Etikettarkiv: opinionsundersökning

Myt: Antirasister påverkar SD:s opinionsstöd (del 3)

Motargument vill uppmärksamma er på att det inte längre är stigande opinionsstöd för SD, och att det fortsatt finns många svenskar som ständigt kritiserar politiska sakfrågorna som Sverigedemokraterna har på sin politiska agenda.

Det är kanske ingen nyhet för er. Men kopplingen som påstods finnas mellan SD:s väljarstöd i opinionsundersökningarna och mängden kritik som SD-politiker fick ifrån alla SD-kritiker, under åren från 1988 fram till hösten 2015, tycks ha gjort att en uppfattning och en bild sattes på pränt i många människors minnen.

Vad som framstår med största tydlighet idag, är att det inte finns någon indikation på att SD-kritikerna har tystnat, eller minskat i omfattning. Och historiken över genomsnittliga partisympatier från samtliga de stora opinionsundersökningarna visar inte på någon fortsatt ökning efter platån där det snittet tycks ha indikerat att SD låg på, från hösten 2015 fram till ungefär idag.

Myten är härmed permanent debunkad och raderad; Politiska partiers och antirasisters kritik och opinionsbildning emot SD har inte haft någon märkbar påverkan på väljarstödet eller partisympatierna för SD.

Källa till diagrammet: val.digital (På den tjänsten kan du se partisympatier och opinionsstöd till samtliga riksdagspartier)

Lästips: SD växer ej av kritik, Paragraf Magasin

Partisympatier 2020

Många kommentarsfält innehåller ofta påståenden från både kritiker mot SD och från SD-sympatisörer om att SD ständigt ökar och att det är av kritik mot SD som stödet ökar. Det finns även påståenden att bland LO-medlemmar skulle SD ha enormt mycket högre väljarstöd än något av de andra partierna.


Det har under många år varit en konstant diskussion om var SD:s största grupper med sympatisörer och väljare finns någonstans i det svenska, långsmala landet. Motargument är av åsikten att det inte är särskilt viktigt för rösträkningen på valdagarna vilka det egentligen är som röstat på vad, men vill uppmärksamma överdrifter och desinformation.

Ord spelar stor roll, om majoriteten i hela landet fortsätter skriva och tala om att SD ökar på grund av att de får kritik för sin politik, då kanske allmänhetens uppfattning av den bilden fäster och förblir den enda versionen av sanningen. När det är så lätt att googla fram opinionsmätningar så kan vi alla snabbt och smidigt hitta fakta och se efter om de påståendena stämmer eller ej.

Alla kan lära sig hitta Sveriges största opinionsundersökning, som är Statistiska Centralbyråns PSU : partisympatiundersökning, vilken görs två gånger om året, så kan man upptäcka väljarsympatierna på många olika perspektiv och aspekter. Bland annat kan man titta på könsskillnaderna mellan män och kvinnor: av alla tillfrågade gifta, röstberättigade kvinnor i PSU, har 9,2% av dem sina partisympatier främst vid partiet SD, jämför detta med 17,5% av de gifta männen. De ogifta männen stöder SD i stor utsträckning, 28,2% sympatiserar med SD. Men skillnaden mellan att vara gift eller ogift är inte särskilt märkbar hos kvinnorna. (10,9% för de ogifta kvinnorna i samma månad, nov 2020)

Senaste PSU från SCB i november 2020 indikerade att ungefär 82,4% av de väljare som uppgav de hade röstat på SD i valet 2018 skulle rösta på SD om det vore val idag. (5,7% ”osäkra/vet ej”)

Om man till slut tittar på fackförbunds-tillhörighet så är 30,5% av männen i LO sympatisörer till SD. Se till exempel på diagrammet längre upp i artikeln, och se även närmre på skillnaden mellan könen i frågan om ”Vilket riksdagsparti skulle du rösta på idag, om det vore riksdagsval idag, nov 2020?” : kvinnorna som skulle välja SD är 10,8% och 24,4% av alla männen skulle rösta på SD.

Motargument vill även påminna er om att det finns flera andra gallupinstitut och väljarundersökningar, vars rapporter och siffror ni kan leta upp varje gång ni vill uppdatera er på ungefärliga opinionsläget bland väljarna.

Källa till siffror om partisympati: SCB partisympatiundersökning PSU november 2020

Källa till siffror om vilket parti skulle du rösta på om det vore val idag, nov 2020, SCB PSU

Opinionssvep i Norden

Motargument håller er uppdaterade på det aktuella opinionsläget i Norden, på lite längre sikt. Vad har förändrats i förtroendet för regeringspartierna under Corona-pandemin och hur skiftar stödet för partierna i våra grannländer och i Sverige? (uppdaterad måndag 8/6 2020)

Vi har i en rad artiklar på Motargument visat diagram och analyserat de så kallade ”högervindar” och ”populistpartiers uppstickarförsök”. Det är nu en tid sedan vi sist gjorde ett svep över våra grannländer i Norden.

Såhär ser maj månads politiska opinionsundersökningar om hur partisympatierna har rört sig i jämförelse med ett par år bakåt:

Danmark:
Regeringsledande Socialdemokraterna går uppåt mot 35% (i folketingsvalet 2019 fick partiet 25,9%). Dansk Folkeparti fortsätter att tappa och är nu nere vid 6-7% i maj 2020.

Finland:
Socialdemokraterna rör sig en aning uppåt till 22%, de gick igenom en kris under hösten 2019 då de såg ut att gå ner till 14% (i riksdagsvalet våren 2019 fick partiet 17,7% av rösterna). Sannfinländarna tappar efter en rejäl uppåtgång under hela år 2019 tillbaka ner till ungefär 18% maj 2020 (i riksdagsvalet våren 2019 fick partiet 17,5% av rösterna).

Norge:
Oppositionspartiet Höyre ökar till 26%, Socialdemokraterna ligger nu kring 25,5% och Fremskrittspartiet ligger i en zon mellan 8-12%. (I stortingsvalet 2009 fick de 22,9%)

Sverige:
Socialdemokraterna har senaste månaden ökat tillbaka upp till ca 30-33,7%. Sverigedemokraterna har tappat till 17-19,7%, för ett par månader sedan var de uppe på all time high, vid ca 24-25% (senaste riksdagsvalet hade de 17,53%). (Uppdaterad med SCB, 8/6 2020)

Island har en svåranalyserad situation, kanske mestadels för att regeringen består av 4 mindre, ganska jämnstora partier. De går samtliga något sakta nedåt, men det är möjligen endast en del av en längre rörelse vilket beror på annat än Corona. Island har i skrivande stund endast 10 bekräftat avlidna i Covid-19. Det parti som förefaller röra sig lite uppåt i opinionen är Independence, (konservativa, euro-skeptiska). 

Källor:
Covid-19 https://www.ecdc.europa.eu/en/geographical-distribution-2019-ncov-cases

Danmark:
https://en.wikipedia.org/wiki/Opinion_polling_for_the_next_Danish_general_election

Finland:
https://en.wikipedia.org/wiki/Opinion_polling_for_the_next_Finnish_parliamentary_election

Norge:
https://en.wikipedia.org/wiki/Opinion_polling_for_the_2021_Norwegian_parliamentary_election

Sverige:
https://en.wikipedia.org/wiki/Opinion_polling_for_the_2022_Swedish_general_election

Partisympatier, SCB

Statistiska Centralbyråns stora partisympatiundersökning i maj 2019 har redovisats. (SCB:s PSU)

SCB ställer frågor till väljare som är röstberättigade i riksdagsval i Sverige. Av alla som svarat i PSU säger sig 12,8% av alla tillfrågade att de står SD närmast. (osäkerhetsmarginal plus/minus 1 procentenhet)

Partisympatiundersökning maj 2019
Partisympatiundersökning maj 2019, SCB, PSU (SD är ljusblå linjen som legat mellan 10 och 15% sedan maj 2015. Klicka på diagrammet för att förstora det)

Om det vore riksdagsval idag så skulle SD få röster från cirka 17,1% av alla röstberättigade väljare som tillfrågats i denna SCB-undersökning. Det vore lägre än senaste riksdagsvalets rösträkning.

För att komma fram till hur många partisympatisörer varje parti har, adderar SCB ihop alla inkomna svaren på två frågor i denna enkät:

”Är det något av de politiska partierna som står dig närmare än de andra?” och om ej svar ges på denna, ställs frågan ”Men vilket parti

har du störst sympati för?” (helt oberoende från vad varje tillfrågad person uppger att de skulle rösta på om det vore riksdagsval idag)

Denna SCB-undersökning har också ställt frågan om de röstberättigade svenska medborgarna är för eller mot EU. Andelen mot EU-medlemskapet var 13,3. 61,9% sade sig vara för EU i maj 2019.

Källor:

https://www.scb.se/ME0201
https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/demokrati/partisympatier/partisympatiundersokningen-psu/pong/statistiknyhet/partisympatier-maj-2019/
https://www.scb.se/publikation/37246

SD:s parallella universum – Väljarsympatierna

 

Jag har tidigare skrivit om hur Sverigedemokraterna till synes har en annorlunda verklighetssyn, det vi brukar benämna SD:s parallella universum. Denna gången tänker jag fördjupa mig i hur framför allt SD:s väljarkår mer än gärna tar klivet in i en annan värld, en värld där andra regler och normer är rådande.

Det finns, bland väljarna, en förkärlek för att med alla till buds stående medel och utan vidare eftertanke, haussa opinionssiffror och malligt slå sig för bröstet över hur stora SD är.

Har SD över 2 miljoner väljare?

Opinionsundersökningsinstitutet Sentio presenterade nyligen siffror för augusti som visar på en historisk rekordnotering för SD om 27,4%. Opinionsundersökningen är gjord via en webbpanel om 1 000 personer, varav 749 uppgav partipreferens. Detta innebär att 25,1% valde att inte svara. Det är alltså nästan lika många ”osäkra” i Sentio-undersökningen som uppgett SD som ”sitt” parti. Nyligen visade SCB, Demoskop och Novus att det kanske rör sig om mellan 16 och 18% som skulle kunna tänka sig att rösta på SD. I SIFO:s senaste opinionsundersökning får SD 18,3%.

Vid tiden för riksdagsvalet 2014 var 7 330 432 personer röstberättigade i Sverige. Vi ponerar att SD de facto får 27,4% i riksdagsvalet 2018 (siffran Sentio fått fram i sin undersökning 11-14 augusti). Detta innebär att över 2 miljoner människor skulle välja att lägga sin röst på SD om det hade varit valdag. Om vi istället väljer att titta på siffran som SCB, Demoskop och Novus, och för den delen också SIFO, nyligen har presenterat så skulle det innebära att mellan 1,1 och 1,3 miljoner skulle valt att rösta på SD om det hade varit val idag. Vi pratar då om en skillnad som är monumental – det skiljer knappt en miljon röster i de olika undersökningarna.

Vi ska vara på det klara med att SD har ökat oroväckande mycket i opinionen de senaste tio åren, från att ha varit obetydliga i valet 2006 med knappa 3%, via 5,7% vid tiden för valet 4 år senare och knappa 13% förra gången det begav sig, 2014. Var SD hamnar i valet om drygt ett år återstår att se. Att det blir en ansenlig mängd fler röster denna gång är närmast ställt utom allt tvivel.

”Sverigevännernas” och alternativ medias verklighet

Att SD-vänliga, såväl gemene man som alternativ media (Nyheter idag, Avpixlat och Samtiden) väljer att slå på stora trumman och blint lita på den höga siffran presenterad av Sentio är egentligen inget konstigt. Det syftar till att öka känslan av att ”vi är störst och starkast”, samt är en medveten strategi i propagandan i högerextrem media. Med tanke på det statistiska underlaget är det svårt att faktiskt anta att det skulle kunna stämma att SD är Sveriges största parti med 27,4% av väljarstödet.

Rationalitet och logik är inte några alternativ för ”sverigevännerna”. Det osannolika blir verklighet i det parallella universumet. Istället för att hålla sig rationell, logisk och saklig väljer man istället att gå på känslor, gissningar och fördomar. Devisen ”det låter för bra för att vara sant” finns inte i sinnevärlden för många SD-sympatisörer.

De folkvaldas hybris

SD-politiker tenderar, i alla fall utåt, att vara mer försiktiga med att dra förhastade slutsatser vad gäller glädjesiffror i opinionsundersökningar. Icke desto mindre uttrycker Henrik Vinge (SD:s presschef) en illa dold positivitet när han konfronteras med siffrorna:

Jag tror människor ser att samhällsutvecklingen ger Sverigedemokraterna rätt, tyvärr. Till exempel ser vi hur invandringen påverkar välfärden på ett negativt sätt, det skapar en otrygghet på gator och torg och en ökad brottslighet. Inte minst ser vi hur sjukvården har drabbats av nedskärningar och försämringar. Vi har under lång tid arbetat med lösningar på de här frågorna och jag tror att väljarna ser det

Vinge drar generaliserande och dåligt underbyggda slutsatser kring varför SD skulle ha ökat så kraftigt som resultatet i Sentio-undersökningen visar.

De klassiska, och populistiska, argumenten om välfärden kontra invandring och brottslighet kommer som ett brev på posten. När det upprepats tillräckligt många gånger blir också det en ”sanning”. Detta trots att det är ytterst svårt att uppbringa statistik och bevis på att det finns samband mellan dessa företeelser. Det beror helt och hållet vilken expert eller forskare du väljer att lyssna på. Utifrån det är det en enkel match att ge mandat åt sina känslor, gissningar och fördomar.

Dåligt underbyggda argument och ytterst tveksam statistik utgör inga hinder i den envetna jakten på väljarsympatier. 

Att medvetet eller omedvetet stirra sig blind på skyhöga siffror i opinionen, när andra undersökningar visar något helt annat, är SD:s modus operandi. Rekordsiffror i grovt tendentiösa opinionsundersökningar ger en falsk vittnesbörd om hur starkt stödet för SD egentligen är. Detta är nödvändiga nycklar för SD i det politiska värvet.

Att sverigedemokratiska väljare, och i viss mån också folkvalda sverigedemokrater, litar blint på ”too good to be true”-nyheter är ännu ett exempel på att SD befinner sig i en annan värld, i ett parallellt universum.

En oantastlig slutsats man kan dra är att 27,4% av Sentios webbpanel, där frivilliga ställer sina åsikter till förfogande, föredrar SD framför något annat parti. Men att därifrån extrapolera att SD får över 2 miljoner röster i nästa val är inte rimligt.

Mer i artikelserien om SD:s parallella universum:

SD:s parallella universum – Abortmyten

SD:s parallella universum – Klimatförnekarna

Vi är någonting annat, vi tycker som vi alltid tyckt, vi är SD

Tidningen Dagens Samhälles senaste poll of polls visar återigen att Sverigedemokraterna ligger över 20 % i opinionssiffrorna. Regeringspartierna (S + MP) samlar 31,5 % och de borgerliga partierna samlar tillsammans 38,7 %. Även i SCB:s partisympatiundersökning har SD ökat sina opinionssiffror. 

Samtidigt har stödet för de senare års flyktinginvandring minskat bland väljarna. I Novus undersökning, som genomfördes mellan den 15 – 19 oktober,  angående flyktingsituationen ansåg 22 % att det ökande antalet flyktingar till Sverige var positivt medan 42 % var negativt inställda. I en undersökning gjord den 25 november av Novus om huruvida regeringens restriktiva migrationspolitik är bra eller dåligt svarade 50 % av de tillfrågade att den var nödvändig.

Båda mätningarna ifrån Novus samt Dagens Samhälles polls of poll och SCB:s partisympatiundersökning ser ut att tala för SD och deras migrationspolitik.  Är det möjligen så att alla vägars färdriktning  går till SD? Om så är fallet bör och kan då SD sitta med i en framtida regering eller är partiet för odugligt för att sitta i en regering?

Sverigedemokraternas Landsdagar

I månaden som gick hade Sverigedemokraterna sina landsdagar i Lund. Den största nyheten och minst överraskande var att Jimmie Åkesson vill bilda en ”mittenregering” med M och KD. Valet kan tyckas vara lite konstig då SD:s budget för 2015 var till vänster om S+MP regeringens budget. En annan aspekt är att flertalet av partiets potentiella väljare finns i manliga LO yrken. Stegen är därför på många sätt närmare till S än till M eller KD.

Foto: Derek Bruff (CC)

Varför vill då Åkesson bilda en ”mittenregering” med M och KD?

Enligt Åkesson finns det samsyn eller beröringspunkter mellan partierna. Han ger exempel på försvarspolitiken, energipolitiken, kriminalpolitiken, familjepolitiken, skattepolitiken, biståndspolitiken som områden där det antingen finns samsyn eller beröringspunkt. Men stämmer detta? Är det verkligen så att M och KD står så pass nära SD i dessa frågor än vad de gör med till exempel S så? Räcker detta för ett regeringsunderlag?  Den som är bekant med riksdagspartiernas syn i ovannämnda politikområden vet att M och KD har mer samsyn kring dessa områden än vad SD har med M eller KD.

När det gäller energipolitiken, biståndspolitiken, försvarspolitiken och säkerhetspolitiken, som är ett underlag för försvarspolitiken, ligger M och S mer nära än vad M och SD gör. Sedan står också försvarspolitiken, energipolitiken, skattepolitiken högre på M:s dagordning än vad de gör på SD:s, där dagordningslistan är helt underordnad SD:s invandringspolitik.  Oberoende av årstid eller tidigare och framtida decennier kommer SD:s prio fråga alltid vara invandring, detta framkom tydligt i Åkessons tacktal för det förnyade förtroendet som partiledare.

Så återigen varför vill Åkesson bilda regering med M och KD?

Detaljerna ligger i perception. Hur man ser på sig själv och hur man vill bli sedd. I Åkessons och hans partikollegors värld är man representant för ett parti bland många som befinner sig i mitten av det politiska landskapet, därav varför man vill bilda en mittenregering då man anser sig själv stå i mitten. Det som är ironiskt med denna självbild är att det är en falska självbild. Enligt Åkesson själv särskiljer SD sig radikalt ifrån övriga riksdagspartier, så här beskrev Åkesson det hela i sitt tacktal (17 minuter in i talet):

Vi är något annat än de övriga partierna/…/vi är någonting annat än (paus)vi tillhör inte det socialliberala mediala politiska etablissemanget…

Den falska självbilden manifesteras med påståenden att även andra partier och deras väljare har sett de problem som SD beskådade den dagen man bildade partiet. Att man önskar M och KD i sin tilltänkta mittenregering har väldigt lite med att dessa partier delar SD:s övertygelse om att generös invandring är alltid av ondo -för så är inte fallet för M och KD. Utan det har med den dagsaktuella politiken att göra som hos bland annat M och KD till stor del nödvändigtvis inte gör sig beroende av ideologiska övertygelser.

I den dagsaktuella politiken har KD varit  första med att försöka plocka upp det spruckna invandringskritiska, på ekonomiska och logistiska grunder, pusslet som tidigare huserade inom M.

När Anna Kinberg Batra valdes till partiledare följde M KD:s spår. Medan Centern nästintill stått vid alliansens migrationspolitik har Liberalerna (FP) vacklat fram och tillbaks.

För SD är det viktigt att påpeka att man inte är ensam om att tycka som än själv. Trots den hårda tonen man mottagit ifrån M och KD vill man för ”Sveriges bästa” visa ”god vilja” genom att ”sträcka” ut en hand till dessa partier. Man är beredd att gå vidare och tillsammans med M och KD villig att rädda Sverige ifrån att åter bli ett land där migranter av olika skäl söker sig till Sverige. Att göra det svårare för migranter att ta sig till Sverige är enligt SD vad som bör vara ett högerprojekt och om väljarna vill bildar man ett regeringsunderlag med stängda gränser som kärnan i samarbetet. Stängda gränser är dock inte vad M och KD har som slutmål, man vill återgå till det ”normala” som rådde innan migrationsöverenskommelsen mellan Miljöpartiet och Allianspartierna. Att återgå till det ”normala” är alltså inte detsamma som det sverigedemokratiska projektet. Det vill säga ett permanent tillstånd där mer eller mindre enbart kvotflyktingar är de enda som får komma till Sverige.

Varför har en abrupt förändring skett?

Ett möjlig förklaring  till varför både KD:s och M:s migrationspolitik för den ovane klingar väldigt likt SD:s migrationspolitik kan bero på att både M och KD förlorat ett stort antal väljare till SD.  Men denna förklaring är inte tillräcklig. En annan förklaring kan vara att migrationsdebatten i sin helhet ändrats ifrån någonting abstrakt där huvudfokus legat på bör och inte så mycket på vad som är. Detta är inte bara en verklighet bland moderater och kristdemokrater, förändringen är total och berör nästintill alla riksdagspartier. Ledande sverigedemokraters resonemang har varit att den nya abrupta förändringen ifrån bör till är hos regering och opposition beror på SD.

Resonemanget är att de andra partierna har tagit efter SD utan att SD behövt kompromissa med sin politik. Och visst stämmer det på ytan att ett flertal av de utspel och migrationsöverenskommelser som gjorts av regeringen och oppositionen under de senaste månaderna låter kusligt bekant med det som i media och politikers mun tidigare utdömts som rasistiskt och fascistiskt och/eller inhumant.

Hur skiljer sig SD ifrån de andra partierna?

Enligt 1700-talsfilosofen David Hume måste man göra en åtskillnad på empiriska fakta (är) och värderingar (bör). Hume menar att man inte kan härleda ett böra ur ett är. I kontext till migrationspolitiken skulle man kunna förklara att den helt abrupta förändringen ifrån regeringen och oppositionen bygger på att man gjort en åtskillnad mellan empiriska faktan (hur läget är) och värderingar (hur man tycker läget borde vara). De empiriska faktan som regeringen och oppositionspartierna säger sig ta hänsyn till i sitt rättfärdigande av de snabba fotbyten man gjort är att:

Det råder systemkollaps, vårt samhällssystem är utarmat, vi som ett litet land har gjort vad vi kan och nu har gränsen nåtts.

Enligt detta resonemang så är det inte sverigedemokraternas domedagsprofetior som slår in och påverkar den nya omläggning som vi ser i migrationspolitiken. Istället handlar det om att den politik som förts de senaste åren inte hängt med vad som är (dvs hur verkligheten ser ut) utan det har byggts på vad som bör (dvs hur det verkligheten borde se ut) utan att göra de systemförändringar som börat kräver.

För Jimmie Åkesson och SD är frågan om vad som ska råda mellan värderingar och empirisk fakta i politiska beslut klar, och det är värderingar.

Fast detta är inte självklart när man hör Åkesson och hans partikollegor tala. Argumenten som man torgför säger man sig bygga på empiriska faktan som råder; kaos och utarmning. Men för den som är bekant med Sverigedemokraterna bortom de nya kläderna vet att partiet och rörelsen sedan dess grundande alltid tyckt att kaos och utarmning varit det normala i det svenska samhället. Huruvida detta stämmer är en annan fråga.

Foto: Björn Larsson Rosvall / SCANPIX / Kod 9200
Foto: Björn Larsson Rosvall / SCANPIX / Kod 9200

I mobiliseringen av väljarna har man nödvändigtvis inte brytt sig om  vad empirin säger. Huvudfokuset  i den sverigedemokratiska taktikboken har alltid varit att det råder kaos, oavsett om det svenska mottagandet ligger på 10 000, 25 000, 100 000 eller 180 000 flyktingar. De värderingar som partiet har nu har de alltid haft.

Partiet är odugligt att sitta i en regeringskoalition för att det inte går att lita på partiet. Budgeten för 2015 belyste partiets syn på ekonomi och skatter vilket inte lockar de borgerliga partierna. Men även deras viktigaste fråga invandringen särskiljer sig markant ifrån de borgerliga partiernas och även de rödgrönas hållning. Där de partier som ingått i den migrationsöverenskommelse som presenterades i oktobermånad vill ha ett andrum vill SD ha ett permanent stopp. När Jimmie Åkesson säger: 

Att vi (SD) är någonting annat…

så åsyftar han inte detta. Men det är precis vad det handlar om, SD är något annat när det kommer till vilket Sverige vi vill ha. Och som det ser ut nu vill inte en överväldigad majoritet på 75-80 % av väljarna ha det SD erbjuder.  Då man inte samlar och antagligen inte heller kommer att samla 51 % av väljarna är man, givet att man inte ändrar sin politik markant, oduglig för att bilda en egen regering på eget bevåg.

Denna text bygger vidare på resonemang som framfördes i en debattartikel publicerad förra veckan i morgontidningen Östgöta Correspondenten.