Myt: ”Varför får ensamkommande mer än svenskar?”

En Facebookstatus från i höstas cirkulerar just nu i nationalistiska kretsar. (Texten i sin helhet längre ner.)

Det finns ett generalfel i denna text, och det är påståendet att bidragen hon räknar upp skulle gälla ”ensamkommande”. Så är det inte. Vad hon pratar om är ersättningen för fosterbarn, oavsett bakgrund. Sverige gör ingen skillnad på ensamkommande och övriga barn som behöver placeras. Ersättningen beror på barnets ålder och situation och på uppdragets omfattning i stort – hur mycket tid barnet anses kräva. Det är därför lite märkligt att skribenten så precist kan ange belopp, eftersom hon inte verkar ha kommit tillräckligt långt i processen för att faktiskt ha fått ett barn anvisat.

Huruvida ersättningsnivåerna för föräldrar med funktionsnedsatta barn är tillräckliga vill vi inte gå in på, men det är beklagligt med denna jämförelse, eftersom det det bygger på den gamla skrönan om att utlänningar får något som inte svenskar får. Detta handlar inte alls om härkomst.

Påståendet att en vuxen alltid behöver vara hemma på heltid med ett fosterbarn är förstås helt absurt. Självklart, om barnet är nyfött, självklart inte om barnet är äldre, såvida det inte finns extrema behov. Fosterföräldrar har full rätt att förvärvsarbeta liksom alla andra.

På Motargument anser vi det också självklart att fosterbarn, som i princip undantagslöst levt ett traumatiskt liv oavsett om de är ensamkommande, frivilligplacerade eller omhändertagna pga bristande föräldrar/föräldraförmåga, ska ha ett eget rum och inte sova på en soffa i ett vardagsrum. Påståendet att fosterbarn annars sover ”i salar med 100 andra” begriper vi inte alls. Var finns dessa salar?

Vi som sätter barn till världen har, till skillnad från fosterföräldrar, ett försörjningsansvar. Det är inte meningen att samhället ska bekosta alla utgifter vi har för våra barn, såvida vi inte helt saknar egna medel.

De avslutande orden ”Jag förstår inte detta!!! Vart är rättvisan i detta?  Känner mig ledsen och kränkt!” sammanfattar hela statusen. Skribenten är av allt att döma kränkt för att hon upplever att samhället ger något till icke-svenskar som svenskar inte har rätt till, och det är också den skrönan som lever vidare i kommentarsfälten under de 1 200 delningarna av statusen. Ingen verkar ens reflektera över det faktum att det faktiskt inte i huvudsak är fosterbarnen som ”får” något här, utan de som väljer att vara fosterföräldrar – människor som gör en stor enorm insats genom att öppna sitt hem för någon annans barn.

Så byggs bilden av ”vi och dom” ut bit för bit, genom ogenomtänkta påståenden som delas okritiskt.

===

”SNÄLLA HJÄLP MIG ATT FÖRSTÅ!!!

Jag har som många av Er vet en son (snart 13år) med Down syndrom, autism och utvecklingsstörning.
Han saknar kommunikation. En utomstående som inte känner honom väl har väldigt liten chans om ens någon att förstå vad han vill.
Hans kost är väldigt begränsad, han har ingen riskbedömning och förstår inte fara. Han har fortfarande blöja då han inte klarar av toalettbesök på egen hand. Han har daglig medicinering osv
Han kräver 24timmar om dygnet tillsyn. Det är jag som står för denna tillsyn ALLTID!! I två år har vi kämpat för att få assistans och ALLA intyg säger enligt lag att han är berättigad till det. Men som sagt än är det inte beslutar…
Förstå mig snälla rätt. Jag älskar min son och gör detta mer än gärna. Men det är ett tungt arbete och ekonomiskt väldigt ansträngt!
Jag får ca 7000kr i månaden och det kanske låter mycket för en del… Men att klara sig på detta med två barn är ett klurigt spel.

För ett tag sedan tänkte jag att även om det är tungt och vi inte bor i ett slott, så har jag både energin, viljan och platsen till att hjälpa ett ensamkommande barn.

Ansökan gick iväg och informationen ang krav osv kom hem…
Barnet ska ha eget rum. (Tja jag sover gärna på soffan, men förundras över att det är ok att dom delar stora salar med 100andra men inte ok att dela rum med ett av mina barn)
En vuxen ska vara hemma på heltid med det ensamkommande barnet, då detta kräver mycket tid. (Inga problem men Varför gäller inte samma för ett handikappat barn och dess förälder?)
Man ska bo relativt centralt eller ha bil så att barnet kan åka in till stan och vara social ( förstår jag men varför får inte handikappade barn den rättigheten?)
Ersättningen för att ta emot ett ensamkommande barn är ca 700kr (brutto) /dag beroende på barnets problematik + 200kr/dag (netto) för barnets utgifter så som busskort, kläder, nöjen osv….
Nu undrar jag VARFÖR HAR INTE MITT HANDIKAPPADE BARN SAMMA RÄTTIGHETER???

Jag får ca 7000kr netto i månaden för omvårdnad av min son. Jag får ett barnbidrag på 1100kr månaden för att han ska kunna få ett socialt liv (bl.a.)

För ett ensamkommande barn får jag ca 14000kr netto i månaden för omvårdnad och ca 6000kr netto i månaden för att barnet ska kunna ha ett socialt liv (bl.a.)

Jag förstår inte detta!!! Vart är rättvisan i detta?
Känner mig ledsen och kränkt!

ALLA SUMMOR ÄR RIKTIGA!”