Etikettarkiv: flykting

SD: ”Tack för allt, men nu är det dags att åka hem”

Det finns de som trodde att en åtstramning av asylmottagandet skulle få SD att nöjt lägga sig till ro. Andra varnade för att det bara skulle få dem att lägga i nästa växel. SD ser möjligheterna att nu växla upp och bli största parti vid riksdagsvalet 9 september.

I en intervju med TT påpekar Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson att Socialdemokraterna och Moderaterna skamlöst har ”snott” deras förslag inom migrations- och kriminalpolitiken.

SD aktualiserar frågan om återvandring

Åkesson menar att SD inte har något att vinna på att dra åt tumskruvarna och istället ska arbeta för att skapa trovärdighet. Det blir motsägelsefullt när SD nu ändå ser det politiska klimatet som en möjlighet att på allvar marknadsföra frågan om repatriering, dvs återvandring av flyktingar, som egentligen inte är något nytt i SD:s politik. I intervjun säger Åkesson bl a:

Jag tror inte ett dugg på att vi vinner något på att bli tuffare eller hårdare. Vi ska fortsätta agera blåslampa på de andra. Men att börja lägga mer eller mindre ogenomtänkta förslag för att nå medial effekt, det bygger vi inte trovärdighet på.

SD har ju redan en nollvision vad gäller asylmottagande och det är svårt att driva den frågan längre. Nästa steg blir då att se till att flyktingar bereds möjlighet att återvända hem. Åkesson utvecklar resonemanget om att repatrieringsfrågan är nästa stora strid i migrationspolitiken:

Vi ska tvinga fram de andra partierna på den banan, sade Åkesson och tillade att partiet har många förslag hur människor ska återvända till länder ”där de bör bo”.

Åkessons retorik i allmänhet, och det dräpande ”där de bör bo” i synnerhet, avslöjar på ett transparent och kärnfullt sätt hela SD:s grundideologi. De fyra orden utgör essensen i SD:s politiska utspel.

Hur ska de lyckas ”tvinga fram de andra partierna på den banan”?

I takt med att andra partier stramar åt flykting- och migrationspolitiken – om än av helt andra orsaker än Sverigedemokraterna – ser Åkesson en chans att på allvar driva frågan om repatriering. Tidigare har frågan ansetts så kontroversiell att man inte velat vara öppna med den. Men nu är det dags. Nu vågar man ta bladet från munnen.

Gammalt tankegods

För oss som följer den politiska debatten och ständigt synar de politiska partiernas positionering i flykting- och migrationsfrågor är detta utspel ingen nyhet. SD har, sedan partiets grundande för 30 år sedan, talat om att flyktingar och invandrare måste repatrieras.

Som flykting, eller ättling till flyktingar, ses du inte som fullvärdig svensk, trots att du kan vara född i Sverige, ha bidragit multum till Sverige och välfärden. Du ÄR, och förblir, en främling. Det förefaller oviktigt hur länge du har bott och verkat i landet, det som fäller avgörandet i sammanhanget är att du inte är etnisk svensk. Det är obehagligt att den politiska debatten, och åsikterna hos gemene man har förändrats så att man inte längre anser utspelet vara kontroversiellt.

Paula Bieler, SD:s starkaste kvinna och migrationspolitiska talesperson, pratar om att man vill se att Migrationsverket blir ett ”återvandringsverk”. Hon utvecklar resonemanget:

Utanförskapet är varken nytt eller en fråga om ekonomi och trösklar till arbetsmarknaden. Många som lever i vårt land identifierar sig inte med Sverige och vill inte heller leva här, utan längtar till det land de fortfarande kallar hemland. Både för deras skull och för vårt samhälles skull måste vi bättre på att erbjuda reella möjligheter för personer att återvända.

Det är återigen intressant att ställa sig frågan om hur SD kan vara säkra på sin sak (i detta fall att många flyktingar vill åka till hemlandet) utan några egentliga belägg. Jag har vid två tillfällen ställt frågan till Bieler på Twitter, men hon har valt att inte svara.

Vilka flyktingar ska svikas?

Ponera att SD tänker sig att invandrare, som en gång flytt från länder där det numera är tryggt och säkert att leva och bo, är de som borde vara föremål för repatriering. Ex-jugoslaver, finländare, iranier, ungrare, balter, latinamerikaner och judar har alla varit med och bidragit till välfärdssverige och till att vårt land alltjämt är ett av världens bästa länder att leva i.

Anser SD tiden vara mogen för att säga: ”Tack för den här tiden, men nu tycker vi att ni ska åka tillbaka dit där ni bör bo”? Vore det värdigt att man i så fall sviker dem man en gång tagit under sina vingar för att de så illa behövde det? Skulle faktumet att de har integrerats och kämpat för att stå på egna ben, inte längre betyda något? Dessa människor har etablerat sig genom att bygga ett liv med familj, arbete och umgänge i Sverige. Det känns i sammanhanget nödvändigt att påpeka att dessa människor, likt alla medborgare, fyller en viktig funktion som samhällsbärare och ingår i det svenska s k samhällskontraktet.

För det kan väl omöjligen vara så att SD anser Sydsudan, Irak, Afghanistan, Eritrea, Syrien eller Somalia vara ”säkra” länder mogna för att återta människor som en gång flytt landet av en anledning? Vän av ordning vill påminna om att dessa länder alltjämt är krigshärjade, att människor förföljs och förtrycks samt att de är presumtiva offer för terror och brott mot mänskliga rättigheter. Det är otydliga direktiv angående vilka det egentligen är som kan tänkas vara de som ska ”åka hem”. Det finns så många frågor som måste besvaras.

Frågor kräver svar

Då detta är ett taktiskt och politiskt utspel som kommer under ett valår anser jag att SD är skyldig väljarna att ge klara besked över hur man tänker sig finansiera repatrieringen, hur omfattade den ska vara och vilka flyktingar som inte är värdiga att stanna kvar i det Sverige som de varit en del av och byggt. Frågan är om vi får besked, eller om SD tänker att detta ”avslöjande” i all sin kontroversialitet är tillräckliga besked inför valet i höst. Dessa frågor kräver svar:

  • Vad innebär repatrieringen i praktiken?
  • Vem kommer att beröras av repatrieringen?
  • Vart ska människorna skickas?
  • När kommer repatrieringen att ske?
  • Hur ska kalaset finansieras?
  • Varför ska människor återvända till sina hemländer?

Jag är medveten om att det finns människor som, av olika anledningar, gärna återvänder till sina hemländer. Men dessa människor behöver inga påtryckningar, inga incitament. De flyttar ändå. De har möjligheter, resurser och förutsättningar. Att svepande peka ut flyktingar som föremål för repatriering bidrar enbart till polarisering. Det går inte att komma ifrån att förslaget kan komma att uppfattas som ett tvång, oavsett hur SD väljer – om de nu gör det – att svara på frågorna.

Vi ska vara på det klara med att det redan idag finns ett s k ”återetableringsstöd” (Förordning (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar), vilket innebär att Migrationsverket har möjlighet att söka statligt bidrag åt människor som fått avslag på asylansökan och som självmant vill återvända (t ex efter att personen återkallat sin asylansökan) under förutsättning att det bedöms sannolikt att landet i fråga kommer att ta emot den som återvänder. Återetableringsstöd kan inte ges till människor som fått uppehållstillstånd eller svenskt medborgarskap.

Detta politiska utspel strax före ett riksdagsval kommer att skapa stark oro hos människor som är direkt berörda. Frågor som ”är det min tur nu?”, ”får jag stanna?” eller ”vad kommer att hända i hemlandet?” kommer att ställas. Utspelet får den ofrånkomliga konsekvensen av att människor, som bott, levt, verkat och till och med fötts i Sverige ändå pekas ut som främlingar. Vi vet ännu inte vad förslaget kommer att få för verkning om det blir verklighet, och människor har rätt att få veta.

Vi pratar om människor, och människors livsöde.

Detta är, för alla er som inte har förstått det innan, fundamentet i SD:s människosyn och politiska värv:

”Vi och dom”.

Svenskar och främlingar.

Etnicitet och ”nedärvd essens”.

Kristna och icke-kristna.

Tack och hej.


Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Politism: Nu börjar SD prata om ”återvandring”

SvD: Åkesson vill inte göra SD radikalare nu

Sveriges riksdag: Förordning (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar

Myt: Asylsökande och bidrag

På Motargument är vi extra glada för mytknäckare, gärna sådana som ger motargument mot falska, vinklade, rasistiska och fördomsspäckade myter om invandrare och bidrag. Faktum är att just den sortens artiklar är de mest lästa och delade på Motargument. Mot bakgrund av att lögnerna aldrig upphör, den totala bristen på källkritik och att hetspropaganda kring invandrare sprids som en löpeld på Internet, så kommer vi på Motargument aldrig att sluta skriva dessa mytknäckare.

I samhället, på bloggar och i sociala medier sprids falska och extrapolerade uppgifter om invandrare och bidrag. Hur mycket i ersättning får egentligen asylsökande?

Asylsökande har rätt till dagersättning

Människor som har flytt till Sverige och har lämnat in en asylansökan har möjlighet att söka ekonomiskt bistånd från Migrationsverket i väntan på att asylansökan behandlas. Det ekonomiska biståndet kallas dagersättning. Denna dagersättning upphör så snart uppehållstillstånd ges eller när personen lämnar Sverige.

Tanken med denna dagersättning är att det ska täcka utgifter för ”sjukvård, medicin, tandvård, hygienartiklar, kläder, skor, andra förbrukningsvaror och fritidsaktiviteter”.

Ett kriterium för att få denna dagersättning är att den sökande kan uppvisa eventuella tillgångar och på så sätt kan man avgöra om personen har behov av ersättning. Det är nämligen brottsligt att undanhålla uppgifter om eventuella tillgångar eller inkomst.

Rätten till ekonomiskt stöd är normalt förbrukad då den asylsökande erhåller arbete och uppbär lön, då uppehållstillstånd ges eller då personen lämnar Sverige. Den rätten kan dock fortlöpa om den asylsökande:

  • har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd
  • har beviljats uppehållstillstånd efter att ha haft tillfälligt skydd, med stöd av bestämmelserna i utlänningslagen och som inte är folkbokförda i Sverige
  • eller fortsätter att vistas på förläggning och inte anvisats eller kunnat utnyttja en anvisad plats i en kommun

Under en månads tid efter att uppehållstillstånd beviljats har den asylsökande rätt till ekonomiskt bistånd.

Hur mycket får asylsökande?

Storleken på dagersättning varierar beroende på familjekonstellation – om den asylsökande är ensamstående, delar hushållskostnader med annan vuxen samt antal barn – och huruvida mat ingår i boendet eller inte. Och alla människor har väl rätt att slippa gå hungriga?images

Utöver dagersättningen finns en möjlighet för den asylsökande att söka ”särskilt bidrag” om denne kan uppvisa starka skäl till extra ersättning.

När den asylsökande erhåller arbete och uppbär lön förloras rätten till dagersättning.

Om den asylsökande erhållit arbete kan denne söka bostadsbidrag.

Det finns omständigheter som kan ligga till grund för sänkt dagersättning:

  • du inte medverkar till att klarlägga din identitet
  • du försvårar utredningen av din asylansökan genom att hålla dig undan
  • du samarbetar inte till förberedelserna rörande din hemresa om du har fått ett beslut om avvisning eller utvisning

Denna ersättning kan endast erhållas om Migrationsverket inte har några bostäder att erbjuda i orten den asylsökande har blivit erbjuden arbete och anställningstiden är längre än 3 månader.

Om vi skulle drista oss till att räkna på några exempel (jag räknar på att en månad innehåller 30 dagar):

  • Ensamstående där mat ingår i boendet erhåller 720 kronor per månad. Ensamstående där mat inte ingår i boendet erhåller 2 130 kronor per månad
  • Ensamstående med tre barn (2, 7 och 12 år gamla) där mat ingår i boendet erhåller 1 620 kronor per månad. Samma familj erhåller 5 475 kronor per månad om mat inte ingår i boendet
  • Två vuxna som delar hushållskostnader med tre barn (2, 7 och 12 år gamla) där mat ingår i boendet erhåller 2 040 kronor per månad om mat ingår i boendet och 7 005 kronor per månad om mat inte ingår i boendet

Ponera att någon av de asylsökande i endera familjekonstellation börjar jobba: vi plussar då med bostadsbidrag om 850 kronor per familj och månad respektive 350 kronor per ensamstående och månad. Bostadsersättningen kan bara utbetalas om Migrationsverket inte kan bistå med bostad i orten den asylsökande erbjudits arbete och anställningstiden är längre än 3 månader.

”Lyxflyktingar” tar våra pengar

Det kan verka som att människor får väldigt mycket pengar, om man inte räknar med hur många personer det är som behöver socialt bistånd till mat och nödvändiga omkostnader under sin första tid i Sverige.

Att ett hushåll får socialens ekonomiska bistånd innebär inte att samma hushåll kommer få det permanent under 12 månader per år under all evighet… Socialstyrelsen har statistik för hur många månader per kalenderår som samma hushåll får ekonomiskt bistånd… och det är långt från 12 månader per år. Vi kan däremot, ur statistiken utläsa att 60% av alla hushåll som uppbär ekonomiskt bistånd under ett år, får det kortare tid än 10 månader per år.

Alltså är det hela tiden nya hushåll som söker, och andra hushåll som slutar få bistånd, eller delar därav, eftersom någon i hushållet börjar jobba osv.

I Socialstyrelsens statistik över ekonomiskt bistånd 2015 kan vi läsa följande:

Drygt 226 500 hushåll fick ekonomiskt bistånd någon gång under 2015, vilket motsvarar ungefär vart tjugonde hushåll i Sverige. Totalt betalade kommunerna ut 10,6 miljarder kronor under 2015, vilket i stort sett är oförändrat jämfört med föregående år.

I Sverige finns drygt 10 miljoner invånare. Är det en principsak att vissa som, av olika anledningar, är fattiga inte ska få leva ens på existensminimum? Eller handlar det om var personen ifråga är född, vilken religion denne tillhör, utseende eller vilket språk denne talar – kort sagt: beror det på att man ogillar främlingar?

Bland ”sverigevänner”, folkvalda och i alternativ media finns en fäbless för att extrapolera, siffertrixa, vinkla och fara med osanning vad gäller bidrag och invandring. I grund och botten är detta förfarande en väl medveten taktik: skrämselpropaganda får vanliga människor att bli upprörda och förbannade samt ställa utsatta grupper mot varandra medelst en vidrig polarisering. Alternative facts och fake news blir verklighet i den ständiga hetsjakten på dem man väljer att benämna ”lyxflyktingar”.

Att Sverige bidrar med ekonomiska medel så att asylsökande kan leva på åtminstone existensminimum är inga konstigheter och är uttryck för att alla människor har rätt till ett drägligt liv.

När du hör människor extrapolera och uttrycka ”worst-case-scenario”-siffror när det kommer till flyktingar och bidrag så dela gärna med dig av denna artikel.

Det är skillnad på att vara asylsökande och nyanländ.

Statistik för de som vill ha siffror på belopp och antal bidragsmottagare och biståndshushåll:

Socialstyrelsen: Ekonomiskt bistånd årsstatistik 2014

Socialstyrelsen: Ekonomiskt bistånd 2015 (se sidan 3)

Migrationsverket: Statliga ersättning till kommuner

Ett urval av mytknäckare och artiklar som ger motargument mot rasistiska myter om invandring och bidrag:

Myt: Invandrare får barnbidraget och föräldrapenningen retroaktivt
Hur var det nu med bidragen?
Invandrare får inte mer i bidrag än svenskfödda
Myt: ”Varför får ensamkommande mer än svenskar?”
Gäller äldreförsörjningsstöd bara för invandrare?
Myt: Invandrare får full pension efter ett år
Guldregnet över invandrerskan
Myt: SFI-Bonus (uppdaterad september 2014)
Hur mycket ersättning får invandrare i etableringsreformen?
Gratis busskort till asylsökande

Källor:

Migrationsinfo: Hur mycket pengar får flyktingar?
Migrationsinfo: Ekonomiskt stöd till asylsökande
Migrationsverket: Ekonomiskt stöd för asylsökande

Socialstyrelsen: Statistikdatabas för ekonomiskt bistånd – årsstatistik

 

Alla kan vi vara flyktingar

Gästinlägg av Niklas Starow

Första anhalten är alltid utom omedelbar fara. Vilket är ca 5 mil från striderna. Dvs typ Malmö om det bombas i Sjöbo.

Men Malmö är långt ifrån säkert, du hör mullret från bomberna dag och natt.

Du är utom omedelbar fara, men inte trygg. Så du tar en flotte över till Polen med din familj. Fast i Polen är du placerad i flyktingläger med miljoner andra. Det är skitigt, trångt och våldsamt. Du fruktar för din familjs säkerhet.

Men så får du reda på att några länder bort finns ett land som behandlar flyktingar som människor. Tunisien. Det är många strapatser och livsfarligt, men väl där finns trygghet berättar smugglaren.

Men vem ska klara resan?

Inte din fru, inte de yngsta barnen. Det är du eller din äldsta son. Så du väljer att betala smugglaren att ta med din äldsta son. Du måste vara kvar och försöka skydda resten av familjen. När sonen är framme kan han jobba, tjäna pengar så resten kan komma också. Så sade ju den snälla dansken.


När jag blir miljardär kommer jag ge varje person som hävdar att folk från Syrien inte flytt hit, för det finns andra länder mellan oss och Syrien, chansen att göra samma sorts resa.

Jag hivar av dom i en krigszon och om de inte rör sig mer än 250 km, vilket 90 % av alla i en krigszon stannar inom trots kriget, och stannar där i 5 år, så får de 20 miljoner.

Om de ändå tar sig till Sverige, trots att det är så jävla säkert i Syriens grannländer, är de skyldiga mig 20 miljoner.

Salig Hans Rosling reder ut begreppen i detta klipp:

Where are the Syrian refugees?

Invandrare som röstar på SD

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att se en motsägelsefullhet i att vissa människor som har flytt krig, orättvisor, terror och andra grymheter väljer främlingsfientligheten när de ska nyttja sin demokratiska rättighet.

evstafiev-bosnia-sarajevo-woman-cries-at-grave
En kvinna sörjer vid en grav på Lav kyrkogård i Sarajevo, 1992. Foto: Mikhail Evstafiev

På 90-talet flydde Ivana* och hennes familj från Bosnien-Hercegovina. Jag har inte all bakgrundsinformation rörande familjens flykt och deras dröm om att finna ett bättre liv i Sverige. Hur som helst så är det ställt bortom allt tvivel att Ivana, tillsammans med sin make och sina barn, såg sig tvungna att ta det svåra och konsekvensfyllda beslutet att fly till Sverige i hopp om att undvika att gå under i ett av vår tids värsta krig. Känslosamt har hon tidigare beskrivit hur maken dagligen riskerade sitt liv på slagfälten då han krigade för de bosnienkroatiska styrkorna. Ivana och maken bestämde sig för att lämna sin historia, sin släkt och sitt hem. De kunde inte se någon annan utväg än att fly från ett krig som skulle komma att släcka många människoliv, och som hade iscensatts av illvilliga, nationalistiska och inhumana krafter.

Det är orättvist att vi är olika lottade

För mig är det svårt att förstå – jag kan inte sätta mig in i grymma livsöden som jag inte ens i min vildaste mardröm kan föreställa mig hur det skulle vara att befinna sig i. Världen är orättvis, och det blir hänsynslöst tydligt när vi betraktar människors livsöden. Jag har haft tur, då jag är född och uppvuxen i Sverige och alltid har varit lyckligt lottad. Ivana och hennes familj, födda och uppvuxna som kristna i Bosnien-Hercegovina, var inte lyckligt lottade. Men nu är de lyckligt lottade, tack vare att de tog det avgörande beslutet att fly krigets fasor och att Sverige är ett land som historiskt sett har haft en generös flyktingpolitik. Tiden för flyktingströmmen från det forna Jugoslavien var heller inget undantag från denna humanitära generositet. Statens invandrarverk, idag Migrationsverket, godkände Ivanas och familjens asylansökan, och de blev 1995 en del av alla de 70 000 Balkanflyktingar som under denna tid beviljades asyl i Sverige.

Familjen har i Sverige funnit den fristad och den trygghet som de saknade i Bosnien-Hercegovina. Ivana arbetar, som så många andra invandrare, i vården och bidrar till samhället på ett fantastiskt sätt. Mot bakgrund av vad hon tidigare har berättat är livssituationen för övriga familjemedlemmar också bra. Familjen har integrerats väl i det svenska samhället, mycket tack vare deras egen vilja och bakgrund, men det finns andra faktorer som påverkar hur väl integration fungerar.

Balkanflyktingar har, delvis, en annan bakgrund än många av de som kommer i de flyktingströmmar vi kan se idag. Att de är inomeuropeiska invandrare gör att de generellt, diskrimineras mindre i samhället och på arbetsmarknaden än vad utomeuropeiska invandrare gör. Under 90-talet riktades också arbetsmarknadspolitiska insatser mot de nyanlända Balkanflyktingarna. Andra faktorer som påverkar integrationen är akademisk bakgrund, språk och förmåga att bygga upp ett socialt nätverk. Under tiden för flyktingströmmen från Balkan fanns ett överskott på bostäder i många svenska kommuner. Idag är situationen den motsatta – vi har brist på bostäder, och de flesta flyktingar hamnar på flyktingboenden istället. Förutsättningarna för Balkanflyktingarna var bättre än för de flyktingar vi har sett komma till Sverige på senare år.

Som så många gånger förr på min arbetsplats hamnade vi denna dag i ännu en politisk diskussion. Ofta handlar dessa diskussioner om invandring, flyktingpolitik och integration. Det är egentligen inte särskilt märkligt då de är ständigt närvarande och brännheta ämnen.

imagesI diskussionen kom vi snart in på att prata ämnen som bidragsfusk, kriminalitet och religion. Ivana klargjorde att hon faktiskt hade röstat på SD vid valet 2014. Hon förklarade sitt val med att hon anser att invandrare och flyktingar – till och med ”juggarna” (Gud förbjude) – ”tar bidrag och skiter i att jobba”, att ”det finns så många kriminella nu” (underförstått syftade hon på kriminalitet utförd av invandrare) och att hon ansåg att ”det finns för många muslimer i Malmö”.

Vi ska inte glömma vår historia

Det är i detta läge som mina varningsklockor börjar ringa. Vad är det egentligen som gör att vissa människor slutligen blir historielösa, att de faktiskt glömmer bort sin egen historia och sin egen flykt, den flykt man en gång tog för att förhoppningsvis undgå en sannolik död i krig, förtryck, politisk förföljelse eller tortyr? För mig är det svårt att blunda för valet att lägga sin röst på ett främlingsfientligt, förlåt ”invandringskritiskt”, parti som vill stänga gränserna. Är det inte ett uttryck för omedvetet självhat?

Det är en gåta för mig, som humanist och antirasist, hur vissa människor väljer att göra valet att lägga sin röst på det enda parti som inte vill ha dem här. Om SD hade varit i regeringsposition under Bosnienkriget talar det mesta för att Ivana och hennes familj aldrig hade fått asyl i Sverige. Om SD hade varit i regeringsposition idag finns en överhängande risk att SD hade haft för avsikt att repatriera Ivana och hennes familj.

SD har en ideologisk grundsyn som inte någonstans lirar med flyktingströmmar eller invandring. SD vill kraftigt begränsa asylinvandringen och man har också, på senare tid, uttryckt att man har nollvision vad beträffar invandring. Därtill kommer förslag från partiet om repatriering, dvs att människor ska beredas möjlighet, och tilldelas resurser, att återvända till sina hemländer. Orsaken till att SD vill förenkla för invandrare att ”åka hem” är att man, i så stor utsträckning som möjligt, vill se ett etniskt och kulturellt homogent Sverige.

Kan det vara så att Ivanas ilska och frustration över människor som lever på bidrag, är kriminella och utövar sin muslimska tro är större än det egna livsödet? Jag vägrar acceptera det.

Som vi redan vet är bidragsfusk och kriminalitet inte avhängigt etnicitet i sig, det finns andra bakomliggande (socio-ekonomiska) faktorer som leder till att människor hamnar i utanförskap och begår brott.

Vad gäller argumentet om ”för många muslimer” kan det vara så att Ivana, likt många andra ”islamkritiker”, inte känner sig bekväm med vad hon uppfattar som annorlunda och ociviliserat. ”De där muslimerna” ingår följaktligen inte i den föreställda religiösa, läs kristna, gemenskapen.

En röst på SD är en röst mot dig själv

Om du, som ex-flykting, lägger din röst på SD så är det en motsägelsefull och naiv handling och samtidigt så är det en röst mot dig själv. Tyvärr finns det några, som SD i själva verket motverkar med näbbar och klor och inte vill ha i ”sitt” Sverige, som har köpt SD:s skräck- och hatpropaganda.  Jag är väl medveten om att rasism, homofobi och islamofobi inte är exklusivt för vare sig sverigedemokratiska sympatisörer eller inhemska svenskar. Det förekommer självklart också bland människor som, på ena eller andra sättet, har invandrat till Sverige. Det problematiska i sammanhanget är att man av bara farten tappar bort var man själv kommer ifrån.

Det visade sig att Ivana har skrämmande dålig koll på vad SD egentligen står för, vad deras ideologi går ut på, hur de bildades och hur de har uttryckt sig också i modern tid. Hon hade inte heller pejl på att SD är sprunget ur nazistiska och rasistiska rörelser, och att partiet faktiskt en gång i tiden grundades av nazister.

Jag anpassade min argumentation i vår diskussion genom att ställa de raka och ”jobbiga” frågorna, för att se om hon satt inne med svar eller inte.

Tror du att du hade kunnat fly till Sverige om SD fick bestämma?

Varför ser du bara invandrares bidragsfusk?

Tror du att kriminaliteten bland invandrare beror på att de är just invandrare?

Tror du att SD verkligen vill att du ska bo i Sverige?

Är muslimer och islamistiska terrorister samma sak för dig?

Ivana hade inga svar.

Det behöver sägas att det finns en genuin historielöshet, en slående irrationalitet och en förvånande okunnighet hos de flyktingar som nyttjar sin demokratiska rättighet genom att rösta på SD. Detta är inte på något sätt unikt för flyktingar från forna Jugoslavien.

Vi kan se det bland en del flyktingar från andra länder också. Vi kan se det bland ”islamkritikerna” från Iran, där muslimhatet är så starkt att det tydligen inte spelar någon roll vad partiet man röstar på egentligen har för uppfattning om dig som människa.

Vi kan se det bland politiska flyktingar från Sydamerika som verkar ha glömt bort sin egen historia och hur man flydde från de fascistiska diktaturerna på 70-talet.

Vi har ironin i att en del judar väljer att rösta på SD, eftersom de utger sig för att vara ”pro-israel”. I historisk kontext är det ett hån mot dig själv som människa att rösta på ett i grunden antisemitiskt parti då du själv är jude. Inte minst mot bakgrund av att det fortfarande uttrycks antisemitiska åsikter bland företrädare för partiet.

imagesMin diskussion med Ivana blev engagerad, känslostark och givande. Givande för oss båda, hoppas jag. Ivana är en människa jag tycker mycket om. Vår diskussion har inte förändrat någonting om vad jag tycker om henne som person, hennes åsikt och politiska ställningstagande till trots. Detta beror på att jag ser på hennes röst som en föränderlig åsikt, en konsekvens av stark frustration och en stor portion okunnighet och är inte heller på något sätt kopplad till hennes person.

Oavsett om man har flytt från terror, krig, förtryck eller av politiska orsaker har man en skyldighet, gentemot både sig själv och andra, att inte glömma bort sin egen historia. Detta gäller oavsett hur frustrerad, besviken, arg eller religionskritisk du är. Alla har vi rätt att klaga och vara missnöjda över samhället och dess brister, men att köpa SD:s ensidiga och repetitiva hatpropaganda, som skyller alla problem på invandrare, är inte rätt metod.

Vi har en demokratisk rättighet att välja vilka vi vill ska bära det yttersta ansvaret för hur vårt Sverige ska se ut. Den rättigheten innebär att vi kan rösta på vilka vi vill. Detta gäller naturligtvis alla, oavsett bakgrund. Som invandrare i Sverige, oavsett orsak till att du kommit hit, kan det vara klokt att fundera över hur du ska lägga din röst. Är du en del av det etniskt och kulturellt homogena Sverige som SD förespråkar?

Ivana förkunnade att hon faktiskt tänker återgå till att rösta på Moderaterna till nästa val.

*Ivana är ett fingerat namn

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Den blåa gravkammaren

De behöver inget annat utom fastmark under fötterna.

Många själar har redan nått havsbotten och stannat kvar i en evighets sökande efter marken att stå på.

Där någonstans, bland barnkroppar som vågorna tar till stränder, letar vi efter vår medmänsklighet som kunde ha räddat åtminstone en av dem.

En  som hade samma kläder och liknande skor som våra egna barn.

En som var lika busig, lekfull och nyfiken som pojken nere på gården.

En som kunde sitta i samma klassrum och med nyfikenhet lyssna om dinosaurierna.

En som vi kunde se springandes på rutschkanor på ett lekland.

Alla är livlösa kroppar som vågorna tar till stranden, som för att fråga oss om var vår medmänsklighet tog vägen.

I sitt inre gömmer den blåa gravkammaren människornas vilja att bli en av oss, att nå marken som vi står på, att få en ny chans att börja om.

Var ska man annars ta vägen?

Vänta kvar tills kroppen blir sönderslagen i bitar av bomber som aldrig slutar falla?

Att svälta ihjäl i ruinerna… Eller att ta chansen och åka över den stora djupa blåa gravkammaren?

Du kommer aldrig att kyssa fastmarken du står på, oavsett hur patriotisk du vill hävda att du är.

Men de människorna… De skulle göra det.

Det hela handlar om att nå fastmark.

Marken som vi trampar på dagligen, med arroganta och högmodiga steg.

Marken som vi är herrar på.

Marken som vi tror att enbart vi själva har rätt till att lämna våra fotspår på.

Kommer vi verkligen att ha det bättre genom att byta TV-kanal och titta på ”Farmen” istället, medan alla dessa livlösa människor på stranden ligger i sin eviga tystnad med en enda fråga till oss:

”Var tog vår medmänsklighet vägen?”

Är det verkligen livet utan medmänsklighet som vi väljer?

Fastmark.

Det hela handlar om att nå fastmark, att bli med oss, att utvecklas tillsammans och att få en ny chans.

Var ödmjuk och snäll mot varje sten du trampar på.

Du är inte de stenarnas herre!

Att födas i Europa är inget val vi gjorde.

Ta dina steg med ödmjukhet… Även vår mark kan rämna och skaka under fötterna.

Det är möjligt, åtminstone med tanke på Antarktis som smälter.

Kanske du och jag en dag blir tvungna att simma över oceanen för att nå fastmark.

Om inte vi, kanske våra barn… Eller barnbarn.

Vem kan garantera oss att det aldrig kommer att ske?

Våra riksdagspolitiker som idag har beslutat att vi ska leva utan medmänsklighet?

Även dem kan du se då i en gummibåt mot flera meter höga havsvågor.

Skrik inte då om mänskliga rättigheter och din självklara rätt till att existera!

/Ida Dzanovic

Myt: Det där med återbesök

En av de myter som cirkulerar kring flyktingar i Sverige är att det är konstigt om en flykting åker till hemlandet.

Merit Wager tycker att det är något fel med svenskars förstånd eftersom en del syrier vill återvända till Syrien eller Turkiet, i något ärende.

Hon låter sina anonyma påstådda* miggor (migga – tjänsteman på Migrationsverket) komma till tals:

Vi får dagligen samtal från syrier som vill veta om de riskerar att mista uppehållstillståndet om de åker hem till Syrien. De ska gifta sig, hälsa på släktingar, åka på semester. Semester!?

Och detta kommenterar Merit så här:

Det här är oacceptabelt. Har man sökt skydd – och fått det – och vill resa hem och hälsa på släkten i det land som man har påstått för svenska myndighetspersoner att man har skyddsbehov gentemot, då begriper till och med en åttaåring med normal intelligens att man inte har haft behov av skydd utan att anledningen till att man tagit sig till Sverige är en helt annan.

Varför skulle de vilja eller kunna åka till Syrien eller till Turkiet? Då heter det att ”de har ju flytt därifrån”.

För att förstå det måste man veta att det är krig de flesta flytt ifrån. En del har dessutom varit aktiva mot president Assad eller mot Daesh eller Al-Qaida, och det är därför de flyr. Men: de flesta flyr ifrån krig. Det ger dem en legitim flyktingstatus.

De har ofta anhöriga kvar som de försöker hjälpa så gott det går och, om det handlar om fru och barn, försöker få hit till Sverige. Männen flyr nästan alltid först. Resan till Europa är så farlig att de flesta inte vill utsätta sina barn och sin fru för det. En säker resa kostar mycket mer pengar.

Hade hela Syrien varit farligt att besöka hade det varit en sak. Men fram tills nu har det gått bra att åka tillbaka till Syrien. Det har funnits lagliga vägar in och ut.

Och varför skulle man vilja göra den resan hem till sina anhöriga?

Man kan vara flykting och ha behov av flyktingstatus men ändå känna ansvar för familj och vänner hemma. Om man kan besöka hemorten relativt säkert så återvänder man om man kan, och gör vad man kan för sina nära och kära.

En vän till mig i en förläggning på Öland valde att åka till Turkiet och Syrien direkt efter han fick permanent uppehållstillstånd. Han lånade pengar svart, till skyhög ränta, för att åka ner och rädda ett brorsbarn som blivit föräldralöst och levde i misär i ruinerna i en syrisk stad. Hon togs till släkt i Turkiet. Han passade också på att besöka sin familj som han nu försöker få hit. Hans barn har inte gått i skola på över tre år i Turkiet.

Nu bygger Turkiet en mur till Syrien, så sådana besök kan komma att bli omöjliga framöver. Men låter det som om att vi svenskar är korkade, som tror att min vän har några som helst legitima skäl att besöka Syrien igen…?

* Jag använder ordet påstådda eftersom de inte är verifierbara. Ingen av hennes miggor har trätt fram ur anonymiteten.

Kan man jämföra med nazismen?

”Jämför inte med nazismen”. Detta hör man ofta när någon jämför något med det nazisterna sa eller gjorde. Vare sig det gäller flyktingpolitik eller massmord eller rasism. Ibland med tillägget ”du förringar Förintelsen”. Men hur är det med den saken? Kan man jämföra politiska skeenden med nazismen, och bör man kanske till och med göra så?

Det här med jämförelser är inte lätt. Om man läser tyska judiska tidningar från 1920-talet ser man att det fanns några sionister som varnade för nazismens frammarsch. De sa att om inte nazisterna stoppas kommer det att bli pogromer liknande dem i Östeuropa eller kanske till och med liknande de som skett mot armenierna i Turkiet.

De fick mothugg. Ni vet: ropa inte ”vargen kommer”… Det ansågs både vanvördigt och fel att jämföra något som kunde ske framöver i det fredliga, liberala Tyskland med det horribla som skedde judar i östra Europa.

De gjorde en ”Godwin” skulle vi kanske sagt idag.

Nazismen

Idag är det många som anser att man inte kan eller bör jämföra nazismen och förintelsen med dagens politiska fenomen. Eller som anser att man inte kan jämföra det med andra politiska skeenden.

”Jämför inte dagens behandling av flyktingar med nazismen.”
”Jämför inte nazisternas dödande av ryssar med förintelsen av judar.”
”Jämför inte islamhatet med nazisternas judehat.”

”Jämför inte folkmordet i X med förintelsens massmord på judar”.

Etc, etc, etc…

Men hur korrekt är detta? Kan man inte visa likheter mellan historiska skeenden för att varna för saker som sker idag så gör man ju samma misstag som när man häcklade de som varnade för nazismen på 1920-talet, och med exakt samma sorts argument.

Förhistorien

Nazismen hade en förhistoria.

På 1930-talet var inte den nazistiska terrorregimen nämnvärt värre än andra terrorregimer i världen. Nazisternas massutrotning kom inte igång på allvar förrän 1939 då man både började mörda judar och romer och drog igång förintelsen av personer med funktionsnedsättningar. Men några år innan, 1936-1937 t ex pågick massutrotningen i Sovjet. Miljontals människor strök med. Diktatorer lite varstans i världen utrotade både politiska motståndare och folk av fel ”ras”.

Kemalister i Turkiet, japaner i Kina, kineser i Kina, kommunister, fascister och konservativa av olika slag (Franco!) och kolonialismens diktaturer i kolonierna. Det finns många exempel. Fram till den industriella massutrotningen drog igång var inte nazisterna värre än andra massmördande regimer.

Men det fanns personer som på 30-talet varnade för nazismen och sa att de riskerade att bli lika vidriga som till exempel Stalins kommunistiska terror, eller värre.

Innan de kom till makten var nazisterna en sekt som ville avskaffa demokratin och spred en massa hat och som hade kontakt med mördare. Men sekten bedrev också en massa politisk propaganda på ett mer ”respektabelt” sätt. Delar av nazismen var inte ens nära att mörda någon. Deras idéer massmordiska. De var s k skrivbordsmördare. Och går man riktigt långt tillbaka var nazisterna så få och obetydliga som rörelse att de inte hade dödat en enda människa.

Och samtidigt som nazismen växte fanns många andra liknande rörelser i Tyskland med ungefär samma vanvettiga innehåll. Exempel på detta var blåskjortorna i Pan Europarörelsen, det Tyska nationella Folkpartiet, och Organisation Konsul, vars medlemmar mördade utrikesministern Walther Rathenau.

Hur kan man se på en rörelse som inte har mördat en enda människa att de bär med sig idéer och metoder som kan leda till massmord?

Hur kan man se att idéer riksdagsmän har som inte ännu kommit till makten, kan leda till massmord? Och när de tagit makten?

20111130_SwastikaSickle-300x300

Det handlar om att lära av historien och studera massmördares väg till makten. Där finns massor att jämföra med de mest skilda politiska rörelser. Vi inte bara kan utan också BÖR jämföra dagens politiska rörelser med sådant som nazismen, kommunismen och andra sekter, INNAN de dragit igång sina massmord.

Det var ju då man hade chansen att stoppa dem, innan de börjat massmörda. Det är poängen.

Och samma möjlighet har man att stoppa dagens sekter som riskerar att bli lika vidriga som Sovjets kommunister eller Tysklands nazister.

Flyktingpolitiken

Samma sak med flyktingpolitiken. Det finns MÄNGDER av likheter mellan dagens flyktingpolitik och behandlingen av de flyende  judarna och romerna på 1930-talet.

På 1930-talet var inte den nazistiska regimen värre än sådant som t ex Syriens regim idag. Syriska regimen har mördat långt fler civila än nazisterna gjorde på under fram tills andra världskriget startade.

Flyktingar behandlades också på samma teknokratiska sätt som idag och mötte ungefär liknande hatretorik. Fast då var det judarna som var faran, och ”judefieringen av Sverige”, idag muslimerna och den s k ”islamiseringen av Sverige”.

Omvärlden tog emot en hel del judar, men tyvärr alltför få. Försöken att rädda judar hejdades av retorik om bristande resurser och sådant i Europa och USA. Folk försökte fly till säkerheten medan världens ledare möttes och stängde gränser.

En direkt likhet är retoriken om att flyktingar som flyr ekonomisk nöd är lyxflyktingar och inte ”äkta” asylsökande. Samma sak sa man om judarna på 1930-talet. Då var nämligen inte religiös förföljelse ett giltigt asylskäl. I Sveriges riksdag stod man och sa att reglerna om asyl inte täckte det judarna var utsatta för eftersom judarna ”inte var politiska flyktingar”. Definitionerna av begreppet asyl har varierat med tiden och har ofta använts för att stoppa flyende människor.

Trots detta tog man emot en del i väst. Men debatten är avslöjande.

De flyende romerna, homosexuella och funktionsnedsatta från naziregimen på 1930-talet hör man inte talas om. Ingen tog emot dem. De fanns inte som flyktingar för de ansågs inte vara det. De hade inte legitima asylskäl, sa man. Det skulle ansetts som vanvett att ta emot flyende med cerebral pares (CP) eller homosexuella till exempel. En del funktionsnedsatta  och romer försökte fly men avvisades vid gränserna.

Förintelsen

Den nazistiska industriella Förintelsen av judar i koncentrationsläger är svår att likställa med andra massmord genom historien. Men den går att jämföras, genom att Förintelsen har en förhistoria, som jag skrev ovan.

Men det var ”bara” hälften av judarna som massmördades industriellt, ca 3 miljoner brukar anges. De andra 3,5 miljonerna sköts till döds eller mördades av nazisterna genom misshandel, genom sänkt levnadsstandard, genom att beröva dem vård, genom att sprida sjukdomar, eller genom utsvältning. Genom sänkt levnadsstandard. Den delen av förintelsen går direkt att jämföra med liknande händelser i historien.

polen2Dessutom var det inte bara judar som var offer för Förintelsen. Romer och personer med funktionsnedsättningar förintades också i nazisternas förintelseprogram och massmorden på ryssar ingick i förstadiet till en förintelse som skulle äga rum även på dem.

Man kan direkt jämföra Förintelsen av de 3,5-4 miljoner judarna, romerna och funktionshindrade utanför koncentrationsläger och gaskamrar, med de massmord som pågick 1941 till 1945 på ryssar och ukrainare. Hur många civila ryssar som massmördades är osäkert. Det brukar sägas 10 miljoner. De båda grupperna dödades på direkt order från Hitler själv (dokumenten har bevarats) på ett utstuderat vidrigt sätt. Man sänkte levnadsstandarden. Man klumpade ihop folk. Man tog ifrån dem mat och hälsovård. Och man dödade massor av dem för hand.

Exakt de metoderna är klassiska metoder som alla massmördare använt: kung Leopold i Belgien, turkarna i Armenien, britterna i Indien, Mao i Kina, Pol Pot i Kambodja, Rwandas massmördare, massmorden i Kongo/Zaire sen 1990-talet, Stalin och Lenin i Sovjet, Srebrenica, etc, etc.

Givetvis kan man jämföra allt detta med nazisternas hantering av judarna i de massmord som skedde utanför koncentrationslägren och gaskamrarna.

Så kort och gott. Givetvis ”får” man jämföra med nazismens illdåd. Jag skulle säga att man BÖR göra det. Vi vill ju lära av historien och undvika framtida massmord. Framtida massmördare kommer att använda liknande metoder som nazisterna på sin väg till makten, men de kommer inte att se ut som nazisterna på 1930-talet. 

När högerextremister trampar på terrorns offer

Idag syns ytterligheterna igen. Det är lätt att tro att kampen står mellan dem två, när kampen egentligen står mellan allas lika värde och totalitarism. Egentligen har dessa två ytterligheter väldigt mycket likheter med varandra, även om det är lätt att tro precis tvärtom.



Men vilka två är det jag syftar på? Jo, dessa två skräcködlor i kamp med varandra är Daesh, som orsakat enorma terrordåd i Bryssel, Ankara och Istanbul, och högerextremister/nationalister som idag på Bryssels gator utnyttjar terrordådet för att sprida invandrarfientlig propaganda.

Enligt rapportering från CNN har alltså flera svartklädda män, troligen i hundratal, vissa medtagande alkoholhaltiga drycker, anlänt till minnesplatsen i Bryssel ungefär kl 14:45 under måndagen den 28 mars. När andra människor i frid och stilla lugn sökt sig dit för att hedra offren som terrordåden skördat har dessa svartklädda män stört ordningen genom att heila och skrika invandrarfientliga slogans.

Redan där kan man argumentera för att deras så kallade ”demonstration” är så urbota dum att det knappt finns ord för det. Att störa andra som befinner sig i en sorgeprocess, sådana som också kan ha mist en anhörig i terrordåden, är djupt ovärdigt. Det finns inga ursäkter för ett sådant beteende. Punkt slut.

Sedan anvä160327141745-brussels-attack-memorial-nazi-salute-protest-field-00000000-exlarge-teasender högerextremisterna terrordåden för att sprida sin människofientliga vidriga propaganda. Att vara emot Daesh är sunt, det borde alla vara. Men att applicera Daeshs vidrigheter på invandrare och flyktingar är ohederligt, då det är just denna terrorsekts barbari som dessa flyktingar flyr från. Man ska ej heller glömma att de Daesh-soldater som åkt iväg från Belgien ofta är folk som är födda i Belgien eller som bott där sedan barnsben. Alltså, de är belgier och inte syrier.

Att dessutom applicera detta på etnicitet är ännu dummare. För då är vi tillbaka i 1920-talets rasbiologiska termer, som idag betraktas som ren pseudovetenskap. Man har inte ett visst beteende i blodet, punkt slut. Ens beteende uppstår av de val man gör i livet. Att dessutom övergeneralisera alla med en viss religiös tro är också fel. Man ska komma ihåg att det finns ca 1,6 miljarder muslimer i världen, och att en stor del av dessa inte har samma världsbild som Daesh.

Dessutom har jihadister och högerextremister mycket mer gemensamt än man vill tro. Båda styrs av ett totalitärt tänk, där man vill ha en stark ledare som andra ska falla i underkastelse för. Båda drivs av hat mot andra grupper. Faktiskt, så är Daesh också rasister mot bland annat kurder, men också kristna, judar etc. Sedan finns det en stark machokultur. Kvinnan ska vara i underkastelse, och det finns en allmän skräck för femininitet. Där spelar homofobin också en viktig roll.

Kampen står alltså inte mellan muslimer och kristna européer, den står mellan demokrati och totalitarism. De som står för totalitarism är extremister från alla håll och kanter, de som med råge gör skillnad på folk och folk. När det gäller oss som står för demokrati och allas lika värde, är vi av olika sort. Muslimer, kristna, judar, sikher, ateister, heterosexuella, homosexuella, CIS, trans, och av olika etniciteter. Kontexten här är att vi alla är människor oavsett.

Det är lätt att stirra sig blind på ytterligheter vid hårda tider som dessa, och tro att kampen står mellan dessa två. Här vill jag passa på att beskriva dessa ytterligheter såsom Astrid Lindgren beskrev kommunismen och nazismen på 1940-talet: ”Högerextremismen och jihadismen. Det är som två skräcködlor i kamp med varandra”.



Artikeln är tidigare publicerad på Frihetssmedjan.

Myt: Ensamkommande ljuger

År 2014 sökte 7 049 ensamkommande barn och ungdomar uppehållstillstånd i Sverige. Medicinsk åldersbedömning gjordes på ca 3% av dem, ungefär 200, för att Migrationsverket misstänkte att de var äldre än 18 år.

161 av de som medicinskt åldersbedömdes ansågs ha fyllt 18 år – ca 2,3% av alla ensamkommande. 48 av de som misstänktes ljuga bedömdes ha den ålder de hade uppgett.

Migrationsverket beslutade under år 2014 att höja åldern på totalt sett 363 personer, ca 5% av alla ensamkommande. (161 med medicinsk åldersbedömning, 202 utan).

Åldern på asylsökande höjdes i 77 procent av de fall där medicinsk bedömning nyttjats.

Avpixlat vinklade detta:

”Färsk statistik visar att tre av fyra ‘ensamkommande’ ljuger om sin ålder”

För övrigt anser Svenska Läkaresällskapet att:

”det är varken medicinskt eller etiskt att göra åldersbedömningar med dagens metoder”

Grannlandet Danmark

En del debattörer brukar hänvisa till dansk statistik, då de försöker bevisa att tre av fyra ensamkommande ungdomar ljuger om att de skulle vara yngre än 18 år.

Fakta från Danmark ”Udlændingeservice” årsrapport:
Av 818 asylsökande ”uledsagede mindreårige” som kom till Danmark 2014 valde myndigheten att åldersbedöma 282 personer. Av dessa bedömdes 203 vara över 18 år:

”Hvis der er tvivl om, hvorvidt en ansøger, som har oplyst at være mindreårig, rent faktisk også er det, vil der blive iværksat en aldersundersøgelse. I 2014 har Udlændingestyrelsen truffet 282 afgørelser om alder, heraf blev 72 procent vurderet at være 18 år eller derover.”

79 minderåriga eller 28 procent av de som misstänkts har alltså bedömts att INTE ha ljugit om sin ålder.

De korrekta rubrikerna bör alltså både i Sverige och Danmark vara ungefär : ”1 av 4 som misstänkts ljuga om sin ålder – bedöms som att de talat sanning.” – långt ifrån klatschig rubrik, men åtminstone inga extremt grova överdrifter.

Källor:
GP: Ensamkommande ska kollas mer
Migrationsverket: Statistik 2014
Dagens Juridik: Läkaresällskapet förkastar krav på åldersbedömning

MX.dk: 203 flygtningebørn var voksne
Ny i Danmark: Uledsagede børn
Ny i Danmark: Seneste tal 2014

Ljuga om asylskäl redan kriminellt

Moderaternas migrationspolitiske talesperson Johan Forsell vill att det skall bli tydliga och kännbara konsekvenser för de som ljuger om sin ålder.

Han tar som exempel upp att de som agerar på det sättet skulle kunna få en nedsättning av ekonomiska ersättningar.

Om Forsell och andra politiker i framtiden får för sig att studera utlänningslagen bättre, kommer de att upptäcka något intressant.

Av 20 kap. 6 §, punkt 2 framgår:

“Till böter, eller när omständigheterna är försvårande, fängelse i högst sex månader döms;

den som i en anmälan eller ett ansökningsärende enligt denna lag eller enligt en förordning som har utfärdats med stöd av denna lag medvetet lämnar oriktig uppgift eller medvetet underlåter att tala om något förhållande av betydelse.”

Det lagförslag som moderaterna presenterar i sitt politiska utspel är alltså redan genomfört. Den lag som redan idag existerar är dessutom betydligt strängare än de straffsanktioner som Forsell vill se. Att ljuga om sin ålder kan förutom böter även rendera upp till ett halvårs fängelse.

Lagparagrafens bestämmelse utgör en originalbestämmelse i den nya utlänningslag som trädde i kraft år 2006 och antogs enhälligt av samtliga sju riksdagspartier (sverigedemokraterna satt vid tiden inte i Riksdagen).

Därmed kan konstateras att moderaterna presenterar ett lagförslag som de redan tidigare har infört en långt strängare variant av.

En del av dem som har lämnat kommentarer på Nyheter24:s hemsida har uttryckt önskemål om att asylsökande som ljuger om sin ålder skall kunna utvisas direkt.

Så till de som undrar vad som händer med själva asylärendet om det visar sig att en asylsökande har ljugit på ett sätt som medför att asylsökan visar sig vara uppenbart ogrundad:

Av 8 kap. 19 § utlänningslagen framgår att:

”Migrationsverket får besluta att verkets beslut om avvisning enligt 17 § första stycket får verkställas även om det inte har vunnit laga kraft (avvisning med omedelbar verkställighet), om det är uppenbart att det inte finns grund för asyl och att uppehållstillstånd inte heller ska beviljas på någon annan grund.

I 12 kap. 7 § finns närmare bestämmelser om verkställigheten av beslut om avvisning med omedelbar verkställighet. Lag (2014:198).” 

Däremot får man inte utvisa asylsökande utan utredning eller den som har asylskäl enbart för att den ljugit, enligt bland annat flyktingkonventionen.

Pseudodebatterna i svensk migrationspolitik fortsätter.