I debatten talas det ofta svepande om att Sverige beviljar massvis med uppehållstillstånd. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som beviljas uppehållstillstånd. Motargument har ännu en gång kontrollerat siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete. Vid närmare efterforskning visar det sig att ungefär 1/6 av beviljade uppehållstillstånd under 2021 var asyl-/flyktinggrundade.
I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges invandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”.
Motargument har granskat siffrorna för beviljade uppehållstillstånd under ”toppåren” 2016 och 2017. Vi har tidigare granskat siffrorna för 2019 och siffrorna för 2020 vad gäller beviljade uppehållstillstånd.
Migrationsverket släpper månadsvis uppdaterade siffror. Dessa aktuella siffror visar att procentandelen som beviljats uppehållstillstånd på grunder som av s k ”invandringskritiker” betraktas som ”dåliga” har sjunkit ännu mer. Röster i debatten gör gällande att personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder samt på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrunder är uppehållstillstånd som är ”dåliga” för Sverige.
Så hur ser siffrorna ut?
Totalt beviljades 95 163 uppehållstillstånd under 2021. Dessa fördelar sig enligt följande:
1/6 av uppehållstillstånden är asyl- och flyktingrelaterade
Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd 11 443 + 4 142 personer = 15 585. (Den första siffran är siffran för asyl, och den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder). Medan den totala siffran på innevarande års beviljade uppehållstillstånd under perioden januari – november var 95 163. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att drygt 16 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså en av 6: 1/6 (en sjättedel av alla beviljade uppehållstillstånd).
Som en jämförelse kan vi kika på siffrorna över beviljade uppehållstillstånd under 2016, dvs det år då Sveriges historiskt sett beviljat störst antal uppehållstillstånd*. Under 2016 beviljades totalt 150 535 uppehållstillstånd. Av dessa beviljades 71 671 personer uppehållstillstånd på asylskäl och 15 148 personer beviljades uppehållstillstånd på anknytning med asyl-flyktinggrund. Antalet så kallade ”dåliga” uppehållstillstånd under 2016 var alltså 71 671 + 15 148 = 86 819. 2016 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid nästan tre av fem: 3/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2019 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid ungefär en av fem: 1/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2020 låg andelen beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund vid en av sex: 1/6.
Trenden de senaste åren är att andelen sjunker år efter år. Siffrorna sjunker i såväl det faktiska antal som i procentandel. Sedan 2016 (en femårsperiod) har andelen beviljade uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund långt mer än halverats.
Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.
* 2017 är ”toppåret” vad gäller beviljade uppehållstillstånd på anknytning med asyl-/flyktinggrund: 19 129 personer.
I debatten talas det ofta svepande om att Sverige beviljar massvis med uppehållstillstånd. Det som inte framgår är vilka det egentligen är som beviljas uppehållstillstånd. Motargument har ännu en gång kontrollerat siffrorna som visar på att antalet asyl- och flyktinggrundade uppehållstillstånd – inklusive anknytning – är långt mindre än andra grunder, som t ex studier och arbete. Vid närmare efterforskning visar det sig att endast 1/6 av beviljade uppehållstillstånd är asyl-/flyktinggrundade.
I migrationsdebatter påvisas återkommande siffror som gör gällande att Sveriges invandring fortsatt befinner sig på så kallat ”alarmerande höga nivåer”.
Migrationsverket släpper månadsvis uppdaterade siffror. Dessa aktuella siffror visar att procentandelen som beviljats uppehållstillstånd på grunder som av s k ”invandringskritiker” betraktas som ”dåliga” har sjunkit ännu mer. Röster i debatten gör gällande att personer som beviljats uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder samt på anknytning relaterat till asyl- och flyktinggrunder är uppehållstillstånd som är ”dåliga” för Sverige.
Så hur ser siffrorna ut?
Totalt beviljades 88 814 uppehållstillståndunder 2020. Dessa fördelar sig enligt följande:
1/6 av uppehållstillstånden är asyl- och flyktingrelaterade
Om vi slår ihop de, enligt ”invandringskritikerna”, så kallade ”dåliga” grunderna för uppehållstillstånd 10 409 + 5 507 personer = 15 916. (Den första siffran är siffran för asyl, och den andra siffran är siffran för uppehållstillstånd som anhörig till en person som har asyl-/flyktinggrunder). Medan den totala siffran på innevarande års beviljade uppehållstillstånd under perioden januari – november var 88 814. Om vi räknar ut procentandelen ser vi att 17,1 % av alla beviljade uppehållstillstånd grundar sig på asyl och anhöriganknytning relaterat till asyl-/flyktinggrunder. Alltså endast en av 6: 1/6.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2018 låg procentsiffran för beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund på drygt 31 %, dvs en av tre: 1/3.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2019 låg procentsiffran för beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund på drygt 20 %, dvs en av fem: 1/5.
I genomgången av beviljade uppehållstillstånd för 2020 ligger procentsiffran för beviljade uppehållstillstånd för asyl och anknytning med asyl-/flyktinggrund på drygt 17 %, dvs en av 6: 1/6.
Trenden de senaste åren är att andelen sjunker år efter år. Siffrorna sjunker i såväl det faktiska antal som i procentandel. Sedan 2018 (en treårsperiod) har andelen beviljade uppehållstillstånd på asyl-/flyktinggrund halverats.
Motargument välkomnar debatter i frågor som rör migration och flyktingpolitik. Däremot vill vi varna för att det tyvärr förekommer ohederligheter i debatterna.
Med jämna mellanrum hävdas att “vem som helst” kan komma till Sverige, bosätta sig här och göra vad hen känner för. Illegal, arbetssökande eller kriminell, inget av detta påstås spela någon roll. Men stämmer verkligen detta, att Sverige helt sonika tar emot människor från andra länder och låter dem stanna, oavsett vad de gör? Svaret är nej, och Motargument förklarar varför.
På sociala medier är det ibland lätt att få bilden av att det är enkelt att ta sig till Sverige och att det inte krävs något särskilt av den som kommer hit. Sanningen är dock en annan. Det finns lagar och bestämmelser för hur hela processen ska gå till – från ansökan till uppehållstillstånd. Denna text förklarar delar av detta, men skrapar ändå bara på ytan av den komplexitet som råder.
Varför kommer man till Sverige?
För att få vara i Sverige behövs någon form av uppehållstillstånd. Vilket uppehållstillstånd man kan ansöka om beror på anledningen till att man kommit hit. Det finns ingen garanti för att bli beviljad uppehållstillstånd och en rad faktorer måste vara uppfyllda för att man ska ha en chans.
En anledning att ansöka kan vara att man vill arbeta eller studera och då krävs att man kan redogöra för sina planer. Tänker man arbeta, krävs ett arbetserbjudande som ger tillräckligt hög lön för att klara sig. Arbetserbjudandet ska ange anställningstyp och tidsperiod. Avser man studera, behöver man ha blivit antagen till en utbildning. Man ska dessutom visa att man kan försörja sig under hela den planerade studietiden.
En annan anledning kan vara att ens partner eller barn redan befinner sig i Sverige, s k anhöriginvandring. I det fallet finns en möjlighet att ansöka om uppehållstillstånd på grund av anknytning till denna person. Gäller det en partner krävs att partnerskapet är registrerat och gäller det barn, krävs att barnet är minderårigt. Partnern måste också vara svensk medborgare, ha permanent uppehållstillstånd eller ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med flyktingstatus. Dessutom måste hen kunna försörja den som ansöker samt ha en tillräckligt stor bostad.
För de här slagen av invandring måste ansökan om uppehållstillstånd inlämnas redan innan avresan, åtminstone i teorin. Man kan ordna med transport till Sverige och i bästa fall förbereda sig för ett lugnt liv. I de fall man flyr för sitt liv, finns istället möjligheten att ansöka om asyl när man kommit till Sverige, direkt hos gränspolisen eller hos Migrationsverket.
Om man är flykting
För att räknas som flykting krävs att man bedöms som detta enligt FN:s konvention för mänskliga rättigheter, eller EU:s gemensamma regelverk. Kort sagt innebär detta att man är förföljd eller riskerar omänsklig behandling i sitt eget land.
Det har aldrig varit enkelt att vara flykting och i dag är förutsättningarna i många länder svårare än tidigare. EU har idag fler omgivande murar än någonsin, år 2018 sträckte de sig över 1 000 kilometer. På Medelhavet har de två räddningsfartyg som kämpar där mött motstånd från stater och hindrats i sitt arbete att rädda människor från att drunkna, trots att flyktingarnas båtar är undermåliga och att ett oräkneligt antal liv gått förlorade. Har man inte med sig rätt identitetspapper vid ankomst bedöms man som illegal invandrare, trots att det kan vara mycket svårt eller rent av omöjligt att få pass utfärdat om man till exempel är politisk flykting. I en del fall hjälper det inte ens att ha pass, eftersom vissa regeringar anses vara allt för korrupta.
Vad gäller när man kommit till Sverige?
Det krävs alltså ett uppehållstillstånd, antingen permanent eller tidsbegränsat. Det permanenta uppehållstillståndet betyder förvisso att du kan stanna i Sverige så länge du vill, men bara så länge du håller dig inom lagens gränser. Ett tidsbegränsat uppehållstillstånd gäller en förutbestämd tid, ofta mellan ett till tre år. I dagsläget är det bara det tidsbegränsade uppehållstillståndet som beviljas flyktingar. Det går att ansöka om förlängning vid den beviljade tidens slut, förutsatt att kraven för att stanna är uppfyllda.
Det finns också en liten möjlighet att få permanent uppehållstillstånd med hjälp av UNHCR, om man är registrerad som flykting hos dem. Dessa personer kallas kvotflyktingar och är en del av EU-överenskommelsen. År 2020 är det beslutat att Sverige ska ta emot 5 000 kvotflyktingar.
Om man inte sköter sig i Sverige, kan man alltså bli utvisad eller nekas uppehållstillstånd. Även den som har permanent uppehållstillstånd kan utvisas. Mellan åren 1973 till 1998 utvisades i genomsnitt 500 dömda personer varje år. Under början av 2000-talet, fram till år 2014, låg genomsnittet på 700 utvisade per år. Det högsta antalet utvisade landade år 2004 på 1047 personer. År 1994 skärptes reglerna och i dagsläget pågår ännu en utredning för att ytterligare skärpa dem. Sverige har med andra ord utvisat dömda invandrare under lång tid.
Nedanstående figur visar vad som krävs för att en person ska kunna utvisas från Sverige.
Utlänningslagen är i grunden mycket tydlig. Sverige ska hjälpa människor som behöver det. Den som är förföljd, hotad eller oskyddad ska få stöd och trygghet. Sedan flyktingkrisen 2015, avviker dock Sverige från denna lag genom tillfälliga bestämmelser, som kraftig begränsar möjligheten att stanna i Sverige. Syftet med den tillfälliga lagen var att “ge andrum åt svenskt flyktingmottagande”. Lagen skulle gälla under tre år, mellan 2016-2019. I dagsläget finns ett beslut om att den tillfälliga lagen ska gälla till 2021, trots att det uppenbart inte råder någon flyktingkris. Under de här åren har Sverige anpassat sitt flyktingmottagande till den miniminivå som gäller för EU:s medlemsländer.
FN-konventionen är, liksom Utlänningslagen, mycket tydlig – den som har flytt av rädsla för förföljelse räknas som flykting. Konventionen tar också upp att det är möjligt att begränsa flyktingmottagandet tillfälligt om landet drabbats hårt av många flyktingar.
70,8 miljoner flyktingar i världen
UNHCR uppskattade år 2018 att antalet människor på flykt uppgår till 70,8 miljoner människor, varav hälften är barn, barn som många gånger inte har någon förälder med sig. De som flyr delas in i tre huvudgrupper; 25,9 miljoner flyktingar, 3,5 miljoner asylsökande samt 41,3 miljoner internflyktingar. Av flyktingarna söker sig den stora majoriteten, 80 procent, skydd i ett land som gränsar till sitt eget.
En relativt liten andel skara av människor kommer alltså till Sverige. De ansöker om uppehållstillstånd, antingen innan inresa eller efter, och får tillstånd eller avslag. Om de får uppehållstillstånd är de ändå inte garanterade att stanna i Sverige. Många flyktingar når inte ens Europa. En sak står därmed klar – vem som helst kommer inte till Sverige. Och vem som helst får absolut inte stanna här.
Migrationsverket prövar dagligen asylansökningar. För att göra det krävs underlag för att göra enhetliga och rättssäkra bedömningar. Om det uppstår en varaktig förändring i ett land varifrån många asylsökande kommer finns det fog för att göra ett nytt rättsligt ställningstagande.
Vad är det då som ligger till grund för hur det rättsliga ställningstagandet ser ut? Det är nödvändigt att aktuell information används. Migrationsverkets biträdande rättschef Carl Bexelius säger att rättsavdelningen har en pågående dialog med verksamheten. Jurister på rättsavdelningen har nära samarbete med verkets analytiker som följer händelseutvecklingen i olika länder.
Juristerna och analytikerna gör tillsammans en lista på prioriterade länder och en tidsplan för att formulera en ny landrelaterad rättslig styrning.
Om vi kikar på Syrien, så gick det till som så att man vid senaste ställningstagandet sattes en arbetsgrupp på att gå igenom ett flertal syriska ärenden. Det som arbetsgruppen tittade på var t ex vilka skäl de asylsökande angav, och om handläggarna hade ställt alla nödvändiga frågor under utredningen.
Per Adolfsson, verksamhetsexpert, utvecklar fallet Syrien:
”Vi kunde se att en stor del av de asylsökande från Syrien var och är ensamstående kvinnor eller kvinnor med barn. Då behöver asylprövningen fokusera på frågor som rör kvinnors och barnfamiljers situation och det rättsliga ställningstagandet måste lyfta upp och synliggöra den gruppen.” (Källa: Migrationsverket)
Asylsökare kommer till Sverige från mer än 100 länder. Rättsliga ställningstaganden tas bara fram för några av dessa. Det beror på hur många asylsökande som kommer från berört land eller då det finns behov av en tydlig information. Till sin hjälp i utredningarna har handläggarna, förutom rättsliga ställningstaganden, tillgång till en omfattande databas med landinformation. Landinformation innehåller mer fakta och fler detaljer än rättsliga ställningstaganden.
Carl Bexelius utvecklar:
”När vi fattar beslut i asylärenden har vi krav på oss, både utifrån EU:s regelverk och asylprocedurdirektivet, att använda oss av uppdaterad och specifik landinformation. Däremot finns inga regler om att vi måste ha rättsliga ställningstaganden.” (Källa: Migrationsverket)
När uttalanden om säkerhetslägen görs är det nödvändigt att ha gjort en framåtsyftande riskbedömning, dvs vilka är riskerna för en sökande som återvänder.
I särskilda fall kan Migrationsverket besluta om utvisningsstopp, alternativt pausa utredningen av asylansökningar. Detta kan bero på att det inte är möjligt att göra en framåtsyftande riskbedömning, mot bakgrund av t ex att en diktator avsätts eller en statskupp genomförs.
Ett aktuellt exempel är Hassakah-provinsen i norra Syrien. Det går för närvarande inte att göra en framåtsyftande riskbedömning gällande personer från den provinsen. Därför kan man inte verkställa av- eller utvisningsbeslut dit.
Ett alternativ till rättsligt ställningstagande är att rättschefen skriver en rättslig kommentar. Det görs i de fall det är mer brådskande att kommentera säkerhetsläget i ett land. Rättsliga kommentarer syftar till att snabbt ge verket stöd, i de fall det inte är möjligt att avvakta den ordinarie, långsammare processen som sker innan ett rättsligt ställningstagande. Rättsliga kommentarer kan också göra då det ännu inte går att utfärda rättsliga ställningstaganden, beroende på att situationen i ett land är oförutsägbar.
Rättsliga ställningstaganden är inte juridiskt bindande. De är:
”generella rekommendationer om tillämpningen av lagar och förordningar inom Migrationsverkets verksamhetsområde. Ställningstagandena tas fram i syfte att åstadkomma en enhetlig och likformig rättstillämpning inom verket. Verkets personal bör följa dem i rättstillämpningen.” (Källa: Migrationsverket)
När någon talar om ”volymmål” för asylinvandringen behöver vi tala om ”volymmål” på mycket annat också. Pratet om ”volymmål” missar vad asylrätt handlar om. ”Volymmål” överensstämmer inte heller med de internationella förpliktelser som Sverige tagit på sig.
Man kan tala om att andra länder bör ta emot fler asylsökande som Sverige idag tar emot. Exempelvis.
Precis på samma sätt som man kan ha mål att minska sjukskrivningar genom att göra fler människor friska, men inte genom att säga att fler sjuka människor skall bedömas som friska.
Att som moderaterna gör, prata i liknande stil som SD om att vi skall ha ungefär samma antal asylsökande som våra nordiska grannländer, är att ta noll hänsyn till orsakerna till att fler söker asyl i Sverige. Eller för den delen att färre söker asyl i andra länder.
Det handlar varken om att förbättra situationen i flyktingars hemländer eller att jämnare fördela antalet asylsökande inom EU.
Det handlar enbart om avslag, avslag och åter avslag. Och enbart för att minska antalet asylsökande, oavsett vad asylrätten säger. Då visar man att man struntar i rättssäkerheten.
Att tala om ”volymmål” är att helt missa vad asylrätt handlar om.
Svenska polisen har en budget på cirka 24,4 miljarder. Dess verksamhet är dyr och har det högsta antalet anställda bland svenska myndigheter. Är det inte dags att sätta gränser för polisens lagstadgade verksamhet?
Nej, för alla förstår, självklart och omedelbart, att vi inte kan sätta volymmål på hur många mordutredningar svenska polisen skall bedriva. Svenska staten har liksom andra stater med ambition att skydda sin befolkning, att försöka lösa brott och skydda liv. Dess verksamhet måste anpassa sig till den brottslighet som sker och stoppa den oavsett hur hög den kan bli. Och den måste skydda alla som utsätts för brott, oavsett vilka brottsoffren är.
”Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskriminering av något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering som strider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.
Var och en har rätt till verksam hjälp från sitt lands nationella domstolar mot handlingar som kränker hans eller hennes grundläggande rättigheter enligt lag eller författning.” (Källa: FN)
Hur är det med sjöräddning då? Kan det vara ett område där det kan sparas in pengar genom att den svenska kustbevakningen sätter en volym på hur många förlista fartygsbesättningar som skall räddas?
Nej, alla förstår, självklart och omedelbart, att Sverige inte kan sätta volymmål för hur många utländska fartyg som hamnar i sjönöd som svenska kustbevakningen skall rädda. Om vi plötsligt skulle få hundrafalt fler fartyg som förliser på svenskt territorialvatten så är kustbevakningen fortfarande skyldiga att rädda dess besättningar. Återigen måste Sverige som stat rädda liv på människor som befinner sig på svenskt territorium. Detta oavsett hur många det råkar röra sig om år efter år.
”Skyldighet att lämna bistånd
1. Varje stat skall kräva att befälhavare på fartyg som för dess flagg, i den mån så är möjligt utan allvarlig fara för fartyget, dess besättning eller passagerare
a) bistår varje person som anträffas på havet och befinner sig i sjönöd,
b) så snabbt som möjligt vidtar åtgärder för att rädda personer som råkat i sjönöd, om han underrättats om deras behov av bistånd, i den mån sådana åtgärder skäligen kan förväntas av honom,
c) efter kollision bistår det andra fartyget, dess besättning och passagerare och, där så är möjligt, meddelar det andra fartyget namnet på sitt eget fartyg, dess hemort samt närmaste hamn, som fartyget avser anlöpa.” (Källa: Regeringen)
Distressed persons from a sea-tossed raft in the Mediterranean Sea are transferred from the amphibious transport dock ship USS San Antonio to a Maltese offshore patrol vessel, Oct. 17, 2013. U.S. Navy photo
För att inte tala om sjukvården. Hur många miljarder kostar inte den? Är det inte rimligt att spara in på, säg cancervården? Cancerpatienter kanske skall finna sig i att bara en viss volym patienter får opereras och resten får dö?
Varken staten eller landstingen får sätta volymmål på hur många canceroperationer som skall genomföras. Det förstår alla.
”1. Konventionsstaterna erkänner rätten för var och en att åtnjuta bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa.
c) förebygga, behandla och bekämpa alla epidemiska och endemiska sjukdomar, yrkessjukdomar och andra sjukdomar, samt
d) skapa förutsättningar som tillförsäkrar alla läkarvård och sjukhusvård i händelse av
sjukdom.” (Källa: manskligarattigheter.se)
Så länge sakerna ovan sker på svenskt territorium eller i övrigt är anhängigt till svenska statens suveränitet och myndighetsutövning, är vi skyldiga att vidta åtgärder i varje enskilt ärende.
Så vad har flyktingar med saken att göra? Kan det vara en stor skillnad på flyktingar som kommer till Sverige? Måste Sverige ta hand om dem bara för att de sätter sin fot på svenskt territorium?
Jo, internationell flyktingrätt och huvudsakligen uttryckt i flyktingkonventionen, ålägger stater att rädda människor på flykt från förföljelse. Det räcker med att de människorna befinner sig på svenskt territorium och inte omfattas av Dublinförordningen. Då är Sverige skyldigt att ta emot asylansökningar och pröva asylskälen.
Ok, men du kanske fortfarande inte vill att flyktingar skall ges samma rätt till skydd för sitt liv som alla andra. Den åsikten kan du ha, men asyllagstiftningen kan inte ändras hur som helst ensamt av Sverige. De internationella rättsakter som Sverige har skrivit på styr vår nationella lagstiftning. Sverige kan inte ändra de rättsakterna på egen hand. Om Sverige drar sig undan den internationella rättsordningen kan Sverige isoleras och drabbas av sanktioner. Något som har skett andra länder tidigare och som drabbar en del länder även idag.
Du kanske fortfarande inte bryr dig? Ok, men då tror du inte på alla människors likhet inför lagen och får räkna med att dina åsikter kritiseras som sådana.
Att dessutom börja tala om ”volymmål” på det sättet skulle ge signaler till Migrationsverket att tillämpa asylprövningarna mer restriktivt, oavsett vad lagen och rättspraxis säger.
Vad händer om det blir inbördeskrig i t ex Ryssland och vi får hit massor av ryssar som söker asyl? Vad gör vi om Polen förvandlas till en diktatur och vi liksom under kalla kriget får en massa polacker som flyr hit? Skall ”volymmålen” vara kvar då, eller skall vi fortsätta att blint tillämpa vår lagstiftning?
Grundproblemet i denna debatt är att det saknas förståelse för att prövning av asylansökningar inte beror på att Sverige är ”snällt” eller att vi som land utav god välvilja ”känner för” att utföra de prövningarna. Det handlar om internationella förpliktelser som Sverige har tagit på sig.
Under första halvåret 2019 invandrade 55 222 personer till Sverige. 5 753, drygt 10 % av dessa, har Sverige som födelseland.
Under samma period utvandrade 21 492 personer. Siffrorna ger ett invandringsöverskott på 33 730 personer. Detta är en minskning med 15 % jämfört med motsvarande period 2018. Invandringsöverskottet är den största orsaken till att Sveriges befolkning ökar.
I tabellen nedan finner vi siffrorna för de vanligaste födelseländerna bland in- och utvandrade under första halvåret 2018 och samma period 2019.
Skärmdump från SCB.se 190820
Antalet invandrade från länder utanför Norden och EU/EES har minskat första halvåret 2019 (totalt 35 312) jämfört med samma period 2018 (39 964). För att människor från dessa länder ska kunna bosätta sig i Sverige krävs uppehållstillstånd.
I tabellen nedan ser vi att andelen invandrade relaterat till flykting-/asylskäl (inklusive anhöriga) har minskat. Om vi jämför första halvåret 2018 med samma period 2019 ser vi att anhöriginvandringen har minskat med knappt 50 %. I en jämförelse mellan de två tidsperioderna ser vi att invandring relaterat till flyktingskäl och skyddsbehov har minskat med drygt 10 %.
Arbetskraftsinvandrare är den enskilda grupp som ökar mest. 14 % fler personer fick tillstånd under första halvåret 2019 för att arbeta här under en tidsbestämd period, jämfört med samma period år 2018.
Skärmdump från SCB.se 190820
Relaterat denna artikel har jag i två mytknäckare redovisat att asyl- och flyktinggrundade orsaker – inklusive anknytning – står för ca 1/4 av alla beviljade uppehållstillstånd:
Det finns de som trodde att en åtstramning av asylmottagandet skulle få SD att nöjt lägga sig till ro. Andra varnade för att det bara skulle få dem att lägga i nästa växel. SD ser möjligheterna att nu växla upp och bli största parti vid riksdagsvalet 9 september.
I en intervju med TT påpekar Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson att Socialdemokraterna och Moderaterna skamlöst har ”snott” deras förslag inom migrations- och kriminalpolitiken.
SD aktualiserar frågan om återvandring
Åkesson menar att SD inte har något att vinna på att dra åt tumskruvarna och istället ska arbeta för att skapa trovärdighet. Det blir motsägelsefullt när SD nu ändå ser det politiska klimatet som en möjlighet att på allvar marknadsföra frågan om repatriering, dvs återvandring av flyktingar, som egentligen inte är något nytt i SD:s politik. I intervjun säger Åkesson bl a:
Jag tror inte ett dugg på att vi vinner något på att bli tuffare eller hårdare. Vi ska fortsätta agera blåslampa på de andra. Men att börja lägga mer eller mindre ogenomtänkta förslag för att nå medial effekt, det bygger vi inte trovärdighet på.
SD har ju redan en nollvision vad gäller asylmottagande och det är svårt att driva den frågan längre. Nästa steg blir då att se till att flyktingar bereds möjlighet att återvända hem. Åkesson utvecklar resonemanget om att repatrieringsfrågan är nästa stora strid i migrationspolitiken:
Vi ska tvinga fram de andra partierna på den banan, sade Åkesson och tillade att partiet har många förslag hur människor ska återvända till länder ”där de bör bo”.
Åkessons retorik i allmänhet, och det dräpande ”där de bör bo” i synnerhet, avslöjar på ett transparent och kärnfullt sätt hela SD:s grundideologi. De fyra orden utgör essensen i SD:s politiska utspel.
Hur ska de lyckas ”tvinga fram de andra partierna på den banan”?
I takt med att andra partier stramar åt flykting- och migrationspolitiken – om än av helt andra orsaker än Sverigedemokraterna – ser Åkesson en chans att på allvar driva frågan om repatriering. Tidigare har frågan ansetts så kontroversiell att man inte velat vara öppna med den. Men nu är det dags. Nu vågar man ta bladet från munnen.
Gammalt tankegods
För oss som följer den politiska debatten och ständigt synar de politiska partiernas positionering i flykting- och migrationsfrågor är detta utspel ingen nyhet. SD har, sedan partiets grundande för 30 år sedan, talat om att flyktingar och invandrare måste repatrieras.
Som flykting, eller ättling till flyktingar, ses du inte som fullvärdig svensk, trots att du kan vara född i Sverige, ha bidragit multum till Sverige och välfärden. Du ÄR, och förblir, en främling. Det förefaller oviktigt hur länge du har bott och verkat i landet, det som fäller avgörandet i sammanhanget är att du inte är etnisk svensk. Det är obehagligt att den politiska debatten, och åsikterna hos gemene man har förändrats så att man inte längre anser utspelet vara kontroversiellt.
Paula Bieler, SD:s starkaste kvinna och migrationspolitiska talesperson, pratar om att man vill se att Migrationsverket blir ett ”återvandringsverk”. Hon utvecklar resonemanget:
Utanförskapet är varken nytt eller en fråga om ekonomi och trösklar till arbetsmarknaden. Många som lever i vårt land identifierar sig inte med Sverige och vill inte heller leva här, utan längtar till det land de fortfarande kallar hemland. Både för deras skull och för vårt samhälles skull måste vi bättre på att erbjuda reella möjligheter för personer att återvända.
Det är återigen intressant att ställa sig frågan om hur SD kan vara säkra på sin sak (i detta fall att många flyktingar vill åka till hemlandet) utan några egentliga belägg. Jag har vid två tillfällen ställt frågan till Bieler på Twitter, men hon har valt att inte svara.
Vilka flyktingar ska svikas?
Ponera att SD tänker sig att invandrare, som en gång flytt från länder där det numera är tryggt och säkert att leva och bo, är de som borde vara föremål för repatriering. Ex-jugoslaver, finländare, iranier, ungrare, balter, latinamerikaner och judar har alla varit med och bidragit till välfärdssverige och till att vårt land alltjämt är ett av världens bästa länder att leva i.
Anser SD tiden vara mogen för att säga: ”Tack för den här tiden, men nu tycker vi att ni ska åka tillbaka dit där ni bör bo”? Vore det värdigt att man i så fall sviker dem man en gång tagit under sina vingar för att de så illa behövde det? Skulle faktumet att de har integrerats och kämpat för att stå på egna ben, inte längre betyda något? Dessa människor har etablerat sig genom att bygga ett liv med familj, arbete och umgänge i Sverige. Det känns i sammanhanget nödvändigt att påpeka att dessa människor, likt alla medborgare, fyller en viktig funktion som samhällsbärare och ingår i det svenska s k samhällskontraktet.
För det kan väl omöjligen vara så att SD anser Sydsudan, Irak, Afghanistan, Eritrea, Syrien eller Somalia vara ”säkra” länder mogna för att återta människor som en gång flytt landet av en anledning? Vän av ordning vill påminna om att dessa länder alltjämt är krigshärjade, att människor förföljs och förtrycks samt att de är presumtiva offer för terror och brott mot mänskliga rättigheter. Det är otydliga direktiv angående vilka det egentligen är som kan tänkas vara de som ska ”åka hem”. Det finns så många frågor som måste besvaras.
Frågor kräver svar
Då detta är ett taktiskt och politiskt utspel som kommer under ett valår anser jag att SD är skyldig väljarna att ge klara besked över hur man tänker sig finansiera repatrieringen, hur omfattade den ska vara och vilka flyktingar som inte är värdiga att stanna kvar i det Sverige som de varit en del av och byggt. Frågan är om vi får besked, eller om SD tänker att detta ”avslöjande” i all sin kontroversialitet är tillräckliga besked inför valet i höst. Dessa frågor kräver svar:
Vad innebär repatrieringen i praktiken?
Vem kommer att beröras av repatrieringen?
Vart ska människorna skickas?
När kommer repatrieringen att ske?
Hur ska kalaset finansieras?
Varför ska människor återvända till sina hemländer?
Jag är medveten om att det finns människor som, av olika anledningar, gärna återvänder till sina hemländer. Men dessa människor behöver inga påtryckningar, inga incitament. De flyttar ändå. De har möjligheter, resurser och förutsättningar. Att svepande peka ut flyktingar som föremål för repatriering bidrar enbart till polarisering. Det går inte att komma ifrån att förslaget kan komma att uppfattas som ett tvång, oavsett hur SD väljer – om de nu gör det – att svara på frågorna.
Vi ska vara på det klara med att det redan idag finns ett s k ”återetableringsstöd” (Förordning (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar), vilket innebär att Migrationsverket har möjlighet att söka statligt bidrag åt människor som fått avslag på asylansökan och som självmant vill återvända (t ex efter att personen återkallat sin asylansökan) under förutsättning att det bedöms sannolikt att landet i fråga kommer att ta emot den som återvänder. Återetableringsstöd kan inte ges till människor som fått uppehållstillstånd eller svenskt medborgarskap.
Detta politiska utspel strax före ett riksdagsval kommer att skapa stark oro hos människor som är direkt berörda. Frågor som ”är det min tur nu?”, ”får jag stanna?” eller ”vad kommer att hända i hemlandet?” kommer att ställas. Utspelet får den ofrånkomliga konsekvensen av att människor, som bott, levt, verkat och till och med fötts i Sverige ändå pekas ut som främlingar. Vi vet ännu inte vad förslaget kommer att få för verkning om det blir verklighet, och människor har rätt att få veta.
Vi pratar om människor, och människors livsöde.
Detta är, för alla er som inte har förstått det innan, fundamentet i SD:s människosyn och politiska värv:
”Vi och dom”.
Svenskar och främlingar.
Etnicitet och ”nedärvd essens”.
Kristna och icke-kristna.
Tack och hej.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
På Motargument är vi extra glada för mytknäckare, gärna sådana som ger motargument mot falska, vinklade, rasistiska och fördomsspäckade myter om invandrare och bidrag. Faktum är att just den sortens artiklar är de mest lästa och delade på Motargument. Mot bakgrund av att lögnerna aldrig upphör, den totala bristen på källkritik och att hetspropaganda kring invandrare sprids som en löpeld på Internet, så kommer vi på Motargument aldrig att sluta skriva dessa mytknäckare.
I samhället, på bloggar och i sociala medier sprids falska och extrapolerade uppgifter om invandrare och bidrag. Hur mycket i ersättning får egentligen asylsökande?
Asylsökande har rätt till dagersättning
Människor som har flytt till Sverige och har lämnat in en asylansökan har möjlighet att söka ekonomiskt bistånd från Migrationsverket i väntan på att asylansökan behandlas. Det ekonomiska biståndet kallas dagersättning. Denna dagersättning upphör så snart uppehållstillstånd ges eller när personen lämnar Sverige.
Tanken med denna dagersättning är att det ska täcka utgifter för ”sjukvård, medicin, tandvård, hygienartiklar, kläder, skor, andra förbrukningsvaror och fritidsaktiviteter”.
Ett kriterium för att få denna dagersättning är att den sökande kan uppvisa eventuella tillgångar och på så sätt kan man avgöra om personen har behov av ersättning. Det är nämligen brottsligt att undanhålla uppgifter om eventuella tillgångar eller inkomst.
Rätten till ekonomiskt stöd är normalt förbrukad då den asylsökande erhåller arbete och uppbär lön, då uppehållstillstånd ges eller då personen lämnar Sverige. Den rätten kan dock fortlöpa om den asylsökande:
har beviljats uppehållstillstånd med tillfälligt skydd
har beviljats uppehållstillstånd efter att ha haft tillfälligt skydd, med stöd av bestämmelserna i utlänningslagen och som inte är folkbokförda i Sverige
eller fortsätter att vistas på förläggning och inte anvisats eller kunnat utnyttja en anvisad plats i en kommun
Storleken på dagersättning varierar beroende på familjekonstellation – om den asylsökande är ensamstående, delar hushållskostnader med annan vuxen samt antal barn – och huruvida mat ingår i boendet eller inte. Och alla människor har väl rätt att slippa gå hungriga?
Utöver dagersättningen finns en möjlighet för den asylsökande att söka ”särskilt bidrag” om denne kan uppvisa starka skäl till extra ersättning.
När den asylsökande erhåller arbete och uppbär lön förloras rätten till dagersättning.
Om den asylsökande erhållit arbete kan denne söka bostadsbidrag.
Det finns omständigheter som kan ligga till grund för sänkt dagersättning:
du inte medverkar till att klarlägga din identitet
du försvårar utredningen av din asylansökan genom att hålla dig undan
du samarbetar inte till förberedelserna rörande din hemresa om du har fått ett beslut om avvisning eller utvisning
Denna ersättning kan endast erhållas om Migrationsverket inte har några bostäder att erbjuda i orten den asylsökande har blivit erbjuden arbete och anställningstiden är längre än 3 månader.
Om vi skulle drista oss till att räkna på några exempel (jag räknar på att en månad innehåller 30 dagar):
Ensamstående där mat ingår i boendet erhåller 720 kronor per månad. Ensamstående där mat inte ingår i boendet erhåller 2 130 kronor per månad
Ensamstående med tre barn (2, 7 och 12 år gamla) där mat ingår i boendet erhåller 1 620 kronor per månad. Samma familj erhåller 5 475 kronor per månad om mat inte ingår i boendet
Två vuxna som delar hushållskostnader med tre barn (2, 7 och 12 år gamla) där mat ingår i boendet erhåller 2 040 kronor per månad om mat ingår i boendet och 7 005 kronor per månad om mat inte ingår i boendet
Ponera att någon av de asylsökande i endera familjekonstellation börjar jobba: vi plussar då med bostadsbidrag om 850 kronor per familj och månad respektive 350 kronor per ensamstående och månad. Bostadsersättningen kan bara utbetalas om Migrationsverket inte kan bistå med bostad i orten den asylsökande erbjudits arbete och anställningstiden är längre än 3 månader.
”Lyxflyktingar” tar våra pengar
Det kan verka som att människor får väldigt mycket pengar, om man inte räknar med hur många personer det är som behöver socialt bistånd till mat och nödvändiga omkostnader under sin första tid i Sverige.
Att ett hushåll får socialens ekonomiska bistånd innebär inte att samma hushåll kommer få det permanent under 12 månader per år under all evighet… Socialstyrelsen har statistik för hur många månader per kalenderår som samma hushåll får ekonomiskt bistånd… och det är långt från 12 månader per år. Vi kan däremot, ur statistiken utläsa att 60% av alla hushåll som uppbär ekonomiskt bistånd under ett år, får det kortare tid än 10 månader per år.
Alltså är det hela tiden nya hushåll som söker, och andra hushåll som slutar få bistånd, eller delar därav, eftersom någon i hushållet börjar jobba osv.
Drygt 226 500 hushåll fick ekonomiskt bistånd någon gång under 2015, vilket motsvarar ungefär vart tjugonde hushåll i Sverige. Totalt betalade kommunerna ut 10,6 miljarder kronor under 2015, vilket i stort sett är oförändrat jämfört med föregående år.
I Sverige finns drygt 10 miljoner invånare. Är det en principsak att vissa som, av olika anledningar, är fattiga inte ska få leva ens på existensminimum? Eller handlar det om var personen ifråga är född, vilken religion denne tillhör, utseende eller vilket språk denne talar – kort sagt: beror det på att man ogillar främlingar?
Bland ”sverigevänner”, folkvalda och i alternativ media finns en fäbless för att extrapolera, siffertrixa, vinkla och fara med osanning vad gäller bidrag och invandring. I grund och botten är detta förfarande en väl medveten taktik: skrämselpropaganda får vanliga människor att bli upprörda och förbannade samt ställa utsatta grupper mot varandra medelst en vidrig polarisering. Alternative facts och fake news blir verklighet i den ständiga hetsjakten på dem man väljer att benämna ”lyxflyktingar”.
Att Sverige bidrar med ekonomiska medel så att asylsökande kan leva på åtminstone existensminimum är inga konstigheter och är uttryck för att alla människor har rätt till ett drägligt liv.
När du hör människor extrapolera och uttrycka ”worst-case-scenario”-siffror när det kommer till flyktingar och bidrag så dela gärna med dig av denna artikel.
Första anhalten är alltid utom omedelbar fara. Vilket är ca 5 mil från striderna. Dvs typ Malmö om det bombas i Sjöbo.
Men Malmö är långt ifrån säkert, du hör mullret från bomberna dag och natt.
Du är utom omedelbar fara, men inte trygg. Så du tar en flotte över till Polen med din familj. Fast i Polen är du placerad i flyktingläger med miljoner andra. Det är skitigt, trångt och våldsamt. Du fruktar för din familjs säkerhet.
Men så får du reda på att några länder bort finns ett land som behandlar flyktingar som människor. Tunisien. Det är många strapatser och livsfarligt, men väl där finns trygghet berättar smugglaren.
Men vem ska klara resan?
Inte din fru, inte de yngsta barnen. Det är du eller din äldsta son. Så du väljer att betala smugglaren att ta med din äldsta son. Du måste vara kvar och försöka skydda resten av familjen. När sonen är framme kan han jobba, tjäna pengar så resten kan komma också. Så sade ju den snälla dansken.
När jag blir miljardär kommer jag ge varje person som hävdar att folk från Syrien inte flytt hit, för det finns andra länder mellan oss och Syrien, chansen att göra samma sorts resa.
Jag hivar av dom i en krigszon och om de inte rör sig mer än 250 km, vilket 90 % av alla i en krigszon stannar inom trots kriget, och stannar där i 5 år, så får de 20 miljoner.
Om de ändå tar sig till Sverige, trots att det är så jävla säkert i Syriens grannländer, är de skyldiga mig 20 miljoner.
Salig Hans Rosling reder ut begreppen i detta klipp:
Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att se en motsägelsefullhet i att vissa människor som har flytt krig, orättvisor, terror och andra grymheter väljer främlingsfientligheten när de ska nyttja sin demokratiska rättighet.
En kvinna sörjer vid en grav på Lav kyrkogård i Sarajevo, 1992. Foto: Mikhail Evstafiev
På 90-talet flydde Ivana* och hennes familj från Bosnien-Hercegovina. Jag har inte all bakgrundsinformation rörande familjens flykt och deras dröm om att finna ett bättre liv i Sverige. Hur som helst så är det ställt bortom allt tvivel att Ivana, tillsammans med sin make och sina barn, såg sig tvungna att ta det svåra och konsekvensfyllda beslutet att fly till Sverige i hopp om att undvika att gå under i ett av vår tids värsta krig. Känslosamt har hon tidigare beskrivit hur maken dagligen riskerade sitt liv på slagfälten då han krigade för de bosnienkroatiska styrkorna. Ivana och maken bestämde sig för att lämna sin historia, sin släkt och sitt hem. De kunde inte se någon annan utväg än att fly från ett krig som skulle komma att släcka många människoliv, och som hade iscensatts av illvilliga, nationalistiska och inhumana krafter.
Det är orättvist att vi är olika lottade
För mig är det svårt att förstå – jag kan inte sätta mig in i grymma livsöden som jag inte ens i min vildaste mardröm kan föreställa mig hur det skulle vara att befinna sig i. Världen är orättvis, och det blir hänsynslöst tydligt när vi betraktar människors livsöden. Jag har haft tur, då jag är född och uppvuxen i Sverige och alltid har varit lyckligt lottad. Ivana och hennes familj, födda och uppvuxna som kristna i Bosnien-Hercegovina, var inte lyckligt lottade. Men nu är de lyckligt lottade, tack vare att de tog det avgörande beslutet att fly krigets fasor och att Sverige är ett land som historiskt sett har haft en generös flyktingpolitik. Tiden för flyktingströmmen från det forna Jugoslavien var heller inget undantag från denna humanitära generositet. Statens invandrarverk, idag Migrationsverket, godkände Ivanas och familjens asylansökan, och de blev 1995 en del av alla de 70 000 Balkanflyktingar som under denna tid beviljades asyl i Sverige.
Familjen har i Sverige funnit den fristad och den trygghet som de saknade i Bosnien-Hercegovina. Ivana arbetar, som så många andra invandrare, i vården och bidrar till samhället på ett fantastiskt sätt. Mot bakgrund av vad hon tidigare har berättat är livssituationen för övriga familjemedlemmar också bra. Familjen har integrerats väl i det svenska samhället, mycket tack vare deras egen vilja och bakgrund, men det finns andra faktorer som påverkar hur väl integration fungerar.
Balkanflyktingar har, delvis, en annan bakgrund än många av de som kommer i de flyktingströmmar vi kan se idag. Att de är inomeuropeiska invandrare gör att de generellt, diskrimineras mindre i samhället och på arbetsmarknaden än vad utomeuropeiska invandrare gör. Under 90-talet riktades också arbetsmarknadspolitiska insatser mot de nyanlända Balkanflyktingarna. Andra faktorer som påverkar integrationen är akademisk bakgrund, språk och förmåga att bygga upp ett socialt nätverk. Under tiden för flyktingströmmen från Balkan fanns ett överskott på bostäder i många svenska kommuner. Idag är situationen den motsatta – vi har brist på bostäder, och de flesta flyktingar hamnar på flyktingboenden istället. Förutsättningarna för Balkanflyktingarna var bättre än för de flyktingar vi har sett komma till Sverige på senare år.
Som så många gånger förr på min arbetsplats hamnade vi denna dag i ännu en politisk diskussion. Ofta handlar dessa diskussioner om invandring, flyktingpolitik och integration. Det är egentligen inte särskilt märkligt då de är ständigt närvarande och brännheta ämnen.
I diskussionen kom vi snart in på att prata ämnen som bidragsfusk, kriminalitet och religion. Ivana klargjorde att hon faktiskt hade röstat på SD vid valet 2014. Hon förklarade sitt val med att hon anser att invandrare och flyktingar – till och med ”juggarna” (Gud förbjude) – ”tar bidrag och skiter i att jobba”, att ”det finns så många kriminella nu” (underförstått syftade hon på kriminalitet utförd av invandrare) och att hon ansåg att ”det finns för många muslimer i Malmö”.
Vi ska inte glömma vår historia
Det är i detta läge som mina varningsklockor börjar ringa. Vad är det egentligen som gör att vissa människor slutligen blir historielösa, att de faktiskt glömmer bort sin egen historia och sin egen flykt, den flykt man en gång tog för att förhoppningsvis undgå en sannolik död i krig, förtryck, politisk förföljelse eller tortyr? För mig är det svårt att blunda för valet att lägga sin röst på ett främlingsfientligt, förlåt ”invandringskritiskt”, parti som vill stänga gränserna. Är det inte ett uttryck för omedvetet självhat?
Det är en gåta för mig, som humanist och antirasist, hur vissa människor väljer att göra valet att lägga sin röst på det enda parti som inte vill ha dem här. Om SD hade varit i regeringsposition under Bosnienkriget talar det mesta för att Ivana och hennes familj aldrig hade fått asyl i Sverige. Om SD hade varit i regeringsposition idag finns en överhängande risk att SD hade haft för avsikt att repatriera Ivana och hennes familj.
SD har en ideologisk grundsyn som inte någonstans lirar med flyktingströmmar eller invandring. SD vill kraftigt begränsa asylinvandringen och man har också, på senare tid, uttryckt att man har nollvision vad beträffar invandring. Därtill kommer förslag från partiet om repatriering, dvs att människor ska beredas möjlighet, och tilldelas resurser, att återvända till sina hemländer. Orsaken till att SD vill förenkla för invandrare att ”åka hem” är att man, i så stor utsträckning som möjligt, vill se ett etniskt och kulturellt homogent Sverige.
Kan det vara så att Ivanas ilska och frustration över människor som lever på bidrag, är kriminella och utövar sin muslimska tro är större än det egna livsödet? Jag vägrar acceptera det.
Som vi redan vet är bidragsfusk och kriminalitet inte avhängigt etnicitet i sig, det finns andra bakomliggande (socio-ekonomiska) faktorer som leder till att människor hamnar i utanförskap och begår brott.
Vad gäller argumentet om ”för många muslimer” kan det vara så att Ivana, likt många andra ”islamkritiker”, inte känner sig bekväm med vad hon uppfattar som annorlunda och ociviliserat. ”De där muslimerna” ingår följaktligen inte i den föreställda religiösa, läs kristna, gemenskapen.
En röst på SD är en röst mot dig själv
Om du, som ex-flykting, lägger din röst på SD så är det en motsägelsefull och naiv handling och samtidigt så är det en röst mot dig själv. Tyvärr finns det några, som SD i själva verket motverkar med näbbar och klor och inte vill ha i ”sitt” Sverige, som har köpt SD:s skräck- och hatpropaganda. Jag är väl medveten om att rasism, homofobi och islamofobi inte är exklusivt för vare sig sverigedemokratiska sympatisörer eller inhemska svenskar. Det förekommer självklart också bland människor som, på ena eller andra sättet, har invandrat till Sverige. Det problematiska i sammanhanget är att man av bara farten tappar bort var man själv kommer ifrån.
Det visade sig att Ivana har skrämmande dålig koll på vad SD egentligen står för, vad deras ideologi går ut på, hur de bildades och hur de har uttryckt sig också i modern tid. Hon hade inte heller pejl på att SD är sprunget ur nazistiska och rasistiska rörelser, och att partiet faktiskt en gång i tiden grundades av nazister.
Jag anpassade min argumentation i vår diskussion genom att ställa de raka och ”jobbiga” frågorna, för att se om hon satt inne med svar eller inte.
Tror du att du hade kunnat fly till Sverige om SD fick bestämma?
Varför ser du bara invandrares bidragsfusk?
Tror du att kriminaliteten bland invandrare beror på att de är just invandrare?
Tror du att SD verkligen vill att du ska bo i Sverige?
Är muslimer och islamistiska terrorister samma sak för dig?
Ivana hade inga svar.
Det behöver sägas att det finns en genuin historielöshet, en slående irrationalitet och en förvånande okunnighet hos de flyktingar som nyttjar sin demokratiska rättighet genom att rösta på SD. Detta är inte på något sätt unikt för flyktingar från forna Jugoslavien.
Vi kan se det bland en del flyktingar från andra länder också. Vi kan se det bland ”islamkritikerna” från Iran, där muslimhatet är så starkt att det tydligen inte spelar någon roll vad partiet man röstar på egentligen har för uppfattning om dig som människa.
Vi kan se det bland politiska flyktingar från Sydamerika som verkar ha glömt bort sin egen historia och hur man flydde från de fascistiska diktaturerna på 70-talet.
Vi har ironin i att en del judar väljer att rösta på SD, eftersom de utger sig för att vara ”pro-israel”. I historisk kontext är det ett hån mot dig själv som människa att rösta på ett i grunden antisemitiskt parti då du själv är jude. Inte minst mot bakgrund av att det fortfarande uttrycks antisemitiska åsikter bland företrädare för partiet.
Min diskussion med Ivana blev engagerad, känslostark och givande. Givande för oss båda, hoppas jag. Ivana är en människa jag tycker mycket om. Vår diskussion har inte förändrat någonting om vad jag tycker om henne som person, hennes åsikt och politiska ställningstagande till trots. Detta beror på att jag ser på hennes röst som en föränderlig åsikt, en konsekvens av stark frustration och en stor portion okunnighet och är inte heller på något sätt kopplad till hennes person.
Oavsett om man har flytt från terror, krig, förtryck eller av politiska orsaker har man en skyldighet, gentemot både sig själv och andra, att inte glömma bort sin egen historia. Detta gäller oavsett hur frustrerad, besviken, arg eller religionskritisk du är. Alla har vi rätt att klaga och vara missnöjda över samhället och dess brister, men att köpa SD:s ensidiga och repetitiva hatpropaganda, som skyller alla problem på invandrare, är inte rätt metod.
Vi har en demokratisk rättighet att välja vilka vi vill ska bära det yttersta ansvaret för hur vårt Sverige ska se ut. Den rättigheten innebär att vi kan rösta på vilka vi vill. Detta gäller naturligtvis alla, oavsett bakgrund. Som invandrare i Sverige, oavsett orsak till att du kommit hit, kan det vara klokt att fundera över hur du ska lägga din röst. Är du en del av det etniskt och kulturellt homogena Sverige som SD förespråkar?
Ivana förkunnade att hon faktiskt tänker återgå till att rösta på Moderaterna till nästa val.
*Ivana är ett fingerat namn
EDIT: 180604
SD har inför valet 9 september 2018 hårdlanserat repatriering, dvs återvandring, något man har talat om sedan partiets grundande. Mot bakgrund av detta, och att SD trots påtryckningar om att specificera vilka invandrare som egentligen omfattas av repatriering, är det ännu svårare att förstå att människor som har flytt krig, förtryck, tortyr och diktaturer väljer att lägga sin röst på ett parti som, högst troligt, har en plan på att se till att de återvänder till sina hemländer så snart de får makt.
Eftersom det är oklart vilka som omfattas av SD:s repatrieringsplaner är det vanskligt för arbetskraftsinvandrare, eller människor vars förfäder har invandrat till Sverige, då även dessa kan komma att omfattas av återvandringskrav i framtiden. För SD är invandrare och flyktingar inte fullvärdiga svenskar, och det är svårt att sia om vad som kommer att hända den dag det blir ”skarpt läge”, dvs om/när SD bestämmer.
Jimmie Åkesson har uttryckt att invandrare bör åka ”dit de bör bo”.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 