olika folk, inklusive vita.
Det finns problem med rasism mellan grupper av personer i Sverige, som härstammar från andra områden än Europa. Den rasismen hängde ofta med då de, eller deras föräldrar eller far- och morföräldrar invandrade hit. Exempel på detta är araber som har fördomar om afrikaner, eller kristna araber som hatar muslimer. Vi kan också se att vissa muslimska araber hatar kristna. Det finns fördomar mellan grupper av afrikaner. Vi kan finna shiamuslimer som hatar sunnimuslimer och sunnimuslimer som hatar shiamuslimer.
Problemet med att lägga fokus på vit och europeisk rasism är att läsarna kanske tror att det inte finns rasism i andra kulturer och att vita inte kan utsättas för rasistiska stereotyper. Och det är fel. Dessutom speglar det inte det nya mångkulturella Sverige. Sverige är inte längre bara vitt och europeiskt.
Arabisk rasism
De mest kända rasistiska stereotyperna som är icke-vita är arabisk rasism mot judar.
Det finns gott om teckningar som avbildar judar som djävlar i arabisk media. Denna här nedan som utmålar judar som råttor laddades upp på Fatahs Facebooksida för några år sedan.
Fatah är Socialdemokraternas systerparti och partiet som styr Palestina.
Det finns givetvis även en hel del rasistiska stereotyper om vita och afrikaner i arabisk press. Condoleezza Rice, f d amerikansk utrikesminister, avbildades ofta som en halvapa då hon var en maktfaktor i amerikansk politik.
Japansk rasism
Man kan också studera japansk rasism.
Vita och svarta och kineser och araber är framför allt de som utsätts för en rasistiska fördomar. Det finns massor på nätet som visar hur japaner stereotypt ser på vita. Om man söker på gaijin eller gaikokujin, vilket betyder utlänning, eller det japanska ordet 外国人 kan man hitta en hel del på nätet:
Sedan andra världskriget beskrivs ibland vita som giriga och koloniala. De vill styra över människor. Männen är potentiella våldtäktsmän.
Speciellt grov är rasismen mot afrikaner i Japan. Bildbanken pratar om blackface, vilket innebär att skådespelare målar sig svarta. Ja, det var vanligt förr, numera nästan inte alls i Europa och USA. I Asien är det alltjämt vanligt. Denna bilden är från Japan.
Annars är ett favorittema att utmåla svarta som apor, även i direktsändning i TV.
En skillnad är att det är omöjligt att i svensk TV utmåla afrikaner som apor. Det är inte omöjligt i Japan.
Kinesisk rasism
Det finns mycket rasism i Kina. Speciellt riktat mot indier och svarta. Här är en ökänd reklam för ett tvättmedel som är så starkt att det kan ”gul-tvätta” den svarte mannens skinn.
Indien och Indonesien
Även i Indien utmålas svarta som apor ibland fast den vanligaste stereotypen är att svarta är demoner, speciellt om de kommer från Afrika.
Det hänger ihop med hinduiska myter om demonguden Rakshasa.
Denna Rakshasa-mytologi har för övrigt också spridit sig till Indonesien där även afrikaner beskrivs som demoner.
Kineser beskrivs i Indien och Indonesien ofta som judar beskrivs i Europa, dvs som giriga. Det är en gammal stereotyp som har hängt med i tusentals år.
Rasism mellan folk av samma hudfärg
Sist men inte minst förekommer rasism mellan folk av samma hudfärg eller religion. Indiska stereotyper om kastlösa är avslöjande. Ett annat exempel är eritreaners och etiopiers ömsesidiga bilder av varandra. Ett bra exempel på denna form av hat är hatet mellan kombattanterna under första världskriget, ett hat som Ture Nerman beskrivit bra i sin bok Folkhatet från 1918.
Här är ett exempel från första världskriget: hat mot tyskar.
I alla tider har man beskrivit ”de andra”, eller ”fienden” som monster som vill våldta kvinnorna och barnen. Här är tre exempel. Ett från tysk press under första världskriget och två från fransk press.
Och här ser vi de franska exemplen. Tysken framställs som våldtäktsbenägen. (Flickan symboliserar även den franska nationalsymbolen Marianne.)
Exempel på detta kan vi se även här:
Bildbanken är ett bra och ytterst välkommet projekt, men den skulle må bra av ett bredare och mer mångkulturellt urval.
Din mamma spillde kaffe på dig när du var liten, svarar hon. Det är därför du är brun.
Illustration av Jesper Waldersten
Jag har läst boken En droppe midnatt skriven av musikern och debattören Jason Diakité. I boken, som är sinnebilden för en självbiografi, får vi lära oss hur det kan kännas att ständigt vara på jakt efter sin egen identitet. Att inte vara vit, men inte heller svart. Att ständigt känna sig utanför och att ständigt befinna sig i ett ingenmansland. Mellanförskapet.
För mig personligen är detta livsöde speciellt. Jag kan relatera till de miljöer och de personer som ungdomsåren utspelar sig i och kring, eftersom jag i 8 år gick på samma skola som Jason. Jag bevittnade på avstånd den rasism och den mobbning han blev utsatt för under skolåren, men kunde inte riktigt förstå vidden av vad som skedde dag efter dag. Det kanske blir så när man går i olika årskurser, och vi blandade oss inte mellan klasserna på Tunaskolan i Lund. Jag har ett gott minne då jag interagerade med Jason på ett fint sätt. Jag gick i nian och han gick i åttan. Jag minns att jag vid ett tillfälle, jag kommer inte ihåg sammanhanget då vi egentligen inte kände varandra, i korridoren fick lyssna på en demo han hade spelat in. För mig var rap främmande, men idag kan jag se på det med helt andra ögon.
Jason är en mix av massvis med etniciteter, och det är det han, genom livet, förlikat sig med att han är. Men resan har varit lång och mödosam. Allt från barndomens ständiga påminnelse om att han är annorlunda, genom den identitetssökande ungdomen till idag, då många av pusselbitarna verkar ha fallit på plats.
– Niggerbajs.
Det är mitt mellannamn i flera år. Vad kan vara svartare än en svart människas bajs? Det hade varit illa nog att bara kallas bajs. Men tydligen förstår mellanstadieungar att bajs från en nigger måste vara äckligare än vitas. En duo kallar mig detta på så många raster att jag inte har annat försvar än mina händer. Men jag kan inte slå bort deras ord. De borrar sig in under min rödbruna hud.
Hur osynlig jag än gör mig kan de blotta mig för vad jag är. Hur lärde sig Magnus och Agge dessa ord? Niggerbajs. Nigger. Niggerjävel. Din jävla nigger. Varje gång jag hör orden är det som om de avtäcker mitt inre som just består av det äckligaste: niggerbajs.
Vi får läsa om hur onda och elaka barn kan vara, hur rasismen flödar ur människor oavsett ålder. Vi får känna av rasismen och mobbningen på skolgården, vi får en inblick i hur det kan kännas att inte vara en del av ett sammanhang, en grupp och ett samhälle. Vi bevittnar hur Jason förhoppningsfull blir hembjuden till en av sina plågoandar av dennes far, tillika Jasons tandläkare, i ett med facit i hand, utnyttjande syfte.
På min vänstra hand har jag ju den där pigmentfläcken. En grupp små vita fläckar som liknar en karta över någon ögrupp. Jag kan sitta länge och stirra på fläcken och tänka att om fläckarna varit fler hade jag varit vit.
Jag blundar och försöker föreställa mig hur jag skulle se ut om jag var vit. Ibland får jag till och med för mig att märket har växt. Att vitheten inom mig håller på att breda ut sig. Men det gör den aldrig. De där vita fläckarna är fast i en evig remi med ett hav av brunt.
Sökandet efter en egen identitet i en terapeutisk resa är den röda tråden som spinner genom hela berättelsen. Med smärtan och den ständiga oroskänslan molande i magen kommer en önskan om att vara ömsom vit, ömsom svart. Denna önskan är ständigt föränderlig, och istället för ”vi och dom” får vi känna på Jasons känsla av ”jag och dom”.
Vi följer med i Jasons självpåtagna mission att leta upp sina rötter. Hur svårt det var för hans föräldrar, pappa som är svart och mamma som är vit, att rättfärdiga sitt unika förhållande. Pappa Madubuko och mamma Elaine ses i 60-talets USA som förrädare då de valt en människa av annan ”ras” att förälska sig i.
Det uppstår en evig diskussion mellan Jason och fadern om huruvida det egentligen är en bra idé att åka till USA för att finna sig själv. Fadern är envis i sin övertygelse om att det inte tjänar något till att riva upp gamla sår. Men Jason släpper inte sin dröm. Viljan är så stark att han, trots faderns motvilja, bestämmer sig för att förverkliga drömmen.
Overseer Artayou Carrier whipped me. I was two months in bed sore from the whipping. My master come after I was whipped; he discharged the overseer. The very words of poor Peter, taken as he sat for his picture. Baton Rouge, La., April 2, 1863. (War Dept.)
Jason söker, med hjälp av vännen och fotografen Simme, och kärleken Amelie, rötterna i slavarna och i bomullsplantagernas South Carolina. Han söker upp släktingar i den amerikanska södern och intervjuar dem. Slavarnas grymma verklighet under den vita mannens piska genomsyrar det amerikanska samhället än idag. Jason blir varse den strukturella rasism som fortfarande är ständigt närvarande i USA, och han kan tyvärr också dra paralleller till hur det idag också ser ut i Europa. Det är den svarta historien, och släktens livsöden, som är nyckeln för Jason att finna sin egna identitet. Han finner många av svaren han har letat efter, och grubblat över.
De målande beskrivningarna av samtalen med den envisa fadern hemma i Lund och, sedermera Malmö, och den fina relationen till den alltid uppbackande modern i Lund är vackra. Kaoset, sorgen och hopplösheten som uppstår då fadern blir sjuk och den ständiga närvaron i berättandet gör att biografin är oumbärlig, ett historiskt tidsdokument som alla, oavsett bakgrund, borde ta del av. Boken skildrar slavarnas, de svartas och de vitas – dvs allas vår – historia, på ett innerligt, vackert och hjärtskärande sätt.
Hur kommer den droppe midnatt, den genom generationerna utspädda mängden melanin som finns kvar i vår linje att bäras?
Jag ser boken som ett nödvändigt och angeläget inlägg i den antirasistiska debatten, då den har sin utgångspunkt i individens personliga upplevelser av rasism.
Boken är utgiven på AlbertBonniers Förlag och jag rekommenderar att lyssna på den som ljudbok, då det är Jason själv som läser.
2015 avslutades i en rutschkana. Sveriges asylpolitik havererade, gränserna stängdes, familjer inkvarterades på betonggolv och många heliga kor slaktades av våra politiker, såsom automatisk PUT för syrier och familjeåterföreningar.
Inom Motargument har vi sinsemellan olika uppfattning om vad som var rätt och fel i det läget. Det är naturligt och bra. Vi är tvärpolitiska, och representerar alla partier utom SD. Vi är socialister, liberaler och konservativa.
Det som förenar oss är synen på invandring som något i grunden positivt, och viljan att leva i ett öppet och mångkulturellt samhälle, där människor behandlas med respekt oavsett etnicitet, religion eller hudfärg.
Det som förenar oss är kampen mot rasism, fascism och främlingsfientlighet i alla former.
Om 2015 var de tvära kastens år har 2016 för Sveriges del präglats av stiltje.
Migrationspolitiken var det enda som diskuterades av politiker och ledarskribenter under 2015. Nu pratar vi istället integration, och alla partier utom SD försöker hitta vägar utifrån sin ideologi att integrera alla de människor som flytt till oss och som verkligen behövs.
SD rusade i opinionen under 2015, men under 2016 står de ganska still – i de flesta opinionsundersökningarna har de backat en smula. Faktum är att inga partier rör sig nämnvärt. Det är som om vi som är Sveriges vuxna medborgare bestämde oss för vad vi tyckte för ett år sedan, och vid den åsikten står vi sedan fast. Nationalism har i viss mån normaliserats, och många uttryck som tidigare var otänkbara att yttra är nu vardag. ”Svenska värderingar” har stötts, blötts, haussats och ratats.
Men partipolitiskt har 2016 varit en i stort sett mållös match mellan främlingsfientliga och övriga invånare. Vi har intagit våra positioner och tryckt ner våra hälar. Nu står vi där vi står och förflyttar oss inte.
I övriga världen har vi sett en tragisk normalisering av hat mot muslimer, invandrare och diverse folkgrupper. Politiska händelser i Polen, USA, Frankrike och England har visat att värden vi tagit för givna behöver försvaras även i vår generation, men för delvis nya grupper.
Antisemitismen lever kvar i vit makt-rörelser världen över och bland många kristna och muslimer från Mellanöstern som inte skiljer på staten Israel och judar överlag, muslimhatet är massivt, svarta påstås ha fått alla rättigheter de behöver och ska nu hålla tyst, annars är det omvänd rasism, HBTQ-rörelsens enorma framsteg de senaste åren riskerar att sopas undan av USAs nya presidentadministration och europeiska kvinnor förväntas å ena sidan hata samtliga flyktingar för att några enstaka individer tafsar, men samtidigt tolerera en kladdande sexist som ”Leader of the Free World”.
Terrordåd fortsätter rasera vår trygghet, och IS behåller sitt grepp om Mellanöstern, med våldtäkter, tortyr och död som följd. Diktatorer världen över plågar sina folk, och vi i de rikare länderna blundar, käbblar sinsemellan och vägrar känna ansvar.
Så medan svensk politik stått relativt still under 2016 har stora delar av världen tagit ett rejält kliv bakåt, in i hat och mörker.
Det finns förstås ljusglimtar. Den nya generationen som vuxit upp med mångkultur och ser HBTQ-rättigheter och frihet för kvinnor som självklarheter har världen över visat sig vara modig och medkännande med god moralisk kompass. Det ger hopp för åren som kommer.
Vi lägger 2016 till handlingarna, och blickar framåt mot en lång uppförsbacke.
Bortanför den finns en tillvaro där människor lever tillsammans i öppenhet och respekt för varandras sexuella läggning, religion och kultur, där terrordåd hör till historien och där kvinnor och minoriteter har fullständiga medborgerliga rättigheter.
För att komma dit behöver vi läsa på, källgranska, ta ställning, diskutera, motivera och övertyga släkt, vänner, medmänniskor.
Så går vi in i 2017.
Med en blandning av bävan och framtidstro, och en förvissning om att vårt engagemang behövs mer än någonsin.
Just det. Afrofobi är hatet baserat på hudfärg. Så är det inte med muslimhatet, Rashid Musa. Trots detta framställer du det som om afrofobi och muslimhat vore en och samma sak. I din kamp mot islamofobi så påstår du år efter år att muslimer är svarta, eller “rasifierade” och förövarna vita människor.
Som om muslimer med vit hudfärg inte existerar. Som om muslimhatare med ursprung från Mellanöstern eller Sydamerika inte existerar.
Om man ska tro på dig, Rashid Musa, så finns jag inte.
För att jag är vit och muslim.
Och trots att jag är muslim, så finns inte mitt lidande av muslimhatet eftersom jag är vit. Ironiskt nog, med tanke på att du var cirka tio år gammal och lekte i alla dessa roliga och fina lekparker i Sverige när jag fick möta muslimhatet som var välutrustat med stridsvagnar. Vita europeiska ungdomar och medelålders män passerade bredvid mig, på väg mot döden, just för att de var muslimer. Det var så som utrotningsplanen i Bosnien såg ut. De hade helt enkelt inte rätt att existera.
Det finns cirka 60 000-80 000 av de människorna i Sverige som vittnar om historien om det här folkmordet.
Av någon anledning så verkar de inte finnas för dig och inte heller deras lidande, eftersom de har en annan hudfärg än dig själv.
Det mesta som du skriver om i artikeln har du rätt i, när du pekar ut problem med diskriminering, hatbrott, klyftor och näthat.
Många kan hålla med dig om att regeringens plan i arbete mot rasism är tandlös. Men nästa gång du skriver att du vill ha synliga åtgärder mot rasism, så hoppas jag att du kommer med egna synliga förslag till åtgärder eller åtgärder som du själv har dragit i gång.
En sak i din text stör mig; något som du återkommer till gång på gång, år efter år.
Det är meningen där du skriver att ”muslimska kvinnor hotas när de utsätts för psykiska, fysiska och verbala angrepp av vita förövare”. Du har ständigt denna “rasliga” blick, i vilken förövaren är vit och offret och muslimen är icke vit.
När du slår ihop islamofobi och afrofobi som ett och samma problem, så krockar definitionerna med varandra. Det skapar motsättningar och förvirring. Det försvårar och vilseleder kampen mot såväl afrofobi som islamofobi.
Foto: Fatima Ahmad
Fatima Ahmad är min Facebook-vän. Hon är en vit svensk kvinna som hittade sin andlighet inom islam.
Hennes huvud bankades i marken och stora rödblåa märken fanns kvar länge i hennes vita ansiktet på grund av hennes slöja. Något som hon berättade om i Expressen.
Jag följde upp enorma trakasserier i hennes vardag. Allt från hundbajs som kastades ner i hennes brevlåda, till hotbrev. Ett par tusen svenskar som har konverterat till islam kan berätta om liknande historier. De kallades för “förrädare” mitt på gatan, och utsattes för sina familjers och sin omgivnings systematiska psykiska och fysiska trakasserier på grund av att de hade valt islam som sin religion.
Det är hatet som inte har något med hudfärg att göra.
Därför kan det aldrig slås ihop med afrofobi.
Därför kan islamofobi inte exkludera vita offer och ensidigt utpeka vita som förövare.
Ta det till dig en gång för alla. Från och med nu!
”För det första kan svenska muslimer, till skillnad från vita personer, enligt de islamofobiska föreställningarna om objektivitet, aldrig vara neutrala eller experter inför sakfrågor som berör oss som samhällsgrupp. Utifrån vithetens eurocentriska lins är vi antingen offer eller förövare beroende på frågan som diskuteras.”
Även om man håller med dig i grunden, så ser man i dina ord återigen din mentala spärr, eftersom du återigen förklarar att muslimer generellt är svarta eller mörkhyade i konfrontation med vita människor (igen generellt), som enligt dig har en ”eurocentrisk lins”.
Någonstans mellan raderna så försvinner återigen cirka 20-25 miljoner muslimer som härstammar från Europa. Vita människor som har islam som sin religion i drygt 700 år. Därtill skall läggas vita som i nutid konverterar till islam.
Muslimer i Ryssland, Ukraina, Kosovo, Albanien, Tjetjenien och över hela Balkanhalvön genomled massakrer, tortyr och annan förföljelse för det de är – men de är vita och inte ens viktiga för dig att tänka på, när du talar om den globala islamofobi som enbart handlar om människor med din egen ”rastillhörighet”(den rasbiologiska begreppet du använde i Expressens artikel).
I din lilla värld är muslimer svarta eller ”rasifierade” och icke-muslimer är vita islamofober.
Det är så som din “kamp” mot rasism ser ut, trots att du ibland även pekar ut polariseringarna i samhället.
Malcolm X, din förebild, skrev i ett brev från sin Hajj (pilgrimsfärd till Mekka), 1964,:
”Under de senaste elva dagarna här i den muslimska världen har jag ätit från samma tallrik, druckit från samma glas och sovit under samma filt, medans jag har bett till samma Gud, med andra muslimer, vars ögon var de blåaste av blåa, vars hår var det blondaste av blont och vars hudfärg var det vitaste av vitt. Och i ord och handlingar hos de vita muslimerna, kände jag samma äkta känsla som jag kände hos svarta afrikanska muslimer från Nigeria, Sudan och Ghana.”
Hur blev Malcolm X din förebild då? Enligt det han talade om eller bara för att han både hade en muslimsk och en afrikansk bakgrund som du själv har?
Det verkar som att du inte ser eller erkänner den variation av muslimer som han själv berättade om. Inte heller har du agerat för en enig muslimsk kamp mot islamofobi i en organisation som kallas för ”svenska muslimer”.
Tycker du inte att du bagatelliserar andra muslimers lidande och islamofobi?
Vad ska jag säga till muslimhatarna som säger till mig att jag inte är ”en riktig muslim” för att jag är vit?
Du och andra ledare i alla dessa SUM-BUM-BANG-BUM-DUM-organisationer, som både klumpar ihop och samtidigt delar upp det så kallade ”muslimska civilsamhället”, drar ju snarlika slutsatser!
Jag ser även det här som en virtuell kamp för min rätt att existera.
Muslimhatare förnekar mig… och enligt dig så finns jag inte.
Tänk inte bokstavligen på om att det handlar om mig, personligen, utan om tiotals miljoner andra muslimer på den här lilla kontinenten.
Förstå gärna att du kan kämpa för dina rättigheter utan att på något sätt bidra till skada för andras…
Jag ser dig som ett barn som leker med tändstickor och bensin mitt i skogen, i en tid då vi behöver retoriska brandsläckare och definitivt inte retoriska pyromaner.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Vi måste prata om en sak. M-ordet och n-ordet. Jaha, vi har ju pratat om detta till förbannelse, kanske en del tänker. Ni är trötta på att höra om det. Fundera då på hur utmattande det är att ständigt leva under det. Jag tänker att om vi nu har pratat om det tillräckligt mycket, hur kommer det sig då att så många fortfarande säger att de ”inte har faaattat”. Jag är född till en svart och en vit förälder. Jag vill inte att ni refererar till mig som mulatt. Det gör ont i mig när ni gör det.
Code noir (1742 edition) utställd på Nantes historiska museum – Foto: Selbymay
Det mest problematiska med dessa klassificeringsord (ja det är fråga om klassificering) är att de definierar hur svart en är. Benämningarna – noir/negro, griffe, marabou, mulatt, kvadron osv. – kommer alla från det som kallades Code Noir (The black code). Under kolonialismen och slaveriet ansåg somliga att det var av största vikt att veta ’hur många droppar’ svart blod en bar på. ”En droppe svart blod” och du tillhörde ett folk som andra ansåg sig ha rätten att bedriva handel med. Man räknade under denna tid i 128-delar. Varje människa bar på 128 delar blod och ju färre delar som var svart blod, desto högre värde. 128 delar vitt blod var norm och renhet, för varje droppe svart blod sjönk en längre och längre ner på skalan. Vilken skala? Renlighetsskalan. Med renlighet i detta fall alltså menat vitt blod.
Låt oss titta närmare på m-ordet. Jag kommer skriva ut ordet för att alla som eventuellt inte greppar eller förstår vilket av orden jag pratar om, ska kunna hänga med. M U L A T T. There you have it. Ni kommer inte se mig skriva det igen. Jag kommer fortsättningsvis referera till det som m-ordet.
Ordet kommer från spanskans mulo/franskans mulatre, som i sin tur hämtats från latinets mulos, som betyder mulåsna/mula. Mulåsnor och mulor är hybrider, där man korsat en häst med en åsna, och de är infertila och kan därför inte föröka sig. Alla de mixade barn som kom till under slaveriet och som i de flesta fall var resultatet av de vita slavägarnas sexuella relationer med sina svarta slavinnor ansågs vara oäktingar, bastards. Man gjorde jämförelsen med den vita föräldern som ’den starka hästen’, medan den svarta föräldern sågs som den ’dumma åsnan’. Det är väl klart att m-ordet kändes som ett mycket passande ord att benämna dessa ”avkommor” med. Klart och tydligt gjorde man gällande att dessa barn är oäktingar som kommit till av en onaturlig relation och risken för att de blir bångstyriga, dumma och envisa (inte i positiv mening) ansågs vara mer regel än undantag. De borde därför inte heller få föröka sig… Att definieras med m-ordet innebar att man bar på 64 delar svart blod, 64 delar vitt blod, 50/50.
N-ordet behöver egentligen inte vädras särskilt mycket. Definitionen av 128 delar svart blod. Att ordet i sig inte står för något kränkande, på det sätt m-ordet gör, är en sak. Dock är det ett faktum att det använts i kränkande syfte, både under kolonialismen, liksom idag i vårt postkoloniala samhälle. Många är de som känner sig kränkta av att bli kallade vid n-ordet, några är de som inte blir det. En del lägger värderingar i ordet när de använder det, andra inte. Det har gjorts många försök att ta ordet tillbaka, ungefär som bögarna och flatorna gjorde, men det har inte lyckats. Jag förde själv den kampen ett bra tag. Jag har slutat. Eftersom vi nog kan enas om det faktum att det finns folk som känner sig kränkta av ordet, och de inte är någon försvinnande liten del, utan väldigt många, anser jag att vi behöver lägga ordet åt sidan. Ja, enbart på grund av det. Vill en ha ytterligare anledningar till att inte använda n-ordet så är det bara att fortsätta läsa. Jag kommer snart till del två, om varför vi skulle ha lämnat orden kvar i den tid de togs av de vita för att användas i maktutövandet mot svarta.
Alla mixade av svart och vitt, men ändå så olika. Kollage: Thegambia.nu
Bar man på 80-96 delar svart blod och 32-48 delar vitt blod, 62-75 % svart och 25-38 % vit, definierades man som griffe eller marabou. Ja, det har varit några kontroverser kring det sistnämnda namnet med ett visst chokladföretag, som dock hävdar att deras namn härstammar från storken med samma namn. Det får man hoppas. Vänder man på chokladens kakaomängd och låter mängden svart blod vara 32 delar och det vita 96 delar, 25 % svart och 75 % vit, så får vi de som definierades som kvadroner.
En komisk parentes i det hela är att det finns indikationer och viss forskning som gör gällande att folk av blandad härkomst är benägna att vara mer fertila än genomsnittet. Rimmar inte så bra med mulåsnorna.
Avdelning ett – om varför vi borde ha lämnat m-ordet kvar där det uppstod – avklarad.
Låt mig fortsätta…
Jag inledde med att jag ser en viss, för att inte säga stor problematik i att sitta och definiera människor efter mängden svart blod. Det gör vi ju inte med någon av annan härkomst än svart i den här världen, endast individer med svart arv ska vi dela in efter blodets sammansättning. Varför? Hade dessa förlegade och i många fall kränkande ord definierat en färgnyans hade det kanske varit en annan sak, men nu är det inte en nyans vi definierar, utan mängden svart blod. De flesta pålästa och erfarna vet att vi som definieras med m-ordet ser väldigt olika ut i färgnyans, med allt från helt vita till rikt chokladbruna hudtoner. Alltså ska ingen komma och säga att man refererar till en hudfärg eller ton när man använder sig av m-ordet.
Vad säger man då istället?
Det är ett minfält och i de flesta sammanhang är det inte ens relevant att säga något alls om ursprung. MEN jag vill påstå att jag tycker att det är av relevans att ha ett ord som beskriver oss med två ursprung, och framför allt när det gäller ursprung med två väldigt olika kulturer. Vi är nämligen ”fast” i en kulturkrock som gör att vi har saker som färgar oss på ett sätt som många med en eller två liknande kulturer inte har. Så ja, jag tycker att det är relevant att det finns en benämning. Ibland spelar det nämligen roll. Inte i vardagen, rent allmänt, eller för att beskriva våra utseenden – för är det några som verkligen ser helt olika ut trots samma härstamning så är det just vi – utan för att kunna prata om, koppla samman och lyfta den komplexa delen som kan komma med det dubbla kulturarvet.
Minfältet som finns gör det ibland svårt för folk att veta vad en ”får” säga. Generellt tror jag att i just detta fall så är USA en bra föregångare, eftersom de ligger långt före oss i förståelse och kunskap om individers känslor och svartas historia. USA:s nuvarande president benämns aldrig med m-ordet. Han refereras i regel till att vara, kort och gott, svart. Just på denna punkt är USA överlägsna Sverige. Där säger man biracial eller mixed om det är av relevans att prata om ett dubbelt kulturellt eller etniskt arv. Mixed i mindre officiella sammanhang och i vardagsbruk, medan biracial ofta används i mer fackliga eller rapporterande sammanhang. Här i Sverige tycker jag mig märka att många tar efter mixed och väljer att säga mixad. Jag känner själv att det är ett ord som passar mig – jag bär en mix av två olika ursprung. Dubbelursprung tycker jag också funkar fint, men det är ju lite längre ord. I de fall det är av relevans att specifikt lyfta fram en persons afrikanska ursprung, men också påtala att hen är svensk, då räknas ju afrosvensk som gångbart. Man kan sedan detaljera detta ännu mer genom att specificera vilken afrikansk nationalitet det gäller – svensk-gambier, svensk-senegales, svensk-liberian, svensk-kongoles, svensk-eritrean…
Avdelning två – om varför vi borde ha lämnat kvar m-ordet där det uppstod – avklarad.
Kollage: Thegambia.nu
Vi lever i en vithetsnorm och den genomsyrar hela vårt samhälle och däri ligger grunden till varför det så ofta påpekas om en person är eller var av svart påbrå. Det som normaliserats är att vara vit. Övrig färg är något som skiljer sig från det som idag symboliserar normen.
Vi lever i en värld med ”vi och dom”-tänk och inte sällan hör man personer häva ur sig saker som, ” – ja men hen var svart”… ”Jo hen var nog svart, fast såg ut att vara mixad iof” … listan kan göras lång. När en vit person har gjort något eller ska refereras till, kommenterar man i regel inte utseende överhuvudtaget och man påpekar definitivt inte att personen var vit. Kommenterar man utseendet handlar det nästan uteslutande om signalement eller något som haft relevans för händelseförloppet. Man kommenterar till exempel hårfärg, hårstruktur, frisyr, klädsel eller kroppstyp.
Vi bör sträva efter att göra oss av med besattheten av att kommentera folks hudfärg, eftersom det tyvärr fortfarande ligger värderingar i människors hudfärg och därmed påverkar människor, av till exempel afrikansk härkomst, i alla möjliga situationer. Allt från arbetslivet och vardagslivet i allmänhet, till skönhetsprodukter och medias återspegling av samhället. Vi kan slåss mot problematik som hudblekning i all oändlighet, men det finns ingen chans att komma till rätta med det förrän världen slutar upp med att leva efter den vithetsnorm som just nu råder. Vilken färg hittar du på hudfärgade plåster idag? När du köper en produkt i färgen nude (naken) vilket nyans får du då med dig hem?
Efter alla dessa decennier av invandring och utvandring har vi alltså inte kommit längre? Världen har fortfarande inte förstått. När når vi fram till en norm som baseras på människan och inte på dennes hudfärg?
Jag vill klargöra en sak. Jag låter mig varken definieras eller nedslås av vad andra kallar mig, oavsett om det är baserat på hudfärg, kön, religion, sexuell läggning, utseende i övrigt eller personlighet. Men jag får obehagsrysningar och nästan ångestkänsla i kroppen när jag hör m-ordet. Jag är fullt medveten om att många som använder ordet inte har kunskap om vad det egentligen är en säger. Men har du läst ända hit, så har du kunskapen nu. Använd den. Det är inte jobbigt att ändra sig.
Som ung bloggade jag under många långa år under en pseudonym där m-ordet fanns med. Detta var innan jag blivit uppmärksammad på ordets betydelse. Om jag kan inse och ändra mig, så kan alla göra det. Det handlar bara om att se hur fullkomligt ofarligt och lätt det är att faktiskt sluta med ett ord eller uttryck när man förstått att andra mår dåligt av det.
… och till er som genom hela denna text suttit och tänkt, ” – men min kompis är mixad och har inga problem med de här orden och ingen annan jag känner heller för den delen”, vill jag säga att det många gånger är lättare för individer som tillhör en minoritetsgrupp att inte göra sig obekväma, utan istället traska på i de fotspår man blivit lärd att vandra. Det finns mycket saker som en del svarta inte ”tycker” sig ha problem med, eftersom de är fostrade i en värld där de blivit fråntagna rätten att tycka och är formade av den kolonialism och det förtryck som skapat den norm vi anses ska leva efter.
Kanske kan en del av detta vara svårt att se och förstå… men jag ber er att försöka.
Krönika av Fatou Darboe – tidigare publicerad på Afropé. Om ett seminarium på Bokmässan där debattens fokus är så skevt att man bekymrar sig mer om konsekvenserna för den som använder ordet än den ordet används om. /Motargument Redaktionen
Seminarium på bokmässan. Samtalet utgick från frågeställningen: ”Får man lov att använda n-ordet?”
Utgångspunkten för samtalet var översättning och de utmaningar det är att översätta böcker från till exempel 1800-talet där n-ordet används. Det problematiska med seminariet på Bokmässan är att man valde att föra samtalet utan de som själva drabbas av n-ordet. Ja, du läste rätt, panelen saknade afrosvenska deltagare.
Höger: Boel Unnerstad (stående man som inte deltog i samtalet) Mitten: Patrik Lundberg Näst längst till vänster: Olle Wilöf. Längst till vänster: Helén Enqvist
Lördagen den 24 september 2016 och Bokmässan pågår för fullt i Göteborg. Sveriges litteraturelit anses vara på plats. På litteraturscenen arrangerar Författarcentrum och Sveriges Författarförbund ett samtal där frågeställningen är: Får man lov att använda n-ordet?
I panelen förväntar sig de flesta få se berörda personer av n-ordet representerade. Så var dock inte fallet. I panelen kunde följande personer ses: Helén Enqvist, Patrik Lundberg, Boel Unnerstad och Olle Wilöf.
Afropé har fått ta del av ljudinspelningar från seminariet där det tydligt framgår att paneldeltagare dessutom uttalar n-ordet i sin helhet vid upprepade tillfällen!
Vid ett tillfälle uttrycker sig en paneldeltagare på ett sätt som uppenbarligen visar att hon även tar sig tolkningsföreträde i debatten. Så här uttrycker hon sig:
”Och idag tycker vi naturligtvis att det är självklart att undvika rasistiska ord som kan såra andra. Men ändå tycker jag is…, asså… det är nån sorts ängslighet också som får personer i nån sorts ansvarsställning att gripa in, även i sammanhang där inget uppsåt har funnits…”
Patrik Lundberg ska enligt uppgifter till Afropé ha ifrågasatt panelens sammansättning och menade att det var symtomatiskt att det saknades representanter för de som drabbas av ordet.
Afropé har varit i kontakt med en av de personer som fanns på plats under ungefär halva panelsamtalet. Så här upplevde hen den delen:
”Årets Bokmässa har tema yttrandefrihet, Nya tider har upplåtits monterplats och utanför delar nazister från Nordiska motståndsrörelsen ut rasistiska flyers. Under lördagen kunde man se fyra panelister, ingen av dem afrikansvensk, inför en i huvudsak vit publik, samtala kring huruvida man får lov att använda sig av n-ordet eller inte. Både rubriken på samtalet och panelens sammansättning är symtomatiskt för den här typen av diskussion: man vill egentligen inte tala om konsekvenserna av att använda rasistiska ord för den som drabbas av dem, utan om den utsatthet man kan uppleva som uttalare och användare av ordet. Fokus, med andra ord, är fullkomligt skevt.”
Panelen: Samtalsledare var Boel Unnerstad, översättare, sedan var det Helén Enqvist, förläggare, Patrik Lundberg, författare och journalist var också en av paneldeltagarna, samt Olle Wilöf, journalistförbundets upphovsrättsjurist.
HÄR kan du finna Bokmässans programpunkt om n-ordet.
Motargument 