Etikettarkiv: ord

Är religion verkligen ”som en penis”?

Har ni hört påståendet att ”religion måste vara en privatsak”? Det handlar då oftast om muslimer, att någon reagerar på att muslimer går omkring med hijab eller ”arabisk klädsel” eller vill bygga en moské. ”Vad de gör hemma är deras ensak, men religionen ska hållas borta från det offentliga”, heter det. Men man kan höra samma sak om kristna och om judar och waldorfskolor.

Ibland sägs det att religion är som en penis. Denna har ni väl sett?

Har ni någonsin undrat varför katolska domkyrkan ligger gömd bakom medborgarhuset i Stockholm? När det huset byggdes tänkte beslutsfattarna att ”katoliker är som penisar” och dolde domkyrkan bakom huset. För många herrans år sen kollade jag vad beslutsfattarna bakom bygget på 30-talet i Stadshuset sa och tänkte om andra religioner än den svenska protestantiska. De hade fördomar mot katoliker. De gav t ex avslag då katolska kyrkan ville genomföra processioner runt kyrkan. Katolikerna var ju som penisar som skulle döljas och inte synas offentligt. ”Religion är en privatsak” sa man och gav avslag åt katoliker som ville göra processioner, eller bygga kloster och smällde upp medborgarhuset framför deras domkyrka.

Ofta anser de som säger att religion ska vara en ”privatsak” att de är toleranta. De tolererar ”det andra”, men vill bara inte att det ska synas offentligt. Det är inte lika illa som de fördomsfulla som idag vill att alla muslimer ska bort, och som på 30-talet ville förbjuda katolicism – men nästan…

I ett fritt och öppet samhälle tillåts människor bli vad de vill, så länge de inte skadar andra. I denna rätt ingår rätten att på lika villkor med andra offentligt visa att man är den man är. Om religion eller sexuell läggning reduceras till enbart en privatsak blir följden att de med religionen eller läggningen diskrimineras. Om man kan visa sin heterosexuella kärlek offentligt på stan men inte sin homosexuella kärlek, är det då frihet? Kan man visa upp att man är ateist eller sosse men inte att man är muslim eller jude på Stortorget i Malmö, är det då frihet?

Homosexuella, socialdemokrater, kvinnor som läser, kvinnor som arbetar, liberaler, muslimer, judar, katoliker, punkare, BDSM-utövare, transpersoner, personer med funktionsvariationer, etc, etc… Alla dessa grupper, och många, många fler, har en gång i tiden ansetts vara ”privata” bara.

”Varför ska mongon och CP:n visa sig offentligt? Vi ska vara snälla mot stackarna, men de behöver väl inte sitta på torget och dregla”.

”Varför ska judar bära kippa och utmärka sig så offentligt? Vi ska vara snälla mot dem, men de behöver väl inte visa sig med sina grytlappar på huvudet offentligt?”

”Vi ska vara snälla mot de stackars bögarna, de kan få böga sig hemma bäst de vill, men de behöver väl inte komma hand i hand till vår moské och trycka ner sina homo-penisar i våra muslimska halsar”.

”Jag har inget emot muslimer, de får gärna be hemma, om de vill, men varför behöver de moskéer, och varför tvingar de på oss sin religion genom att visa sig i hijab?”

Reagerade du över språkbruket ovan? Bra!

1968 sändes den första kyssen mellan en svart och en vit på amerikansk TV. På Star Trek. Det blev ett jävla liv. Givetvis reagerade rasisterna men även de ”toleranta” reagerade. ”Det är helt ok att svarta och vita blir ihop men måste de visa det offentligt”, sa man, ”och måste man visa det på TV”?

Kyssar mellan vita var helt ok. Det förekom även kyssar mellan svarta på TV. Men när en vit och en svart kysste varandra tog det hus i helvete. Då reagerade även många ”toleranta” som ansåg att det där med rasblandning väl kunde vara ok, bara man inte visade det offentligt.” De ogillade när svarta och vita visade sin kärlek till varandra ute på stan. Det ansågs vara farligt för moralen. Man skulle vara snälla mot svarta och snälla mot vita och svarta som blev ihop, men de skulle inte få visa det offentligt.

Din dotter?

En annan variant på detta är att många som ”tolererar” något, så länge det sker ”privat”, men om ens eget barn ”drabbas” av det andra blir man intolerant.

Jag vet personer som valt att konvertera till islam som stötts bort av sina föräldrar. Jag känner muslimer och kristna som stött bort sina barn för att de kommit ut som homosexuella. Jag vet moskéer och kyrkor som stöter bort dem. Det är en variant på det där med att ”det andra” ska vara en privatsak. Man vill inte ha det hemma i sin egen lägenhet.

Skulle du reagera negativt om din dotter kom ut som homosexuell, eller om hon berättade att hon bestämt sig för att bli muslim eller kristen?

Oroade blir föräldrar alltid. Föräldrar kan vara oroade över att dottern går ner till ICA för att handla läsk. Oro är en sak. Det är sunt att bry sig om sina barn. Men känns det fel bara så där rakt av, så är det inte oro utan fördomar som spökar.

Första steget bort från ett rasistiskt eller fördomsfullt tänkande är toleransen, d v s att man tolererar att ”det andra” existerar, och kan vara beredd att till och med förvara dess existens. Men helt fri från fördomar och gammalt groll blir man inte förrän man går bortom toleransen till acceptansen. Då man är beredd att behandla ”det andra” på samma sätt som man behandlar allt annat omkring sig. Då det inte är konstigare om någon när och kär är homosexuell än om hen är medlem i Kalmar FF:s supporterklubb, och inte konstigare att nån är muslim än att hen gillar jazzmusik.

Offentligt

Sverige har ett sekulärt samhälle, inte ett ateistiskt samhälle. Sekulärt betyder att religioner, OCH ATEISM, tillåts verka på lika villkor i samhället. En religion, eller religioner, tillåts inte dominera, inte heller ateism. Staten är sekulär, vilket inte heller betyder att staten ska vara ateistisk. Sekulär betyder att religion OCH ATEISM, hålls borta från statens styre. Religioner och ateister ska kunna verka fritt i staten.

Jag vet att många tror att ordet sekulär betyder ateistisk, men så är inte fallet. Sekulär är INTE samma som ateistisk. Tvärtom. Det är när man börjar prata om att ”religion bara är en privatsak” som staten och samhället ateistiskt.

När begreppet ”sekulär stat” växte fram efter andra världskriget var det även som ett skydd mot den ateistiska staten. Då fanns det ännu kommunistiska stater som mördade miljontals helt eller delvis i ateismens namn. I Sovjet ansåg man att religionen bara skulle vara en privatsak. Man rev kyrkorna och moskéerna och synagogorna, förbjöd kors och hijab offentligt, och sa åt folk att de bara fick visa sin religiositet ”hemma” eller i de källarlokaler församlingarna oftast hänvisades till.

Rent formellt var ”privatreligiositet” tillåten. I praktiken arresterades man ofta ändå, trots att man bara var religiös i hemmet. Blotta tanken på att en muslim eller kristen kunde gå ute på gatorna och tänka fritt räckte för att göra myndigheterna rädda.

Det var bland annat därför man uppfann begreppet den ”sekulära staten”. Som ett skydd mot idén att religion bara var en privatsak.

Sverige fick mångkultur under 70-talet. Det är ingen slump. Det var då homosexuella tilläts komma ut ur garderoben, då avvecklades rasbiologiska steriliseringar av de med funktionsvariationer. Då började katolikhatet och diskrimineringen av samer att minska. Då tittade punkarna och hårdrockarna fram för första gången och satte sig ner på torgen i förorterna.  Vi fick en idé om att ”det annorlunda”  inte skulle gömmas, utan att varje människa skulle ha rätt att vara den han eller hon var.  Och i den rätten ingick att visa sig offentligt, som man var. Vi skulle vara stolta över olikheter i kultur eller läggningar. Så länge man inte skadar andra, är olikhet bra för samhället!

Så, nej. Religion är inte som en penis. I organiseringsfriheten och religionsfriheten och yttrandefriheten ingår rätten att stå upp för den man är offentligt!

PS

Ok, med tanke på hur sopigt Kalmar FF spelar just nu är det på gränsen till acceptabelt att offentligt vara medlem i supporterklubben. Det ska medges! 😉 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Nyhetsbrev mars 2017

Här presenteras de artiklar vi publicerat under mars 2017

Artiklar

Uppehållstillstånd 2016 – artikel av Johan Löfström som redovisar statistiken för 2016 gällande uppehållstillstånd

IS-hälsningen avmystifierad – artikel av Torbjörn Jerlerup om myten kring IS-hälsningen

BRÅ:s NTU 2016 – Brottsutsatthet – artikel av Johan Löfström som redovisar brottsutsattheten 2016

De farliga muslimska och judiska skäggen – artikelserien av Torbjörn Jerlerup om likheterna mellan antisemitism och islamofobi fortsätter

Skadas den sociala tilliten av invandring och mångfald? – artikel av Vladan Lausevic som benar ut fördomar kring invandring och mångfald och dess påverkan på den sociala tilliten

I fokus

Last night in Sweden – artikel av Johan Löfström om Ami Horowitz, FOX och alternativ fakta

Korta motargument

SD har tappat 2 mandatJohan Löfström

Islamiska samarbetsrådets medlemsantal – av Johan Löfström

Krönikor

Elisabet Höglunds vidunderliga mordtal – artikel av anonym gästskribent om hur Elisabet Höglund blandar ihop siffrorna

SVT:s förbud mot byxor, skånska och hijab – artikel av Torbjörn Jerlerup om hur statlig TV genom åren haft förbud mot olika företeelser

Myndigheten MSB borde granska islamhatet – artikel av Torbjörn Jerlerup som riktar kritik mot Myndigheten för samhällsskydd och beredskap

GAPF ”mer islamhat än heder” – artikel av Torbjörn Jerlerup om hur Pelas och Fadimes öden används av GAPF i ett ”islamkritiskt” syfte

Mytknäckare

Myt: Är muslimer mer våldsamma? – artikel av Torbjörn Jerlerup som knäcker myten om våldsbenägenheten hos muslimer

Nyhetsbrev januari 2017

Här presenteras våra artiklar som publicerats i januari.

Artiklar

Rasismens olika ansikten – vit rasism – artikel av Tina Holm om att det finns olika typer av rasism

Jämställdhet i SD – artikel av Johan Löfström om den skeva könsfördelningen hos Sverigedemokraterna

Kulturell rasism – andra delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Vithetsstudier – artikel av Tina Holm om vithetsnormer

Skuldbelägga offer? – tredje delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Att ta upp det negativa – eller inte – artikel av Hanna Bard om generaliseringar kring islamism, islam, terrorism och muslimer

I fokus

Annelie Sjöbergs text, del 2 – artikel av Helena Trotzenfeldt om den före detta centerpartisten Annelie Sjöbergs rasistiska Facebook-inlägg

Det där om yttrandefriheten – krönika av Alina Koltsova om vad yttrandefrihet faktiskt innebär

Krönikor

Om kollektiv skuldbeläggning av judar – krönika av Robin Bankel om judar, Israel och skuld

”Jag är inte islamofob, jag hatar inte muslimer” – krönika av Hanna Bard om islamkritik kontra islamofobi

”Ta avstånd från islam/det judiska” – fjärde delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Klantänkande i den nationella rörelsen – krönika av Alexandra Grönvall om kulturmönsters betydelse i formande av värderingar

Låt SD behålla stigmat – krönika av Helena Trotzenfeldt om att vi inte ska glömma SD:s nazistiska bakgrund

Mytknäckare

Pedofilmyter – första delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Antisemitism och islamofobi och USA:s presidenter – femte delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Korta motargument

Islamofobi och kristofobi – artikel av David Ehle om varför det är rätt att benämna intoleranser med efterleden -fobi

Recensioner

Bokrecension: En droppe midnattDavid Ehle recenserar Jason Timbuktu Diakités självbiografi

 

Annelie Sjöbergs text, del 2

Så jag skriver sällan om personer, och när jag gör det handlar det nästan uteslutande om politiker. Ett undantag skedde när jag snubblade över Annelie Sjöbergs tämligen rasistiska och rätt delade Facebookinlägg, där hon utmålar somalier, eritreaner och afghaner som olämpliga att jobba i äldrevården. Texten i sin helhet återfinns i artikeln, så jag upprepar den inte här.

Efter att jag postat artikeln blev det ganska turbulent. Annelie postade något femtontal inlägg på sin Facebookvägg direkt eller indirekt relaterade till artikeln, hon och hennes vänner skrev på min vägg och på Motarguments sida och hon diskuterade i grupper. Både hon och jag fick en del hatiska kommentarer. Jag har hela tiden erbjudit henne att skriva en uppföljande artikel med hennes frågor och kommentarer, men hon har antingen inte svarat alls eller avböjt. Tills nu.

Jag tänker här möta de synpunkter jag uppfattar som centrala för Annelie i hennes kritik mot mitt inlägg. Viss tolkning förekommer förstås, men jag försöker vara rättvis.

Missförståndet

Annelie menar att jag och övriga som läst inlägget hängt upp oss på fel saker, och hon svajar fram och tillbaka. I hennes snävaste beskrivning har hon bara velat framföra att män inte ska sköta kvinnors intimhygien och att det är viktigt att den som vårdar gamla förstår språket. Vi som inte fattar detta har mer eller mindre avsiktligt missförstått, menar hon. Att hon pekade ut somalier, eritreaner och afghaner var bara en tillfällighet.

Men det håller inte.

Inlägget börjar med ”Ett argument som man ibland hör bland dem som ivrigast försvarar Sveriges generösa flyktingpolitik, är att invandring behövs för att ta hand om oss svenskar när vi blir äldre.”

Om den meningen ska avslutas med ”men det går inte för män kan inte sköta kvinnors intimhygien” eller ”men det går inte, för nyanlända pratar inte svenska”, hänger inte inlägget ihop alls. Uppenbarligen är inte alla invandrare män, inte alla gamla kvinnor, inte all äldrevård intimhygien och uppenbarligen är ingen nyanländ för alltid.

Dessutom tenderar Annelie att anpassa tolkningen efter vem som skriver, så hon halkar snabbt tillbaka till att asylinvandrarnas kultur är det egentliga problemet så fort hon inte ska övertyga oss i PK-eliten.

Det är samma sak som …

Hon har också pekat på en hypotetisk äldre, outbildad muslimsk kvinna från något muslimskt land som inte vill bli vårdad av en ung, piercad svenska i urringning som motexempel. Inte heller det håller, för det är inte en motsvarande svensk 30-talist från Kalix hon hänvisar till, utan sig själv. Det är hon själv, förmodat universitetsutbildad 60-talist, som inte vill vårdas av somalier och eritreaner.

Jag skriver mycket, och jag vet att ibland råkar man sätta ihop en mening som kan feltolkas, hur väl man än menar. Men det är inte det som hänt här. Jag menar att antingen tar man ansvar för det man skrivit, och står för sina åsikter, eller också backar man helt, och säger ”det var dumt, det blev fel”. Annelie har editerat sitt inlägg, men raljerar samtidigt över inskränkta läsare som tvingat henne dithän. Det är inte att ta ansvar. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att hon fortfarande anser att det hon skrev var rätt.

Kontaktandet av skolan

Annelie, och många ur hennes nätverk, har upprörts över att jag kontaktade skolan jag trodde hon fortfarande jobbade på. Det finns en legitim kritik i detta. Jag har själv ibland stött på personer på nätet som hånfullt hotar med att kontakta min ”arbetsgivare”, och jag tycker det är urfjantigt. Alldeles bortsett det faktum att min chef är utländsk och bor och jobbar utomlands och inte skulle fatta ett smack av ett sådant samtal, än mindre vidta någon åtgärd, är det lite ”ha, då går jag till fröken!” över konceptet.

Så varför kontaktade jag då den skola där jag trodde Annelie jobbade (eftersom det står så i hennes Facebookprofil)?

Jo, på grund av den här meningen ”När jag blir gammal vill jag bli omhändertagen och vårdad t ex av någon av alla de fantastiska och underbara omvårdnadselever som jag själv har varit med om att utbilda.”

För mig är det oerhört magstarkt att någon utbildar omvårdnadselever som hyser ett så stort förakt för människor baserat på deras etniska ursprung. Jag såg framför mig den somaliska, eritreanska eller afghanska elev som hade Annelie som lärare, med de uppenbart rasistiska fördomar hon har.

Det var anledningen till mitt mail till rektorn där jag pekade på hennes inlägg.

Förtal och hets mot folkgrupp

Under en period gjorde Annelie och hennes nätverk en stor grej av att jag skulle polisanmälas för förtal. Det gjordes upp stora planer i kommentarsfälten, och jag fick klargjort för mig att en åklagare i princip förberedde åtal (inte av Annelie, men av en ur hennes hejaklack).

Till slut förklarade jag i en diskussion att förtal mycket sällan leder till åtal såvitt man inte inleder en civilrättslig process, är minderårig eller kombinerar förtalsåtalet med åtal för andra brott. Dessutom är det inte förtal att skriva om någons text. Möjligen, om man verkligen tänjer på begreppen, kan meningen där jag kallar henne för ”smygrasist” vara förtal, men eftersom den är underbyggd tror jag det hade blivit svårt att hävda.

Däremot är det fullt möjligt att det kan räknas som hets mot folkgrupp att uttrycka sig som Annelie gör. Eller gjorde, tills hon editerade inlägget. Det är i alla fall åtalbart. Nu tänker jag inte polisanmäla Annelie. Jag skrev mitt inlägg istället. Det är oftast bättre med debatt än polisanmälan.

Slutligen

Annelie ställer följande två frågor till mig:

1) Tror du verkligen att det är det viktigaste som finns för ensamkommande afghaner att få torka gamla tanter i rumpan? Har du ens pratat med någon av dem? De har andra planer kan jag berätta för dig.

Svar: Annelie började med ”Ett argument […] är att invandring behövs för att ta hand om oss svenskar när vi blir äldre.”, och fortsätter med att förklara att ensamkommande afghaner inte är lämpliga till detta yrke. Alla invandrare är uppenbarligen inte ensamkommande och inte afghaner, och de som är ensamkommande afghaner vill kanske inte överlag vårda gamla, men det är irrelevant för sakfrågan, som är utpekandet av somalier, eritreaner och afghaner, och för den delen även muslimer överlag, som olämpliga.

2) Varför ska inte somaliska kvinnor med slöja som är analfabeter ha samma rättigheter och skyldigheter som andra svenska kvinnor och få bli en del av svenska samhället, få adekvat utbildning och kunskaper om vårt språk och vår kultur? Ska dessa kvinnor vara utestängda från gemenskap och rätten att åtnjuta den jämlikhet som t ex du och andra svenska kvinnor tar för givna, menar du?

Svar: Jag kan inte svara på denna fråga, för jag begriper den inte. Alls.

Jag hade inte skrivit detta inlägg om inte Annelie kommit tillbaka med frågor. För mig stod det liksom 1:1. Jag skrev om henne, hon skrev om mig. Och jag förstår att hon är förbannad och upprörd. Det hade jag också blivit.

Men jag tycker också att hon förtjänar att få veta hur jag resonerat och varför jag skrivit som jag gjort, och varför jag mailade rektorn. Nu när jag redogjort för detta hoppas jag denna diskussion är över.

Jag tror inte att hon är ond. Och jag kan inte uttala mig om hennes åsikter, annat än det som lyser igenom. Människor är komplexa, och det finns säkert fler lager därinne som jag inte vet något om.

Det jag däremot kan uttala mig om är hennes text. Den var grovt rasistisk.

Och hon har inte tagit tillbaka det hon skrev.

Islamofobi och kristofobi

Det påpekas inte sällan att begreppet islamofobi är ett icke-begrepp, då det skulle röra sig om kritik mot en ideologi. Huruvida islam är en ideologi eller inte diskuteras ständigt på nätet och i verkligheten. Det som står klart är att politisk islam, eller islamism, är en ideologi, men att islam är en religion.

Det är inga svårigheter att bemöta de som motsätter sig begreppet islamofobi. Ett inte lika ifrågasatt begrepp är kristofobi, vilket är rädsla, intolerans och fördomar gentemot kristna. Kristofobiska hatbrott begås runt om i världen av muslimer, buddhister, hinduer och ateister.

Varken islamofobi eller kristofobi har något med religionskritik att göra – det handlar i båda fallen om rädsla, intolerans och fördomar mot människorna (kristna eller muslimer).

I juli 2004 finns begreppet kristofobi med i en resolution från FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Kristofobi nämns i samma mening som islamofobi och antisemitism:

Recognizes with deep concern the overall rise in instances of intolerance and violence directed against members of many religious and other communities in various parts of the world, including cases motivated by Islamophobia, anti-Semitism and Christianophobia

Så om kristofobi finns, finns väl också islamofobi?

Och hur ska vi förhålla oss till begrepp som homofobi,bifobi, transfobi, funkofobi, afrofobi, xenofobi och oikofobi?

Nyhetsbrev december 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i december.

Artiklar

Sverigedemokraternas miljöpolitik: Klimatskepsis, oljesand och minskad budget – artikel av Malte Roos om SD:s bristfälliga miljöpolitik

I fokus

Affärsvärldens vit makt-retorik – artikel av Helena Trotzenfeldt om Erik Hörstadius och den ”anti-vita” debatten

Radikaliseringen av främlingsfientliga – artikel av Helena Trotzenfeldt om hur främlingsfientligheten flyttar fram sina positioner

Myter

Myt: Antirasister är pro-islam – mytknäckare av Anders Johansson om att antirasism betyder att vara pro-islam

Krönikor

Begreppet ”värdegrund” är inget smurford – krönika av Torbjörn Jerlerup om svenska värderingar och värdegrund

Svensk kulturs undergång – krönika av Helena Trotzenfeldt om den svenska kulturen och hur den är i färd med att gå sönder

Invandrare som röstar på SD – krönika av David Ehle om invandrare och f d flyktingar som väljer att rösta mot sig själva

”No go-zoner” förr och nu – krönika av Torbjörn Jerlerup om utanförskapsområden

Föreningen HEM om tiggeriförbud – gästkrönika av Föreningen HEM

Moskéer som inte tar avstånd – krönika av Helena Trotzenfeldt om hur moskéer förväntas ta avstånd från terrorism

”No go-zoner” förr och nu

”Man riskerar att bli skjuten om man går dit, eller rånad, av kriminella element. Det är områden dit polisen knappt själva vågar gå och folk som är där är annorlunda.” Så lät det om Gamla Stan och Söder i Stockholm, Haga i Göteborg och Ängö i Kalmar fram till andra världskriget. Idag är det andra områden som myter sprids om, som är farliga s k ”no go-zoner”. Alla som bor där är kollektivt misstänkliggjorda..

Polisen importerade uttrycket ”no go”-zoner, och använde det ibland som intern polisslang, för att beskriva orter med mycket problem med utanförskap och där kriminella nätverk håller hus. De menade ursprungligen zoner där polisen måste se upp lite extra eftersom det KAN bli gängbildning och en aggressiv stämning mot dem där.

Polisen själva pratar inte om no go-zoner officiellt sett utan om ”områden där lokala kriminella nätverk anses ha negativ påverkan på lokalsamhället” (2014) eller ”ett område med låg socioekonomisk status där kriminella har en inverkan på lokalsamhället.” (2016)

Områdena har givetvis problem. Det är områden där inte bara kriminalitet växer utan även med mycket utanförskap och arbetslöshet. Men det är inga farliga zoner där man blir dödad om man sätter sin fot, som antyds i rasistisk media över hela världen.

”No go-zonen” Gamla Stan

Områden med stort utanförskap är inget nytt i svenska historien, sådana områden har funnits förr. Förr gick de under benämningen ”farliga områden”.

Söder i Stockholm var en sådan plats för inte så länge sen, vilket speglas i gamla svenska filmer som t ex Söderkåkar.

Gamla stan var värre, rena slummen. Mycket skräck spreds om Gamla Stan så sent som för 80-90 år sedan. De rikas chock över att beblandas med kreti och pleti från ”no go-zonen” Gamla Stan har skickligt beskrivits i filmen Greven från Gränden med Nils Poppe i huvudrollen.

Skräcken bland en del i över- och medelklassen var reell. Den tidens rasister utmålade gärna Gamla Stan som ett ”farligt område” fullt med judar och ”zigenare” och ryssar och andra suspekta typer.

Joseph Goebbels ansåg att Gamla Stan i Stockholm var en farlig ”no go-zon” full av judar och polacker och andra läskiga människor. Nej, det är inte en ”godwin”, Goebbels älskade den svenska filmen Pettersson och Bendel (1933) som utspelades i Gamla Stan. Den var en motsvarighet till dagens skräckpropaganda om Tensta eller Nordborg, och Goebbels beundran för filmen visar hur nazisterna såg på detta med ”no go-zoner” på den tiden. Filmen var den tyska nazistiska propagandaministern Joseph Goebbels favoritfilm.

Pettersson: ”Du är jude, va?”
Bendel (ivrigt): ”Nej visst inte! Bara till hälften. Min far var polack och jag är kristen. Jag har varit i Sverige micket, i sammanlagt sju år. Jag har blivit utvisad två gånger men nu ska jag stanna och bli en rik man. Jag älskar Sverige och svenskarna!”
Pettersson: ”Är det för att dom är så lätta att skoja med?”

Filmen med Nils Poppe var en av en lång rad filmer som försökte nyansera bilden av utanförskapsområdena. En annan betydande film var Edvard Perssons film om Klockorna i Gamla Sta’n.

Albert och Herbert i ”no go-zonen”

Haga i Göteborg och Ängö i Kalmar är två andra före detta ”no go-zoner”, och samma sak med dem som Gamla Stan. Det var zoner som i skräckpropagandan beskrevs som ”farliga” men som inte var det.

Ängö i Kalmar var t ex en fattig arbetarförort med mycket utanförskap och elände och därmed en hög kriminalitet. Men det var inget livsfarligt område att bo i eller vistas i.

Haga var så förknippat med kriminalitet och fattigdom att serien Albert och Herbert kunde göras med de myterna som grund.

Har du besökt en ”no go-zon”!

Du har säkert besökt en s k ”no go-zon” nyligen. Låt oss kika på vilka områden polisen pratar om.

Stockholm

nogo

Göteborg

nogo2

Kalmar

nogo3

Livsfarliga områden, eller hur?

De som sprider begreppet ”no go-zoner” antyder att det blivit som i USA, ghetton där det är livsfarligt för en vit att vistas. De myterna spreds om Gamla Stan också på 30-talet fast då var det en del i medelklassen och överklassen som var rädda att bli överfallna av fattig underklass.

Myterna om ”no go-zoner” förhindrar oss att se och lösa de verkliga problemen. Utanförskap skapar lidande för de i utanförskapet.

När man tror att situationen i förorterna idag är något unikt och speciellt i svensk historia har man fel, mycket fel. Det enda unika med dagens situation är att det är många med utländsk bakgrund som bor där, resten, rubbet, är sånt vi sett innan.

Numera är Söder och Gamla Stan och Haga och Ängö platser där folk bor med hög medelinkomst, och barnbarnsbarnen till dem i utanförskap lever idag som alla andra. Utom om de är lyckliga nog att ha ärvt något hus i den f d slummen, för då är de med all sannolikhet stenrika idag. Problemen går att lösa. Vi har gjort det förr och vi kan göra det igen.

Till sist SvD 1941 0930. Myterna om ”no go-zonernas” farlighet fick man bemöta redan 1941. Nej det var inte livsfarligt att strosa runt i Gamla Stan eller Klarakvarteren, skrev Centralförbundet för Socialt arbete.

19410930-kriminalitet2

19410930-kriminalitet

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Läs mer här

Motarguments artikel om Folkpartiets rapport om Utanförskapsområden

Motarguments artikel ”No go-zoner för dummies”

Affärsvärldens vit makt-retorik

Erik Hörstadius kräver, mot bakgrund av sin hudfärg och sitt kön, i en retoriskt tveksam krönika del i Isaac Newtons, Mozarts, Alexander Flemings, Shakespeares, Steve Jobs, Walt Disneys, Abraham Lincolns, Kafkas, Rembrandts, Churchills, Einsteins och Bob Dylans stordåd.

Vägen dit är krokig och bitvis faktaresistent. Genom att högt och lågt dra upp påhopp på “den vite mannen” i Sverige och internationellt menar han sig ha belägg för att han och hans kamrater är utsatta av media, politiker och folk i största allmänhet. Tanken är inte ny. Det där med att vita utsätts för “omvänd rasism” genom att icke-vita får skämta om och kritisera oss men inte tvärtom brukar ältas i alternativmedier.

Men nästan alla de belägg han lagt fram för sin tes att vita män är passiva offer är antingen redan hårt kritiserade, eller mycket perifera.

Han exemplifierar med en text av Alexander Bard som handlar om lågutbildade och främlingsfientliga, och inte om hela kollektivet vita män. Han påstår, felaktigt, att Hillary Clinton sagt att “den vite mannen” hör hemma i en basket of deplorables, när hon egentligen, hårt kritiserat, yttrade sig om “half of Donald Trump’s supporters”. Han påstår att den vite mannen “kvoteras bort” på amerikanska campusar, trots att vita män fortfarande är överrepresenterade där, och menar sedan att den stackars kraken utsätts för “åsiktsstalinister” när han ändå kommit dit.

Vidare är det av någon anledning synd om vita män för att kritik av gay marriage ifrågasätts på amerikanska universitet. Som om inte vita män kan vara homosexuella.

Hörstadius menar också att det “anses fult” att vita röstar på Trump. För oss som följt presidentvalet är det en bisarr beskrivning. Visst är amerikanska media smått besatta av att hacka upp befolkningen längs diverse linjer – hudfärg, ålder, utbildning, kön, religion, stat – men det är som förklaringsmodell och inte i huvudsak för att slå ner på väljare. Trumps väljare, oavsett kön och hudfärg, har absolut förlöjligats, men det handlar om deras bisarra faktaresistens och deras ovilja att bry sig om Trumps sexism, rasism, inkompetens, bisarra hämndgirighet och uppenbara lögner – inte om deras hudfärg.

Hörstadius vandrar vidare till Black Lives Matter, och påstår att rörelsen är ett bevis för att samhällsdiskussionen är antivit. Det är ett absurt påstående, för det finns få fenomen som diskuterats och ifrågasatts så hårt det senaste året som just den rörelsen. Det finns motslogans, som All Lives Matter och Blue Lives Matter, och det finns långa, arga analyser av vartenda snedsteg företrädare för rörelsen gjort. Det är som om en amerikan skulle skriva om svensk politik att ingen kritiserar regeringen Löfven. USA har just nu en nödvändig, om än ibland överhettad och osaklig, diskussion om “ras”-problem. Tongångarna går högt, men det är en debatt mellan jämlikar.

15766912027_ab7a7f63c7_b
Black Lives Matter-demonstration i Minneapolis 2014.

Han påstår vidare, felaktigt, att Annika Strandhäll twittrat om manlig rösträtt (hon skrev “jag har tänkt tanken” i en kommentar på en privat Facebook-vägg), och låtsas att detta också är ett exempel på vad manshatare kommer undan med, som om inte ett nationellt raseri som kulminerade i att moderaten Delmon Haffo fick lämna sitt uppdrag utbrutit.

Nej, Hörstadius, det går inte att oemotsagd ge sig på vita män. För varje aktion kommer en reaktion och sedan en motreaktion. Det är i sin ordning att tycka att Black Lives Matter har fel, även om jag inte i huvudsak håller med, men det är ohederligt att påstå att den rörelsen är den enda som hörs, och att den skulle vara okritiserad. Detsamma gäller i princip alla andra exempel. Men så långt är artikeln bara ytterligare ett inlägg i “stackars oss”-debatten, och inte förtjänt av en större reaktion än att suckande skaka på huvudet.

Det blir dock snabbt obehagligt vid slutklämmen, när Hörstadius i en verbal kullerbytta kommer fram till att vita män är “förtryckta” och att han därför på något sätt har moralisk rätt att, som vit man, påstå att bara vita män byggt nationer som människor flyr till och inte från.

Det är bisarrt att indirekt hävda att kvinnor inte skulle ha del i västerländska “nationsbyggen”, att inte män skulle starta krig, att enbart västerländska “nationsbyggen” flys till, eller att bara vita och inte exempelvis svarta slavar har bidragit. Och mitt i hans uppräknande av framstående vita män står dessutom syriern Steve Jobs, à propos länder människor flyr från.

Hela artikeln, med sina halmgubbemyter om obesvarade påhopp på “den vite mannen”, har uppenbarligen syftat till att bygga upp ett rättfärdigande att hävda vita mäns suveränitet. Förmodligen medvetet och i syfte att hävda utsatthet förvränger Hörstadius en mångsidig, internationell debatt så att det låter som om det handlar om ensidiga attacker.

I en ton av “eftersom jag nu bevisat vi är särdeles utsatta har jag härmed rätt att framföra att vita män är bättre än kvinnor och alla andra hudfärger”, rabblar så Hörstadius slutligen upp alla de framstående män han menar bekräftar hans egen grupps storhet.

Det funkar inte så, Hörstadius. Andras uttalanden ger dig inte absolution att säga vad du vill utan att ifrågasättas.

När du hävdar att vita män är suveräna alla andra “människokategorier” är det klassisk vit makt-retorik. Det är själva definitionen av rasism och sexism. För den finns ingen ursäkt.

===

Not: Vi erbjöd Affärsvärlden att publicera denna text, men de tackade nej.

Begreppet ”värdegrund” är inget smurford

Begreppen värderingar och värdegrund har debatterats en del sista året i sociala medier. Vad betyder detta med ”gemensamma spelregler” i samhället och i Sverige och ner på mikronivå i företag och kommuner?

De som framhåller betydelsen av svenska värderingar ogillar ofta begreppet värdegrund medan de som gillar begreppet värdegrund av någon outgrundlig (!) anledning ofta påstår att det inte finns svenska värderingar. Det är lite lustigt eftersom begreppen löper in i varandra. Värdegrunden är att man bestämmer vilka värderingar som ska ligga till grund för verksamheten i ett företag, en kommun… eller i hela Sverige eller EU.

Ordet värdegrund är illa omtyckt av många. Ett gammalt citat från Axxess 2014 visar hur en del ser på ordet värdegrund.

”Värdegrund är ett smurford. Det kan betyda vad som helst – och därigenom förtrycka vem som helst. Ingen lyssnar ju på den med felaktig värdegrund.”

I samband med debatten om Sverigedemokraternas möte på Grand Hotell har begreppet ifrågasatts mer än någonsin. Oftast i hånande ordalag. Det antyds dessutom att om man anger att man har en viss värdegrund (t ex att respektera andra religioner) så måste man diskriminera dem med en annan värdegrund. Som detta jag saxat från ett par trådar på Facebook:

”Om sjukhusens värdegrund är mot rasism, och man säger att de anställda ska jobba i en rasistfri miljö, betyder väl det att man kan vägra ge vård åt de man anser är rasister.”

Överallt

Värdegrunder finns överallt. Samhället rör sig i en riktning. Företag, kommuner, institutioner och föreningar har också riktningar för deras verksamhet. Värdegrunden är, med Nationalencyklopedins ord: ”de grundläggande värderingar som formar” gruppens eller individens ”normer och handlingar”.

Företag arbetar mycket med värdegrunder. Fast de använder ofta andra begrepp för det. Det är marknadsanalyser, det är målbilder, det är management, coachning och begrepp som att ”arbeta mot gemensamt mål” och ”skapa varumärken med innehåll”. Att leda ett företag betyder att man gärna vill ha motiverade medarbetare som rör sig en gemensam riktning.

Värdegrunder har traditionellt sett formats uppifrån. Men i vår demokratiska tid blir ofta värdegrunden ett resultat av samarbete mellan folk, underifrån.

Att en grupp anser sig ha gemensamma spelregler, eller en värdegrund, betyder inte att alla måste tycka lika. Jag arbetar i hemtjänsten i en kommun i södra Sverige. Där har vi värdegrunder som till exempel säger att vi lämnar partipolitik och religion utanför arbetsplatsen. Det betyder inte att man är förbjuden att visa att man är sosse eller moderat eller jude, bara att vi lämnar diskussionerna om det utanför arbetsplatsen. Om man ber eller googlar på Moderaternas hemsida får man göra det, men alla behöver inte engageras i det.

Och lagarna betyder inte att vi diskriminerar IS-medlemmar, gamla nazister eller judehataren Ahmed Rami om de behöver hjälp. Det ingår nämligen i vår värdegrund att vi som undersköterskor ska ge lika hjälp till alla, till och med till IS-medlemmen och den judehatande nazisten.

Ett aktivt värdegrundsarbete kan hjälpa oss att agera snabbare och effektivare då något sker. Men de är inte perfekta. Det finns många exempel på att både rasism, sexism och homofobi kan visa upp sitt fula tryne, trots en på pappret bra värdegrund.

En svensk värdegrund?

Det ironiska är att samma personer som hånar begreppet värdegrund ofta älskar begreppet ”svenska värderingar”. Egentligen är det samma sak.

Många sverigedemokrater är missnöjda med att värdegrundsdebatten missgynnar dem. Att hotell ”kan tillåtas” vägra låta sverigedemokrater att hålla konferens där. Men att så sker beror på att sverigedemokraternas värderingar är ganska osvenska. Än så länge är det en del av de svenska värderingarna att respektera folk med en annan religion, till exempel, islam. Och svenskar är generellt sett positiva till flyktingar.  Det återspeglas därför i värdegrunderna ute i samhället.

Personligen tror jag att vi vinner mycket på att föra debatterna om svenska värderingar och värdegrunder närmare varandra. Det är inte farligt med gemensamma spelregler och debatt om hur vi hanterar olika värderingar och åsikter, i Sverige, kommuner eller företag eller i vilken grupp som helst.

Ja även Nazityskland hade en värdegrund, och den var inte speciellt humanistisk. Men nej, begreppet är inget smurford. Även diktaturer pratar ofta om frihet, demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter, men det gör inte orden till innehållslösa.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Nyhetsbrev november 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i november.

Artiklar

Hatbrott – hur mår den utsatta? – Artikel av Tina Holm om vad hatbrott får för konsekvenser för offret

Granskning av systemkollapsen – Del 3 – BNP per capitaThabo ‘Muso och Elias Lodin fortsätter artikelserien om den så kallade systemkollapsen

I fokus

Afrofobi och muslimhat är två olika saker, Rashid Musa! – Krönika av Ida Dzanovic: ett svar på Rashid Musas debattartikel i Expressen 161125

Krönikor

Jimmie, det är mig dom kallar jävla pucko! – Gästkrönika av Thomas Eriksson om hur SD:s retorik leder till mobbning, hat och hot

Vi var alla rasister – Krönika av Helena Trotzenfeldt om dåtida stereotyper, fördomar och rasism

Om en del ”ex-muslimers” och ”ex-judars” rasism – Krönika av Torbjörn Jerlerup om att före detta muslimer och judar inte har företräde att vara rasister

Mytknäckare

Myt: Nordiska Motståndsrörelsen är inte nazister – Mytknäckare av Torbjörn Jerlerup om normaliseringen av NMR

Myt: SD ökar pga antirasisters beteende – Mytknäckare av Anders Johansson som ifrågasätter påståendet om hur antirasister ”hjälper” SD

Korta motargument

Skillnaden på nazism och nationalsocialism – Kort motargument av David Ehle som reder ut begreppen nazism och nationalsocialism

Myt: SD ökar pga antirasisters beteende – Kort motargument av Anders Johansson om myten att antirasismens engagemang gynnar rasism