Etikettarkiv: kulturrasism

Recensioner

Recension: Anteckningar från kulturkriget

Sociala, kulturella och icke-ekonomiska frågor som rör humanitär invandring, identifikation och religion får allt större betydelse och uppmärksamhet efter 2015 års flyktingsituation. Tidigare skrev jag recension om boken ”Sverigevänner” av Jonathan Lundberg. Den handlade om ”nätkriget” och om det som kallats för ”kulturkriget” — att den politiska debatten i Sverige förändras. En ny bok som kommit nu, beskriver den utvecklingen: ”Anteckningar från kulturkriget” av Andreas Johansson Heinö, verksam på Timbro. 

Heinös bok handlar framför allt om vad begreppet kulturkrig innebär och hur olika politiska aktörer som socialister och konservativa agerar i samhällsdebatten. Boken tar upp aspekter som migration, mångkultur, svenskhet, nationalism, liberalism och mycket annat. När det kommer till rasism så skriver Heinö till en stor del om Sverigedemokraternas utveckling. Här menar författaren att SD egentligen inte har gjort något ideologiskt skifte eftersom partiet har kvar tidigare ambitioner på sin agenda, inklusive att på ett rasistiskt och kulturistiskt sätt göra det svårare för människor att kunna bli svenskar. Rasismskandalerna förekommer fortfarande och SD även idag ett parti som ser mångkulturen och invandringen från i synnerhet muslimska länder som ett existentiellt hot mot nationen. 

En annan viktigt och intressant poäng med boken är hur Heinö beskriver begreppet identitetspolitik, inte minst med tanke på att begreppet ofta tenderar att tolkas som något ”vänster”. Det beror på begreppet identitetspolitik är mångfacetterad och författaren ger olika exempel på hur olika rörelser med olika ideologier har använt sig av identitetspolitik och kommunikation om identifikation. På det sättet framgår i boken hur identitetspolitik kan vara olika, att den till exempel både kan vara rasistisk och anti-rasistisk. Författaren själv menar att stora delar av kritiken mot identitetspolitiken är befogad eftersom aspekter som hudfärgsbaserad kvotering är befängd liksom att etniskt avgränsade ”satsningar” och ”projekt” ofta har dåliga och kontraproduktiva resultat. 

Heinö menar bland annat att identitetspolitiken har varit nödvändigt för olika minoritetsgrupper att kämpa för sina rättigheter samt agera emot förtryck. Ett exempel på det är rörelsen Black Lives Matter som enligt författaren attackerar hjärtat av de västerländska demokratierna och väcker existentiella frågor om tillhörighet och jämlikhet eftersom det även handlar om vilka normer och bilder som bör tillåtas i det offentliga rummet. Heinö menar också att antirasistiska rörelser som BLM tenderar dock att rymma motstridiga ideal och ibland oacceptabla metoder som våld, ”gatans parlament” och synsätt att ”dom andra” som vita bär en kollektiv skuld. 

Mycket av boken handlar även om statens funktion, liksom när det kommer till nationalstaten. Här menar författaren att ur ett minoritetsperspektiv har nationalstaten varit både det bästa och det sämsta som har hänt eftersom dess funktion har å ena sidan handlat om att bedriva intolerans, förtryck och rasism samt å andra sidan att tillämpa minoriteters rättigheter, mångkulturell policy och främja tolerans. Det är därför som minoritetsrättigheter är så centrala i en liberal och konstitutionell demokrati för att majoritetens omedvetna eller medvetna viljan till förtryck ska kunna hindras. 

Författaren poängterar också att aktörer som är emot nationalism, populism och rasism måste bli bättre på att både bemöta motståndarna samt extremisterna och även utforma bättre visioner, politik och lösningar. Inte minst genom vikten av författningspatriotism och bättre integrationsåtgärder.

En av bokens främsta styrkor är att den förklarar varför det politiska ”kulturkriget” är skadligt och farligt för öppna och demokratiska samhällen. Boken bör läsas av alla som är antirasister i Sverige för att förstå bättre om vad som sker och vad som bör göras under 2020-talet. 

Boken finns att köpa hos Timbro förlag.

Artiklar

Myt: ”Hat mot kristna eller shiamuslimer är inte rasism”

Är det rasistiskt att uttrycka hat mot shiamuslimer och kristna? En del muslimer som gör sådant säger att det inte kan vara rasism eftersom varken kristna eller shiamuslimer är biologiska raser. Vi ska titta närmare på det argumentet här.

I debatten hörs ofta argumentet att hat och fördomar mot muslimer inte kan vara rasism. ”Islamofobi” existerar inte, säger de, och tillägger ofta att ”muslimer är ingen biologisk ras, alltså kan man inte vara rasistisk mot dem”.

Motargument har ofta kritiserat detta. (Läs mer om det här, här och här) Vi har betonat att rasismen efter 40-talet utvecklats mer och mer mot det som ibland kallas ”kulturell rasism”. Man fördömer alla individer i en grupp baserat på deras religion eller kulturella identitet.

Den första grupp som märkte av detta var judarna. Idag hetsar personer med judiskt ursprung, som Israel Shamir och Lasse Wilhelmson, mot judarna, och bedyrar samtidigt att de inte har något emot alla judar. Det är korrekt: De är inte biologiska rasister, de är kulturella rasister.

De påstår att Förintelsen är en myt. Indirekt påstår då de att miljoner judar är lögnare. De håller i praktiken alla judar ansvariga för det de ser som lögn.

Idag ser man denna rasism tydligast i hatet mot muslimer och demoniseringen av islam. Islam utmålas som ”nazistiskt” och alla muslimer indirekt som nassar, till exempel.

Shiafobi och kristofobi

Att muslimer anser att islam har rätt och kristendomen fel, är inte konstigt i sig. Att sunnimuslimer säger samma sak om sin tradition och säger att shia har fel, är inte heller konstigt. Lika lite som att en kristen säger att islam har fel och kristendomen har rätt. Men ibland övergår religion till hat.

Bland en del muslimer finns det ett brinnande hat mot shiamuslimer som kan jämföras med islamfobin. Det går under namnet shiafobi.

De drar alla shiamuslimer över en kam och generaliserar negativt om dem.

De uppfinner konspirationsteorier och demoniserar shiamuslimer.

De kopplar samman shia med andra rasistiska hatobjekt, som t ex judar.

De kallar dem en massa öknamn, som tex ”rafidah” (avfällningar, använd vid smutskastning).

De mest extrema grupperna använder våld mot shiamuslimer. Shiahatet ingår som en viktig ingrediens i IS hat till exempel.

”Rafidah är mushrik-avfällingar som måste dödas, var man än hittar dem, tills ingen rafidah mer lever på jordens yta”. (Källa)

(Det finns givetvis en liknande sunnifobi hos en del shiamuslimer.)

Religiösa känslor mot kristna övergår ibland i hat också: det kallas kristofobi, vilket är rädsla, intolerans och fördomar gentemot kristna. Kristofobiska hatbrott begås inte bara av muslimer men i denna artikel fokuserar vi på just muslimsk kristofobi.

Detta hat i Mellanöstern debatteras en hel del i Sverige, med rätta. Det finns stora problem med rasism mot kristna bland många grupper där.

”Det finns ingen kristen ras eller shiaras”

Men ganska ofta får man höra motargumentet att ”det inte finns någon kristen ras” eller ”vilken biologisk ras har shiamuslimerna?”.

Jag har sett flera exempel på detta på sistone på olika håll och har funderat en hel del över fenomenet.

Hur kan det komma sig att personer som menar att islamofobi finns, inte ser när liknande hat sprids mot kristna eller shiamuslimer? Eftersom lika lite som kristna och shiamuslimer är en biologisk ras är ju muslimerna det.

I just detta fallet borde det egentligen räcka med att be personen kika sig i en spegel, eller titta på sina egna barn. Om hat mot en muslim bara för att hen är muslim är något felaktigt och rasistiskt så är det lika fel om en muslim gör samma mot andra.

Ironiskt nog kallar de som kritiserar begreppen sig ofta för ”shiakritiker” eller ”kritiska till kristna”. ”Kritik är väl ok, eller är du mot kritik?”

Det är onekligen lite bisarrt att se islamofobernas favoritbenämning på sig själva yttrade av muslimer, men med udden riktad mot kristna eller t ex shiamuslimer.

Nej, kritik är helt ok, och du får vara hur mycket mot shia och kristendom som helst. Många shiamuslimer hyllar t ex diktatorn Khomeini. Det är ju mindre trevligt. Men om man slutar se nyanserna och tror att alla shiamuslimer därför är Khomeini-älskare eller potentiella Khomeini-älskare, så övergår kritiken till rasism.

Kort och gott, det är viktigt att man inte behandlar andra annorlunda än man skulle vilja bli behandlad själv: ”Ingen av er är i sanning en troende förrän han önskar detsamma för sin broder som han önskar för sig själv”. Som profeten Muhammed sa.

Krönikor

Finns rasism mot svenskar i Sverige?

Inledningsvis vill jag bara poängtera att det populära begreppet ”omvänd rasism” skulle innebära motsatsen till rasism vilket jag antar att det inte syftas till. Termen är rasism oavsett åt vilket håll och mot vilken grupp den riktas. Inom begreppet rasism ingår en samhällelig struktur som verkar förtryckande mot en minoritetsgrupp. Det kan inte påstås att så kallade etniska svenskar är en minoritet i Sverige, inte ens med den bästa av vilja.

Begreppet rasism, så som det används inom dagens diskurs avser kulturrasism, det är alltså inte fråga om någon idé om ”raser”, vilket är ett begrepp inom svenskan som vi inte använder för människor. Detta skiljer sig dock runt om i världen där exempelvis USA använder sig av rasbegreppet på människor enligt SOU 2004:048 Kategorisering och integration.

I Sverige är användningen av begreppet ”afrosvenskar” begränsat och syftar inte till att kategorisera utifrån ett ”rasbegrepp”.  T ex är begreppet ”African Americans” gängse uttryck i USA.

Strukturell rasism. För att det ska röra sig om strukturell rasism måste det förekomma samhälleliga strukturer som fungerar diskriminerande och/eller nedvärderande av en folkgrupp, så som begreppet används och definieras idag. Begreppet folkgrupp omfattar alltså etnicitet, sexualitet och även religiös tillhörighet enligt åklagarmyndigheten.

Det finns idag inga strukturer som fungerar diskriminerande mot svenskar på det sätt som det finns mot invandrare som exempelvis har svårare att få arbete på grund av sitt namn, de sållas ofta bort redan vid det första urvalet.

Kulturell rasism. När dessa samhälleliga strukturer existerar omfattas även uttryck och agerande som rasism då de fungerar diskriminerande och/eller nedvärderande mot aktuella folkgrupp enligt ovan givna definition. Exempel på sådana uttryck kan vara användande av ”n-ordet” eller uttryck som ”blatte” eller ”bög”. Det är viktigt att förstå att dessa diskriminerande samhällsstrukturer kan vara svåra att se och identifiera för den dessa inte drabbar.

Det kan förvisso förekomma en form av rasism mot svenskar på individnivå som exempelvis att någon kallar en person för ”svenne”, som är de gamla raggarnas och kåkfararnas slangord för ”Svensson”. Ordet ”svenne” saknar uppenbarligen den negativa värdeladdningen som ”n-ordet” har och den rasism som avses här är den samhälleliga och strukturella rasism som är väl inarbetad i vårt sätt att tänka och fungera.

Pankhurst-familjen, här Sylvia och Emmeline, var viktiga för suffragettrörelsen i början av 1900-talet. WSPU (Women’s Social and Political Union) grundades i Manchester, England.

Diskriminerande samhälleliga strukturer. Att ha ett utländskt klingande namn har ofta en negativ effekt då man söker arbete till exempel, att vara ung kvinna kan också ha en negativ effekt då arbete söks eftersom en arbetsgivare kan misstänka framtida barnledigheter och graviditeter som påverkar utförandet av arbetet och närvaron negativt. För att bättre förstå hur dessa strukturer kan verka diskriminerande och hur de dessutom kan samverka rekommenderar jag att man läser Nina Lykkes teori om intersektionalitet.

Samhället fungerar alltså diskriminerande på flera olika nivåer mot den rasifierade och tillhör man dessutom flera av dessa olika diskriminerade kategorier får man därför utstå den strukturella rasismen på flera olika sätt. Detta är något man som svensk aldrig ens kan föreställa sig.

Kategorisering. Det är upp till var folkgrupp men framför allt var individ att själv avgöra vilken form av kategorisering eller epitet som upplevs som kränkande och/eller diskriminerande, men personen ska inte själv bjudit in till kränkningen.

Som rasifierad äger man rätten att själv få tala om när man blivit kränkt, det är aldrig upp till någon annan att definiera om man som person blivit kränkt eller inte.

Sammanfattande ord. När en svensk utsätts för glåpord från en person med utländskt ursprung, eller från någon annan för den delen kan detta möjligtvis klassas som trakasseri om det sker i såna former i lagens mening. Om en svensk person skulle bli ofördelaktigt behandlad vid val av person för en anställning eller en annan liknande situation, kan det möjligtvis vara fråga om diskriminering. Det kan däremot aldrig handla om rasism mot denna svensk i landet Sverige.

Jag hoppas i och med detta att vi en gång för alla kan släppa argumentet att det i Sverige råder rasism mot svenskar.

Jag blev för några år sedan indragen i en kortare debatt där jag blev anklagad för att vara en rasifierad rasist. Eftersom det fortfarande tycks råda en viss förvirring kring begreppen tänker jag att det vore passande att lyfta in även begreppet rasifierad i denna artikel och utförligt förklara det.

Begreppet rasifierad eller etnifierad ska förstås utifrån begreppet rasism sådant det redogörs för ovan. En rasifierad person är en sådan som utifrån fördomar och/eller stereotyper kategoriseras. En rasifierad person är alltså, förenklat den person som utsätts för stereotypa fördomar. Om man utgår från Nationella sekretariatet för genusforskning så står det att läsa att en rasifierad person är den som av någon annan kategoriseras utifrån exempelvis hudfärg eller hårfärg. Förvisso är även vita människor rasifierade, men då som personer med normativa och överlägsna drag istället för som begreppet normalt används för en person som utsätts för rasistiska fördomar baserade på en föreställning om en etniskt sämre arvsmassa.

Rasister är på så vis absolut motsatsen till rasifierade, dels på grund av sin hierarkiska särställning som den högre stående normen i samhället men även på grund av sitt dikotomiska förhållningssätt mot den person mot vilken den sagda rasismen riktas.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

SOU 2004:048 Kategorisering och integration

Åklagarmyndigheten: Hets mot folkgrupp

Nina Lykke: Intersektionalitet – ett användbart begrepp för genusforskningen

Lagen.nu: Kränkning

Nationella sekretariatet för genusforskning: Rasifiering

Krönikor

”Jag hatar inte alla, därför kan jag inte vara rasist!”

Kan någon vara antisemit trots att hen har judiskt blod? Kan någon vara islamofob trots at hen är f d muslim eller har muslimska släktingar? Svaret är ja! Är argumentet ”jag hatar inte alla, därför kan jag inte vara rasist”, gångbart? Nej!

Det mesta av den rasism vi ser idag är inte knuten till rasbegreppet, etnicitet eller biologi, utan är det som ofta kallas kulturell rasism. Det riktas mot en religion eller en kultur eller en grupp och är så funtad att den skuldbelägger hela gruppen, inkluderat etniciteten om det förekommer.

Om detta har jag funderat idag. Jag förbereder nämligen en artikelserie om olika rasister i Sverige idag. Lasse Wilhelmson, Sara Mohammad, Ahmed Rami, Israel Shamir och andra som ofta förekommer i debatten.

I samband med det har jag lyssnat på några intervjuer med Lasse Wilhelmson, och kikat på några artiklar med Israel Shamir. Båda är ökända förintelseförnekare och antisemiter. Men de två hävdar med emfas att de inte kan vara antisemiter, eftersom de är judar och eftersom de säger att de inte skuldbelägger alla judar för vad ”den judiska maffian” gör. Enskilda judar har de inget emot och etniciteten har de inget emot, påstår de.

Detta är ett intressant fenomen eftersom man ofta hör samma argument i debatten. Många islamofober idag kan ena sekunden säga att islam är som nazismen eller prata om ”de våldsamma muslimerna” för att andra sekunden säga att de inte har något emot ”enskilda muslimer”, de är ju bara ”religionskritiker”. En del debattörer kallar sig stolta islamofober och rantar högt om att islam är som nazism, men påstår ändå att de inte har något emot alla muslimer, ”inte alla nazister är ju onda”.

rexvid-hijab-c3a4r-som-ss-uniform

”Politisk islams uniform”? Då kan man ju fråga sig: är övriga muslimer alltså som nazister utan uniform?

Rasismens förändring

Rasismen har förändrats. Den gamla etniskt grundade rasismen finns fortfarande kvar men det mesta av rasismen fungerar idag på ett annat sätt. Den är det som ibland kallas ”kulturell rasism”.

Kulturell rasism är givetvis inte särskild från den biologiska rasismen. Tvärtom. Om man demoniserar ”det judiska” eller pratar om en ”judisk maffia” så svartmålas alla judar (religion och etnicitet). På samma sätt svartmålas alla muslimer av att man demoniserar islam. Inte bara kulturellt. Hatet mot muslimer slår även mot barnen, som om religionen förts vidare via blodet och DNA:t.

Ex-muslimer gör ofta en stor poäng av att deras mamma är muslim eller att de har muslimska vänner eller liknande. De kan inte vara rasister då, säger de. Islamofober poängterar att de inte hatar alla muslimer, att det visst finns ”goda muslimer”. Muslimhatare säger att islam är som nazismen för att i nästa ögonblick med oskyldiga vädjande ögon säga att de minsann inte menar att de muslimer som ”beter sig som oss” är nazister. Bara de äter fläsk, undviker moskén, ogillar Koranen, tar avstånd från profeten och dricker lilla nubben till midsommar så är de OK.

Rasister betonar ofta det där med att ”de bara hatar islam och inte alla muslimer”. Den betyder mycket för dem. De är minsann inte islamofober. De fördömer inte alla muslimer, bara de som följer islam.

skc3a4rmklipp

Lasse Wilhelmson och Israel Shamir

Islamofober som resonerar så resonerar som moderna antisemiter gör. Även de betonar oftast att de minsann inte hatar alla judar. De påstår att det bara är ”det judiska” eller den ”judiska maffian” eller ZOG (Zionist Occupation Government) eller den sionistiska världskonspirationen som de vill stoppa.

Effekten är dock densamma. När man demoniserar den judiska strävan efter ett eget land eller judisk religion, eller generaliserar om ”det judiska” så slår det mot alla judar.

Både Lasse Wilhelmson och Israel Shamir är grova förintelseförnekare och antisemiter. Men båda påstår att de inte kan vara det. De är ju båda av judiskt blod (alltså har de inget emot judisk etnicitet) och båda poängterar att de inte hatar alla judar. A clear case, eller? Då kan de väl inte vara antisemiter?

Jovisst kan de det. Om man ser på deras rasism som inte enbart etnisk, dvs biologisk, utan även kulturell. Pratar man om en judisk maffia eller påstår att några miljoner judar ljugit om Förintelsen så slår det mot alla judar.

Om jag tillhör en bordtennisförening och det dyker upp rykten att föreningen är en klubb för pedofiler så kommer alla vuxna att misstänkas som förövare och alla barn där som offer. Så enkelt fungerar det. Även om man skulle bedyra att man minsann inte tror att alla vuxna förgriper sig på barn.

Lasse nazze?

Jag har lyssnat på en intervju som gjordes av nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen med just Lasse Wilhelmson.

Det känns absurt att lyssna på den intervjun. Wilhelmson samtalar med personer som han VET är nazister. Samtidigt berättar han att när han var barn omskar föräldrarna inte honom. Det var mitt under kriget och föräldrarna ville att han skulle överleva om nazisterna anföll Sverige. Därför omskar de inte honom. Han kan alltså inte vara okunnig om vad nazism är, ändå deltar han i deras program och sitter och babblar om ”judisk maffia” och liknande.

Ännu mer absurt blir det när han upprepar som ett mantra att han inte hatar alla judar, att han inte har något emot alla judar, och att han själv är det, så han kan inte vara rasist. Och detta sitter han och säger i en intervju med nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen! Han tror verkligen PÅ RIKTIGT att han inte kan vara rasist eftersom han inte ogillar alla judar.

Sen drar han iväg med jämna mellanrum: han kallar ryska revolutionen en judisk revolution och pratar judisk makt och judisk maffia. Givetvis antyder han att miljontals judar ljugit och ljuger om Förintelsen också.

Men Lasse Wilhelmsson är inte ensam. Internet är fult av hat mot t ex judar där hatarna sprider groteska lögner, för att direkt därefter bedyra att de minsann inte har nåt emot enskilda judar.

Att ha släkt i den grupp man hatar eller att bedyra att man inte hatar individerna, bara gruppen individen ingår i, ger en inte frikort att bete sig hur som helst. Rasism och hat är rasism även om man säger ”jag ogillar inte judar bara de tar avstånd från det judiska”…

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Terminologi – rasism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på afrofobi. Den här gången har turen kommit till rasism.

Rasism är ett komplext begrepp med en månghundraårig historia. För att kunna närma sig en förståelse för begreppet och dess relevans idag, trots att det sedan snart 70 år tillbaka råder konsensus inom den medicinska forskarvärlden om att mänskliga, biologiska, raser inte existerar, behöver vi inleda denna artikel med en kort, historisk bakgrund.

Rasismens uppkomst

Det finns ingen klart avgränsad startpunkt för idén om att vi människor skulle vara väsensskilda; med olika förmågor, egenskaper och värde sinsemellan. Dessa idéer går att hitta lite varstans i såväl tid som rum. Rasismen, som det komplexa begrepp vi känner igen det idag, kan dock sägas stamma ur upplysningstidens strävan att vetenskapliggöra mänsklig kunskap och kunskap om människan. En strävan som dessutom sammanföll med såväl den europeiska kolonisationen av Afrika, Asien och Amerika, som med uppkomsten av den föreställda gemenskap vi känner som nationalism. I denna smältdegel av tankar och idéer hittar vi två för ämnet centrala teorier, ofta benämnda monogenism och polygenism.

Monogenism utgår från idén att alla människor har en gemensam förfader, men att vi p g a det vi idag skulle kalla miljömässiga faktorer utvecklats olika – degenererat – och att det skulle förklara de olika ”människoraser” vi idag möter i världen. Filosofen John Locke och vår egen Carl von Linné var två av de tidigaste förespråkarna för denna teori.

Polygenism handlar istället om att varje ”ras” har sitt eget ursprung, och att den vite mannen därmed är oåterkalleligen väsensskild från t ex afrikanen eller asiaten. Två av de mer namnkunniga vetenskapsmännen inom denna teoribildning är David Hume och Immanuel Kant, även om Isaac La Peyrère anses vara den som satte teorin på kartan genom publiceringen av hans Prae-Adamitae i mitten av 1600-talet.

Även om man tvistade om orsakerna till det hela, var man dock överens om grundpremissen; att människan är indelad i olika raser och att dessa raser var förknippade med olika egenskaper och förmågor.

Efterhand fick monogenismen ge vika åt polygenismen. I och med det befästes bilden av att även om miljön har betydelse för hur människor utvecklas, så räcker det inte för att eliminera karaktärsdrag som beskriver hennes rastillhörighet. Eugeniken – rashygienen – som vetenskap var född, och med den nådde den biologiska rasismen oanade höjder men resulterade också i fruktansvärda konsekvenser, understödd av den samtidigt framväxande nationalismen, vars idé om ”folket” gavs legitimitet genom att stödja sig mot den rasistiska vetenskapen och vice versa.

Parallellt med andra världskriget började dock forskare inom genetik, antropologi, sociologi och psykologi allt mer ifrågasätta eugeniken som vetenskap och 1950 kunde UNESCO slå fast att det inte existerar några mänskliga raser. Vidare forskning genom åren har sedan gång på gång bekräftat detta. Människan som biologisk varelse kan inte delas in i olika raser – därtill är vi alldeles för lika.

Hur kan det finnas rasism om det inte finns några mänskliga raser?

Argumentet från den för rasism anklagade ”sverigevännen” låter sällan vänta på sig. Hur kan hen bli anklagad för att vara något som rimligen inte ens kan finnas?

”Race is an ideology and for this reason, many scientists believe that race should be more accurately described as a social construct and not a biological one.” –Vence Bonham, J.D.

Som dr. Bonham mycket riktigt påpekar är (mänsklig) ras inte en biologisk verklighet, utan en i första hand social konstruktion. Det betyder i klartext att det som ”gör” rasism kan vara när grupper av människor beskrivs som om de vore biologiskt avvikande – det vill säga; när åtskillnad görs på ett sätt som antyder att olikheterna gör oss väsensskilda.

Det kan förstås handla om kroppsliga egenskaper som hudfärg, ansiktsdrag eller liknande – så kallad ”hudfärgsrasism” – men lika gärna röra tillskrivna egenskaper som etnicitet, kulturell tillhörighet eller religiös tro. Det är med andra ord nu rasism blir det komplexa begrepp jag påpekade i början av artikeln.

Anders Hellström, docent vid Malmö Högskola, har på uppdrag av Forum för Levande Historia sammanställt en begreppsinventering av rasismbegreppet. Han konstaterar att vi på ett sätt rört oss långt från den uppenbara rasism som en gång legitimerade kolonisation, apartheid och slavhandel, men att rasismen ändå följt med oss och att marginaliserade grupper fortfarande drabbas av dess konsekvenser. Inte minst p g a begreppets komplexitet:

”Förvirringen kring rasismbegreppets natur kvarstår /…/ Vad som är rasism och inte är en fråga som debatteras flitigt i media idag och utgången av denna får konsekvenser för hur vi väljer att bedriva den antirasistiska kampen, vilket påminner oss om vikten av att kontinuerligt reflektera kring vad det är som vi egentligen vänder oss emot.” -Anders Hellström

Begreppet ”rasism” dog inte när myten om de mänskliga rasernas existens avslöjades. Istället genomgick det en slags förvandling och blev till flera olika – om än med en gemensam bas – rasismer. 

En rasism, flera rasismer

I Motarguments artikelserie om terminologier har vi redan mött några av rasismerna. De ligger ofta gömda inom andra begrepp. Afrofobi, antiziganism, heterosexism, antisemitism, islamofobi – alla rymmer de aspekter som har mer eller mindre direkta beröringspunkter med rasism.

Rasismerna kan skilja sig åt vad gäller olika aspekter. Ibland handlar det om en begränsad företeelse i tid eller rum, som t ex apartheidregimen i Sydafrika, och i andra fall kan det beskriva en strukturell företeelse som löper genom hela västvärlden och/eller under lång tid. En annan dimension av de olika rasismerna är hur de i vissa fall har fokus på individen (vem är rasist? vad är ett rasistiskt beteende?) och i andra fall fokuserar på begreppet som en dominerande tankestruktur/ideologi.

Även om Hellström i sin text inte riktigt vill hålla med mig om det, menar jag att gemensamt för samtliga rasismer, trots sina inbördes olikheter, är att de delar en gemensam grundläggande proto-definition, som jag med hjälp av Antirasistiska Akademin (ArA) vill beskriva – förvisso svepande, nästan svävande på målet – som teorier, världsåskådningar, rörelser, processer, samhällssystem och/eller handlingar, som i sin tur bygger på föreställningen att det finns grupper av människor (beskrivna som t.ex. raser/etniciteter/kulturer) med egenskaper som är specifika för just dem.

Definitionen är med nödvändighet lika vag som begreppet är komplext. Men det gör den å andra sidan lättare att applicera på de olika rasismerna, vilka jag beskriver översiktligt nedan (förteckningen över rasismer är hämtad från Hellbergs text):

Den biologiska rasismen drabbades av ett hårt slag när rasbiologins pseudovetenskaplighet slogs fast och behöver egentligen inte beskrivas särskilt ingående. Det är en daterad form av rasism som få idag öppet bekänner sig till och som framförallt används som försvar för andra former av rasism – inte sällan i form av uttalandet ”Jag är inte rasist, men…”.

När den biologiska rasismen inte längre var gångbar – en process som rivstartade när Förintelsen blev känd – ersattes den av neo-rasism eller kulturrasism/kulturell rasism. Begreppet omfattar rasism som essentialiserar kulturbegreppet. Det innebär uppfattningen att vissa människor är på ett visst sätt eftersom de tillhör en viss kultur, etnicitet eller religion – enligt samma tankemodell som tidigare användes om raser.

Ett annan rasism är den postkoloniala rasismen, som har sitt ursprung i erfarenheter från före detta kolonier i Europa och Asien. Här fokuseras begreppet ”vithet”, som illustrerar både en maktstruktur och identitetsskapande. Antingen är man vit eller icke-vit och desto mindre vit man är, desto längre ned i maktordningen hamnar man.

Den institutionella rasismen (också känd som strukturell rasism) beskriver hur rasism kan existera inom ett samhälles eller en institutions ramverk och lägger tyngdpunkten på rasism som diskriminerande system och institution. Det handlar om en rasism som ”sitter i väggarna”. Det brukar dessutom hävdas att den institutionella rasismen är mer vanemässig än intentionell, vilket betyder att de som gör den institutionella rasismen sällan är medvetna om att de upprätthåller ett rasistiskt system.

Detta för oss till den av Hellström benämnda vardagsrasismen. Rasism är inte bara en ideologi eller samhällelig struktur som vi rör oss innanför eller utanför. Den är också en del av vår vardag – mer för vissa än för andra:

Hudfärgade plåster som lyser ljusbeige mot mörkbrun hy.  Kvinnan som spottar på tiggaren utanför mataffären. Påpekandet (i all välvilja) om det vackra mixade barnet i barnvagnen. Svårigheten för Ahmed Abdikadir att bli kallad till arbetsintervju, trots hans höga kompetens.

Alla är de vardagliga uttryck för olika former av rasism. Vart och ett för sig är de möjliga att förstås eller ursäktas som individuella uttryck för okunskap eller fördomsfullhet – eller helt ryckas på axlarna åt – men tillsammans bildar alla dessa upplevelser en integrerad helhet som visar att rasismen – trots att det sedan snart 70 år är bevisat och fastslaget att inga raser existerar – fortfarande upprätthåller och skapar en diskriminering på i princip samma premisser som innan 1950.

En spännande effekt av att tänka i termer om flera rasismer är att det gör det möjligt att – åtminstone i teorin – vara både antirasistisk och rasistisk samtidigt. Detta genom att t ex som Sverigedemokraterna (SD) ta officiellt avstånd från biologisk rasism men samtidigt driva en otvivelaktigt islamofob agenda.

Finns rasister?

”Eftersom rasism förknippas så starkt med denna händelse [Förintelsen – min anm.] tas det som en förolämpning att förknippa ett individuellt beteende med rasism.” -Anders Hellström

Jag vill avsluta denna artikel med några ord om epitetet ”rasist” vilket jag var farligt nära att använda ovan (men undvek elegant genom att lägga till slutleden -istisk till orden ”antirasist” och ”rasist”). Om nu rasism är ett begrepp som lever och frodas än idag, även om inte raser gör det, torde ju även rasister kunna leva och frodas. Eller?

Det är  – i likhet med själva rasismbegreppet – en komplex fråga att reda ut. Rasism existerar bevisligen, även om dess uttryck sker på lite andra premisser än på den rasbiologiska tiden före 1950. Men som Hellström implicerar i citatet ovan har rasistbegreppet inte riktigt genomgått samma förvandling.

En rasist är för många fortfarande en person som tror på biologiska, mänskliga raser. Och självklart finns de fortfarande kvar, någonstans i periferin. Det kan man bl a bli varse om man tar notis om de regelbundet återkommande försöken att motbevisa påståendet om att mänskliga raser inte existerar. Och dessa individer är utan tvekan den renaste formen av rasister du kan hitta. Men de är få, och de är – som sagt – perifera.

I och med förändringen av rasismbegreppet och uppdelningen i olika rasismer, har man dessutom börjat tala allt mer om att ”göra rasism” snarare än att ”vara rasist”. Det är framförallt en logisk perspektivförskjutning. När fokus ligger på processen att göra kultur, etnicitet eller religiös tro till ställföreträdare för ras, blir den forne rasisten snarare en slags rasism-tillverkare; en som skapar/medskapar ras.

Det går att hävda att detta perspektiv befriar människor från sitt individuella ansvar och dessutom formulerar ursäkter åt dem, så de kan upprätthålla ett rasistiskt beteende utan att det ger några uppenbara konsekvenser.  Men det kan också förstås som ett sätt att erbjuda de här individerna en möjlig väg ut. ”Jag förstår att du menar väl, men det du just sade är ett rasistiskt påstående” är för det mesta en mer konstruktiv ingång i en diskussion än ”Du är rasist”.

Hur man väljer att se på det beror förstås på vad målet är. Bekämpa rasismen eller bekämpa rasisten.

Källor och lästips:
I fokus

SD:s parallella universum – Kristnandet av Sverige

Vi som följer och granskar Sverigedemokraterna finner ständigt och jämt bevis på att de befinner sig i en annan värld, ett parallellt universum.

Bakgrunden till det märkliga förhållningssätt man har till omvärlden är att sverigedemokrater i stor utsträckning baserar sin uppfattning på känslor, gissningar och fördomar. Detta kombinerat med allsköns konspirationsteorier är det som ligger till grund för den enfaldiga och verklighetsfrånvända politiken.

För oss som dagligen tar del av den politiska debatten är det ingen hemlighet att SD storsatsar på kyrkovalet, som äger rum 17 september. Som en del i denna storsatsning har det nu poppat upp en minst sagt kontroversiell idé om kristen mission.

Arnold, den kristna missionären

Denna gången har Arnold Boström, gruppledare i Sverigedemokraternas nomineringsgrupp i Huddinge i kyrkovalet, givit oss ännu ett exempel på att SD befinner sig i en annan värld, det jag väljer att kalla SD:s parallella universum. Som en del i valkampanjen har Boström iklätt sig den illa valda rollen av en modern Ansgar, ni vet munken, tillika missionären, som på 800-talet omvände dåtidens asatroende och kristnade Sverige.

Boström menar att SD är ”räddaren i nöden”, de som ska se till att ”islamiseringen” av Sverige får ett slut. Han uttrycker nödvändigheten av att Sveriges muslimer integreras och blir en del av Svenska kyrkan. I praktiken innebär detta att muslimer ska tvingas ge upp sin tro och bli kristna.

Vidare argumenterar Boström för att Svenska kyrkans huvuduppgift borde vara att se till att så många som möjligt av dessa grupper omvänds till kristendomen. Han anser att Svenska kyrkan genast bör upphöra med alla samarbeten med andra religioner och istället ”bedriva mission, även i parallellsamhällen, för att motverka andra religioners frammarsch”.

I konsekvensens, och rimlighetens, namn anser jag det vara på sin plats att ställa sig följande frågor:

  • Ska detta tvångskristnande gälla även oss som är ateister eller bekänner sig till någon annan religion? 
  • Hur ska denna kristna mission gå till rent praktiskt?

Inskränkning av religionsfriheten är passé

För mig är detta ett tecken på en extrem form av bakåtsträvande, så långt bakåtsträvande som nästan 1 200 år i tiden… Förutom att det är omodernt och tillhör det förgångna att bestämma för människor vad de ska tro på, så är det ett fundamentalt övergrepp på religionsfriheten. I artikel 18 om FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter kan vi läsa följande:

1. Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget
val och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom gudstjänst, iakttagande av religiösa sedvänjor,
andaktsutövning eller undervisning.
2. Ingen får utsättas för tvång som kan inskränka hans eller hennes frihet att bekänna sig till eller anta en religion eller en trosuppfattning efter eget val.
3. Friheten att utöva sin religion eller trosuppfattning får endast underkastas de inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna  säkerheten, ordningen, folkhälsan eller sedligheten eller andras grundläggande rättigheter och friheter.

SD Huddinges förslag hamnar ur alla vinklar och vrår på kollisionskurs med dessa tre punkter ur artikel 18 i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter.

Argumentet är att muslimer ska integreras såväl religiöst som kulturellt och stöpas in i den svenska normen. Sverige står inför, och är under, en ”islamisering” som måste stoppas till varje pris. Muslimer förknippas ideligen och i inkonsekvensens namn med radikal islamism. Enligt SD och ”sverigevänner” (läs muslimhatare) har islam förklarat krig mot såväl Sverige som svenskarna.

”Islamiseringen” och krigsförklaringen

Det pratas och tjatas oupphörligen om ett inbördeskrig som inför våra ögon pågår i vårt land. Hotet om ”islamisering” är egentligen inget nytt, då SD ständigt har rabblat detta mantra sedan åtminstone 2009 – året då Åkessons berömda debattartikel publicerades i Aftonbladet. Det är med andra ord kanske inte så nytt och innovativt när allt kommer omkring?

SD Huddinges konkreta förslag, och uppriktiga uppmaning till Svenska kyrkan, om tvångskristnande av Sveriges befolkning är däremot ny. Det är också ett naturligt steg att ta för SD i deras värv.

SD har kanske glömt att högerextremister ständigt propagerar för en myt om att islamister är här i Sverige endast för att missionera och tvångskonvertera kristna och ateister till islam. Har han månne missat att han propagerar exakt likadant och lika världsfrånvänt?

De abrahamitiska religionerna har samma gud

Att SD inte har förstått hur religionerna hänger ihop blir smärtsamt uppenbart när Boström häver ur sig att

Det går inte att samtala med andra som har en så pass annorlunda syn på så mycket. Vi anser att det finns en väsensskild skillnad mellan kristendom och islam.

Det Boström i synnerhet, och SD i allmänhet, inte har insikt i är att islam, liksom kristendom och judendom, är en abrahamistisk religion, vilket innebär att de är delar av samma ”träd”.

All religiös fundamentalism är av ondo. Detta gäller oavsett vilken religion det handlar om. Om nu islam ska förbjudas, vilket förslaget i praktiken innebär, så borde i rimlighetens namn all religion förbjudas och ateism vore följaktligen det enda riktiga. Idén från SD Huddinge är såväl verklighetsfrånvänd som ologisk och människofientlig.

Generalfelet i denna specifika verklighetssyn är att SD, sin vana trogen, drar alla muslimer över den islamistiska kammen. Det går inte att skuldbelägga människor mot bakgrund av åsikter, tankar och handlingar hos en klick individer.

Alla ska tvångskristnas

Boström ger oss svar på åtminstone en av de två frågor jag ställde tidigare. Ja, människor som inte har någon tro alls ska kristnas. Det är inte särskilt vågat att dra slutsatsen att kristnandet också innefattar de som har en annan tro än kristendom och islam. Mot bakgrund av SD:s antisemitiska historia, och också nutida retorik om judar och judendom, så är risken överhängande att den kristna missionen innefattar även judar.

Om jag skulle drista mig till att formulera ett svar på min andra fråga så skulle det kunna se ut ungefär så här:

Hur det här tvångskristnandet av människor ska gå till är höljt i dunkel. Detta baserar jag dels på att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder och dels på att det, i enlighet med Svenska kyrkans värderingar, kommer att bli svårt att utan tvång, få kyrkan att omvända svenskarnas tro. Möjligheten som jag ser det är en förändring av grundlagen och ett SD med majoritet i Riksdagen, med andra ord sverigedemokratisk diktatur.

Vilka är SD att bestämma för människor vilken tro vi ska ha?

Arnold Boström, SD i Huddinge och SD i resten av landet ger oss oförtrutet nya, och alltmer innovativa, exempel på hur de befinner sig i sitt eget parallella universum.

Bonusfråga: Är Sverigedemokraternas ideologi förenlig med Svenska kyrkans värderingar?

P.S. Gå och rösta i kyrkovalet på söndag.

Tidigare artiklar i serien om SD:s parallella universum:

SD:s parallella universum – Abortmyten
SD:s parallella universum – Klimatförnekarna
SD:s parallella universum – Väljarsympatierna

Artiklar

Civilisationism – det nya konceptet för islamofobi

Historiskt sett har sekularismen som process att separera religionen (kyrkan) från staten,  inneburit framgångar för större delar av Europa. Den som inte ville tro på Gud fick det bättre. Den som ville kunna välja sitt sätt att tro på Gud fick det också bättre. Statskyrkor kom att ifrågasättas och fick med tiden lämna sina positioner. Sekularism innebar på flera sätt en progressiv utveckling som gick ihop med krav om demokratisering, mänskliga rättigheter och vetenskapliga framsteg. Det formades också krav på mer inkluderande samhällen, som för olika kristna och judiska samfund.

På ett sätt är det idag paradoxalt att nationalistiska aktörer med religion på agendan har vuxit sig så starka i de delar av Europa som anses vara de mest sekulariserade världsdelarna. I Sverige brukar människor ofta uppfatta sig själva som samhällsmedlemmar i ett av världens mest sekulära och toleranta samhällen. Komikern Magnus Betnér sa en gång om Sverige att ”ingen tror på Gud, men alla tror på något”. Samtidigt är stödet för Sverigedemokraterna stort. För ett parti som vill återinföra statskyrkan och blandar sin syn på kristendom med nationalism och kulturell rasism.

Att utvecklingen varit sådan i norra och västra Europa, så som i Danmark eller Frankrike, har sin förklaring i hur nationalpopulismen har förändrat sig. Populismen vilar både på en vertikal dimension som ”folket vs eliten” och på en horisontal dimension som ”hoten mot oss”.  Dagens nationalpopulistiska aktörer som i norra Europa har dock mer än nationalism på agendan, nämligen – ”civilisationism”. Rogers Brubaker, en av de mer kända experterna på nationalism, menar att konstruktionen är likadan som när nationalpopulistiska partier agerade antisemitiskt och hade judarna som en föreställd fiende nummer ett. ”Fienden” har med tiden kommit att ersättas med muslimer och islam, men det politiska beteendet är detsamma.

Civilisationism handlar att kombinera kristendom, sekularism och liberalism i den politiska kommunikationen där islam och muslimer presenteras som samhällets problem eller hot. Kristendomen presenteras inte som en religion i sig utan mer som civilisatoriskt motstånd till islam. Sekularismen används som ett sätt att minska muslimernas närvaro på offentliga platser som gator och torg genom till exempel krav på burkaförbud. Medan liberalismen presenteras i form av aspekter som yttrandefrihet och jämställdhet, där muslimer likställs som människor som inte har liberala värderingar och som därför måste tvingas bort eller tvingas att acceptera ”vårt sätt att leva”.

Hur återspeglas civilisationismen i praktiken? Under valen i Frankrike och Nederländerna har det till exempel förekommit att nationalistiska aktörer säger sig vilja skydda homosexuella ifrån muslimer trots att dessa i sin tur ser Ryssland, med sina anti-gaylagar, som förebildssamhälle. Svenska nationalister som tillsammans med SD ser islam som ett hot mot demokratin men själva är emot den liberaldemokratiska modellen med ett konstitutionellt skydd för individen och de oberoende centrala institutioner som en rättsstat innebär. Det har blivit ett sätt för populistiska partier att locka till sig nya väljare genom en retorik om skydd och hot.

Nationalistiska aktörer förespråkar ofta kristna samhällen och stater men även använder sig av kommunikation om sekularism. Den ”identitära kristenismen” som Brubaker menar handlar om att sekularism inte står i strid med kristendomen utan till med går ihop med det kristna. Kvinnors rättigheter och yttrandefrihet presenteras vara gamla kristna värderingar från början och som nu hotas av islam och muslimer. Civilisationism handlar alltså även om att vilja exkludera muslimer som en del av de nationella eller europeiska kollektiva identifikationerna.

Business Leader

Och fler är nationalpopulistiska aktörer hänger på mer eller mindre liknande sätt. Som i fallet med åsikter hos Ann Heberlein och Thomas Gür i texter om islam och jämställdhet, när Moderaterna kommunicerar om ”svenska värderingar”, när Liberala Kvinnor föreslår slöjförbud på barn eller när företrädare för Liberalerna vill sätta stopp för nya religiösa (muslimska) friskolor. Sedan 2015 har allt fler politiska aktörer i Sverige mer eller mindre raderat skillnaden mellan vad som är politiskt och vad som är kulturellt.

Politiska aktörer med civilisationism på agendan är ute efter identitetsmonopol och de drivs av en vilja att på långsikt ta över centrala institutioner. Ett sätt att förhindra en sådan utveckling är att titta på nästa steg för samhället, att erbjuda en möjlighet för identifikationer med svenska samhället som är friare och öppnare, med fokus på en konstitutionell sekularism. Grundlagen kan de flesta i samhället sluta sig bakom på ett tydligare sätt än tanken om ett religiöst eller humanistiskt samhälle. I vårt samhälle behöver vi titta på nästa steg och se över skillnaderna mellan det religiösa och det sekulära liksom det politiska och det kulturella – för framtidens samhällsgemenskap.

Referenser

Brubaker, Rogers. Between nationalism and civilizationism: the European populist moment in comparative perspective

 

 

 

Artiklar

Kulturell rasism

Del två i en serie artiklar om likheter mellan antisemitism och islamofobi.

Att hata islam och muslimer är inte rasism, påstås det ibland, eftersom rasism bara handlar om att hata andra påstådda människoraser. Islam och muslim är ingen ras, därför är det inte rasism att hetsa mot islam eller muslimer, heter det.

Problemet med det tänkandet är att rasismen aldrig handlat bara om ras och blod och biologi.

Definitionerna av ordet rasism varierar men reflekterar inte alltid den bredd rasismen har i praktiken. Klassisk rasism handlar inte bara om rädslan för rasblandning, utan även rädslan för ”den andres” kultur, religion, moral och tänkesätt. Men det är också rasism när man inte hatar alla av en s k ”ras”, eller etnisk grupp, utan bara hatar kulturen och religionen.

Det är det som forskare kallar kulturrasism eller kulturell rasism.

”Efter andra världskriget, i takt med att idén med olika biologiska raser blev kontroversiell, har begreppet kultur fått ökad betydelse i rasistiska resonemang. Forskare brukar tala om så kallad ”kulturrasism”. Istället för att utgå från biologi, används kultur som förklaringsmodell till hur människor är och vad de gör. Kultur ses som något fast och oföränderligt. Retoriken och syftet med uppdelningen är dock densamma som när man talar om biologiska raser. Stereotypa föreställningar om olika etniska gruppers kultur som väsensskilda och oförenliga med exempelvis den ”svenska” kulturen ligger till grund för kulturrasismen. Kulturer ses som oföränderliga och i mångt och mycket avgörande för en persons egenskaper.” (Källa: Diskrimineringsombudsmannen . Vardagsrasism)

Antisemitism

Om islamofobi inte är rasism är inte all antisemitism det heller.

Många antisemiter hatar alla av judiskt blod, nazister gör så till exempel. Men de flesta skulle inte definiera sin antisemitism så. Tvärtom säger de att de inte hatar det judiska folket bara religionen eller kulturen.

Inte alla antisemiter på 30-talet i Tyskland sa sig hata alla judar. Därför kom mycket av nazisternas retorik att riktas mot de som påstod att det fanns ”goda judar”. En ”god jude” kunde vara en jude som blivit kristen eller judar som sekulariserats och inte var religiösa. I vissa fall ansåg antisemiter att ”kultiverade” tyska judar var ”OK” men att ”östjudar”, judar från Östeueopa, bara var primitiva, brutala sexgalningar allihopa.

Hitlers och nazistpartiets retorik handlade mycket om att attackera de som var ”kulturella antisemiter”. ”Ingen jude är god” och ”En jude är alltid en jude.” kunde det låta. För nazisterna var kulturell rasism en verklighet och något de ansåg var fel. För dem var blodet lika ”farligt” som kulturen.

”Inte alla judar”

Idag kan vi se antisemiter som Hamas och Irans ledarskap gilla den radikala judiska gruppen Neturei Karta, en extrem judisk ortodox grupp som är antisemiter. De menar till exempel att judarnas ledarskap låg bakom Förintelsen.

När man i arabisk antisemitisk press ser bilder på ortodoxa judar som är mot sionism, är det alltid Neturei Karta de pratar om.

Ofta hänvisar antisemiter till sitt judiska blod. Lasse Wilhemson kan hetsa mot judarna och samtidigt säga att hans mamma var judisk. Enbart nazister tar avstånd för honom för hans blods skull, andra judehatare samarbetar villigt med Lasse trots hans påstådda judiska blod.

Israel Shamir är svensk medborgare och en av världens mest kända antisemiter. Han har judisk etnisk bakgrund och gör ofta en poäng av  det. Återigen hindrar det ingen från att samarbeta med honom.

Antisemitismen idag är främst riktad mot en påstådd judisk världssammansvärjning och mot den kultur och religion som anses spridas av denna sammansvärjning. Denna antisemitism syns bäst i hur man jämt och ständigt kommer fram till att judiska individer och institutioner anses skyldiga till världens ondska. I synnerhet anses sionismen vara ondskan självt. Samma personer som utan att tveka kan anse det rätt att kämpa för en palestinsk stat kan anse det suspekt att vara för en judisk stat.

Men hatet mot denna judiskhet åtföljs ofta av den kulturella rasistens tänkta alibi: ”jag hatar inte alla judar”.

EAP

Man känner igen kulturell antisemitism på  demoniseringen av enskilda judar, av sionism och enskilda judiska grupper. Denna demonisering kopplas alltid samman med en påstådd konspiration.

Jag har själv varit med i en politisk sekt som var kulturellt antisemitisk. Nämligen EAP, Europeiska Arbetarpartiet.

EAP och den internationella LaRoucherörelsen är kulturella antisemiter. De talar väl om judar och en s k ”tradition” av judar samtidigt som de alltid haft många judar i sina led, så många att nazister kallar LaRoucherörelsen en judisk konspiration.

På 70-talet skrev LaRoucherörelsen en bok, Dope Inc, som påstår att britterna och en elit av judar låg bakom narkotikahandeln i världen. I den citeras Sions vises protokoll som om denna antisemitiska skrift var sann. Samtidigt förringades Förintelsen (”1 miljon mördade”) och man gav ut skrifter som dessa.

skarmklipp

På 70-talet var rörelsen öppet antisemitisk. Men samtidigt sa man sig prisa judar som betedde sig annorlunda och gjorde revolt mot den typiska judiskheten. Paradoxalt nog lockades många judar av det budskapet. Dope Inc skrevs av LaRouche och några judiska medarbetare 1978.

“As for  ‘Jewish culture’…it is merely the residue left to the Jewish home after everything saleable has been marketed to the Goyim.”—LaRouche, “The Case of Ludwig Feuerbach… “The brutally sadistic moral castration of the Jewish boy by the domineering ‘Jewish mother’ is the basis for one of the most horrifying models of male sexual impotence, which expresses itself obsessively in the ‘business Jew.’” Ibid.” The Campaigner, Dec. 1973.

Efter 80-talet tonades den kulturella rasismen ner men om man studerar vad som skrivs är det ett mönster som ständigt går igen. Fienden bär judiska namn. Juden George Soros ansågs till exempel styra över Facebook och Twitter och ville montera ner den västerländska civilisationen och ersätta den med satanism, påstod man.

På Olof Palmes tid ansåg man att den svenska juden Joachim Israel låg bakom allt från Olof Palme och svensk narkotikapolitik till svenska elitens hemliga samarbete med CIA eller KGB.

Än idag samarbetar EAP gärna med antisemiter. Som i nätverket för en bankreform där man öppet samarbetar med Carl Norberg.

Att se antisemitismen är inte enkelt för den som befinner sig inne i en sekt. Jag insåg det inte förrän den dag jag läste skrifterna från 70-talet och ställde mig frågan varför det var så känsligt att prata om detta inom rörelsen. Att rörelsen arbetade mot antisemitism och nazism och hade många judar i sina led förvillade mig. ”Inte kan väl personer av judiskt blod vara antisemiter”.

Kulturrasism

De begränsade definitioner av rasism man ibland ser i debatten kan inte förklara fenomen som EAP eller varför Israel Shamir och Lasse Wilhelmsson åtnjuter förtroende bland så många judehatare. Det kan inte förklara varför de palestinska terroristerna i Hamas både vill utrota judar, citerar Sions vises protokoll och kan tänka sig att behålla ”äkta judar” som ”antisionister” i regionen, när man kastat ut alla andra judar.

När man pratar om islamofobi är det viktigt med denna förståelse för begreppet ”kulturell rasism”. Det sprids myter om muslimsk nazism, muslimskt maktövertagande, konspirationer för att våldta vita kvinnor, samtidigt som de som sprider dessa myter ofta säger att ”islam är ingen ras”, eller ”jag hatar inte alla muslimer”.

skarmklipp

Det kan verka ologiskt när rasisten säger att hen inte hatar alla muslimer, bara de som följer islam. Men som kulturell rasism betraktat är det fullt logiskt. Lika logiskt som när antisemiten säger att hen inte hatar judar, bara de som inte tar avstånd från sionismen.

Kulturell rasism är rasism. När någon hatar en persons etnicitet eller ”blod” ingår alltid kulturell rasism som en del av hatet. Även när en person säger sig vara mot hat baserat på biologi, blod, etnicitet och ras kan det ändå vara rasism, om det är kulturell rasism.

 

 

Krönikor

”Svenskfientlig” kalender

På sociala medier kan vi dagligen läsa hur kränkta, arga nationalister verkar vara rörande överens om att det vi en gång kallade Sverige håller på att försvinna. Det som ansågs vara ”svenskt” sägs undanträngas – metodiskt och utstuderat – till förmån för andra influenser, religioner och kulturer.

Skuldbärare är, enligt ”sverigevännerna”, politikerna, PK-maffian och kulturmarxisterna som, sakta men säkert, underminerar Sverige. Alla som är för mångkultur, tolerans och integration benämns som ”landsförrädare”, ”svenskfientliga” och ”muslimälskare”.

Jag har tidigare på Motargument berört ämnet ”svenskfientlighet” och ”sverigevänlighet”, något man kan betrakta som ett näst intill outtömligt ämne. Det som gör ”sverigevännerna” förbannade denna gång är att den muslimska fastemånaden ramadan infaller den 6 juni. Den 6 juni är Sveriges nationaldag och fick så sent som 2005 helgdagsstatus. Någon har uppmärksammat en kalender där det, vid sidan av Sveriges nationaldag och Svenska flaggans dag även finns en notering om att ramadan, den muslimska fastemånaden, börjar.

Det är troligtvis så att många inte har koll på att ramadan inträffar vid olika datum från år till år. Som jämförelse kan vi nämna att 2014 började fastemånaden 29 juni och 2015 18 juni. Det är alltså en slump att ramadan råkar börja samma dag som nationaldagen. Eftersom den muslimska kalendern är en månkalender, vilket innebär att den bygger på månens faser, så flyttas tidpunkten för ramadan ungefär 11 dagar bakåt för varje år.

640@80
Skärmdump från artikel i Expressen 160317.

Att ramadan är med i en del almanackor är inget nytt. Det finns många olika högtider, som inte är s k ”svenska”, som är listade i almanackor. Beroende på vilken almanacka vi väljer att kika i kan vi finna såväl andra länders nationaldagar/självständighetsdagar, samt de persiska och kinesiska nyåren. Om vi letar lite kan vi också finna ortodoxa (7 januari – den verkliga juldagen) samt judiska högtider, såsom pesach och chanukka.

Att dessa högtider finns inskrivna i vår kalender betyder inte att de måste firas. Alla väljer helt och hållet själva vilka högtider de vill uppmärksamma. Det finns inga rätt eller fel i vilka högtider som kalendertryckerierna själva väljer att ta med, utöver de som uppfattas som traditionella i Sverige.

Det fina med Sverige är att vi har valfrihet. En del firar kanelbullens dag, andra firar nolltaxedagen. En del firar jul, andra firar chanukka eller ramadan. En del firar nyår vid andra tidpunkter på året än natten mellan den sista december och den första januari – andra firar inte över huvud taget. Hör och häpna, det finns svenskar som väljer att inte fira jul, midsommar eller påsk.

Vem vet, i framtiden kanske vi, enligt lag, inte får fira annat än vad som betecknas som traditionellt ”svenska” högtider i Sverige. Kan det bli så att judar och muslimer i ett framtida Sverige inte tillåts att fira sina högtider? Finns det politiska krafter som vill förbjuda vissa högtider och göra andra obligatoriska?

Det finns några intressanta frågeställningar rörande kalender-fenomenet:

  • Kan det vara så att det s k ”svenskfientliga” etablissemanget har en dold agenda när andra länder och kulturer får ta plats i kalendern?
  • Har ”sverigevänner” en genuin rädsla över att rättigheter inskränks eller att Sverige kommer att gå under p g a att ramadan finns med i kalendern?
  • Är det specifikt muslimska högtider som är ”farliga”, eller gäller det andra främmande element också?

Jag antar att det handlar om olika grader i helvetet. Och det största helvetet för ”sverigevännerna” verkar vara islam, muslimer och deras leverne.

Krönikor

Romerna i Sverige – Ludvikafallet 1956

Vi människor vill ofta och gärna tro att vi är den mest moderna människan som levt. Vi vill gärna tro att vi ständigt utvecklas till någonting bättre. Dessvärre stämmer sällan vår självbild överens med den verklighet vi lever i. Ett exempel på det är den syn på romer som Sverige har och har haft. Ibland hör vi människor prata om romer som om majoritetssamhället har ändrat sig ifrån stereotypiska föreställningar till en individuell humanism. Ingenting kunde vara mer fel än det påståendet. En redogörelse som sträcker sig över tid och rum kan kasta nytt ljus på de föreställningar som varit, som blivit och som råder idag. 

Stadsförbundet  gjorde en skrivelse till Sveriges kommuner i november 1954 med anledning av ”zigenarna i Sverige”. Skrivelsen tillkom av författaren Ivar Lo-Johansson och ämbetsmannen Hans von Heland. Det inledande citatet är följande:

”Orsakerna till att zigenare inte ansetts önskvärda på platser nära städernas centra är kända men inte desto mindre i hög grad missvisande. Zigenarna i Sverige är numera annorlunda än vad de tidigare varit.[…]. Vår vädjan gäller att de svenska städerna med större välvilja upplåter någorlunda hyggliga, inte hälsovådliga, bättre belägna lägerplatser åt de nomadiserande zigenarna.. […]. Vårt samhälle kunde genom uppfyllandet av så måttfull begäran visa en större generositet mot detta historiens enda kvarlevande internationella nomadfolk, av vilket en helt liten folkspillra alltjämt vistas inom Sveriges gränser”

Med det i bakhuvudet vill jag berätta en historia.

Den 23 maj 1956 anländer ett sällskap till Ludvika Kommun. Sällskapet består av fyra romer och tre icke-romer. I Ludvika finns det flera badplatser, både centralt och utanför staden. Det finns många sjöar och hela Ludvika stad omgärdas av dem. Vid Hillängsbadet i Ludvika slår sällskapet upp två tält på den allmänna tältplatsen. Ett par dagar senare ansluter fyra släktingar, varav tre av dessa är romer. De slår inte upp några ytterligare tält utan använder sig av de två tält som redan är uppställda.

Det tar endast några dagar innan kommunborgmästare (kommunalråd) Torsten Fröberg samt statskommitténs ledamöter mottar anonyma samtal som riktar klagomål mot det sällskap som besöker Hillängsbadet. Den 29 maj 1956 bestämmer sig kommunen efter fortsatta anonyma påtryckningar att polisen ska göra ett besök och meddela ”zigenarna” att lämna platsen. När kommunen besöker platsen så förklarar romerna att de inte har några pengar eller möjligheter att förflytta sig utan att först få ett arbete så de kan tjäna ihop de pengar som behövs.

644x429(ByMaxScale_TopLeft_Transparent_True_True_Undefined)Kommunen återvänder senare under dagen och genomför en ”polisiering” (identitetskontroll) av lägret och beordrar romerna som befinner sig där att lämna platsen. Anvisningar om ny lägerplats sker inte.

Dagen efter, den 30 maj,  har de två tälten och de elva personerna inte lämnat platsen. Polisen och kommunen återvänder med ett ultimatum om tvångsförflyttning.

31 maj: En polisstyrka river tälten och packar alla romernas tillhörigheter på lastbilar. Romernas passiva motstånd och situationens osäkerhet leder till att romerna placeras i polisbemannade bussar. De körs till en by en mil utanför nästa stad, Borlänge, tre mil ifrån Ludvika. Ingen markägare underrättas. Borlänge kommun blir inte informerade. Det hela anses vara avklarat för Ludvika kommuns del.

Frågan jag ställer mig efter att har hört den här historien och kopplar det till det Stadsförbundet skrev – endast två år tidigare – om ”zigenare” som ”nomadiserade internationella människor” och kommunerna ”upplåter någorlunda hyggliga, inte hälsovådliga, bättre belägna lägerplatser” – om det som de hade i baktanke då var att de är nomadiserade för att de inte får stanna någonstans och att den där ”bättre belägna lägerplatsen” i verkligheten alltid är i grannens kommunen?

Syftet är inte att dra nutidsparalleller. Det talar för sig själv. Frågan är vilka föreställningar som vi har idag? Hur ser vi på romer idag? Hur pratar du om andra människor egentligen? Människor är alltid människor. Det kan aldrig vara okej att tala om människor som kulturella naturtillstånd eller objektifiera andra livsstilar.

Vi kan aldrig förtrycka det faktum och självklar sanning att det inte finns någon likriktad kultur. Det är mångfalden som gör mänskligheten dynamisk och innehållsrik.

kat-taikon-490x272
Katarina Taikon (1932- 1995) – författare och engagerad debattör för romers rättigheter