Inte sällan talar framför allt sverigedemokrater om att Socialdemokraterna ensamt skulle bära ansvar för att Rasbiologiska institutet grundades. Det är en myt skapad för att svartmåla dåtidens och nutidens S, samtidigt som SD vill tvätta sin historiska byk. Fakta är att Rasbiologiska instiftades efter att dåvarande Riksdagen 13 maj 1921 enhälligt (dvs alla partier) röstade för en motion skriven gemensamt av såväl socialdemokratiska som liberala och konservativa politiker.
Syftet med att sprida myten om att S ensamt skulle bära ansvar för Rasbiologiska institutet är naturligtvis att med hjälp av det retoriska tricket whataboutism– ett argumentativt “men dom då!?” – flytta fokus från SD:s egna nazismkopplingar, som med rätta är besvärande för partiet, till S egna och nära kopplingar till statsfinansierad rasbiologi. Men förutom att vara ett tomt motargument i sakfrågan (den om SD:s kopplingar till nazism) så är det alltså inte en korrekt historiebeskrivning.
Samtliga politiska riktningar i riksdagen vid denna tid var alltså med i beslutstagandet om att instifta Rasbiologiska institutet och arbetade aktivt för att underblåsa vad man skulle kunna kalla statsunderstödd rasbiologi.
Myten om att hundraser och ”människoraser” fungerar på samma sätt bygger på idén om att människor är lika biologiskt uppdelade som hundar. Detta är vetenskapligt felaktigt eftersom den genetiska strukturen ser helt annorlunda ut.
Ett vanligt argument hos personer som påstår att människor kan delas in i raser är att påvisa att bl a hundar delas in i massor av raser.
Om vi börjar med att kika på myten kontra verkligheten kan vi konstatera att tanken om att ”olika människoraser är som olika hundraser” kan motargumentetas med att hundraser historiskt skapats genom extrem inavel och isolering för att fixera specifika egenskaper. Människor, däremot, har alltid blandat sig och vandrat över gränser, vilket har hindrat biologiska raser från att skapas.
Som en del av myten om hundraser kontra ”människoraser” finner vi tanken om att hudfärg skulle påvisa att människor skulle tillhöra olika raser.
Fakta är att hudfärg styrs av ett fåtal gener som anpassat sig efter solljus. Det är en ytlig egenskap som inte har något att göra med resten av personens genetiska uppbyggnad.
Det finns en felaktig uppfattning om att det skulle finnas tydliga biologiska gränser mellan människor.
I själva verket ser vi att mänskliga egenskaper förändras gradvis över geografiska områden, och inte i skarpa steg. Det finns inga specifika ”rasgener” hos specifika grupper.
Så varför faller jämförelsen om hundraser och ”människoraser” platt?
Det finns en enorm genetisk skillnad mellan olika hundraser.Vad gäller hundar ser vi en gigantisk skillnad i storlek, skelett och organ. Vad gäller människor ser vi små anatomiska skillnader trots olika yttre drag. Störst variation finns inom samma grupp, inte mellan grupper.
Vad gäller avelsaspekten ser vi att människor under kort tid framtvingat, medan vi ser att hos människor sker ett naturligt urval baserat på miljö under lång tid.
Jämförelsen mellan hundraser och ”människoraser” är en vetenskaplig myt. Hundraser har skapats genom extrem inavel och kontrolleras av människor för att få fram enorma skillnader i storlek, utseende och beteende. Människoraser existerar inte biologiskt eftersom mänskliga grupper aldrig har varit isolerade. Människor har alltid rört sig och blandats, vilket gör att vi genetiskt sett är nästan helt identiska. De skillnader vi ser på utsidan, t ex hudfärg, handlar om ytliga anpassningar till solljus och miljö.
Att reducera komplexa sociala beteenden, intelligens eller kulturella skillnader till rena biologiska och genetiska determinismer är en förenkling som saknar vetenskapligt stöd. Modern forskning visar att variationen hos människor är mer lik än olik, och att idéer om att det skulle finnas fasta, absoluta biologiska gränser mellan grupper bygger på missförstånd.
Alla människor delar nästan 99,9 procent av sitt DNA. De genetiska skillnaderna inom en och samma folkgrupp är ofta större än skillnaderna mellan olika folkgrupper.
Gener styr inte allt. Miljö, uppväxt, kultur och livsvillkor påverkar hur en människa utvecklas.
Föreställningar om att vissa grupper är anpassade för specifika sociala roller, lägre intelligens eller specifika beteenden saknar vetenskapligt stöd.
Varför lever myterna kvar?
Man vill gärna förenkla sakernas tillstånd, och det är lättare att skylla på ”biologi” än att förklara svåra sociala och ekonomiska skillnader.
Äldre tiders rasbiologi påverkar fortfarande hur människor talar om gener och arv.
Samhället blandar ofta ihop biologiskt kön med socialt kön och invanda beteenden.
Idén om att människor styrs av fasta biologiska och genetiska skillnader saknar vetenskapligt stöd, eftersom människor delar 99,9 procent av sitt DNA. De olikheter vi ser beror istället på ett komplext samspel mellan miljö, kultur och sociala faktorer.
I rasistiska kretsar cirkulerar ständigt myten om att framför allt afrikaner skulle ha lägre IQ än andra baserat på etnicitet. Att hävda att intelligens skulle vara avhängigt etnicitet är klassisk, rasideologisk retorik. Motargument, och många andra, har knäckt myten många gånger. Men i rasisters värld är föreställningen om att människor skulle vara olika värda baserat på etnicitet så djupt rotad att myten tyvärr kommer att fortleva.
Myten om afrikaners låga IQ har ingen vetenskaplig grund. Den baseras på felaktig och partisk forskning. Studier som tyder på ett mycket lågt genomsnittligt afrikanskt IQ baserar sig ofta på osystematiska urval, felaktig presentation av data och icke-representativa urval. Exempel på detta är en studie i Ekvatorialguinea som undersökte barn med kognitiv funktionsnedsättning från en helt annan region och population. Dessa resultat stöds inte av metodologiskt korrekt forskning som visar att de observerade skillnaderna i testresultaten till stor del är avhängiga miljö samt påverkas av faktorer som nutrition, utbildning och socioekonomisk status.
Det finns inga direkta genetiska bevis som stöder påståendet att rasmässiga skillnader i intelligens skulle vara medfödda, eftersom forskare inte har kunnat identifiera gener för komplexa kognitiva färdigheter.
Vissa studier, särskilt de som utförts av forskaren J. Philippe Rushton och hans kollegor, har kritiserats för sina osystematiska metoder då de beräknat nationella IQ-värden.
Forskning visar att andra faktorer har stor påverkan för människors kognitiva förmåga. Nutrition, hälsovård, socioekonomi och utbildning är de främsta orsakerna till skillnaderna i testresultat mellan de olika grupperna.
De psykometriska egenskaperna, dvs de psykologiska mätningarna som omfattar statistiska metoder som används för att utveckla och analysera psykologiska mätinstrument, samt själva mätinstrumenten, hos de tester som används i vissa studier kan göra dem ojämförbara mellan olika populationer. Detta blir tydligt särskilt när Flynneffekten (den observerade ökningen av IQ-poäng över tid) ännu inte har slagit igenom i en region.
Myten om att människor skulle ha olika IQ-nivåer baserat på etnicitet är klassisk rasism grundad i den förlegade rasideologiska forskningen, som bl a bedrevs av Rasbiologiska institutet.
En ständigt återkommande diskussion, som spänner över ett stort spektrum, är diskussionen om att människor förväntas ta, ofta kraftfullt, avstånd från vad andra människor hyser för åsikter eller vilka handlingar andra utför. Det kan handla om åsikter som förfäder, eller föregångare, har uttryckt eller verkat för, eller så kan det röra sig om gärningar som utförs idag, av människor som antas ha samma åsikt som en själv.
När det kommer till att ta avstånd från andras tankar och handlingar, missar vi att det finns en skillnad i kravet på personligt, och kollektivt, avståndstagande. Det är inte rimligt att kräva enskild persons avståndstagande från vad andra gör eller tycker, med motiveringen att man råkar tillhöra ”samma grupp”. MEN vi har alla, oavsett bakgrund eller åsikt, ett kollektivt ansvar att ta avstånd från andra människors ondskefulla handlingar. Detta är dock INTE avhängigt vem du själv är, eller vem du råkar ha en koppling till.
Har vi ett personligt ansvar för vad andra tycker och tänker?
Ska enskilda människor krävas att ta avstånd för att man råkar ha samma tro som t ex radikala islamister i IS eller Boko Haram utger sig för att ha? Den enskilde muslimen, i detta fall, har inget personligt ansvar för vad följare av själlös radikal islamism utför i ”islams namn”. Den enskilde har aldrig något egenansvar för vad andra människor gör eller tänker. I världen finns idag ett utbrett muslimhat, vilket delvis grundar sig i islamistiska extremisters illdåd. I samband med islamistiska terrorattentat blossar hatet upp. Alla muslimer förväntas då göra avbön och öppet ta kraftfullt avstånd från vad terroristerna gör. Det är inte rimligt att ställa det kravet.
Det finns människor som åberopar arvsynd, dvs att åsikter som förfäder haft skulle ärvas av ättlingar. Ättlingar till nazister kan inte anses skyldiga att ta avstånd från vad deras förfäder har gjort eller haft för åsikter. Detta är att skuldbelägga oskyldiga. Aktuella exempel på människor som idag krävs ta avstånd från nazistiska förfäder är drottning Silvia och kronprinsessan Victoria. De ska inte behöva göra det. Att man råkar dela samma gener är inte ett hållbart argument för ett sådant krav.
Vissa tycker att judar ska ta avstånd ifrån staten Israel och dess roll i Israel-Palestina-konflikten. Det är lika befängt att vara av den åsikten som motsvarande i de fall jag nyss tagit upp. En jude, i Israel, eller i någon annan del av världen, har inget individuellt ansvar för Israels illdåd i kriget med Palestina. Samma sak gäller naturligtvis muslimer, som i det globala, eller lokala perspektivet, anses ha ansvar för Hamas roll i samma krig. De kan inte heller anses krävas att ta avstånd.
Sympatisörer till Sverigedemokraterna skuldbelägger ofta Socialdemokraterna för vad som skedde i Rasbiologiska institutets namn, med motiveringen att SD inte existerade för tiden. Det är viktigt att poängtera att Rasbiologiska institutet instiftades efter ett enhälligt beslut av hela riksdagen. Enskilda riksdagsledamöter ska inte skuldbeläggas för vad föregångare beslutat, utan snarare att de i egenskap av sina roller som folkvalda, gemensamt, har en historia de inte kan bortse från. Alla medlemmar i Sveriges riksdag har ett kollektivt ansvar att offentligt beröra, kritisera och ta avstånd från Rasbiologiska institutet, då det är en mörk del av vår gemensamma historia.
Vi har ett kollektivt ansvar att ta avstånd från extrema tankar och handlingar
När man talar om större grupper, politiska partier, eller organisationer där man inte pekar ut enskilt ansvar hos människor, anser jag det rimligt att man tar avstånd från vad andra människor gjort, gör eller har haft för åsikter. Det är en nödvändighet för att vi ska kunna skilja på det goda och det onda. MEN det är gärningarna och åsikterna som ska fördömas. En åsikt är föränderlig, medan en gärning är beständig. En åsikt är påverkbar, antingen genom personlig insikt, eller genom yttre diskussion, eller en kombination av dessa.
Kollektivt avståndstagande är, möjligen, ett sätt att få människor med extrema åsikter att förändra sitt tankesätt. Partier som nämnts ovan, samt muslimska och judiska samfund, är exempel på instanser som spelar en viktig roll i arbetet med att förändra, och påverka, människors gärningar och åsikter av idag. Organisationer, politiska partier och avhoppare från extremistiska grupperingar bär större ansvar när det gäller att fördöma, kritisera och ta avstånd från vad man har stått för tidigare. Om det har skett för länge sedan, eller nyligen, spelar ingen roll i sammanhanget.
Vi ska inte glömma att Vänsterpartiet var uttalade kommunister fram till 1990. I viss mån har vänsterpartister tagit avstånd från sin historia. Man har inte ett individuellt ansvar, undantaget de som var med under den kommunistiska eran, MEN det föreligger ett kollektivt ansvar hos alla vänsterpartister. SD, och deras sympatisörer, förnekar fortfarande sin nazistiska, och rasistiska, bakgrund, trots att den omtalade vitboken publicerades för en tid sedan. I SD finns det fortfarande många som hyser dessa åsikter. Förhållningssättet till den egna historien blir, följaktligen, att man väljer att inte tala om ”elefanten i rummet”.
Vad det beror på kan man naturligtvis diskutera i oändlighet. För att SD, likt V, ska kunna betraktas som ett seriöst parti, måste de tydligt markera mot de åsikter som parterna stått för historiskt. Annars är risken att både deras politiker beskylls för att ha samma politiska åsikter som föregångarna. Ponera att en vänsterpartist talar sig varm för Lenin, eller att en sverigedemokrat hyser sympati för Adolf Hitler. Visst är det inte mer än rimligt att dessa inte längre kan vara en del av partiet, och därför måste uteslutas?
Vi får inte glömma att vi alla är en gemensam kollektiv del av mänskligheten, och har ett ansvar att ta avstånd från illgärningar, oavsett vem eller vilka som utför dem. Vi måste alla tydligt markera, och ta avstånd från, rasism, nazism, islamism och kommunism, och alla brott och skoningslösa handlingar, samt förtryck, som dessa genererat genom historien, och än idag.
Anna Nachmans krönika ”All mångfald berikar inte – invasiva arter hotar de egna”i Fokus är något av det grövsta vi sett publicerat i etablerad svensk media på senare år. Den använder nyckelpigor och lupiner som murbräcka för att bana väg för ett ideologiskt budskap som går rakt in i främlingsfientlighetens innersta kärna. Det är en text som går bortom anständighet – med utrotningsmetaforer, avhumanisering och kodad rasism – och det mest häpnadsväckande är kanske inte vad som står, utan att Fokus låter det stå.
Skärmdump från Tidningen Fokus 250618.
Här är några centrala punkter i detta ideologiska haveri:
Människor likställs med invasiva arter: Krönikan gör en lång, omsorgsfull liknelse mellan invasiva arter – harlekinpigor, lupiner – och det som kallas “invasiv gangsterkultur”. När människor beskrivs som “arméer av barn och ungdomar” som “tränger undan” det svenska, är det inte längre brottslighet man talar om, utan en biologisk hotbild. Det är en farlig retorik, historiskt kopplad till de värsta uttrycken för rasistisk ideologi – från nazisternas tal om “skadedjur”, till dagens högerextrema språkbruk. När Nachman till slut spekulerar i om tvångsförflyttning av människor är en “mer human” variant av att bekämpa lupiner med lie, passerar texten en gräns som aldrig borde ha närmats i ett seriöst magasin.
Kodad rasism i ny språkdräkt: Orden “utomeuropeisk”, “nya våldsamma kulturer”, och bilderna av ungdomar i “Gucci-kepsar med becknarväskor” fungerar inte som slumpmässiga beskrivningar. De pekar ut en specifik grupp – invandrarungdomar – som bärare av ett hot. Det spelar ingen roll hur många gånger texten nämner “subkulturer”; budskapet är glasklart. Det är precis den retorik som Sverigedemokraterna odlat i åratal: att vissa “kulturer” måste bekämpas för att Sverige ska räddas.
En avslutning som inte räddar någonting: Att krönikan slutar med att “man kan inte resonera med lupiner, men med människor går det förhoppningsvis bättre” är ingen räddning. Det är en tom brasklapp efter att texten i flera stycken lagt grunden för motsatsen: att vissa människor fungerar som skadedjur och bör behandlas därefter.
Ekofascismens återkomst: När biologiska eller ekologiska argument används för att föreslå undanträngning av människor – då är vi inne på ekofascismens område. Det är inte en överdrift. Detta är en ideologisk hållning med rötter i nationalsocialismen, där det “egna” ska försvaras mot det “främmande” i namn av natur, jord och renhet. När en etablerad publikation som Fokus ger utrymme åt denna typ av tankefigur utan kritisk kontext, då befinner vi oss på mycket farlig mark.
Det här är inte bara en krönika med dålig smak. Det är en text som likställer vissa människor med skadedjur och frågar sig om tvångsförflyttning är en rimlig lösning. Det är ett ideologiskt haveri. Att den publicerats i en respekterad svensk tidskrift är inte bara upprörande – det är en allvarlig publicistisk skandal. Det här borde aldrig ha publicerats. Vi måste kalla det vid dess rätta namn: ekofascism i retoriska finkläder. Och vi måste säga ifrån.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.
I Sverige talar vi sällan om ”ras”. I andra länder, t ex USA, talas det bara om ”ras”, då man ska definiera människor. Det är sedan ganska länge klarlagt att indelning av människor i ”raser” tillhör historien. I Sverige använder vi oftast ordet ”etnicitet” när vi vill definiera människor utifrån ursprung. Men är det bättre? Har ordet ”etnicitet” ersatt ordet ”ras”? Svaret är både ja och nej.
Vi börjar med lite fakta angående begreppet ”ras”. Ordet har sitt ursprung i medeltidsfranskans ”race” och definieras som ”människor av gemensamt ursprung”, tidigare ”razza” (”ras”, ”stam”, ”härkomst”, ”familj”). Etymologer bestrider att ordet har sitt ursprung i latinets ”radix” (”rot”), men att ordet kan ha haft betydelse vad gäller definitionerna ”stam” och ”nation”. Den moderna betydelsen, ”en av de stora indelningarna av människosläktet baserat på fysiska särdrag”, härrör från slutet av 1700-talet, närmare bestämt 1774. (Källa: Online Etymology Definition)
Kort historik om ”ras” och rasism
Under kommande århundraden gjordes många ”vetenskapliga” försök att definiera och klassificera s k rastyper. Man brukar tala om åren 1850-1945 som rasbiologins era. Under denna period rådde konsensus om hur människor skulle definieras och klassificeras utifrån biologiska faktorer.
Chart to describe Nuremberg Laws of 15 September 1935 and the respective regulation of 14 November 1935. The ”Nuremberg Laws” established a pseudo-scientific basis for racial identification. Only people with four non-Jewish German grandparents (four white circles in top row left) were of ”German blood”. A Jew was defined by the Nazis as someone who descended from three or four Jewish grandparents (black circles in top row right). In the middle stood people of ”mixed blood” of the ”first or second degree.” A Jewish grandparent was defined as a person who was ever a member of a Jewish religious community. Also includes a list of allowed marriages (”Ehe gestattet”) and forbidden marriages (”Ehe verboten”).
Begreppet ”ras” har gett upphov till företeelsen ”rasism”, som innebär att det finns en utbredd uppfattning om att vissa ”raser” är bättre och andra är sämre. I ljuset av detta har vi företeelserna ”rasbiologi”, ”rashygien” och ”eugenik”. Under rasbiologins era var det bland såväl forskare som gemene man nödvändigt att ”rasen” skulle hållas ren. Detta innebar i praktiken att människor från olika ”raser” skulle hindras att få barn. Detta säkerställdes främst i västerländska samhällen (och spred sig till kolonialimperierna och resten av världen) genom officiell lagstiftning eller social stigmatisering så långt in som på andra hälften av 1900-talet.
Exempel på s k raslagar i modern tid är apartheid i Sydafrika (1948 till början av 1990-talet) och de amerikanska raslagarna (som officiellt avskaffades under 1960-talet). Trots att s k raslagar har avskaffats innebär det inte att rasismen, och den strukturella diskriminering som följer med den, har upphört.
Vad är ”etnicitet”?
Vi börjar med lite fakta angående begreppet ”etnicitet”. Ordet härrör från senlatinets ”ethnicus” och grekiskans ”ethnikos”, som betyder ”av/för en nation/nationell”. Grekiskans ”ethnos” betyder ”grupp människor som bor tillsammans; nation, folk, stam”. (Källa: Online Etymology Definition)
Till skillnad från begreppet ”ras” är ”etnicitet” en definition och klassificering av människor mot bakgrund av kulturella och sociologiska faktorer, såsom språk, gemensamt och historiskt kulturarv och gemensamt ursprung. En folkgrupp, etnicitet, definieras utifrån kulturella, inte biologiska, särdrag. Kulturella särdrag innefattar språk, normer och värderingar som har sitt ursprung i ett specifikt samhälle, geografiskt område och/eller religion. (Källa: Thoughtco.com)
Med begreppet ”etnicitet” finns förutsättningar för människor att känna sig hemma i flera ursprung. Vi talar om svenskamerikaner, svenskkurder och svenska muslimer, svenska romer eller svenska judar. Det är också viktigt att skilja mellan en persons etniska tillhörighet och hens etniska bakgrund, eftersom en persons identitet och gruppgemenskap kan förändras över tid.
Genom historien har begreppets betydelse skiftat från biologi till socialt arv. Eftersom ”etnicitet” inte är avhängigt biologi innefattar t ex ”etniska svenskar” adopterade, invandrare och konvertiter.
Hundar kan definieras och klassificeras i ”raser”. ”Leading Breeds of Dogs” av F.E. Wright (1910) är hämtad från Webster’s New Illustrated Dictionary. Attribution: Attribution 2.0 Generic (CC BY 2.0)
Är ”etnicitet” det nya ”ras”?
Jag återkommer nu till frågeställningen i inledningen av artikeln:
Har ordet ”etnicitet” ersatt ordet ”ras”?
Jag svarade ”både ja och nej” på frågan. Anledningen till det är att många människor inte ser skillnad på begreppen. Medan ”ras” är avhängigt biologiska faktorer, så är ”etnicitet” avhängigt sociologiska och kulturella faktorer. ”Ras” är ett begrepp som gett upphov till ”rasismen”, vilken syftar till att hierarkisera människor utifrån biologiska förutsättningar. I begreppet ”etnicitet” innefattas andra faktorer, t ex språk, tradition, religion, geografiska områden och/eller ursprung.
Många är av åsikten att man kan undkomma anklagelser om rasism genom att byta ut ordet ”ras” mot ”etnicitet”. Detta stämmer inte. Det är nödvändigt att vi tar reda på de olika innebörderna av begreppet innan vi börjar använda oss av dem. Först därefter kan vi använda oss av uttryck som t ex ”etnisk svensk”. I det begreppet innefattas inte bara människor som ser ”typiskt svenska ut” (den gamla rasbiologin). Det är en falsk föreställning, i vilken vi har ersatt ordet ”ras” med ”etnicitet”.
Och ja, du är rasist om du uttrycker fördomar om andra etniciteter, diskriminerar mot bakgrund av etnicitet, eller har föreställningar om att vissa etniciteter är bättre an andra.
Så ja, för en del av oss är ”etnicitet” det nya ”ras”. Och det är inte ett dugg bättre.
Och nej, för en del av oss är ”etnicitet” inte det nya ”ras”. För de av oss som förstår skillnaden mellan begreppen är det helt OK att använda begreppet ”etnicitet”.
Problemet är att det är vanskligt att använda begreppet ”etnicitet” mot bakgrund av att många uppfattar ”etnicitet” som definition och klassificering av människor utifrån biologiska faktorer. Vi riskerar att ordet ”etnicitet” förbrukas. Hur löser vi det?
Ordet veritofobi är inte ett nytt ord eller begrepp. Här förklaras kortfattat hur och varför det används och den gemensamma bakomliggande anledningen bakom myten att svenskar skulle vara skrämda för sanning.
I en krönika som Jan Tullberg skrivit på Samhällsnytt tycker han att många i samhället är rädda för ”viktiga problem”. Tullberg är inte ensam, det finns flera andra som också använt begreppet, i betydelsen: ”sanningsfobi”. Begreppet används just nu mestadels för att anklaga alla ”PK-vänstern” i ”etablissemanget” för att ”blunda för verkligheten/problemen”. Det rör sig alltså om en polering av det gamla ihåliga mantrat: det påstås råda en överenskommelse om att alla förutom ”sverigevännerna” ska mörklägga alla de s k ”problemen med massinvandringen och mångkulturen”.
Flera olika ”alternativa” debattörer agiterar för att de skulle sitta på den enda sanningen om att orsaken till varför någon utför brottsliga handlingar är dennes ”etnicitet” eller föräldrarnas religiösa trosuppfattning eller utomeuropeiska bakgrund. Det är en myt, brott handlar om andra saker, som fattigdom osv. Hela argumentationen att svartmåla debattörer som skrämda för sanningen, handlar alltså om att inga andra har vågat inse samma orsak-verkan-sambands-kedja.
I korthet är det de påstådda kopplingarna mellan kriminalitet och immigration och överrepresentation som ligger bakom användandet av ”Veritofobi”-argumenten.
När en person gör långsökta orsak-verkan-samband och någon annan person inte håller med om att det finns tillräckligt vetenskapliga belägg för det – då är parterna endast åsiktsmotståndare. Den ena parten påstår det finns en korrelation, men den andra parten inser det saknas vetenskapliga belägg för sådan explicit kausalitet. De som kritiserar myter och falska teser agerar sällan eller aldrig för att de skulle vara rädda eller att de är skrämda till tystnad – man är ju inte tyst då man kritiserar xenofobiska gissningar.
Läs gärna mer i de andra texterna vi publicerat på Motargument om Veritofobi och hela artikelserien om Logikfel/argumentationsfällor.
Sverigedemokraternas propagandafilm, Ett folk, ett parti – Socialdemokraternas historia, syftar till att misskreditera S, men blir istället ett folkbildande argument för varför det är en dålig idé att ge SD politiskt inflytande.
Filmen Sameblod berättar om ett Sverige upptaget av tankar om ras och renhet, skildrat genom en ung, samisk kvinnas ögon. Det är ingen dokumentär; det är en spelfilm med rätten att ta sig konstnärliga friheter och fokus ligger snarare på frågor om hur ett sådant Sverige påverkar identitet och självkänsla, än om övergripande politiska konsekvenser. Ändå vill jag påstå att den handskas varsammare med sanningen än Sverigedemokraternas propagandafilm om samma tidsanda, men att SD:s film på något sätt ändå gör ett bättre jobb, just vad gäller att informera eller folkbilda.
Att Sverigedemokraternas propagandafilm om Socialdemokraterna inte ger en korrekt bild av vare sig Socialdemokraternas eller Sveriges politiska historia under 1900-talet började konstateras nästan omedelbart av samhällsvetare och historiker. Filmen förvränger fakta, utelämnar motstridiga uppgifter och innehåller även rena felaktigheter. Men den berättar också en hel del sanningar. Sanningar som är långt ifrån smickrande; för Socialdemokraterna och för Sverige som nation.
Rasbiologiska Institutet ägnade sig – med regeringens goda minne – åt pseudovetenskaplig rasforskning i syfte att möta upp den nationalistiskt/rasistiskt grundade uppfattningen att den eskalerande sammanblandningen av olika folkgrupper utövade ett degenerativt tryck på den – i vårt fall – svenska folkstammen. Kort sagt var den officiella hållningen att rasblandning var av ondo och måste motarbetas aktivt medelst rashygien.
Tvångssteriliseringar och -omhändertaganden av de förmenta offren för denna degenerering var förstås olyckliga, men nödvändiga konsekvenser av att vi varit naiva och låtit olika folk integreras med varandra. Genom att förhindra att dessa degenererade samhällselement kunde föröka sig och sprida sin dåliga arvsmassa vidare kunde rasens förfall åtminstone stoppas, och om man därtill kunde sprida fysiskt sunda förebilder och bygga upp en nationell stolthet som motverkade lusten att beblanda sig med Andra, kanske det t o m var möjligt att återskapa en del av forna tiders glans i den svenske mannen (och svenska kvinnan).
Många drabbades alltså hårt av denna tidsanda, där bilden av olika folkgrupper som åtskilda av en slags inre, mänsklig essens var dominerande. Och Sverige var inte ensamma om detta: I Tyskland infördes Nürnberglagarna, som nästan helt genomsyrades av denna syn på människan och Jim Crow-lagarna i USA följde också samma rasistiska logik. Och i Storbritannien var Winston Churchill så entusiastisk inför de rashygieniska idéerna att han deltog i en internationell konferens i ämnet, tillsammans med namnkunniga deltagare från hela västvärlden.
Men det var en tidsanda. Och hade inte Tyskland drabbats av ett krigshetsande missnöjesparti hade den kanske fortsatt ostört, och frågan om att tvångssterilisera avvikande människor hade kanske inte varit uppe för diskussion ens idag? Kanske hade våra riksdagspartier idag tävlat om att ta på sig äran för grundandet av Rasbiologiska Institutet, istället för att efter bästa förmåga försöka glömma bort hela denna skamliga inledning av vår samtids historia? Kanske skulle Förintelsen ersatts av en fortfarande fruktansvärd, men liksom tvångssteriliseringarna förment human och tyvärr nödvändig “avveckling” av degenerativa element och folkfiender i våra respektive nationer; de svenska, tyska, amerikanska, franska o s v?
Nåja, vi lämnar Sci/fi-hyllan och tar oss tillbaka till SD:s propagandafilm. Avsikten var förstås framförallt att misskreditera S, men att göra det med fakta. Och det är ungefär där som det spännande händer. filmen publiceras och vänner på sociala medier börjar skriva upprört om tvångssteriliseringar och rasbiologiska institut. De är arga på S, arga på Sverige, arga för att de inget visste.
Det visar sig att vi som redan visste allt det som berättas i SD:s propagandafilm är färre än vi kanske trodde, och för ett kort ögonblick går en kall ilning längs ryggraden. Tänk om SD:s propagandafilm fungerar!
Men istället för att klappa SD på ryggen och tacka för att de säger sanningen – “raka och ärliga” som de brukar kallas – så stannar reaktionerna vid ilskan och indignationen över att Sverige redan varit där dit SD vill ta oss. Att den tidsanda som rådde vid tiden för instiftandet av Rasbiologiska Institutet och inledningen på rashygieniska kampanjer över hela landet överhuvudtaget har funnits. Ingen av de i min omgivning som sett filmen har hittills sagt till mig att det var ett misstag att avveckla Rasbiologiska Institutet eller att tvångssteriliseringar var en bra idé (minns förresten att SD, som enda nu existerade riksdagsparti, röstade emot att stoppa tvångssteriliseringar av transsexuella) som borde återinföras. Tvärtom ser jag hur några av de som vacklat med en fot på SD:s röstsedel tar ett steg tillbaka. Uppenbarligen är det fler än jag som förmår att dra den obehagliga parallellen mellan Sverige av igår och SD av idag.
SD:s propagandafilm är viktig, trots att den slirar på sanningen. Den är viktig, för den skildrar det Sverige som SD vill få tillbaka. Ett naivt, idealistiskt folkhem, där alla är blonda, blåögda och glada. Och där de andra inte får synas (eller finnas).
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Av någon outgrundlig anledning valde jag medvetet att titta på ”Der ewige Juden”, en av nazisternas propagandafilmer.
Eller kanske inte så outgrundlig – jag har aldrig sett en hel propagandafilm, såvitt jag kan minnas, så jag valde att se hur den var, hur den såg ut. Se om jag kände igen element från dagens högerextrema propaganda.
Mitt första intryck var att den var ruggigt långsam; det är förstås baserat på min mer moderna vana av filmer, reklam och propaganda som försöker nå ut snabbt till tittare utan tålamod för långa scener och slö handling. Den var heller inte egentligen särskilt välgjord, med moderna mått mätt. Dagens propaganda är, i alla fall för ett modernt sinne, klart mer sofistikerad och subtil.
‘The Jew warmonger, War Elongater”. 1940-tal. Tysk antisemitisk poster. Den anklagar judar för att ha startat andra världskriget. (Hans Schweitzer under pseudonymen ”Mjolnir”)
Men det som kändes igen var memerna, språkbruket, vridandet och vändandet av företeelser, citat och individers handlingar till att handla om ett helt folks ”essens”. Om den belyste något så är det den skrämmande likheten med Åkessons och SD:s prat om ”essens”. Det är som taget direkt ur denna propagandafilm, även om ordet som sådant inte används. För det är poängen med filmen – att påvisa att ”juden” har en essens, en kärna, en ärftlig karaktär som gör hen till en oförbätterlig parasit.
Det är lite intressant, för i filmen hävdar filmmakarna att judarna själva ser sina ”värdfolk” (som de kallar folken bland vilka judarna bor) på just det sättet, att det står i Toran att alla ickejudar ska dödas, för till och med den bästa av ”de otrogna” är oförbätterlig. (En retorik som för övrigt känns igen från moderna nazisters och rasisters påståenden om islam.)
Judarna beskrivs som hjärtlösa individualister, men samtidigt som tätt sammansvurna, nästan som ett ”hivemind” (typ Borg från Star Trek), som glatt mördar och med flit plågar kor till döds (ett helt avsnitt i filmen handlar om grymheten i kosherslakt, precis som man idag talar om halalslakt) – nazisterna försöker alltså berättiga sitt kommande folkmord med att offren för denna själva är folkmördare.
Remake av ‘The Jew Warmonger, War Elongater’. ”The Other” 2005.
Men som sagt, det jag mest tog med mig från filmen var de uppenbara parallellerna mellan dess avsändare NSDAP och vårt eget SD av idag. Språkbruket, memerna, idéerna om essens, etnisk renhet (det moderna för rasrenhet) och att ”fienden” måste utrotas för ”det godas” överlevnad, det finns allt där, om än visst lite mindre uttalat än annat.
Jag rekommenderar att se den, även om den kan kännas seg och längre än sin ca timme. Det är en mental och moralisk utmaning väl värd att utsätta sig för, tycker jag.
(Filmen finns på Youtube, men jag väljer att inte länka till det här.)
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 