Jag har tidigare skrivit om hur Sverigedemokraterna till synes har en annorlunda verklighetssyn, det vi brukar benämna SD:s parallella universum. Denna gången tänker jag fördjupa mig i hur framför allt SD:s väljarkår mer än gärna tar klivet in i en annan värld, en värld där andra regler och normer är rådande.

Det finns, bland väljarna, en förkärlek för att med alla till buds stående medel och utan vidare eftertanke, haussa opinionssiffror och malligt slå sig för bröstet över hur stora SD är.

Har SD över 2 miljoner väljare?

Opinionsundersökningsinstitutet Sentio presenterade nyligen siffror för augusti som visar på en historisk rekordnotering för SD om 27,4%. Opinionsundersökningen är gjord via en webbpanel om 1 000 personer, varav 749 uppgav partipreferens. Detta innebär att 25,1% valde att inte svara. Det är alltså nästan lika många ”osäkra” i Sentio-undersökningen som uppgett SD som ”sitt” parti. Nyligen visade SCB, Demoskop och Novus att det kanske rör sig om mellan 16 och 18% som skulle kunna tänka sig att rösta på SD. I SIFO:s senaste opinionsundersökning får SD 18,3%.

Vid tiden för riksdagsvalet 2014 var 7 330 432 personer röstberättigade i Sverige. Vi ponerar att SD de facto får 27,4% i riksdagsvalet 2018 (siffran Sentio fått fram i sin undersökning 11-14 augusti). Detta innebär att över 2 miljoner människor skulle välja att lägga sin röst på SD om det hade varit valdag. Om vi istället väljer att titta på siffran som SCB, Demoskop och Novus, och för den delen också SIFO, nyligen har presenterat så skulle det innebära att mellan 1,1 och 1,3 miljoner skulle valt att rösta på SD om det hade varit val idag. Vi pratar då om en skillnad som är monumental – det skiljer knappt en miljon röster i de olika undersökningarna.

Vi ska vara på det klara med att SD har ökat oroväckande mycket i opinionen de senaste tio åren, från att ha varit obetydliga i valet 2006 med knappa 3%, via 5,7% vid tiden för valet 4 år senare och knappa 13% förra gången det begav sig, 2014. Var SD hamnar i valet om drygt ett år återstår att se. Att det blir en ansenlig mängd fler röster denna gång är närmast ställt utom allt tvivel.

”Sverigevännernas” och alternativ medias verklighet

Att SD-vänliga, såväl gemene man som alternativ media (Nyheter idag, Avpixlat och Samtiden) väljer att slå på stora trumman och blint lita på den höga siffran presenterad av Sentio är egentligen inget konstigt. Det syftar till att öka känslan av att ”vi är störst och starkast”, samt är en medveten strategi i propagandan i högerextrem media. Med tanke på det statistiska underlaget är det svårt att faktiskt anta att det skulle kunna stämma att SD är Sveriges största parti med 27,4% av väljarstödet.

Rationalitet och logik är inte några alternativ för ”sverigevännerna”. Det osannolika blir verklighet i det parallella universumet. Istället för att hålla sig rationell, logisk och saklig väljer man istället att gå på känslor, gissningar och fördomar. Devisen ”det låter för bra för att vara sant” finns inte i sinnevärlden för många SD-sympatisörer.

De folkvaldas hybris

SD-politiker tenderar, i alla fall utåt, att vara mer försiktiga med att dra förhastade slutsatser vad gäller glädjesiffror i opinionsundersökningar. Icke desto mindre uttrycker Henrik Vinge (SD:s presschef) en illa dold positivitet när han konfronteras med siffrorna:

Jag tror människor ser att samhällsutvecklingen ger Sverigedemokraterna rätt, tyvärr. Till exempel ser vi hur invandringen påverkar välfärden på ett negativt sätt, det skapar en otrygghet på gator och torg och en ökad brottslighet. Inte minst ser vi hur sjukvården har drabbats av nedskärningar och försämringar. Vi har under lång tid arbetat med lösningar på de här frågorna och jag tror att väljarna ser det

Vinge drar generaliserande och dåligt underbyggda slutsatser kring varför SD skulle ha ökat så kraftigt som resultatet i Sentio-undersökningen visar.

De klassiska, och populistiska, argumenten om välfärden kontra invandring och brottslighet kommer som ett brev på posten. När det upprepats tillräckligt många gånger blir också det en ”sanning”. Detta trots att det är ytterst svårt att uppbringa statistik och bevis på att det finns samband mellan dessa företeelser. Det beror helt och hållet vilken expert eller forskare du väljer att lyssna på. Utifrån det är det en enkel match att ge mandat åt sina känslor, gissningar och fördomar.

Dåligt underbyggda argument och ytterst tveksam statistik utgör inga hinder i den envetna jakten på väljarsympatier. 

Att medvetet eller omedvetet stirra sig blind på skyhöga siffror i opinionen, när andra undersökningar visar något helt annat, är SD:s modus operandi. Rekordsiffror i grovt tendentiösa opinionsundersökningar ger en falsk vittnesbörd om hur starkt stödet för SD egentligen är. Detta är nödvändiga nycklar för SD i det politiska värvet.

Att sverigedemokratiska väljare, och i viss mån också folkvalda sverigedemokrater, litar blint på ”too good to be true”-nyheter är ännu ett exempel på att SD befinner sig i en annan värld, i ett parallellt universum.

En oantastlig slutsats man kan dra är att 27,4% av Sentios webbpanel, där frivilliga ställer sina åsikter till förfogande, föredrar SD framför något annat parti. Men att därifrån extrapolera att SD får över 2 miljoner röster i nästa val är inte rimligt.

Mer i artikelserien om SD:s parallella universum:

SD:s parallella universum – Abortmyten

SD:s parallella universum – Klimatförnekarna