Alla inlägg av Jan Kjellin

Förskollärare med en skvätt socialantropologi i botten.

Fråga: “Hur hittar jag forum för att diskutera rasistiska synpunkter?”

“Jag önskar att det funnits ett forum med balanserade dialoger. Finns det något forum ni kan rekommendera eller individer som vill diskutera rasistiska synpunkter? Jag vet det finns många nättroll och andra som försöker tiga ihjäl en sund dialog. En dialog som är nödvändig för att minska polariseringen i Sverige, som på sikt leder till radikalisering med främlingsfientliga inslag.”

Detta undrar signaturen “Mikael”, som utnyttjat möjligheten att kontakta oss på Motargument genom att maila sin fråga till fraga@motargument.se. Han får nedan svar av Jan Kjellin. Undrar du över något, eller saknar en artikel om något som ligger inom vårt område; gör som Mikael och lägg en virtuell lapp i “Frågelådan”!


Hej Mikael!

I ditt mail beskriver du en situation alltför många känner till: Försök att skapa en konstruktiv dialog kring “heta” ämnen som exempelvis rasism, nationalism eller Corona kapas av individer vars enda intresse tycks vara att sabotera diskussionen och skrämma bort människor med spydiga och ibland rent hatiska kommentarer. Orsakerna till detta kan diskuteras länge, men det var inte det frågan gällde denna gång. Istället söker du tips på forum eller individer som är villiga att diskutera dessa viktiga frågor på ett hederligt, sakligt och balanserat sätt.

Min första tanke när jag läste din fråga var förstås att hänvisa till oss själva (Motargument). Men sedan kom jag att tänka på att vårt bidrag till debatten snarare handlar om verktyg och begrepp som kan användas i de diskussioner du söker. Vi försöker till exempel knäcka myter som cirkulerar i främlingsfientlig och rasistisk opinionsbildning och på vår hemsida hittar du en mängd artiklar med det gemensamma syftet att erbjuda motargument att använda i diskussioner och debatter. Vi har också en Facebooksida där det är möjligt att diskutera våra artiklar med andra läsare.

Men när det gäller själva huvudfrågan – om forum för balanserad dialog om rasism – hittar man lätt sin beskärda del av grupper, sidor och individer i sociala medier. Det är dock lite av en djungel, och de forum som passar mig kanske inte alls fungerar lika konstruktivt för andra. Jag har själv fått enstaka påpekanden om att jag uttrycker mig överlägset i debatten – något jag självklart inte avser, men en dialog består ju som bekant av såväl sändare som mottagare – och en fungerande kommunikation dem emellan.

Mitt förslag till den som söker balanserad diskussion är därför att själv börja mata den med egna, balanserade inlägg. Den egna Facebookväggen eller Twitterkontot kan vara en bra början. Kanske är det till och med värt att starta en blogg eller söka sig till någon av de befintliga webbpublikationerna som skribent (vi på Motargument är förresten alltid intresserade av fler skribenter som är intresserade av att hjälpa oss i vår mission).

Vi kan nog aldrig helt skydda oss från den toxicitet som pyr bakom skallbenet hos en del av de som väljer att kommentera andras inlägg – ibland kan det rentav vara vi själva som har en “dålig dag” och skriver något som hamnar på fel sida gränsen. Inte heller kan vi förhindra att våra inlägg bemöts med irrelevanta svar eller fula argumentationsknep som halmdockor. Men vi kan alltid ignorera eller i värsta fall blockera de röster i flödet som medvetet försöker får oss att må dåligt eller tystna. De har ingen automatisk rätt att skada oss med sina ord eller att bli lyssnade på som likvärdiga deltagare i en diskussion de aktivt försöker sabotera.

Med andra ord är det kanske inte ”rätt forum” du behöver hitta, Mikael. Det är snarare strategier för att göra de redan befintliga forum du redan besöker möjliga att använda för de balanserade dialoger du – och många andra – efterfrågar.

Med hopp om att möta dig i balanserade diskussioner framöver,

Jan Kjellin

Fråga: “Behöver vi kravaller och koranbränningar i Sverige?”

Vi fick en fråga i inkorgen: ”Hej min vän skicka den här länken till mig och hävdar att vi inte behöver detta i Sverige. Har ni tips på motargument jag kan svara med? Tack på förhand!”

Detta undrar signaturen Jimmy, som tagit möjligheten att kontakta oss på Motargument genom att maila sin fråga till fraga@motargument.se. Han får nedan svar av Jan Kjellin. Undrar du över något, eller saknar en artikel om något som ligger inom vårt område; gör som Jimmy och lägg en virtuell lapp i “Frågelådan”!


Hej Jimmy!

Du ställer en specifik fråga och i din fråga ingår en länk. Den leder till ett videoklipp som skildrar delar av de oroligheter som uppstod i slutet av augusti förra året i samband med att företrädare för det danska högerextrema islamofobiska partiet Stram Kurs genomförde två aktioner i Malmö där man medvetet skändade Islams heliga skrift, Koranen.

Motargument har redan skrivit om dessa händelser i två artiklar, vilka jag varmt rekommenderar:

Det hela var förstås ett propaganda-trick. Syftet var att piska upp stämningen i så hög grad att våldsamma reaktioner uppstod, varpå man sedan – via sina olika kanaler – kunde publicera bilder på kravaller och skadegörelse som ger sken av att rättfärdiga dessa mediers främlingsfientliga och inte sällan öppet rasistiska opinionsbildning. Och visst förekom både högljudda och våldsamma protester mot aktionen från delar av de boende i området.

Det hade dock knappast blivit några spektakulära bilder om inte protesterna eldats på ytterligare då grupper av “folk som medvetet ville provocera polisen dök upp med bildäck och lastpallar och startade upploppet”. Medan protesterna till en början var en reaktion på en islamofob aktion avsedd att kränka muslimer, slutade de alltså i upplopp tack vare inresta bråkstakar.

Att boende i Rosengård själva städade upp och aktivt motade bort upploppsmakare är dessutom något som inte nämns i de ”alternativa” mediernas rapportering, men som dock förekom. Inte heller fördömandena av upploppen från flera imamer i Malmö tycks vara intressant för den bild man vill måla upp där ”svenskar” och ”muslimer” ska ställas mot varandra.

Så svaret på din fråga, Jimmy, är “nej”. Vi behöver inte danska rasister som åker till Malmö för att provocera fram bråk. Inte heller behöver vi bråkmakare som går dessa provokatörers ärenden. Och vi behöver framförallt inte vidga de klyftor mellan människor som tyvärr redan existerar.

”Våld är den odugliges sista tillflykt.”

-Isaac Asimov

Vad vi behöver, vare sig vi är positivt eller negativt inställda till exempelvis islam, invandring eller rasism, är en vilja och en förmåga att mötas över de upplevda gränserna. Den absoluta majoriteten av oss är “vanligt folk” och vi har alla den viljan. Vi är dock många gånger alltför lätta att förleda till att tro det värsta om varandra.

Till mina meningsfränder skulle jag därför vilja säga “krama en rasist”.

Och till mina meningsmotståndare skulle jag vilja säga “krama en muslim”.

Men såhär i corona-tider får vi kanske nöja oss med att lägga handen på hjärtat och se varandra i ögonen. Eller knacka armbåge med varandra.

MVH, Jan Kjellin

Fråga: “Försöker Motargument mörka fakta om brottsligheten i Sverige?”

Fråga: “Jag undrar varför ni på Motargument ständigt försöker tysta ned brottsligheten? T ex så lyckas Maria Robsahm på något sett trolla bort sprängningar o få det att verka som vi alltid haft det, att få det att låta som en myt. På t ex SVT kan vi läsa om den totala motsatsen ungefär vid samma tidpunkt. Vad är vitsen med det?”


Detta undrar signaturen “Richard”, som utnyttjat möjligheten att kontakta oss på Motargument genom att maila sin fråga till fraga@motargument.se. Han får nedan svar av Jan Kjellin. Undrar du över något, eller saknar en artikel om något som ligger inom vårt område; gör som Richard och lägg en virtuell lapp i “Frågelådan”!


Hej Richard!

Du ställer en intressant och tänkvärd fråga. Den typ av reaktion du beskriver i din frågeställning – att vi eller andra verkar försöka blanda bort korten med hjälp av lögn och förbannad statistik – är inte ovanlig och jag tänker att den är symtomatisk för vad som händer när två väldigt olika sätt att förmedla information krockar med varandra. Jag inser dessutom att det är både viktigt och värdefullt att vi försöker förklara vad vi gör när vi presenterar brottsstatistik på Motargument för att minska fortsatta missförstånd.

I ditt mail hänvisar du bland annat till hösten 2019 och nyheten på SVT om att antalet sprängdåd mer än fördubblats sedan året innan. Det är dystra nyheter och alla kan med rätta bli upprörda av sådan information. Det blir förstås även vi på Motargument. Men det är inte den här ökningen i sig som skaver och får oss att, som du uttrycker det, försöka “tysta ned” den. Det som skaver – och som även ligger inom ramen för vårt generella syfte – är hur nyheter som denna dels tilltalar den klickjagande kvällspressen och dels gärna missbrukas av så kallat “alternativa” medier som ett bevis för det falska påståendet att Sverige står på randen till en systemkollaps (inte sällan underblåst av en, enligt dessa medier, okontrollerad invandring).

Jag klickar mig därför vidare från SVT:s artikel och jämför det som där skrevs med vad Maria Robsahms statistik över polisanmälda brott visar under perioden 1975 fram till och med 2019. Samma år som sprängdåden mer än fördubblades, så polisanmäldes 196 färre brott per 100 000 invånare, än året innan. Det vill säga det var en marginell minskning med 0,196%. Den totala brottsligheten var alltså i princip oförändrad och har varit så de senaste tio åren. Det är typen av brottslighet som fluktuerar, men brottsligheten i sig är alltså mer eller mindre densamma i omfattning.

Statistik över polisanmälda brott 1975 - 2019

Och det är just det som är grejen. Den fluktuation som ofta rapporteras i olika medier kan se dramatisk ut när man tittar på bara den och inte kopplar ihop den med det övergripande sammanhanget. Men ges man inte möjlighet att se hela bilden riskerar den att inte bara bli missvisande, den kan bli helt obegriplig.

En fördubbling av antalet sprängdåd låter som början på ett inbördeskrig. En minskning av den totala brottsligheten ger lite andra associationer.

Det är nästan precis som i det gamla talesättet om att inte se skogen för alla träd. Med lite tur kan vi på Motargument, med god hjälp av bl a Maria Robsahms statistik, göra skogen lite synligare för våra läsare.

Mvh, Jan Kjellin

Techjättarnas censur

Extrem- och ytterkantshögerns närvaro på sociala medier hotas när företagen i allt större utsträckning stänger av – tillfälligt eller permanent – tongivande aktörer. Kritikerna ropar om censur och jag hävdar att de har rätt. Men också att det kan vara helt i sin ordning. Åtminstone ibland.


“Censur” är den process där material, som i det givna sammanhanget bedöms som oacceptabelt, avlägsnas. Som gammal skräckfilmsälskare förknippar jag ordet främst med Statens biografbyrå, vilken under större delen av 1900-talet förde ett slags låtsaskrig mot oss som ville se varenda spilld blodsdroppe på videoskärmen i syfte att skydda oss mot moraliskt fördärv. Men företeelsen kan även ha en politisk eller förtryckande funktion, exempelvis som i Kina eller Nordkorea, där staten använder detta som ett medel för att kontrollera befolkningen.

De senaste veckorna har vi sett ett enormt uppsving av aktörer som fått delar av sitt material raderat, eller till och med helt stängts av från att använda vissa tjänster. Att USA:s president Donald Trump fått sitt twitterkonto permanent avstängt är kanske det mest kända exemplet, men det är bara en av många liknande konsekvenser efter upploppet vid Capitolium den 6 januari i år.

Även svenska aktörer har drabbats av liknande åtgärder. I december slängdes Swebb-TV ut från YouTube, vilket ledde till en slags strejk där andra så kallat “alternativa” medieproducenter stängde ner sina verksamheter under en dag för att protestera och visa sitt stöd för kanalen, som är mest känd för att dela högerextremt och konspiratoriskt material. (Man har bland annat spridit påståendet att Olof Palme avled av HIV och har under coronapandemins gång även spridit konspirationer om Covid-19, samt antivaccinationspropaganda.)

Rop om censur

Följarna – både Swebb-TV:s och Trumps – skrek genast om “censur”. Och det har de faktiskt rätt i. Det är nämligen inte bara stater och dess myndigheter som kan censurera. Även privata företag, liksom enskilda individer, kan på olika sätt kontrollera och moderera informationsflödet i deras respektive domäner i den process vi känner som censur.

Grejen är dock att ordet “censur” har omedelbara och negativa konnotationer. Det jämställs nästan per automatik som en slags frihetsinskränkning. Och även om det förstås kan vara det – och är så i många fall – så behöver det inte vara det i samtliga fall.

När Twitter stoppat Donald Trump från att tweeta, sammanfattade de bakgrunden till sitt beslut på följande vis:

“After close review of recent Tweets from the @realDonaldTrump account and the context around them — specifically how they are being received and interpreted on and off Twitter — we have permanently suspended the account due to the risk of further incitement of violence.” (Källa: Twitter)

Vad gäller beslutet att stoppa Swebb-TV känner jag inte till de faktiska orsakerna. En förhållandevis så pass obetydlig aktör motiverar nog inte samma slags offentliga redogörelse som avstängningen av USA:s sittande president. En kvalificerad gissning efter att ha scrollat igenom utbudet (innan avstängningen) är dock att de överträtt YouTubes “COVID-19 Medical Misinformation Policy, vilket enligt deras användarvillkor kan leda till att det aktuella kontot tas bort. (UPPDATERING 17 JANUARI: SVT bekräftar idag mina misstankar om att det främst handlar om desinformation kring Covid-pandemin.)

Båda exemplen ovan visar hur dessa privata aktörer censurerat material som på olika sätt bryter mot deras användarvillkor eller på annat sätt ansetts skadligt. Risken att Donald Trump genom sina tweets uppmuntrar till fortsatt våld, likt det vi såg vid Capitolium bedömdes som så överhängande att Twitter fattade sitt beslut. På liknande sätt fattade antagligen YouTube sitt beslut om Swebb-TV. Regelverken finns på plats och det är bara en fråga om att applicera dem. 

Censur är en sak – yttrandefrihet en annan

Ropen om “censur” är alltså inte av nödvändighet felaktiga. Dock bör de kunna kompletteras med en förklaring om varför censuren inte anses acceptabel – eller varför den anses vara det: Anser man det oacceptabelt att förhindra Donald Trump att mana till våld, eller för den delen Parler-användare att sprida uppmaningar om att våldta, tortera och mörda namngivna politiker och privatpersoner, då bör man kunna förklara vad vinsten är i att tillåta dylikt. Och anser man att det är oacceptabelt att förhindra Swebb-TV att sprida lögner om coronapandemin, då bör man också kunna förklara varför dessa lögner ska kunna spridas. Och man bör helst klara av att göra det utan att ge ett principiellt svar om yttrandefrihet eller göra det till en fråga om hur fel aktören tolkat regelverket i det specifika fallet. För det är faktiskt helt andra diskussioner.

Att bara ropa “censur” döljer den egentliga åsikten. Som ett slags självcensur, ironiskt nog.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Varför vill ”sverigevännerna” splittra Sverige?

Skrupelfria ”sverigevänner” visar än en gång sin rätta sida när de genom lögner och insinuationer gör allt för att splittra landets befolkning och hetsa oss mot varandra. Denna gång är det ett slarvigt tillverkat mem som ska slå in ytterligare kilar i samhället genom att utnyttja en 12-årig flickas tragiska död.


Knappt har vi lyckats ta in det fruktansvärda som hände en familj i Botkyrka, när deras 12-åriga dotter sköts till döds natten till söndagen den 2 augusti, förrän en kreativ surfplattekrigare skapat ett mem syftat att gräva skyttegravarna mellan ”vi” och ”dom” ännu bredare och djupare.

Bilden, som är uppdelad i två halvor, föreställer Sergels Torg vid två olika tillfällen. Den övre bilden visar ett i princip tomt torg, medan den undre visar samma torg, nu fyllt av en myllrande folkmassa. Den medföljande texten lyder ”Sergels torg när en 12-årig flicka blir mördad i Sverige/Sergels torg när en kriminell knarkare blir mördad i en annan kontinent”.

Självklart är det inte sant. Den övre bilden är sannolikt tagen 2012, då föreställningen ”Tribadernas Natt” spelades på Stadsteatern, medan den nedre har hämtats från demonstrationerna efter terrordådet på Drottninggatan. Detta konstateras ganska omgående i Facebookgruppen Källkritik, fake news och faktagranskning och behöver inte redogöras för närmare här.

Det jag istället börjar tänka på är vilka ”vi” och ”dom ” är i den här bilden. Bilden anklagar inte kriminella invandrargäng, den demoniserar inte ensamkommande ”migrantmän” eller vänder sig mot religionen islam. Den ifrågasätter inte ens demografin.

Istället pekar den med ett anklagande finger – J’accuse! – och hävdar att vi känner större samhörighet med ”kriminella knarkare i utlandet” (det antas att mem-författaren syftar på George Floyd, vars död blev den utlösande faktorn för de landsomfattande demonstrationer under parollen ”Black Lives Matter” som t o m fick internationell spridning) än en 12-årig svensk flicka.

Att jag inte kunnat scrolla igenom mina sociala medier utan att gång på gång läsa hur chockerade och ledsna alla är över det inträffade spelar mindre roll här – det är idén om att ingen bryr sig som är det viktiga. Känslan av att vi som är de andra saknar förmåga att se om vårt eget hus är A och O för ”sverigevännernas” existensberättigande.

Minsta misstanke om att vi också är bekymrade över yrkeskriminellas till synes obehindrade framfart skadar deras trovärdighet. Den enkla insikten om att vi också ser den bristande integrationen som ett problem kan omkullkasta många ”sverigevänners” försök att särskilja dem från oss. Att vi i mångt och mycket delar deras problembild (men ser andra orsakssamband och lösningar) är något som de hela tiden måste distansera sig ifrån genom att ljuga och sprida falsk vittnesbörd. Exempelvis genom hafsigt i panik tillverkade memer i PicCollage.

Om de ändå kunde lägga lite energi på att göra det snyggt, åtminstone.

Bokrecension: No Platform

I sin bok No Platform: A History of Anti-Fascism, Universities and the Limits of Free Speech gör Evan Smith en historisk genomgång över hur taktiken “no platform” använts av studentgrupper på brittiska universitet som en metod för att försvåra för rasistiska och fascistiska idéer att uttryckas. Bokens mest värdefulla bidrag för den svenske läsaren är dock snarare hur den parallellt med detta lyckas beröra den samtida debatten om yttrandefrihet.


Boken, som släpptes på Routledge i början av april, samlar berättelsen om “no platform” i Storbritannien och hur denna taktik använts av studentorganisationer för att motarbeta radikal- och extremhögerns strävan att infiltrera brittiska universitet. Samtidigt målas en historia upp, där denna antifascistiska kamp löpt parallellt med en livlig diskussion om yttrandefriheten och hur “no platform” – enligt taktikens kritiker – sätter gränser för denna viktiga, demokratiska frihet.

Bokens framsida

Smith argumenterar i boken för att de till synes indignerade röster som lyfts om “no platform” som ett hot mot yttrandefriheten ofta är en reaktion från radikal- och extremhögern på hur ett ökat och synligt motstånd mot röster som sprider hat i form av bland annat rasism, misogyni, homofobi och transfobi faktiskt ger effekt. Det handlar alltså egentligen inte om att dessa aktörer är intresserade av att försvara en förment hotad yttrandefrihet i sig, utan om att de dels söker bevara en samhällsordning där dessa typer av yttranden (och de som yttrar dem) sällan ifrågasätts, och dels använder idéer om en absolut/extrem yttrandefrihet som ett slags vapen för att ohejdat kunna sprida radikal- och extremhögerns idéer om exempelvis ras, sexualitet och genus.

Men samtidigt som förstås även radikal- och extremhögern, liksom alla andra, har en grundläggande demokratisk rätt att ge uttryck för sina idéer och åsikter finns det ingen skyldighet för universiteten att faktiskt erbjuda någon detta utrymme, menar man och hänvisar till strategin som en slags förebyggande åtgärd.

Argument och motargument

Ett vanlig argument från kritikerna är att “no platform” (liksom besläktade strategier som “cancel culture” och “safe spaces”) utgör ett trubbigt och oprecist vapen som hotar det fria samtalet genom att slå urskillningslöst och godtyckligt mot vadhelst som råkar passera som en för kontroversiell åsikt eller ett för provokativt uttalande. Och som Smiths bok visar, finns det visst fog för denna kritik – det finns exempel på föredragshållare som stoppats, trots att de inte representerat någon av de åsikter som “no platform” avser stoppa.

Samtidigt är ett bärande syfte med “no platform” inte att slutgiltigt tysta någon. Det handlar snarare om att göra – i det här fallet – brittiska universitet till inkluderande miljöer där alla studenter, oavsett hudfärg, etnicitet, könsidentitet eller kön, ska kunna känna sig välkomnade och trygga. Och eftersom man hävdar att man, genom att tillåta röster som argumenterar mot denna inkluderingstanke, i förlängningen öppnar för exklusion av – och i värsta fall diskriminering och våld mot – dessa grupper finns en gråzon som är svår att bemästra. Och det är här det ibland kan gå fel.
“No platform” är ingen enkel eller självklar strategi. Ibland stoppas fel person från att föreläsa, ibland lyckas fel person slinka igenom nätet. Detta dilemma är ständigt närvarande och därför påpekar Smith hur varje beslut om att genomföra en “no platform”-aktion bör föregås av diskussion för att minska risken att just fel personer drabbas.

Det är också värt att påminna sig om att de som stoppas från att föreläsa som ett resultat av “no platform” (eller genom att sparkas från något uppdrag på, säg, TV4 efter att ha skrivit en osedvanligt explicit tweet om svarta människor) ofta ges alternativa plattformar i media, där de tillåts både ge sin syn på saken och sprida de åsikter de – enligt egen utsago – förhindrats att sprida. Detta kan ses som ett argument för att “no platform” faktiskt inte inskränker någons yttrandefrihet i praktiken, utan snarare ger dem ännu större möjligheter att nå ut med sina budskap – bara inte i en universitetsmiljö. Det är också viktigt att i en diskussion om detta påminna sig om att protester i sig är fullt legitima sätt att använda sin yttrandefrihet – säkerligen en självklarhet för de flesta, men en aspekt som ofta hamnar i skymundan bakom de känsloladdade påståendena om hur “no platform” är en yttrandefrihetsfientlig strategi och en påminnelse om att den absoluta yttrandefrihet som åberopas inte nödvändigtvis är tänkt att omfatta alla – sin absolutism till trots.

Yttrandefrihetsflagga
Yttrandefrihetsflagga, skapad av John Marcotte (Public Domain)

Ett annat argument som brukat lyftas mot “no platform” är att det generellt finns lagar som skyddar medborgarna och förhindrar olika former av hatpropaganda. I både teori och praktik sätter dessa lagar formella gränser för vad som är tillåtet och inte, vilket torde göra “no platform” och liknande strategier överflödiga (och, upprepar man, farligt godtyckliga). Dock bortser man då från att lagarna bara “kickar in” när skadan redan är skedd – ett brott kan ju i lagens ögon bara konstateras efter att det ägt rum.

En dylik juridifiering av frågan riskerar också att leda till ett tillstånd av det Gavan Titley kallar “the debatability of racism”: Den för det mesta fruktlösa och distraherande diskussionen om vad som på formell väg faktiskt konstituerar rasism eller fascism. The debatability of racism ser vi mängder av exempel på i den vardagliga debatten även här i Sverige, där representanter för radikal- och extremhögern – tillsammans med individer i gråzonen mot den “vanliga” konservativa högern – gång på gång söker förskjuta gränserna för det tillåtna genom att vända diskussionerna om vad som sades till diskussioner om huruvida det är exempelvis rasism eller inte (eller om ett visst riksdagsparti är fascistiskt eller inte). Kärnfrågan – budskapet – undviks skickligt.

Frihet under ansvar eller frihet utan ansvar?

Evan Smiths bok väcker också den till viss del filosofiska frågan om huruvida de vanliga principerna för yttrandefriheten verkligen bör gälla de, vars mål är att begränsa eller förneka delar av befolkningen grundläggande rättig- och friheter. Som filosofer som Karl Popper eller John Rawls frågar sig: Har ett tolerant samhälle verkligen råd att tolerera de intoleranta?

Strategin “No platform” kan inte i sig bekämpa rasism och hat, men den kan begränsa dess fysiska räckvidd. Omsatt till förhållanden online kan strategin innebära kampanjer för att få sociala medie-tjänster att stänga konton som sprider och underblåser hat. Det hindrar förstås inte enskilda individer från att fortsätta uttrycka sin rasism, misogyni eller homo- och transfobi via andra kanaler – deras frihet att yttra sig har alltså inte på något sätt inskränkts, men det sätter nödvändiga ramar för dessa yttranden. Det sätter dem i ett större, samhälleligt sammanhang och signalerar något om den illegitimitet vi kan och bör tillskriva de grupper som representerar dessa synsätt? Framförallt markerar det ett viktigt ställningstagande mot dessa uttryck, och solidaritet med en humanistisk människosyn som utgår från tanken om alla människors lika värde.

Bok: No Platform: A History of Anti-Fascism, Universities and the Limits of Free Speech
Författare: Evan Smith
Förlag: Routledge

SD:s principprogram reviderat: Samkönades möjlighet till adoption

Sverigedemokraterna har reviderat delar av sitt principprogram. Förändringarna rör bland annat partiets syn på samkönades möjlighet till adoption och ger signaler om ett ideologiskt trött parti som är i full färd med att ersätta sitt tidigare så starka motstånd mot genusvetenskap med ett erkännande av könsroller som ett socialt fenomen bortom det strikt biologiska könet.


SD:s landsdagar hålls vartannat år och är partiets högst beslutande organ. Det är vid landsdagarna partistyrelsen väljs och enskilda ombud har möjlighet att få motioner behandlade. Senast hölls landsdagarna i slutet av november 2019. Vid detta tillfälle antogs fyra förändringar i principprogrammet, vilka berörde följande punkter: Sverigedemokraterna, familjen och jämställdheten (punkt 10), Sverigedemokraterna och nationalismen (punkt 4), Sverigedemokraterna och människan (punkt 2), samt Sverigedemokraterna och nationen (punkt 5). Denna artikel behandlar revideringen av punkt 10: Sverigedemokraterna, familjen och jämställdheten.

Samkönades möjlighet till adoption

Anledningen till att SD omformulerar delar av punkten om familje- och jämställdhetspolitik beskrivs som att man behövde “ompröva nuvarande ställningstagande”. Förändringarna visar sig dock vara få och framstår i huvudsak som kosmetiska: endast två omformuleringar och ett borttaget stycke. Samtidigt skapar de en öppning för en radikal förändring av partiets hållning i frågan.

De nya formuleringarna innebär att SD backar från det tidigare kategoriska påståendet att kärnfamiljen – med en far och en mor – är “den samlevnadsform som har bäst grundförutsättningar att ge barnen en stabil och trygg uppväxtmiljö”. Nu lyder formuleringen istället “den samlevnadsform som oftast har bäst grundförutsättningar …” (min kursivering). Den andra omformuleringen ersätter “en mor och en far” med “en moders- och en fadersgestalt”.

I praktiken handlar dessa förändringar inte så mycket om att ompröva ett ställningstagande som att o-tydliggöra det. Att det oftast är kärnfamiljen som har bäst förutsättningar är ett mycket försiktigare påstående än att det är kärnfamiljen som har bäst förutsättningar. Det blir svårare att bemöta. Samtidigt som partiet är fria att fortsätta hylla kärnfamiljen som den “rätta” formen av samlevnad kan man undvika kritik genom att hävda att det är teoretiskt möjligt att andra former av familjebildning också fungerar.

Samma ambivalens hittar vi i talet om moders- och fadersgestalter, vilka inte var närvarande i det tidigare strikt kategoriska talet om en mor och en far. Denna omformulering gör det möjligt att lösa upp de biologiska kopplingarna till de två begreppen till förmån för en mer ”genusifierad” läsning av dem, även om det förstås inte finns några konkreta tecken på att partiet är redo att faktiskt närma sig ett generellt accepterande av andra familjekonstellationer än de med en fadersgestalt av hankön och en modersgestalt av honkön. Tvärtom tillåter den reviderade versionen av texten att SD håller fast vid den traditionella kärnfamiljens värden, samtidigt som de öppnar för (den teoretiska) möjligheten att ändå tolerera samkönade familjer.

Homosexuellt par med barn
Foto: Kurt Löwenstein Educational Center International Team (Wikimedia Commons, License Attribution 2.0 Generic)

SD har också – i samma anda – helt raderat stycket där de tidigare explicit motsatt sig adoption för ensamstående, samkönade par och polyamorösa grupper. Det innebär att man slutat hävda barnets rätt till en man och en kvinna som ersättning för den far och mor man saknar. Det betyder sannolikt inte att man kommer att avstå från att motsätta sig adoption för dessa grupper. Att man valt att radera stycket i sin helhet istället för att omformulera det öppnar dock för (den teoretiska) möjligheten för hugade sverigedemokrater att förespråka exempelvis adoptioner för polyamorösa grupper.

Sammanfattningsvis öppnar revideringarna i denna punkt för en mer liberal hållning avseende familjebildningar som avviker från den traditionella heteronormativiteten. Dock är det en förändring som i bästa fall är tillfällig; SD är fast förankrade i en ideologisk position där “traditionella värderingar” beträffande exempelvis kärnfamiljen är en viktig beståndsdel. Den kan de inte ge upp utan att förlora en del av sin identitet.

SD tar genusvetenskapens parti?

De fyra förändringar som antogs på landsdagarna ger sammanfattningsvis bilden av ett parti redo att mer än gärna kompromissa bort sina grundläggande ideologiska principer.

I och med revideringen av punkt 10 i principprogrammet går man från att vara tydlig i sitt motstånd mot samkönades (och polyamorösas) rätt att adoptera, till att istället söka anpassa sig till ett mer genusifierat sätt att tala om såväl kärnfamiljen som om män och kvinnor när man istället väljer att använda begrepp som faders- och modersgestalter.

Att SD på detta sätt närmar sig ett erkännande av existensen av så kallade “sociala kön” – det vill säga genus – väcker frågor. Är detta bara ett sätt att skriva bort kritik mot SD:s hållning i dessa frågor, eller ser vi en reell glidning i riktning mot ökad “kulturmarxism” och “intellektuell vänster” i det parti som i väljarnas ögon ska utgöra en motpol till dessa fenomen?

Hur tungt eller lätt väger egentligen Sverigedemokraternas principer när de ställs mot prospektet att bli ett regeringsparti? Har de blivit de makthungriga politiker de en gång utgav sig för att konfrontera?


Detta är en av tre artiklar om revideringen i SD:s principprogram. De andra delarna kan du läsa här:

SD:s principprogram reviderat: Minoritetsfrågor och dubbla medborgarskap

SD:s principprogram reviderat: ”Nedärvd essens”


Källa:

SD.se: Justering av principprogram (2019-11)

SD:s principprogram reviderat: Minoritetsfrågor och dubbla medborgarskap

Sverigedemokraterna har reviderat delar av sitt principprogram. Förändringarna rör bland annat partiets syn på minoritetsfrågor och dubbla medborgarskap. Det ger signaler om ett ideologiskt trött parti som är i full färd med att kompromissa bort sitt tidigare motstånd mot dubbla nationaliteter och medborgarskap.


SD:s landsdagar hålls vartannat år och är partiets högst beslutande organ. Det är vid landsdagarna partistyrelsen väljs och enskilda ombud har möjlighet att få motioner behandlade. Senast hölls landsdagarna i slutet av november 2019. Vid detta tillfälle antogs fyra förändringar i principprogrammet, vilka berörde följande punkter: Sverigedemokraterna, familjen och jämställdheten (punkt 10), Sverigedemokraterna och nationalismen (punkt 4), Sverigedemokraterna och människan (punkt 2), samt Sverigedemokraterna och nationen (punkt 5). Följande artikel behandlar revideringarna i punkt 4 och 5.

Minoritetsfrågor

Vad gäller de nationella minoriteternas status i nationalistisk politik ansågs det finnas ett behov av att ”förtydliga” partiets uppfattning i frågan genom att formulera om den delen av punkten om nationalism i principprogrammet. Det är alltså inte fråga om en förändring av partiets hållning gentemot våra nationella minoriteter – där anser man fortfarande att de har rätt till en långtgående kulturell autonomi, så länge den inte står i konflikt med den svenska nationens intressen.

En förändring går dock att finna i förtydligandet. Den nya formuleringen kan nämligen uppfattas som ett svar på den kritik som riktades mot SD och Björn Söder. Det var i ett resonemang om nationalism och nationalitet som Söder hävdade att man inte kan uppbära dubbla nationaliteter – en person kunde alltså inte identifiera sig som samtidigt same och svensk, eller jude och svensk (DN, 2014-12-14). Det var antingen eller, och valde man att vara jude, kunde man inte samtidigt anse sig vara svensk, löd det utvecklade resonemanget. Men idag har alltså partiets officiella ståndpunkt börjat förändrats.

“Den som tillhör en nationell minoritet kan ha en svensk identitet”, står det nu i principprogrammet, och öppnar därmed dörren för möjligheten att identifiera sig som exempelvis varande av både samisk och svensk nationalitet.

Risken för SD är att denna mer liberala hållning – i den förvisso osannolika mån den kommer avspeglas i deras förda politik – kan komma att uppfattas av väljarna som en kompromiss om och urvattning av vad som egentligen omfattas av det för nationalismen så centrala svenskhetsbegreppet.

Hand som håller i två pass
Foto: Trausti Evans (Flickr), Attribution 2.0 Generic (CC BY 2.0)

Dubbla medborgarskap

I frågan om dubbla medborgarskap innebär revideringen en helomvändning från SD:s tidigare position. Tidigare var partiet helt emot möjligheten för individer att inneha dubbla medborgarskap, vilket, liksom i frågan om dubbla nationaliteter, var en logisk konsekvens av det samtidiga kravet på lojalitet med Sverige, både som nation och stat.

I principprogrammets punkt om nationen kunde man tidigare läsa att “(d)en som är svensk medborgare skall inte kunna inneha annat medborgarskap utöver det svenska”. Nu är denna mening raderad utan närmare förklaring eller kommentar. Inga andra förändringar har gjorts.

Den rimliga tolkningen är att denna fråga inte längre kommer att drivas av Sverigedemokraterna, men det är oklart varför.

En nationalism satt på undantag?

De fyra förändringar som antogs på landsdagarna ger sammanfattningsvis bilden av ett parti redo att mer än gärna kompromissa bort sina grundläggande ideologiska principer.

Förändringarna i talet om dubbla medborgarskap signalerar att man hellre anpassar sig till gällande lagrum, istället för att driva en fortsatt ideologisk kamp. Sett tillsammans med deras närmande till att erkänna de nationella minoriteternas rätt att äga dubbla nationella identiteter undrar jag om det vi ser är en begynnande ideologisk trötthet hos Sverigedemokraterna?

Även om dessa förändringar är positiva i mina ögon måste jag fråga mig om partiets nationalistiska profil verkligen håller för denna anpassning till oss i “åsiktskorridoren”? Är det verkligen möjligt att, som medborgare i en sverigedemokratisk stat byggd på nationalism och socialkonservatism, vara lojal mot fler än en nation eller stat samtidigt, och vad blir då den närmast formella lojaliteten till Sverige värd i praktiken? Räcker det att stå upp när nationalsången spelas och mima texten, och om inte, hur ska SD i praktiken se till att dubbla lojaliteter och medborgarskap inte urvattnar den för dem så centrala nationella tillhörigheten?

Hur tungt eller lätt väger egentligen Sverigedemokraternas principer när de ställs mot prospektet att bli ett regeringsparti? Har de blivit de makthungriga politiker de en gång utgav sig för att konfrontera?


Detta är en av tre artiklar om revideringen i SD:s principprogram. De andra delarna kan du läsa här:

SD:s principprogram reviderat: Samkönades möjlighet till adoption

SD:s principprogram reviderat: ”Nedärvd essens”


 

Källa:

SD.se: Justering av principprogram (2019-11)

SD:s principprogram reviderat: ”Nedärvd essens”

Sverigedemokraterna har reviderat delar av sitt principprogram. Förändringarna rör bland annat partiets tal om ”nedärvd essens”. Det ger signaler om ett ideologiskt trött parti som försöker göra eftergifter till sina kritiker, men misslyckas skifta position gällande deras essentialistiska, rasistiska människosyn, trots ett uttalat syfte att göra just detta.


SD:s landsdagar hålls vartannat år och är partiets högst beslutande organ. Det är vid landsdagarna partistyrelsen väljs och enskilda ombud har möjlighet att få motioner behandlade. Senast hölls landsdagarna i slutet av november 2019. Vid detta tillfälle antogs fyra förändringar i principprogrammet, vilka berörde följande punkter: Sverigedemokraterna, familjen och jämställdheten (punkt 10), Sverigedemokraterna och nationalismen (punkt 4), Sverigedemokraterna och människan (punkt 2), samt Sverigedemokraterna och nationen (punkt 5). Denna artikel behandlar revideringarna av punkt 2.

”Nedärvd essens”

Den mest omfattande förändringen i principprogrammet berör punkt 2, Sverigedemokraterna och människan. Denna punkt redogör för partiets uppfattning om den mänskliga naturen och har fram till nu kretsat kring ”nedärvd essens”, vilket länge varit ett av de centrala begreppen att lyftas i påpekanden om Sverigedemokraternas ideologiskt grundade rasism. Partiet säger sig nu vilja ta avstånd från “essentialismens filosofiska syn på förhållandet mellan kultur och etnicitet”, vilken man menar har lett till vantolkningar av SD:s syfte, och ersätter därför den ”nedärvda essensen” med “det biologiska arvet”.

På fem platser i texten har man helt enkelt bytt ut eller plockat bort begreppet. Där det tidigare stod “nedärvd essens” står det nu “biologiskt arv” och där man tidigare talat om en “nedärvd mänsklig natur” står nu bara att läsa om en “mänsklig natur”. På samma sätt hänvisar man till ”känslor” istället för till “nedärvda känslor”, liksom “nedärvda behov” nu endast beskrivs som “behov”.

Som komplement till detta har man formulerat nya resonemang om hur det biologiska arvet gör människor olika. Precis som individers olika (biologiskt ärvda) begåvning ger dem olika möjligheter i samhället, leder även gruppers (biologiskt ärvda) skillnader till olika val, hävdar man. Därmed, menar SD, behöver exempelvis kvinnors och mäns olika livsval och -förutsättningar inte vara resultat av en könsmaktordning; det kan mycket väl vara det biologiska arvet som tar sig uttryck.

Nedärvd essens eller biologiskt arv - vad är egentligen skillnaden?
Nedärvd essens eller biologiskt arv – vad är egentligen skillnaden? (Bild: Public domain)

Två förändringar som sticker ut lite extra är dels påpekandet om hur “kollektiva egenskaper som hudfärg och etnicitet” är ”irrelevanta” för Sverigedemokraterna, och dels att man valt att ta bort kriget i Jugoslavien som exempel på vilka konsekvenser ett “kollektiv större än nationen” kan få.

Det sistnämnda kan bero på att just nationalism anses vara den drivande faktorn bakom splittringen och kriget, snarare än det lim som – enligt SD:s tidigare resonemang – förgäves sökte hålla samman landet. Vad gäller uttalandet om hudfärg och etnicitet som kollektiva egenskaper kan det handla om något så enkelt som att försöka ta ytterligare avstånd från kommande påståenden om rasism genom att hävda dessa egenskaper som irrelevanta. Dock motsägs det i samma punkts tal om behovet av “en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader”.

Det biologiska arvet tycks fortfarande vara av stor betydelse för SD i uppdelningen mellan “vi” och “dem”, även i fråga om etnicitet.

Det största enskilda ingreppet i texten till denna principprogrampunkt består dock av att hela det stycke där man tidigare förklarat sin syn på den “nedärvda essensen” nu har raderats. Istället för att förklara vad man menar och minska risken för missförstånd, har SD alltså valt att mörka såväl begreppet som den innebörd de gett detta. Det är en underlig form av självcensur, inte minst då denna innebörd lever kvar i oförändrad form i deras resonemang om människans “biologiska arv” och dess betydelse för henne på både individuell och kollektiv nivå.

En förändring som inte är en förändring

De fyra förändringar som antogs på landsdagarna ger sammanfattningsvis bilden av ett parti redo att mer än gärna kompromissa bort sina grundläggande ideologiska principer.

I en naiv förhoppning om att ny terminologi ska radera essentialismen i principprogrammets punkt om Sverigedemokraternas människosyn väljer man att ersätta den “nedärvda essensen” med det “biologiska arvet”. Detta nya begrepp knyter starkare band till genetiken/vetenskapen än vad en mänsklig ”essens” förmår göra. Och alla bär vi förstås med oss ett biologiskt arv från våra förfäder i våra kroppar.

Att peka på ett genetiskt/biologiskt arv är förstås i sig inget problem. Problemet är det sätt på vilket SD hävdar att detta biologiska arv inte bara innebär att människor är olika, utan också utgör ett argument för att människors olika möjligheter i livet är naturgivna. Jämlikhet är onaturligt, och samhället ska inte (i onödan) kompensera för de biologiskt nedärvda skillnader som kan existera mellan individer och/eller grupper.

Argumentationen i principprogrammets andra punkt dryper fortfarande av det essentialistiska tänkande SD försöker osynliggöra genom att revidera den. Det är ett tänkande och en människosyn som göder rasism, sprungen ur en rädsla att förlora egna privilegier till förmån för ett mer jämställt samhälle. Och den är en vital del av det som gör SD till SD.

Sverigedemokraterna må vara villiga att kohandla kring frågor om genus och  medborgarskap/nationalitet, men när det kommer till deras människosyn verkar gränsen vara nådd. En människas värde – om du frågar Sverigedemokraterna – mäts fortfarande i kvaliteten på hennes blod, hennes kön och hennes hudfärg.


Detta är en av tre artiklar om revideringen i SD:s principprogram. De andra delarna kan du läsa här:

SD:s principprogram reviderat: Minoritetsfrågor och dubbla medborgarskap

SD:s principprogram reviderat: Samkönades möjlighet till adoption

Källa:

SD.se: Justering av principprogram (2019-11)

EU tar krafttag mot nazism och fascism

Den 25 oktober antog EU-parlamentet, med 355 röster för och 90 emot, en resolution i 32 punkter som uppmanar medlemsstaterna att förbjuda nyfascistiska och nynazistiska grupper samt agera hårdare och mer resolut mot hatbrott och främlingsfientlighet i samhället för att på så sätt värna demokratin.


Innehållet i resolutionen bygger bland annat på uppfattningen att den relativa straff- och rörelsefrihet som nyfascistiska organisationer åtnjuter i en del EU-länder är en viktig anledning till den ökning av hat och våld som syns i samhället som helhet och som man noterar drabbar såväl politiker och medlemmar i politiska partier som minoritetsgrupper, t ex “svarta européer/personer av afrikansk härkomst, judar, muslimer, romer, tredjelandsmedborgare, hbti-personer och personer med funktionsnedsättning”. *

Detta föregås av en mängd exempel. Här nämns bl a NMR, som förutom att regelbundet demonstrera runt om i Skandinavien även står bakom våldsamma attacker mot civila och polisen, liksom mordbrands- och bombattentat mot flyktingförläggningar. (I samband med detta är det intressant att reflektera över att den hotbild det innebar ledde till att den svenska regeringen valde att hemlighålla platserna för blivande flyktingförläggningar, vilket Sverigedemokraterna aktivt motarbetade genom att avslöja dessa platser.)

NMR och polisen drabbar samman under Falu Pride 2017. (Foto: Jan Kjellin)
NMR och polisen drabbar samman under Falu Pride 2017. (Foto: Jan Kjellin)

Resolutionen uppmanar medlemsstaterna att “effektivt förbjuda nyfascistiska och nynazistiska grupper och andra stiftelser eller sammanslutningar som förhärligar och glorifierar nazism och fascism” och förespråkar även att ”inleda överträdelseförfaranden” mot de medlemsstater som ännu inte efterlevt rambeslutet från 2008 (pdf). Angående detta skriver man att:

”…(e)uropaparlamentet påminner om att rådets rambeslut 2008/913/RIF om bekämpande av vissa former av och uttryck för rasism och främlingsfientlighet enligt strafflagstiftningen, vars tidsfrist för genomförande var i november 2010, utgör rättslig grund för att införa påföljder för juridiska personer som offentligt uppmanar till våld eller hat riktat mot en minoritetsgrupp, såsom fråntagande av offentliga förmåner, näringsförbud, rättslig övervakning och rättsliga beslut om avveckling av verksamhet.”

Man konstaterar även att de ”nyfascistiska grupperna använder och missbrukar våra demokratiska verktyg för att sprida hat och våld”. Man uppmanar därför medlemsländerna att klart och tydligt fördöma hatbrott, hatpropaganda och utpekandet av syndabockar – vilket även en del politiker och offentliga tjänstemän gör sig skyldiga till på alla nivåer och i alla typer av medier – då detta enligt propositionen bidrar till att ytterligare normalisera och förstärka hat och våld i samhället. För att ytterligare understryka allvaret i detta skriver man även att:

”(e)uropaparlamentet erinrar om att den fascistiska ideologin och intoleransen alltid är förbunden med ett angrepp på själva demokratin.”

Resolutionen röstades igenom med siffrorna 355 för och 90 emot (39 röster saknades).

* hbti = homo-, bi-, trans- och intersexuella

Källor:

Pressrelease om resolutionen (på engelska)

Resolutionen i sin helhet

Rambeslutet från 2008 (pdf)