Etikettarkiv: kolonialism

De förtryckta majoriteterna


Förtryck, underordning och hierarkier kopplas ofta ihop med uttrycket ”minoriteter”, trots att det varken finns ett sådant automatiskt samband och trots att det ofta är majoriteterna som förtrycks av minoriteter.


Har du hört talas om begrepp som ”förtryckta minoriteter”? Eller marginaliserade minoriteter eller minoriteter som stigmatiseras eller minoriteter som är underpriviligerade?

Ganska säkert så har du det. Ganska så säkert hör du det återkommande. År efter år efter år.

Kanske ser du i den politiska debatten hur det överhuvudtaget refereras till olika grupper som minoriteter och att det automatiskt, utan att ens förklaras eller motiveras, kopplas ihop med någon form av underordning.

Ganska säkert så har du det.

Kanske har du också hört talas om begrepp kring människor som anses utgöra ”normen” och att den eller de grupperna är i majoritet?

Kanske har talet om makt, underordning, hierarkier, förtryck och normer nästan blivit synonymer till en minoritet i underläge och en majoritet i överläge? Som om det närmast automatiskt handlade om en matematisk kalkyl i bemärkelsen att de färre inte kan försvara sig och än mindre rå på de fler. Att de färre automatiskt påverkas av de fler?

Låt mig då svara att situationen dels är betydligt mer komplicerad och att den utifrån ett globalt och historiskt perspektiv oftast är och har varit omvänd.

Särskilt utanför dagens västvärld och än mer utanför Sverige, blir situationen den omvända.

Världens förtryckta majoriteter

Inledningsvis kan vi däremot se att kvinnor under hela mänsklighetens historia och över hela världen har varit underordnade, marginaliserade och inte utgjort normen i något samhälle, även om de var och är en majoritet i de absolut flesta länder i världen.

Utifrån ett ekonomiskt perspektiv kan vi se att rika människor närmast av nödvändighet alltid utgör en liten minoritet i alla slags samhällen. Rika människor brukar oftast, även i demokratier med allmän rösträtt, ha ett oproportionerligt inflytande på makt i samhället och i stor utsträckning få utgöra normer för socialt och kulturellt beteende.

pyramid-of-capitalism-e1331670725967

Det samma gäller ofta etniciteter. Även om det finns massor av exempel på etniska minoriteter som på olika sätt marginaliseras, tas det motsatta förhållandet sällan upp, även om det finns gott om sedan länge välkänd fakta som kan påvisa det förhållandet.

Svarta människor utgjorde inte bara en socialt, politiskt, ekonomiskt och kulturellt underordnad majoritet i de av europeiska stater grundade kolonialsamhällen. Det samma gäller även merparten av övriga före detta europeiska kolonier, som exempelvis Indien, Indonesien och stora delar av Sydamerika, där brittiska, nederländska, spanska och portugisiska kolonisatörer utgjort en socialt, politiskt och ekonomiskt dominerande grupp.

Bildresultat för colonial empires

Svarta människor förblev även underordnade i de hänseendena i ett flertal afrikanska stater efter avkolonialiseringen. Exempel på det är Sydafrika under apartheid, det dåvarande Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) och Namibia.

Svarta människor utgör en majoritet av Brasiliens befolkning och har alltid varit socialt, politiskt, ekonomiskt och kulturellt underordnad landets övriga minoritetsbefolkning. Även i de amerikanska delstater där förtryck och underordning av svarta människor har varit som störst, såsom Mississippi och South Carolina, har inte sällan svarta utgjort en majoritet.

Etniska irländare utgjorde och utgör en majoritet på ön (numera även staten) Irland och var en lika underordnad majoritet som walesare och skottar som alla dominerades av engelsmän. Samma förhållande gällde och gäller de ariska folk som erövrade och dominerade större delen av den indiska subkontinenten och utvecklades till de kaster som dominerat och dominerar det land som blev Indien.

Såväl dagens som historiens exempel är nästan oändliga. Förtryck och hierarkier mellan olika grupper finns och har alltid funnits, men tro inte att det vanligaste förhållandet är en förtryckt minoritet.

Och använd inte ordet minoritet som synonym till underordnad i någon form. Det är lätt att bli ”hemmablind” och när du analyserar och talar om förtryckta minoriteter eller för den delen något annat, ha inte bara Sverige, Europa eller västvärlden som utgångspunkt.

 

Terminologi – rasism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på afrofobi. Den här gången har turen kommit till rasism.

Rasism är ett komplext begrepp med en månghundraårig historia. För att kunna närma sig en förståelse för begreppet och dess relevans idag, trots att det sedan snart 70 år tillbaka råder konsensus inom den medicinska forskarvärlden om att mänskliga, biologiska, raser inte existerar, behöver vi inleda denna artikel med en kort, historisk bakgrund.

Rasismens uppkomst

Det finns ingen klart avgränsad startpunkt för idén om att vi människor skulle vara väsensskilda; med olika förmågor, egenskaper och värde sinsemellan. Dessa idéer går att hitta lite varstans i såväl tid som rum. Rasismen, som det komplexa begrepp vi känner igen det idag, kan dock sägas stamma ur upplysningstidens strävan att vetenskapliggöra mänsklig kunskap och kunskap om människan. En strävan som dessutom sammanföll med såväl den europeiska kolonisationen av Afrika, Asien och Amerika, som med uppkomsten av den föreställda gemenskap vi känner som nationalism. I denna smältdegel av tankar och idéer hittar vi två för ämnet centrala teorier, ofta benämnda monogenism och polygenism.

Monogenism utgår från idén att alla människor har en gemensam förfader, men att vi p g a det vi idag skulle kalla miljömässiga faktorer utvecklats olika – degenererat – och att det skulle förklara de olika ”människoraser” vi idag möter i världen. Filosofen John Locke och vår egen Carl von Linné var två av de tidigaste förespråkarna för denna teori.

Polygenism handlar istället om att varje ”ras” har sitt eget ursprung, och att den vite mannen därmed är oåterkalleligen väsensskild från t ex afrikanen eller asiaten. Två av de mer namnkunniga vetenskapsmännen inom denna teoribildning är David Hume och Immanuel Kant, även om Isaac La Peyrère anses vara den som satte teorin på kartan genom publiceringen av hans Prae-Adamitae i mitten av 1600-talet.

Även om man tvistade om orsakerna till det hela, var man dock överens om grundpremissen; att människan är indelad i olika raser och att dessa raser var förknippade med olika egenskaper och förmågor.

Efterhand fick monogenismen ge vika åt polygenismen. I och med det befästes bilden av att även om miljön har betydelse för hur människor utvecklas, så räcker det inte för att eliminera karaktärsdrag som beskriver hennes rastillhörighet. Eugeniken – rashygienen – som vetenskap var född, och med den nådde den biologiska rasismen oanade höjder men resulterade också i fruktansvärda konsekvenser, understödd av den samtidigt framväxande nationalismen, vars idé om ”folket” gavs legitimitet genom att stödja sig mot den rasistiska vetenskapen och vice versa.

Parallellt med andra världskriget började dock forskare inom genetik, antropologi, sociologi och psykologi allt mer ifrågasätta eugeniken som vetenskap och 1950 kunde UNESCO slå fast att det inte existerar några mänskliga raser. Vidare forskning genom åren har sedan gång på gång bekräftat detta. Människan som biologisk varelse kan inte delas in i olika raser – därtill är vi alldeles för lika.

Hur kan det finnas rasism om det inte finns några mänskliga raser?

Argumentet från den för rasism anklagade ”sverigevännen” låter sällan vänta på sig. Hur kan hen bli anklagad för att vara något som rimligen inte ens kan finnas?

”Race is an ideology and for this reason, many scientists believe that race should be more accurately described as a social construct and not a biological one.” –Vence Bonham, J.D.

Som dr. Bonham mycket riktigt påpekar är (mänsklig) ras inte en biologisk verklighet, utan en i första hand social konstruktion. Det betyder i klartext att det som ”gör” rasism kan vara när grupper av människor beskrivs som om de vore biologiskt avvikande – det vill säga; när åtskillnad görs på ett sätt som antyder att olikheterna gör oss väsensskilda.

Det kan förstås handla om kroppsliga egenskaper som hudfärg, ansiktsdrag eller liknande – så kallad ”hudfärgsrasism” – men lika gärna röra tillskrivna egenskaper som etnicitet, kulturell tillhörighet eller religiös tro. Det är med andra ord nu rasism blir det komplexa begrepp jag påpekade i början av artikeln.

Anders Hellström, docent vid Malmö Högskola, har på uppdrag av Forum för Levande Historia sammanställt en begreppsinventering av rasismbegreppet. Han konstaterar att vi på ett sätt rört oss långt från den uppenbara rasism som en gång legitimerade kolonisation, apartheid och slavhandel, men att rasismen ändå följt med oss och att marginaliserade grupper fortfarande drabbas av dess konsekvenser. Inte minst p g a begreppets komplexitet:

”Förvirringen kring rasismbegreppets natur kvarstår /…/ Vad som är rasism och inte är en fråga som debatteras flitigt i media idag och utgången av denna får konsekvenser för hur vi väljer att bedriva den antirasistiska kampen, vilket påminner oss om vikten av att kontinuerligt reflektera kring vad det är som vi egentligen vänder oss emot.” -Anders Hellström

Begreppet ”rasism” dog inte när myten om de mänskliga rasernas existens avslöjades. Istället genomgick det en slags förvandling och blev till flera olika – om än med en gemensam bas – rasismer. 

En rasism, flera rasismer

I Motarguments artikelserie om terminologier har vi redan mött några av rasismerna. De ligger ofta gömda inom andra begrepp. Afrofobi, antiziganism, heterosexism, antisemitism, islamofobi – alla rymmer de aspekter som har mer eller mindre direkta beröringspunkter med rasism.

Rasismerna kan skilja sig åt vad gäller olika aspekter. Ibland handlar det om en begränsad företeelse i tid eller rum, som t ex apartheidregimen i Sydafrika, och i andra fall kan det beskriva en strukturell företeelse som löper genom hela västvärlden och/eller under lång tid. En annan dimension av de olika rasismerna är hur de i vissa fall har fokus på individen (vem är rasist? vad är ett rasistiskt beteende?) och i andra fall fokuserar på begreppet som en dominerande tankestruktur/ideologi.

Även om Hellström i sin text inte riktigt vill hålla med mig om det, menar jag att gemensamt för samtliga rasismer, trots sina inbördes olikheter, är att de delar en gemensam grundläggande proto-definition, som jag med hjälp av Antirasistiska Akademin (ArA) vill beskriva – förvisso svepande, nästan svävande på målet – som teorier, världsåskådningar, rörelser, processer, samhällssystem och/eller handlingar, som i sin tur bygger på föreställningen att det finns grupper av människor (beskrivna som t.ex. raser/etniciteter/kulturer) med egenskaper som är specifika för just dem.

Definitionen är med nödvändighet lika vag som begreppet är komplext. Men det gör den å andra sidan lättare att applicera på de olika rasismerna, vilka jag beskriver översiktligt nedan (förteckningen över rasismer är hämtad från Hellbergs text):

Den biologiska rasismen drabbades av ett hårt slag när rasbiologins pseudovetenskaplighet slogs fast och behöver egentligen inte beskrivas särskilt ingående. Det är en daterad form av rasism som få idag öppet bekänner sig till och som framförallt används som försvar för andra former av rasism – inte sällan i form av uttalandet ”Jag är inte rasist, men…”.

När den biologiska rasismen inte längre var gångbar – en process som rivstartade när Förintelsen blev känd – ersattes den av neo-rasism eller kulturrasism/kulturell rasism. Begreppet omfattar rasism som essentialiserar kulturbegreppet. Det innebär uppfattningen att vissa människor är på ett visst sätt eftersom de tillhör en viss kultur, etnicitet eller religion – enligt samma tankemodell som tidigare användes om raser.

Ett annan rasism är den postkoloniala rasismen, som har sitt ursprung i erfarenheter från före detta kolonier i Europa och Asien. Här fokuseras begreppet ”vithet”, som illustrerar både en maktstruktur och identitetsskapande. Antingen är man vit eller icke-vit och desto mindre vit man är, desto längre ned i maktordningen hamnar man.

Den institutionella rasismen (också känd som strukturell rasism) beskriver hur rasism kan existera inom ett samhälles eller en institutions ramverk och lägger tyngdpunkten på rasism som diskriminerande system och institution. Det handlar om en rasism som ”sitter i väggarna”. Det brukar dessutom hävdas att den institutionella rasismen är mer vanemässig än intentionell, vilket betyder att de som gör den institutionella rasismen sällan är medvetna om att de upprätthåller ett rasistiskt system.

Detta för oss till den av Hellström benämnda vardagsrasismen. Rasism är inte bara en ideologi eller samhällelig struktur som vi rör oss innanför eller utanför. Den är också en del av vår vardag – mer för vissa än för andra:

Hudfärgade plåster som lyser ljusbeige mot mörkbrun hy.  Kvinnan som spottar på tiggaren utanför mataffären. Påpekandet (i all välvilja) om det vackra mixade barnet i barnvagnen. Svårigheten för Ahmed Abdikadir att bli kallad till arbetsintervju, trots hans höga kompetens.

Alla är de vardagliga uttryck för olika former av rasism. Vart och ett för sig är de möjliga att förstås eller ursäktas som individuella uttryck för okunskap eller fördomsfullhet – eller helt ryckas på axlarna åt – men tillsammans bildar alla dessa upplevelser en integrerad helhet som visar att rasismen – trots att det sedan snart 70 år är bevisat och fastslaget att inga raser existerar – fortfarande upprätthåller och skapar en diskriminering på i princip samma premisser som innan 1950.

En spännande effekt av att tänka i termer om flera rasismer är att det gör det möjligt att – åtminstone i teorin – vara både antirasistisk och rasistisk samtidigt. Detta genom att t ex som Sverigedemokraterna (SD) ta officiellt avstånd från biologisk rasism men samtidigt driva en otvivelaktigt islamofob agenda.

Finns rasister?

”Eftersom rasism förknippas så starkt med denna händelse [Förintelsen – min anm.] tas det som en förolämpning att förknippa ett individuellt beteende med rasism.” -Anders Hellström

Jag vill avsluta denna artikel med några ord om epitetet ”rasist” vilket jag var farligt nära att använda ovan (men undvek elegant genom att lägga till slutleden -istisk till orden ”antirasist” och ”rasist”). Om nu rasism är ett begrepp som lever och frodas än idag, även om inte raser gör det, torde ju även rasister kunna leva och frodas. Eller?

Det är  – i likhet med själva rasismbegreppet – en komplex fråga att reda ut. Rasism existerar bevisligen, även om dess uttryck sker på lite andra premisser än på den rasbiologiska tiden före 1950. Men som Hellström implicerar i citatet ovan har rasistbegreppet inte riktigt genomgått samma förvandling.

En rasist är för många fortfarande en person som tror på biologiska, mänskliga raser. Och självklart finns de fortfarande kvar, någonstans i periferin. Det kan man bl a bli varse om man tar notis om de regelbundet återkommande försöken att motbevisa påståendet om att mänskliga raser inte existerar. Och dessa individer är utan tvekan den renaste formen av rasister du kan hitta. Men de är få, och de är – som sagt – perifera.

I och med förändringen av rasismbegreppet och uppdelningen i olika rasismer, har man dessutom börjat tala allt mer om att ”göra rasism” snarare än att ”vara rasist”. Det är framförallt en logisk perspektivförskjutning. När fokus ligger på processen att göra kultur, etnicitet eller religiös tro till ställföreträdare för ras, blir den forne rasisten snarare en slags rasism-tillverkare; en som skapar/medskapar ras.

Det går att hävda att detta perspektiv befriar människor från sitt individuella ansvar och dessutom formulerar ursäkter åt dem, så de kan upprätthålla ett rasistiskt beteende utan att det ger några uppenbara konsekvenser.  Men det kan också förstås som ett sätt att erbjuda de här individerna en möjlig väg ut. ”Jag förstår att du menar väl, men det du just sade är ett rasistiskt påstående” är för det mesta en mer konstruktiv ingång i en diskussion än ”Du är rasist”.

Hur man väljer att se på det beror förstås på vad målet är. Bekämpa rasismen eller bekämpa rasisten.

Källor och lästips:

Historiska läxor kring globalisering och tyranni

En till synes oansenlig bok på 128 sidor har potential att bli en av 2000-talets viktigaste skrifter, en skrämmande tanke när man betraktar sidornas innehåll; 20 praktiska råd för hur vi som medborgare och medmänniskor kan förhindra att tyranniet greppar tag om våra samhällen.

Boken ifråga bär titeln ’On tyranny: Twenty lessons from the twentieth century’  och är skriven av historikern Timothy Snyder. Enligt Elisabeth Åsbrink på Dagens Nyheter är det en bok som vi borde prata länge om, denna text är ett försök att hörsamma den uppmaningen.

Valet av Donald Trump till USA’s president må framstå som det främsta bränslet till glöden i Snyders penna. Men en stor del av de historiska lärdomar som förs fram baseras på den europeiska erfarenheten av fascism, nazism och kommunism.

Globalisering – inget nytt fenomen

En passande utgångspunkt i ämnet är det faktum att globalisering, hur svårdefinierat begreppet som sådant än är, inte är en process som plötsligt sparkades igång runt år 1989 (Harris 2017 [Poddsändning, minut 18-19])

De fenomen som ofta associeras med globalisering (teknologisk utveckling, ökad internationell handel, kulturellt utbyte etcetera) har en mycket lång och snårig historia. Detsamma gäller de tolkningar och förslag på åtgärder som har formulerats mot bakgrund av dessa processer. (Snyder 2017, s. 11-12)

-WORLD_TRADE_UNITES_NATIONS-_-_NARA_-_516195

Idén om att ökad globalisering leder till spridandet av demokratiska värderin

gar och att internationell handel leder till ökat samförstånd länder emellan, uppstod inte i samband med historiens påstådda ”slut” efter Kalla Kriget. (Harris 2017 [Poddsändning, minut 18:50-19:25])

Under åren som ledde fram till krigsutbrottet 1914 var det inte ovanligt att höra påståendet att ett storskaligt krig på europeisk mark var uteslutet. Det ekonomiska slaget mot de inblandade ländernas sammanflätande handelsutbyte skulle helt enkelt bli för stort. Inte kunde det politiska ledarna vara såpass dumma? 

Tyranni och ideologi

En ansenlig del av 1900-talets europeiska politiska historia kan ses som ett försök från diverse tyranniska regimer att med svepande och våldsamma hugg kämpa ner vad de uppfattat som globaliseringens samhällsomstörtande spöken (Snyder 2017, s. 12). I detta perspektiv finns det både likheter och skillnader de tre stora totalitära ideologierna emellan.

Den europeiska fasciströrelsen placerade tanken om vilja framför förnuft. I denna anda fick idén om en objektiv sanning ge vika för en storvulen mytbildning, artikulerad av ledare som påstod sig representera ’folkviljan’. Fascisternas tid vid makten blev under 1900- talet relativt kortvarig, men idéerna lever vidare och är i allra högsta grad närvarande idag. (Snyder 2017, s. 12) Kommunister regerade i Europa under en längre period och styrdes av tanken om att en parti- elit skulle föra samhället mot dess slutmål. Allt enligt påstådda historiska lagar. (Snyder 2017, s.12-13).

Kommunismen hade ett internationellt anslag, om än ett något spretigt sådant. Arbetare världen över uppmanades att resa sig emot kapitalismen och dess orättvisor, samtidigt gick åsikterna inom den kommunistiska rörelsen isär kring hur ideologin skulle praktiseras. Sovjetunionen var dock den självklara anföraren och planekonomi skulle ersätta det ekonomiska system som i början av 1900- talet gett upphov till såpass mycket optimism att ett världskrig sågs som uteslutet.

Cartolina_Ritorneremo

För fascisterna i Italien var den apenninska halvön en för liten arena för dess storslagna skådespel. Ett kolonialvälde i klassisk europeisk stil var vad den fortsatta mytbildningen krävde. Vägen till det fascistiska drömsamhället gick via massakrer i Etiopien. Nazityskland fäktades mot de orättvisor Hitler menade hade påtvingats det ’tyska folket’ med hjälp av folkmord och militär expansion i Europa.

All jämförelse av de tre ideologierna är full av nyanser och komplexitet men de är inte utan gemensamma nämnare. En sådan är att dess företrädare säger sig representera samhällets kärna, och att allt runtomkring ska och kan skalas bort. Beroende på inriktning kan denna kärna beskrivas som ‘folket’, ‘klassen’ eller egentligen vad som helst. För de som inte anses tillhöra den utvalda gruppen är konsekvenserna förödande, oavsett epitet. 

En oerhörd mängd människor har bragts om livet, fängslats och torterats när diktatoriska regimer och despoter har sökt förenkla och personifiera otroligt komplexa skeenden.

Konsten att förenkla

Globaliseringen får i det auktoritära politiska projektet ett ansikte, i Trumps fall ofta ett mexikanskt eller kinesiskt sådant (Harris 2017 [Poddsändning, minut 22-23]) . Ett ansikte som kan utpekas som konspiratoriskt och som anledningen till det ’sanna’ folkets lidanden.

All komplexitet höljs då i dunkel, det räcker att bygga en mur, frånta vissa grupper sina rättigheter eller att vara ’tuff’ i internationella förhandlingar. Man behöver inte ens bry sig om att läsa de förordningar som skrivs under i egenskap av att vara USA:s president. Allt kan rättfärdigas genom att hävda att tiden då andra grupper och länder utnyttjar ‘oss’ är över

Inför detta faktum får vi inte vara naiva. Vi kan inte luta oss tillbaka och tro att våra samhälleliga institutioner fungerar som autonoma väktare. Institutioner står inte automatiskt redo att blockera varje tyranniskt hugg mot demokratin. De behöver befolkas och levandegöras av demokrater.

Att lära från historien handlar enligt Snyder om att utvidga ens uppfattning om vad som är möjligt (2017, s.13). Det förflutna kanske inte upprepar sig till punkt och pricka, men om vi studerar det förgångna kan vi förhoppningsvis uppfatta varningssignalerna i tid.  År 1933 publicerade den framstående tysk-judiska tidningen Der Israelit (Matthäus & Roseman 2010, s.8) följande ledartext;

”We do not subscribe to the view that Mr. Hitler and his friends, now finally in possession of the power they have so long desired, will implement the proposals circulating in [Nazi newspapers]; they will not suddenly deprive German Jews of their constitutional rights, nor enclose them in ghettos, nor subject them to the jealous and murderous impulses of the mob.

They cannot do this because a number of crucial factors hold powers in check…and they clearly do not want to go down that road. When one acts as a European power, the whole atmosphere tends towards ethical reflection upon one’s better self and away from revisiting one’s earlier oppositional posture” (Snyder 2017, s. 23-24)”

Demokratin är sårbar, både utifrån och inifrån. Den kan attackeras av terrorister, vare sig de är nazister eller islamister. Demokratin kan även monteras ner inifrån av folkvalda politiker. Inte sällan går dessa två fenomen hand i hand och det kan gå väldigt fort.

Vikten av motstånd

Mot bakgrund av detta talar Snyder om vikten av att inte anpassa sig till auktoritära strömningar på förhand (2017, s. 18-32). Kort sagt att inte acceptera inskränkningar i våra friheter i onödan.

Ett frivilligt överlämnade av våra demokratiska rättigheter kommer endast fungera som en aptitretare för tyranniet. De kommer inte att nöja sig. Vi får inte vänja oss vid att våra politiska ledare börjar villkora demokratins grundpelare.

När Theresa May pratar om att försvaga de mänskliga rättigheterna i syfte att motverka terrorism kan vi inte låta vår rättmätiga sorg och vrede leda till en acceptans av demokratins söndervittring. 

banksy

Det vore såklart magstarkt att påstå att May planerar att auktoritärt maktövertagande. Det som samtidigt är viktigt att komma ihåg, är att de som är vid makten idag kan ersättas av krafter som kan utnyttja att vi gradvis sänker den demokratiska ribban.

Vi får inte vänja oss, inte heller får man som medborgare vaggas in i tanken om att ’det händer inte här’-ämnen som det svenska domstolsväsendets sårbarhet måste diskuteras.

De globala skeenden och tillstånd som buntas ihop under rubriken ”Globalisering” är komplexa, motstridiga och svårgreppbara, de innefattar mycket gott men även mycket ont. Ökat välstånd och ekonomisk tillväxt kan gå hand i hand med ökad ojämlikhet och miljöförstöring. Global kommunikation kan föra människor samman, men även leda till radikalisering av extremister.

Demokratiska krafter måste bekämpa impulsen, både hos en själv och hos andra, att förenkla i såpass stor utsträckning att det blir ignorant. Det komplexa kan vara skrämmande och överväldigande, men lösningen är inte att sätta på sig skygglappar för att få en avgränsad och fast punkt att svinga emot.

Ingen borde med  något sorts självförtroende påstå att den har det korrekta svaret på globaliseringens utmaningar. Varje människa kan dock göra sitt bästa för att utgå från principer som baseras på medmänsklighet och intellektuell hederlighet.

I denna strävan är Snyders bok viktig och det oavsett om man accepterar alla teser och förslag är det övergripande budskapet svårt att skaka av sig. Det direkta och omedelbara tilltalet gör att man som läsare tvingas tänka till kring den liberala demokratins hälsotillstånd.

Man konfronteras av tanken på att dess fortsatta överlevnad är beroende av att individer, grupper, samhällen och professioner levandegör dess ideal. Ansvaret är både svindlande och hoppingivande.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Referenser

Matthäus, J. & Roseman, M. (2010) Jewish Responses to Persecution, Volume I, 1933–1938. Lanham, MD, Rowman & Littlefield

Snyder, T. (2017) On Tyranny, Twenty Lessons from the Twentieth Century. London, the Bodley Head

Jag vill inte definieras utifrån hur mycket svart eller vitt blod jag bär på

Denna krönika är tidigare publicerad på Afropé

Vi måste prata om en sak. M-ordet och n-ordet. Jaha, vi har ju pratat om detta till förbannelse, kanske en del tänker. Ni är trötta på att höra om det. Fundera då på hur utmattande det är att ständigt leva under det. Jag tänker att om vi nu har pratat om det tillräckligt mycket, hur kommer det sig då att så många fortfarande säger att de ”inte har faaattat”. Jag är född till en svart och en vit förälder. Jag vill inte att ni refererar till mig som mulatt. Det gör ont i mig när ni gör det.

 Code noir (1742 edition) utställd på Nantes historiska museum - Foto: Selbymay

Code noir (1742 edition) utställd på Nantes historiska museum – Foto: Selbymay

Det mest problematiska med dessa klassificeringsord (ja det är fråga om klassificering) är att de definierar hur svart en är. Benämningarna – noir/negro, griffe, marabou, mulatt, kvadron osv. – kommer alla från det som kallades Code Noir (The black code). Under kolonialismen och slaveriet ansåg somliga att det var av största vikt att veta ’hur många droppar’ svart blod en bar på. ”En droppe svart blod” och du tillhörde ett folk som andra ansåg sig ha rätten att bedriva handel med. Man räknade under denna tid i 128-delar. Varje människa bar på 128 delar blod och ju färre delar som var svart blod, desto högre värde. 128 delar vitt blod var norm och renhet, för varje droppe svart blod sjönk en längre och längre ner på skalan. Vilken skala? Renlighetsskalan. Med renlighet i detta fall alltså menat vitt blod.

Låt oss titta närmare på m-ordet. Jag kommer skriva ut ordet för att alla som eventuellt inte greppar eller förstår vilket av orden jag pratar om, ska kunna hänga med. M U L A T T. There you have it. Ni kommer inte se mig skriva det igen. Jag kommer fortsättningsvis referera till det som m-ordet.

Ordet kommer från spanskans mulo/franskans mulatre, som i sin tur hämtats från latinets mulos, som betyder mulåsna/mula. Mulåsnor och mulor är hybrider, där man korsat en häst med en åsna, och de är infertila och kan därför inte föröka sig. Alla de mixade barn som kom till under slaveriet och som i de flesta fall var resultatet av de vita slavägarnas sexuella relationer med sina svarta slavinnor ansågs vara oäktingar, bastards. Man gjorde jämförelsen med den vita föräldern som ’den starka hästen’, medan den svarta föräldern sågs som den ’dumma åsnan’. Det är väl klart att m-ordet kändes som ett mycket passande ord att benämna dessa ”avkommor” med. Klart och tydligt gjorde man gällande att dessa barn är oäktingar som kommit till av en onaturlig relation och risken för att de blir bångstyriga, dumma och envisa (inte i positiv mening) ansågs vara mer regel än undantag. De borde därför inte heller få föröka sig… Att definieras med m-ordet innebar att man bar på 64 delar svart blod, 64 delar vitt blod, 50/50.

N-ordet behöver egentligen inte vädras särskilt mycket. Definitionen av 128 delar svart blod. Att ordet i sig inte står för något kränkande, på det sätt m-ordet gör, är en sak. Dock är det ett faktum att det använts i kränkande syfte, både under kolonialismen, liksom idag i vårt postkoloniala samhälle. Många är de som känner sig kränkta av att bli kallade vid n-ordet, några är de som inte blir det. En del lägger värderingar i ordet när de använder det, andra inte. Det har gjorts många försök att ta ordet tillbaka, ungefär som bögarna och flatorna gjorde, men det har inte lyckats. Jag förde själv den kampen ett bra tag. Jag har slutat. Eftersom vi nog kan enas om det faktum att det finns folk som känner sig kränkta av ordet, och de inte är någon försvinnande liten del, utan väldigt många, anser jag att vi behöver lägga ordet åt sidan. Ja, enbart på grund av det. Vill en ha ytterligare anledningar till att inte använda n-ordet så är det bara att fortsätta läsa. Jag kommer snart till del två, om varför vi skulle ha lämnat orden kvar i den tid de togs av de vita för att användas i maktutövandet mot svarta.

Alla mixade av svart och vitt, men ändå så olika. Kollage: Thegambia.nu

Alla mixade av svart och vitt, men ändå så olika. Kollage: Thegambia.nu

Bar man på 80-96 delar svart blod och 32-48 delar vitt blod, 62-75 % svart och 25-38 % vit, definierades man som griffe eller marabou. Ja, det har varit några kontroverser kring det sistnämnda namnet med ett visst chokladföretag, som dock hävdar att deras namn härstammar från storken med samma namn. Det får man hoppas. Vänder man på chokladens kakaomängd och låter mängden svart blod vara 32 delar och det vita 96 delar, 25 % svart och 75 % vit, så får vi de som definierades som kvadroner.

En komisk parentes i det hela är att det finns indikationer och viss forskning som gör gällande att folk av blandad härkomst är benägna att vara mer fertila än genomsnittet. Rimmar inte så bra med mulåsnorna.

Avdelning ett – om varför vi borde ha lämnat m-ordet kvar där det uppstod – avklarad.

Låt mig fortsätta…

Jag inledde med att jag ser en viss, för att inte säga stor problematik i att sitta och definiera människor efter mängden svart blod. Det gör vi ju inte med någon av annan härkomst än svart i den här världen, endast individer med svart arv ska vi dela in efter blodets sammansättning. Varför? Hade dessa förlegade och i många fall kränkande ord definierat en färgnyans hade det kanske varit en annan sak, men nu är det inte en nyans vi definierar, utan mängden svart blod. De flesta pålästa och erfarna vet att vi som definieras med m-ordet ser väldigt olika ut i färgnyans, med allt från helt vita till rikt chokladbruna hudtoner. Alltså ska ingen komma och säga att man refererar till en hudfärg eller ton när man använder sig av m-ordet.

Vad säger man då istället?

Det är ett minfält och i de flesta sammanhang är det inte ens relevant att säga något alls om ursprung. MEN jag vill påstå att jag tycker att det är av relevans att ha ett ord som beskriver oss med två ursprung, och framför allt när det gäller ursprung med två väldigt olika kulturer. Vi är nämligen ”fast” i en kulturkrock som gör att vi har saker som färgar oss på ett sätt som många med en eller två liknande kulturer inte har. Så ja, jag tycker att det är relevant att det finns en benämning. Ibland spelar det nämligen roll. Inte i vardagen, rent allmänt, eller för att beskriva våra utseenden – för är det några som verkligen ser helt olika ut trots samma härstamning så är det just vi – utan för att kunna prata om, koppla samman och lyfta den komplexa delen som kan komma med det dubbla kulturarvet.

Minfältet som finns gör det ibland svårt för folk att veta vad en ”får” säga. Generellt tror jag att i just detta fall så är USA en bra föregångare, eftersom de ligger långt före oss i förståelse och kunskap om individers känslor och svartas historia. USA:s nuvarande president benämns aldrig med m-ordet. Han refereras i regel till att vara, kort och gott, svart. Just på denna punkt är USA överlägsna Sverige. Där säger man biracial eller mixed om det är av relevans att prata om ett dubbelt kulturellt eller etniskt arv. Mixed i mindre officiella sammanhang och i vardagsbruk, medan biracial ofta används i mer fackliga eller rapporterande sammanhang. Här i Sverige tycker jag mig märka att många tar efter mixed och väljer att säga mixad. Jag känner själv att det är ett ord som passar mig – jag bär en mix av två olika ursprung. Dubbelursprung tycker jag också funkar fint, men det är ju lite längre ord. I de fall det är av relevans att specifikt lyfta fram en persons afrikanska ursprung, men också påtala att hen är svensk, då räknas ju afrosvensk som gångbart. Man kan sedan detaljera detta ännu mer genom att specificera vilken afrikansk nationalitet det gäller – svensk-gambier, svensk-senegales, svensk-liberian, svensk-kongoles, svensk-eritrean…

Avdelning två – om varför vi borde ha lämnat kvar m-ordet där det uppstod – avklarad.

Kollage - mixade

Kollage: Thegambia.nu

Vi lever i en vithetsnorm och den genomsyrar hela vårt samhälle och däri ligger grunden till varför det så ofta påpekas om en person är eller var av svart påbrå. Det som normaliserats är att vara vit. Övrig färg är något som skiljer sig från det som idag symboliserar normen.

Vi lever i en värld med ”vi och dom”-tänk och inte sällan hör man personer häva ur sig saker som, ” – ja men hen var svart”… ”Jo hen var nog svart, fast såg ut att vara mixad iof” … listan kan göras lång. När en vit person har gjort något eller ska refereras till, kommenterar man i regel inte utseende överhuvudtaget och man påpekar definitivt inte att personen var vit. Kommenterar man utseendet handlar det nästan uteslutande om signalement eller något som haft relevans för händelseförloppet. Man kommenterar till exempel hårfärg, hårstruktur, frisyr, klädsel eller kroppstyp.

Vi bör sträva efter att göra oss av med besattheten av att kommentera folks hudfärg, eftersom det tyvärr fortfarande ligger värderingar i människors hudfärg och därmed påverkar människor, av till exempel afrikansk härkomst, i alla möjliga situationer. Allt från arbetslivet och vardagslivet i allmänhet, till skönhetsprodukter och medias återspegling av samhället. Vi kan slåss mot problematik som hudblekning i all oändlighet, men det finns ingen chans att komma till rätta med det förrän världen slutar upp med att leva efter den vithetsnorm som just nu råder. Vilken färg hittar du på hudfärgade plåster idag? När du köper en produkt i färgen nude (naken) vilket nyans får du då med dig hem?

Efter alla dessa decennier av invandring och utvandring har vi alltså inte kommit längre? Världen har fortfarande inte förstått. När når vi fram till en norm som baseras på människan och inte på dennes hudfärg?

Jag vill klargöra en sak. Jag låter mig varken definieras eller nedslås av vad andra kallar mig, oavsett om det är baserat på hudfärg, kön, religion, sexuell läggning, utseende i övrigt eller personlighet. Men jag får obehagsrysningar och nästan ångestkänsla i kroppen när jag hör m-ordet. Jag är fullt medveten om att många som använder ordet inte har kunskap om vad det egentligen är en säger. Men har du läst ända hit, så har du kunskapen nu. Använd den. Det är inte jobbigt att ändra sig.

Som ung bloggade jag under många långa år under en pseudonym där m-ordet fanns med. Detta var innan jag blivit uppmärksammad på ordets betydelse. Om jag kan inse och ändra mig, så kan alla göra det. Det handlar bara om att se hur fullkomligt ofarligt och lätt det är att faktiskt sluta med ett ord eller uttryck när man förstått att andra mår dåligt av det.

… och till er som genom hela denna text suttit och tänkt, ” – men min kompis är mixad och har inga problem med de här orden och ingen annan jag känner heller för den delen”, vill jag säga att det många gånger är lättare för individer som tillhör en minoritetsgrupp att inte göra sig obekväma, utan istället traska på i de fotspår man blivit lärd att vandra. Det finns mycket saker som en del svarta inte ”tycker” sig ha problem med, eftersom de är fostrade i en värld där de blivit fråntagna rätten att tycka och är formade av den kolonialism och det förtryck som skapat den norm vi anses ska leva efter.

Kanske kan en del av detta vara svårt att se och förstå… men jag ber er att försöka.

 

Kiqi D Minteh

Kiqi D Minteh

Terminologi – afrofobi

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på dominionism/kristna högern. Vi fortsätter med afrofobi.

I Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige, utgiven av Mångkulturellt centrum står följande att läsa om afrofobi:

Begreppet afrofobi syftar på en fientlighet mot människor som
har sitt ursprung i subsahariska Afrika och som tillhör den afrikanska diasporan. Denna fientlighet kan ta sig uttryck i verbala kränkningar, rumsliga utestängningar och fysiska angrepp liksom i rasdiskriminering på arbets- och bostadsmarknaden.

I Sverige finns ungefär 180 000 afrosvenskar. Ungefär 60 % av dessa är födda utomlands, och 40 % är således födda i Sverige. Afrofobi bygger på en rasistisk föreställning om att människor med afrikanskt ursprung är mindre värda än andra människor. Konsekvenserna av afrofobi är förödande, och samtidigt utgör de ett hot mot våra grundläggande demokratiska rättigheter.

Begreppet ”ras” saknar vetenskapligt stöd, och det är ett förlegat förfarande att dela in människor hierarkiskt utifrån ”raser”. Afrofobi, dvs hat, rädsla, fördomar och diskriminering gentemot människor med afrikanskt ursprung har i Sverige, precis som i många andra delar i världen, en historisk kontext. I den historiska kontexten ingår föreställningar om att vissa människor är biologiskt och/eller kulturellt överlägsna andra. Dessa föreställningar är generaliserande, svepande och grundlösa.

En del av det europeiska kulturarvet

Afrofobin i Sverige har en lång historia. Under flera hundra år har människor med afrikanskt ursprung betraktats underlägsna svenskar och andra vita européer. De stereotypa föreställningarna är väldokumenterade. Vi kan läsa om dem i barnböcker, läroböcker, uppslagsverk, reseskildringar och vetenskapliga skrifter, där det ges prov på mer eller mindre utförlig afrofobisk människosyn.

Afrofobin utgör, utifrån denna kontext och i likhet med antisemitism, islamofobi och antiziganism, en del av ett bredare europeiskt kulturarv.

Slaveri i Afrika

Vid sidan av att slaveri, i större eller mindre utsträckning, har funnits på alla kontinenter och in i modern tid, bör vi kika närmare på slavhandeln från Afrika.

Slavkaravanerna började sannolikt under tidigt 800-tal f Kr, då fenicier från det nutida Libanon grundade Karthago. De exporterade vin och olivolja samt introducerade järnsmide i Västafrika. I utbyte fick man bl a slavar och guld.

Efter ca 600 år övertogs slavhandeln av greker och romare, vilka i sin tur fortsatte slavhandeln i drygt 900 år, då araberna tog över branschen.

Slaveri och europeisk kolonialism

Under 1400-talets senare delar uppstod en kapplöpning bland europeiska stater bestående i att erövra och kolonisera i andra delar av världen, framför allt Afrika. Syftet var att skaffa sig naturtillgångar, arbetskraft och mark.

Den riktigt stora skillnaden med s k ”europeisk” slavhandel är att den var betydligt större i omfattning och dödlighet, jämfört med slavhandeln från Afrika dessförinnan. Slavhandeln över Atlanten introducerade nämligen storskaligt slaveri i ett relativt tätbefolkat Västafrika, kombinerat med etableringen av storskalig plantagedrift och gruvnäring i de amerikanska kolonierna. Gruvor och plantagearbete ledde till större dödlighet än småskaligt slaveri i hushåll eller familjejordbruk, som slavar i större utsträckning användes till i Mellanöstern.

Fler slavar från Västafrika som dog i kolonierna ökade efterfrågan på fler slavar. Fler européer som efterfrågade mer bomullskläder, tobak och socker, ökade efterfrågan på slavar. Fler slavar ledde till fler slavräder och särskilt i Västafrikas tätbefolkade regioner, till fler döda i slavkrig och transporter till Västafrikas kuster. Upp till 50% av alla svarta afrikaner som dog relaterat till slavhandeln, tros ha dött som följd av slavräder, krig och transport till slavskeppen.

Slavhandeln till de amerikanska kontinenterna pågick från sent 1400-tal till en bra bit in på 1800-talet. Det transatlantiska slaveriet anses vara ett av historiens mörkaste kapitel. Över 15 miljoner barn, kvinnor och män föll offer för den nära 400-åriga transatlantiska slavhandeln.

Slaveriets rasism

Den andra viktiga förändringen med den transatlantiska slavhandeln, var att svarta människor närmast kom att bli synonymt med slavar i en västerländsk kontext.

Redan runt 1500-talet började man utveckla fiktiva, men existerande, rasdefinitioner. Det primära syftet var att dra tydliga gränser mellan vilka som lagligen fick förslavas och vilka som det blev kriminaliserat att förslava. ”Vita” fick inte bli slavar i det kristna Europa, medan däremot ”svarta”, och för den delen andra definierade grupper, fick förslavas.
Slavery19Varje år den 25 mars, under the International Day of Remembrance for the Victims of Slavery and the Transatlantic Slave Trade, hedras slaveriets offer. Denna dag används också till att uppmärksamma, och medvetandegöra, farorna med rasism och fördomar idag.

Sveriges inflytande

Sverige var en del av kolonialismen och slaveriet. Vi bidrog med handelsfort och slavskepp utmed Afrikas västkust. Vi hade en betydande roll i implementeringen av slavhandel under 1600-talet i det som idag är Delaware, USA. Mellan 1784 och 1878 var den karibiska ön St Barthélemy i svensk ägo. Ön hyste en frihandelshamn för bl a slavskepp. Det svenska järnet hade en central roll i den amerikanska slavhandeln och vi gynnades av handeln, ekonomin och maktförhållande mellan Europa och kolonierna.

Svensken Carl von Linné var den som först delade in människan i olika ”rastyper”. Denna indelning kom att ligga till grund för senare rasbiologi, med Sverige som föregångsland.

Diskriminering och hatbrott med afrofobiska motiv

I samhället utsätts afrosvenskar i Sverige för såväl strukturell diskriminering som institutionell rasism. Vi vill gärna intala oss att synen på människor med afrikansk härkomst har förändrats, att den har blivit bättre. Tyvärr är kränkningar och diskriminering vardag för många afrosvenskar.

Hatbrott med rasistiska/främlingsfientliga motiv är de vanligaste hatbrotten i Sverige. Inom denna kategori är hatbrott med afrofobiska motiv, med god marginal, vanligast förekommande. Enligt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) 2014 anmäldes 1 075 hatbrott med afrofobiska motiv i Sverige. Gissningsvis finns, liksom för andra typer av brott, ett stort mörkertal.

Afrosvenskar är utsatta för strukturell diskriminering i Sverige. De är den ”etniska” minoritet i Sverige som har högst arbetslöshet. De är också den minoritet i Sverige som i störst utsträckning är överutbildad i relation till vilka jobb de har. Afrosvenskar är den minoritet med högst överrepresentation i segregerade låginkomstområden.

Det finns forskning som stödjer att afrosvenskar utsätts för vardagsrasism, genom såväl verbala som fysiska kränkningar samt genom negativ särbehandling. Marginaliseringen och stigmatiseringen av afrosvenskar är utbredd i många delar av samhället.

Erkännandet av begreppet afrofobi

Begreppet afrofobi är internationellt erkänt genom EU-Parlamentets Hearing on Afrophobia samt rapporter från European Agency for Fundamental Rights (FRA). European Network against Racism (ENAR) ser som sin uppgift att utveckla och realisera en handlingsplan mot afrofobi. ENAR har publicerat en rapport, kallad ”Invisible Visible Minority – Confronting Afrophobia and Advancing Equality for People of African Descent and Black Europeans in Europe”.

År 2001 ägde en internationell konferens mot rasism rum i Durban, Sydafrika. I mångt och mycket ligger denna konferens till grund för att begreppet afrofobi är vedertaget i FN, vilket står att finna i en resolution antagen av såväl FN:s råd för mänskliga rättigheter som FN:s Working Group of Experts on People of African Descent. Afrofobi har, av FN:s generalförsamling förklarat åren 2015-2024 som det internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst.

Hatet mot svarta är ytterligare ett exempel på att vi inte har lärt oss av historien. Att människor fortfarande väljer att diskriminera, kränka och utöva våld mot andra människor enbart mot bakgrund av etnicitet är inget annat än fördomsfullt, rasistiskt och vidrigt.

Det finns många former av rasism. Rasismen mot svarta är fortfarande utbredd. Vi bär alla en skuld i att hatet och fördomarna gentemot afrosvenskar är vanligt förekommande i Sverige. Det går inte att blunda för fakta och statistik. Vi har alla ett kollektivt, och individuellt, ansvar för att bekämpa fördomar, diskriminering och hat i samhället.

Att blunda för rasismen, att inte reagera, agera och protestera då vi bevittnar den är att ge rasismen ett existensberättigande. Att vara tyst är att ge sitt samtycke.

Vi får aldrig tystna.

Vad sägs om att vi, en gång för alla, begraver ”N-ordet”? Det finns inga undanflykter kvar.

Källor:

Forum för Levande Historia: Afrofobi
Mångkulturellt centrum: Afrofobi – en kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige
Ras – ett icke-koncept

Lästips:

Tillsammans kan vi
”Allas lika värde”?
”Det har ju alltid hetat så!”
A History: The Construction of Race and Racism

 

7. Vad har kolonialismen med dagens situation att göra?

Detta är del sju i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

MYT:

”Kolonialism och sånt skedde ju för länge sedan. Vad har det med idag att göra?”

Hur ser det ut idag då? För dessa länder? För oss? För immigranter? Ja det har ju inte blivit mindre komplicerat och alla faktorer med migrationskohorter, reglementen, avtal, demografi, möjligheter och hot känner jag inte att jag har plats för i denna artikelserie. Däremot vill jag avsluta med något om den internationella ekonomi som styr världens utveckling.

Triaden har jag gått igenom tidigare och vi som bor i Sverige vet att det är vissa avtal som gäller när handeln är inom EU och andra avtal utanför EU. Vissa länder och områden kan få dispens i avtalen eftersom deras ekonomi är så god att, i detta fall EU, har fördelar av att samarbeta med dem — även om de inte ingår i unionen. Avtal finns också mellan de andra medlemmarna av triaden så att de kan handla med varandra på samma premisser, en strävan mot frihandel. Kina börjar bli en viktig del av marknaden, liksom Indien, vilket medför att avtal mellan Triaden och dessa områden också börjar slutas för att de skall kunna närma sig varandra på ett ekonomiskt plan.

Anonymous / Foter / Public Domain Mark 1.0

Ett exempel jag vill belysa är en tidigare koloni som är ganska lätt att använda, Jamaica. När det gäller Jamaicas ekonomiska förutsättningar så har jag tidigare berättat att de betalar en stor del av sina skatteintäkter till IMF (vilka går in i Världsbanken och tas ut som vinster i väst/nord). För att de skulle få nya lån, som till stor del behövdes för att återbetala tidigare lån och räntor, så var kraven mycket hårdare. De fick inte lägga tullavgifter på importvaror från USA. De var tvungna att devalvera sin dollar — vilket innebar att det som exporterades till USA inte såldes med samma vinst (det hade varit bra när det gällde import, men eftersom de inte fick ta tull så spelade det inte så stor roll). De fick inte inkräkta på USA:s bananproducering (Bill Clinton hade ett tal om hur Jamaica var ett hot mot USA:s ekonomi tack vara deras goda bananproduktion. Bananfrågan är ett exempel i sig som dock kommer att förflytta oss ännu längre ifrån den svenska invandringen) utan tilläts inte exportera bananer till samma ställen som USA. USA styr 95 % av bananmarknaden och det enda land som får köpa bananer är England, vilket de gör lite av goodwill för att det var de som hade Jamaica som koloni.

Fairy tale map

Nu är detta ett av alla de exempel på hur de gamla kolonierna blir marginaliserade av den etablerade världshandeln. På samma sätt ges många av de länder med fattig befolkning inte en rimlig chans att bygga upp sina egna nationer, för att nackdelarna i väst skulle vara ännu större. De vinster vi gör på dessa lån och denna ekonomiska exploatering av u-länderna är grundpelarna i vår ekonomi. Kostnaderna för att avskriva, de sedan länge återbetalda lånen och upprätta humanitära insatser är vida högre än vad det är att ta emot de flyktingar som av olika skäl har tagit sig ifrån landet. I den hopplöshet och misär som är verklighet i de gamla kolonierna närs osäkerhet, rädsla och hat — vilket är en ypperlig grogrund för inbördeskrig. Förutom det pockar väst/nord fortfarande på dörren för att kunna utnyttja de resurser vi behöver för att kunna upprätthålla vår standard.
/Andreas Meijer

Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8

6. Myter om varför vissa länder har sämre levnadsstandard än vi

Detta är del sex i en serie av åtta artiklar om myter kring invandringen. Artikelserien har skrivits av Andreas Meijer.

MYT:

”Det är ju knappast mitt fel att de inte klarar av att ha samma standard som vi!”

I och med att de länder som hade kolonier började bli starkare och påbörjade effektivisering av industrier (den industriella revolutionen) så krävdes mer resurser för att kunna befinna sig i framkant när det gällde utveckling och ekonomi. En tävlan om resurser och utveckling gjorde att de mest utvecklade länderna började kriga mellan varandra i större skala, mycket för att få behålla kolonier (resurser) och för att behålla sina egna gränser.

Nationerna blev starkare och starkare och var tvungna att förhandla så långt det gick, vilket inte alltid lyckades så bra. De nationer som menade att de blivit orättvist behandlade ville ha en större del av kakan, vilket i sin tur banade väg för världskrigen. De båda världskrigen innebar att de kostnader som det faktiskt innebar att behålla kolonierna blev för stora, eftersom kolonisatörerna var tvungna att ansvara för att kolonin var så välmående att det fortfarande gick att utnyttja den, samt att de var tvungna att kunna stävja uppror från den inhemska befolkningen.

Map of Africa 1910

Under tiden som västmakterna slogs i världskrigen så intensifierades upproren och kampen för frihet för de olika kolonierna. Några av de stater som det än idag migreras ifrån är relativt nya som suveräna stater (om beroendet av hjälp och lån, som jag återkommer till, kan klassas som suveränt):

Somalia: självständigt 1960, men med ett inbördeskrig som pågått sedan 1991 ända fram till idag.

Irak: var brittiskt fram till 1958 men har sargats av krig och konflikter ända fram till idag.

Iran: Var inte styrt av någon annan nation även om operation Ajax innebar att USA avsatte den folkvalde ledaren i Iran, år 1953. Konflikt om resurser är alltid närvarande här.

Syrien: Bildades 1922 efter att Osmanska riket delats, då som underlydande till Frankrike. Frankrike ville dock inte behålla landet utan lämnade det 1946.

Flertalet av de stater som har fyllt på västmakterna med migranter är alltså relativt unga stater, med brokigt förflutet som har varit lydriken till väst under västs uppbyggnad. Länder i södra och östra Asien har inte varit föremål för kolonialister, vilket också visar sig i att det är en helt annan syn på de migranter som kommer därifrån. De som har koloniserat de länderna är främst Kina och Japan, där Kina fortfarande har makten över de gamla kolonierna – de är numera en del av riket. Konflikter finns fortfarande där, som Tibet och Nepal. Under 1900-talet blev alltså flertalet stater självständiga. Det var något de hade arbetat för, men stora problem fanns för invånarna.

De nu fria kolonierna hade inte bara hamnat efter när det gäller utveckling, eftersom kolonisatörerna inte hjälpte till att bygga upp länderna, för mer än att skeppa ut naturresurser som kunde förädlas hemma, så det fanns inte mycket till infrastruktur. Skattesystem, budget, stabilitet var något som alla ville ha men som inte var tillgängligt för dessa nya stater.

Västvärlden kunde dock andas ut efter världskrigen, med undantag för ”det kalla kriget” mellan väst och öst. Tanken på globalisering föddes och i det ett samarbete mellan de gamla kolonisatörerna. NF (FN), WTO (World Trade Organisation), IMF (International Monetary Fund), Världsbanken och liknande organisationer började bildas. De bildades av dem som var inblandade i, främst andra världskriget. Vinnarna (USA, UK, Frankrike) och förlorarna (Tyskland, Japan och Italien) kom överens om hur de skulle försöka lösa frågan med resursfördelningen på fredlig väg. Genom dessa organisationer skulle de kunna lösa konflikter och se till att trygga handeln mellan varandra. USA, EU och Japan kallas fortfarande för Triaden, när det gäller ekonomi, eftersom det är mellan dessa tre som de mest fördelaktiga handelsfördragen finns.

Men vad hände med de stater som släpptes under tiden? Från WWII till slutet av 1900-talet? Någon form av humanism måste ju finnas, de kunde ju inte lämnas vind för våg? Självfallet kunde de inte ingå i Triadens handelssystem men någonting måste ju göras för dessa stater. Även om en stor del av uppbyggnadsarbete gjordes från utomstående makter så var de stora investeringarna förlagda till lån. Det som numera kallas för IMF-lån (vi i Sverige är inte så bekanta med det eftersom vi, som privatpersoner inte är så berörda av dessa lån) hjälpte till att bygga upp flertalet av ”utvecklingsländerna” (u-länderna i dagligt tal).

Till en början fungerade det väldigt bra. På många håll i alla fall. Pengarna från lånen kom in och tanken var att de skulle kunna återbetalas i en takt som landet skulle kunna klara av i och med att struktur och stabilitet infann sig. Vissa lån försvann dock genom korruption, där en diktator såg till att få pengarna, som denne använde enligt sin egen agenda (Khadaffi, Hussein, etc.). Men det fungerade. Länderna började byggas upp, dock gick inte den ekonomiska tillväxten så fort som långivarna hade hoppats på, vilket gjorde att hårdare krav ställdes – speciellt i anslutning till oljekrisen på 1970-talet.

Räntorna på IMF-lånen gjorde att de i stort sett blev omöjliga att återbetala. I Jamaica, som har ett dåligt fungerande skattesystem (vilket innebär att det är svårt att bygga upp landet), där drygt 50 % av den skatt som kommer in betalas i ränta till IMF (än idag). Av de pengar som har lånats så har hela summan och lite till återbetalats, trots det har landet drygt 7 miljarder US dollar i IMF-skuld. En skuld som tack vare den höga räntan växer istället för att sjunka. Detta är något som är genomgående för många länder som blev beviljade lånen, som var en goodwill för att bygga upp ett land från de spillror som koloniseringen hade inneburit.

/Andreas Meijer
Läs även: del 1 | del 2 | del 3 | del 4 | del 5 | del 6 | del 7 | del 8