Det har varit relativt tyst från Sverigedemokraterna (SD) på sistone. Att de inte har så mycket att tillföra till spelet kring Transportstyrelsen eller Anders Borg-skandalen må vara hänt, men inte ens då Kent Ekeroth dömdes för ringa misshandel tidigare i somras gjordes några särskilt uppmärksammade uttalanden från partiet, trots att Ekeroth är en viktig del av dess kärntrupp.

Helt tyst var det förstås inte, behöver kanske påpekas, men det handlade framförallt om att partiets representanter pliktskyldigt behövde svara på frågor snarare än att driva en poäng. Däremot har kusinerna i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) och Nordisk Ungdom (NU) gjort mer väsen av sig.

NMR, som efter första maj-tåget i Falun även visat upp sig i bl a Almedalen samt figurerat i en rättegång där tre av deras medlemmar dömts för inblandning i lika många bombattentat, har vid ett flertal tillfällen visat sina sanna nazistiska färger. Men de har också mötts av motstånd och protester.

Nordisk Ungdom har de senaste veckorna visat upp sig i åtminstone två misslyckade aktioner; först på Pride i Stockholm, där de snabbt och enkelt buntades ihop av polisen innan de hann göra någon större åverkan på firandet. Andra gången var för ett par dagar sedan, då de angrep en demonstration för ensamkommande ungdomars rättigheter på Mynttorget med slagord och en rökbomb. Även då omhändertogs de snabbt och resolut av polisen.

Förvisso är medial uppmärksamhet ett mål i sig för dessa grupper, men i dessa fall verkar uppmärksamheten snarare ha genererat en slags ökad samstämmighet i den folkliga opinionen, som nu mycket tydligare än förut har börjat sätta ner foten mot de värderingar och den ideologi NMR och NU representerar – och samtidigt markerat ett gemensamt om än ickeorganiserat ställningstagande för humanistiska värderingar, människors lika värde och en övergripande vilja att jobba för ett interkulturellt samhälle som omfattar alla människor, oberoende av deras respektive sätt att leva och tro. (Interkulturalitet handlar kortfattat om mötet mellan personer från skilda kulturer och ömsesidig förståelse dem emellan till skillnad från mångkulturalitet, som i jämförelse endast handlar om samexistens.)

Interna motsättningar

Samtidigt slits både Moderaterna och SD isär av interna motsättningar. Moderaterna står kluvna mellan å ena sidan sin SD-bejakande, konservativa del och å andra sidan den mer liberala del som fortfarande anser att det tänkta samröret med SD sviker partiets centrala, ideologiska värderingar. Samtidigt tar sig det redan välkända toppstyret inom SD alltmer sektliknande uttryck, enligt vittnesmål från avhoppade medlemmar som mellan raderna målar upp en bild av ett parti som mer eller mindre tappat både riktning och styrfart. Och mitt i allt detta publicerar både Novus och Demoskop opinionsundersökningar där stödet för SD plötsligt börjat störtdyka utan någon egentlig anledning. 

Det är förstås rimligt att tänka sig att allt detta hänger ihop. Nordiska Motståndsrörelsen och Nordisk Ungdom är båda två utmärkta exempel på SD-lightrörelser. Alla tre delar samma ideologiska grund – en kompromisslös nationalism som tar sig uttryck i bl a rasism och islamofobi och som hejvilt lånar språk, tankebilder och politik från NSDAP:s nazistiska politik i Tyskland på 30-talet – även om de skiljer sig åt i uttryck och sätt att bedriva kampen. De är alltså alla delar av samma helhet. Så när NMR och NU ökar sin synliga verksamhet, slår det förstås tillbaka på SD. Kopplingarna blir tydliga och allt mer uppenbara, eftersom de ju faktiskt tycker lika – om ensamkommande ungdomar, Pride, islam, mångkultur, integration… – och därtill på samma ideologiska grunder.

NMR och NU visar alltså med största, önskvärda tydlighet i vilken riktning SD drar Sverige redan idag. Och det i sig kanske är tillräckligt för att nästan var femte SD-sympatisör ska dra öronen åt sig.

Även om man är kritisk mot ett högt flyktingmottagande, brister i integrationen eller brister i välfärden är man alltså inte beredd att offra demokratiska grundvärderingar för att åtgärda dessa frågor i den anda NMR, NU och SD arbetar.

Sätter vi dessutom detta i kontexten av det rådande inre tumultet inom både SD och deras presumtiva samarbetspartner Moderaterna och Kent Ekeroths rättshaveristiska härdsmälta, är det egentligen självklart att presumtiva väljare lämnar partiet till förmån för stabilare alternativ med fötterna fast förankrade i demokratiska och humanistiska värderingar.

Framtida utmaningar

Den stora frågan är huruvida förlusten av väljarsympatier är början på en trend eller en tillfällig svacka. Två opinionsundersökningar genomförda ungefär samtidigt ger inget annat än en ögonblicksbild att analysera sönder. Dessutom är SD bevisligen bra på propaganda och marknadsföring – det har de visat gång på gång – och de har inte börjat kampanja inför nästa års val ännu. Men folk börjar vakna nu. Bombattentat, attacker mot HBTQ-rörelsen och mot sittstrejkande ensamkommande ungdomar som hotas av utvisning till ett av jordens just nu farligaste länder samt en partiledning som verkar isolera sig alltmer från sina gräsrötter är besvärande omständigheter för partiet och det är frågor som behöver besvaras om SD vill jobba tillbaka det här tappet.

Det ideologiska släktskapet mellan SD och NMR/NU är ett faktum. De sekteristiska tendenserna inom SD fortsätter att öka, vilket i sin tur förvärrar de interna slitningarna. Närmandet till Moderaterna, som på kort sikt såg ut som en seger, liknar alltmer en förlust. Allt detta måste SD bemöta framledes.

SD seglar plötsligt och för dem oväntat i motvind, och ska de kunna reparera den här skadan utan att ge avkall på sin ideologiska grund, måste de lyckas med konststycket att motivera ett fortsatt neutralt förhållningssätt till den militanta nationalism som lurar i bakvattnet i form av bl a NMR och NU. Och därtill måste det svenska folket acceptera denna ickehållning.

Det låter sig nog inte göras i en handvändning.

Efterspel

Knappt har jag skrivit klart min krönika förrän mitt flöde fylls med bilder av våld och kaos från en liten stad i Virginia, USA. En högerextrem demonstration har i Charlottesville urartat till en veritabel orgie i våld med trettiotalet skadade och en död (därtill dör två poliser i en helikopterolycka i anknytning till demonstrationerna).

Motreaktionerna har inte låtit vänta på sig. Redan under de första två  dygn som gått har förslag om att klassa nazistiska organisationer som terrorgrupper förts fram och på flera håll har man börjat överväga att plocka ner minnesmonument med anknytning till de s k ”Sydstaterna” och deras rasistiska historia.

Frågan är om detta får återverkningar även här i Sverige? NMR planerar en demonstration i Göteborg i slutet av september och röster har redan lyfts om att det riskerar att bli ett ”svenskt Charlottesville”. Förhoppningsvis slipper vi uppleva något sådant.

Samtidigt utläser jag i reaktionerna på Charlottesville (och även i reaktionerna på Katerina Janouch’s senaste angrepp på Rosanna Dinamarca) en genomgående känsla: Folk börjar få nog. Och de säger ifrån. På skarpen.

Det är inte en dag för tidigt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.