Alla inlägg av Jan Kjellin

Förskollärare med en skvätt socialantropologi i botten.
Artiklar, Recensioner

Mock thy neighbour?

Jag tittar på första säsongen av dokumentärserien Hate thy neighbour (Viceland) från 2017. Stå-upp-komikern Jamali Maddix reser runt i världen och hänger med olika hatgrupper som exempelvis NSM (Nationalist Socialist Movement) och ISUPK (Israelite School of Universal Practical Knowledge) i USA, NU (Nordisk Ungdom) i Sverige och EDL (English Defense League) i Storbritannien.

Det är på ett sätt insikts-skapande. De representanter för organisationerna som Maddix träffar är för det mesta väldigt öppna om sina ställningstaganden och överlag försöker de förklara ärligt för honom hur de kommit fram till sina slutsatser. Och det som slår en när man sett ett par avsnitt är förstås att alla har hatet gemensamt. Hat och att de bygger sina ställningstaganden på svepande påståenden om olika folkgrupper: muslimer, vita, ryssar, invandrare, judar o s v. Men det är bara ursäkter. Vad som driver dem är Hatet. Och det spännande är att bara man lyckas se förbi deras hat (utan att för den skull acceptera det), vilket Maddix på något sätt klarar, avtecknar sig plötsligt individer på skärmen; och de framstår dessutom som lite sympatiska – fast på det där knepiga ”han är ändå rätt gullig när han försöker förneka Förintelsen”-sättet.

Det uppstår en helt enkelt angenäm dissonans, som när t ex nationalsocialisten i första avsnittet flaggar med en svastika och lär barnen heila, men samtidigt är en jättetrevlig snubbe som vill väl (nåja) – och som ortens präst tycker synd om, eftersom han hamnat så fel i livet. Eller de högerextrema fotbollshuliganerna i Ukraina, som egentligen bara vill att Putin ska ge fan i deras land (men passar på att jaga invandrare och homosexuella när de ändå håller på). Och Fredrik Hagberg i NU, som å ena sidan hyllar rasistiskt och nationalistiskt drivna mördare/terrorister som Anton Lundin Pettersson och Anders Behring Breivik, men å andra sidan gillar att bygga kojor i skogen och vars enda egentliga svaghet tycks vara att han är lite för rädd för människor som ser ut och beter sig lite annorlunda än han själv.

Jag gillar det. Att Maddix lyckas lyfta fram de här mänskliga (och ibland märkliga) sidorna hos individer man annars bara uppfattar som ondskefulla stereotyper: rasistmonster. Programmet tycks lita på att även om de här personerna/grupperna ges utrymme att själva sätta ord på vad som driver dem och vad de vill uppnå, så finns det ändå ingen risk att någon verkligen är så dum att hen tänker att ”ja, det låter ju rimligt att hata alla vita eftersom det var vita män som kontrollerade slavhandeln i Nordamerika” eller ”jag har inte tänkt på att Storbritannien styrs i hemlighet av muslimer, men så måste det ju vara!”

Även jag tror – om jag ska vara ärlig – att det krävs mer än att få de här påståendena utkastade genom TV:n för att man ska anpassa sig kognitivt och perceptuellt till någon av de alternativa verklighetsbeskrivningarna. Det är en resa, helt enkelt. Och man behöver få några knuffar i ryggen för att komma ända fram.

”Men,” undrar nu vän av ordning, ”finns det inte en risk att det här programmet, just genom att ge dessa människor utrymme, blir en av de där knuffarna du skriver om?”

Ja, det finns en risk. Men den utgörs inte så mycket av det utrymme de ges eller av Maddix ganska sköna intervjustil, som får honom inbjuden att delta vid svastika-bränning(!) på KKK-territorium, camping med Nordisk Ungdom och andra bisarra grejer som är få andra granskare förunnat, och trots att de han intervjuar mycket väl vet/förstår att han inte håller med dem. Istället tror jag risken dyker upp när Maddix helt enkelt river ner varenda liten smula av förtroende han fått genom att i det färdiga programmet varva intervjuerna/det dokumentära materialet med ett stå-upp-material där han utgår från sina upplevelser och gång på gång hånar de människor som öppnat sig för honom, som att de är helt dumma i huvudet.

Det är rätt centralt för programidén och Maddix är komiker. Men ändå… När han lyckats komma en övertygad nationalsocialist så nära att han blir hembjuden till dennes hus, får träffa och leka med hans barn, till och med får den här killen att berätta hur han inte längre har kontakt med sin övriga familj och att han haft ett tidigare förhållande med en mörkhyad kvinna, med vilken han har barn (som han inte har någon kontakt med) – varför väljer Maddix då att belöna det här förtroendet genom att skratta åt honom bakom hans rygg? Vad tillför det, mer än att Maddix framstår som en klassisk mobbar-typ? Var hamnar sympatin från den del av TV-tittarna som är genuint intresserade av att försöka se människan bakom ideologin/rasistmonstermasken? Människan som – om hen ges rätt förutsättningar – är en varelse med potential att förändras?

Jag blir faktiskt lite förbannad på Maddix och besviken på programmet, som trots allt har/hade potential att bli så mycket bättre.

Så när han i slutet av första säsongen äntligen(?) konfronteras av en medlem i EDL och är nära att få stryk blir jag nästan glad. Inte för att jag förespråkar våld eller så, men just för att jag inte vill att han ska kunna utnyttja de här människorna utan vidare. De utnyttjas redan på grund av att de inte kunnat hantera att livet inte blev som de föreställde sig (nationalsocialisten i avsnitt ett), eller att det blev just som de föreställde sig (de svarta separatisterna i avsnitt två), eller att de är så rädda för det främmande och avvikande att de reagerar med blint hat (Nordisk Ungdom och English Defence League).

Nej, jag är inte besviken eftersom jag hoppades på någon slags feelgood-produktion där Maddix reser runt och omvänder människor från hat till kärlek. Jag är besviken för att han hånar den lilla kärlek de har kvar.

Jag köper helt enkelt inte tanken på att ”mock thy neighbour” är en särskilt mycket bättre inställning än ”hate thy neighbour”.

Krönikor

Vem bevarar Sverige svenskt? (del 5 av 5)

Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den femte och sista delen i en serie krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.

Vem är jag egentligen? Antinationalisten som plötsligt liknar den egentliga nationalisten betraktar mig från spegelns yta. Har jag försvarat nationen hela den här tiden? Är det jag som vill bevara Sverige svenskt, trots allt? Är det jag som är bakåtsträvaren; den nostalgiskt tillbakablickande? Jag vet faktiskt inte.

Jag har tydliga minnen av mitt första möte med den gryende insikten: Årsskiftet 2004/2005, en kurs i socialantropologi och en hemtenta på just ämnet nationalism. ”Å fan,” tänkte jag. ”hela mångkulturprojektet har från dag ett gått ut på att skapa åtskillnad, snarare än gemenskap. Stampa på Sveriges yta så att den krackelerar och bildar en mosaik, där varje del är en egen kultur, en egen etnicitet, ett eget ursprung, ett vi och ett dem.”

Redan där började jag nog ana det som Lundström/Hübinette beskriver i sin bok. Den där ut-och-invända känslan av att försöka hävda en sak, men hela tiden säga det motsatta. Att – om än på helt andra premisser och självklart inte fullt ut – dela Nysvenska Rörelsens och Sverigedemokraternas grunduppfattning om Invandrarutredningens och det ”mångkulturella projektets” skadliga effekter på Sverige/nationen. Att det är den konservativa rörelsen som är den progressiva, samtidigt som vi som uppfattar oss som de i sanning progressiva svenskarna panikartat söker konservera det nostalgiska minnet av en en gång så stolt nation, byggd på gamla, hederliga värden som tolerans, jämställdhet och solidaritet.

Nja… Det kanske inte är hela sanningen, det heller. Men det är en slags lärdom. Även jag är en av de svenskar vars självbild punkterats – ibland till och med för egen maskin. Även jag har reproducerat/reproducerar nationen dagligen, utan tillräcklig självinsikt eller förmåga att bryta mig loss ur dess hegemoniska regim. Min antinationalism, även om den varit och är ärlig i sitt uppsåt, har samtidigt varit (och är kanske fortfarande?) en självbedräglig illusion. Och kanske står vi inför en slags uppgörelse när vi närmar oss slutet på den vita melankolin. Dock inte en kamp på liv och död om nationens vara eller inte vara, utan en diskursiv kamp om vilken sorts nation vi vill vara eller inte vara:

Thi hvilket Land har ei en fordums Ære,
et Glimrepunkt i Folkehavets Strøm,
hvor det har blomstret, hersket eller truet?

O, det er Minder, straalende og kjære;
men intet Billed i den store Drøm
erstatter os Fortabelsen i Nuet.

(Ur Norges Dæmring av Johan Sebastian Welhaven)

Welhaven påminner oss i sin diktcykel från 1834 om att vit melankoli inte enbart behöver förstås som ett nutida fenomen, liksom Katherine McKittrick i sin text om Svarta livs matematik ger mig intrycket att den även kan vara svart: Det limbo som utgörs av Lundströms/Hübinettes melankoliska tillstånd är nämligen lika applicerbart på ett USA som inte ens i början av 2020 tagit sig ur post-slaveriets trauma, som på ett Sverige som i skuggan av flyktingkrisen 2015 plötsligt bestämmer sig för att det har ”varit naivt”.

Den oåterkalleliga förlusten av ett storslaget, nationellt förflutet – vare sig det bygger på myt eller verklighet, Midgård eller Folkhemmet – är i egenskap av att vara en triumf som blivit ett trauma en för evigt central del i nationellt skapande eller återskapande, oavsett när eller var en befinner sig eller vem man är.

Det gamla Sverige är dött. Och det är upp till oss som kommer att utgöra den tänkta, framtida nationen att avgöra vart detta triumferande trauma skall leda oss. Om det vi anar bortom kröken ska visa sig vara gudars skymning eller en gyllene gryning.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Vem bevarar Sverige svenskt? (del 4 av 5)

Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den fjärde av fem krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.

Jag har äntligen kommit till den punkt då jag är redo att beskriva de två fenomen jag tyckt mig urskilja i en tid av vit melankoli: Nationalistparadoxen och Nationalismparadoxen.

Nationalistparadoxen

Jag trodde väl inte att jag någonsin skulle komma att kalla mig nationalist. Jag, som skakat hand med självaste Carl Johan de Geer i samband med att han skrev ”KUKEN” – denna gång inte på svenska flaggan, men väl på omslaget till mitt exemplar av singeln Skända flaggan av Mattias Alkbergs Begravning. Samtidigt har tanken börjat göra väsen av sig. ”Jag är kanske inte nationalist”, har jag tänkt, ”men…” i min polemik mot nationalismen finns där ändå ett något som inte går att helt separera från den. Ett försvar, förstår jag i skenet av min läsning av den vita melankolin; En spaning efter den tid som flytt i hopp om att bevara det gamla Sverige svenskt och skydda det mot det nya.

Som aktiv på sociala medier i allmänhet och som skribent på Motargument i synnerhet tar jag aktivt ställning för det förlorade 1900-talets Sverige. För just den föreställda gemenskap (nation) som med tiden blivit en del av min kultur, min etnicitet; min identitet och självbild som just svensk. Samtidigt uppfattar jag de Andra som de egentliga nationalisterna: Rasisterna, de i Dressmanskjortor uniformerade nazisterna som försöker gå i takt, Sverigedemokraterna… Det är grupper som dessa som för mig symboliserat den ideologiska och naiva kampen för påhittet “nationen”, samtidigt som jag retoriskt och ironiskt raljerat över dessa “svärjevänners” osvenskhet.

Men tänk om det ligger en obekväm sanning dold i det ironisk-retoriska anslaget?

Tänk om det är jag, Carl Johan och Mattias som är de bakåtsträvande, konservativa nationalisterna och “svärjevännerna”?

Nationalismparadoxen

Det paradoxala i att en nationalistisk och patriotisk rörelse vänder sig emot nationen bör knappast behöva påpekas. Samtidigt är det en del i tingens ordning och därmed inte riktigt så paradoxalt som det vid en första anblick kan verka. Nationalisten drivs av upplevelsen att där antingen föreligger ett hot mot nationen eller att nationen helt enkelt inte är det den borde vara.

Vad gäller grupper som Nysvenska Rörelsen, BSS och Sverigedemokraterna kan vi se en kombination av dessa drivkrafter: Dels frustrationen över att leva i fel slags folkhem – ett socialdemokratiskt istället för ett socialkonservativt – och dels det upplevda hotet mot själva den svenska folksjäl som å ena sidan är en del av det förhatliga socialdemokratiska folkhemmet men som å andra sidan uppfattas som en ursprunglig del av det svenska folket och den svenska nationen – och som anses vara en förutsättning för ett återställande av detta ursprungliga – om än hittills aldrig förverkligade – folkhem. Inte ens den mest förhärdande ultranationalist kan bygga en nationell gemenskap utan jämställdhet, tolerans och solidaritet oss svenskar emellan.

Det är en hatkärlek som hatar det socialdemokratiska folkhemmet, men som samtidigt hatar raserandet av detsamma. Som hatar det mångkulturella samhället, men samtidigt hatar de skiljelinjer mellan folk och etniciteter som dragits upp av detsamma.

Det är en hatkärlek som älskar minnet av det socialdemokratiska folkhemmet men som samtidigt älskar hur dess fina fasad äntligen krackelerat och blottlagt dess ruttna innanmäte. Som älskar hur mångkulturalismen förtydligat vilka de själva är eller inte är och samtidigt – med samma intensitet – hatar hur den, genom sin existens, är själva det problem som måste lösas.

I den vita melankolins paradoxala tid kan plötsligt nationalisten stå till vänster på den politiska skalan, lyssna på Skända flaggan och drömma sig tillbaka till folkhemmets glansdagar, medan antinationalisten visar sig rösta på SD, lyssna på Ultima Thule och – även hen – drömma sig tillbaka till folkhemmets glansdagar.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Vem bevarar Sverige svenskt? (del 3 av 5)

Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den tredje av fem krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.

Det finns de som aldrig riktigt känt sig hemma i den gamla Sverigebilden. De vars idé om folkhemmet snarare byggde vidare på Rudolf Kjelléns socialkonservativa lebensraum än Per Albin Hanssons socialdemokratiska livsrum, och som bestämt vände sig emot svenskheten som en konfiguration innehållande politiskt korrekta värdeord som jämställdhet, tolerans och solidaritet. För dem var statliga ingrepp som den så kallade Invandrarutredningen veritabla slag i ansiktet. En av dessa var Per Engdahl.

Samtidigt som det officiella Sverige genom insatser som Invandrarutredningen arbetade med att rekonstruera svensken i form av en antites till nationens skamfyllda förflutna arbetade Nysvenska Rörelsen [NsR] med nämnde Engdahl i spetsen med ett eget ideologiskt saneringsarbete. Även i deras fall handlade det om att försöka tona ned ett problematiskt förflutet; deras tidigare så framträdande antisemitism och rasism började därför ersättas med frågor som istället problematiserade kulturella och etniska skillnader. Ett förändringsarbete som i praktiken placerade deras utveckling i ett, ironiskt nog, parallellt spår med just Invandrarutredningen; som i allt väsentligt visade sig vara just ett kultur- och etnicitetsskapande projekt för det svenska samhället.

När Invandrarutredningen så småningom skulle omsättas i politisk praktik reagerade Engdahl med en artikel i NsR:s tidning Vägen framåt där han i skarpa ordalag varnade för att ”invandring, som skapar betydande minoriteter med egna mönster utgör /…/ ett hot mot ett folks existens och därmed mot den kultur, som det representerar”. I samma veva som artikeln publicerades bildade Leif ”Zeilon” Ericsson organisationen Bevara Sverige Svenskt, som utifrån i princip samma resonemang skulle komma att bli ett nav för 80-talets svenska nationalistiska och rasistiska rörelser.

Vi hoppar fram i tiden ett knappt decennium, och ungefär samtidigt som nationen enligt Lundström/Hübinette träder in i den vita melankolins fas träder även BSS in i en ny fas; man omorganiseras och byter så småningom namn till det vi idag känner som Sverigedemokraterna. Denna partibildning sluter cirkeln både logiskt och bildligt, inte minst genom att de beskriver sig själva som ”ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn  – ett välartikulerat eko från 1900-talets början, då en lika socialkonservativ och nationalistisk Rudolf Kjellén myntade det för Sverige så centrala folkhemsbegreppet.

Det nya Sverige som börjar framträda i början av den vita melankolins tid är alltså inte bara en tid kännetecknad av en begynnande nedmontering av folkhemmet och ett  ifrågasättande av svenskarnas självbild som förment toleranta, jämställda och solidariska. Det är också en tid då ett begynnande bejakande av de ursprungliga värden – byggda på nationalistiskt och rasistiskt tankegods – som en gång legat till grund för sagda självbild åter blivit möjlig. Detta i en nytänd förhoppning om att kunna återuppbygga det spruckna och slitna folkhemmet på dess ursprungligen socialkonservativa och nationalistiska grund: Ett nygammalt Sverige.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Vem bevarar Sverige svenskt? (del 2 av 5)

Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den andra av fem krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.

Även om Lundström/Hübinettes skildring av vit melankoli ibland tycks balansera på gränsen till ett postnationellt tillstånd är det oklart om förlusten av den nationella självbilden och identiteten (Sverige som välfärdsnation och svensken som jämställd, tolerant och solidarisk) förmår skapa det totala vakuum som krävs för att helt omkullkasta nationen som idé/diskurs. Klart är dock att det har öppnat dörren för nationalismen att åter blomma ut som en i mångas ögon relevant ideologisk grund att stå på. Ibland rentav omedvetet.

Det desperat klingande utropet ”Vi står inte ut!”, myntat av organisationen med samma namn, visar med poetisk tydlighet att även den föreställda gemenskap som inte själv uppfattar sig som explicit nationalistisk påverkas av tidsandan. Nämnda rörelse grundades som en direkt motreaktion på den svenska regeringens vändning i flyktingmottagandet under den så kallade flyktingkrisen 2015 men kan även förstås som en del av en bredare motreaktion på förlusten av den dittills rådande, nationella självbilden av oss själva – ”vi” som inte står ut – som toleranta och solidariska.

I vakuumet efter en förlorad självbild rör det åter på sig i de alternativa grupper som redan under 60- och 70-talens konstruktion av det toleranta, jämställda och solidariska Sverige vände sig emot denna form av svenskhetsideal. I deras ögon torde den vita melankolins tidsanda snarare upplevas som att man äntligen blivit av med något oönskat och att dörren nu står öppen för en efterlängtad möjlighet att stöpa om svenskheten i egen, gärna etnonationalistisk tappning.

Dock; innan vi ger utrymme åt dem som potentiellt gläds åt förändringen vill jag uppmärksamma ytterligare en form av motreaktion som explicit riktar sig emot just dessa grupper. Det handlar om två internetrörelser som på olika sätt valt att försvara eller söka bevara den nyss förlorade Sverige- och självbilden mot de angrepp den utsätts för – inte minst genom de parlamentariska framgångarna för Sverigedemokraterna. Dessa rörelser heter Inte rasist men… [IRM] och Motargument. 

IRM bildades 2012 med sin främsta uppgift att granska ”Sverigedemokraterna och i vissa fall deras omgivande grupperingar i den nationalistiska rörelsen i Sverige”. Med humor som främsta vapen har de sedan dess arbetat med antirasistisk och antinationalistisk opinionsbildning i något som – åtminstone i detta sammanhang – kan beskrivas som en o- eller undermedveten kamp för att bevara Sverige svenskt i en tid av vit melankoli.

Samma år grundades Motargument, som istället för humor använde sakliga och faktabaserade argument emot främlingsfientlighet och rasism. Vår vision (för jag skriver trots allt detta i egenskap av att vara en del av Motargument) beskrivs som ”att vara ett stöd för antirasistisk opinionsbildning, genom att ta fram argument som baseras på mänskliga rättigheter, kunskap och medkänsla” – det vill säga argument baserade på just de värderingar som enligt Lundström/Hübinette kännetecknar den toleranta, jämställda svenskhet som gått, eller tycks vara på väg att gå, förlorad.

Både IRM och Motargument kan med andra ord beskrivas som rörelser, vilka strävar efter att konservera centrala aspekter av det förra seklets Sverigebild; att helt enkelt bevara Sverige svenskt, manifesterat genom bestämda ställningstaganden mot framförallt nationalism och rasism.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Vem bevarar Sverige svenskt? (del 1 av 5)

Vem är det egentligen som försöker bevara Sverige svenskt? Jag läste Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit Melankoli från 2020 och blev alldeles yr i huvudet. Boken vänder uppochner på mina egna uppfattningar om var jag hittills trott mig stå i frågor som nationalism/antinationalism och svensk identitet genom att placera dem i en historisk aspekt. Det här är den första av fem krönikor där jag rotar runt i mina egna funderingar och tankar om en nation i omvandling.

Den 30 december 2020 skriver krönikören Karin Petterson en betraktelse över den coronaepidemi som svept över Sverige under det gångna året och konstaterar hur den lämnat oss med insikten om ”en felaktig självbild och ett underfinansierat, illa organiserat folkhem”. Kanske utan att vara medveten om det bekräftar denna korta mening de övergripande slutsatserna i Catrin Lundströms och Tobias Hübinettes bok Vit melankoli från 2020. Boken skildrar nationen Sveriges utveckling genom tre historiska faser som sträcker sig från cirka 1905 och framåt. Dessa är: Vit renhet, vit solidaritet och den nu rådande fasen av vit melankoli.

Folkhemmet, det enligt Petterson illa organiserade samhällskontrakt som var tänkt att binda svenskarna samman genom att utgöra deras livsrum, är den första historiska byggstenen; av Lundström/Hübinette benämnd Vit renhet. Folkhemmet – det vita, rena – var från början en idé, sprungen ur högermannen Rudolf Kjelléns idéer om att kombinera nationalism och socialism för att bygga ett socialkonservativt Sverige. Detta bygge kom dock ingen vart, utan trampade vatten innan det så småningom nådde sin verkliga framgång i händerna på Per Albin Hansson och Socialdemokraterna, som med sin reviderade version av folkhemmet byggde upp det välfärdssamhälle vi idag främst förknippar med ordet.

Efter andra världskriget drabbades Sverige hårt av det man kan kalla ”nazitraumat”. Insikten om de groteska övergrepp som ägt rum under nazisternas välde krävde en osminkad blick i spegeln. Den sammanlagda skammen över dels statens undfallenhet gentemot Nazityskland under kriget och dels skulden över att bidragit till att forma nazismen till det den blev genom det då prestigefyllda och framkantsvetenskapliga Statens Institut för Rasbiologi resulterade i ett intensivt arbete för att återupprätta den svenska självbilden och åter göra svenskarna till ett stolt folk. Detta arbete utgör den historiska fas som beskrivs som Vit solidaritet av Lundström/Hübinette och kännetecknas av en tankekonstruktion där svensken – enligt egen uppfattning – anses vara jämställd, tolerant och solidarisk. Raka motsatsen till den sortens svensk som möjliggjorde Hitlers välde.

Idag har vi förflyttat oss in i den tredje fasen; den Vita melankolins tid. Det svenska samhällets nyliberalisering tillsammans med hela västvärldens traumatiska upplevelser i samband med terrordåden i USA den 11 september 2001 – och med flyktingströmmarna till Europa från inbördeskrig och oroligheter i Syrien, Afghanistan och Östafrika 2015 som spiken i kistan – har idag resulterat i precis den sortens felaktiga självbild och underfinansierade, illa organiserade folkhem som Petterson beskriver i sin krönika. Vi har börjat upptäcka att svensken inte alltid är så jämställd, tolerant och solidarisk som vi föreställt oss.

Kort sagt: Den medvetna nedmonteringen av det så kallade folkhemmet, vars upptakt kan förläggas till 1990-talets avregleringar av statliga och kommunala domäner, har konfronterat svensken med insikten att Sverige inte längre är den välfärdsnation vi en gång var. Och bilden av svensken själv, som jämställd och solidarisk, har även den krackelerat i takt med upptrappningen av ”kriget mot terrorn” och den islamofobi som följde i dess kölvatten för att till slut, den 24 november 2015, helt raseras. Det var den dagen statsminister Stefan Löfven förklarade att den situation som uppstått i samband med den pågående flyktingkrisen var ohållbar och att temporära gränskontroller behövde införas. Gränsen för vår svenska solidaritet var nådd.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar, Recensioner

”Recycling the right” – antisemitiskt återbruk

I Theodor Fritschs antisemitiska skrift Storfinansens synder från sent 1920-tal framträder tydliga paralleller till SD:s islamofoba opinionsbildning. Här finns också samma slags konspirationistiska världsbild och etnonationalism som blivit allt synligare hos företrädare för SD och andra högerpopulistiska grupper.

Finns det något att lära av dessa likheter, eller är människan dömd att uppfinna hjulet varje gång någon gläntar på dörren till fascismen?

Theodor Fritsch var en tysk antisemit och opinionsbildare som från sent 1800-tal och fram till sin död 1933 producerade och gav ut en mängd skrifter i den så kallade “judefrågan”. Han anses vara en av nazismens förgrundsgestalter och hans Reichshammerbund; en antisemitisk och rasbiologiskt driven folkrörelse vars syfte var att återupprätta det tyska folkets ren- och storhet genom att befria dem från judendomens inflytande, var en av de första att använda svastikan som symbol. Strax innan sin död 1933 blev han invald som riksdagsman för NSDAP.

Flera av hans skrifter översattes även till svenska och gavs ut på E. P. Holmvalls förlag som en del i serien “Bibliotek i judefrågan”. Ytterligare titlar ur förlagets produktionskatalog vittnar om dess inriktning: Den statsfientliga judiska läran, Den hemliga världsregeringen eller den dolda handen, Entente-frimureriets hemliga spel under världskriget, Hakkorset, dess betydelse och ursprung och Spritmonopolet och judarnas välde i Sverige (den sistnämnda författad av Adolf Andersson, politiker i Bondeförbundet). Det fanns alltså en på den tiden aktiv utgivning av antisemitisk litteratur som underblåste en konspiratorisk bild av juden som en aktör, vilken i det fördolda strävar efter världsherravälde till vilket pris som helst.

Den aktuella boken har titeln Storfinansens synder: En vidräkning och består till största del av en bitter uppgörelse med det tyska rättsväsendet, med vilket Fritsch haft en konflikt. Bakgrunden till denna konflikt är en av Fritsch författad artikel, där han anklagat finansmannen Max Warburg för allehanda brott mot det tyska folket. Bland annat hävdade Fritsch att judarna, via Warburg, hade finansierat bolsjevikerna i Ryssland, spionerat på Tyskland åt allehanda främmande makter och konspirerat för att tvinga in Tyskland i ett krig (första världskriget) man var förutbestämd att förlora. Fritsch åtalades för förtal och dömdes efter en flerårig process till fyra månaders fängelse.

Fritsch ägnar större delen av sin bok åt att publicera de bevis han sökt anföra i rätten, men som avfärdats. Det rör sig om totalt 37 inlagor som på olika sätt skildrar Fritschs antisemitiska och konspiratoriska världsbild, där judarna bakom kulisserna styr världen och dess folk med järnhand. Att dessa snarare bekräftar åtalspunkten än friar honom från den tycks han inte vara medveten om.

Det som slår mig när jag läser boken är dock inte antisemitismen eller konspirationismen i sig. Jag känner redan till dessa företeelser och de huvudsakliga dragen är bekanta, även om jag inte känner alla namn som förekommer. Istället är det hur dessa “bevis” för den judiska konspirationen att ta över världen är fylld av paralleller till dagens debatter och hur samma frågor åter tycks vara på (eller på väg upp på) tapeten, genom antingen opinionsbildning från “sverigevänliga” medier och politiska aktörer eller via de olika konspirationsgrupper som börjat göra väsen av sig i kölvattnet efter Donald Trumps presidentskap och den rådande Corona-epidemin – och som trots sin allmänna spretighet lyckas förenas i just tron på en dold hand som styr världshändelser och hela befolkningar enligt på förhand uppgjorda planer.

Antisemitism och konspirationism i aktuell tappning. (Bilden hämtad från adl.org)

NATIONEN

I boken förekommer vid flera tillfällen resonemang om hur “juden” inte kan vara tysk på riktigt, eftersom det innebär en lojalitetskonflikt som det judiska ofelbart går segrande ur. Han skriver bland annat att “av en tvistefråga mellan en av de egna och en kristen gjorde de [judarna -min anm.] alltid en nationell fråga” (s. 33). Fritsch är förstås inte ensam om att utforska dessa tankebanor; vid ungefär samma tid skriver Adolf Hitler – den man som senare kommer att vara högste ansvarig för Förintelsen, vilken tog livet av omkring sex miljoner judar – i sitt manifest Min kamp om hur han går från att tänka “är det här en jude?” till “är det här en tysk?” när han på Wiens gator möter människor med kaftan och skruvlockar. Idag upprepas resonemanget av bland andra SD:s Björn Söder, som vid åtminstone två tillfällen uttryckt hur judar (och samer) inte är svenskar:

I en kommentar på Centerpartiets Facebooksida skrev han 2018 att judar och samer “har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar” [min kursivering], ett synsätt han redan 2014 givit uttryck för i en intervju med DN:s Niklas Orrenius.

Söders resonemang grundar sig i samma sorts lojalitetskonflikt som Fritsch och Hitler målar upp i sina skrifter och som har sin grund i den nationalistiska aspekten av deras gemensamma världsbild: Juden (eller samen, tornedalsfinnen, romen, sverigefinnen…) kan inte vara lojal mot både judendomen och Sverige, eftersom de olika nationerna har skilda intressen, därför måste hen “bestämma huruvida de vill tillhöra den svenska nationen eller till någon av minoritetsgrupperna”, enligt Söder. Fritsch, om han levt idag, skulle antagligen säga detsamma.

KONSPIRATIONEN

En ytterligare ingrediens är den mer eller mindre uttalade idén om en judisk konspiration – en dold hand som aspirerar på total kontroll över världen. Det mest kända exemplet på denna myt är det så kallade “Sions vises protokoll”: en antisemitisk skrift baserad på en satirisk pamflett ursprungligen riktad mot Napoleon Bonaparte. Här misstänkliggörs bland annat frimureriet, kommunismen och kapitalismen som varande verktyg i händerna på judarna. Hitler hänvisar direkt till denna skrift i Min Kamp och Fritsch väjer inte för att anspela på samma konspiratoriska världsbild i sina skildringar av bland annat socialdemokratin, som de båda anser vara en kuliss för judiska intressen.

Fritsch, som i denna av sina böcker främst fokuserar på den ekonomiska sfären, talar mycket om finansvärldens internationella prägel och radar upp en mängd insinuanta påståenden om hur (judiska) bank- och finansmän dragit fördelar av första världskriget, såväl i upptakten, skeendet och eftermälet av denna europeiska konflikt. Detta genom inflytande i politiken, liksom genom regelrätt spioneri och insideraffärer. Det som detta framförallt landar i, är uppfattningen att “judarna” är ansvariga för kriget och dess konsekvenser för Tyskland och det tyska folket (vilka de alltså inte heller anses tillhöra, annat än i formell bemärkelse).

Den judiska konspirationens beståndsdelar innehåller några väl kända begrepp; Man talar bland annat om marxismen som ett politiskt verktyg i judarnas händer – inte helt ojämförbart med hur man idag inom den populistiska/alternativa/extrema högern talar om hur partier (kanske främst S och MP) har “islamiserats”. Globaliseringen är ett annat begrepp man använder sig av för att dels illustrera (det förment judiska) samarbetet över nationsgränserna, vilket ska förstås som stående i konflikt mot nationella intressen, men också för att ytterligare understryka judarnas illojalitet mot nationen.

Sammantaget resulterar detta i att Fritsch (och Hitler) identifierar en grupp – ett folk – som lever bland oss, men som inte är en del av oss, och som konspirerar mot oss i strävan efter vår undergång; som samhälle och folk. Nästan exakt på det sätt Sverigedemokraterna talar om muslimer och Islam idag.

RASEN

Storfinansens Synder är en uppenbart djupt antisemitisk skrift. Gång på gång återvänder Fritsch till “judarna” som roten till det onda; som genom att konspirera mot Tyskland och hennes folk strävar att förgöra henne. Men vilka är då dessa “judar”?

Jag frestas att ibland se dem som en symbol, snarare än en beskrivning av en faktiskt folkgrupp. När Fritsch likställer judendomen och socialdemokratin och Hitler i Min kamp beskriver marxismen och fackföreningsrörelsen som judiska skapelser (samt att han anklagar judarna för de miljontals döda i ryska revolutionen) får jag intrycket att vadhelst som sticker i dessa herrars ögon, så går det att härleda till “judarna” på ett eller annat sätt.

Men det vore att bagatellisera den rasism som trots allt genomsyrar såväl Min Kamp som Storfinansens synder. Här framställs juden oblygt som antitesen till allt mänskligt, liksom SD:s Martin Strid i direktsänd TV 2017 förde ett kort men kärnfullt resonemang om huruvida muslimer är fullt ut människor.

Denna skarpa åtskillnad mellan oss och dem – och resonemang om blodets renhet – handlar förstås om rasism i såväl biologisk som kulturell form. Juden och det judiska inflytandet ska elimineras från alla sammanhang, liksom idag inga moskéer ska tillåtas förändra den svenska stadsbilden eller slöjor den visuella demografin.

ÅTERKOMSTEN

Jag har ovan bara givit några få exempel på hur det tidiga 1900-talets antisemitism och framväxande nazism har paralleller med det tidiga 2000-talets islamofobi och högerpopulism (i form av exempelvis sverigedemokrati, alt-höger och traditionell högerextremism). Dessa exempel, tillsammans med ett par andra, kan sammanfattas i en kort lista:

  • Att man idag från sverigedemokratiskt håll söker utmåla 1900-talets folkhems-socialdemokrati som de egentliga nazisterna, följer samma logiska och retoriska mönster som när Theodor Fritsch och Adolf Hitler sökte utmåla socialdemokratin som en del av den judiska konspirationen.
  • Aron Flams alternativa historieskrivning om Sveriges roll under andra världskriget (och som i flera twitter-trådar motbevisats av historikern Mikael Nilsson) har paralleller till Hitlers egna skildring av det första världskriget, där han på eget bevåg skriver in judarna i en betydande roll för dess utgång.
  • Den svartmuskige juden som försökte smutsa ner det rena, tyska blodet för 100 år sedan byttes av SD ut mot ne***r som försökte smutsa ner det rena, svenska blodet.
  • Den nationella isolationism som ser internationellt samarbete (“globalism”) som ett hot har fått nytt syre. Denna hotbild, som både Fritsch och Hitler beskriver målande, uttrycks idag inte bara av representanter för populisthögern, utan även av till synes helt vanliga, konservativa ledarskribenter och opinionsbildare.
  • Anklagelser mot politiska fiender om att de i hemlighet styrs av judarna förekommer också idag – men nu heter det istället att de “islamiserats”.

Listan kan göras lång. Och kanske är det i slutändan den slutsats som bör väcka mest oro: Att den rasism, nationalism och konspirationism som lade grunden för det europeiska 1900-talets mörkaste år av allt att döma än en gång knackar på dörren och vill släppas ut.

Vi vet redan vad som ryms i en avhumaniserande retorik, inte minst i kombination med en starkt nationalistisk världsbild och ideologi. Och även om det denna gång kanske inte leder till samma extrema konsekvenser (världskrig och dödsläger), så kvarstår grundproblemet: Att denna så kallade Weltanschauung i sin mest positiva manifestation inte är annat än en nedtonad version av dessa konsekvenser.

Bara en dåre tror sig kunna hålla den dörren öppen, utan att samtidigt släppa ut det som dväljs där.

Var inte den dåren.

Frågelådan

Fråga: “Hur hittar jag forum för att diskutera rasistiska synpunkter?”

“Jag önskar att det funnits ett forum med balanserade dialoger. Finns det något forum ni kan rekommendera eller individer som vill diskutera rasistiska synpunkter? Jag vet det finns många nättroll och andra som försöker tiga ihjäl en sund dialog. En dialog som är nödvändig för att minska polariseringen i Sverige, som på sikt leder till radikalisering med främlingsfientliga inslag.”

Detta undrar signaturen “Mikael”, som utnyttjat möjligheten att kontakta oss på Motargument genom att maila sin fråga till fraga@motargument.se. Han får nedan svar av Jan Kjellin. Undrar du över något, eller saknar en artikel om något som ligger inom vårt område; gör som Mikael och lägg en virtuell lapp i “Frågelådan”!

Hej Mikael!

I ditt mail beskriver du en situation alltför många känner till: Försök att skapa en konstruktiv dialog kring “heta” ämnen som exempelvis rasism, nationalism eller Corona kapas av individer vars enda intresse tycks vara att sabotera diskussionen och skrämma bort människor med spydiga och ibland rent hatiska kommentarer. Orsakerna till detta kan diskuteras länge, men det var inte det frågan gällde denna gång. Istället söker du tips på forum eller individer som är villiga att diskutera dessa viktiga frågor på ett hederligt, sakligt och balanserat sätt.

Min första tanke när jag läste din fråga var förstås att hänvisa till oss själva (Motargument). Men sedan kom jag att tänka på att vårt bidrag till debatten snarare handlar om verktyg och begrepp som kan användas i de diskussioner du söker. Vi försöker till exempel knäcka myter som cirkulerar i främlingsfientlig och rasistisk opinionsbildning och på vår hemsida hittar du en mängd artiklar med det gemensamma syftet att erbjuda motargument att använda i diskussioner och debatter. Vi har också en Facebooksida där det är möjligt att diskutera våra artiklar med andra läsare.

Men när det gäller själva huvudfrågan – om forum för balanserad dialog om rasism – hittar man lätt sin beskärda del av grupper, sidor och individer i sociala medier. Det är dock lite av en djungel, och de forum som passar mig kanske inte alls fungerar lika konstruktivt för andra. Jag har själv fått enstaka påpekanden om att jag uttrycker mig överlägset i debatten – något jag självklart inte avser, men en dialog består ju som bekant av såväl sändare som mottagare – och en fungerande kommunikation dem emellan.

Mitt förslag till den som söker balanserad diskussion är därför att själv börja mata den med egna, balanserade inlägg. Den egna Facebookväggen eller Twitterkontot kan vara en bra början. Kanske är det till och med värt att starta en blogg eller söka sig till någon av de befintliga webbpublikationerna som skribent (vi på Motargument är förresten alltid intresserade av fler skribenter som är intresserade av att hjälpa oss i vår mission).

Vi kan nog aldrig helt skydda oss från den toxicitet som pyr bakom skallbenet hos en del av de som väljer att kommentera andras inlägg – ibland kan det rentav vara vi själva som har en “dålig dag” och skriver något som hamnar på fel sida gränsen. Inte heller kan vi förhindra att våra inlägg bemöts med irrelevanta svar eller fula argumentationsknep som halmdockor. Men vi kan alltid ignorera eller i värsta fall blockera de röster i flödet som medvetet försöker får oss att må dåligt eller tystna. De har ingen automatisk rätt att skada oss med sina ord eller att bli lyssnade på som likvärdiga deltagare i en diskussion de aktivt försöker sabotera.

Med andra ord är det kanske inte ”rätt forum” du behöver hitta, Mikael. Det är snarare strategier för att göra de redan befintliga forum du redan besöker möjliga att använda för de balanserade dialoger du – och många andra – efterfrågar.

Med hopp om att möta dig i balanserade diskussioner framöver,

Jan Kjellin

Frågelådan

Fråga: “Behöver vi kravaller och koranbränningar i Sverige?”

Vi fick en fråga i inkorgen: ”Hej min vän skicka den här länken till mig och hävdar att vi inte behöver detta i Sverige. Har ni tips på motargument jag kan svara med? Tack på förhand!”

Detta undrar signaturen Jimmy, som tagit möjligheten att kontakta oss på Motargument genom att maila sin fråga till fraga@motargument.se. Han får nedan svar av Jan Kjellin. Undrar du över något, eller saknar en artikel om något som ligger inom vårt område; gör som Jimmy och lägg en virtuell lapp i “Frågelådan”!

Hej Jimmy!

Du ställer en specifik fråga och i din fråga ingår en länk. Den leder till ett videoklipp som skildrar delar av de oroligheter som uppstod i slutet av augusti förra året i samband med att företrädare för det danska högerextrema islamofobiska partiet Stram Kurs genomförde två aktioner i Malmö där man medvetet skändade Islams heliga skrift, Koranen.

Motargument har redan skrivit om dessa händelser i två artiklar, vilka jag varmt rekommenderar:

Det hela var förstås ett propaganda-trick. Syftet var att piska upp stämningen i så hög grad att våldsamma reaktioner uppstod, varpå man sedan – via sina olika kanaler – kunde publicera bilder på kravaller och skadegörelse som ger sken av att rättfärdiga dessa mediers främlingsfientliga och inte sällan öppet rasistiska opinionsbildning. Och visst förekom både högljudda och våldsamma protester mot aktionen från delar av de boende i området.

Det hade dock knappast blivit några spektakulära bilder om inte protesterna eldats på ytterligare då grupper av “folk som medvetet ville provocera polisen dök upp med bildäck och lastpallar och startade upploppet”. Medan protesterna till en början var en reaktion på en islamofob aktion avsedd att kränka muslimer, slutade de alltså i upplopp tack vare inresta bråkstakar.

Att boende i Rosengård själva städade upp och aktivt motade bort upploppsmakare är dessutom något som inte nämns i de ”alternativa” mediernas rapportering, men som dock förekom. Inte heller fördömandena av upploppen från flera imamer i Malmö tycks vara intressant för den bild man vill måla upp där ”svenskar” och ”muslimer” ska ställas mot varandra.

Så svaret på din fråga, Jimmy, är “nej”. Vi behöver inte danska rasister som åker till Malmö för att provocera fram bråk. Inte heller behöver vi bråkmakare som går dessa provokatörers ärenden. Och vi behöver framförallt inte vidga de klyftor mellan människor som tyvärr redan existerar.

”Våld är den odugliges sista tillflykt.”

-Isaac Asimov

Vad vi behöver, vare sig vi är positivt eller negativt inställda till exempelvis islam, invandring eller rasism, är en vilja och en förmåga att mötas över de upplevda gränserna. Den absoluta majoriteten av oss är “vanligt folk” och vi har alla den viljan. Vi är dock många gånger alltför lätta att förleda till att tro det värsta om varandra.

Till mina meningsfränder skulle jag därför vilja säga “krama en rasist”.

Och till mina meningsmotståndare skulle jag vilja säga “krama en muslim”.

Men såhär i corona-tider får vi kanske nöja oss med att lägga handen på hjärtat och se varandra i ögonen. Eller knacka armbåge med varandra.

MVH, Jan Kjellin

Frågelådan

Fråga: “Försöker Motargument mörka fakta om brottsligheten i Sverige?”

Fråga: “Jag undrar varför ni på Motargument ständigt försöker tysta ned brottsligheten? T ex så lyckas Maria Robsahm på något sett trolla bort sprängningar o få det att verka som vi alltid haft det, att få det att låta som en myt. På t ex SVT kan vi läsa om den totala motsatsen ungefär vid samma tidpunkt. Vad är vitsen med det?”

Detta undrar signaturen “Richard”, som utnyttjat möjligheten att kontakta oss på Motargument genom att maila sin fråga till fraga@motargument.se. Han får nedan svar av Jan Kjellin. Undrar du över något, eller saknar en artikel om något som ligger inom vårt område; gör som Richard och lägg en virtuell lapp i “Frågelådan”!

Hej Richard!

Du ställer en intressant och tänkvärd fråga. Den typ av reaktion du beskriver i din frågeställning – att vi eller andra verkar försöka blanda bort korten med hjälp av lögn och förbannad statistik – är inte ovanlig och jag tänker att den är symtomatisk för vad som händer när två väldigt olika sätt att förmedla information krockar med varandra. Jag inser dessutom att det är både viktigt och värdefullt att vi försöker förklara vad vi gör när vi presenterar brottsstatistik på Motargument för att minska fortsatta missförstånd.

I ditt mail hänvisar du bland annat till hösten 2019 och nyheten på SVT om att antalet sprängdåd mer än fördubblats sedan året innan. Det är dystra nyheter och alla kan med rätta bli upprörda av sådan information. Det blir förstås även vi på Motargument. Men det är inte den här ökningen i sig som skaver och får oss att, som du uttrycker det, försöka “tysta ned” den. Det som skaver – och som även ligger inom ramen för vårt generella syfte – är hur nyheter som denna dels tilltalar den klickjagande kvällspressen och dels gärna missbrukas av så kallat “alternativa” medier som ett bevis för det falska påståendet att Sverige står på randen till en systemkollaps (inte sällan underblåst av en, enligt dessa medier, okontrollerad invandring).

Jag klickar mig därför vidare från SVT:s artikel och jämför det som där skrevs med vad Maria Robsahms statistik över polisanmälda brott visar under perioden 1975 fram till och med 2019. Samma år som sprängdåden mer än fördubblades, så polisanmäldes 196 färre brott per 100 000 invånare, än året innan. Det vill säga det var en marginell minskning med 0,196%. Den totala brottsligheten var alltså i princip oförändrad och har varit så de senaste tio åren. Det är typen av brottslighet som fluktuerar, men brottsligheten i sig är alltså mer eller mindre densamma i omfattning.

Statistik över polisanmälda brott 1975 - 2019

Och det är just det som är grejen. Den fluktuation som ofta rapporteras i olika medier kan se dramatisk ut när man tittar på bara den och inte kopplar ihop den med det övergripande sammanhanget. Men ges man inte möjlighet att se hela bilden riskerar den att inte bara bli missvisande, den kan bli helt obegriplig.

En fördubbling av antalet sprängdåd låter som början på ett inbördeskrig. En minskning av den totala brottsligheten ger lite andra associationer.

Det är nästan precis som i det gamla talesättet om att inte se skogen för alla träd. Med lite tur kan vi på Motargument, med god hjälp av bl a Maria Robsahms statistik, göra skogen lite synligare för våra läsare.

Mvh, Jan Kjellin