Etikettarkiv: Högerextremism

Länksamling: Samhällsnytts lögner, vinklingar och #fakenews

Motargument har genom åren skrivit en hel del artiklar som avslöjar Samhällsnytts lögnaktiga journalistiska värv. Samhällsnytt följer inte de pressetiska reglerna. I slutet av denna artikel kommer en sammanställning av de artiklar vi har uppmärksammat genom åren. Tyvärr har vi inte tid att granska allt som Samhällsnytt publicerar, det hade krävt en heltidstjänst.


De högerextrema propagandabloggarna förmedlar alternativa sanningar. De kännetecknas av sin monotona och enkelspåriga agenda. Inte sällan spelar artiklarna på dessa bloggar på såväl medvetna som omedvetna fördomar som sprids i debatten, på nätet och ute i stugorna. Verktygen som man medvetet använder sig av är #fakenews, alternativ fakta, lögner och (medvetna?) sakfel.

Den 1 september 2017 lanserades en ny alternativ nyhetssajt. Den fick det förtroendeingivande namnet Samhällsnytt.

Vad är Samhällsnytt?

På hemsidan kan vi läsa följande:

”Samhällsnytt tar ett brett publicistiskt grepp. Vi specialbevakar de områden där etablissemangsmedia uppvisar underlåtenhetsförsyndelser, men fokuserar också brett på allmän nyhetsjournalistik. Dessutom gör vi regelbundet granskande och grävande filmreportage.

Vår målsättning är att vara den publicistiska produkt som framtidens samhällsintresserade mediekonsumenter vill ha och har rätt att kräva.”

Samhällsnytt är i stora drag samma som Avpixlat, som la ner samtidigt som Samhällsnytt startade upp.

Varför bytte Mats Dagerlind et al namn? Innan nyhetssajten 2011 antog namnet Avpixlat gick man under namnet Politiskt Inkorrekt. Den enklaste förklaringen var att man känner sig ha förbrukat sin trovärdighet efter några år. Politiskt Inkorrekt, sedermera Avpixlat, var populärt hos redan frälsta, men de bar på ett stigma som hindrade dem att nå ut till icke-frälsta.

I och med namnbytet såg man möjlighet att vinna nytt territorium. Vi som dagligen hänger med i den politiska debatten och följer såväl gammelmedia som alternativ media har sett igenom denna taktik.

Samhällsnytt består, enligt hemsidan, av:

  • Mats Dagerlind, politisk chefredaktör och ansvarig utgivare. Skriver artiklar. Dagerlind skriver inte sällan antimuslimska/islamofobiska texter. Dagerlind uttrycker sig inte sällan homofobiskt.
  • Egor Putilov, mest känd för den s k ”Putilov-affären”. Skriver artiklar. Putilov är numer bortplockad från hemsidan, men han har skrivit 608 artiklar för Samhällsnytt.
  • Kent Ekeroth, f d sverigedemokratisk riksdagsledamot som under tiden i riksdagen också arbetade administrativt med Avpixlat, sedermera Samhällsnytt. Skriver artiklar och krönikor. Ekeroth var också delaktig i den s k ”järnrörsskandalen”. Ekeroth har genom åren varit föremål för många skandaler.
  • Simon Kristoffersson beskrivs som redaktör för sociala medier, ”grävande” journalist och redaktör. Skriver artiklar.
  • Mira Aksoy, nationalkonservativ skribent och utbildad modekommunikatör i Italien. Har en politisk bakgrund i Moderaterna och Ungsvenskarna. Skriver artiklar.
  • Jan Tullberg, docent i företagsekonomi, samhällsdebattör och författare. Skriver krönikor. Han ifrågasätter i denna filosofiska text begreppet ”allas lika värde”. Tullberg är numer bortplockad från sidan, oklart varför.

Vi noterar att det är stor omsättning bland medarbetarna på Samhällsnytt.

Motargument avslöjar Samhällsnytt gång på gång

Motargument har under flera år arbetat med att publicera artiklar som avslöjar Samhällsnytts, och tidigare Avpixlats, agenda som allra helst tar sig uttryck i  lögner, vinklade nyheter, alternativ fakta och #fakenews. Samhällsnytts kall är att bekräfta fördomar. Och man gör det utan skrupler, och gör avkall på etik och moral. Bloggens medarbetare har inga betänkligheter kring att publicera komprometterande uppgifter och foton på icke dömda, misstänkta, gärningsmän.

Då vi har avslöjat felaktigheter i Samhällsnytts nyhetsrapporteringar har vi varje gång uppmärksammat Dagerlind et al på det. Ett tag svarade de på tilltal via Twitter. Vid några tillfällen tog man till sig av våra konfrontationer och förstod att det är allvarligt att sprida lögner, #fakenews och sakfel. Då valde man att uppdatera, ändra och radera i ett par av sina artiklar.

På senare tid har man valt att svara med tystnad. Vi får inga svar på Twitter, och man gör heller inte längre några ändringar i de felaktiga artiklarna. Detta innebär att Samhällsnytts artikelbibliotek är fyllt av artiklar som är #fakenews, lögner och dessutom innehåller sakfel. Detta verkar inte längre bekomma Dagerlind och hans stab. Samhällsnytts läsare bedriver sällan, eller aldrig, källkritik. Inte heller väljer man att faktagranska det som publiceras på bloggen. Läsarna förefaller vara nöjda med att nyhetsrapporteringen bekräftar de fördomar som de själva besitter. Lögnerna blir till sanning, oavsett.

Nyhetsartiklar, som är write-offs på andra nyhetsförmedlares nyhetsartiklar, är ofta osakliga då de färgas av skribentens åsikter och fördomar. Ofta läggs, för nyheten, irrelevant fakta till i texten.

Vi som arbetar med Motargument har begränsad tid att avslöja Samhällsnytts, och andra alternativa mediebloggars, lögner och #fakenews. Det hade behövts en heltidsanställd för att hinna med att bemöta allt. Denna sammanställning är enbart en bråkdel av alla de artiklar som vi skulle vilja bemöta om vi bara hade förutsättningarna.

Bristen på etik och moral

Samhällsnytt följer inte de pressetiska reglerna. Detta är en anledning till att man inte erhåller presstöd. Bloggen finansieras av donationer. För den som är intresserad av att få inblick i de pressetiska reglerna och därefter kunna dra slutsatsen att Samhällsnytt inte följer de pressetiska reglerna kan läsa om det på PO-PONs (Allmänhetens pressombudsman/Pressens opinionsnämnd) hemsida.

Samhällsnytt uttryckte i samband med lanseringen av bloggen hösten 2017 att man hade för avsikt att bredda sin journalistik och bevaka även andra saker än muslimer, invandrare, migration och flyktingar. Med facit i hand har vi blivit varse att man inte har lyckats med den föresatsen.

Samhällsnytt är inget nytt. Det är samma enformiga, hatiska och främlingsfientliga mantra om och om igen. Samhällsnytt bedriver samma ”journalistik” som dess föregångare Politiskt Inkorrekt och Avpixlat har gjort. Det som är nytt är namnet, designen på hemsidan och några skribenter.

Gå inte på den lätte.


Dela gärna denna länksamling när ni får frågan om vad i Samhällsnytts artiklar som är vinklat, lögner eller #fakenews.


Motarguments artiklar som avslöjar Samhällsnytt:

Samhällsnytt sprider #fakenews om ensamkommande och #vistårinteut

Myt: Regeringen och Vänsterpartiet är för barnäktenskap

Samhällsnytt och Fria tider använder psykiskt funktionsvarierade som politiskt slagträ

Samhällsnytt ljuger om migranter på Medelhavet

Samhällsnytts Mats Dagerlind skriver artikel på hörsägen

Samhällsnytt: Är Försäkringskassan nazister?

Samhällsnytt sprider falsk information om belgisk julmarknad

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 1)

Samhällsnytt återpublicerar föråldrad statistik

Myt: Sverige har aldrig varit mångkulturellt

News Flash: Människor vill flytta till andra länder

Vad i Toblerone är halal?

Samhällsnytt bluffar om klimatstrejkaren Greta Thunberg

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 2)

Samhällsnytt ljuger igen: ”Sverige mest korrupta land i Skandinavien”

Samhällsnytt: ”Kriminaliteten i Sverige liknar alltmer inbördeskrig”

När Samhällsnytt påvisar ”hyckleri”

Samhällsnytt och den falska Sverigebilden (del 3)

Samhällsnytt avslöjar reklamfilm på utländskt språk – Motargument gräver djupare

Samhällsnytt avslöjar fysisk omöjlighet: ”Afghanledaren Omid har två födelsedagar”

Samhällsnytt ljuger om branden i Notre Dame

Samhällsnytt: Ronneby farligare än Chicago

Tullbergs myter och fiktioner

Diskrepansen mellan anmält brott och faktiskt brott

Angående orosanmälan gjord mot Greta Thunbergs föräldrar

Rustas kyrka utan kors skapar folkstorm

Bjuder Malmöpolisen kriminella på pizza?

Polis tas ur tjänst, Samhällsnytt hittar på varför

Myt: ”Anhöriginvandringen ökar med Barnkonventionen”

Samhällsnytt påstår: ”Inbrott i fritidshus och bedrägeri är avkriminaliserat”

Samhällsnytts lögnaktiga rubriksättning

”Recycling the right” – antisemitiskt återbruk

I Theodor Fritschs antisemitiska skrift Storfinansens synder från sent 1920-tal framträder tydliga paralleller till SD:s islamofoba opinionsbildning. Här finns också samma slags konspirationistiska världsbild och etnonationalism som blivit allt synligare hos företrädare för SD och andra högerpopulistiska grupper.

Finns det något att lära av dessa likheter, eller är människan dömd att uppfinna hjulet varje gång någon gläntar på dörren till fascismen?


Theodor Fritsch var en tysk antisemit och opinionsbildare som från sent 1800-tal och fram till sin död 1933 producerade och gav ut en mängd skrifter i den så kallade “judefrågan”. Han anses vara en av nazismens förgrundsgestalter och hans Reichshammerbund; en antisemitisk och rasbiologiskt driven folkrörelse vars syfte var att återupprätta det tyska folkets ren- och storhet genom att befria dem från judendomens inflytande, var en av de första att använda svastikan som symbol. Strax innan sin död 1933 blev han invald som riksdagsman för NSDAP.

Flera av hans skrifter översattes även till svenska och gavs ut på E. P. Holmvalls förlag som en del i serien “Bibliotek i judefrågan”. Ytterligare titlar ur förlagets produktionskatalog vittnar om dess inriktning: Den statsfientliga judiska läran, Den hemliga världsregeringen eller den dolda handen, Entente-frimureriets hemliga spel under världskriget, Hakkorset, dess betydelse och ursprung och Spritmonopolet och judarnas välde i Sverige (den sistnämnda författad av Adolf Andersson, politiker i Bondeförbundet). Det fanns alltså en på den tiden aktiv utgivning av antisemitisk litteratur som underblåste en konspiratorisk bild av juden som en aktör, vilken i det fördolda strävar efter världsherravälde till vilket pris som helst.

Den aktuella boken har titeln Storfinansens synder: En vidräkning och består till största del av en bitter uppgörelse med det tyska rättsväsendet, med vilket Fritsch haft en konflikt. Bakgrunden till denna konflikt är en av Fritsch författad artikel, där han anklagat finansmannen Max Warburg för allehanda brott mot det tyska folket. Bland annat hävdade Fritsch att judarna, via Warburg, hade finansierat bolsjevikerna i Ryssland, spionerat på Tyskland åt allehanda främmande makter och konspirerat för att tvinga in Tyskland i ett krig (första världskriget) man var förutbestämd att förlora. Fritsch åtalades för förtal och dömdes efter en flerårig process till fyra månaders fängelse.

Fritsch ägnar större delen av sin bok åt att publicera de bevis han sökt anföra i rätten, men som avfärdats. Det rör sig om totalt 37 inlagor som på olika sätt skildrar Fritschs antisemitiska och konspiratoriska världsbild, där judarna bakom kulisserna styr världen och dess folk med järnhand. Att dessa snarare bekräftar åtalspunkten än friar honom från den tycks han inte vara medveten om.

Det som slår mig när jag läser boken är dock inte antisemitismen eller konspirationismen i sig. Jag känner redan till dessa företeelser och de huvudsakliga dragen är bekanta, även om jag inte känner alla namn som förekommer. Istället är det hur dessa “bevis” för den judiska konspirationen att ta över världen är fylld av paralleller till dagens debatter och hur samma frågor åter tycks vara på (eller på väg upp på) tapeten, genom antingen opinionsbildning från “sverigevänliga” medier och politiska aktörer eller via de olika konspirationsgrupper som börjat göra väsen av sig i kölvattnet efter Donald Trumps presidentskap och den rådande Corona-epidemin – och som trots sin allmänna spretighet lyckas förenas i just tron på en dold hand som styr världshändelser och hela befolkningar enligt på förhand uppgjorda planer.

Antisemitism och konspirationism i aktuell tappning. (Bilden hämtad från adl.org)

NATIONEN

I boken förekommer vid flera tillfällen resonemang om hur “juden” inte kan vara tysk på riktigt, eftersom det innebär en lojalitetskonflikt som det judiska ofelbart går segrande ur. Han skriver bland annat att “av en tvistefråga mellan en av de egna och en kristen gjorde de [judarna -min anm.] alltid en nationell fråga” (s. 33). Fritsch är förstås inte ensam om att utforska dessa tankebanor; vid ungefär samma tid skriver Adolf Hitler – den man som senare kommer att vara högste ansvarig för Förintelsen, vilken tog livet av omkring sex miljoner judar – i sitt manifest Min kamp om hur han går från att tänka “är det här en jude?” till “är det här en tysk?” när han på Wiens gator möter människor med kaftan och skruvlockar. Idag upprepas resonemanget av bland andra SD:s Björn Söder, som vid åtminstone två tillfällen uttryckt hur judar (och samer) inte är svenskar:

I en kommentar på Centerpartiets Facebooksida skrev han 2018 att judar och samer “har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar” [min kursivering], ett synsätt han redan 2014 givit uttryck för i en intervju med DN:s Niklas Orrenius.

Söders resonemang grundar sig i samma sorts lojalitetskonflikt som Fritsch och Hitler målar upp i sina skrifter och som har sin grund i den nationalistiska aspekten av deras gemensamma världsbild: Juden (eller samen, tornedalsfinnen, romen, sverigefinnen…) kan inte vara lojal mot både judendomen och Sverige, eftersom de olika nationerna har skilda intressen, därför måste hen “bestämma huruvida de vill tillhöra den svenska nationen eller till någon av minoritetsgrupperna”, enligt Söder. Fritsch, om han levt idag, skulle antagligen säga detsamma.

KONSPIRATIONEN

En ytterligare ingrediens är den mer eller mindre uttalade idén om en judisk konspiration – en dold hand som aspirerar på total kontroll över världen. Det mest kända exemplet på denna myt är det så kallade “Sions vises protokoll”: en antisemitisk skrift baserad på en satirisk pamflett ursprungligen riktad mot Napoleon Bonaparte. Här misstänkliggörs bland annat frimureriet, kommunismen och kapitalismen som varande verktyg i händerna på judarna. Hitler hänvisar direkt till denna skrift i Min Kamp och Fritsch väjer inte för att anspela på samma konspiratoriska världsbild i sina skildringar av bland annat socialdemokratin, som de båda anser vara en kuliss för judiska intressen.

Fritsch, som i denna av sina böcker främst fokuserar på den ekonomiska sfären, talar mycket om finansvärldens internationella prägel och radar upp en mängd insinuanta påståenden om hur (judiska) bank- och finansmän dragit fördelar av första världskriget, såväl i upptakten, skeendet och eftermälet av denna europeiska konflikt. Detta genom inflytande i politiken, liksom genom regelrätt spioneri och insideraffärer. Det som detta framförallt landar i, är uppfattningen att “judarna” är ansvariga för kriget och dess konsekvenser för Tyskland och det tyska folket (vilka de alltså inte heller anses tillhöra, annat än i formell bemärkelse).

Den judiska konspirationens beståndsdelar innehåller några väl kända begrepp; Man talar bland annat om marxismen som ett politiskt verktyg i judarnas händer – inte helt ojämförbart med hur man idag inom den populistiska/alternativa/extrema högern talar om hur partier (kanske främst S och MP) har “islamiserats”. Globaliseringen är ett annat begrepp man använder sig av för att dels illustrera (det förment judiska) samarbetet över nationsgränserna, vilket ska förstås som stående i konflikt mot nationella intressen, men också för att ytterligare understryka judarnas illojalitet mot nationen.

Sammantaget resulterar detta i att Fritsch (och Hitler) identifierar en grupp – ett folk – som lever bland oss, men som inte är en del av oss, och som konspirerar mot oss i strävan efter vår undergång; som samhälle och folk. Nästan exakt på det sätt Sverigedemokraterna talar om muslimer och Islam idag.

RASEN

Storfinansens Synder är en uppenbart djupt antisemitisk skrift. Gång på gång återvänder Fritsch till “judarna” som roten till det onda; som genom att konspirera mot Tyskland och hennes folk strävar att förgöra henne. Men vilka är då dessa “judar”?

Jag frestas att ibland se dem som en symbol, snarare än en beskrivning av en faktiskt folkgrupp. När Fritsch likställer judendomen och socialdemokratin och Hitler i Min kamp beskriver marxismen och fackföreningsrörelsen som judiska skapelser (samt att han anklagar judarna för de miljontals döda i ryska revolutionen) får jag intrycket att vadhelst som sticker i dessa herrars ögon, så går det att härleda till “judarna” på ett eller annat sätt.

Men det vore att bagatellisera den rasism som trots allt genomsyrar såväl Min Kamp som Storfinansens synder. Här framställs juden oblygt som antitesen till allt mänskligt, liksom SD:s Martin Strid i direktsänd TV 2017 förde ett kort men kärnfullt resonemang om huruvida muslimer är fullt ut människor.

Denna skarpa åtskillnad mellan oss och dem – och resonemang om blodets renhet – handlar förstås om rasism i såväl biologisk som kulturell form. Juden och det judiska inflytandet ska elimineras från alla sammanhang, liksom idag inga moskéer ska tillåtas förändra den svenska stadsbilden eller slöjor den visuella demografin.

ÅTERKOMSTEN

Jag har ovan bara givit några få exempel på hur det tidiga 1900-talets antisemitism och framväxande nazism har paralleller med det tidiga 2000-talets islamofobi och högerpopulism (i form av exempelvis sverigedemokrati, alt-höger och traditionell högerextremism). Dessa exempel, tillsammans med ett par andra, kan sammanfattas i en kort lista:

  • Att man idag från sverigedemokratiskt håll söker utmåla 1900-talets folkhems-socialdemokrati som de egentliga nazisterna, följer samma logiska och retoriska mönster som när Theodor Fritsch och Adolf Hitler sökte utmåla socialdemokratin som en del av den judiska konspirationen.
  • Aron Flams alternativa historieskrivning om Sveriges roll under andra världskriget (och som i flera twitter-trådar motbevisats av historikern Mikael Nilsson) har paralleller till Hitlers egna skildring av det första världskriget, där han på eget bevåg skriver in judarna i en betydande roll för dess utgång.
  • Den svartmuskige juden som försökte smutsa ner det rena, tyska blodet för 100 år sedan byttes av SD ut mot ne***r som försökte smutsa ner det rena, svenska blodet.
  • Den nationella isolationism som ser internationellt samarbete (“globalism”) som ett hot har fått nytt syre. Denna hotbild, som både Fritsch och Hitler beskriver målande, uttrycks idag inte bara av representanter för populisthögern, utan även av till synes helt vanliga, konservativa ledarskribenter och opinionsbildare.
  • Anklagelser mot politiska fiender om att de i hemlighet styrs av judarna förekommer också idag – men nu heter det istället att de “islamiserats”.

Listan kan göras lång. Och kanske är det i slutändan den slutsats som bör väcka mest oro: Att den rasism, nationalism och konspirationism som lade grunden för det europeiska 1900-talets mörkaste år av allt att döma än en gång knackar på dörren och vill släppas ut.

Vi vet redan vad som ryms i en avhumaniserande retorik, inte minst i kombination med en starkt nationalistisk världsbild och ideologi. Och även om det denna gång kanske inte leder till samma extrema konsekvenser (världskrig och dödsläger), så kvarstår grundproblemet: Att denna så kallade Weltanschauung i sin mest positiva manifestation inte är annat än en nedtonad version av dessa konsekvenser.

Bara en dåre tror sig kunna hålla den dörren öppen, utan att samtidigt släppa ut det som dväljs där.

Var inte den dåren.

Fråga: “Behöver vi kravaller och koranbränningar i Sverige?”

Vi fick en fråga i inkorgen: ”Hej min vän skicka den här länken till mig och hävdar att vi inte behöver detta i Sverige. Har ni tips på motargument jag kan svara med? Tack på förhand!”

Detta undrar signaturen Jimmy, som tagit möjligheten att kontakta oss på Motargument genom att maila sin fråga till fraga@motargument.se. Han får nedan svar av Jan Kjellin. Undrar du över något, eller saknar en artikel om något som ligger inom vårt område; gör som Jimmy och lägg en virtuell lapp i “Frågelådan”!


Hej Jimmy!

Du ställer en specifik fråga och i din fråga ingår en länk. Den leder till ett videoklipp som skildrar delar av de oroligheter som uppstod i slutet av augusti förra året i samband med att företrädare för det danska högerextrema islamofobiska partiet Stram Kurs genomförde två aktioner i Malmö där man medvetet skändade Islams heliga skrift, Koranen.

Motargument har redan skrivit om dessa händelser i två artiklar, vilka jag varmt rekommenderar:

Det hela var förstås ett propaganda-trick. Syftet var att piska upp stämningen i så hög grad att våldsamma reaktioner uppstod, varpå man sedan – via sina olika kanaler – kunde publicera bilder på kravaller och skadegörelse som ger sken av att rättfärdiga dessa mediers främlingsfientliga och inte sällan öppet rasistiska opinionsbildning. Och visst förekom både högljudda och våldsamma protester mot aktionen från delar av de boende i området.

Det hade dock knappast blivit några spektakulära bilder om inte protesterna eldats på ytterligare då grupper av “folk som medvetet ville provocera polisen dök upp med bildäck och lastpallar och startade upploppet”. Medan protesterna till en början var en reaktion på en islamofob aktion avsedd att kränka muslimer, slutade de alltså i upplopp tack vare inresta bråkstakar.

Att boende i Rosengård själva städade upp och aktivt motade bort upploppsmakare är dessutom något som inte nämns i de ”alternativa” mediernas rapportering, men som dock förekom. Inte heller fördömandena av upploppen från flera imamer i Malmö tycks vara intressant för den bild man vill måla upp där ”svenskar” och ”muslimer” ska ställas mot varandra.

Så svaret på din fråga, Jimmy, är “nej”. Vi behöver inte danska rasister som åker till Malmö för att provocera fram bråk. Inte heller behöver vi bråkmakare som går dessa provokatörers ärenden. Och vi behöver framförallt inte vidga de klyftor mellan människor som tyvärr redan existerar.

”Våld är den odugliges sista tillflykt.”

-Isaac Asimov

Vad vi behöver, vare sig vi är positivt eller negativt inställda till exempelvis islam, invandring eller rasism, är en vilja och en förmåga att mötas över de upplevda gränserna. Den absoluta majoriteten av oss är “vanligt folk” och vi har alla den viljan. Vi är dock många gånger alltför lätta att förleda till att tro det värsta om varandra.

Till mina meningsfränder skulle jag därför vilja säga “krama en rasist”.

Och till mina meningsmotståndare skulle jag vilja säga “krama en muslim”.

Men såhär i corona-tider får vi kanske nöja oss med att lägga handen på hjärtat och se varandra i ögonen. Eller knacka armbåge med varandra.

MVH, Jan Kjellin

Techjättarnas censur

Extrem- och ytterkantshögerns närvaro på sociala medier hotas när företagen i allt större utsträckning stänger av – tillfälligt eller permanent – tongivande aktörer. Kritikerna ropar om censur och jag hävdar att de har rätt. Men också att det kan vara helt i sin ordning. Åtminstone ibland.


“Censur” är den process där material, som i det givna sammanhanget bedöms som oacceptabelt, avlägsnas. Som gammal skräckfilmsälskare förknippar jag ordet främst med Statens biografbyrå, vilken under större delen av 1900-talet förde ett slags låtsaskrig mot oss som ville se varenda spilld blodsdroppe på videoskärmen i syfte att skydda oss mot moraliskt fördärv. Men företeelsen kan även ha en politisk eller förtryckande funktion, exempelvis som i Kina eller Nordkorea, där staten använder detta som ett medel för att kontrollera befolkningen.

De senaste veckorna har vi sett ett enormt uppsving av aktörer som fått delar av sitt material raderat, eller till och med helt stängts av från att använda vissa tjänster. Att USA:s president Donald Trump fått sitt twitterkonto permanent avstängt är kanske det mest kända exemplet, men det är bara en av många liknande konsekvenser efter upploppet vid Capitolium den 6 januari i år.

Även svenska aktörer har drabbats av liknande åtgärder. I december slängdes Swebb-TV ut från YouTube, vilket ledde till en slags strejk där andra så kallat “alternativa” medieproducenter stängde ner sina verksamheter under en dag för att protestera och visa sitt stöd för kanalen, som är mest känd för att dela högerextremt och konspiratoriskt material. (Man har bland annat spridit påståendet att Olof Palme avled av HIV och har under coronapandemins gång även spridit konspirationer om Covid-19, samt antivaccinationspropaganda.)

Rop om censur

Följarna – både Swebb-TV:s och Trumps – skrek genast om “censur”. Och det har de faktiskt rätt i. Det är nämligen inte bara stater och dess myndigheter som kan censurera. Även privata företag, liksom enskilda individer, kan på olika sätt kontrollera och moderera informationsflödet i deras respektive domäner i den process vi känner som censur.

Grejen är dock att ordet “censur” har omedelbara och negativa konnotationer. Det jämställs nästan per automatik som en slags frihetsinskränkning. Och även om det förstås kan vara det – och är så i många fall – så behöver det inte vara det i samtliga fall.

När Twitter stoppat Donald Trump från att tweeta, sammanfattade de bakgrunden till sitt beslut på följande vis:

“After close review of recent Tweets from the @realDonaldTrump account and the context around them — specifically how they are being received and interpreted on and off Twitter — we have permanently suspended the account due to the risk of further incitement of violence.” (Källa: Twitter)

Vad gäller beslutet att stoppa Swebb-TV känner jag inte till de faktiska orsakerna. En förhållandevis så pass obetydlig aktör motiverar nog inte samma slags offentliga redogörelse som avstängningen av USA:s sittande president. En kvalificerad gissning efter att ha scrollat igenom utbudet (innan avstängningen) är dock att de överträtt YouTubes “COVID-19 Medical Misinformation Policy, vilket enligt deras användarvillkor kan leda till att det aktuella kontot tas bort. (UPPDATERING 17 JANUARI: SVT bekräftar idag mina misstankar om att det främst handlar om desinformation kring Covid-pandemin.)

Båda exemplen ovan visar hur dessa privata aktörer censurerat material som på olika sätt bryter mot deras användarvillkor eller på annat sätt ansetts skadligt. Risken att Donald Trump genom sina tweets uppmuntrar till fortsatt våld, likt det vi såg vid Capitolium bedömdes som så överhängande att Twitter fattade sitt beslut. På liknande sätt fattade antagligen YouTube sitt beslut om Swebb-TV. Regelverken finns på plats och det är bara en fråga om att applicera dem. 

Censur är en sak – yttrandefrihet en annan

Ropen om “censur” är alltså inte av nödvändighet felaktiga. Dock bör de kunna kompletteras med en förklaring om varför censuren inte anses acceptabel – eller varför den anses vara det: Anser man det oacceptabelt att förhindra Donald Trump att mana till våld, eller för den delen Parler-användare att sprida uppmaningar om att våldta, tortera och mörda namngivna politiker och privatpersoner, då bör man kunna förklara vad vinsten är i att tillåta dylikt. Och anser man att det är oacceptabelt att förhindra Swebb-TV att sprida lögner om coronapandemin, då bör man också kunna förklara varför dessa lögner ska kunna spridas. Och man bör helst klara av att göra det utan att ge ett principiellt svar om yttrandefrihet eller göra det till en fråga om hur fel aktören tolkat regelverket i det specifika fallet. För det är faktiskt helt andra diskussioner.

Att bara ropa “censur” döljer den egentliga åsikten. Som ett slags självcensur, ironiskt nog.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

SD:s krigsretorik

Tobias Andersson, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, använder samma krigsretorik som högerextrema grupper. Han uppmanar till ’att välja sida’ och ’att förbereda sig för strid’.


Skärmdump från Twitter 210110.

Kampen mellan det mörka och det ljusa. Att vara en krigare för det ljusa. Vem vill inte vara det? Det är bara det att vad som är det ljusa och det mörka är det så delade meningar om. Inom extremhögern och ”alternativmedia” är Trump den store ledaren som tappert håller stånd emot mörkrets krafter. 

Det finns några särskilda ord i tweeten från riksdagsledamoten Tobias Andersson (SD) som utmärker sig. Ett sådant ord är ”strid”, vilket syftar på att det är ett krig som pågår mot de krafter som vill förgöra planeten. Det är ett ord som även om man inte menar det som fysiskt, vilket Tobias Andersson också välvilligt informerar om, pekar ut en riktning kring vad det är det här handlar om. Det går också att koppla till ”krigare” vilket är ett ord som används mycket inom extremhögern och t ex inom konspirationsteorin QAnon. Ordvalet innebär alltså att psykologiskt kratta vägen för uppfattningen om att det pågår ett krig. 

Andra ord som används i tweeten är ”fria” och ”yttrandefrihet”. Dessa ord är också vanligt förekommande inom den högerextrema diskursen. Tobias Andersson menar att det inte råder yttrandefrihet därför att Trumps twitterkonto stängdes ner av Twitter. Man är ofta snabb inom ”alternativmedia” att påpeka att censuren hindrar alla att få säga sina åsikter. Eftersom Twitter är ett privat företag tog de beslutet att stänga av Trumps konto då de som företag inte ville stå bakom uppmaningar till våld. I nuläget finns ingen annan metod för att hindra sådant beteende och att ta bort kontot var det man kunde göra. 

Sedan kan systemet för hur man stoppar sådana typer av uttalanden behöva utvecklas. Det finns t ex förslag på att man skulle kunna ta endast det våldsbejakande uttalandet och granska det i en rättsprocess istället för att ta bort personens konto.  

Vi kunde se hur Trumps uttalanden och tweets lett till just fysiskt våld och fysisk attack på Capitolium, kärnan i den amerikanska demokratin. För att dessa uppmaningar inte skulle kunna fortsätta stängdes kontot därför ner. 

Det Tobias Andersson gör i detta tweet är alltså att slå fast att det är ett krig som pågår, även om han poängterar att han inte menar ett fysiskt. 

Han slår också fast att det inte finns yttrandefrihet rent allmänt därför att kontot tagits bort och att man ska välja sida utifrån om man håller med eller inte. Detta trots att Trump ända fram till attacken på Capitolium fått ha kvar kontot och skriva vad han velat.

Att Sverigedemokraterna ställer sig bakom Anderssons krigsretorik är tydligt då de inte dröjde med att retweeta Anderssons tweet. Liknande krigsretorik har vi nyligen sett från högsta partiledningen.

SD:s prat om ”svenskfientlighet” är klassisk högerextrem retorik

9 november 2020, på årsdagen för Kristallnatten, hölls ett uppstartsmöte för ”Riksdagens nätverk mot svenskfientlighet”. Initiativtagare är ledamoten Tobias Andersson (SD). En av nationalismens och högerextremismens grundpelare är att påstå att det det finns krafter som motverkar det inhemska och främjar det utländska. Alltsedan Sverigedemokraternas grundande har ”svenskfientligheten” varit ett återkommande element i partiets tankefigurer.

Hittills har enbart sverigedemokrater valt att ingå i nätverket.


Att SD väljer årsdagen för Kristallnatten, 9 november, som dag för startskottet på ”Riksdagens nätverk mot svenskfientlighet” är sannolikt ingen slump. SD drar sig inte för att göra jämförelser mellan hur majoritetssvenskar idag utstår samma behandling som judarna utstod i Nazityskland. Jämförelsen är vidrig, och samtidigt en förminskning av Förintelsen.

Begreppet ”svenskfientlighet” återkommer i SD:s vokabulär, och är en medveten retorik som skapar splittring och polarisering, och förstärker den för partiet så viktiga uppdelningen mellan ”vi och dom”, dvs svenskar vs invandrare. Begreppet är ett sätt att låta rasismen och främlingsfientligheten ta plats och normaliseras.

För en knapp vecka sedan skickade riksdagsledamot Tobias Andersson (SD) ett mejl till alla riksdagsledamöter. I mejlet läser vi bl a följande:

Det har under en längre tid funnits svenskfientliga tendenser i samhället vilket sannolikt underbyggts av etablissemangets försök att förringa, förlöjliga och förneka svensk historia, tradition och kultur. […] Allt oftare framgår det med all tydlighet att olika brott, inte sällan med vålds-, och/eller sexualbrottsliga inslag, utförs helt eller delvis som en konsekvens av en underliggande svenskfientlighet hos förövaren. (Källa: Expo)

Andersson twittrade 9 november 2020 ut följande:

Skärmdump från Tobias Anderssons twitterkonto 201120.

Genom åren har SD i riksdagen lagt inte mindre än 8 motioner, skrivit 9 interpellationer och ställt 2 skriftliga frågor på ämnet ”svenskfientlighet”.

Vad är ”svenskfientlighet”?

Traditionellt finns en uppfattning hos nationalister att det i samhället finns krafter som motverkar det inhemska och främjar det utländska. Enligt Lars M Andersson, historiker vid Uppsala universitet, har liknande tankefigurer funnits sedan 1800-talet. Andersson utvecklar:

Det finns en föreställning som går tillbaka åtminstone till 1800-talet och nationalismens framväxt som går ut på att svenskarna inte älskar sitt fosterland tillräckligt och istället föredrar allt utländskt. Det är en i huvudsak konservativ uppfattning och den användes bland annat för att förklara och försöka motverka utvandringen till Amerika. Unga svenskar lämnade Sverige eftersom de inte var tillräckligt fosterländska. Sveriges blod hävdades rinna ut och in fick man istället ”underhaltigt blod”. Det som åsyftades var främst den judiska invandringen. Tankefiguren påminner om den moderna konspirationsteorin om ett befolkningsutbyte. (Källa: Expo)

En viktig skillnad mellan då och nu är att SD menar att det är ”eliten”, inte folket, som inte värnar ”det svenska”. I SD:s värld står ”eliten” inte på folkets sida. Vilka som innefattas i ”eliten” är något oklart, men att stora delar av den s k ”sjuklövern” (övriga riksdagspartier), myndigheter och s k ”gammelmedia” ingår är högst sannolikt.

”Svenskfientligheten” utgår från att ”det svenska” är under attack, och får stå tillbaka för det utländska, mångkulturen. Begreppen ”svenskfientlighet” och ”omvänd rasism” går hand i hand med den klassiska och rasistiska konspirationsteorin om ett s k ”folkutbyte”. Konspirationsteorin kan sammanfattas som den, av ”eliten” iscensatta, illvilliga och medvetna planen, att byta ut den svenska befolkningen mot icke-svenskar. Retoriken utgör delar av den diskurs som SD använder sig av som motvikt till rasism. Den är en medveten metod för att urvattna företeelser som nazism och rasism.

Statens medieråd skriver följande på regeringens hemsida om ”svenskfientlighet”, vilken har sin utgångspunkt i att vädja till mottagarens medkänsla med antingen den egna ”utsatta” rörelsen eller med drabbade ”svenskar”:

I högerextrema diskussionsforum förekommer ofta diskussionstrådar om hur ”oskyldiga svenskar” rånats och/eller misshandlas av ”invandrargäng”. Syftet med dessa återkommande historier är att skapa en bild av systematiska övergrepp där alla svenskar kan utsättas för övergrepp av svenskfientliga element. I sammanhanget framställs den rasideologiska rörelsen som det enda fungerande skyddet mot sådana övergrepp. Berättelser om hur invandrare våldtar svenska kvinnor är också vanligt förekommande på de
högerextrema webbplatserna. En annan typ av viktimisering som är relativt vanligt förekommande hos extremhögern är att framställa den egna rörelsen som offer för orättfärdigt åsiktsförtryck och statligt sanktionerad förföljelse. (Källa: Regeringen.se, sid. 13-14)

SD: Det pågår ett kulturkrig

I SVT:s talkshow ”Skavlan” hävdade SD:s partiledare Jimmie Åkesson, i samband med partikamrat Mattias Karlssons omtalade uttalande på Facebook att det alltsedan 68-rörelsen pågått ett ”kulturkrig”. I intervjun hör vi bland annat följande:

Det är ett kulturkrig som pågår i hög grad. Det har gått 50 år sedan 68-rörelsen. Den påverkade vårt samhälle i en riktning där nationen och nationell identitet blev något fult. (Källa: SVT)

I en intervju med alternativa nyhetssajten Nyheter idag säger initiativtagaren Tobias Andersson att det hittills endast är sverigedemokrater som har anslutit sig till ”Riksdagens nätverk mot främlingsfientlighet”. På frågan om nätverket behövs även om ledamöter från andra riksdagspartier saknas svarar Andersson:

Jag tycker att det är uppenbart att det behövs. Det har ju beskyllts för att vara någon form av rasism att starta det här nätverket, men det är ju just vad vi vill motverka. Vi vill motarbeta rasism mot svenskar. Rasism är vi ju alla emot när man pratar om det i en vidare bemärkelse. Men när man pratar om svenskfientlighet stöter man helt plötsligt på patrull från allt från vänsterpartister till moderater. Då tycker jag att det finns ett värde i att explicit fokusera på den frågan i och med att den är så dåligt belyst i nuläget. (Källa: Nyheter idag)

Det återstår att se om Sverigedemokraterna får med sig några andra riksdagspartier i sitt ”nätverk mot svenskfientlighet”. En sak vi kan vara säkra på är att partiet aldrig kommer att ge upp sin politiska taktik baserad på tankegodset om ”föraktet mot det svenska” och ”vurmen för det utländska”.


Mer läsning på Motargument om ”svenskfientlighet”, rasism mot svenskar och ”kulturkrig”:

Recension av Jonathan Lundbergs ”Sverigevänner”

Rasism mot svenskar: Hur SD gör en höna av en fjäder

SD: ”Vi måste göra något åt svenskfientligheten”

Vem ska jag tro på, SD?

”Svenskfientlig” kalender

”Svenskfientliga” är vi allihopa?


Källor:

Expo: Nytt SD-initiativ – ”Förenar dem med vit makt-miljön”

Expo: Myten om det stora utbytet

SVT: Åkesson i Skavlan om Mattias Karlssons utspel: ”Det pågår ett kulturkrig”

Nyheter idag: Hittills bara SD-ledamöter i nätverk mot svenskfientlighet

Vi talar om barn

Artikel uppdaterad 201004

Expressen rapporterar att en delegation, huvudsakligen från Utrikesdepartementet (UD), återigen skickas till Syrien. Syftet är att tala med svenska familjer i IS-lägren. Kvinnorna kommer att tillfrågas om de är beredda att släppa ifrån sig sina barn, så att de ensamma kan återvända till Sverige.

Senast UD skickade en delegation till Syrien kunde den döde svenske IS-terroristen Michael Skråmos sju barn återvända till Sverige. På sikt är tanken att alla svenska barn i IS-lägren ska återvända till Sverige.

UD-ambassadören Per Örnéus skrev i juli 2020 till Expressen att

”Den autonoma administrationen har deklarerat sin avsikt att på plats rättsligt pröva de vuxna, kvinnor och män, som sitter i fångenskap för samröre med IS. Sverige arbetar för repatriering av barn med svensk koppling när och om så är möjligt”. (Källa: Expressen)


Artikel uppdaterad 191221

I torsdags 19 december tillkännagav utrikesminister Ann Linde (S) att regeringen arbetar intensivt för att få hem de svenska barn som finns i läger för IS-anhängare i Syrien.

Orsaken till att regeringen nu intensifierar arbetet är att Röda Korset kritiserat regeringen för att de gör för lite. Tidigare har även Rädda Barnen framfört kritik. Det rör sig om ungefär 70 barn, varav färre än fem ska ha förlorat sin mamma, som Sverige inte har lyckats få hem. Det är framför allt barnen som har förlorat sina föräldrar som man räknar med att få hem under de närmaste månaderna.

Livsödena i lägren för IS-anhängare är fruktansvärda. I lägren bor änkor, fruar och barn till IS-terrorister. Förutom att de sanitära förhållanden är undermåliga så präglas vardagen i lägren av våld, hot och hat. Det finns uppgifter som gör gällande att fanatiska kvinnor, änkor eller fruar till IS-terrorister, upprättat ett eget ”kalifat” i ett av lägren, al-Hol, som går att likna vid en terrorstat. Det finns rapporter om mord, övergrepp och misshandel.

Regeringen för en tät dialog med andra EU-länder som också hämtat hem barn från Syrien. I våras lyckades Sverige hämta hem sju föräldralösa barn, vilket är den totala siffran fram till dags dato.

Det är en svår situation, och varje enskilt fall måste hanteras individuellt. Orsakerna till att Sverige inte fått hem alla barn är att det finns omständigheter som försvårar, t ex svårigheter med identifiering, att reda klarhet i vårdnadshavarna och att det finns praktiska omständigheter som gör det svårt.


”IS-barn”. Så. Nu har jag skrivit det. Och kommer inte att göra det igen.

Smaka på det där ordet. Kan du tänka dig ett mer illvilligt epitet? Tyvärr är ordet medvetet valt för att skapa sensation och alarmism. Jag kan förstå att rasister, nationalister och populister gärna frekventerar epitetet, men att etablerad media också gör det är skrämmande. Det visar också på hur stor makt och inflytande som högerextremismen besitter.

Vi talar om barn. Barn får aldrig skuldbeläggas för vad deras föräldrar har gjort, eller haft för åsikter. Vi pysslar inte med arvsynd. Barn kan aldrig ställas till svars för sina föräldrars gärningar.

Vi talar om barn. Radikalisering, illgärningar och atrociteter är INTE avhängigt arv, dvs gener, eller miljö. Nu protesterar säkerligen en hel del, men låt mig förklara. Miljö är naturligtvis en påverkansfaktor och jag vet att många av dessa barn har bevittnat värsta tänkbara illdåd. Jag vet att många av dem också har indoktrinerats med en fasansfull, våldsbejakande syn på andra människor. MEN de flesta av barnen är små (enligt terrorforskare Magnus Ranstorp är nästan alla barn under tio år), och kan formas till att bli älskade barn, på samma sätt som ditt eller mitt. Även de barn som är lite äldre förtjänar att få vara älskade och leva i sammanhang där de känner sig trygga.

Vi talar om barn. Opinionsbildare som bl a Katerina magasin, Ledarsidorna och annan högerextrem alternativmedia pratar om arvsynd och ”missar” den ack så viktiga detaljen att vi pratar om oskyldiga barn. I deras propaganda finns inga som helst skrupler för hur vi ska intalas att se på dessa barn. De är i deras värld redan förlorade till våldsbejakande terrorism. För dessa aktörer är övertygelsen om att dessa barn utgör en fara för vårt samhälle oändligt stark. Retoriken de använder för att manifestera sin demagogi är ovärdig barn i allmänhet, och dessa barn i synnerhet.

Vi talar om barn. Jag kan för mitt liv inte förstå hur det ens kan vara en debatt huruvida dessa barn, med maximal otur i föräldralotteriet, ska få en fristad i det land som de antingen är födda i, eller där deras föräldrar är, eller var, medborgare.

Vi talar om barn. Många av dessa barn är föräldralösa. Det är inte värdigt. Dessa barn behöver föräldrar. Det är vår plikt att se till att de får det.

Vi talar om barn. Barn som har oantastliga rättigheter, precis som ditt, eller mitt, barn. Det handlar om mänsklig säkerhet i allmänhet, och för dessa barn i synnerhet.

Vi talar om barn. Barn är vår framtid, barn symboliserar liv och hopp därom. Dessa barn har ingen framtid. De har inget värdigt liv. Och om vi inte ser till att dessa barn sätts i ett annat sammanhang än det helvete de befinner sig i nu, ja då pulvriserar vi symbolen för liv eller hopp därom.

Vi talar om barn. Jag ställer mig frågan huruvida dessa skribenter och de läsare som tar till sig deras retorik på allvar tror att de här barnen är förutbestämda att växa upp till terrorister. Eller är det blott en rationalisering för att förklara varför man vill straffa barnen för föräldrarnas brott?

Vi talar om barn. Att låta barn bära skuld för sina föräldrars handlingar, att inte se dem som egna individer utan straffa dem för familjens brott, är att propagera för arvsynd. Det vill jag inte se i mitt Sverige.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Recension av Jonathan Lundbergs ”Sverigevänner”

Jonathan Lundbergs bok “Sverigevänner – Ett reportage om det svenska nätkriget” berättar på tematiskt och grävande sätt om hur framväxten av så kallade “alternativa medier” och samspel med Sverigedemokraterna under 2010-talet.

I boken redovisar Lundberg historiken bakom det som idag kallas för “kulturkriget” i svensk debatt som rörande frågor om migration och religion. Utöver berättelser om ett förändrat politiskt och medialt situation är boken också en berättelse om värderingskonflikten i samhället. 

Lundbergs berättelse startar i USA år 2003 i samband med grundandet av forumet 4chan, som är populär bland tonårspojkar som ofta kände sig mobbade och maktlösa. Forumets aktiviteter på basis av rasistiskt innehåll blev enligt författaren början på “nätkriget” i Sverige. Här får läsaren veta mer om “the alt-right” (den alternativa högern) rörelsen präglad av idéer som vit nationalism, nynazism, antisemitism och muslimfobi. 

Författaren beskriver också hur 4chan blev det viktigaste verktyget för alt-right medlemmar att skapa innehåll och budskap med syfte att stödja Donald Trumps kandidatur till USA:s presidentpost under 2016. I samband med det har även Sverige blivit en avgörande symbolfråga för både liberaler och konservativa, liksom andra politiska aktörer. Framåt valet 2014 blev det allt vanligare i forumet med att beskriva Sverige som ett “mångkulturellt helveteshål” och “ett land i kaos” på grund av invandring, islam, feminism och mångkultur. 

Läsaren får också veta att under valet 2018 kom många ur alt-rightrörelsen och sympatisörer från Sverige att skapa innehåll som skulle gynna Sverigedemokraterna, även genom rasistiska videos och memer. En stor del av boken fokuserar på utvecklingen hos SD genom intervjuer med partiets ledande medlemmar som SD:s “digitala mogul” Jacob Wallerstein som bland annat, absurt nog, hävdar att SD alltid försöker att rapportera i enighet med sanningen.  

En av bokens främsta poänger är bevisandet hur SD medvetet har planerat, organiserat och finansierat aktörer som kallas för hatsajter och rasistiska portaler. Lundberg menar att målet för SD och de högerextrema portalerna, som t ex Samhällsnytt (f d Avpixlat och Politiskt inkorrekt) är att vinna väljare och påverka människors  sociala verklighetsbilder genom fokus på negativ rapportering om invandring, brottslighet och sambandet mellan. Det är också enligt Lundberg en del av den nationalistiska och högerkollektivistiska agendan att genomföra en sorts kulturell revolution och med tiden etablera kontroll över offentliga institutioner.

Boken avlsutas med författarens  konstaterande att nätkriget har vuxit bortom Sverigedemokraterna, Stå upp för Sverige (Facebookgruppen) och den ”sverigevänliga” rörelsen. Enligt Lundberg är Sveriges politiskt medvetna befolkning idag delad i två läger, där författaren retoriskt frågar om vilka värderingar ska vara ledande i framtiden?


Boken ”Sverigevänner – Ett reportage om det svenska nätkriget” gavs ut på Piratförlaget i november 2019 och finns sedan en tid tillbaka att få i pocketversion.

#islamofobi: ”Snart bränner vi ytterligare en koran i Rosengård!”

Motargument tar starkt avstånd från såväl den islamofobiska manifestationen och koranbränningen på fredagen som de våldsamma kravaller som utbröt senare under kvällen och natten. Vi tar också starkt avstånd från de antisemitiska slagord som uttrycktes vid dessa upplopp.


Partiledaren för danska högerextrema islamofobiska partiet Stram Kurs, Rasmus Paludan, fick avslag på två ansökningar att bränna en koran i Malmö. Den ursprungliga planen var att manifestationen skulle ske framför en moské i Rosengård. Dessutom fick Paludan av polisen två års inreseförbud till Sverige, eftersom hans agerande och inresefrihet skulle vara ett hot mot grundläggande samhällsintresse”. (Källa: SVT)

Trots att ansökningarna om koranbränning avslogs tog sig företrädare för Stram Kurs på fredagen till Stortorget i Malmö för att sparka fotboll med en koran.

Partiföreträdare utförde också en koranbränning på en cykelväg i utkanten av stadsdelen Rosengård. Manifestationen, som förutom själva fotbollsspelandet och koranbränningen, var fylld av islamofobisk propaganda, bevakades av Samhällsnytt och delades friskt på sociala medier. Filmen på koranbränningen har i skrivande stund setts av 300 000 personer.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Under kvällen och natten till lördag drabbades Malmö av våldsamma upplopp och kravaller, som tog sig uttryck i skadegörelse och antisemitiska slagord. Det finns ett flertal teorier om vilka som deltog i upploppen. Imamen i Arlöv, Samir Muric, ledningsstrategen i Malmö stad, Per-Erik Ebbeståhl, och journalisten Marcus Oscarsson är några av dem som har uttryckt sig sakligt i frågan.

I en längre intervju med Samhällsnytt bekräftar Paludan att syftet med manifestationen är uppnått. På Stram Kurs Facebooksida kommer kvällen efter upploppen beskedet till alla våldsmän och våldtäktsmän i Rosengård att man avser att bränna ytterligare en koran i Rosengård:

”Til alle voldsmænd og voldtægtsmænd i Rosengård: Snart brænder vi en koran yderligere i Rosengård!” (Källa: Facebook)

I intervjun i Samhällsnytt säger Paludan att han hade hoppats på de reaktioner som blev. Han säger att om man bränner en koran eller kränker islam kommer många muslimer göra det som de är bäst på. […] Det är uppror och att rasera platser. Han utvecklar sitt resonemang med att eftersom vi inte fick bränna en koran på Stortorget och eftersom det verkar som att många som bor i Rosengård inte har lärt sig hur man beter sig i ett civiliserat västligt samhälle så får vi ju bränna koraner i Rosengård tills de förstår det.” (Källa: Samhällsnytt)

För islamofober har stadsdelen Rosengård i Malmö ett stort symbolvärde. Manifestationer och torgmöten med islamofobisk agenda syftar till att splittra och öka polariseringen i samhället. Målet för högerextremister som Paludan och Stram Kurs är att propagera för att muslimer inte har någon plats i det västerländska samhället.


Läs gärna den första artikeln om Stram Kurs och upprinnelsen till vad som kom att utspela sig på fredagen och lördagen:

#islamofobi: Koranbränningsmöte i Rosengård

#EUval2019: Högerextremismen i EU kraftigt splittrad

I EU-valet rönte högerpopulister, nationalister och EU-skeptiker stora framgångar. Symptomatiskt för dessa grupperingar är att de har svårt att samla sig i en (1) partigrupp. Om man vill påverka är det klokt att kunna enas om en (1) partigrupp. Istället sprider de ut sig på flera partigrupper. De förlorar på det, samtidigt som demokratin är vinnare.


Resultatet av EU-valet 2019 visar på ett splittrat Europa. Vi har å ena sidan extremister såväl till höger och vänster, å andra sidan har vi gröna, socialister, liberaler och konservativa. Extremisterna arbetar EU-kritiskt och splittrande. Företrädare för de andra ideologierna försöker på olika sätt vara kreativa och arbeta för ett bättre EU.

Vi som tycker om demokrati ser tyvärr att antidemokrater (vänsterextremister, vänsterpopulister och kommunister), tillsammans med en del socialister, har lyckats formera sig i en (1) partigrupp: Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL). Det är klokt av dessa grupperingar, men det är samtidigt ett slag mot demokratin. Viktigt att notera är att partigruppen har endast 41 mandat, och är den minsta av alla partigrupper. Den är också mindre än de grupplösa.

Däremot ser vi också att högerextremismen* inte klarar av att formera sig i en (1) partigrupp. Istället sprider man ut sig på flera partigrupper.

Utspridda i tre olika partigrupper

Den nya partigruppen Identitet och demokrati (ID), skapad av Matteo Salvini (Lega) och Marine Le Pen (Nationell Samling) har 73 mandat i Europaparlamentet, fördelade på:

  • Vlaams Belang (Belgien): 3
  • Svoboda (Tjeckien): 2
  • Dansk Folkeparti (Danmark): 1
  • Alternative für Deutschland (Tyskland): 11
  • EKRE (Estland): 1
  • Nationell Samling (Frankrike): 22
  • Lega (Italien): 28
  • FPÖ (Österrike): 3
  • Sannfinländarna (Finland): 2

I partigruppen ID ingår inget svenskt parti.

Partigruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR) sitter på 62 mandat i Europaparlamentet. I denna gruppen ryms såväl konservativa som ekonomiskt liberala, högerpopulister, nationalister och EU-skeptiker. Partigruppen spretar betänkligt då den innehåller partier som vill splittra EU, men också många som vill utveckla samarbetet i EU. I ECR finner vi bl a följande:

  • VMRO (Bulgarien): 2
  • ODS (Tjeckien): 4
  • Greek Solution (Grekland): 1
  • VOX (Spanien): 3
  • Independent (Kroatien): 1
  • Brothers of Italy (Italien): 5
  • Nationella Alliansen (Lettland): 2
  • FvD (Nederländerna): 4
  • United Poland (Polen): 2
  • Lag och rättvisa (Polen): 24
  • Sverigedemokraterna (Sverige): 3

Partigruppen Europeiska folkpartiets grupp (EPP) är den största partigruppen i Europaparlamentet med 182 mandat. Här ingår Moderaterna (4 mandat) och Kristdemokraterna (2 mandat). I EPP hittar vi:

  • Fidesz (Ungern): 13

Högerextremister* (inklusive nazister) som valt att inte ingå i någon partigrupp (totalt 54 mandat, varav 2 innehas av grekiska kommunister, 1 av en partilös kroat och 1 av en pro-europeisk/satirisk tysk):

  • Gyllene Gryning (Grekland): 2
  • 5-stjärnerörelsen (Italien): 14
  • Jobbik (Ungern): 1
  • Partilös (Slovakien): 1
  • Kotleba (Slovakien): 1
  • The Brexit Party (Storbritannien): 29
  • Democratic Unionist Party (Storbritannien): 1
  • Human Shield (Kroatien): 1

Ungerska Fidesz ingår tills vidare i ECR, även om de har varit avstängda under en längre period. Viktor Orbán har uttryckt att han kommer att arbeta för att stanna i ECR.

Värt att notera är att

  • Vänsterpartiet ingår i en partigrupp, GUE/NGL, med ett stort antal antidemokratiska och kommunistiska partier, t ex PC (Partido Comunista), Komunistická Strana och Akel.
  • Moderaterna och Kristdemokraterna ingår i samma partigrupp, EPP, som nationalisterna i Fidesz.
  • Sverigedemokraterna samarbetar i Europaparlamentet med högerpopulister, EU-skeptiker och nationalister som t ex Lag och rättvisa, VOX och FvD i partigruppen ECR.

Att de som ingår i den vidare beteckningen av högerextremism* (högerpopulism, nationalism, nazism och EU-skepticism) inte kan enas om en (1) partigrupp är symptomatiskt för de ideologier som ingår i högerextremismen. Eftersom de har svårt att finna samarbete och enas kring det som är gemensamt för dem, sprider de istället ut sig på 3 olika partigrupper. Ett stort antal har också valt att stå utanför partigrupperna.

Genom att sprida ut sig på flera partigrupper minskar de högerextrema antidemokraterna sitt inflytande. På så sätt minskar de också sin förmåga att göra skada. Det är bra för demokratin.

187 mandat i Europaparlamentet (av totalt 751) innehas av partier som innefattas i den vidare definitionen av högerextremism.

OM de hade kunnat enas hade de blivit den största partigruppen med marginal, eftersom de då hade minskat EPP med Fidesz 13 mandat.

* Jag väljer att ta med EU-skepticism i den vidare beteckningen av högerextremism eftersom de liksom nationalister, högerpopulister och nazister arbetar EU-kritiskt/splittrande. Även kommunister är EU-skeptiska, men jag har valt att inte ta med dem här, eftersom de per definition är vänsterextrema och att deras ideologi är så främmande de högerextremas.


Mandaten i Europaparlamentet fördelar sig på följande sätt:

  1. Europeiska Folkpartiets Grupp (EPP) – 182 mandat -Moderaterna (4), Kristdemokraterna (2)
  2. Progressiva förbundet av socialister och demokrater (S&D) – 152 mandat – Socialdemokraterna (5)
  3. Förnya Europa (Renew Europe) – 108 mandat – Centerpartiet (2), Liberalerna (1)
  4. De Gröna/Europeiska Fria Alliansen (G/EFA) – 74 mandat – Miljöpartiet (2)
  5. Identitet och demokrati (ID) – 73 mandat – inget svenskt parti
  6. Europeiska konservativa och reformister (ECR) – 62 mandat – Sverigedemokraterna (3)
  7. Grupplösa – 54 mandat – inga svenska ledamöter
  8. Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL) – 41 mandat – Vänsterpartiet (1)

Källa:

http://www.europarl.europa.eu/about-parliament/en/organisation-and-rules/organisation/political-groups