Krönika av gästskribent C.S. Berglöf – åsikter som uttrycks i krönikor står skribenten för. Denna text är en fortsättning på del 1.
Det största tricket av djävulen är att få människor tro att han inte finns. Lite så har SD försökt få till sin artificiella, demokratiska metamorfos. Som ett bångstyrigt barn vilket har ertappats med bägge händerna i kakburken hävdar de ihärdigt att de är socialkonservativa (ständigt fram till idag avslöjas deras funktionärer att vara extremister, nazister, fascister och rasister).
Inte ens deras egna vitbok (det lilla som har presenterats än så länge) säger motsatsen. Bildandet av SD år 1988 var fylld till bredden av dessa element och är fortfarande aktiva. Tvätta sin egna byk offentligt har aldrig varit SD:s melodi. De införde en nolltolerans för rasism på pappret, men den har endast fungerat som ett utrensningsverktyg för att få bort misshagliga personer ut ur partiet.
Det som har varit och fortfarande är signifikativt för dem är att sanningen skulle kunna vara relativ och något man inte behöver ta hänsyn till. Det patologiska är att använda sig av nätet på plattformar och många forum. Där får deras lögner stå oemotsagda, obesvarade, okritiserade.
Ett bra exempel på det är deras valfilm från 2018, och desinformationen de sprider på FB vilken ännu tydligare ljuger om socialdemokraterna och andra världskriget. SD lanserade att sossarna skulle ha varit nassar förr, endast för att försöka friskriva SD från kritik från deras företrädare idag, i nutid. En total historieförfalskning och fokus-förflyttning.
Det får mig att tänka på ett Seinfeld-avsnitt, där han rådfrågar sin vän George Costanza: en notorisk lögnare, hur man ska kunna besegra ett lögndetektortest. Hans svar: om du tror på lögnen är det ingen lögn. För att sätta detta i kontext här, så är det inte en lögn om du får folk till att blint lita på att det du påstår skulle vara sanning.
Manipulering av vår historia. Demonisering av muslimer. Notoriska klimatförnekare. Piska upp förakt för de som är utsatta. Vid varje tillfälle så split. Det är verkligen en rejäl draksådd de omsorgsfullt sått. Om Joseph Goebbels hade levt hade han kanske gett sitt gillande till SD:s desinformation, lögner och propaganda. Är du beredd att ge ett sådant parti makt 11 september?
Krönika av gästskribent C.S. Berglöf – åsikter som uttrycks i krönikor står skribenten för. Denna text är avslutningen av del 1.
En blandning av två rörelser har börjat växa till sig under pandemiåret 2020. Det är föreningen av andliga grupper och högerextrema jag pratar om och det skär sig riktigt illa. De två till synes mycket omaka grupperna förenas utifrån en andlig världsåskådning med kärlek och respekt som kärnvärden och en stenhård vit makt-agenda.
De parar sig genom konspirationsteorin QAnon, vilket är de flesta konspirationers moder oavsett om det handlar om antivaccinrörelsen eller klimatskepticism. Den uppstod i USA under 2017 och innebär att man tror att Trump är en hjälte som kämpar mot den mörka sidan som kontrollerar mänskligheten. Den kan även kallas eliten, kabalen eller globalisterna och består av högt uppsatta demokrater och Hollywood kändisar som ägnar sig åt pedofili och satanism och förtrycker jordens befolkning som sover och är för lurade för att inse detta. I Sverige och de flesta andra länder är det likadant. Media, politiker, kändisar och myndigheter är hantlangare åt den mörka agendan. Högst upp i pyramiden styr reptiler från yttre rymden. Detta sprids av svenska profiler inom den nyandliga världen på sociala plattformar som You Tube.
Nyckelord för konspirationen är förutom de redan nämnda: folket, djupa staten, fake news, censur, yttrandefrihet och mainstreammedia. Inom den andliga falangen används också ord som uppvaknad och ljusarbetare. Just uppvaknad är ett kärt ord hos båda rörelserna och det blir också en markör för hur de förenas, då det i det större perspektivet handlar om både ett andligt och ett politiskt uppvaknande. Det är dessutom ett ord som bär viktiga värden inom sig. Att vara uppvaknad innebär att man är klarsynt, kritiskt tänkande och inte följer flocken.
De personer som sprider budskapet är yogalärare, medium och coacher och man kan först få ta del av ämnen som alternativmedicin, ekologisk mat och meditation. Sedan börjar man försiktigt ana en vag kommentar i förbifarten. En hänvisning till någon liknande profil eller hemsida som pratar om kabalen. Några videor senare trummas det på med djupare kunskap. Nu får vi veta att uppvaknandet i en vidare bemärkelse också handlar om ett politisk sådant och bit efter bit läggs hela bilden fram. En akupunktör berättar om hur viktigt det är att känslor får utryckas och hur smärtsamma upplevelser sätter sig i kroppen. Utan att blinka hånar hon sedan personer som har munskydd och konstaterar att Corona är bluff. I ett annat avsnitt sitter hon och myser med en representant från det högerextrema partiet Alternativ för Sverige (grundat av avhoppade sverigedemokrater) som själv gått ut med sitt andliga intresse. Det är viktigt att vi är trygga i oss själva och att man bemöter rädsla med kärlek i ett egoistiskt samhälle, enas de om.
Many of the 200 protesters outside Queen’s Park on Saturday, April 25 warned against a new world order, 5G telecommunications networks and vaccines. Attribution: Michael Swann. CC BY-ND 2.0
Det är såklart inte alla inom den nyandliga världen som informerar om denna politiska sanning, men många. Källhänvisningarna kring varifrån de fått informationen är ofta frånvarande, eller kommer från liknande profiler som de själva, vilka i sin tur inte har några källor. I kommentarsfälten bubblar det av hjärtan, varma tillrop och Namasté tecken. Stor tacksamhet uttrycks till de modiga profiler som delar med sig av informationen.
Det är inte intresset för alternativmedicin och personlig utveckling i sig som ska kritiseras. Det är när det förs ihop med den politiska agendan. Det blir en form av manipulering av anhängarna då budskapet är att; om du inte förstått hur det ligger till politiskt så är du fortfarande lurad och inte lika andligt utvecklad. Det är som två grenar på samma träd, där trädet är alternativmedia och sociala medier. Den ena grenen grundar sig i andlighet och den andra i politik och det sorgliga är att roten är brun. Därför att det alltid landar där i slutändan. Det landar i sanningsrörelser och konspirationsteorier oavsett hur många hjärtan och Namasté tecken som flödar hos ljusarbetarna. Det landar i ett högerextremistiskt, hårt samhälle.
Även om andligheten är ganska outtalad i de mer hårdföra forumen inom alternativmedia, tas den emot med öppen famn då den inte bara ger meningsfränder utan också skänker ideologin kärleksfull legitimitet och göder den med mjuka värden.
I föreläsningen ”Källkritikens dag – konspirationsteorier och propaganda”, hör vi Claes Svahn, journalist och expert på konspirationsteorier:
Konspirationsteorier är de maktlösas sätt att beskriva sin egen vanmakt (Källa: YouTube)
Och man kan fråga sig om de lockar på grund av att de ger en förklaring till en svårgripbar värld. Det är mer spännande att tro att dramatiska händelser är en del av en stor plan än att de inte är det. Det ger mening i tillvaron samtidigt som man blir välkomnad in i en exklusiv gemenskap av uppvaknade. Det är folket som reser sig upp mot sina förtryckare och deras lakejer. Man blir en av dem som står i frontlinjen för den nya, ljusa världen som skapas. Vi måste vara starka för det är tufft och den mörka agendan är massiv. Men vi står lugna i vårt ljus för det har vår ledare uppmanat oss till.
Här kan vi också bocka av sektmentalitetens kännetecken ett efter ett när vi ser hur rörelserna fungerar och är utformade; karismatiska inspiratörer, en svartvit världsbild där de som inte delar den ses som hjärntvättade, man ser sig som en särskild elit med särskilda kunskaper, gruppgemenskap, kärlek och bekräftelse.
Det som uttrycks kan ses som en längtan efter mening och gemenskap. Det positiva och mänskliga skulle egentligen kunna likna solidaritet. Det blir en sorts motståndsrörelse som strävar efter ett annat ekonomiskt system med mindre materialism och stress.
Tänk om allt detta engagemang kunde läggas på konstruktiv systemkritik där man kritiserar girighet och korruption i sig. Står upp för människor och natur och belyser vikten av det mänskliga i samhället. Istället blir dessa personer, omedvetet eller ej, en del av en brun politisk rörelse med andliga förtecken. Det är inte bara sorgligt utan också obehagligt.
Vad skulle en bättre invandrarkvot (Sverigedemokraternas uttryck för antalet invandrare som kommer in i landet) ge Sverige? Skulle det innebära en fullständig kollaps eller skulle det fungerande förlösande? Ett omval skulle ge oss ungefär de samma siffror som vi fick senast eftersom de flesta jag frågat vid mina bokbord (uttryck för när politiker möter väljarna på olika offentliga platser), för mitt lokala parti, svarat att de är övertygade inom deras skrå. Sverigedemokraterna stegar fram, men jag hoppas att ljusets krafter ska segra.
Invandrare står inför ett dilemma som vi vanliga svenskar inte behöver bemöta. Jag har en vän som jag väljer att kalla Ahmed. Han skickade in ett antal CV till olika företag i två identiska exemplar, ett med namnet Ahmed och ett med namnet Johansson. Han fick noll svar på de CV i sitt egna namn, medan han fick svar på flertalet med Johansson. De CV som han skickade in var identiska med varandra sånär som på namnen, vilket innebär att han sökte med exakt samma utbildning som tekniker, men han fick enbart svar och återkoppling på de ansökningar som var signerade med Johansson. Vad detta handlar om är den osynliga men strukturella rasism som råder i landet.
I landet finns det ett antal motbevis som står mellan fakta och myt. Just i detta fall finns det en myt om att alla invandrare lyfter en högre eller lika hög pension som personer som verkat för att bygga upp samhället. Vad det egentligen handlar om är att flyktingar som fått permanent uppehållstillstånd har rätt till garantipension, och i vissa fall även har rätt att räkna upp sin pension till en standard som motsvarar den svenska garantipensionen. Detta eftersom dessa personer annars hamnar under existensmedium. Detta är dock något som bekostas av grundtrygghetsförmåner som inte kommer bekostas av pensionssystemet. Dock kommer denna kostnad att skjutas framåt eftersom de flesta flyktingar är unga och har många år på sig att fylla på pensionskassan genom de skatter de betalar.
Det är ett ytterst litet fåtal som har rätt att räkna upp den pension som faller under garantipension, och de flesta har dessutom arbetat under flera år inom svenskt näringsliv.
Vad säger vetenskapen om strukturell rasism? Detta står att läsa på ARA om strukturell rasism, att strukturell rasism uppstår när samhällskulturer exkluderar människor på exempelvis arbetsmarknaden, den politiska marknaden eller utbildningssystemet på urvalet av vilken etnicitet eller namn en person har. Här sker rasismen på ett mer sublimt sätt och agerar dolt från allmänheten genom att slå undan fötterna på fullt arbetsföra invandrare. Strukturell rasism, eller som den också kallas institutionell rasism, hindrar alltså medborgare med annan härkomst än svensk att komma åt utbildningsplatser och arbetsplatser. Här ska man vara medveten om att det även kan handla om vardagsrasism eller kulturell rasism. Jag väljer att kalla de två senaste som individuell rasism då dessa handlar om kränkande särbehandling av människor på individnivå. Strukturell- eller institutionell rasism sker med andra ord på mer svåråtkomligt då den agerar inom samhällsramar och mot underordnade och överordnade grupper inom samhället, medan den individuella rasismen som riktar in sig på underordnade grupper av människor.
Frågan är egentligen ganska enkel, önskar vi att invandrare integrerar sig med den svenska kulturen eller är den högsta önskan att bli av med oönskade etniciteter och kulturer? Kan svensken tänka sig att finna sig i att det i vissa butiker finns svenskt halalgodkänd mat i köttdisken och att det på vissa platser sker böneutrop som är relativt hårt reglerade, särskilt om man jämför med städer som Istanbul? Eller handlar protesterna mer om någon form av tjurskallighet mot att släppa in nya element i vår kultur? Vad händer när just din kultur hotas att bli svartlistad på Sverigedemokraternas altare? Det enklaste sättet att inkludera invandrare i samhället är genom att börja samtala med dem.
Den senaste tiden har det pågått en debatt i Malmö som i stort rör integration och segregation. På Limhamn, närmare sagt Limhamns sjöstad, drivs sedan ett par år en integrationssatsning som innefattar att bostadsrätter och radhus mixas upp med hyresrätter. Malmömoderaterna säger sig vara integrationsförespråkare, men i realiteten uttrycker de annat.
Oppositionspartierna M och SD underblåser den oro och otrygghet som vissa boende på Limhamn känner, genom att ständigt hamra i vanligt folk att kriminaliteten på Limhamn ökar som konsekvens av integrationssatsningen, trots att brottsligheten i stadsdelen sjunkit den senaste femårsperioden. Om detta vittnar såväl den årliga trygghetsundersökningen från BRÅ som polisen på Limhamn. Detta hindrar inte M och SD att sprida populistisk skräckpropaganda.
Malmömoderaterna väljer i ett par debattartiklar i lokaltidningen Kvällsposten att rikta fokus bort från sakfrågan, nämligen den lokala brottsutvecklingen på Limhamn och i dess sjöstad, och istället fokusera på hur det ser ut på Sverigenivå.
Faktum kvarstår: Både stölder och våldsbrott har minskat på Limhamn de senaste fem åren, enligt såväl polisens statistik över anmälda brott som den nationella trygghetsundersökningens statistik över självrapporterad utsatthet för brott. Är detta anledningen till att malmömoderaterna väljer att flytta sin argumentation till Sverigenivå? På den nivån kan de låtsas att argumentationen håller. På Limhamnnivå håller den inte. Malmömoderaterna säger sig vara för mixade boendeformer, men på deras hemsida står inget om att M skulle vara för mixade boendeformer. Däremot står det att läsa om fri hyressättning och en ökad omvandling från hyresrätter till bostadsrätter. Malmömoderaterna skarvar betänkligt när de påstår att detta skulle vara ett uttryck för att de är för mixade boendeformer.
I en debattväxling mellan malmömoderaten Torbjörn Tegnhammar och Motarguments David Ehle i lokala Kvällsposten jämför malmömoderaterna kriminaliteten i mångmiljonprogrammen med kriminaliteten i Limhamns sjöstad. Problemet är att denna argumentation kan ge sken av att situationen är likvärdig i de olika områdena. Vidare ifrågasätter malmömoderaterna politiska motståndare som uttrycker vikten av att främja integration, och motverka segregation. De som faktiskt sprider missvisande uppgifter i debatten är delar av oppositionen, nämligen M och SD. Utan belägg målar de upp en skräckbild av hur det ser ut på Limhamn.
Trots att allt pekar på att brottsligheten på Limhamn, och i hela Malmö, sjunker, så är oron och känslan av otrygghet fortsatt hög. Anledningen till att människors oro och känsla av otrygghet inte står i relation till den faktiska situationen är ett tecken på att media och oppositionspartier tillåts styra debatten. På Malmö stads hemsida läser vi:
”Brottsligheten i Malmö går ner, det visar data från polisen. Färre Malmöbor uppger att de utsätts för brott och antalet polisanmälningar om brott minskar. Samtidigt är oron för att bli utsatt för brott stor och känslan av otrygghet hög. Utvecklingen ser likadan ut i många andra delar av landet.” (Källa: Malmo.se)
Det argument som malmömoderaterna lyfter, som skulle kunna vara avgörande i debatten om Limhamn, är Crime Harm Index, en analysmetod som ännu inte applicerats i Sverige. Tanken med Crime Harm Index är att vikta olika typer av brott mot varandra. Det vi har att tillgå är än så länge en skiss på analysmetoden. Det finns inget material, och analysmetoden är således inte ett giltigt argument.
Jag, och många med mig, kommer aldrig att acceptera den nidbild av Limhamn som M, tillsammans med SD, målar upp. Fakta trumfar populistisk propaganda och argumentation om påstådd kriminalitet, oro och känsla av otrygghet, som på ett märkligt sätt tillåts sätta agenda på debatten om Limhamn.
Media bär ett ansvar i att vanligt folk känner oro, då de med sitt sensationsjournalistiska narrativ manifesterar nidbilden. I otaliga artiklar tillåts M och SD sprida sin populistiska propaganda.
Jag välkomnar brottsbekämpning och att sätta buset på plats. Men jag accepterar inte att det sprids lögner och propaganda om Limhamn, på det sätt som Moderaterna och Sverigedemokraterna gör. Jag vill hävda att media och oppositionspolitiker är ansvariga för den oro och den känsla av otrygghet som finns hos vissa människor på Limhamn.
Det är djupt beklagligt att folkvalda populister som M och SD spelar med människors känslor.
Många tror att Sverigedemokraterna bara vill ha lite mindre invandring och lite tuffare tag mot kriminalitet. I själva verket tänker de förändra Sverige radikalt, om de får chansen. Och de tänker göra det med kulturpolitik.
Men citatet är inte Görings – det kommer från pjäsen Schlageter, som uruppfördes som en födelsedagspresent till Adolf Hitler redan 1933.
Att repliken ofta läggs i munnen på en av de mest ökända nazipamparna beror, får man förmoda, på att han mycket väl kunde ha sagt det. Kulturpolitiken var ju central för nationalsocialisterna, precis som för andra totalitära eller auktoritära rörelser. De definierar kulturen som en folksjäl, och samtidigt som en manifestation av nationens överlägsenhet. Kulturlivet, det vill säga litteraturen, konsten, filmen, teatern och museerna, är då ett redskap makten använder för att fostra medborgarna till den historiesyn, världsbild och faktiskt identitet som man bestämt är den enda rätta. Kultur som inte tjänar det syftet förminskas eller förbjuds.
De fria medierna betraktar man på samma sätt – all nyhetsvärdering, rapportering och analys som inte understödjer de styrandes narrativ blir något skadligt. Därför ser regimen det både som sin rätt och sin plikt att hålla kulturen och medierna i strama tyglar. Inget främmande får sippra in, inget ska avvika, allt ska vara enhetligt och passa in i berättelsen om nationen och folket.
Sverigedemokraterna är sannerligen inget undantag.
SD och monokulturen
På hösten 2019 svällde det sverigedemokratiska bröstet av självförtroende. Deras opinionsstöd ökade i mätning efter mätning. Partiets position som största parti till höger, många procentenheter större än Moderaterna, tycktes cementerad. Både Moderaterna och Kristdemokraterna graviterade i allt snävare omloppsbanor runt Sverigedemokraternas ständigt starkare lysande sol. Hjärtefrågorna kastade långa skuggor över alla andra politikområden: år av enögt fokus och propaganda hade äntligen flyttat det offentliga samtalet dithän att de andra partierna nu tävlade om vem som kunde vara tuffast mot flyktinginvandring och brottslighet.
Så Sverigedemokraterna passade på. De började flytta fram positionerna på ett helt annat politikområde. Ett politikområde som inte många förknippar dem med, men som de i kulisserna prioriterar högre än något annat.
Det är lätt att tro att Sverigedemokraterna vill att Sverige ska vara ungefär som idag, med den skillnaden att brottsligheten ska vara lägre och invandringen mindre. Men det är helt fel; inte för att de inte vill dessa saker, utan för att deras egentliga vision är så mycket mer omstörtande.
De vill bygga en monokultur, grundad på idén att det en gång fanns ett Sverige som var perfekt men gått förlorat; en sorts sjunket Atlantis som ska återuppstå genom Sverigedemokraternas försorg. I den återställda nationen finns inga avfällingar och sker inga kulturkrockar. Där råder sammanhållning mellan människor. Nationens ledare har förstås alltid landets bästa för ögonen och ska därför ha långtgående befogenheter och mer eller mindre direkt kontroll över alla viktiga samhällsfunktioner. Demokratiskt käbbel är inte längre nödvändigt; allt är redan till det bästa. Och det viktigaste sammanhållande kittet i denna nationella harmoni, är – kulturen.
Jimmie Åkesson säger det själv i en intervju från 2019, apropå att SD i Sölvesborg bestämt sig för att inte köpa in vad man kallar utmanande samtidskonst:
Det här är ju känsliga frågor, vilket är helt obegripligt för mig. Det här handlar ju om hur man använder skattepengar. Ska de användas för att köpa in konstföremål som provocerar och väcker anstöt eller ska de användas till att köpa in sådant som skapar sammanhållning och förenar kommunens invånare. Jag väljer det senare. (Källa: Expressen)
Antingen skapar konsten sammanhållning, eller så väcker den anstöt. Längre sträcker sig inte Åkessons analys. Därför förstår han inte vad som är problemet med en ordning där politiker väljer konst som ska förverkliga det egna partiets ideologiska drömmar. En ordning där politiker använder offentlig konst som ett politiskt verktyg, som ett sätt att påverka medborgarna i en ideologiskt motiverad riktning.
SD kontrollerar kulturen
Samtidigt försöker Sverigedemokraterna lura i oss att man vill befria kulturen från politiserad klåfingrighet. Partiet ser den överallt, inte bara hos Sveriges radios P3 som Jimmie Åkesson dömde ut som ”vänsterliberal smörja” 2018, i en partiledardebatt i just den kanalen. Han sade också att han tyckte att P3 borde läggas ner.
Men avsikten är inte att befria kulturen, utan att slå den i sverigedemokratiska bojor. Några citat ur Sverigedemokraternas filmpolitik, en uppvisning i Orwellskt double-speak, undanröjer eventuella tvivel om det:
I dag sker en alltför politiserad detaljstyrning sett till hur filmstöd delas ut i Sverige. Normkritik och vänsterinriktad identitetspolitik präglar den statliga filmpolitiken, vilket begränsar kreativiteten. Detta vill vi motverka. (Källa: sd.se)
Ah, filmstödet är politiserat. Man vill skydda konstnärlig frihet! Men i nästa andetag:
Sverigedemokraterna anser att det bör vara ett mål att levandegöra det svenska kulturarvet […] genom filmatiseringar som utspelar sig i historiska svenska miljöer. […] Det vore önskvärt med ett särskilt stöd riktat mot nyproduktioner som lyfter upp och levandegör den svenska historien och det svenska kulturarvet. (Källa: sd.se)
Det står där svart på vitt – Sverigedemokraterna är inte motståndare till att statliga filmstöd riktas till ideologiskt önskvärda produktioner. De vill inte främja oberoende kulturutövning eller konstnärlig frihet. Tvärtom är Sverigedemokraterna riksdagens enda parti som uttryckligen vill kontrollera kulturen, inklusive filmstödet, för sina egna politiska syften.
På höjden av det sverigedemokratiska självförtroendet 2019 ville SD-riksdagsledamoten Aron Emilsson kalla upp cheferna för Sveriges television och Sveriges radio till riksdagens kulturutskott. Där skulle de stå till svars för specifikt programinnehåll som partiet fann misshagligt på grund av påstådd partiskhet. Emilssons utspel väckte kontrovers och det blev inget utskottsförhör för public service-cheferna, vilket inte var något misslyckande för Sverigedemokraterna – snarare var utspelet en framgångsrik testballong, ett sätt för partiet att pröva sina auktoritära vingar, ytterligare flytta på gränserna för vad som är normalt i svenskt politiskt liv.
I svåra tider saknar SD:s splittringspolitik relevans
Men så kom coronapandemin, och plötsligt hade ingen tid med sverigedemokratiska krumbukter. Nu fanns riktiga problem att hantera. Tysklands förbundskansler Angela Merkel uttryckte det väl när hon sade att ”vi ser nu att pandemin inte kan bekämpas med lögner och desinformation, ej heller med hat och agitation”. (Källa: Neue OZ)
Och detta är ändå ett gott tecken. När samhället ställs inför en extraordinär utmaning som faktiskt är verklig, då kan alla se att en politisk kraft som enbart ägnar sig åt splittring och gnäll saknar relevans.
Men nu, på höstkanten 2020, har den politiska borgfreden kring pandemin klingat av. Sverigedemokraterna har börjat höras i debatten igen, sedan kriminalitet och migration återtagit sina platser längst fram vid politikens scenkant. Och partiets allt närmare vänner i den politiska högern, M och KD, springer villigt dess ärenden med vulgära utspel om att bygga svenska fängelser i andra länder, att barn i ”kriminella klaner” ska omhändertas av polis och att det dödliga våldet i Sverige skulle vara ”en andra pandemi”, och inte minst om att sabla ner stora delar av public service-bolagens produktion ”redan under kommande mandatperiod”.
Sverigedemokraternas politik i profilfrågorna är illa nog, men det är inte med omänsklig flyktingpolitik och empatilös hårdhet mot brottslingar som Sverigedemokraterna drar undan mattan för vår liberala demokrati. Det är när de vinner kontrollen över de fria medierna och det fria kulturlivet, som de får makt över vad vi ser, hör, läser, lyssnar till, pratar om, tänker på, frågar oss och drömmer om.
”I stället för att köpa in en tavla med menskonst så kanske man kan ha en byst av någon tidigare framträdande person från kommunen som alla kan relatera till” – Jimmie Åkesson intervjuad av Expressen 2018
Wikipedia om Entartete kunst, den nazistiska regimens benämning på konst man ansåg ”urartad” och därför förbjöd. Såväl konstnärer som kuratorer belades med yrkesförbud som ett led i nazitysk kulturpolitik.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument tar starkt avstånd från såväl den islamofobiska manifestationen och koranbränningen på fredagen som de våldsamma kravaller som utbröt senare under kvällen och natten. Vi tar också starkt avstånd från de antisemitiska slagord som uttrycktes vid dessa upplopp.
Partiledaren för danska högerextrema islamofobiska partiet Stram Kurs, Rasmus Paludan, fick avslag på två ansökningar att bränna en koran i Malmö. Den ursprungliga planen var att manifestationen skulle ske framför en moské i Rosengård. Dessutom fick Paludan av polisen två års inreseförbud till Sverige, eftersom ”hans agerande och inresefrihet skulle vara ett hot mot grundläggande samhällsintresse”. (Källa: SVT)
Trots att ansökningarna om koranbränning avslogs tog sig företrädare för Stram Kurs på fredagen till Stortorget i Malmö för att sparka fotboll med en koran.
Partiföreträdare utförde också en koranbränning på en cykelväg i utkanten av stadsdelen Rosengård. Manifestationen, som förutom själva fotbollsspelandet och koranbränningen, var fylld av islamofobisk propaganda, bevakades av Samhällsnytt och delades friskt på sociala medier. Filmen på koranbränningen har i skrivande stund setts av 300 000 personer.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Under kvällen och natten till lördag drabbades Malmö av våldsamma upplopp och kravaller, som tog sig uttryck i skadegörelse och antisemitiska slagord. Det finns ett flertal teorier om vilka som deltog i upploppen. Imamen i Arlöv, Samir Muric, ledningsstrategen i Malmö stad, Per-Erik Ebbeståhl, och journalisten Marcus Oscarsson är några av dem som har uttryckt sig sakligt i frågan.
I en längre intervju med Samhällsnytt bekräftar Paludan att syftet med manifestationen är uppnått. På Stram Kurs Facebooksida kommer kvällen efter upploppen beskedet ”till alla våldsmän och våldtäktsmän i Rosengård” att man avser att bränna ytterligare en koran i Rosengård:
”Til alle voldsmænd og voldtægtsmænd i Rosengård: Snart brænder vi en koran yderligere i Rosengård!” (Källa: Facebook)
I intervjun i Samhällsnytt säger Paludan att han hade hoppats på de reaktioner som blev. Han säger att om man bränner en koran eller kränker islam kommer ”många muslimer göra det som de är bäst på. […] Det är uppror och att rasera platser”. Han utvecklar sitt resonemang med att ”eftersom vi inte fick bränna en koran på Stortorget och eftersom det verkar som att många som bor i Rosengård inte har lärt sig hur man beter sig i ett civiliserat västligt samhälle så får vi ju bränna koraner i Rosengård tills de förstår det.” (Källa: Samhällsnytt)
För islamofober har stadsdelen Rosengård i Malmö ett stort symbolvärde. Manifestationer och torgmöten med islamofobisk agenda syftar till att splittra och öka polariseringen i samhället. Målet för högerextremister som Paludan och Stram Kurs är att propagera för att muslimer inte har någon plats i det västerländska samhället.
Läs gärna den första artikeln om Stram Kurs och upprinnelsen till vad som kom att utspela sig på fredagen och lördagen:
Tingsryd är en mycket glest befolkad kommun i sydöstra Småland, vid gränsen mot Blekinge – en av de glesast befolkade i södra Sverige.
Sedan 1968 har befolkningen i Tingsryd minskat med närmare tretusen – en femtedel (18%). Från drygt 15 000 1968 till drygt 12 000 förra året. I femtio år kommunen kämpat mot avfolkningen. (Källa: SCB)
I kommunens budget för 2020-21 föreslås åtgärder. Bl a hur man ska få de flyktingar som placerats i Tingsryd att vilja stanna.
”Flera av de som bor i Migrationsverkets boenden skulle vilja bo kvar i Tingsryd om det fanns möjlighet. Barnen kan ha börjat på förskola och/eller skola och börjat att rota sig här. Om kommunen kan erbjuda lämpliga bostäder finns det en möjlighet att flera väljer att stanna kvar här.” (Källa: Tingsryds kommun Budget 2019, s. 43)
Men Ann-louise Wiking (SD) säger att det är fullt i Tingsryd. SD fick 15 % i kommunvalet. Men liksom andra SD-are tvekar hon inte att uttala sig för alla invånare.
Frågan är:
Om Tingsryd är fullt idag – vad var det då tidigare?
Och framför allt – varför skulle de flyktingar som nu finns där vilja stanna i en så fientlig miljö?
Det är lätt att förstå Tingsryds problematik. Antalet inrikes födda i arbetsför ålder har minskat kontinuerligt. Sedan år 2000 har antalet inrikes födda mellan 20 – 60 år minskat med 27% – från 5 795 till 4 228 personer. (Källa: SCB)
Av befolkningen idag är andelen i arbetsför ålder bland de inrikes födda mindre än hälften, 48%. Bland de utrikes födda är den andelen 65%. (Källa: SCB)
En tredjedel av de inrikes födda är över 65 år (31%) – bland de utrikes födda är den siffran 15%. Andelen barn under 20 är ungefär lika stor bland utrikes och inrikes födda – ca en femtedel. (Källa: SCB)
Som många andra kommuner i landet har Tingsryd problem. Men SD:s agerande är ett hån – också mot alla dessa kommuner.
Det är ett alarmerande underbetyg till övriga riksdagspartier, men sanningen är att även media har skuld i utvecklingen.
Tyvärr är det så att många i min närhet och på nätet sympatiserar med SD. Jag kan inte se det på utsidan, men jag kan till viss del förstå vilka det rör sig om. Jag förstår det utifrån hur människor uttrycker sig och hur övertygade de är om saker som faktiskt inte stämmer.
Den bild av Sverige som partiet målar upp är inte korrekt. Vi har en förkärlek för att tro och känna det som beskrivs runt omkring oss. SD:s Sverigebild är fylld av lögner, myter och halvsanningar.
Framför allt spelar partiet på människors rädsla, oro och otrygghet. Ju mer partiet hamrar in hur illa ställt det är i Sverige, desto mer verkar människor lyssna. Även media bär ansvar.
Du, just du, där i mitt flöde som redan röstar på SD, eller funderar på att göra det, vad är det som lockar dig?
Var kritisk, ifrågasätt den där bilden, ta reda på fakta och granska de artiklar, FB-inlägg och historier som cirkulerar. Du kommer snart bli varse att väldigt mycket inte stämmer. Rena lögner sprids för att misskreditera minoriteter i allmänhet, muslimer och invandrare i synnerhet.
Många personer som i mina ögon alltid varit humana och omtänksamma människor, har gått på SD:s lögner och propaganda.
Fotot är från 1991. Sverigedemokraternas årliga 30 novembermarsch. Attribution: Expo.
Det knyter sig i magen och känns tomt i bröstet när jag hör människor i min närhet eller på nätet uttrycka SD-åsikter. Det händer dagligen, många gånger.
Tyvärr är jag troligtvis mer än nödvändigt misstänksam, då en ogenomtänkt tanke uttalas öppet. Varje gång det händer försöker jag intala mig att det är en för personen enstaka åsikt baserad på missförstånd och okunskap. Jag vill inte acceptera att personen jag håller av hyser rasistiska tankar och åsikter. Samtidigt innebär din röst på SD att du godkänner deras förkastliga människosyn, tankar och åsikter.
Jag har svårt att bortse från att personer jag håller av faktiskt sympatiserar med ett parti grundat av nazister och rasister, och som dessutom inte har förändrat sin politik sedan starten.
Jag är medveten om att jag i stunden kanske dömer dig för snabbt. Som en ryggradsreflex antar jag att din uttalade ”SD-åsikt” per automatik innebär att du sympatiserar med SD.
Det vi måste ha med oss är att SD är samma parti som de alltid har varit. Under 80- och 90-talen var SD öppet nazistiska. Tankegodset idag är detsamma. Förpackningen och outputen är annorlunda. Fokus har ändrats från judar till muslimer. Idag är det muslimer som utmålas som det STORA HOTET mot Sverige.
SD saluför ständigt den rasistiska konspirationsteorin och myten om Eurabia, dvs muslimernas skickligt iscensatta övertagande av Europa.
SD-propaganda 90-tal.
Myten om Eurabia (uppstod på 70-talet) och folkutbytesmyten (uppstod långt tidigare, hade sin storhetstid under Nazityskland) salufördes förr enbart av fascister, nazister och rasister, men nu har de accepterats alltmer.
Även ett demokratiskt valt parti som SD saluför nu dessa myter och konspirationsteorier helt öppet. Och gemene man går på deras lockbete.
Richard Jomshof på Twitter 2017.
För SD är en (1) invandrare en (1) för mycket. SD har alltid fört en extrem migrationspolitik, oavsett hur flyktingströmmarna har sett ut under åren de existerat som parti.
Vi minns Balkankriget på 90-talet och Syrienkriget på 10-talet. Men dessförinnan och däremellan har flyktingströmmarna varit små. SD:s syn på migration har aldrig förändrats.
SD kräver numera stopp för kvotflyktingar – de allra mest utsatta som Sverige är skyldiga att ta emot – och flyktingstopp. I deras vilja är numera nettoåtervandring, dvs fler ut än in vad gäller människor, högprioriterad. Förr kallades detta repatriering, men ordet är stigmatiserat och därför väljer man ordet återvandring.
Mattias Karlsson på Facebook 2017.
SD pratar ständigt om massinvandring och islamisering, att Sverige befinner sig på avgrundens kant. Man pratar om att Sverige befinner sig i inbördeskrig.
Partiet har påverkat opinionen så till den grad att media (såväl mainstream- som alternativ) förmedlar samma Sverigebild.
Fakta säger något annat:
Sverige är fortsatt ett av världens bästa länder att leva i.
Kriminaliteten ökar INTE.
Massinvandringen existerar inte.
Den största delen invandrare är återvändande svenskar, arbetskraftsinvandring (samt deras anhöriga) och gäststudenter.
Den s k islamiseringen existerar inte. På vilket sätt islamiseras Sverige? På vilket sätt har DU påverkats av att muslimer också är svenskar?
Jag vet att många argumenterar utifrån att välfärden är under all kritik. Ja, det stämmer. Det vi glömmer bort är att det inte är något nytt orsakat av den påstådda massinvandringen. Det har genom åren funnits stora brister i välfärden.
Orsaken är inte invandring. Orsaken är fördelning. Fördelning av resurser (skattepengar) och fördelning av människor. Vissa kommuner tar emot massor av flyktingar, medan andra knappt tar emot några. Självklart belastas då välfärden.
Svaret är inte invandringsstopp. Svaret är att vi måste förändra fördelningen av resurser och människor.
22% av invandringen till Sverige är asyl- och flyktingrelaterad. Egentligen är siffran lägre, då EU-medborgare inte räknas in i siffrorna.
SD och Jimmie Åkesson vill göra gällande att 120 000 invandrare 2019 är flyktingar.
Det är lögn. Strax över 26 000 personer beviljades uppehållstillstånd på asyl- och flyktinggrunder.
Vi ska vara på det klara med att den mest stigmatiserade och utskällda invandringsgruppen, ensamkommande, utgör 0,2% av totala antalet beviljade uppehållstillstånd. Totalt 254 ensamkommande beviljades uppehållstillstånd förra året.
Mattias Karlsson på Facebook 2014.
Det är skrämmande hur SD:s propagandaapparat och undergångsretorik attraherar människor. SD talar sällan korrekt fakta. SD säger sig vara ”sverigevänner”. I själva verket hatar de Sverige. SD lyfter ALDRIG fram något positivt med Sverige.
Jag vägrar tro att ca 25% av svenskarna har anammat SD:s Sverigebild. Jag har svårt att greppa att så många människor ser partiets enformiga, monotona och sverigehatande politik som bra.
Såväl partiets företrädare som politik fastställer att minoriteter, oavsett om det är hbtq-personer, kvinnor, samer, judar, romer, muslimer eller andra invandrargrupper, är andrahandssortering. Sverige är för svenskarna, och det gamla slagordet ”Bevara Sverige svenskt” från 80-talet lever i allra högsta grad.
* I TV4:s sammanvägning av flera väljarbarometrar är SD största parti med 24,0%. S får 23,5%.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
På bibliotek runt om i landet hänger det en skylt med rubriken ”Källkritik för vuxna”. Denna skylt ger fem enkla råd för vad vi bör tänka på innan vi delar texter med mera på sociala medier. Men på sociala medier cirkulerar en artikel signerad Egor Putilov på Samhällsnytt. Skylten anklagas bl a för att ”hota” läsaren och för att utgöra ”propaganda”.
Kanske behöver vi källkritiskt granska såväl uppmaningen till källkritik som kritiken mot denna uppmaning?
Vi ska titta närmare på anklagelserna som jag talade om i den föregående artikeln ”Källkritik del 1: Angående anklagelser och analysverktyg”. Anklagelserna, framförda i en artikel på den alternativa mediebloggen Samhällsnytt, riktas mot en skylt som satts upp av några bibliotek för att uppmuntra till källkritik, går ut på att skyltens syfte är att ”hota” läsaren.
I artikeln läser vi även att den skulle påtala att förtal, hets mot folkgrupp och anstiftan till brott är olagligt, Enligt skribenten i Samhällsnytt ska skylten påstå att dessa olagliga handlingar vore något dåligt, fast det snarare handlar om äkta yttrandefrihet. Ställningstagandet som görs på skylten framställs i anklagelsen som om att det skulle stå i motsatsförhållande till yttrandefrihet i sig.
I första delen om källkritik redogjorde jag för två verktyg för källkritik. Dessa består av skylten ”Källkritik för vuxna”, samt häftet ”Källkritik”.
Så, hur ligger det egentligen till med dessa båda verktyg, och med kritiken mot det ena av dem?
Analys av skylten ”Källkritik För Vuxna”
Dess sju punkter är en enkel metod för att utvärdera om något är delbart eller inte. Punkterna är inte faktapåståenden, utan värderingspåståenden. Ett faktapåstående ingår dock, nämligen att det är olagligt att ägna sig åt hets mot folkgrupp, förtal, uppmaning till brott eller dylikt. En snabb googling visar att detta faktapåstående rent allmänt är korrekt. En lite längre studie av relevanta sajter och böcker kan ge en mer detaljerad bild av var gränserna går.
Att skylten har kommit upp på offentliga bibliotek torde härröra från berörda myndigheter. Ovan nämnda kritik uppger att det rör sig om Statens Medieråd, vilket dock inte framgår av själva skylten. Av dess finstilta framgår däremot författarens namn. Hon är IKT-pedagog (Information- och kommunikationsteknik) i ”Bibliotek och högskolepedagogik” på Högskolan Kristianstad.
Finns det rent källkritiskt något att anmärka på skylten? Detta torde skilja sig åt mellan de båda modellerna. Utifrån häftets modell finns det inget att anmärka på skylten. Dock finns fog för påpeka att den saknar en del perspektiv som finns med i häftet som kanske borde finnas med här också. Om vi istället utgår från skyltens modell så finns det däremot en potentiell invändning som den kan rikta mot sig själv: Vill en person som läser skylten att hens vänner ska förknippa hen med en svensk högskola, alternativt med en svensk myndighet, och med de världsbilder som kan förekomma på en sådan? Tja, det beror ju på vilka vänner hen har. Vad har de för inställning till högskolor och myndigheter, skulle just dessa personer kunna ta anstöt av att hen delar från en sådan källa? Hur det nu än må vara med detta så är det i vilket fall orimligt att anklaga skylten för att ”hota” läsaren eller att vara emot yttrandefrihet.
Analys av häftet ”Källkritik” av Peter Olausson
Häftet ”Källkritik” utgör med sina fem kriterier och nio steg ett mer nyanserat analysverktyg än skyltens sju punkter. Men i och med att det är längre och mer nyanserat så krävs mer energi för att använda det. Skylten är enklare, på gott och ont.
Häftet har ett vuxnare tilltal än skylten, vilken trots att den har ”för vuxna” i titeln, har ett tilltal som kan uppfattas som att den talar ner till läsaren. De faktapåståenden som görs i häftet är, precis som på skylten, lätta att kolla upp att de stämmer. Häftet avslutar dessutom med en gedigen lista på lästips.
Angående ”tendens” enligt häftet och ”tänk” enligt skylten så kan vi konstatera att Peter Olausson har varit aktiv i föreningen VoF (Vetenskap och folkbildning). Ett par år efter att han publicerade sin artikel om källkritik blev han föreningens riksordförande. Detta är inte något problem utifrån häftets modell. Utifrån skyltens modell torde det inte heller vara något problem för en genomsnittlig läsare, men precis som med skylten så är frågan vilka vänner läsaren har.
VoF arbetar mot kvacksalveri och mot pseudovetenskap, och delar varje år ut prisen ”Årets folkbildare” och ”Årets förvillare”. Säkerligen kan anhängare av någon lära eller grupp som blivit stämplad som det ena eller andra tycka illa om det. Detta kan leda till man förkastar material från VoF. Om du har en vän som försörjer sig på homeopati eller på kristallhealing så innebär detta att din vän har anledning att ta illa upp om du ifrågasätter hens försörjning eller om du respekterar material från en förening som ifrågasätter hens försörjning. Detta innebär i sin tur att du har sociala, men däremot inte vetenskapliga, skäl att betrakta hälsoeffekterna av homeopati respektive kristallhealing som vore de vetenskapligt bevisade.
(För övrigt: Angående tendens kan det även vara på sin plats med en liten parentes om min egen tendens – jag satt själv i VoF:s riksstyrelse samtidigt som Peter Olausson var riksordförande, vilket kan tänkas innebära att jag inte är helt opartisk.)
Analys av kritiken mot skylten
När en artikel anklagar en enkel skylt om källkritik för att ”hota” samt insinuerar att den skulle vara mot yttrandefrihet kan det vara läge att dra öronen åt sig. Detta torde innebära märkvärdiga uppgifter och polariserat mottagande, som i sig inte behöver innebära att de skulle vara felaktiga. Däremot innebär det att vi behöver tänka efter lite extra istället för att låta oss svepas med i upplevelsen.
Låt oss börja med att kolla upp vilka som står bakom artikeln. Den är publicerad på ”Samhällsnytt”, och är skriven av ”Egor Putilov”. Namnen antyder att det rör sig om en bred tidskrift om samhällsfrågor, respektive om en man med invandrarbakgrund. Denna bild förstärks när vi går vidare till att kolla upp vad sajten skriver om sig själv och om sin skribent.
Samhällsnytt sammanfattar sig själv enligt följande: ”Samhällsnytt tar ett brett publicistiskt grepp. Vi specialbevakar de områden där etablissemangsmedia uppvisar underlåtenhetsförsyndelser, men fokuserar också brett på allmän nyhetsjournalistik. Dessutom gör vi regelbundet granskande och grävande filmreportage”.
Bloggen presenterar Putilov: han har tidigare arbetat som frilansjournalist för Aftonbladet, Expressen, SvD, SR och andra medier. Han har arbetat som asylhandläggare på Migrationsverket och som tjänsteman i Riksdagen. Så långt så bra. Vi får också veta att det tydligen finns en enskild centerpartist som säger sig uppleva honom som ett stort hot, vilket dock knappast förtar helhetsintrycket. Allt som allt låter det ju jättebra. Presentationerna av andra medarbetare innehåller dock ett par ledtrådar i annan riktning, men låt oss först ta en titt på sajtens framsida.
En snabb genomgång av rubrikerna på bloggens förstasida (onsdagen den 27:e november 2019) visar sig innehålla bland annat hyllningar till president Trump, anklagelser mot skolväsendet om att dyrka Greta Thunberg. Här finns påståenden om att gäng av romska tiggare överfaller svenska studenter på deras skolavslutning och insinuationer om att förra riksdagsvalet inte gick rätt till.
Sistnämnda artikel visar sig gå in för att EU-kommissionen ska räknas som ”främmande makt” och att denna genom att falskeligen måla upp ett klimathot skulle ha manipulerat inför valet så att Miljöpartiet skulle ha fått oförtjänt många röster. Förutom hyllningen till Trump så är samtliga dessa artiklar skrivna av just Putilov. Bloggens presentation av den politiske chefredaktören, tillika ansvarige utgivaren, indikerar att Samhällsnytt i själva verket är den ökända högerextrema publikationen ”Avpixlat”, fast med nytt namn. En snabb googling på Putilov visar att även han har bytt namn. Ganska många gånger, till och med.
Så, vem är då denne Egor Putilov? Eller Yuri Popov som han egentligen (?) heter? Eller var det Alexander Yarovenko, Tobias Lagerfeldt, Martin Dahlin eller kanske Alexander Fridback? Dessa är de 6 alias på Putilov som jag har kunnat finna.
Så, vad kan vi då lära oss av detta? Främst att källkritik förvisso är viktigt. Men även att det är viktigt att vi finslipar våra verktyg för källkritik. Dels för att de ska fungera så bra som möjligt, och dels för att undvika att ha svagheter vilka de som ogillar källkritik som sådant kan hugga på i syfte att misstänkliggöra källkritik som sådant och att bygga upp filterbubblor där de som dragits in kan bli allt mer avskärmade från omvärldens kunskap.
Statistiken talar sitt eget klara språk. Vissa typer av brott har legat på samma nivå i flera år, men vi väljer att bli mörkrädda och kräver att våra politiker agerar. Vi skyller samhällets fel och brister på invandringen. Samtidigt valde 1 268 människor att ta sitt liv. Vi har siffrorna, men har vi rätt perspektiv?
Vad jag menar är att vi i media, av alla dess slag, översköljs av en lavin av siffror som statistiskt underlag för vår bild av samhället. Antalet sprängningar i landet i allmänhet och i Malmö i synnerhet är för nästan alla välbekant, men ändå olika beroende vems syften som skall verklighetsförankras. Vad som i ett forum presenteras som ett samhälleligt moras, visar sig med ett annat perspektiv vara en standardförbättring.
Siffror används för att bevisa och motbevisa. Ibland är siffrorna bara ett utslag av någons fantasi, ibland resultatet av envis forskning. I en värld full av lögner, är sanningen både dyrbar och svårupptäckt.
Var femte svensk är född utomlands och således invandrare. Var femte svensk säger sig sympatisera med SD, och menar i princip att invandringen är roten till allt ont, från tandvärk till skogsbränder. Kvar har vi tre av fem som varken är invandrare eller ”sverigevän”.
Photo by Bridget Coila. Attribution-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-SA 2.0)
Vi har koll på siffrorna
2015 invandrade ca 160 000 till Sverige, de flesta var flyktingar från krigsdrabbade Syrien. Totalt sett har nästan sju miljoner flytt från Syrien. Över vår gräns kom alltså ca 1 – 2% av alla syriska flyktingar. När det hände var Sverige och svenskarna makalöst humana, åtminstone till en början. Hjärtan brast av bilder på drunknade barn i Medelhavet.
Snart nog blev tonen en annan. Idag har invandringen bytt karaktär och merparten av den är s k arbetskraftsinvandring. Men tonen, den råa och främlingsfientliga har fastnat och bilden av den drunknade treåringen Alan Kurdi har bleknat, liksom minnena av alla andra som drunknade det året. Sedan 2014 har ungefär 15 000 människor omkommit på Medelhavet.
Vi är ett åldrande land. Vi behöver unga produktiva människor som kan betala in skatt, så att framtidens åttiotalister kan få en anständig pension. Vi vet att det kostar samhället drygt fem miljoner att ”producera” en svensk nittonåring. Sett ur ett krasst samhällsekonomiskt perspektiv så är det ju då en sanslös förtjänst att få hit ”billiga” nittonåringar, t ex afghanska ensamkommande, som kan gå skräddarsydda utbildningar inom bristyrken. Med rätt politik kostar nämligen en afghansk ensamkommande mycket mindre än en svensk nittonåring.
Vi har siffrorna, men vågar fortfarande inte se perspektivet
Det går inte en dag utan att media beskriver det dödliga våldet med skjutningar och sprängningar. Vi kan siffrorna, och olika mörkerkrafter tävlar i att förklara hur illa det är ställt med landet.
De som kallar sig patrioter, förklarar sitt hat mot det samhälle de påstår sig älska. Det dödliga våldet har i 30-40 års tid i stort sett legat fast på 100-120 mord per år. På sociala medier tävlar privatpersoner med partiledare i att beskriva situationen som krig och anarki, ju mörkare bild desto bättre.
En kvinna förklarade att hon var livrädd för att gå ut om kvällen hemma i Mjurås (51 invånare), och det är inte för att hon är mörkrädd.
Samtidigt, i det tysta, utan att egentligen någon bekymrar sig särskilt mycket, så breder sig en våg av psykisk ohälsa över landet, inte minst bland unga.
Förra året såg 1 268 människor ingen annan utväg än att ta sitt liv. Ingen politiker pekar med hela handen, inga rasande medborgare kräver åtgärder, inga svarta rubriker förklarar hur många som igår tog sitt liv.
Nå, vi har SIFFRORNA , men vi saknar verkligen PERSPEKTIVEN.
Gästkrönikör, Thomas Lindhstorm
Featured image by Boris Thaser. Attribution 2.0 Generic(CC BY 2.0)
Motargument 