Alla inlägg av Jan Kjellin

Förskollärare med en skvätt socialantropologi i botten.

SD är ett rasistiskt parti – 1. Vad är rasism?


För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.


För att kunna slå fast ett påstående som ”SD är ett rasistiskt parti” behöver vi inleda med att klargöra vad begreppet rasism egentligen innebär, gärna med exempel på hur just rasism är en av de bärande pelarna i deras ideologi. Det inledande påståendet brukar bemötas av SD:s försvarare som kategoriskt och onyanserat. Det händer också att det beskrivs som ett för debatten kontraproduktivt påstående, då det finns röster som hävdar att en sådan svepande beskyllning bidrar till bilden av ett martyrskap som snarare gynnar SD än skadar dem och att det därför är bättre att angripa dem med sakfrågor.

Men SD:s rasism är dock en sakfråga och därför är det inledande påståendet även det en sakfråga, då rasismen är så djupt impregnerad i partiets ideologi att den är omöjlig att göra sig av med – alla fina ord om ”nolltolerans mot rasism” till trots.

SD är ett rasistiskt parti

Sverigedemokraterna bildades 1988, framförallt ur resterna av Bevara Sverige Svenskt [BSS]; en rasistisk, högerextrem och nationalrevolutionär kampanjrörelse som upplösts strax tidigare. Partiets ideologi kan beskrivas som framförallt nationalistisk, uppblandat med en dos socialkonservatism. Eller som de själva beskriver det:

”Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn, som betraktar värdekonservatism och upprätthållandet av en solidarisk välfärdsmodell som de viktigaste verktygen i byggandet av det goda samhället.” -SD:s principprogram, s. 3

SD-sympatisörer_inför_EU-valet_2014.jpg
Foto: Frankie Fouganthin

Rasism ingår alltså inte formellt sett i partiets ideologiska beskrivning, men den finns alltså där ändå. Outtalat. Och vi kommer snart att bli varse både varför och hur det förhåller sig på det sättet. Men först måste vi reda ut vad rasism egentligen är och hur den kan ta sig uttryck.

Vad är rasism?

Begreppet ”rasism” förknippas fortfarande med det förra århundradets fokus på människoraser, vilket kan resultera att olika utspel från SD – t ex om muslimer eller samer – inte tas på tillräckligt stort allvar, då det inte är självklart för alla att det handlar om rasism. Jag beskriver i en tidigare artikel på ämnet hur rasism idag beskrivs i alternativa termer, som t ex antiziganism, islamofobi eller antisemitism. Dessa termer, som beskriver olika diskriminerande fenomen, innehåller aspekter som motiverar egna beteckningar. Men skrapar vi på ytan till dessa blottlägger vi snart den rasism som utgör en grund i dem alla.

De byggs upp enligt samma struktur; ett ideologiskt skelett som utgörs av teorier, världsåskådningar, rörelser, processer, samhällssystem och/eller handlingar, som bygger på föreställningen att det finns grupper av människor (beskrivna i termer om t ex raser, etniciteter, kulturer, religioner, sexuella identiteter m m) med förkroppsligade – essentiella – egenskaper som är specifika för just dem.

Det är en på många sätt abstrakt definition, trots sin enkelhet. Och ny fråga uppstår: Hur kan rasism rikta sig mot t ex både människor med viss hudfärg och människor med en sexualitet som avviker från heteronormen? Är det verkligen samma sak?

Frågan måste förstås besvaras med både ”ja” och ”nej”. Det är inte samma sak, men båda två kan vara rasism. Det handlar egentligen inte så mycket om de diskriminerande handlingarna i sig, även om de negativa konsekvenser som drabbar medlemmar av de utsatta grupperna självklart har betydelse och i sig behöver motverkas. Framförallt ligger svaret på frågan i den bakomliggande människosynen; att en given grupp delar en slags mänsklig essens som dikterar deras beteenden, deras värderingar, deras position i samhället. Att din hudfärg eller sexualitet gör dig till en speciell sorts människa; att du tillhör en annan ”ras” och bör behandlas därefter.

”Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.” -SD:s principprogram, s. 8, min understrykning)

Rasism är alltså ett komplicerat begrepp som spretar åt många håll samtidigt. Docent Anders Hellström, som på uppdrag av Forum för Levande Historia har sammanställt en förteckning över olika rasismer, väjer inte ens för att tala om en förvirring kring rasismbegreppets natur och påminner i och med det om vikten av att ständigt reflektera över vad rasism är och hur dess uttryck ständigt förändras. Det tidiga 2000-talets rasism ser inte likadan ut som det tidiga 1900-talets rasism: den talar hellre om etnicitet och kultur, än om raser (inte minst då den medicinska vetenskapen idag är enad i uppfattningen att det inte är möjligt att dela in människor i olika raser). Men rasism är det, trots allt. Och sättet att avgöra huruvida det är rasism eller inte handlar till stor del om hur den tar sig sina uttryck och vilka premisser man bygger sina resonemang på.

Man kan säga att när beskrivningar av olika grupper av Andra tar sig uttryck som beskriver etnicitet eller kultur som något i människan nedärvt och essentiellt, så är man ute på mycket tunn is.

Sverigedemokraterna och rasismen

Så var det det här med SD. De har en uttalad nolltolerans mot rasism och skriver t o m följande i sitt principprogram:

”Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk. Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.” -SD:s principprogram, s. 13 (min understrykning)

Almedalsveckan_Sverigedemokraterna_flaggor_20140701_0103_(14550393991)
Foto: News Øresund – Johan Wessman

Trots ovanstående hävdar jag alltså motsatsen. Och det torde faktiskt var och en som visat minsta nyfikenhet på – och genomfört ett minimum av kritisk granskning av – detta enligt uppgift nationalistiska, socialkonservativa parti. Faktum är att redan i det citerade stycket, som kommer från principprogrammets avsnitt om nationalism avslöjar SD en människosyn som bygger på kulturrasistiska föreställningar, där just ”kultur, språk, identitet och lojalitet” har avgörande betydelse för din möjlighet att vistas – och röra dig – i det offentliga, svenska rummet.

Den nationella gemenskap som åsyftas i ovanstående citat utesluter redan i Sverigedemokraternas egna definition grupper av i Sverige boende människor – medborgare – av annan kultur, som talar annat språk, identifierar sig – eller identifieras – med något annat än det (nationalistiskt) ”svenska” och/eller är illojala (mot Sverige och svenskarna, kan förmodas). Du kan i SD:s värld inte vara svensk jude eller svensk same. Du måste välja, eller åtminstone rangordna dina identiteter, samhörigheter, lojaliteter. Och du måste sätta Sverige först.

Att på det här sättet utestängas enbart på premissen att man tillhör en annan kultur, att diskrimineras för att man talar ett annat språk än svenska, att förlora en eller flera av sina medborgerliga rättigheter för att man identifierar sig som t ex same och/eller kritiserar aspekter av svensk politik eller svenskt samhälle – vad är det, om inte rasism?

Att Sverigedemokraterna i samma mening dessutom lyckas med konststycket att hänvisa till förra seklets rasistiska flaggskepp ”genetisk grupptillhörighet” lägger ytterligare sten till bevisbördan. Förvisso, utropar kanske den SD-vänlige läsaren, säger de ju att de inte erkänner det som en särskiljande faktor. Och mycket riktigt, det säger de. Men ingen annanstans än i en mörkbrun, rasistisk mylla lever myten om ”genetisk grupptillhörighet” kvar i sådan styrka att det måste uttryckas explicit, i t ex ett politiskt principprogram, att man inte tillerkänner den någon större betydelse. Fråga dig själv: Vilka talar Sverigedemokraterna till i just den bisatsen, om inte kärnan i sin väljarbas – de som följt med sedan det tidiga 80-talet och ”Bevara Sverige Svenskt?

Sverigedemokrater_hyllar_Jimmie_Åkesson.jpg
Foto: Frankie Fouganthin

Det är vetenskapligt fastslaget sedan snart 70 år tillbaka att de genetiska skillnader man kan identifiera mellan människor inte är tillräckliga för att på ett relevant sätt kunna dela in människor i avgränsade grupper (för att inte tala om biologiska raser). Ändå uttrycker sig Sverigedemokraterna som om man vore progressiva när man, nästan storsint, säger att din ”genetiska tillhörighet” inte ska behöva vara ett hinder för din strävan att ingå i den svenska nationen. Det blir t o m ett av deras argument när de försöker beskriva sig som ett ickerasistiskt parti; deras gemenskap begränsas inte av ”genetisk tillhörighet”, ergo är de ickerasistiska. Men det är ett argument som ekar tomt mellan de murar av kulturella och etniska ras-substitut SD byggt upp.

De rakade skallarna har fått hår. Bomberjackor och kängor har ersatts av kostymer och lågskor. Argumenten har vässats från brölandet om n***er som smittar våra svenska flickor med dödlig AIDS till att med orolig röst säga sig vilja värna vår bräckliga svenskhet mot böneutrop och halalslaktat kött. På ytan är SD 2018 något helt annat än SD 1988. Men deras politik är densamma. Och vissa grupper av människor kommer aldrig att vara helt välkomna i SD:s Sverige, helt enkelt för att de är födda av – enligt SD – fel föräldrar.

SD är ett rasistiskt parti.

I seriens nästa del kommer vi att gå närmare in på hur SD:s rasism har sett ut historiskt.

Källor

Bildkällor:

1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.

Folkbildande propaganda


Sverigedemokraternas propagandafilm, Ett folk, ett parti – Socialdemokraternas historia, syftar till att misskreditera S, men blir istället ett folkbildande argument för varför det är en dålig idé att ge SD politiskt inflytande.


Filmen Sameblod berättar om ett Sverige upptaget av tankar om ras och renhet, skildrat genom en ung, samisk kvinnas ögon. Det är ingen dokumentär; det är en spelfilm med rätten att ta sig konstnärliga friheter och fokus ligger snarare på frågor om hur ett sådant Sverige påverkar identitet och självkänsla, än om övergripande politiska konsekvenser. Ändå vill jag påstå att den handskas varsammare med sanningen än Sverigedemokraternas propagandafilm om samma tidsanda, men att SD:s film på något sätt ändå gör ett bättre jobb, just vad gäller att informera eller folkbilda.

Att Sverigedemokraternas propagandafilm om Socialdemokraterna inte ger en korrekt bild av vare sig Socialdemokraternas eller Sveriges politiska historia under 1900-talet började konstateras nästan omedelbart av samhällsvetare och historiker. Filmen förvränger fakta, utelämnar motstridiga uppgifter och innehåller även rena felaktigheter. Men den berättar också en hel del sanningar. Sanningar som är långt ifrån smickrande; för Socialdemokraterna och för Sverige som nation.

Rasbiologiska Institutet ägnade sig – med regeringens goda minne – åt pseudovetenskaplig rasforskning i syfte att möta upp den nationalistiskt/rasistiskt grundade uppfattningen att den eskalerande sammanblandningen av olika folkgrupper utövade ett degenerativt tryck på den – i vårt fall – svenska folkstammen. Kort sagt var den officiella hållningen att rasblandning var av ondo och måste motarbetas aktivt medelst rashygien.

Tvångssteriliseringar och -omhändertaganden av de förmenta offren för denna degenerering var förstås olyckliga, men nödvändiga konsekvenser av att vi varit naiva och låtit olika folk integreras med varandra. Genom att förhindra att dessa degenererade samhällselement kunde föröka sig och sprida sin dåliga arvsmassa vidare kunde rasens förfall åtminstone stoppas, och om man därtill kunde sprida fysiskt sunda förebilder och bygga upp en nationell stolthet som motverkade lusten att beblanda sig med Andra, kanske det t o m var möjligt att återskapa en del av forna tiders glans i den svenske mannen (och svenska kvinnan).

Nürnberglagarna

Många drabbades alltså hårt av denna tidsanda, där bilden av olika folkgrupper som åtskilda av en slags inre, mänsklig essens var dominerande. Och Sverige var inte ensamma om detta: I Tyskland infördes Nürnberglagarna, som nästan helt genomsyrades av denna syn på människan och Jim Crow-lagarna i USA följde också samma rasistiska logik. Och i Storbritannien var Winston Churchill så entusiastisk inför de rashygieniska idéerna att han deltog i en internationell konferens i ämnet, tillsammans med namnkunniga deltagare från hela västvärlden.

Men det var en tidsanda. Och hade inte Tyskland drabbats av ett krigshetsande missnöjesparti hade den kanske fortsatt ostört, och frågan om att tvångssterilisera avvikande människor hade kanske inte varit uppe för diskussion ens idag? Kanske hade våra riksdagspartier idag tävlat om att ta på sig äran för grundandet av Rasbiologiska Institutet, istället för att efter bästa förmåga försöka glömma bort hela denna skamliga inledning av vår samtids historia? Kanske skulle Förintelsen ersatts av en fortfarande fruktansvärd, men liksom tvångssteriliseringarna förment human och tyvärr nödvändig “avveckling” av degenerativa element och folkfiender i våra respektive nationer; de svenska, tyska, amerikanska, franska o s v?

Nåja, vi lämnar Sci/fi-hyllan och tar oss tillbaka till SD:s propagandafilm. Avsikten var förstås framförallt att misskreditera S, men att göra det med fakta. Och det är ungefär där som det spännande händer. filmen publiceras och vänner på sociala medier börjar skriva upprört om tvångssteriliseringar och rasbiologiska institut. De är arga på S, arga på Sverige, arga för att de inget visste.

Det visar sig att vi som redan visste allt det som berättas i SD:s propagandafilm är färre än vi kanske trodde, och för ett kort ögonblick går en kall ilning längs ryggraden. Tänk om SD:s propagandafilm fungerar!

balance-151797_960_720

Men istället för att klappa SD på ryggen och tacka för att de säger sanningen – “raka och ärliga” som de brukar kallas – så stannar reaktionerna vid ilskan och indignationen över att Sverige redan varit där dit SD vill ta oss. Att den tidsanda som rådde vid tiden för instiftandet av Rasbiologiska Institutet och inledningen på rashygieniska kampanjer över hela landet överhuvudtaget har funnits. Ingen av de i min omgivning som sett filmen har hittills sagt till mig att det var ett misstag att avveckla Rasbiologiska Institutet eller att tvångssteriliseringar var en bra idé (minns förresten att SD, som enda nu existerade riksdagsparti, röstade emot att stoppa tvångssteriliseringar av transsexuella) som borde återinföras. Tvärtom ser jag hur några av de som vacklat med en fot på SD:s röstsedel tar ett steg tillbaka. Uppenbarligen är det fler än jag som förmår att dra den obehagliga parallellen mellan Sverige av igår och SD av idag.

SD:s propagandafilm är viktig, trots att den slirar på sanningen. Den är viktig, för den skildrar det Sverige som SD vill få tillbaka. Ett naivt, idealistiskt folkhem, där alla är blonda, blåögda och glada. Och där de andra inte får synas (eller finnas).

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Diskriminering i hemtjänsten

Nu har Diskrimineringsombudsmannen [DO] efter en tillsyn konstaterat att det är diskriminerande av en kommun att ge vårdtagare möjlighet att välja bort personal på grund av personens ursprung.


Bakgrunden är den granskning som genomfördes av P4 Västernorrland förra året, som visade att kommunala hemtjänsten i samtliga sju kommuner i Västernorrland på ett eller annat sätt erbjudit omsorgsmottagare möjligheten att välja bort personal med utländsk bakgrund. Det kan tyckas som ett självklart och enkelt fall av diskriminering – och det är det. Men DO väljer trots detta i sin tillsyn att inte ta ställning till om någon i de fall P4 Västernorrland rapporterat gjort sig skyldiga till diskriminering eller ej, med anledning av att ingen trätt fram och hävdat sig vara diskriminerad. Tvärtom prisar DO kommunerna för deras arbete mot just diskriminering.

Hemtjänst

Hemtjänst är en form av bistånd som syftar till att möjliggöra för enskilda personer att bo kvar i sin bostad eller på andra sätt kunna leva ett självständigt liv. En person (eller hens anhöriga) kan ansöka om hemtjänst om personen inte har möjlighet att själv tillgodose sina behov och behöver stöd.

“Till hemtjänstens uppgifter hör städning, inköp och andra hushållssysslor. Hemtjänstpersonalen kan även följa med dig på promenader eller sociala aktiviteter. De kan hjälpa dig med olika omvårdnadsuppgifter, till exempel personlig omvårdnad som morgontoalett och matning.” –Socialstyrelsen

Att plötsligt befinna sig i en situation som kräver hemtjänst är för många människor en stor omställning. En främmande människa ska besöka en i hemmet för att ge allt från enklare stöd till intim omvårdnad, samt i vissa fall ge sårvård eller överlämna läkemedel. Det är därför viktigt att hemtjänsten utformas i tätt samarbete med den person som ska ta emot stödet. Därför finns bl a möjligheten att välja vem som skall utföra de insatser hen blivit beviljad. Denna valfrihet är dock menad att gälla utföraren, inte den faktiska person som gör hembesöket. Samtidigt är relationen mellan den individ som utför hemtjänsten och den individ som tar emot den av central betydelse.

Stiftelsen Stockholms läns Äldrecentrum är ett kunskapscentrum för forskning, utveckling och utbildning inom äldreområdet. De pekar i rapporten Vem ska bestämma vad i hemtjänsten? på vikten av just den personliga relationen mellan omsorgsgivaren och omsorgsmottagaren. Relationen – eller möjligheten att bygga upp en relation – är avgörande för kvaliteten på omsorgsinsatsen och har stort inflytande över omsorgsmottagarens självbild. En dålig relation kan i värsta fall motverka hemtjänstens syfte.

Diversidad Pura -Mirta Toledo 1993
”Diversidad Pura” – Mirta Toledo, 1993

Valfrihet och diskriminering

Det är i mötet mellan vikten av en god relation och möjligheten – eller önskemålet – hos omsorgsmottagaren att vara delaktig i valet av vem man ska bygga denna relation med som dilemmat uppstår; tänk om man inte tycker om utländsk personal? Tänk om man inte vill bli hjälpt av en muslim, en homosexuell eller en man? Om man ser det som ett problem av en eller annan anledning?

Hur långt bör egentligen kommunerna vara redo att anpassa sig till omsorgsmottagarnas önskemål och när passerar ett önskemål gränsen för diskriminering?

DO svävar på målet i sina sju tillsynsärenden, i och med att de väljer att inte ta ställning till de enskilda situationerna och istället lägga sitt fokus på “kommunernas redovisning av sitt arbete med aktiva åtgärder”, som rutiner för rekrytering, ledarskaps-, medarbetar-, arbetsmiljö- och jämställdhetspolicys, lönekartläggningar och likabehandlingsplaner.

Detta gör man alltså trots att man samtidigt konstaterar att det är diskriminering att ta “hänsyn till önskemålen om att slippa personalgruppen [“utländsk härkomst”, min anm.] när det kom till rekrytering av sommarvikarier” (P4 Västernorrland) och att ett tillvägagångssätt där en arbetsgivare vid schemaläggning för arbetstagare inom den kommunala hemtjänsten tar hänsyn till hemtjänstmottagares önskemål om att kunna välja bort personal med utländsk bakgrund enligt DO:s bedömning generellt får anses innebära ett sådant missgynnande som utgör en överträdelse av diskrimineringslagens förbud mot diskriminering som har samband med etnisk tillhörighet” (ur tillsyn av Ånge kommun).

Vidare skriver DO att det inte heller finns något utrymme för att “med hänvisning till att en mottagare av hemtjänst har önskemål om personal med viss etnisk tilhörighet (sic!), besluta att en arbetstagare inom hemtjänsten inte ska utföra vissa arbetsuppgifter”.

Liknande formuleringar står att finna i samtliga av de sju tillsynsärendena och slutsatsen kan inte bli annan än att det är diskriminering att tillåta omsorgmottagare välja bort personer av utländsk härkomst, även om DO valt att se mellan fingrarna i de aktuella fallen. Det hade dock varit intressant att se vad resultatet blivit om någon av de bortsållade “utlänningarna” valt att göra en anmälan. Men tyvärr vägde rädslan för repressalier tyngre.

“Bör ej besöka”

Men säg den fråga som är enkel att besvara. Kramfors kommun beskriver en funktion benämnd “bör ej besöka”. Det är en markering som – ur arbetsmiljösynpunkt – förhindrar att viss personal skickas ut till omsorgsmottagare på grund av exempelvis “nära släktskap, grannar eller nära vänner”, men också för “viss personal med utländsk härkomst där chefen hade gjort en bedömning att det var en oacceptabel arbetsmiljö för kommunens personal att vistas i.” Orsakerna därtill kopplas till den psykosociala arbetsmiljön och kan handla om att personalen annars riskerar att utsättas för kränkningar och psykiska övergrepp.

På samma sätt meddelar även Örnsköldsviks kommun i deras tillsyn att de “gör omplaceringar i schemaläggning om de gör bedömningen att det är nödvändigt utifrån arbetsmiljöskäl då exempelvis vårdtagare har utsatt personal för kränkning, hot och/eller våld”.

Påverkar detta frågan om diskriminering? Risken att som omsorgsgivare “med utländsk härkomst” utsättas för rasistiska omsorgsmottagare motarbetas alltså aktivt – åtminstone i en del kommuner. Samtidigt motverkar kommunernas handlingsplaner mot diskriminering risken att omsorgsgivare inte selekteras bort utifrån någon av de sju  diskrimineringsgrunderna (kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder). På papperet verkar allt i princip fungera som det ska. 

Men nej. Uppenbarligen fungerar de här sakerna bättre i teorin än i praktiken.

Det finns många äldre eller på andra sätt omsorgsbehövande som är misstänksamma mot den som ser annorlunda ut, pratar med brytning eller på annat sätt visar en annorlundahet. Det gör dem inte per automatik till rasister – den misstänksamheten står att finna hos de flesta av oss på ett eller annat sätt. Men det är förstås en utmaning. Och den kräver att huvudmännen erbjuder sina omsorgsgivare möjligheten att skapa och underhålla en god relation mellan sig och sina omsorgsmottagare. Då slipper vi kanske såväl “vill ej ha hjälp av utländsk personal”-noteringar i marginalen som “bör ej besöka”-funktioner i schemaläggningssystemen.

I dialog med varandra löser vi de flesta problem.

Källor:

 

Det mångkulturella traumat

Varför pratar i stort sett hela den främlingsfientliga rörelsen om “massinvandring”? En snabb jämförelse mellan det framförallt politiska partiet Sverigedemokraterna (SD) och den framförallt nynazistiska kamporganisationen Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) visar hur båda dessa organisationer – NMR i sitt 60-sidiga partiprogram och SD i sitt 48-sidiga principprogram – tar sin utgångspunkt i frågan om just massinvandringen och det mångkulturella samhället. Och de är knappast ensamma om det.

Nästintill varje punkt i respektive program åtminstone snuddar vid dessa frågor ur en eller annan aspekt. Men vad innebär egentligen “massinvandringen”? Vad menar SD/NMR när de talar om den?

Jag har inte för avsikt att i denna text bolla med siffror för att avslöja massinvandringen som den myt den också är. Det har vi på Motargument gjort tidigare; både här, här, här och i vår senaste mytknäckare på samma tema: ”Vi har fullt, vi kan inte ta emot fler”.

Den här gången kommer texten istället att kretsa kring ”massinvandringen” som begrepp och som ett slags känslouttryck – en väg för den främlingsfientliga rörelsen att sätta ord på ett snart 43-årigt trauma och en möjlig förklaring till varför ”massinvandringen” är så central för den.

”Massinvandringen” i SD:s principprogram

SD skriver i sitt principprogram – under rubriken “Sverigedemokraterna och invandringen” (s. 23) – om hur en “oerhört omfattande invandring” utgör ett direkt hot mot “vår nationella identitet eller mot vårt lands välfärd och trygghet”. SD:s lösning är att minska invandringen, skärpa asylreglerna så att flyktinginvandringen begränsas “till en mindre mängd flyktingar som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention och som endast beviljas tillfälliga uppehållstillstånd under den period som de livshotande konsekvenserna av den konflikt eller naturkatastrof man har flytt ifrån varar” samt se över anhöriginvandringen. SD förespråkar även ett “aktivt och generöst stöd” för repatriering.

Zaarati-lägret i Jordanien. 2013 beräknades lägret hysa 144 000 syriska flyktingar.

Vad gäller frågan om “utlandsbistånd och hjälp på plats”, skriver SD att de är beredda att ge generösa bistånd till utlandet, men att “(s)tor varsamhet skall vidtas för att undvika riskerna med så kallad fungibilitet, det vill säga att biståndet får oönskade effekter till exempel i form av att ett frigörande av resurser som icke demokratiska regimer kan använda för att öka förtrycket av den egna befolkningen eller till att föra krig mot sina grannar”. SD förespråkar en bistånds-/flyktingpolitik som ska ”vara inriktad på att hjälpa flyktingar på plats, i krisområdenas närhet” (Principprogrammet, s. 23) – i kontrast till att ta emot flyktingar i Sverige.

1975

Förståelsen av invandringen som ett hot mot vår “nationella identitet” är central och kan spåras tillbaka till ett och samma avgörande årtal: 1975.

Vårt alternativ till mångkulturalismen är en återgång till en gemensamhetsskapande assimilationspolitik liknande den som rådde i landet fram till år 1975, där målsättningen är att invandrare skall ta seden dit de kommer och på sikt överge sina ursprungliga kulturer och identiteter för att istället bli en del av den svenska nationen.” -Principprogrammet, s. 21

Den s k “Invandrarutredningen” tillsattes 1968 som ett uttryck för insikten att invandringen till Sverige inte längre kunde förstås som ett tillfälligt efterkrigstidsfenomen, utan att rörligheten över statsgränserna var här för att stanna och att den tills dess oproblematiserade uppfattningen om att de invandrade självklart både ville och skulle assimileras in i det svenska samhället hade börjat skeva. Bl a fackföreningar hade dessutom, genom att uppmärksamma hur “invandrade arbetares ställning var betydligt svagare än den infödda arbetarklassen” (SOU 2005:56), börjat sätta ord på en pågående, strukturell diskriminering av gruppen “invandrare” och ställde därför krav på särskilda insatser för att underlätta deras position och inkludering i samhället.

Invandrarutredningen presenterade så småningom sitt huvudbetänkande (SOU 1974:69) vilket resulterade i ett enigt riksdagsbeslut om de nya riktlinjerna för svensk invandringspolitik; den ödesdigra proposition 1975:26. Och det är alltså dessa då nya riktlinjer som SD (och resten av den främlingsfientliga rörelsen) vänder sig så starkt emot. Det var då Sverige blev – eller “skulle göras” – mångkulturellt. Det var då allting rasade samman.

Nysvenska Rörelsen har rötterna i studentföreningen Det Nya Sverige, som bildades i Uppsala 1930. Genom åren har rörelsen genomgått namnbyten och omorganisationer och hunnit förknippas med både nazism och fascism. (Källa: Expo)

Beslutet och det följande fokus som lades på invandrade grupper av människor blev ett slags trauma för de främlingsfientliga krafterna. Per Engdahl och Nysvenska Rörelsen (NSR) formulerar i aprilnumret 1979 av sin medlemstidning Vägen framåt hur “invandring, som skapar betydande minoriteter med egna mönster utgör /…/ ett hot mot ett folks existens och därmed mot den kultur, som det representerar”.

Leif “Zeilon” Ericsson beskriver på ett liknande sätt sitt personliga trauma när han vid tiden efter 1975 plötsligt insåg att “invandrarna från avlägsna länder och kulturer nu blivit så många att de skulle kunna utgöra direkta hot mot svenska värden. Inte bara kulturellt utan även historiskt, moraliskt, etniskt, socialt och politiskt. Vårt folks själva existens skulle hotas, vårt lilla folk skulle försvinna så småningom – om inget gjordes för att stoppa invasionen” (ur BSS – Ett Försök Att Väcka Debatt (1990)).

Det plötsliga synliggörandet av invandrarna som en grupp/flera grupper med i Engdahls och Ericssons ögon inkräktande, kulturella rättigheter blev alltså till (bevis för) en slags invasion. Som motreaktion grundade Ericsson “kampanjorganisationen” Bevara Sverige Svenskt (BSS), som sedermera skulle upplösas och återfödas under beteckningen Sverigedemokraterna

Ett mångkulturellt trauma

När SD eller någon annan grupp ur den främlingsfientliga rörelsen talar om “massinvandringen” är det alltså framförallt att förstå som sviterna av det trauma som drabbade dem 1975, när det som idag (av SD) hänvisas till som “etablissemanget” enhälligt slog fast att till Sverige invandrade människor skulle ha samma rätt till sitt sätt att leva – till sin kultur – som alla andra här i vårt land. Sverige blev helt enkelt mångkulturellt.

“Massinvandringen” handlar med andra ord inte om siffror. Det är snarare – för att tala med dagens nyhetsspråk – ett uttryck för den främlingsfientliga rörelsens inneboende otrygghet. En otrygghet inför prospektet att inte längre med självklarhet stå i samhällets blickfång och centrum. Att glömmas bort. Bli osynlig. Så när Leif “Zeilon” Ericsson i SD’s förhistoria talar om hotet mot “vårt folks själva existens” och när SD i sitt principprogram varnar för hotet mot “vår nationella identitet” är det ett desperat rop på hjälp.

Att låta dem sätta agendan är dock uteslutet. De uttryck av bl a rasism och radikalnationalism som kännetecknar grupper som SD går stick i stäv med vårt samhälles demokratiska värderingar. Och att gå dem till mötes kan bli en väg mot att – i demokratins och samförståndets namn – börja göra våld på våra egna medmänskliga och demokratiska principer. 

Så hur gör vi? Hur botar vi traumat från 1975?

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

SD-politiker: Muslimer är inte människor

Martin Strid, ledamot för SD i Borlänge, höll nyligen ett TV-sänt anförande vid SD:s landsdagar som kan gå till historien som ett av de värsta uttrycken för rasism från en politisk talarstol i modern tid.

I detta anförande yrkade han bifall till motion KU 14, angående föreslagna ändringar i avsnittet om ”SD och religionen” i principprogrammet, genom att beskriva en skala där man i ena änden är ”100 procent fullt ut människa, human – allt som vi lägger in i det begreppet” och i den andra änden är ”100 procent muhammedan”. Han fortsätter sedan att beskriva hur ”alla muslimer finns någonstans på den skalan”.

”Är man IS är man ganska nära 100 procent muhammedan. Om man är ex-muslim har man kommit ganska långt mot att bli fullt ut människa.” Martin Strid (SD)

Det är en enkel sak att definiera Strids uttalanden som rasistiska och islamofoba. Kärnan i rasism utgörs av den här sortens skalor, där den vite, nordiske mannen utgör normen; den etniske svensken – ibland hänvisad till som ariern. Först som sverigedemokrat, antyder Strid avslutningsvis sitt anförande med, kan man egentligen göra anspråk på att vara 100 procent människa.

Strids resonemang må vara grundat i uppenbar rasism och är förvisso redan på god väg att förkastas av SD centralt, men det är även väl förankrat i SD:s ideologi. I den nyligen publicerade propagandavideo som väl får markera startskottet för deras valrörelse har de ytterligare förtydligat att skiljelinjen mellan 100 procent människa och resten av skalan inte ens går mellan ”etniska svenskar” och ”De Andra”.

Nej, ”konflikten går mellan er och oss”, säger Jimmie Åkesson, syftar på bl a socialdemokraterna, moderaterna och media, och har faktiskt stöd för detta i partiets radikalnationalism, som kräver att medborgarskapet är villkorat av att man är ”lojal med Sverige, respekterar svenska lagar och övriga samhällsregler, att man lärt sig det svenska språket och skaffat sig grundläggande kunskaper om svensk historia och svenskt samhällsliv” (ur SD:s principprogram, del 5 – ”Sverigedemokraterna och nationen”).

Tillhör du oppositionen i den osannolika händelse SD får majoritet i ett riksdagsval kan du inte längre räkna med att kunna uppbära medborgerliga rättigheter.

Med Martin Strids ord förlorar du t o m lite av din mänsklighet.

Anm: Efter uppståndelsen kring Martin Strids uttalande meddelar medlemsutskottets ordförande, Magnus Olsson, att Strid sannolikt kommer att uteslutas ur partiet om han inte lämnar det självmant. (SVT) Strid själv ber om ursäkt för att hans uttalande kunnat tolkas som att han anser att muslimer inte är fullständiga människor. Frågan om vilken annan tolkning som är möjlig har dock – mig veterligen – inte ännu ställts, vare sig till Martin Strid själv eller företrädare för hans parti.

Förtryckarens narrativ

Det fanns en tid då den europeiska och den transatlantiska slavhandeln betraktades som fullt normal. En tid då den nedlåtande synen på och omänskliga behandlingen av de företrädesvis mörkhyade slavarna inte nämnvärt höjde omgivningens ögonbryn.

Långt senare, trots att slavhandeln sedan lång tid tillbaka fördömts som barbarisk, rörde sig fortfarande de före detta handelsvarorna i den vita periferin som tjänstefolk, fattiglappar och/eller kriminella element. Och liksom slavhandeln före det, var det få som höjde på ögonbrynen i reflektion över att det kunde ligga något orimligt i detta.

Så här i efterhand är det förstås lätt att se att dåtidens “normal” i dessa avseenden innebar ett våldsamt förtryck och hänsynslös diskriminering med utgångspunkt i nattsvart rasism, även om det över tid också går att skönja en pågående rörelse mot likabehandling och jämställdhet. Men det är också lätt att – samtidigt som man förfasas över de vittnesmål som överlevt tidens tand – börja relativisera över dåtidens övergrepp med just påpekandet att “på den tiden ansågs det normalt”.

President Andrew Johnson benådar sydstatsrebeller efter amerikanska inbördeskriget.

Den irländske historikern Liam Hogan menar att detta förtryckarens narrativ – denna moraliska relativism – genom att utgå från den traditionella fiktionen om vit överhöghet; bevarad genom olika former av lagstiftning och konkretiserad av i princip hela det vita medborgarskapet (“white citizenry”), upprätthåller en fortsatt normalisering av de övergrepp som begicks inom ramarna för t ex slavhandeln, även om syftet i de flesta fall ändå är det motsatta.

På samma sätt kan vi nuförtiden se försök att ta avstånd från vissa skildringar/uttryck i äldre litteratur (tänk t ex “Pippi Långstrump” och Jan Lööf men även betydligt yngre “Lilla Hjärtat”) samtidigt som man söker bevara sagda uttryck just för att “på den tiden ansågs det normalt”. Men det går sällan att både ha kakan och äta den.

En slags centrism

Hogan menar att problemet är att vi anlagt ett ensidigt perspektiv. En slags centrism, skulle vi kunna säga. Ingenstans i “på den tiden ansågs det normalt” ryms nämligen den förtrycktes egna upplevelser.

For them, this was never “normal” or “standard” but hell on earth which many resisted, in many ways, whenever possible. There are circa 400 documented cases of slave revolts on slave vessels, we know that some slaves committed suicide, a significant number ran away, others organised and revolted on plantations, others killed their Masters or Overseers.” -Liam Hogan

Förvisso kan man tycka det är en milsvid skillnad mellan verkliga, en gång livs levande slavar och fiktiva n****kungar i en barnbok. Men även kapten Långstrump och hans kurrekurredutter, liksom Jan Lööfs etnicitetskarikatyrer eller Lilla Hjärtat i egen hög person har motsvarigheter i verkliga livet. De är inte påhitt sprungna ur ett kreativt vakuum i respektive författares hjärna.

Efraim Långstrump och hans kurrekurredutter är en i bästa fall naivt etnocentrisk skildring av den vita kolonialismen i Afrika och Söderhavet. Jan Lööfs bilder, oavsett hur bra de är (jag älskar hans bildspråk och böcker), är även de naivt etnocentriska i sina karikerande skildringar av Den Andre. Och Lilla Hjärtat…

Javisst ja, Stina Wirséns lilla oavsiktliga pickaninny/blackface som vi alla vet inte var menad så, men som ändå blev ett uttryck för just det. Där har vi kanske det mest tydliga och tragiska exemplet på innebörden i det jag och Liam Hogan försöker säga. Att försvaret av de här uttrycken för moralisk relativism inte kan förstås som bara ett försvar för rätten att rita hursomhelst eller skriva vadsomhelst, utan också samtidigt blir ett förbud mot att reagera på även oavsiktliga paralleller till det som “på den tiden ansågs normalt”. Alltså i princip ett förbud mot att reagera på när vita beskriver icke-vita i potentiellt nedlåtande termer utifrån det minst sagt svajiga argumentet att en gång var det okej att göra/säga/rita så.

För det var det som hände. De som mot förmodan upprördes av att Pippis pappa kallas “n****kung”, av Lööf:s bilder eller av Lilla Hjärtat anklagades för historierevisionism, censuriver och en av egenintresse snöflingetunn lättkränkthet. Det var ju okej när böckerna var nya (med undantag för “Lilla Hjärtat”, som utgör en slags temporal anomali i sammanhanget), så då måste det – av hänsyn till… Det kulturhistoriska arvet? – vara okej även nu, om än inte särskilt “politiskt korrekt”.

Ingen, eller i alla fall mycket få, anlade ett perspektiv där den upprörde faktiskt kunde vara upprörd på riktigt och till och med ha goda skäl för det.

Åsiktskorridoren?

Samtidigt är det viktigt att påpeka att detta skrivs i en tid då denna moraliska relativism trots allt uppmärksammas och ifrågasätts av en allt större del av den allmänna opinionen. Det är där vi befinner oss i denna, som jag beskriver den ovan, pågående rörelse mot likabehandling och jämställdhet. Det är inte längre fritt fram att skriva eller säga vad som helst.

Visst minskar spelrummet. Visst kan det beskrivas som en slags åsiktskorridor. Men även den typen av invändningar är beskrivningar ur ett strikt “vitt” perspektiv. För det minskade spelrum vi talar om då utgörs av vithetsprivilegiet, som ju minskar till förmån för ett ökat spelrum för icke-vita för att på sikt jämka storlekarna så att vi alla för första gången sedan världen blev större än Europa kan närma oss något som kan kallas likvärdighet.

(T)his temptation to excuse the crimes of the past with historical sympathy is the unconscious perpetuation of the arrogance of the oppressor, that serves to diminish the voices of slavery’s millions of victims”, skriver Liam Hogan i slutet av sin text. Jag nickar instämmande och lägger till:

Åsiktskorridoren drabbar endast den som strävar efter att upprätthålla förtryckarens narrativ.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

What about Rasbiologiska Institutet?

När Sverigedemokraternas (SD) väldokumenterade bakgrund som en mer eller mindre öppet nynazistisk rörelse förs på tal, händer det att vi påminns om att det var Socialdemokraterna (S) som instiftade Rasbiologiska Institutet i början av 1920-talet. Att S med andra ord är minst lika goda kålsupare som SD. De sysslade ju för bövelen aktivt med rasbiologi!

Syftet är förstås att med hjälp av det retoriska tricket whataboutism – ett argumentativt “men de då!?” – förskjuta fokus från SD:s nazismkopplingar, som förstås med rätta är besvärande för partiet, till Socialdemokraternas egna och nära kopplingar till statsfinansierad rasbiologi. Men förutom att vara ett tomt motargument i sakfrågan (den om SD:s kopplingar till nazism) så är det en sanning med modifikation.

Kort historik

Statens Institut för Rasbiologi (SIFR) grundades 1922 “i syfte att erhålla en vetenskaplig grund för rashygieniska åtgärder” (Nordstedts Uppslagsbok 1948, s. 1431). Frågan om ”ras” och ursprung hade växt fram parallellt med att nationalismen sedan slutet av 1700-talet trängt allt längre in i det politiska rummet och lyckats nå en position där den togs för given. Och där det finns en nation, där finns också ett folk. ”Rasen” – det svenska folkets ursprung och väsen – var därmed även den ett begrepp som ingen ifrågasatte på den här tiden. Tvärtom lutade man sig mot än idag välrenommerade namn som Carl von Linné och Charles Darwin för att bekräfta rasbiologins vetenskaplighet. Därtill kommer profiler som idag hamnat i skymundan, som Anders Retzius.

Retzius, som var anatom och fysionom, utvecklade på 1800-talet ett avancerat system för att mäta kranier och läsa av ansiktsvinklar. Han kunde t ex med vetenskaplig pondus konstatera att “(h)vad svenskarne beträffar, så är det satt utom allt tvifvel, att de hafva ovala hufvudskålar, med lång nacke och rak, mest lodrät profillinie, samt väl proportionerade ansiktsformer.” (Hagerman, M. – Det Rena Landet, s. 173)

Det Retzius med fleras insatser bidrog till att göra, var att förkroppsliga det tänkta bandet mellan nationen och folket. De omfattande och matematiskt precisa förteckningarna över människotyper och raser i kombination med det internationella gehör Retzius fick för sitt arbete kastade ett vetenskapligt skimmer över rasbiologin som forskningsområde. Det var på den här tiden inget anmärkningsvärt överhuvudtaget i att framträdande politiker talade om hur det svenska folket var av en sällsynt enhetlig, oblandad ”ras” eller att “idioter”, “zigenare”, “tattare”, “lappar” och andra grupper av människor som bedömdes ha undermåliga eller degenerativa egenskaper diskriminerades (även om ordet “diskriminering” inte alltid tycks räcka till för att förmedla dessa och andra gruppers utsatthet och maktlöshet i händerna på “etablissemanget”). Målet var att förhindra dessa att förgifta samhällskroppen i enlighet med nationalistisk, rasistisk logik. Att bevara Sverige svenskt, rentav.

Så när riksdagen enhälligt den 13 maj 1921 beslutade att upprätta ett statligt institut för rasbiologi utifrån en tidigare motion, underskriven av bl a socialdemokraten Hjalmar Branting och högerledaren Arvid Lindman och framträdande liberaler som Jacob Pettersson, Raoul Hamilton och Knut Kjellberg, samt understödd av t ex Nils Wohlin från Jordbrukarnas riksförbund innebar det att samtliga politiska riktningar i riksdagen vid denna tid var representerade och arbetade aktivt för att underblåsa vad man skulle kunna kalla statsunderstödd rasbiologi.

Frågan om ”rasens” betydelse för nationen – och för nationalstaten – var alltså både central och förgivettagen i Sverige i början av 1920-talet. Få kunde invända mot dess synbara logik och det var egentligen först i takt med att rasbiologins implementering under naziststyret i Tyskland blev alltmer besvärande som de kritiska rösterna gavs tillräckligt med luft för att kunna börja höras. Under 30-talet tonade SIFR ned rasbiologin till förmån för ärftlighetsforskning och folkhälsa och 1958 bytte man namn till “Institutionen för medicinsk genetik” i samband med att institutet till slut lades ned och istället knöts till Uppsala universitet. Vid det laget hade rasbiologin sedan flera år tillbaka avfärdats internationellt som den pseudovetenskap den är.

Självsvåldig motargumentation

Att ursäkta SD:s nazism på 1980-talet med hur det politiska landskapet i Sverige såg ut på 1920-talet i syfte att måla upp en bild av “lika goda kålsupare” är helt felaktigt och har inget annat syfte än att avleda uppmärksamheten från sakfrågan. Att vidare påstå eller åtminstone antyda att S ensamt låg bakom skapandet av Statens Institut för Rasbiologi är dessutom även det helt felaktigt, vilket ovanstående redogörelse bör ha klargjort.

Sant är att om SD funnits som politiskt alternativ på 20-talet hade de sannolikt passat bättre in i etablissemanget än de gör idag. Det politiska Sverige var på den tiden starkt influerat av nationalistiska idéströmningar där raslära och -biologi sågs som legitim och progressiv vetenskap.

SD:s principprogram, s.13

Sant är också att även SD rört sig från de mest extrema uttrycken för dessa idéströmningar (läs: nazismen) sedan partiet bildades. Dock får vi inte glömma att den nationalism som för nästan exakt 100 år sedan alltså öppnade dörren för statsfinansierad och -understödd rasbiologi fortfarande är en uttryckligt central del i deras politiska ideologi.

SD:s principprogram, s. 34

Argumentet om Statens Institut för Rasbiologi – om det nu ens skall tas på allvar i en diskussion – är med andra ord framförallt en slags självsvåldig motargumentation. Argumentet i sig ger nämligen en tydlig fingervisning om de värden och ideal SD strävar efter att återgå till: Tiden före Per Albin Hanssons folkhemsbildande, då fortfarande bara “äkta” svenskar sågs som svenskar och s k “tattare” eller “zigenare” kunde såväl diskrimineras som förföljas med statens goda minne.

Lästips:

  • Trollsnack
  • Hagerman, M. (2006) – Det Rena Landet
  • Hagerman, M. (2015) – Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta
  • Lundborg, H. (1921) – Degenerationsfaran
  • Wikipedia om Statens Institut för Rasbiologi

 

Patriotism som alternativ till nationalism?

När jag gick i tredje eller fjärde klass, veckorna efter den årliga höstmarknaden där jag lyckats tjata mig till att få köpa Sveriges flagga på en pinne – kanske en och en halv meter lång med en rund knopp av trä i slutet – tog jag en dag med mig flaggan med pinne och allt för att visa upp den för min fröken och mina klasskamrater.

Såhär i efterhand kan jag inte minnas eller ens föreställa mig hur jag tänkte. Vad trodde jag de skulle säga? Vad ville jag själv få sagt? Hade jag någon tanke överhuvudtaget med att ta med mig Sveriges flagga till skolan? Jag vet inte. Och det spelar egentligen ingen roll. Det som spelar roll – och som jag kom att tänka på när jag satte mig ner för att börja skriva den här artikeln om skillnaden mellan patriotism och nationalism – är lärarnas reaktioner när jag på lunchrasten började göra cirkuskonster med nämnda flagga.

För att göra en lång inledning kort, beslagtogs flaggan för resten av dagen och jag fick inte ta med den till skolan igen. Jag fick också veta att man beter sig inte hursomhelst med Sveriges flagga. Den var (och är) på ett sätt helig, alternativt att den är en symbol för något heligt. För Sverige; som nation och som stat. Och för oss svenskar, vilka vi än är och var vi än befinner oss.

Det där sista tänker jag en del på. För när flaggan ibland upplevs vara kapad av rasister eller skändad av konstnärer, så är det utifrån vår gemensamma upplevelse att den är “min” och att “jag” är svensk som vi reagerar. Precis som mina 80-talslärare reagerade på hur jag gjorde cirkuskonster med “deras” flagga, även om den förstås också var min – i fler än en bemärkelse, dessutom. Den här gemensamma upplevelsen är lätt att beskriva som nationalism och därmed öppnas för svårmodig problematisering. Men samtidigt vet alla vi som gärna hemfaller åt just svårmodig problematisering att det finns en hel del svenskhet därute som inte är särskilt lätt att passa in i den nationalistiska fållan. En svenskhet som kanske snarare kan beskrivas som patriotism.

Skillnaden mellan patriotism och nationalism

Såväl uppslagsverket Merriam-Websters onlineresurs som svenskspråkiga Wikipedia och Svensk Ordbok beskriver patriotism som ett uttryck för en i princip villkorslös fosterlandskärlek utan vare sig ideologisk eller politisk färg, medan nationalism i kontrast till det “hävdar den egna nationens värde och intressen” (Svensk Ordbok). Redan på den grundläggande nivån är alltså skillnaden mellan patriotism och nationalism tydlig, men för säkerhets skull gräver vi lite till.

Nationalismens “Sverige” är alltså en idé om att vi som svenskar delar en folksjäl – en mytisk och nästintill religiöst färgad mänsklig essens som finns i alla människor, men som ser olika ut, beroende på om man är svensk, tysk, grek, irakier… You name it. Problemet är att kriterierna för nationstillhörighet – d v s vad den här mänskliga essensen består av och hur man extraherar den nödvändiga informationen ur den – är helt godtyckliga. Alla och ingen kan vara äkta svensk, Sverige som nation skulle i princip kunna uppstå var som helst eller ingenstans i världen, eftersom förutsättningarna måste vara de rätta. För eftersom idén om svenskhet (som inte är förbehållen nationalismen) är just en idé så finns det lika många svenskhetskriterier som det finns nationalister. Nationalismen tenderar också därför i sina uttryck att framförallt handla om eller söka avhandla vem som är “svensk” och vem som inte är det. Med det följer som ett brev på posten ett slags mindervärdeskomplex; nationalisten för en oavbruten kamp för sin nationella tillvaro mot såväl yttre och inre fiender – de sistnämnda kan t ex benämnas “förrädare” eller “folkfiender” – och har egentligen lite till ingen tid över för den stolthet över sitt land/sin nation som den borde känna, men som envisas med att hägra i fjärran.

Patriotismens “Sverige” är förstås också det en idé om en inneboende svensk gemenskap, men har istället sin grund i statsbildningen, territoriet och det formella medborgarskapet. Även om folksjälen – den mänskliga essens som alltså sägs göra oss till svenskar – inte är helt frånvarande, så tar den sig alltså uttryck i en lojalitet och stolthet över den svenskhet som kommer av att vara medborgare i staten Sverige, snarare än i en vagt definierad uppsättning “svenska värderingar” eller “svensk kultur” som måste försvaras med näbbar och klor mot upplevda hot bakom varje hörn. Patriotismen blir därmed nära besläktad med en redan förgivettagen svenskhet som i princip inte är villkorad med mer än att man är svensk medborgare eller strävar efter att bli det.

Fördelen med detta, för den som söker ett konstruktivt alternativ till en mer nationalistisk fosterlandskärlek, är att patrioten kan vara en del av en heterogen skara där annars särskiljande attribut som hudfärg, ursprung, religion, politisk inriktning m m blir en styrkeuppvisning. Desto större diversitet, desto mer att vara stolt över som “svensk”.

Nyanseringen blir ett patriotismens credo, rentav, och i samma veva en motpol till den hårt kontrasterande nationalismen, där du antingen är med oss eller mot oss. Detta blir tydligt i situationer där vi rör oss i gråzonen mellan jättesvensk och ickesvensk. Patrioten behöver t ex inte gå in i svårmodig problematisering för att kunna konstatera att Zlatan är svensk, att man kan vara jude eller same och samtidigt svenskeller bara välkomna nya svenskar in i vår gemenskap. Den välvilliga tolkningen kan få råda till allas gagn. Nationalisten, däremot, har bevisligen massor att grubbla över när det gäller frågor som dessa. Att öppna sitt hjärta är heller inte en rekommenderad väg att gå för denne.

Svårmodig problematisering

Men patriotism har förstås inget frikort från svårmodig problematisering. Soldaten som gör sig redo att döda i Sveriges namn – är hen patriot eller nationalist? Ja, det beror till stor del på hens inneboende bevekelsegrunder, förstås. Men militärtjänstgöringen i sig (som jag själv är gammal nog att ha genomgått; 11 månader på Artilleriregemente 4 i Östersund i början av 90-talet) är en, om vi håller oss till dikotomin nationalism-patriotism, patriotisk uppgift. Den kommer an på samtliga svenska medborgare, oavsett färg, form, politisk hemvist, religiös tro, sexuell läggning o s v. Samtidigt ligger det ett nationalromantiskt skimmer över hela den militära kulturen med alla dess attribut och den centrala idén om att vara redo att ge sitt liv för sitt fosterland som inte så enkelt kan bortförklaras som enbart hängiven patriotism. Eller är det månne verkligen möjligt att göra ett sådant offer till gagn för “statsbildningen, territoriet och det formella medborgarskapet”?

Sammanfattningsvis tänker jag att patriotism som alternativ för den som känner att flaggan är på ett sätt helig erbjuder en mängd möjligheter som nationalismen inte gör. Framförallt representerar patriotismen en inkluderande, heterogen tolkning av Sverige och svenskhet, medan nationalismens nyckelord är exkludering och homogenitet.

Lästips:

Terminologi – rasism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på afrofobi. Den här gången har turen kommit till rasism.

Rasism är ett komplext begrepp med en månghundraårig historia. För att kunna närma sig en förståelse för begreppet och dess relevans idag, trots att det sedan snart 70 år tillbaka råder konsensus inom den medicinska forskarvärlden om att mänskliga, biologiska, raser inte existerar, behöver vi inleda denna artikel med en kort, historisk bakgrund.

Rasismens uppkomst

Det finns ingen klart avgränsad startpunkt för idén om att vi människor skulle vara väsensskilda; med olika förmågor, egenskaper och värde sinsemellan. Dessa idéer går att hitta lite varstans i såväl tid som rum. Rasismen, som det komplexa begrepp vi känner igen det idag, kan dock sägas stamma ur upplysningstidens strävan att vetenskapliggöra mänsklig kunskap och kunskap om människan. En strävan som dessutom sammanföll med såväl den europeiska kolonisationen av Afrika, Asien och Amerika, som med uppkomsten av den föreställda gemenskap vi känner som nationalism. I denna smältdegel av tankar och idéer hittar vi två för ämnet centrala teorier, ofta benämnda monogenism och polygenism.

Monogenism utgår från idén att alla människor har en gemensam förfader, men att vi p g a det vi idag skulle kalla miljömässiga faktorer utvecklats olika – degenererat – och att det skulle förklara de olika ”människoraser” vi idag möter i världen. Filosofen John Locke och vår egen Carl von Linné var två av de tidigaste förespråkarna för denna teori.

Polygenism handlar istället om att varje ”ras” har sitt eget ursprung, och att den vite mannen därmed är oåterkalleligen väsensskild från t ex afrikanen eller asiaten. Två av de mer namnkunniga vetenskapsmännen inom denna teoribildning är David Hume och Immanuel Kant, även om Isaac La Peyrère anses vara den som satte teorin på kartan genom publiceringen av hans Prae-Adamitae i mitten av 1600-talet.

Även om man tvistade om orsakerna till det hela, var man dock överens om grundpremissen; att människan är indelad i olika raser och att dessa raser var förknippade med olika egenskaper och förmågor.

Efterhand fick monogenismen ge vika åt polygenismen. I och med det befästes bilden av att även om miljön har betydelse för hur människor utvecklas, så räcker det inte för att eliminera karaktärsdrag som beskriver hennes rastillhörighet. Eugeniken – rashygienen – som vetenskap var född, och med den nådde den biologiska rasismen oanade höjder men resulterade också i fruktansvärda konsekvenser, understödd av den samtidigt framväxande nationalismen, vars idé om ”folket” gavs legitimitet genom att stödja sig mot den rasistiska vetenskapen och vice versa.

Parallellt med andra världskriget började dock forskare inom genetik, antropologi, sociologi och psykologi allt mer ifrågasätta eugeniken som vetenskap och 1950 kunde UNESCO slå fast att det inte existerar några mänskliga raser. Vidare forskning genom åren har sedan gång på gång bekräftat detta. Människan som biologisk varelse kan inte delas in i olika raser – därtill är vi alldeles för lika.

Hur kan det finnas rasism om det inte finns några mänskliga raser?

Argumentet från den för rasism anklagade ”sverigevännen” låter sällan vänta på sig. Hur kan hen bli anklagad för att vara något som rimligen inte ens kan finnas?

”Race is an ideology and for this reason, many scientists believe that race should be more accurately described as a social construct and not a biological one.” –Vence Bonham, J.D.

Som dr. Bonham mycket riktigt påpekar är (mänsklig) ras inte en biologisk verklighet, utan en i första hand social konstruktion. Det betyder i klartext att det som ”gör” rasism kan vara när grupper av människor beskrivs som om de vore biologiskt avvikande – det vill säga; när åtskillnad görs på ett sätt som antyder att olikheterna gör oss väsensskilda.

Det kan förstås handla om kroppsliga egenskaper som hudfärg, ansiktsdrag eller liknande – så kallad ”hudfärgsrasism” – men lika gärna röra tillskrivna egenskaper som etnicitet, kulturell tillhörighet eller religiös tro. Det är med andra ord nu rasism blir det komplexa begrepp jag påpekade i början av artikeln.

Anders Hellström, docent vid Malmö Högskola, har på uppdrag av Forum för Levande Historia sammanställt en begreppsinventering av rasismbegreppet. Han konstaterar att vi på ett sätt rört oss långt från den uppenbara rasism som en gång legitimerade kolonisation, apartheid och slavhandel, men att rasismen ändå följt med oss och att marginaliserade grupper fortfarande drabbas av dess konsekvenser. Inte minst p g a begreppets komplexitet:

”Förvirringen kring rasismbegreppets natur kvarstår /…/ Vad som är rasism och inte är en fråga som debatteras flitigt i media idag och utgången av denna får konsekvenser för hur vi väljer att bedriva den antirasistiska kampen, vilket påminner oss om vikten av att kontinuerligt reflektera kring vad det är som vi egentligen vänder oss emot.” -Anders Hellström

Begreppet ”rasism” dog inte när myten om de mänskliga rasernas existens avslöjades. Istället genomgick det en slags förvandling och blev till flera olika – om än med en gemensam bas – rasismer. 

En rasism, flera rasismer

I Motarguments artikelserie om terminologier har vi redan mött några av rasismerna. De ligger ofta gömda inom andra begrepp. Afrofobi, antiziganism, heterosexism, antisemitism, islamofobi – alla rymmer de aspekter som har mer eller mindre direkta beröringspunkter med rasism.

Rasismerna kan skilja sig åt vad gäller olika aspekter. Ibland handlar det om en begränsad företeelse i tid eller rum, som t ex apartheidregimen i Sydafrika, och i andra fall kan det beskriva en strukturell företeelse som löper genom hela västvärlden och/eller under lång tid. En annan dimension av de olika rasismerna är hur de i vissa fall har fokus på individen (vem är rasist? vad är ett rasistiskt beteende?) och i andra fall fokuserar på begreppet som en dominerande tankestruktur/ideologi.

Även om Hellström i sin text inte riktigt vill hålla med mig om det, menar jag att gemensamt för samtliga rasismer, trots sina inbördes olikheter, är att de delar en gemensam grundläggande proto-definition, som jag med hjälp av Antirasistiska Akademin (ArA) vill beskriva – förvisso svepande, nästan svävande på målet – som teorier, världsåskådningar, rörelser, processer, samhällssystem och/eller handlingar, som i sin tur bygger på föreställningen att det finns grupper av människor (beskrivna som t.ex. raser/etniciteter/kulturer) med egenskaper som är specifika för just dem.

Definitionen är med nödvändighet lika vag som begreppet är komplext. Men det gör den å andra sidan lättare att applicera på de olika rasismerna, vilka jag beskriver översiktligt nedan (förteckningen över rasismer är hämtad från Hellbergs text):

Den biologiska rasismen drabbades av ett hårt slag när rasbiologins pseudovetenskaplighet slogs fast och behöver egentligen inte beskrivas särskilt ingående. Det är en daterad form av rasism som få idag öppet bekänner sig till och som framförallt används som försvar för andra former av rasism – inte sällan i form av uttalandet ”Jag är inte rasist, men…”.

När den biologiska rasismen inte längre var gångbar – en process som rivstartade när Förintelsen blev känd – ersattes den av neo-rasism eller kulturrasism/kulturell rasism. Begreppet omfattar rasism som essentialiserar kulturbegreppet. Det innebär uppfattningen att vissa människor är på ett visst sätt eftersom de tillhör en viss kultur, etnicitet eller religion – enligt samma tankemodell som tidigare användes om raser.

Ett annan rasism är den postkoloniala rasismen, som har sitt ursprung i erfarenheter från före detta kolonier i Europa och Asien. Här fokuseras begreppet ”vithet”, som illustrerar både en maktstruktur och identitetsskapande. Antingen är man vit eller icke-vit och desto mindre vit man är, desto längre ned i maktordningen hamnar man.

Den institutionella rasismen (också känd som strukturell rasism) beskriver hur rasism kan existera inom ett samhälles eller en institutions ramverk och lägger tyngdpunkten på rasism som diskriminerande system och institution. Det handlar om en rasism som ”sitter i väggarna”. Det brukar dessutom hävdas att den institutionella rasismen är mer vanemässig än intentionell, vilket betyder att de som gör den institutionella rasismen sällan är medvetna om att de upprätthåller ett rasistiskt system.

Detta för oss till den av Hellström benämnda vardagsrasismen. Rasism är inte bara en ideologi eller samhällelig struktur som vi rör oss innanför eller utanför. Den är också en del av vår vardag – mer för vissa än för andra:

Hudfärgade plåster som lyser ljusbeige mot mörkbrun hy.  Kvinnan som spottar på tiggaren utanför mataffären. Påpekandet (i all välvilja) om det vackra mixade barnet i barnvagnen. Svårigheten för Ahmed Abdikadir att bli kallad till arbetsintervju, trots hans höga kompetens.

Alla är de vardagliga uttryck för olika former av rasism. Vart och ett för sig är de möjliga att förstås eller ursäktas som individuella uttryck för okunskap eller fördomsfullhet – eller helt ryckas på axlarna åt – men tillsammans bildar alla dessa upplevelser en integrerad helhet som visar att rasismen – trots att det sedan snart 70 år är bevisat och fastslaget att inga raser existerar – fortfarande upprätthåller och skapar en diskriminering på i princip samma premisser som innan 1950.

En spännande effekt av att tänka i termer om flera rasismer är att det gör det möjligt att – åtminstone i teorin – vara både antirasistisk och rasistisk samtidigt. Detta genom att t ex som Sverigedemokraterna (SD) ta officiellt avstånd från biologisk rasism men samtidigt driva en otvivelaktigt islamofob agenda.

Finns rasister?

”Eftersom rasism förknippas så starkt med denna händelse [Förintelsen – min anm.] tas det som en förolämpning att förknippa ett individuellt beteende med rasism.” -Anders Hellström

Jag vill avsluta denna artikel med några ord om epitetet ”rasist” vilket jag var farligt nära att använda ovan (men undvek elegant genom att lägga till slutleden -istisk till orden ”antirasist” och ”rasist”). Om nu rasism är ett begrepp som lever och frodas än idag, även om inte raser gör det, torde ju även rasister kunna leva och frodas. Eller?

Det är  – i likhet med själva rasismbegreppet – en komplex fråga att reda ut. Rasism existerar bevisligen, även om dess uttryck sker på lite andra premisser än på den rasbiologiska tiden före 1950. Men som Hellström implicerar i citatet ovan har rasistbegreppet inte riktigt genomgått samma förvandling.

En rasist är för många fortfarande en person som tror på biologiska, mänskliga raser. Och självklart finns de fortfarande kvar, någonstans i periferin. Det kan man bl a bli varse om man tar notis om de regelbundet återkommande försöken att motbevisa påståendet om att mänskliga raser inte existerar. Och dessa individer är utan tvekan den renaste formen av rasister du kan hitta. Men de är få, och de är – som sagt – perifera.

I och med förändringen av rasismbegreppet och uppdelningen i olika rasismer, har man dessutom börjat tala allt mer om att ”göra rasism” snarare än att ”vara rasist”. Det är framförallt en logisk perspektivförskjutning. När fokus ligger på processen att göra kultur, etnicitet eller religiös tro till ställföreträdare för ras, blir den forne rasisten snarare en slags rasism-tillverkare; en som skapar/medskapar ras.

Det går att hävda att detta perspektiv befriar människor från sitt individuella ansvar och dessutom formulerar ursäkter åt dem, så de kan upprätthålla ett rasistiskt beteende utan att det ger några uppenbara konsekvenser.  Men det kan också förstås som ett sätt att erbjuda de här individerna en möjlig väg ut. ”Jag förstår att du menar väl, men det du just sade är ett rasistiskt påstående” är för det mesta en mer konstruktiv ingång i en diskussion än ”Du är rasist”.

Hur man väljer att se på det beror förstås på vad målet är. Bekämpa rasismen eller bekämpa rasisten.

Källor och lästips:

Segla i motvind

Det har varit relativt tyst från Sverigedemokraterna (SD) på sistone. Att de inte har så mycket att tillföra till spelet kring Transportstyrelsen eller Anders Borg-skandalen må vara hänt, men inte ens då Kent Ekeroth dömdes för ringa misshandel tidigare i somras gjordes några särskilt uppmärksammade uttalanden från partiet, trots att Ekeroth är en viktig del av dess kärntrupp.

Helt tyst var det förstås inte, behöver kanske påpekas, men det handlade framförallt om att partiets representanter pliktskyldigt behövde svara på frågor snarare än att driva en poäng. Däremot har kusinerna i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) och Nordisk Ungdom (NU) gjort mer väsen av sig.

NMR, som efter första maj-tåget i Falun även visat upp sig i bl a Almedalen samt figurerat i en rättegång där tre av deras medlemmar dömts för inblandning i lika många bombattentat, har vid ett flertal tillfällen visat sina sanna nazistiska färger. Men de har också mötts av motstånd och protester.

Nordisk Ungdom har de senaste veckorna visat upp sig i åtminstone två misslyckade aktioner; först på Pride i Stockholm, där de snabbt och enkelt buntades ihop av polisen innan de hann göra någon större åverkan på firandet. Andra gången var för ett par dagar sedan, då de angrep en demonstration för ensamkommande ungdomars rättigheter på Mynttorget med slagord och en rökbomb. Även då omhändertogs de snabbt och resolut av polisen.

Förvisso är medial uppmärksamhet ett mål i sig för dessa grupper, men i dessa fall verkar uppmärksamheten snarare ha genererat en slags ökad samstämmighet i den folkliga opinionen, som nu mycket tydligare än förut har börjat sätta ner foten mot de värderingar och den ideologi NMR och NU representerar – och samtidigt markerat ett gemensamt om än ickeorganiserat ställningstagande för humanistiska värderingar, människors lika värde och en övergripande vilja att jobba för ett interkulturellt samhälle som omfattar alla människor, oberoende av deras respektive sätt att leva och tro. (Interkulturalitet handlar kortfattat om mötet mellan personer från skilda kulturer och ömsesidig förståelse dem emellan till skillnad från mångkulturalitet, som i jämförelse endast handlar om samexistens.)

Interna motsättningar

Samtidigt slits både Moderaterna och SD isär av interna motsättningar. Moderaterna står kluvna mellan å ena sidan sin SD-bejakande, konservativa del och å andra sidan den mer liberala del som fortfarande anser att det tänkta samröret med SD sviker partiets centrala, ideologiska värderingar. Samtidigt tar sig det redan välkända toppstyret inom SD alltmer sektliknande uttryck, enligt vittnesmål från avhoppade medlemmar som mellan raderna målar upp en bild av ett parti som mer eller mindre tappat både riktning och styrfart. Och mitt i allt detta publicerar både Novus och Demoskop opinionsundersökningar där stödet för SD plötsligt börjat störtdyka utan någon egentlig anledning. 

Det är förstås rimligt att tänka sig att allt detta hänger ihop. Nordiska Motståndsrörelsen och Nordisk Ungdom är båda två utmärkta exempel på SD-lightrörelser. Alla tre delar samma ideologiska grund – en kompromisslös nationalism som tar sig uttryck i bl a rasism och islamofobi och som hejvilt lånar språk, tankebilder och politik från NSDAP:s nazistiska politik i Tyskland på 30-talet – även om de skiljer sig åt i uttryck och sätt att bedriva kampen. De är alltså alla delar av samma helhet. Så när NMR och NU ökar sin synliga verksamhet, slår det förstås tillbaka på SD. Kopplingarna blir tydliga och allt mer uppenbara, eftersom de ju faktiskt tycker lika – om ensamkommande ungdomar, Pride, islam, mångkultur, integration… – och därtill på samma ideologiska grunder.

NMR och NU visar alltså med största, önskvärda tydlighet i vilken riktning SD drar Sverige redan idag. Och det i sig kanske är tillräckligt för att nästan var femte SD-sympatisör ska dra öronen åt sig.

Även om man är kritisk mot ett högt flyktingmottagande, brister i integrationen eller brister i välfärden är man alltså inte beredd att offra demokratiska grundvärderingar för att åtgärda dessa frågor i den anda NMR, NU och SD arbetar.

Sätter vi dessutom detta i kontexten av det rådande inre tumultet inom både SD och deras presumtiva samarbetspartner Moderaterna och Kent Ekeroths rättshaveristiska härdsmälta, är det egentligen självklart att presumtiva väljare lämnar partiet till förmån för stabilare alternativ med fötterna fast förankrade i demokratiska och humanistiska värderingar.

Framtida utmaningar

Den stora frågan är huruvida förlusten av väljarsympatier är början på en trend eller en tillfällig svacka. Två opinionsundersökningar genomförda ungefär samtidigt ger inget annat än en ögonblicksbild att analysera sönder. Dessutom är SD bevisligen bra på propaganda och marknadsföring – det har de visat gång på gång – och de har inte börjat kampanja inför nästa års val ännu. Men folk börjar vakna nu. Bombattentat, attacker mot HBTQ-rörelsen och mot sittstrejkande ensamkommande ungdomar som hotas av utvisning till ett av jordens just nu farligaste länder samt en partiledning som verkar isolera sig alltmer från sina gräsrötter är besvärande omständigheter för partiet och det är frågor som behöver besvaras om SD vill jobba tillbaka det här tappet.

Det ideologiska släktskapet mellan SD och NMR/NU är ett faktum. De sekteristiska tendenserna inom SD fortsätter att öka, vilket i sin tur förvärrar de interna slitningarna. Närmandet till Moderaterna, som på kort sikt såg ut som en seger, liknar alltmer en förlust. Allt detta måste SD bemöta framledes.

SD seglar plötsligt och för dem oväntat i motvind, och ska de kunna reparera den här skadan utan att ge avkall på sin ideologiska grund, måste de lyckas med konststycket att motivera ett fortsatt neutralt förhållningssätt till den militanta nationalism som lurar i bakvattnet i form av bl a NMR och NU. Och därtill måste det svenska folket acceptera denna ickehållning.

Det låter sig nog inte göras i en handvändning.

Efterspel

Knappt har jag skrivit klart min krönika förrän mitt flöde fylls med bilder av våld och kaos från en liten stad i Virginia, USA. En högerextrem demonstration har i Charlottesville urartat till en veritabel orgie i våld med trettiotalet skadade och en död (därtill dör två poliser i en helikopterolycka i anknytning till demonstrationerna).

Motreaktionerna har inte låtit vänta på sig. Redan under de första två  dygn som gått har förslag om att klassa nazistiska organisationer som terrorgrupper förts fram och på flera håll har man börjat överväga att plocka ner minnesmonument med anknytning till de s k ”Sydstaterna” och deras rasistiska historia.

Frågan är om detta får återverkningar även här i Sverige? NMR planerar en demonstration i Göteborg i slutet av september och röster har redan lyfts om att det riskerar att bli ett ”svenskt Charlottesville”. Förhoppningsvis slipper vi uppleva något sådant.

Samtidigt utläser jag i reaktionerna på Charlottesville (och även i reaktionerna på Katerina Janouch’s senaste angrepp på Rosanna Dinamarca) en genomgående känsla: Folk börjar få nog. Och de säger ifrån. På skarpen.

Det är inte en dag för tidigt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.