Etikettarkiv: Klass

I fokus

Att bygga för integration – hyresrätter på Limhamn skapar konflikt

Limhamns sjöstad är ett f d industriområde i utkanten av Limhamn i Malmö.  De senaste åren har industrierna successivt ersatts med radhus, bostadsrätter och hyresrätter. I enlighet med rådande bostadspolitik syftar mixen av boendeformer till att stävja segregation och främja integration. Hyresrätterna har upprört en del av dem som har investerat i radhus och bostadsrätter.  Oro och känsla av otrygghet sprids i stadsdelen. Dessa känslor är inte fakta. De orsakas av rasism och fördomar om andra sociala grupper.

Andreas Schönström (S), ordförande för tekniska nämnden i Malmö säger i en intervju med Expressen att:

– Det är sedan många år tillbaka en uttalad strategi i Malmö att bygga en blandstad för att inte upprepa gamla misstag. I områden som Rosengård och Holma byggdes villaområde, hyresområde och bostadsrättsområde vid sidan av varandra utan att blandas. När vi nu bygger nytt är vi väldigt måna om att boendeformerna ska blandas och att människor ska hitta sina nya hem utan sociala eller fysiska barriärer. (Källa: Expressen)

Expressens artikel ”Oron växer – hyresgäster flyttar in i rika stadsdelen” är onyanserad sensationsjournalistik. Förvisso nämns att kriminaliteten på Limhamn sjunker, men artikelns främsta budskap är att förmedla människors oro för områdets framtid.

Fördomar och rasism orsakar oro

En person som varit näringsidkare i området i 17 år uttrycker (felaktigt) att kriminalitet som våldsbrott och stölder ”visserligen alltid funnits här, men det har ökat sedan hyreskomplexen kom upp, men det får man inte lov att säga för då är man rasist”. (Källa: Expressen)

I den privata Facebook-gruppen ”Vi på Limhamn” är tongångarna polemiska, konspiratoriska och (delvis rasistiskt) fördomsfulla. Den generella uppfattningen i kommentarsfälten gällande inlägg om integrationssatsningen i Limhamns sjöstad är att kriminaliteten ökat i och med hyresrätterna. Flera av kommentarerna är att betrakta som rasistiska. Gruppen har med tiden kommit att glida från det som var syftet, dvs information om saker som händer och sker, till att i allt större utsträckning handla om oro, otrygghet och kriminalitet. Då gruppen har ca 10 000 medlemmar och sjöstaden ännu inte har nått 4 000 invånare kan slutsatsen dras att en stor majoritet av gruppmedlemmarna bor på Gamla Limhamn. Av trådarna i gruppen att döma har den blivit en näthatargrupp där fördomar om andra sociala grupper och rasism får stå oemotsagda.

De hyresrätter som byggts i Limhamns sjöstad har gjort att mindre köpstarka människor, ibland med hjälp av försörjningsstöd och andra sociala insatser, har beretts möjlighet att flytta till området.

Det är nu icke-faktagrundade föreställningar, som till viss del kan bero på en intressekonflikt, smyger sig in hos lokalbefolkningen. Flera lyfter risken för att bostadspriserna kommer att sjunka till följd av hyresrätterna i sjöstaden. Det finns inga belägg för det.

I stor utsträckning beror oron och känslan av otrygghet hos boende på Limhamn på fördomar om andra sociala grupper och rasism. Vissa tror att hyresrättsgäster per automatik innebär ökad kriminalitet och försämring av området. Konflikten grundar sig delvis i en fråga om klass. Dagens arbetarklass består till stor del av invandrare.

En anonym man utvecklar sin känsla av oro för Expressen:

– Det är mycket ungdomar som är ute och hänger, och även om det inte hänt något så skapar det ändå en otrygg känsla när man är ute och går om kvällarna. Man kommer inte ifrån det. (Källa: Expressen)

I den privata Facebook-gruppen ”Limhamns sjöstad” har Expressens artikel varit föremål för diskussion. Kommentarerna varierar från att intyga att den bild som artikeln förmedlar eventuellt kan stämma, i alla fall till viss del, till att ifrågasätta Expressen, och deras onyanserade rapportering från stadsdelen.

De tre personer som i Expressens artikel fått möjlighet att uttrycka sin ilska och oro, samt den stämning som står att finna i Facebook-gruppen ”Vi på Limhamn” är inte representativ för hur människorna i sjöstaden upplever faktumet att sjöstaden har en mix av boendeformer.

Allt färre människor utsätts för brott

Människor på framför allt Gamla Limhamn har börjat kalla Limhamns sjöstad ”Rosengård by the sea”. Detta grundar sig i en upplevd känsla av oro och otrygghet, och inte för att det begås fler brott här än tidigare.

Den årliga trygghetsundersökningen som polisen på Limhamn utför visar att folk i allmänhet upplever att utomhusmiljön har blivit skräpigare och stökigare den senaste femårsperioden. Folk i allmänhet känner också en större otrygghet.

Fakta i samma undersökning visar att den faktiska utsattheten för brott har minskat. En mindre andel boende på Limhamn utsätts för fysiskt våld och stölder idag än för fem år sedan. Polisen bekräftar att denna fakta stämmer överens med hur de upplever Limhamn idag. De förklarar att det kan ha sin grund i att Limhamns sjöstad är ett nytt område med en blandad befolkning, vilket kan leda till ökad oro. Kommunpolis Göran Holmgren tror att det kommer att bli mindre oroligt när det väl har satt sig att människorna i området är en mix av samhällsklasser och ursprung.

Det finns röster i området som ser positivt på att inte enbart köpkraftiga människor flyttar till området. De uttrycker en stolthet i att området är en föregångare vad gäller integration:

– Det känns tryggt här! Många rara barn av olika nationaliteter. (Källa: Expressen)

Mix av boendeformer är bra för integrationen

Carina Listerborn är professor i stadsbyggnad vid Malmö universitet. Hon är av uppfattningen att fördomar om andra sociala grupper, är orsaken till oron:

– Att man har låg inkomst eller är invandrare innebär ju inte att man kommer med problem. Många som får sociala bostadskontrakt i dag har inte några andra sociala problem än svårigheten att hitta just bostad. (Källa: Expressen)

Listerborn betonar hur viktigt det är på lång sikt för Malmö att integrationen sker i alla stadsdelar. Integrationen bör ske såväl i miljonprogrammen (i t ex Rosengård, Holma, Lindängen och Kroksbäck) som i de rikare områdena.

Våren 2020 beslutade tekniska nämnden i Malmö om en ny markpolicy, vilken innefattar att minst 60 % av nyproducerade hyreslägenheter öronmärks för bostadskön Boplats Syd. 15 % av nyproducerade lägenheter får kommunen hyra ut i andra hand i bostadssocialt syfte. Kommunen ska åta sig att prioritera de byggherrar som arbetar med sociala åligganden, så som trygghetsskapande lösningar, och som har höga ambitioner vad gäller klimat och miljö.

Limhamns sjöstad är ett område i Malmö där det satsas på integration. Många fler områden i Malmö kommer att anpassas efter rådande bostadspolitik. Detta innebär att många områden kommer att följa i sjöstadens spår, där radhus och bostadsrätter blandas med hyresrätter.

Delar av lokalbefolkningen på Limhamn vill ge sken av att kriminaliteten i stadsdelen ökar. Media hakar på och bidrar till att oron ökar. Fakta säger att brottsligheten på Limhamn minskar.


Det är obehagligt att människor i allmänhet, och politiker och media i synnerhet manipulerar människor med sina fördomar, personliga åsikter samt brist på argument och fakta. Det är då oro och känsla av otrygghet skapas, som i sin tur skapar segregation, polarisering och hat.

Jag delade i morse denna artikel i Facebook-gruppen ”Vi på Limhamn”, dvs den grupp med en agenda som uttrycker ilska, rasism och fördomar och där moderatorn och de som kommenterar öppet är starkt kritiska mot styret i Malmö. Moderatorn valde att radera mitt inlägg ganska omedelbart.

Debatt, Krönikor

Perspektiv: Gud kommer att döda er alla

I ett allt hårdare samtalsklimat blir våra identiteter skyttegravar snarare än utsiktsplatser, och det blir svårare och svårare att ta sig ur dem när vi en gång börjat gräva. Det händer även allt oftare att vi gräver ned varandra genom att tillskriva varandra ideologiska ställningstaganden, grundat på föga mer än enskilda uttalanden. Men måste det vara så?

En nära vän till mig berättade häromdagen om en händelse som utspelat sig på hans arbetsplats: En kollega hade varit ute på gården med en grupp barn (de arbetar inom skolväsendet). Ett av barnen hade, med anledning av kollegans huvudbonad, frågat om hon var muslim. “Nej, jag är kristen” svarade hon, varpå barnet funderade en stund och sedan replikerade: “Gud kommer att döda er alla”.

Det går att göra flera tolkningar av den här ordväxlingen. En del illvilliga, en del välvilliga. En del som lägger ansvaret på barnet/barnets familj, en del som lägger ansvaret på kollegan. Men det ordväxlingen kanske framförallt säger oss är att det finns skäl att arbeta på det här med integration, religionsfrihet och sekularitet. Detta oavsett om de sex orden uttalades med hat eller beklagan i rösten. Eller bara var ett konstaterande av religiösa fakta.

Muslimernas Gud är även de kristnas Gud, liksom judarnas. Alla deras tillbedjare är barn av Abraham. Syskon.

Abraham's Journey from Ur to Canaan, by József Molnár 1850
Abraham, patriarken, i en målning av József Molnár.

På ett sätt handlar det förstås om perspektiv: Vilken sida av Gud jag betraktar beror på var jag står, eller var i syskonskaran jag har min plats.

Identiteter

Nåväl. Det jag tänkte, när jag hörde min väns berättelse, var på de murar vi bygger upp endast med hjälp av våra identiteter. Att benämna sig – identifiera sig – som kristen är på ett sätt att avskärma sig från andra (religiösa) identiteter. En kristen är inte jude, inte muslim, inte ateist. Det är att säga “jag är inte som du, du är inte som jag. Vi är olika.” O-lika. På samma sätt drar jag en gräns i sanden när jag benämner mig som svensk. En svensk är inte norrman, inte grek, inte somalier. En svensk är i en del människors ögon inte heller jude eller same. Eller muslim. Gränsen är dragen. None shall pass.

En annan identitet, snarlik den sistnämnda, är “sverigevännen”. Då handlar det inte bara om identitet, ordet beskriver också en relation. Man är vän med Sverige. Mer vän med Sverige än med andra länder/nationer/identiteter. Vän med Sverige är inte vän med Syrien. Eller Afghanistan. Eller Islam. Än en gång den där gränsen, som både stänger ute och stänger in. Skiljer åt. Segregerar. Vad väljer man bort som sverigevän, som fortfarande finns där om man “bara” är svensk? Vilka relationer kapar man, som tål svenskheten men inte räcker för sverigevänskapen? Och vad får man istället?

Jag tänker också på klass. Arbetarklassen i sin kamp mot kapitalet och dess feta nackar. Även här gränser, dragna i fabriksgolvets oljiga smuts. En gång överklass, alltid överklass. Kan Jonas Sjöstedt bli statsminister utan att samtidigt förråda de väljare som satt honom på rikets tron? De ideal som fört honom dit? Är Stefan Löfvén svetsare eller statsminister? Är man född i Sölvesborg, måste man stanna i Sölvesborg då? Retoriska frågor såhär i valtider. Gåtor i mörkret.

Karta över Blekinge län

Man måste bestämma sig för vem man är

Identiteter handlade det om, ja. “Man måste bestämma sig för vem man är”, skrev jag en gång till en vän som satt i en rävsax och inte visste hur hen skulle komma ur den. Det gick väl sådär för den där vännen – ur en rävsax och i en annan – men jag tycker ändå det var ett bra råd. Det måste gå att beskriva sig själv som kristen, överklass, svensk och kanske t o m sverigevän utan att bygga mycket högre murar än att de blir trösklar – eller sådana där färister. Det finns alltid någon som inte gillar en – kanske oavsett hur lika eller olika man är.

Man måste bestämma sig för vem man är. Men också för hur viktigt det är att vara den man är i alla lägen. Och framförallt kanske man behöver tänka till på vilket sätt den man är skiljer sig från den man inte är. Låt mig förklara:

Att man är kristen betyder kanske inte i första hand att man inte är muslim, utan att man tror på Gud på ett annat sätt än en muslim.

Att man är svensk betyder kanske inte i första hand att man inte är iranier, utan att man känner sig mer hemma i en faluröd stuga med sjöutsikt än på ett café vid stranden till floden Zayandeh Rud.

Att man är överklass betyder kanske inte i första hand att man inte är arbetarklass, utan att man har en annan plats i produktionen.

Och att man är sverigevän betyder kanske inte i första hand att man inte är vän med invandrade, utan att man är mån om att bevara den bild av Sverige man trivs med och känner igen från sin barndom.

Och det är förstås tvärtom också. Att vara muslim, iranier, arbetarklass eller vad-det-nu-heter-när-man-inte-är-sverigevän behöver inte betyda att man står på andra sidan av en ogenomtränglig mur och kastar förolämpningar över den. Det är bara ett annat perspektiv.

Mitt i en valkampanj som framförallt handlat om att bygga murar mellan grupper av människor kan det vara en nyttig tanke att hålla i huvudet. Bara för att vi tycker olika, är vi inte olika. Det är ingen mänsklig essens som skiljer oss åt, bara mänskliga perspektiv. Olika förutsättningar ger olika sätt att se på saker, olika prioriteringar, olika sätt att uttrycka sig på.

olika perspektiv
Illustration: PierLeb (Wikimedia user)

Så, för att återkoppla till det lilla barnet, som ju sannolikt hade djupt religiösa föräldrar och som antagligen hade lärt sig att de tillhör Guds utvalda folk och att alla som inte tror på Gud (på rätt sätt) kommer att dö. Det är ett perspektiv. Och som sådant är det – om än otrevligt att få höra – odramatiskt, ofarligt och oviktigt. Det viktiga är att det inte hindrar barnet och min väns kollega att mötas och skapa en (professionell) relation.

Skifta perspektiv, skifta identitet

Jag känner förresten en före detta nazist. Hen var medlem i Nationalsocialistisk Front innan hen gick över till Svenska/Nordiska Motståndsrörelsen för att sedermera hoppa av och lämna miljön helt och hållet. I samband med att jag började skriva den här texten frågade jag hen om hen såg sig som nationalsocialist/nazist under de här åren. Det dröjde ett tag innan hen svarade (det är kanske ingen fråga man går och väntar på att besvara). Kanske ville hen inte? Men efter ett par dagar plingade det till i telefonen:

“Både ja och nej, men mest nej. Kände redan från början att det här inte var jag.”

“Inte jag”. Samtidigt: En uniform hen valde att bära, domar för våldsbrott begångna i nationalsocialismens namn, fängelsevistelser och broar brända så grundligt att de aldrig kan byggas upp igen.

Idag är det lätt att ta ställning av misstag. Det är nästan som att det sker utan att man själv avsett det. Höja sin röst för eller emot invandring och få en röd eller brun stämpel i pannan. I ett sådant klimat är det viktigare än någonsin att möjligheten att ändra sig inte försvinner. Att inte fångas i NMR, bara för att “en gång nazist, alltid nazist”. Eller en gång muslim, alltid muslim.

Idag måste vi påminna oss själva och varandra om att identiteter framförallt handlar om perspektiv. Och perspektiv kan förändras. Så även vi.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Recensioner

Bokrecension: Finnjävlar

Personer som invandrat från Finland, och deras barn och barnbarn, är många i Sverige. Den geografiska närheten och färjetrafiken har gjort att vi är många som har nära band till personer vilka hör till en grupp som ganska nyligen kallades för: ”det sämsta element, från främmande land…”

Detta är den första bok jag läst som på allvar granskar finländarnas och ättlingarna till finländares upplevelser kring att betraktas som inte riktigt svensk i Sverige – och då de besöker släktingar i Finland betraktas de som inte riktigt finsk.bokfinnjweb

Redaktör Kristian Borg har samlat dessa 15 författare till en antologi som är enormt intressant och lärorik. De skriver alla i väldigt olika form, så det är varierad och underhållande läsning. Flera skällsord dyker upp bland beskrivningarna – som Mustalaisia – och även hänvisningar till rasbiologen Anders Retzius som 1847 klassificerade vårt grannlands invånare som underlägsna oss : ”bärare av sämre rasegenskaper”. Några kapitel beskriver författarnas egna föräldrars första tid i Sverige, då de tvingades ta de sämsta, smutsigaste och mest lågavlönade jobben då de var bland de cirka 332 000 finländare som emigrerade mellan 1960 och 1980.

Läs denna bok som är utgiven på Verbal Förlag – den får mig att fundera kring närheterna och överlappningarna som finns på skolor och arbetsplatser – utfrysning, mobbing, diskriminering, klass, klassförakt och rasism av olika slag.

Ett annat lästips är också vår egen Torbjörn Jerlerups text som ni läser gratis här: ”Rasism mot finländare”

Artiklar, Myter

Klassförakt som argument för & mot rasism

Det finns en myt bland både antirasister och sverigedemokrater. Det är myten om att låg utbildningsnivå gör folk dummare och att folk med låg utbildningsnivå bidrar mindre till samhället.

Chimp Brain in a jar
Gaetan Lee / Foter.com / CC BY

Ni har alla hört denna myt.

Den ena sidan säger: ”Invandringen till Sverige har lett till skolans kollaps.” ”Vi tar in lågutbildade och analfabeter och detta leder till att skolorna kollapsar och samhällets utgifter ökar”. Den andra sidan säger att ”Sverigedemokrater är lågutbildade. Lågutbildade är lite dummare och vet mindre om världen, därför röstar de på Sverigedemokraterna”

En variant på myten är att invandrare respektive Sverigedemokrater ofta är ”socialfall”, alltså lever på pengar från socialtjänst och ofta är arbetslösa. Det hänger ihop med tanken på att den grupp man ogillar skulle vara lite dummare och har lägre utbildningsnivå. Men detta ska jag inte ta upp här.

Det är samma myt. I ena fallet riktad mot invandrare och i andra mot Sverigedemokraterna.

Och det är en myt som stinker av klassförakt.

Det är förakt för s.k. ”lågutbildade”. Det är förakt för folk som kommer från underklassen.

Den rasistiska versionen

Svenska skolan förfaller och utbildningsnivån sjunker på grund av massinvandringen heter det. Invandrare har låg utbildningsnivå och detta hotar Sverige:

Roten till det pågående svenska skolförfallet är direkt kopplat till massinvandringen från muslimska och afrikanska länder. (Björn Norström, Avpixlat)Sverige sjunker som en sten i PISA på grund av massinvandringen från lågkulturer. (Mats Dagerlind, Avpixlat)

Den enda hållbara lösningen är att kraftigt minska invandringen till Sverige. (Richard Jomshof, SD)

Massinvandringen har fört med sig ett stort antal elever med lägre genomsnitts-IQ, därför sjunker den svenska skolans resultat. (Ingrid Carlqvist, Dispatch International)

Avpixlats kommentarsfält fylls av kommentarer om att invandrare och flyktingar saknar universitetsutbildning och gymnasieutbildning och alltid kommer vara parasiter. Dessutom påstår man att alla afrikaner och muslimer har lägre IQ. Den genomsnittligt lägre utbildningsnivån och den påstått låga IQ:n gör att invandrare är brottsligare och mer rasistiska och fördomsfulla än så kallade ”svenskar” heter det.

Ja, myten stämmer till viss del på ett plan. Det stämmer att flyktingar i genomsnitt har kortare utbildningar än svenskfödda. Men vad spelar det för roll, frågar jag? Att någon saknar universitetsutbildning eller gymnasieutbildning gör väl dem inte till sämre människor? Både IQ och utbildningsnivå beror på socioekonomiska förhållanden.

Det är ganska fascinerande att just Sd försöker lyfta fram detta med utbildningsnivå med tanke på att de själva får höra att deras väljarkår skulle ha kortare utbildning än genomsnittet.

Den antirasistiska versionen

Den antirasistiska versionen av exakt samma myt grundar sig förmodligen på undersökningar av bland annat SCB. Som t.ex. denna:  ”SD-politiker mest lika sina väljare”

Statistik

Dessutom hänvisas ofta till internationella undersökningar om intelligens. Rasister är korkade. Rasister har lägre intelligens. Därför är de mer fördomsfulla.

Sd:s väljare påstås sakna kunskap, ha dålig utbildningsnivå, ha låg IQ. Ja, de argumenten hörs ganska ofta i såväl massmedia som i de sociala medierna:

Säga vad man vill, men de flesta SD-väljare är, med förlov sagt, inte de skarpaste knivarna i lådan. (källa)Enligt valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet var den typiske SD-väljaren i förra valet en ung man med dålig utbildning och låg inkomst. Alltså ungefär dem som man kan tro känner sig hotade av driftiga invandrare som skapat sig en ny tillvaro i ett nytt land. (källa)

Den genomsnittliga politiska kunskapsnivån bland sd-väljarna mätt med ett kunskapsindex med 16 kunskapsfrågor är nästan en standardavvikelseenhet lägre än befolkningssnittet (5,7 poäng jämfört med 7,3 poäng). Och endast nio procent av sverigedemokraternas väljare har examen från en högskoleutbildning (befolkningssnittet i vår jämförelse är 22 procent) (källa)

SD lockar mest lågutbildade och förstagångsväljare (källa)

Nya föreningen SD-studenter är förening för SD:are som tagit studenten (källa)

Sverigedemokraternas väljargrupp har generellt låg utbildning. (källa)

Myten är gammal. Flera antirasister använde myten mot Ny Demokrati för 20 år sen.

Ja, myten stämmer till viss del på ett plan. En grupp människor från en viss socioekonomisk bakgrund har röstat på Sd. Men vad spelar det för roll? Utbildningsnivån var inte hög bland socialdemokraternas väljare för 80-100 år sen heller. Folk med kortare utbildning är inte dummare än högskoleutbildade.

Även argumentet om IQ faller av exakt samma orsak.

Klassförakt är fel väg!

Så här kan myten se ut

Socioekonomiska förhållanden kan med ett annat uttryck kallas klassförhållanden. Att folk har sin bakgrund i en viss social och ekonomisk miljö. Att påstå att förhållanden i den miljön, som att man är fattig, har läs- och skrivsvårigheter, eller något kortare utbildning gör att folk ÄR dummare, mer brottsbenägna eller mer rasistiska, är faktiskt en djupt föraktfull tanke.

Klassförakt kan man kalla det!

Ett förakt för människors bakgrund och lika värde.

Att Sverigedemokraterna använder detta argument för att smutskasta invandrare, muslimer, afrikaner är en sak. Men att antirasister använder i princip samma sorts argument mot Sd-väljare är faktiskt bedrövligt! Något borde vi ha lärt oss av det skadliga med Sd-politikernas argumentation.

Mer läsning

I Etc och i Nöjesguiden finns läsvärda artiklar om att klassföraktet är fel väg att gå i kampen mot rasism. Man bekämpar inte rasism effektivt genom att använda rasistiska metoder och argument MOT rasisterna.

I Nöjesguiden skrev Mona Masri:

När Sverigedemokraterna skrällde sig in i riksdagen förra året raljerade var och varannan person på Twitter och Facebook över att skånska ”Bjuv med lägst utbildningsnivå har högst andel SD-väljare, medan Lund har högst utbildningsnivå och lägst andel SD-väljare”. Man kan föreställa sig slacktivisternas djupa suckar när de copy/pastade påståendet om att de okunniga väljarna varit för dumma för sitt eget bästa. Som om människor utan högskoleutbildning per automatik blir rassar… Nej, den antirasistiska kampen måste bjuda på vassare motstånd än sömniga white trash-vitsar som bara ökar utanförskapet.

Thabo Muso har skrivit en artikel mot begreppet white trash här på Motargument som jag också rekommenderar.

Recensioner

Recension: Camila & Mireya

Motargument rekommenderar en podcast du kan ladda ner till din mp3-spelare, telefon eller dator — som är inspelade diskussioner mellan två mycket kloka personer, som är vänner och som helt uppenbart har stort intresse och brinnande passion för samhällsfrågor.

CamilaMireyaProgrammen med Camila Astorga Díaz och Mireya Echeverría Quezada är dialoger som innehåller massor med nutidsämnen, fakta, åsikter och perspektiv. Det rör sig i huvudsak kring genusfrågor, diskriminering, klass- och näthat. Det märks att både Camila och Mireya är välutbildade och har rik erfarenhetskälla att gräva ur, det gör dialogerna underhållande och väldigt relevanta. Ibland ger de också boktips och recenserar andra saker som man blir intresserad av att söka upp.

I avsnitt 9, från maj 2013, gör podcasten ett dokumentärt nedslag mitt i Husby. Det blir ett unikt tidsdokument med synnerligen personlig vinkel. Men i flera andra avsnitt använder de bl.a. utgångspunkter i sina föräldrars liv och bakgrund – kombinerat med insikt i hur det är för andra personer — när de vänder och vrider på olika strukturella diskrimineringar på arbetsmarknaden och orättvisor.

Kanske planerar Camila och Mireya i förväg vilket ämne de ska prata om i varje avsnitt, kanske är det improviserat, men det blir aldrig styltigt eller slarvigt. Alla diskussioner känns spontana. En bonus för formatet, där en röst alltid hörs som ur en telefon (i de flesta avsnitten) och den andra rösten är inspelad i perfekt ljudkvalitét. Detta är kanske en oavsiktlig nödlösning för att de bor i olika städer, men det känns som en planerad och ”designad” ljudbild. Jag lyssnar mer än gärna på samma avsnitt flera gånger.

Jag håller inte alltid med i varje åsikt eller analys. Ibland gör de lite för ytliga, svepande kopplingar och några gånger gör de grova generaliseringar om företeelser. Men varje gång som jag reagerat så, då funderar jag på om de försökt göra någon avsiktlig poäng genom att formulera sig på det viset. Och eftersom de levererar flera ledtrådar så känns det som att man kan lära sig något tack vare det.

Camila och Mireyas podcast känns positiv för mig och mina fördomar. Denna podcast är sällsynt bra, den får mig att känna att jag vill ta reda på hur jag har komponerat min egen omvärldsuppfattning. Det, i kombination med det lättförståeliga och lättlyssnade språket, gör att jag ger Camila och Mireya mitt högsta betyg.

Du kan ladda ner podcasten på iTunes. De har även en facebook-grupp.