Etikettarkiv: Högerextremism

Den brottslige invandraren och rasistisk radikalisering

Den brottslige invandraren

Både den gamla SD-vänliga bloggen Politiskt Inkorrekt (2008-2011) och dess arvtagare och likaså SD-vänliga Avpixlat (2011-) har haft som den brottsliga invandraren som ett huvudtema. Kort efter att Politiskt Inkorrekt (PI) skapats så dök den av någon anledning upp för mig i mitt dagliga surfande. Jag hade vid det laget haft en nyfikenhet på brott och brottslingar sen en tid tillbaka, och jag hade även en nyfikenhet på extrema rörelser. Jag kollade regelbundet in de extremare forumen på flashback och jag kollade även in rena nazistsidor på nätet. Inte för att jag delade åsikterna, utan av nyfikenhet.

Kritiskt tänkande vs rasistisk propaganda

I efterhand inser jag att den nyfikenheten jag hade borde ha gått hand i hand med betydligt bättre kritiskt tänkande och ifrågasättande. Varje dag läste jag PI, ofta flera gånger varje dag, och det påverkade mig. Den brottsliga invandraren som var ständigt närvarande på PI var ”den andre”, den ”onde”. Den brottslige invandraren är den som inte har skapats av ”löjliga vänstermarxistiska förklaringar” som arbetslöshet, klass, brist på utbildning, brist på fadersgestalt, psykisk sjukdom osv. Nej, de är helt enkelt onda av naturen.

Som PI och andra rasistsidor vill ge sken av så handlar det inte om att det är enskilda brottslingar, utan att det ska ligga något brottsligt, något ont, hos invandrare som grupp. Hos MENA-folk (Folk från Mellanöstern och Nordafrika). Hos muslimer.  Hos romer. Och detta är jätteviktigt för rasistisk ideologi: Det ska handla om att det är fel på dessa grupper av människor. Muslimer som skär halsen av folk som Daesh gör, de är bara som muslimer är egentligen. De följer bara sin koran. Romer är brottslingar av naturen, de trivs egentligen i sin situation utanför samhället med att tigga och begå brott. Osv. Finns det laglydiga muslimer och romer så är de undantag till regeln. 

Den radikaliserade vita mannen

Jag radikaliserades. Det gick inte över en natt utan gradvis under en längre period mellan 2008-2010. Och det hände trots att jag är en intelligent person. Söndagen den 19:e september 2010 gick jag till min vallokal och röstade på det rasistiska partiet Sverigedemokraterna. Precis som PI ville, precis som de propagerat hårt för. I mitt huvud vid den tiden så stod jag upp mot islamism, mot hög importerad brottslighet, mot en invandring som jag inte trodde Sverige klarade av, mot ett mesigt etablissemang som inte var ärliga om samhällsproblemen. Jag var en person som ”insett sanningen” och som vågade rösta på ett hatat men egentligen missförstått parti. Jag gick mot strömmen. Jag var modig. Jag gillade inte allt hos SD, men jag tyckte ändå det var värt det, eftersom som PI övertygat mig om: SD är det enda partiet som tar dessa frågor på allvar. Hört det förr? Ja, det är tyvärr många som gått på samma sak som jag.

Få saker i mitt liv skäms jag för mer än det beslutet.

Min avradikalisering gick inte snabbt heller. Det var små steg som tillsammans blev stora steg. Jag pratade med SD-politiker och SD-väljare på sociala medier och märkte att de faktiskt inte är öppna för kritik! Jag hade den naiva tron att SD stod för att ifrågasätta etablissemanget, för sanningens skull. En slags kritiskt tänkande. Sanningen var det viktigaste. Men när jag på sociala medier ifrågasatte saker som bevisligen var fel så blev jag mött med aggressivitet, ignorering eller t o m blockering. Att SD även inkluderade klimatförnekare och kreationister höjde ytterligare en allvarlig varningsflagga för mig som ateist och väldigt vetenskapsintresserad.

Sketch of Breivik by LukePryke

Den största ögonöppnaren för mig skedde dock den 22:a juli 2011, bara 10 månader efter att SD kommit in i riksdagen. Då utförde den högerextrema terroristen Breivik terrorattackerna i Oslo och på Utöya. Högt uppsatta SD-politiker utgick direkt ifrån att det var ett islamistiskt terrordåd, förlöjligade begreppet islamofob och tyckte inte att man skulle tycka synd om muslimer. Sanningen visade sig vara helt annorlunda. SD-politiker har i ett självklart egenintresse påstått att Breivik inte har med dem att göra (Ett SD som öppet stöttar Breivik vore ett politiskt självmord). Efter att jag själv gått igenom vad Breivik stod för, att han t ex utförde dessa terrordåd för att skydda Norge mot ”vänstern” och muslimer, som är två av SD:s främsta fiender, så insåg jag att Breivik har bara agerat efter ungefär samma ideologi som SD står för. Det går inte att komma undan oavsett hur mycket SD-politiker än förnekar det.

Efter det ökade mitt ifrågasättande av SD-ideologi, tills den dag jag bestämde mig för att aldrig mer rösta på SD och att aktivt motarbeta dem genom demokratiska metoder. T ex genom att skriva denna krönika.

Den brottslige invandraren – nytt perspektiv

Så hur ser jag på den brottslige invandraren idag? Jag kan ha långa argumentationer om min syn på det, och det kanske blir ett ämne för en framtida krönika, men om jag ska försöka förklara det enkelt och kortfattat så skulle jag säga så här: Idag dömer jag individuella brottsliga invandrare, men jag begränsar alltid skulden till just den individen, aldrig folket som hen tillhör. Och jag dömer den brottsliga invandraren lika mycket som jag dömer den brottslige infödda svensken. Det är den enda logiskt konsekventa hållningen. Att döma alla muslimer för vad enskilda muslimer gör är rasism. Att döma alla romer för vad enskilda romer gör är rasism. Att döma alla invandrare för vad enskilda invandrare gör är rasism.

Man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, och så länge jag själv som vit man inte vill bli dömd för terrordådet som den vita mannen Breivik gjorde, så ska inte heller jag döma ett helt folk efter vad individer ur det folket gör.

DET är sanningen.

/ ”Johan”

Gästskribent på Motargument, f d SD-väljare och idag aktiv antirasist.

Featured image by  Max Pixel

Normaliseringen av extremister

Det pratas just nu mycket nazism, antisemitism och förintelseförnekelse. Det handlar om Nya Tider på Bokmässan, om NMR på Almedalsveckan och om huruvida Förintelsen ägt rum eller om den i alla fall inte är överdriven. Jag kommer i den här krönikan inte att argumentera för att jag anser att nazism inte hör hemma vare sig på Bokmässan eller på Almedalsveckan.

Det jag oroar mig för är hur extremism i allmänhet normaliseras på ett sätt som håller på att markant förändra den politiska spelplanen. Radikala extremister, oavsett var på den politiska skalan de befinner sig eller vilken religion de säger sig tillhöra, arbetar frenetiskt för att skaffa sig en alltmer framskjuten position. Det pågår i detta nu en obehaglig normaliseringsprocess. Vi låter det ske, medvetet eller omedvetet? Det sker successivt, och till synes omärkbart för gemene man. Vi som ständigt befinner oss i den politiska debatten ser det tydligt.

Kommunism och vänsterextremism, vars anhängare till och från benämns som ”stenkastarvänstern”, är inte mer normaliserad idag än vad den har varit tidigare. Det har alltid funnits ett förlåtande skimmer över kommunismen, då det ju faktiskt är en ”fin tanke” i grunden. Kritiken gentemot de som utger sig för att vara maoister, leninister eller kommunister har genom åren lämnat en hel del övrigt att önska.

En möjlig förklaring till normaliseringen av högerextremism kan vara Sverigedemokraternas inträde på den politiska arenan. SD är mästare på att normalisera hela sin existens som bygger på hat, intolerans, främlingsfientlighet, generaliseringar och fördomar. Uttrycket är tillrättalagt, förlåtande och extremt farligt. Retoriken hos SD centralt är försiktigare än vad den är på gräsrotsnivå eller hos ”fristående” debattörer, alternativ media och bloggare. Den s k ”nolltoleransen” är ett hån mot såväl sverigedemokrater som icke-sverigedemokrater.

Vad beträffar religiös extremism talas det, med rätta, mest om islamism och jihadism, men vi ska inte glömma bort att det finns en ytterst obehaglig kristen fundamentalism, också kallad kristna högern/dominionism. Islamism har blivit en ständigt närvarande faktor i vårt samhälle. Det finns skrämmande statistik på hur många människor som faktiskt stödjer islamism och jihadism. Hos vissa muslimer finns en oacceptabelt förlåtande inställning till radikala islamister.

Jag upplever att normaliseringen av antidemokratiska och totalitära åsikter och ideologier ökar. Jag kan ha fel, då jag ständigt befinner mig i den politiska debatten. Framför allt upplever jag att det är normaliseringen av nazism, antisemitism, muslimhat och islamism som vinner mark. Jag vill hävda att ingen av dessa åsikter/ideologier är mindre vidrig eller farlig än någon annan.

Normaliseringen tar sig uttryck i att kommunister och vänsterextremister accepteras av antirasister eftersom ”de är antirasister”, nazister ges rätt att att sprida sitt hat genom demonstrationer,  och islamister i Sverige sprider sin hatpropaganda och föreningar undkommer granskning. Det är en skrämmande utveckling som vi under inga omständigheter ska acceptera.

För att komma åt denna normalisering finns några saker vi inte får tulla på:

  • Vi ska alltid benämna företeelser vid dess rätta namn. Vi måste se kommunism för vad det är. Kommunism är inte per automatik förenligt  med vare sig ”antirasism” eller ”humanism”. Nazism är nazism, och inte ett uttryck för vår oantastliga yttrandefrihet och inte heller någon slags romantisk och sund variant av nationalism eller patriotism.  Islamism och jihadism är just vad det är – religiös fanatism och inte den religion som 1,6 miljarder människor tillhör.
  • Vi ska fördöma all extremistisk aktivitet, brott relaterat till extremism ska lagföras och det borde funderas några varv till över hur lagstiftningen egentligen ska se ut. Ska lagarna gällande våldsbejakande extremism ändras?
  • Vi ska inte reflexmässigt hänfalla åt whataboutism då vi diskuterar. Whataboutism innebär ett förringande av en företeelse genom att föra fram en annan företeelse istället för att diskutera den första. ”Men kommunismen då”? är ett standardsvar i debatten kring nazism.
  • Vi ska fortsätta diskutera extremism och extremister och vi ska inte heller sluta argumentera mot dessa företeelser. Detta gör vi bäst genom saklighet och genom att vässa argumenten, något vi kan uppnå genom att alltid belägga med källor, under förutsättning att vi förstår oss på källkritik.
  • Vi ska fortsätta reagera då vi bevittnar extremism, såväl IRL som på nätet. Anmäl!

Det obehagliga i debatten just nu är lättjan över, och acceptansen kring, vänsterextremisters retorik och våld, att det fokuseras på skillnaden mellan nazister och nationalsocialister (en helt meningslös diskussion egentligen), huruvida nazister faktiskt är nazister eller inte och ett allt större ifrågasättande av Förintelsens existens. Dessa företeelser plussat med den ofta okritiska inställningen till islam och islamiska organisationer i Sverige utgör kärnan i den normaliseringsprocess vi ska göra allt som står i vår makt att bekämpa.

Internets och sociala mediers roll i normaliseringsprocessen kan inte underskattas. Extremismen har med hjälp av dessa relativt nya forum skaffat sig tillgång till en oändlig rekryteringsbas. Därför är det nödvändigt att vi är uppmärksamma på den extremism som vi bevittnar på nätet. På Facebook, Twitter och Instagram finns möjlighet att anmäla inlägg, bilder och profiler som sprider extremistiska åsikter.

Det ska aldrig vara legitimt att förringa, rättfärdiga eller blunda för extremism, oavsett vilken skepnad den antagit. Genom att normalisera den bidrar vi till ett farligare samhälle för oss alla. Det är vår förbannade plikt att ta avstånd och fördöma alla former av extremism. Hur vi väljer att göra det är en annan femma. Vissa gör det offentligt, andra väljer att göra det i en snävare kontext. Hur vi gör det är av sekundär betydelse, det viktiga är ATT vi gör det. Det är vi skyldiga oss själva.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Mer att läsa:

Publicister oeniga om Nya Tiders medverkan på Bokmässan

Almedalen kan stärka Nordiska motståndsrörelsen

Förintelseförnekelse

Sveriges Riksdag: Våldsbejakande extremism i Sverige – nuläge och tendenser

Ny rapport om våldsbejakande extremism på sociala medier

Klantänkande i den nationella rörelsen

I januari 2016 var Stockholm skådeplats för något som närmast kan beskrivas som en pogrom: En grupp män samlades för att med våld ge sig på ungdomar på stan, vilka de pekade ut som ”nordafrikanska gatubarn”.

Deras organiserade och målinriktade förföljelse av en minoritetsgrupp annonserades med ett flygblad med rubriken: ”Det är nog nu!” där gruppen beskrev sig som ett medborgargarde som skulle ”markera” mot gatubarn i centrala Stockholm – en reaktion på vad gruppen såg som trakasserier och överfall mot ”svenska” kvinnor. Helt enkelt en hämnd mot ett helt kollektiv för upplevda oförrätter mot den egna gruppen.

Stammens kultur handlar om kollektiv sammanhållning och vedergällning, medan stadens kultur handlar om individer som lever under en rättsordning med lagar och domstolar.
[…]
Stamkulturen avvisar den typ av abstrakt centralmakt som stadskulturen innebär. I stället skyddar man sig mot andra stammar genom en vedergällningsetik som innebär att den som angriper en enskild medlem kommer att få hela gruppen efter sig, och att man kommer att hålla inte bara den enskilde angriparen utan hela hans grupp ansvarig. Därigenom tvingar man andra grupper att övervaka sina egna medlemmar för att förhindra kollektiv vedergällning. Det är så en hederskultur uppkommer, där individens val görs till gruppens angelägenhet.

Citatet är hämtat ur Per Bauhns debattartikel i SvD om stamkultur – som också kallas klankultur – som en av drivkrafterna bakom nyårsövergreppen i Köln 2015, men det kunde lika gärna handla om klankultur som drivkraft bakom händelserna i Stockholm som beskrivs i inledningen av denna artikel.

Bauhn vill uppmärksamma en ”motsättning mellan två sätt att tänka om individ och samhälle, där stammens sätt att skapa social sammanhållning ställs mot stadens”. Det han kallar stamtänkande ”saknar koppling till en bestämd etnicitet eller religion” och ”förekommer och har förekommit överallt i världen. Stamtänkande finns i såväl fornnordiska ättesamhällen som i Hells Angels.” Och klantänkandet är starkt i den svenska nationella rörelsen.

I flygbladet som spreds i januari 2016 beskrev gruppen sin vedergällningsattack (hämtat från högerextrema sajter som publicerat texten):

Vi ser numera ingen annan utväg än att själva dela ut straffen de förtjänar. Rättsväsendet har lämnat walk over och samhällskontraktet är därmed brutet – därför är det nu varje svensk mans plikt att försvara våra allmänna utrymmen mot den importerade kriminaliteten. Vi som samlades idag var varken din politiker, din journalist eller din polis. Vi är däremot din pappa, din bror, din make, din kollega, din och din granne.

I det citatet ryms tre av klankulturens främsta kännetecken; kollektivism, vedergällningsetik och avvisande av centralmakten. De här tankarna hyllades på nationalistiska hemsidor och nyhetssajter liksom av nationella i sociala media.

Samma personer som högljutt framhåller svenska och europeiska kulturernas överlägsenhet, jämfört med bland annat de arabiska och nordafrikanska, verkar alltså inte se något motsägelsefullt i att hylla en syn på individen och samhället som ligger mycket långt från den individualistiska stadskultur som är så stark i Sverige att den placerar oss som ”världens mest extrema land” i World Values Survey.

Det här visar med all önskvärd tydlighet varför kulturmönster spelar en mycket viktig roll i formandet av våra värderingar, medan kultur i betydelsen etnicitet eller religion är tämligen oviktigt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lite om terrorismen i Europa

Artikel av Polimasaren

terrorismen terrorismen

Två grafer visar hur terrorismen har sett ut sen 1970-talet och fram till och med 2014/2015. Det är inget fel att vara rädd för terrorism, men man bör veta att antalet terrorattacker har minskat drastiskt de senaste 20-30 åren. Den största terroristen i Norden är Anders Behring Breivik och jag vill gärna lägga till Peter Mangs och John Ausonius på den svenska listan. Den enda islamistiska terrorist som dödat någon i Sverige är faktiskt den person som i Stockholm 2010 som enbart dödade sig själv med en bomb. Vi har nu senaste halvåret haft två misstänkta terrorister och den ena var en oskyldig kille uppe i Boliden och den andra var en kille som var svettig efter ett besök på gymmet. Ute i Europa har det skett flera dåd och då handlar det om att det är väldigt många som dött och därför har det också blivit massmedialt uppmärksammat.

Här är en text från Mattias Gardells bok ”Islamofobi” angående den islamistiska terrorismen åren 2007-2010. Han har hämtat sin fakta ifrån EU:s rapport ”Terrorism Situation and Trend Report”.

Rapporten TE-SAT 2007 behandlar de terrorattentat som utfördes eller försökte genomföras under 2006. Då begicks, eller planerades, 498 terrorattentat. Majoriteten begicks av sekulära separatiströrelser. Listan toppades av korsikanska separatister som låt bakom 294 attentat och baskiska separatister som utförde 145 terrorattentat. Hur många attentat som begicks av islamiska terrorister? En. Den misslyckades. Under 2007 steg antalet attentat till 583 attacker, varav 517 begicks av baskiska (279) respektive korsikanska (267) separatister. Islamistiska terrorister ansågs ligga bakom fyra attacker, samtliga misslyckades.

I TE-SAT 2009 rapporterade Interpol att 515 attentat genomfördes eller misslyckades år 2008. Återigen låg sekulära seperatister bakom flertalet attentat, men nu hade baskiska separatister definitivt tagit sig förbi de korsikanska, med 263 mot 147. Det året utfördes ett attentat av en ”islamistisk terrorist”, Nicky Reilly, en tystlåten 22-åring med Aspergers syndrom som nyligen konverterat till islam och som på eget bevåg slog till med en hemmagjord bomb på en restaurangtoalett. Den ende som skadades var Reilly själv.

Året därpå minskade antalet terroristattacker till 294, enligt TE-SAT 2010. Annars var situationen sig lik. Baskiska och korsikanska separatister stod fortfarande för de flesta terrorattentaten, 266 av 294. Fortfarande toppade baskiska separatister listan med 171 attentat mot 95, före de korsikanska och fortfarande hamnade islamistiska grupper sist, igen med ett attentat. Den inte helt framgångsrike libysk-italienske affärsmannen Mohammed Game förlorade en hand när han försökte kasta en hemmagjord bomb mot en militärbarrack i Milano, i en attack där också en vakt blev lätt skadad och fick plåstras om på platsen. Vittnen uppgav att Game ropat något under attacken, men ingen uppfattade exakt vad. Bomben var inte kraftig nog att orsaka några skador på byggnaden.

CItat från Mattias Gardells bok ”Islamofobi”. Han har alltså hämtat sin fakta ifrån EU:ss rapport Terrorism Situation and Trend Report.

The number of attacks increased in 2014, contrary to the trend in past years. A total of 201 failed, foiled or completed terrorist attacks were reported by seven EU Member States, more than half of them by the UK. Overall, attacks specifically classified as separatist terrorism accounted for the largest proportion, followed by anarchist and left-wing attacks. France reported 50 separatist attacks, all of them in Corsica. Two attacks were classified as religiously inspired. In one of these attacks, which occurred inside the Jewish Museum of Belgium in Brussels, the perpetrator used a semi-automatic rifle to kill four people. In addition to the four fatalities in Belgium, injuries as a result of terrorist activities were reported by France and Greece.

Attackerna har dock ökat något från 2013 till 2014, men ser man från 2012 så har attackerna minskat. Även arresteringarna av misstänkta terrorister har ökat. Bilden nedan visar antalet terrordåd både genomförda och förhindrade mellan åren 2012 och 2014.
terrorismen

TE-SAT 2015

Mer läsning om terror i Europa

Terrorism in Europe

I USA där man tror att det borde ske många terrordåd, mot bakgrund av landets närvaro i många länder där den islamistiska terrorismen har sitt ursprung, sker inte heller så många dåd av islamister. Det sker fler dåd av högerextremister. Se bild hur det sett ut sen 9/11.

terrorismen

Bild härifrån: Deadly attacks since 9/11

Jag vill en än gång poängtera att det är inget fel att vara rädd, men man måste veta att risken att drabbas i Sverige är väldigt liten. Jag är inte rädd alls för jag bor på landet och jag skulle vilja påstå att det finns ingen risk över huvud taget att det sker något terrordåd i lilla Hedemora.

För att få lite perspektiv på det hela så dog det 52 människor på arbetsplatsen på grund av olyckor förra året

Nyhetsbrev maj 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i maj.

I fokus – om aktuella händelser

Afropé och Motargument inleder samarbete

Du förbrukade all trovärdighet, Amineh! – krönika av Ida Dzanovic om Amineh Kakabavehs ”islamkritik”

Mytknäckare

Muslimen, kvinnan och korancitatenPolimasaren knäcker ytterligare en främlingsfientlig myt som blivit viral

Myt: Det där med återbesök – mytknäckare av Torbjörn Jerlerup om människor som åker till sina hemländer

Artiklar

Terminologi – dominionism/kristna högern – artikel av David Ehle

Högerextremister och SD-sympatisörer hotar kulturen – artikel av Polimasaren om vilka som ligger bakom brott mot konstnärer och författare

Debatt: Ordlista för dummiesDavid Ehle har sammanställt en ordlista över begrepp och företeelser som kan vara behjälplig i debatten

Vad är egentligen kod 291? – artikel av Polimasaren om den omtalade kod 291

Rasismen bland antirasister – artikel av Torbjörn Jerlerup om inkonsekvent antirasism

Argumentation och argumentationsfel: Del 1 – artikelserie i två delar av Elias Lodin

Argumentation och argumentationsfel: Del 2 – artikelserie i två delar av Elias Lodin

Korta motargument

Friskolan och apartheid – kort motargument om skolan som ville införa separata ingångar till skolan mot bakgrund av barnens ursprung

Krönikor

Selimovics stängda gränser – krönika av Thabo ‘Muso som bemöter Jasenko Selimovics debattartikel om ”de stängda gränserna”

Ondskan kan komma tillbaka – krönika av Alina Koltsova om hur totalitarismen kan komma tillbaka

Mänskliga skyldigheter – krönika av Therese Maurin om de mänskliga skyldigheterna

Tidigare nyhetsbrev:

Oktober 2015

November 2015

December 2015

Januari 2016

Februari 2016

Mars 2016

April 2016

Debatt: Ordlista för dummies

Som ett komplement till terminologi-serien ser vi på Motargument ett behov av att skapa en lättillgänglig sammanställning över ismer, företeelser och ord som används som verktyg i debatten. Följande översikt är tänkt att användas som ett uppslagsverk, och vi vill samtidigt passa på att vi påminner oss om hur konstruktiv en debatt, eller en diskussion, blir då vi lämnar sakligheten och istället svänger oss med invektiv och ogrundade anklagelser.

Det är ett fritt val vilken teknik vi använder, men vi bör fundera ett varv till på huruvida det för diskussionen framåt då vi kastar ur oss osakligheter. Vi bör också tänka över hur konstruktivt/respektfullt det är att slentrianmässigt, och generaliserande, stämpla andra med diverse epitet. Hur vi uttrycker oss är helt och hållet ett eget val. Vi hoppas att du kan komma att ha nytta av denna sammanställning.

Afrofobi – rasism mot människor med ursprung i subsahariska Afrika (dvs söder om Sahara). Mer om afrofobi finns att läsa på Mångkulturellt centrum och på DN Debatt (”Samhället måste ta den växande afrofobin på allvar”).

Anarkism – en politisk övertygelse om ett samhälle fritt från stat, kapitalism, hierarkiska system samt auktoritära strukturer På Ideologiskolan kan vi läsa mer om anarkism.

Antisemitism – hat/rasism mot judar, utifrån religiös eller etnisk (eller både och) orsak. Mer om antisemitism finns att läsa om här på Motargument och på SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism).

Antiziganism – rasism mot romer. Om antiziganism kan man läsa här på Motargument och på Kommissionen mot antiziganism.

Antropocentrism – uppfattning om att människan står över naturen, vilket ger människan rätt att nyttja naturen. Motsatsen till antropocentrism är ekocentrism, dvs att människa måste anpassa sig till naturen, och bete sig efter naturens villkor. En variant av antropocentrismen är biocentrismen, vilken sätter allt levande i centrum, och är således överställt naturen. Mer om antropocentrism finner vi här.

Bifobi – hat, diskriminering och fördomar gentemot bisexuella. På Forum för Levande Historia kan vi lära oss mer om bifobi.

CIS-person – motsatsen till transperson. En cis-person är en människa som känner sig bekväm med sitt biologiska, och juridiska kön samt med sin könsidentitet och sitt könsuttryck. Cis anses vara norm: man känner sig som kille, är enligt folkbokföring och myndighetsdokument kille samt har en kropp som killar brukar ha. Cis betyder ”på samma sida”. Mer om cis-personer hittar vi här.

Defaitism – (av franskans défaite – nederlag) uppgivenhet, acceptans av förlust utan strid. Mer om defaitism finns här.

Diskriminering – enligt diskrimineringslagen är diskriminering att någon missgynnas eller kränks mot bakgrund någon av de sju diskrimineringgsgrunderna: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Vi har tidigare berört ämnet här på Motargument. Det går också att läsa mer om diskriminering hos Diskrimineringsombudsmannen.

Dogmatism – uppfattning om att den egna åsikten är den enda rätta. Motsatsen till skepticism. Mer om dogmatism kan vi läsa på Psykologiguiden.

Dominionismteokratisk politisk ideologi som fokuserar på kristen nationalism och religiöst herravälde. Den kristna motsvarigheten på islamism. Mer om dominionism, även kallad den kristna högern, kan vi läsa om här på Motargument.

Egocentrism – uppfattningen om att de egna åsikterna och intressena är viktigare än alla andras. Kallas också självcentrering. En överdriven egocentrism betecknas ofta som narcissistisk personlighetsstörning, vilket är en psykiatrisk diagnos. På Psykologiguiden kan vi läsa mer om egocentrism.

Etnocentrism – tendens att se på den egna kulturen som central, och att tolka andra kulturer mot bakgrund av de premisser och värdesystem formade i den egna kulturen. Det har tidigare skrivits om etnocentrism här på Motargument.

Etnonationalism – politisk ideologi som fokuserar på att det är den etniska samhörigheten som är fundamentet i nationen. Vi har tidigare på Motargument skrivit om etnonationalism.

Fascism – politisk, antidemokratisk (totalitär) ideologi med tydliga inslag av nationalism och ledarkult. På Motargument har vi berört ämnet ett flertal gånger, och på Magasinet Neo kan vi fördjupa oss ännu mer.

Feminism – samlingsbegrepp för rörelser och ideologier som  strävar efter att alla, oavsett kön, ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter. Feminister verkar för att stärka kvinnors sociala, politiska och ekonomiska rättigheter. Vi kan läsa mer om feminism på ungafeminister.se och på Språktidningen.

Frankfurtskolannymarxistisk skolbildning inom sociologi och vetenskapsfilosofi som är verksam sen tre generationer. Sedan 1990-talet har ”Frankfurtskolan” i Sverige kritiserats för bl a ”kulturmarxism” likt nazisterna gjorde på 1930-talet. Motargument har tidigare berört ämnet i ”Det där om ordet ”kulturmarxism”, Frankfurtskolan och nazistisk retorik”.

Funkofobi – fördomar mot människor med funktionsnedsättning, såväl fysiska som intellektuella eller neuropsykiatriska. Mer om funkofobi går att läsa här och på Förbundet Unga Rörelsehindrades hemsida funkofobi.se

Grön ideologi – politisk ideologi som ligger till grund för grön politik och uppstod i samband med gröna våge på 1970-talet. Mer om ekologism och gröna ideologier kan vi läsa om på politiken.se

HBT/HBTQ – HBTQ är en förkortning för homo, bi, trans och queer, och verkar för alla människors lika värde, oavsett sexualitet, könsuttryck eller könsidentitet. På Egalia kan vi lära oss mer om HBT/HBTQ.

Heteronormativitet – slentrianmässig föreställning om att människor är heterosexuella, mot bakgrund av att det är en gängse uppfattning i vårt samhälle. På Forum för Levande Historia kan vi läsa mer om heteronormen.

Heterosexism – diskriminering och fördomar gentemot homosexuella. Benämns ibland också homofobi. Mer om heterosexism finns att läsa här på Motargument och på ALGBTICAL.

Homofobi – hat, rädsla och fördomar gentemot homosexuella. Benämns ibland också heterosexism. Mer om bl a homofobi går att läsa på Forum för Levande Historia.

Högerextremism – samlingsbegrepp för antidemokratiska, fascistiska och nationalsocialistiska (nazistiska) rörelser. En röd tråd i högerextremismen är rasismen. Mer om högerextremism finner vi här.

Identitetspolitik – politiska ställningstaganden som tillgodoser egenintresset samt de egna sociala intressegrupperna. Exempel på sådana grupper är klass, religion, kön, etnicitet, sexualitet etc. Mer om identitetspolitik kan vi läsa här och på SvD Kultur.

Identitära rörelsen (identitarism) – samlingsbegrepp för filosofiska och politiska grupper som har sitt ursprung i Frankrike i slutet på 1900-talet. Nyckelord för identitarismen är regionalism, kritik mot utomeuropeisk invandring, regionalism och antiliberalism. Enligt BRÅ (Brottsförebyggande rådet) är den identitära rörelsen en del av vit makt-miljön. Mer om identitarism kan vi läsa på Expo.

Islamism – islamism kallas också politisk islam. Forskare menar att islamism även innefattar sociala, juridiska och kulturella faktorer. Islamism kan beskrivas som religiös nationalism. På Motargument har vi berört ämnet ett flertal gånger, bl a här. Vi har också rett ut att islam inte är en ideologi.

Islamofobi – hat, rädsla och fördomar gentemot islam och muslimer. Tar sig uttryck i rasism och diskriminering gentemot muslimer. Vi har berört ämnet ett flertal gånger här på Motargument. På Islamguiden.se kan vi läsa mer om islamofobi.

Kommunism – politisk ideologi som strävar efter ett klasslöst samhälle och gemensamt ägande. Mer om kommunism kan vi läsa om på Motargument och på Forum för Levande Historia kan vi läsa om hur kommunismen bär historiskt ansvar för folkmord och brott mot mänskligheten.

Konservatism – politisk ideologi som strävar efter att bevara gamla värderingar, traditioner och system. På Ideologiskolan kan vi lära oss mer om konservatism.

Kulturmarxism – används i nedvärderande syfte i debatten och är egentligen en konspirationsteori byggd på föreställningar om att judar och företrädare för Frankfurtskolan har i uppdrag att förgöra västerländsk kultur och kristendom genom att normalisera politisk korrekthet och multikulturalism. Mer om konspirationen om kulturmarxism kan vi läsa på SKMA (Svenska kommittén mot antisemitism).

Kulturobjektivism – motsatsen till kulturrelativism. Uppfattning om att olika kulturer har olika värde och är olika utvecklade, mot bakgrund av att det finns objektiva värden. Dessa värden vidimerar värdering av olika kulturer. Detta kan vi läsa om här.

Kulturrelativism – motsatsen till kulturobjektivism. Uppfattning om att ingen kultur är mer värd, eller mer utvecklad, än någon annan. På Forskning & Framsteg kan vi lära oss mer om kulturrelativism.

Liberalism – politisk ideologi som fokuserar på individens frihet. Olika vinklar gällande liberalismen kan vi läsa om på Ideologiskolan.

Marxism – samhällsåskådnin/politisk ideologi grundad på Engels och Marx teorier. Marxismen ligger till grund för, å ena sidan, socialism och, å andra sidan, anarkism. Om marxism kan vi läsa här och på Ideologiskolan.

Narcissism – är i själva verket en diagnos och innefattar självupptagenhet, fåfänga och självförhärligande. Personer med en narcissistisk personlighetsstörning har ofta en övertro på den egna förmågan. Se också egocentrism. Mer om narcissism återfinner vi på Psykologiguiden.

Nationalism – ideologisk inriktning som har sin grund i gemenskapen inom en nations gränser. Det finns två artiklar på Motargument om nationalism, en om nationalism i ett historiskt perspektiv  och en som reder ut begreppet nationalism.

Nationalkonservatism – politisk ideologi som förespråkar en självständig nationalstat, fokuserar på kulturella intressen och verkar för att försvara kulturell och etnisk identitet. Mer om nationalkonservatism återfinner vi i DN:s debattartikel ”SD:s nya ideologiska etikett ändrar inte partiets politik”.

Nazism – politisk ideologi som bygger på fascism och rasism utifrån övertygelsen om den ariska ”rasens” överlägsenhet. Vi har tidigare på Motargument redogjort för nazism. Ytterligare läsning om nazism finner vi på Forum för Levande Historia.

Nya högern – kallas också Europeiska nya högern, eller Franska nya högern, och är en högerextrem fransk kulturrörelse som är nära knuten till det fascistiska tankegodset. Mer om Nya högern finns att läsa om här och på DN kan vi läsa om den Nya högern i Sverige, det nybildade SDU och Nordisk ungdom.

Oikofobi – motsatsen till xenofobi, och kan beskrivas som självhat mot den egna nationen, kulturen och etniciteten. Ett begrepp som används av s k sverigevänner om människor som är positiva till mångkultur, öppenhet och tolerans. Ett vardagligare ord för oikofobi är svenskfientlighet. Vi har skrivit om oikofobi tidigare på Motargument.

Patriotism – lojalitet och kärlek till fosterlandet. Patriotismen är inte politisk, till skillnad från nationalismen. Mer om patriotism, och skillnaden mot nationalism, går att läsa på Expo skola.

Politisk korrekthet (PK) – en i grunden positiv företeelse som, i debatten, används nedvärderande. Vad PK egentligen är kan vi läsa om på Fryshusets hemsida och i en ledarartikel på DN.

Rasism – hat och fördomar gentemot en människa mot bakgrund av ursprung, etnicitet, hudfärg, kultur och/eller religion. Har sitt etymologiska ursprung i föreställningen om att människan är indelad i olika raser. På Motargument kan vi läsa om rasism i ett flertal artiklar, bl a här. På Forum för Levande Historia får vi ytterligare fördjupning.

Salafism – bokstavstrogen, oftast våldsbejakande, islamism som motsäger sig tolkning av Koranen och förkastar moderna muslimska synsätt. Salafister anser sig praktisera ”sanna islam” och är en sunnitisk inriktning. Salafister strävar efter att skapa en islamisk stat. Läs mer om salafism på SR.

Sexism – diskriminering och förtryck av en människa mot bakgrund av dennes kön. Det går att läsa mer om sexism här på Motargument.

Skepticism – uppfattningen att det inte är möjligt att ta reda på kunskap om världen, eller samhället. Även om det hade varit möjligt, så skulle man inte kunna skilja det som är sant från det som är falskt. Mer om skepticism finner vi här.

Socialism – politisk ideologi som framhäver kollektivets, snarare än individens, förmåga att lösa ekonomiska och politiska problem. Mer om socialism hittar vi här.

Socialkonservatism – politisk ideologi som i grunden verkade för att göra något åt sociala missförhållanden i arbetarklassen och bygga en välfärdsstat. En annan beskrivning är det vi kallar för den kristna högern. Mer om socialkonservatism läser vi i Smålandspostens ledarartikel ”SD är inte socialkonservativt”.

Statsnationalism – politisk ideologi som fokuserar på att grunden för statsbildningen utgörs av en gemensam värdegrund och statsapparat. Till skillnad från etnonationalismen har etnisk/kulturell/religiös tillhörighet sekundär betydelse i statsnationalismen, som sålunda är multinationell.

Totalitarism – läran om diktatur, dvs enpartistyre. Om totalitarism kan vi läsa på Forum för Levande historia.

Transfobi – hat, diskriminering och fördomar gentemot transpersoner. På Forum för Levande Historia kan vi lära oss mer om transfobi.

Transpersoner – transpersoner är människor som, genom sitt könsuttryck och könsidentitet inte följer gängse könsnorm. Begreppet transperson är ett samlingsbegrepp för flera olika transidentiteter. En människa kan uppfatta sig som man, kvinna, både och, mitt emellan eller ingetdera. Uppfattningen är inte avhängig det kön man tilldelats vid födseln. Mer om transpersoner kan vi läsa här.

Vit makt – samlingsbegrepp på antidemokratiska, nazistiska rörelser som baserar den nationella gemenskapen på etnicitet. På Säkerhetspolisens hemsida kan vi läsa mer om vit makt.

Vänsterextremism – samlingsbegrepp för revolutionära socialistiska rörelser, också benämnt radikal vänster, ultravänster och revolutionär vänster. Den vänsterextremistiska rörelsen har bl a synats i SVT:s Uppdrag granskning.

Wahhabism – strikt fundamentalistisk/exoterisk, och våldsbejakande inriktning av sunniislam. Läs mer om wahhabism på wahhabismkritik.

Xenofobi – främlingsfientlighet, dvs en rädsla och/eller hat gentemot människor från andra länder. Xenofobi är motsatsen till oikofobi. Vi har tidigare berört ämnet på Motargument.

board-1106649_960_720

Vi på Motargument hoppas att denna sammanställning kan vara till nytta för att förstå, och medverka i, debatten. När vi argumenterar kan det vara bra att ha i åtanke vilken makt ord har. Vi bör använda dem med förnuft och samtidigt försöka fundera över hur vårt ordval kan komma att påverka konstruktiviteten i den diskussion, eller debatt, vi är inbegripna i.

På vår Facebook-sida kan du (i PM) bidra med ord, epitet och företeelser så att vi kan komplettera denna sammanställning! Det går också bra att maila dina förslag på redaktionen(at)motargument.se

 

Högerextremister och SD-sympatisörer hotar kulturen

Artikel av Polimasaren

En undersökning om hot, trakasserier och våld mot konstnärer och författare i Sverige.

Så vilka ligger bakom?

I över 50% är det högerextremister/rasister och personer med kopplingar till ett visst parti som ligger bakom.

hotar

I figuren ovan framgår det att förövaren/förövarna vid hälften av händelserna uppfattades tillhöra någon form av högerextrem eller rasistisk grupp. Detta kan jämföras med alternativet vänsterextremistisk grupp som angavs i 4 procent av händelserna och antifeministisk grupp samt religiös grupp som angavs vid 15 procent av händelserna. En närmare analys av överlappande svar visar att mer än hälften av de respondenter som angav alternativet politiskt parti också angav alternativet högerextrem/rasistisk grupp. Ingen annan överlappning var tillnärmelsevis lika omfattande.

Vid 58 procent av de händelser där förövaren/förövarna uppfattades representera ett politiskt parti angavs Sverigedemokraterna som det parti som förövaren/förövarna representerade. Vid 33 procent av händelserna angavs alternativet ”annat parti” utan precisering.

I 59 procent av de sammanlagt 182 händelserna där förövaren/förövarna uppfattades vara en enskild person med politiskt motiv uppfattade den utsatta att det rörde sig om vad som i det fördefinierade svarsalternativet har rubricerats som ”högerextremt/rasistiskt motiv”.

När det gäller vilka som hotar journalister vill jag citera Anders Lindberg från Aftonbladet i en debatt med den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Paula Bieler:

När jag skriver om och jag skriver inga snälla saker om moderater, jag skriver inga snälla saker om centerpartister. I värsta fall får jag skäll av en pressekreterare. I värsta fall. När jag skriver om Sverigedemokraterna, bara nämner Sverigedemokraterna då får jag enorma mängder mejl jag blir uthängd på de här hatsajterna, jag får enormt… mitt Twitter spammas fullständigt av dom. Det här är alla journalister med om som skriver om er.

Hotat kultur Rapport 2016:3

När du skriver negativt om Sverigedemokraterna

BRÅ:s trygghetsundersökning om journalisternas och opinionsbildarnas utsatthet

Den sverigevänliga rörelsen är den nya vitmakt-rörelsen och den har flyttat in framför datorn. Den hotar författare, journalister, beslutsfattare, politiker, opinionsbildare. Detta är ett hot mot demokratin.

Nyhetsbrev april 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i april.

I fokus – om aktuella händelser:

När högerextremister trampar på terrorns offer – Krönika av Alina Koltsova om de två ytterligheterna högerextremism och jihadism.

Vi måste tala om debatten – Artikel av Alexandra Grönvall som vi tvingades uppdatera eftersom Ann Heberleins debattartikel i GP reviderades flera gånger.

Myt: ”Varför får ensamkommande mer än svenskar”? – Mytknäckare av Helena Trotzenfeldt som bemöter en Facebook-status som blivit viral.

Kramkulturen: I Sverige hälsar vi olika på kvinnor och män – Krönika av Torbjörn Jerlerup om handskakningsdebatten.

Mytknäckare:

Myt: Abdirisak Waberis berömda citat – Gästinlägg av Polimasaren.

Myt: Flyktingmottagning på ”europeisk nivå” – Ungern – Mytknäckare skriven av Elias Lodin och Thabo ‘Muso.

Muslimer – folkgrupp i lagens mening – Mytknäckare av Alexandra Grönvall. En HMF-dom i Södertörns tingsrätt ger rätt i att muslimer är att betrakta som en folkgrupp.

Artiklar:

Avpixlats hafsverk till källgranskning – Gästinlägg av Polimasaren. Avpixlat bryter mot de pressetiska reglerna och tummar på sanningen.

Kan man jämföra med nazismen? – Artikel av Torbjörn Jerlerup, som anser att vi bör jämföra dagens politiska rörelser med nazismen.

Korta motargument:

SDU, grenen som blev avsågad – Kort motargument om turerna kring det nya, och gamla, SDU (Sverigedemokratisk Ungdom).

Mord och dråp 2015 – Kort motargument om mordstatistiken.

Krönikor:

”Svenskfientlig” kalender –  En krönika av David Ehle om att den muslimska fastemånaden ramadan finns med i en del kalendrar.

#näthat: Verbala bombpiloter – En krönika av Thabo ‘Muso om tangentbordets makt och genomslag.

Islamism från nära håll – Gästinlägg av Ida Dzanovic om att muslimer inte skulle ta kampen mot islamism.

Recensioner:

Bokrecension: Vi lovade att berättaJohan Löfström recenserar ”Vi lovade att berätta”, en bok där människor i Palestina delar med sig av sina upplevelser mellan 2000 och 2011.

Tidigare nyhetsbrev:

Oktober 2015

November 2015

December 2015

Januari 2016

Februari 2016

Mars 2016

Islamism från nära håll

En del debattörer hävdar att muslimer som kämpar mot extrema islamister inte existerar över huvud taget. Och när man väl förklarats som icke-existerande så har man ingen rätt att finnas i dagsljuset. Muslimer som kämpar, och som ställer sig emot extremism, förnekas och ogiltigförklaras ständigt i sin kamp av populister och högerextremister.

Populisternas himmelrike

Det är hur lätt som helst att vara en skrikande populistisk röst som slår sig för bröstet i kampen för att rädda Sverige genom ingenting annat än bara hög röstvolym. Vi har alltför många figurer i landet som har byggt en karriär på en skrika-högst-kamp, utan en enda droppe av effekt, inte en enda promille av synlig åtgärd i ett konkret arbete mot extrem islamism. Det enda som liknande typer av populister har skapat är egna forum där de har lockat fram applåder, från muslimhatare. Att kämpa mot islamism innebär, i så fall, att stämma in i liknande skrik-körer. Populisternas utbrott ser nästan ut som att de drar håret från sina huvuden och river sina ansikten med naglarna, samtidigt som de hysteriskt skriker: – ”ISLAMISTER!”, eller  – ”MUSLIMER!”.

De har skadat den här debatten allvarligt, med hjälp av medier som har givit dem ett enormt utrymme på totalt lösa grunder. Många populister har positionerat sig som självutnämnda experter i islamism-frågan. Högmodigt har de talat om vad islamism, och islam, är, i några fall med bonuskortet jag-kommer-från-Mellanöstern-och-därför-vet-jag och på så sätt, har de utan någon som helst kunskap, kunnat tränga sig in i debatten. Debatten har skadats av populister för att de lyckats vilseleda folkmassorna till samma avgrund av okunskap som de själva befinner sig vid. De lyckades skapa rädsla genom islamofobiska murar, samtidigt som de har fått utrymme, och möjlighet, att stå i det mediala rampljuset. Jag kallar dem oftast debatt-terrorister, som sprider skräck i samhället, ibland med massa påhittade siffror som de ”kan” bättre än SÄPO och polismakten.

Muslimer i rävsaxen

Populisternas tid är snart över. Det känns i luften.  Möjligtvis inbillar jag mig detta, på grund av min obotligt optimistiska själ. Detta är en av orsakerna till att jag började skriva i ämnet. I nästan ett decennium har jag befunnit mig i en rävsax mellan extrema muslimhatare och extrema islamister. Jag är långt ifrån ensam om detta. De flesta muslimer är i samma position, medvetet eller omedvetet. De är antingen engagerade i den här frågan, eller inte. Det är en position som muslimer har haft under lång tid.  Det är slitsamt, och det liknar ett vakuum där man bara kan andas genom ett sugrör. Paradoxalt nog, så känns det ofta som att vissa extrema muslimhatare och vissa muslimska organisationer samarbetar med varandra. Ett exempel är IFiS, Islamiska Förbundet i Sverige, som varje år gör sig skyldiga till en rad skandaler, något som det, av muslimhatarna, gång på gång hissas varningsflagg för.

Vad hände då? Muslimhatare fick sina ”bevis” på hur landets muslimer är, samtidigt som IFiS-ledningen pekade ut det hela inför sina medlemmar som en ”islamofobisk attack”. Muslimer var oftast mittemellan. Muslimhatarnas attacker fick det hela att svänga, och man stöttade gång på gång IFiS-ledningen, vare sig man ville det eller inte. Allt detta var på bekostnad av muslimerna. Å ena sidan försökte jag internt peka ut brister inom en rad muslimska organisationer, med stark vilja och ambition att försöka förändra saker, å andra sidan gick jag i clinch med muslimhatare. Pest eller kolera? Ungefär så kändes det.

När jag satte mig in i kritiken mot en del av de muslimska organisationerna och deras representanter så blev jag naturligtvis både mobbad och utpressad. Å andra sidan, i fajten med muslimhatarna blev jag ofta kränkt, hotad och förföljd. Sexuella trakasserier var det värsta och det mest hårresande. Islamist-grupper avfärdade mig som okunnig vad beträffar islam. Muslimhatare avfärdade mig som islamist. Båda har misslyckats. Jag är fortfarande ett levande bevis för deras dumheter. Det är ungefär så kampen i rävsaxen ser ut och de allra flesta muslimer befinner sig i liknande position.

Efter att en del muslimer förlorat förtroendet för stora muslimska organisationer, och deras så kallade företrädare, så har många startat egna organisationer eller hänfallit åt aktivism, eller engagemang på egen hand, beroende på intresse och individuella förmågor. I många moskéer, efter fredagsbönen, talar imamer öppet om faran för att lättpåverkade muslimska ungdomar ska komma in i extrema kretsar och då komma att hjärntvättas, eftersom deras okunskap och brist på livserfarenhet, utnyttjas i detta spel. Medier lockas naturligtvis av denna dramatik och man talar, ofta ensidigt, mer om imamer och demagoger, som uppmanar till våld och deltagande i krig. Jag är en av de som tycker att man borde lyfta fram både imamer och demagoger som uppmanar till fred och de som uppmanar till krig, för att vi ska kunna få en nyanserad bild.

Vad är det som ”muslimer i rävsaxen” behöver?

* Allt stöd och all hjälp är mer än välkommet, åtminstone genom att minska press och attacker från muslimhatare och islamofober, för att på så sätt skapa utrymme för våra ambitioner, vårt arbete, och för att bana väg för positiva förändringar i den egna gruppen, bland muslimer. Det enda skyddsrummet i det här fallet är antirasistiska organisationer och möjligheten att få utrymme i den antirasistiska rörelsen.

* Att journalister slutar ställa upp sina mikrofoner och kameror framför representanter för de stora muslimska organisationerna. Genom att göra detta ger man dem rollen som representanter för ”Sveriges muslimer”. Detta ser vi ofta. I nästan 10 år frågar man samma personer om det som muslimer generellt tycker, tänker, tror och gör. Vi förvandlas genom medierna till ett homogent kollektiv, eller nästan klonade kopior inför allmänheten, med ansikten som ser ut som det gäng som turas om på representantstolarna med sina barn, kusiner och vänner precis som i ett eget företag.

* Journalister måste skaffa mer kunskap och samtidigt se vilka personer de faktiskt lyfter upp som experter i frågan kring islamism, och enligt vilka grunder de gör det. Man ska definitivt undvika populister och lära sig att identifiera dem.

Kort sagt, vi, det vill säga de som jag kallar för muslimer i rävsaxen, har en rad barriärer framför oss innan vi slutligen når punkten där vi kan arbeta, och kämpa, emot extremism och destruktivitet bland muslimer. Okunniga journalister som söker dramatik, islamofober och muslimhatare i olika nyanser, populister och mycket annat måste man gå igenom… tills man äntligen kommer till målet – att göra något åt situationen! Man måste ha förståelse för den ställning som de flesta muslimer har idag, innan man säger att ”muslimer inte gör något åt det” eller ”det finns inga muslimer som kämpar emot islamism”.

Kunskap är en avgörande nyckel i kampen mot islamism

10564576_10152270485326479_1343602406_o

En liknande tabell gjorde jag för ca 5 år sedan och det är här har jag funnit grundproblemet:  Samhällsexperter i frågan kring islamisk extremism brukar ofta tala om alla islamist-grupper på ett ensidigt sätt, genom att förklara islamist-grupperna som nästintill identiska.
Allmänheten har sällan, eller nästan aldrig, fått upplysning om gruppernas likheter och skillnader, något som är väldigt viktigt.
Det finns hundratals olika islamist-grupper/-organisationer/-partier. Alla skiljer sig från varandra när det gäller ideologiska stjärnpunkter och olika sätt att använda religionen islam inom sina verksamheter. Deras grundideologi är oftast bestående av en enda pelare, av en enda Koranvers, eller hadith, som de har tolkat på egen hand.
När en del experter talar om Muslimska Bröderskapet, Al Qaida, Boko Haram, Tahrir, Hizbollah, Hamas, Al Shabab, ISIS etc., så känns det som att de talar om en och samma grupp, med samma mål, ideologiska grunder, religiösa övertygelse, samma grad av extremism och samma sätt att använda islam inom sin politik. Men så är det inte.
Mitt schema talar sitt tydliga språk: det finns ett enormt stort behov att fylla i de olika islamistgruppernas variation. I det här fallet behöver man massvis med tid och jag har många gånger önskat att ha några dagar med 70-80 timmar istället för 24.

Det krävs analys av förekommande tal och texter på islamistgruppernas hemsidor.
Det krävs notering av olika händelser kopplade till islamisternas olika aktioner.
Det krävs uppdatering och genomgång i varje analys, för att markera och upptäcka, islamist-gruppernas skillnad och likheter.

Detta är väldigt viktigt.
Utan arbete på det här sättet är det totalt omöjligt att stå emot, att ifrågasätta eller kritisera islamister – med målet att ogiltigförklara islamisternas röst i förhållande till vanliga muslimer, och att på detta sätt hindra flera islamist-anhängare.

Kunskaper inom islam som religion är också viktigt för oss som brukar ifrågasätta bokstavstolkare, vilka inte alltid är islamister, men som stärker islamisternas positioner, i vissa fall helt omedvetet. Komplicerat nog finns många strikt religiösa, så kallade bokstavstolkare, som inte tillhör någon islamist-grupp och som inte sympatiserar med något islam-politiskt parti. Men deras fyrkantiga syn på religionen hjälper, vare sig de vill eller inte, islamist-grupper att etablera sig lättare bland muslimer.
I denna kamp befinner man sig utanför den intellektuella debatt-plattformen. Man kan enbart motdebattera på religiös nivå. I det här fallet gäller det Koran-kunskaper och hadither, för att motsäga deras religionssyn, vilket jag ofta brukar göra under olika omständigheter och i olika sammanhang.

Islamofobernas kamp mot islamism är det farligaste

Det som jag ser som farligast i arbetet mot islamism är att en rad islamofober, exempelvis Jimmie Åkesson, vill positionera sig som kämpar mot islamism. Åkesson har tagit sig friheten att uppträda som en korsriddare i kamp mot jihadister, vilket bekräftas av, till och med, assyrier och har förklarats av Expo. Detta är farligare än man tror!
Det handlar alltså om en politiker som spelar med två extrema sidor för att få makten. Han ställer extrema muslimhatare, som ofta röstar på honom, mot extrema muslimer. På så sätt skapar man en fajt-plattform som inte kan sluta enbart med retorik. Nästa steg är våld och, till och med, väpnade konflikter. Det är skrämmande då vi allt oftare ser militära ambitioner bland sverigedemokrater och deras anhängare. Vi har skrivit om ”militanta sverigedemokrater” tidigare. En rad militära tendenser bland SD:are har avslöjats av IRM, Inte rasist, men… Det är farligt nog att skapa en plattform för korsriddare och jihadister.

/Ida Dzanovic

Länka gärna till denna artikelserie (sökord: ”islamism” här på Motargument) varje gång du hör påståenden som ”muslimer gör ingenting åt extrema islamister”.

Vi måste tala om debatten

Göteborgs-Posten publicerade den 26 mars 2016 en krönika av Ann Heberlein, med rubriken ”Vi måste tala om islam” och underrubriken De ‘religiöst motiverade’ attackerna har ökat lavinartat”. Artikeln har fått stor uppmärksamhet, inte så mycket för sina kontroversiella slutsatser, som för de allvarliga faktafelen i originaltexten. Heberlein hade bitvis feltolkat Europols statistik och misstagit 395 arresterade för 395 terrordåd.

Detta uppmärksammades på flera håll, bland annat av Elias Tuffaha. Heberlein har reviderat debattartikeln på gp.se, där man nu kan läsa det här:

”Rättelse: I en tidigare version av denna text framstod uppgifterna om arresterade gärningsmän som om de handlade om konkreta terrordåd, vilket givetvis hade varit absurt. Jag beklagar mina tidigare felaktiga uppgifter.”

Men Heberlein bjuder inte på de korrekta siffrorna för religiöst motiverade terrordåd (som minskat från 3 st 2010 till 2 st 2014). Det hade varit generöst att göra.

TE-SAT (European Union Terrorism Situation and Trend Report) finns att ladda ner hos Europol, för den som vill fördjupa sig i statistiken. Jag har försökt visualisera hur antalet terrordåd och arresteringar varierat sedan 2010 för grupperna högerextrema, vänsterextrema, separatistiska och religiöst motiverade. Eventuella fel i siffror och grafer är helt och hållet mina egna. Observera att ”terrordåd” innefattar både genomförda och förhindrade eller misslyckade dåd.

Heberlein har nu justerat det påstående som utgjorde hela grunden för hennes efterföljande resonemang. Från att den terrorism som främst hotar Europa är religiöst motiverad (lutad mot antalet terrordåd) till att den enligt ordningsmakten är religiöst motiverad (lutad mot antalet arresteringar). Det är ett sällsynt uppenbart exempel på ad hoc-argumentation, alltså att man anpassar bevisen för att passa sina teser när bevisen visar sig felaktiga.

Heberlein utelämnar nationalistiskt separatistiska terrordåd från sin uppställning. De var 160 st 2010 och har minskat till 67 st 2014, medan antalet arresteringar har minskat från 349 till 154. Separatistiska terrordåd är visserligen småskaliga och på stadig tillbakagång, men varför Heberlein väljer att helt bortse från den ojämförligt största gruppen terrordåd som utförs i Europa kan bara hon svara på.

Heberlein får fortfarande inte siffrorna rätt. Hon har inte observerat att siffran för vänsterextrema terrordåd faktiskt är 13 st under 2014 – antalet arresteringar där är hela 54 st, upp från 34 st 2010.

Så, med de här justeringarna i inledningen (och de problem som de medför), hur har Heberlein justerat sitt resonemang och sina slutsatser för att ta hänsyn till de förändrade förutsättningarna?

Inte alls, visar det sig. Inte med ett ord.
Centralt i resonemanget i originaltexten var följande passus:

”det bör stå klart för de flesta tänkande individer att religion, i det här fallet islam, spelar en avgörande roll i de fasansfulla terrordåd som sargat Europa sista åren.
Vi måste tala om islam. Vi måste hantera att majoriteten av de terrordåd som drabbar oss, våra värderingar, vår frihet, ja hela vårt sätt att leva, hämtar både argument och drivkraft ur islam.”

I den justerade texten står dessa påståenden kvar helt oförändrade. Trots att Heberlein alltså nu säger sig hela tiden ha varit medveten om att det är majoriteten av de arresterade som är religiöst motiverade, inte majoriteten av terrordåden, och att detta speglar ordningsmaktens värdering av hotet, inte det faktiska antalet dåd.

Jag undrar hur det kommer sig att en ansedd morgontidning som Göteborgs-Posten, först släpper igenom en ledarkrönika med så enorma faktafel i sina grundantaganden. Jag undrar hur Göteborgs-Posten sedan kan acceptera en rättelse som återigen innehåller uppenbara felaktigheter, där inga konsekvensändringar i resonemang eller slutsatser gjorts utifrån de allvarliga faktafelen i grundantagandena.

Borde inte granskningen av rättelsen vara särskilt hård efter avslöjandet om så allvarliga fel?

Vi måste tala om debatten – var gränsen går för en hederlig debatt, vilka krav en ledarredaktion kan förväntas ställa på kvaliteten hos artiklar från etablerade skribenter, och vilka förväntningar vi läsare har på faktakontrollen hos ledarredaktionerna.

Artikeln är också publicerad på bloggen Alexandras Allehanda.

***UPPDATERING 2016-04-05***

Den 30 mars, två dagar efter att den här artikeln publicerades, har Heberlein skrivit om inledningen till sin text ytterligare minst en gång, och tonat ner statistik över antal terrordåd eller arresteringar. Istället har hon lyft in siffror över antalet offer för terrorism i Europa. Den tredje (eller om det är fjärde?) versionen av krönikan finns att läsa på GP:s websajt. Resonemanget ovan gäller Heberleins första uppdatering av sin krönika, från den 27 mars. 

Sveriges Radios Medierna har uppmärksammat de många omfattande ändringarna i den inledande bakgrunden och har också fått Göteborgs-Postens ledarredaktör Alice Teodorescus kommentarer om detta.
***