Varför är det så svårt att få ha blandade identiteter? Med blandade identiteter menar jag i detta sammanhang andra generationens invandrare, adopterade och blandade. Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan ”var kommer du ifrån – egentligen?”. Varför får jag den frågan? Varför anser vissa ha rätten att ställa mig den frågan? Var kommer du ifrån, egentligen?
Det är ingen oskyldig fråga för mig, jag ser det som en rasifierad fråga där frågan tvingar in människor till att kategoriseras som antingen det ena eller det andra, att vara ”vit” eller ”icke-vit” med tillkommande stereotypa föreställningar. Men hur blir det när du varken är det ena eller det andra, utan något däremellan? En slags hybrid?
Jag positionerar mig som varken det ena eller det andra, varken som ”invandrare” eller ”svensk”. Jag positionerar mig som blandad eftersom jag har en förälder som är svensk och en förälder från ett annat land. Trots att jag är blandad vill andra fortfarande kategorisera mig som det ena eller det andra, ”invandrare” eller ”svensk”. Det är ett svart-vitt tänk som bara tillåter två alternativ, det finns inget utrymme för något annat. Men jag är blandad, jag är varken det ena eller det andra, jag är något där i mellan – i ett mellanförskap. Att inte erkänna att människor kan ha blandade identiteter är som att osynliggöra en stor grupp människor, deras erfarenheter, upplevelser och känslor.
Mellanförskapet
Mellanförskapet är en politiskt och religiöst obunden förening som bildades 2005. Föreningen har som syfte att skapa en debatt kring frågor om blandande identiteter och olika former av gränsöverskridanden hos grupperna adopterade, andra generationen och blandade. Vad som är gemensamt för ovanstående grupper är känslan av att varken vara det ena eller det andra, att man inte fullt ut anses vara ”svensk” eller något annat. Du är varken ”vit” eller ”icke-vit”. Detta följs sedan av känslan av att leva utanför eller mellan en eller flera kulturer (exempelvis svensk och persisk kultur), ”raser” och länder på en och samma gång.
Att vara blandad, andra generationen eller adopterad möjliggör också situationer där du blir sedd som en person som kan förmedla och försona två till synes motsatta läger – ”svenskar” och ”invandrare”.
Observera att när det skrivs om ”raser” här så menas det inte att det finns olika raser av människor. Ordet används i brist på bättre ord som kan förklara upplevd etnicitet och kulturell bakgrund. Ordet syftar här till att man kategoriserar utifrån utseende och kopplar detta sedan till att människor utefter deras utseende och fysiska markörer anses tillhöra specifika geografiska platser. Detta har sina rötter i kolonialismen och den ”vetenskapliga” rastänkandets tid.
Känslan av att vara mellan eller utanför etablerade normer och föreställningar kring nationell och kulturell identitet kan också ses som en gemensam nämnare för dessa tre grupper. Här rör det sig om specifika kroppsliga markörer som gör att man blir nationellt eller etniskt exkluderad. Du blir alltså inte erkänd som hemmahörande i vare sig det västerländska som icke-västerländska, ”vita” eller ”icke-vita” sammanhang.
Att leva i ett mellanförskap kan ses som ett tillstånd där det finns en motsättning mellan kroppsliga markörer och kulturella uttryck. För att beskriva detta närmare kan man säga att det kan vara en upplevelse av att man uppfattas som ”invandrare” i Sverige men som ”svensk” utomlands. Det som markerar ens annorlundaskap och normbrytande svenskhet är ens utseende. Det är inte ovanligt att ”icke-vita svenskar” upplever att de inte är hemmahörande i deras uppväxtland och det är en effekt av den svenskhetsnorm som fortfarande idag är förenad med
”vithet och med den idé som gör att man som icke-vit i Sverige alltid förväntas komma någon annan stans ifrån”. (Källa: Om ras och vithet i det samtida Sverige)
Är du med ”oss” eller ”dom andra”?
Jag kommer ihåg att när jag var yngre var det svårt för andra människor att riktigt greppa vem jag var och placera mig i ett fack. Jag hade ju erfarenheter av olika kulturer, är till synes mörkare än den vita normen som råder och flerspråkig . Jag kunde röra mig mellan två till synes motsatta läger i skolan då det var en uppdelning mellan ”invandrarna” och ”svenskarna” i min skola. Jag kommer såväl ihåg hur jag en dag fick frågan ”ska du vara med oss eller med dom andra?”. Men jag kände mig inte hemma hos varken ”oss” eller med ”dom andra”. Jag ville inte behöva välja, och förstod inte varför jag ens skulle behöva välja. Jag tyckte om känslan av att röra mig mellan de olika grupperingarna men kände mig nu tvingad till att välja en ”sida”.
Det var först när jag mötte människor som också var blandade som jag kände mig riktigt ”hemma”. Att de förstod mig på ett sätt som andra inte gjort förut. Vi delade liknande erfarenheter och tankar, för vi hade liknande upplevelser och blivit ifrågasatta på liknande grunder. Jag kände mig sedd och hörd, mina erfarenheter och upplevelser blev bekräftade och erkända.
Normen för vem som räknas som ”svensk” eller ”icke-svensk” medför i sin tur en ny typ av medvetande som är ett ifrågasättande av de rådande normerna för nationell, kulturell och ”raslig” gemenskap. Att ifrågasätta skapar en möjlighet att skapa en obestämbar lekfullhet kring de ”rasliga”, nationella och kulturella gränsdragningarna. Hur detta uttrycks kan vara genom ett kontextbundet skiftande mellan att identifiera sig som det ena än det andra, ”svensk” eller ”icke-svensk”, ”vit” eller ”icke-vit”. Samtidigt är detta skiftande beroende av omgivningens bekräftande av själva positioneringen.
Att leva i ett mellanförskap avslöjar tyvärr att Sverige har misslyckats, för statistiskt sett är Sverige faktiskt mångkulturellt, mångreligiöst och ”mångrasligt”, men mellanförskapet säger annat.
I SD Östersunds budgetmotion för 2021 finner vi en formulering som hävdar att det är ett problem att inrikes födda elever går i samma klass som utrikesfödda elever.
Däremot står det inget i budgetmotionen om hur de har tänkt sig att lösa det de kallar ”problem”.
SD Östersund vill stoppa flyktingmottagandet. Orsaken är att de tänker att åtgärden ska ”förmå riksdagen att ändra sin politik”.
Däremot står det inget i budgetmotionen om varför stoppat flyktingmottagande i Östersund skulle påverka riksdagens migrationspolitik.
Vi läser vidare i budgetmotionen att
”Sverigedemokraterna värnar om den Svenska kulturen och vill att denna skall få en mer framstående position i samhället. Mycket av den kultur som nu prioriteras är präglad av ideologin om mångkultur eller av provokativ art.”
Däremot står det inget i budgetmotionen om vilka ”multikulturprojekt” och vilken kultur av ”provokativ art” i kommunen som är resurskrävande utgifter.
Genomgående i budgetmotionen är SD Östersund noggranna med att skilja på vad som är svenskt och icke-svenskt. En liten parentes är att de genomgående skriver ”svensk” och ”svenska” med stor bokstav.
Sverigedemokraternas livselixir är att dela in befolkningen i ”vi och dom”, i deras fall svenskar vs invandrare. SD:s retorik bygger systematiskt en illusion av att endast deras anhängare (med ”rätt ursprung) skulle vara svenska ”på riktigt” och att varje avsteg från deras ideologi skulle per automatik innebära ”svenskfientlighet”.
Samtidigt som de ständigt berättar sagor om att Sverige och svenskarna skulle vara under attack så finns det i själva verket inte något annat riksdagsparti som talar så illa om Sverige och svenskarna så mycket som SD.
SD:s retorik ingår i en klassisk högerextrem diskurs.
Vi som följer och granskar Sverigedemokraterna finner ständigt och jämt bevis på att de befinner sig i en annan värld, ett parallellt universum.
Bakgrunden till det märkliga förhållningssätt man har till omvärlden är att sverigedemokrater i stor utsträckning baserar sin uppfattning på känslor, gissningar och fördomar. Detta kombinerat med allsköns konspirationsteorier är det som ligger till grund för den enfaldiga och verklighetsfrånvända politiken.
SD är top of the pops på att få deras sanning att förefalla vara den verkliga sanningen. Sällan backas denna sanning upp av fakta, expertis eller forskning.
SD:s strategi för att normalisera rasism och nazism
Begreppen ”svenskfientlighet”, ”islamisering” och ”omvänd rasism” går hand i hand med den klassiska och rasistiska konspirationsteorin om ”folkutbytet”. Konspirationsteorin kan sammanfattas som den, av ”eliten” iscensatta, illvilliga och medvetna planen, att byta ut den svenska befolkningen mot icke-svenskar. Retoriken utgör delar av den diskurs som SD använder sig av som motvikt till rasism.
De som benämns ”svenskfientliga” är människor som ser på det svenska samhället som en plats där flera kulturer kan samsas, där olika personligheter får utrymme och där det är OK att högtider firas, oavsett om dessa uppfattas som typiskt svenska, eller inte. I kontrast mot ”svenskfientlig” finner vi det av SD stulna begreppet ”sverigevän”. En ”sverigevän” är en person som påstås värna det svenska, den svenska kulturen, den svenska mentaliteten och de svenska traditionerna.
En viktig skillnad mellan då och nu är att SD menar att det idag är ”eliten”, inte folket, som inte värnar ”det svenska”. I SD:s värld står ”eliten” inte på folkets sida. Vilka som innefattas i ”eliten” är något oklart, men att stora delar av ”sjuklövern” (övriga riksdagspartier), myndigheter och ”gammelmedia” ingår är högst sannolikt.
I en intervju med Expo talar Lars M Andersson, historiker vid Uppsala universitet, om den nationalistiska tankefiguren i ett historiskt perspektiv:
Det finns en föreställning som går tillbaka åtminstone till 1800-talet och nationalismens framväxt som går ut på att svenskarna inte älskar sitt fosterland tillräckligt och istället föredrar allt utländskt. Det är en i huvudsak konservativ uppfattning och den användes bland annat för att förklara och försöka motverka utvandringen till Amerika. Unga svenskar lämnade Sverige eftersom de inte var tillräckligt fosterländska. Sveriges blod hävdades rinna ut och in fick man istället ”underhaltigt blod”. Det som åsyftades var främst den judiska invandringen. Tankefiguren påminner om den moderna konspirationsteorin om ett befolkningsutbyte. (Källa: Expo)
Begreppet ”svenskfientlighet” återkommer ständigt i SD:s vokabulär, och är en medveten retorik som skapar splittring och polarisering, och förstärker den för partiet så viktiga uppdelningen mellan ”vi och dom”, dvs svenskar vs invandrare. Begreppet är ett sätt att låta rasism och nazism ta plats och normaliseras.
Jimmie Åkessons ”kulturkrig”
Retoriken är som mest effektiv när den anammas av partitoppar som Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Henrik Vinge. I SVT:s talkshow ”Skavlan” hävdade SD:s partiledare Jimmie Åkesson, i samband med partikamrat Mattias Karlssons omtalade uttalande på Facebook att det alltsedan 68-rörelsen pågått ett ”kulturkrig”. I intervjun hör vi bland annat följande:
Det är ett kulturkrig som pågår i hög grad. Det har gått 50 år sedan 68-rörelsen. Den påverkade vårt samhälle i en riktning där nationen och nationell identitet blev något fult. (Källa: SVT)
I Karlssons omtalade Facebook-inlägg läser vi bl a följande:
Det finns ingen tid att vila eller att sörja brustna illusioner och förhoppningar. Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död. Det finns bara en väg och det är framåt. (Källa: Facebook)
I en propagandaintervju på SD:s egna Youtubekanal talar pressekreterare Henrik Vinge om ”svenskfientlighet”:
”Jag hoppas att vi ska uppmärksamma den här frågan att svenskfientligheten är ett problem för tusentals svenskar… och det är nånting som drabbar människor… så när man blir utsatt för hot och våld, våldtäkter på grund av att man är svensk. Vi måste stoppa det. Det är det som är min målsättning, vi måste stoppa svenskfientligheten.
Retoriken, och argumentationen, är tydligen vägvinnande. SD:s utgångspunkt är att det pågår ett ”kulturkrig” mellan två samhällssyner; den ”sverigevänliga” och den ”svenskfientliga”. Verktyget är enkla, simpla, slagkraftiga men dåligt underbyggda argument. I det enkla, som uppfattas vara sanningen, finner en hel del människor trygghet och en känsla av att ”vi” är starkare än ”dom”. Som en bonus till den enkla argumentationen följer retorik som, allt oftare, faller utanför lagens, och moralens, ramar.
Statens medieråd skriver följande på regeringens hemsida om ”svenskfientlighet”, vilken har sin utgångspunkt i att vädja till mottagarens medkänsla med antingen den egna ”utsatta” rörelsen eller med drabbade ”svenskar”:
I högerextrema diskussionsforum förekommer ofta diskussionstrådar om hur ”oskyldiga svenskar” rånats och/eller misshandlas av ”invandrargäng”. Syftet med dessa återkommande historier är att skapa en bild av systematiska övergrepp där alla svenskar kan utsättas för övergrepp av svenskfientliga element. I sammanhanget framställs den rasideologiska rörelsen som det enda fungerande skyddet mot sådana övergrepp. Berättelser om hur invandrare våldtar svenska kvinnor är också vanligt förekommande på de högerextrema webbplatserna. En annan typ av viktimisering som är relativt vanligt förekommande hos extremhögern är att framställa den egna rörelsen som offer för orättfärdigt åsiktsförtryck och statligt sanktionerad förföljelse. (Källa: Regeringen.se, sid. 13-14)
SD har en alldeles egen Sverigebild, som bl a innehåller nationalistiska tankefigurer som funnits sedan 1800-talet. I tankefigurerna finner vi begreppet ”svenskfientlighet”. För partiet är den en strategi som syftar till att urvattna rasism och nazism, bl a genom att hävda att Sverige befinner sig i ett ”kulturkrig”. På ena planhalvan finner vi ”sverigevännerna” och på den andra de ”svenskfientliga”. Att partiet inte har legitima belägg för sin Sverigebild verkar spela mindre roll. Övertygelsen om ”svenskhatet” är så stark att det blir till verklighet. I själva verket är det ytterligare ett bevis på att partiet befinner sig i ett parallellt universum.
Mer läsning på Motargument om ”svenskfientlighet”, rasism mot svenskar och ”kulturkrig”:
De med utländsk bakgrund är med och finansierar pensionerna till dem som är över 65 år – som till 86% har svensk bakgrund.
Det kan vara intressant att se hur många vi är som har utländsk bakgrund och hur många vi är som har svensk bakgrund.
Min utgångspunkt är densamma som svenska myndigheter har haft sedan 2001. Den som har svensk bakgrund är född inrikes OCH har minst en förälder född inrikes.*
Inte helt förvånade är andelen med utländsk bakgrund som högst bland den grupp som förvärvsarbetar (nästan 30%) medan de är minst andel av dem som är över 65 år, och pensionerade, 14 %.
Detta betyder att de med utländsk bakgrund med sitt arbete är med och finansierar de personer som är pensionerade – som till största andelen (86%) har svensk bakgrund.
—-
* på så sätt slipper man också den absurda situationen att alla vuxna i kungafamiljen (utom Daniel) är av utländsk bakgrund.
Statistiken talar sitt eget klara språk. Vissa typer av brott har legat på samma nivå i flera år, men vi väljer att bli mörkrädda och kräver att våra politiker agerar. Vi skyller samhällets fel och brister på invandringen. Samtidigt valde 1 268 människor att ta sitt liv. Vi har siffrorna, men har vi rätt perspektiv?
Vad jag menar är att vi i media, av alla dess slag, översköljs av en lavin av siffror som statistiskt underlag för vår bild av samhället. Antalet sprängningar i landet i allmänhet och i Malmö i synnerhet är för nästan alla välbekant, men ändå olika beroende vems syften som skall verklighetsförankras. Vad som i ett forum presenteras som ett samhälleligt moras, visar sig med ett annat perspektiv vara en standardförbättring.
Siffror används för att bevisa och motbevisa. Ibland är siffrorna bara ett utslag av någons fantasi, ibland resultatet av envis forskning. I en värld full av lögner, är sanningen både dyrbar och svårupptäckt.
Var femte svensk är född utomlands och således invandrare. Var femte svensk säger sig sympatisera med SD, och menar i princip att invandringen är roten till allt ont, från tandvärk till skogsbränder. Kvar har vi tre av fem som varken är invandrare eller ”sverigevän”.
Photo by Bridget Coila. Attribution-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-SA 2.0)
Vi har koll på siffrorna
2015 invandrade ca 160 000 till Sverige, de flesta var flyktingar från krigsdrabbade Syrien. Totalt sett har nästan sju miljoner flytt från Syrien. Över vår gräns kom alltså ca 1 – 2% av alla syriska flyktingar. När det hände var Sverige och svenskarna makalöst humana, åtminstone till en början. Hjärtan brast av bilder på drunknade barn i Medelhavet.
Snart nog blev tonen en annan. Idag har invandringen bytt karaktär och merparten av den är s k arbetskraftsinvandring. Men tonen, den råa och främlingsfientliga har fastnat och bilden av den drunknade treåringen Alan Kurdi har bleknat, liksom minnena av alla andra som drunknade det året. Sedan 2014 har ungefär 15 000 människor omkommit på Medelhavet.
Vi är ett åldrande land. Vi behöver unga produktiva människor som kan betala in skatt, så att framtidens åttiotalister kan få en anständig pension. Vi vet att det kostar samhället drygt fem miljoner att ”producera” en svensk nittonåring. Sett ur ett krasst samhällsekonomiskt perspektiv så är det ju då en sanslös förtjänst att få hit ”billiga” nittonåringar, t ex afghanska ensamkommande, som kan gå skräddarsydda utbildningar inom bristyrken. Med rätt politik kostar nämligen en afghansk ensamkommande mycket mindre än en svensk nittonåring.
Vi har siffrorna, men vågar fortfarande inte se perspektivet
Det går inte en dag utan att media beskriver det dödliga våldet med skjutningar och sprängningar. Vi kan siffrorna, och olika mörkerkrafter tävlar i att förklara hur illa det är ställt med landet.
De som kallar sig patrioter, förklarar sitt hat mot det samhälle de påstår sig älska. Det dödliga våldet har i 30-40 års tid i stort sett legat fast på 100-120 mord per år. På sociala medier tävlar privatpersoner med partiledare i att beskriva situationen som krig och anarki, ju mörkare bild desto bättre.
En kvinna förklarade att hon var livrädd för att gå ut om kvällen hemma i Mjurås (51 invånare), och det är inte för att hon är mörkrädd.
Samtidigt, i det tysta, utan att egentligen någon bekymrar sig särskilt mycket, så breder sig en våg av psykisk ohälsa över landet, inte minst bland unga.
Förra året såg 1 268 människor ingen annan utväg än att ta sitt liv. Ingen politiker pekar med hela handen, inga rasande medborgare kräver åtgärder, inga svarta rubriker förklarar hur många som igår tog sitt liv.
Nå, vi har SIFFRORNA , men vi saknar verkligen PERSPEKTIVEN.
Gästkrönikör, Thomas Lindhstorm
Featured image by Boris Thaser. Attribution 2.0 Generic(CC BY 2.0)
Det sprids ständigt rykten och myter om hur mycket bidrag invandrare ges och oftast är det direkta felaktigheter blandat med någon del sanning. I ett inlägg som just nu sprids via sociala medier görs det gällande att man som invandrare får ett oproportionerligt mycket större bidrag än svenskar får. Detta stämmer inte.
Det finns en vilja hos en del att sprida myter, lögner och halvsanningar om invandrare och bidrag. Allt som oftast blandar man uppgifter om bidrag som man får i början av asylprocessen och bidrag som man kan ansöka om när man väl fått uppehållstillstånd samt lån som man kan söka via CSN. Skaparen till bilden gör det sedan till en sanning att samtliga dessa bidrag är pengar man som invandrare har rätt till. Personen gör alltså ingen åtskillnad mellan om man är asylsökande eller om man redan uppbär uppehållstillstånd.
I ett inlägg som har spridits på sociala medier sedan en längre tid påstås att en invandrarkvinna med tre barn har rätt till mycket större bidrag än en svensk kvinna under samma premisser. För att bena ut vad som verkligen gäller ska jag gå igenom samtliga påståenden som görs i inlägget och lista vad som verkligen gäller.
PÅSTÅENDE: En arbetslös svensk kvinna med tre barn har mindre försörjningsstöd än en invandrarkvinna med tre barn.
FALSKT. Reglerna för försörjningsstöd är beräknade på den sökandes ekonomiska förutsättningar och kommunen som är den som beviljar försörjningsstödet gör ingen skillnad i personens geografiska bakgrund. I Socialstyrelsens uppräkning av riksnormen som börjar gälla 1 januari 2021 går att läsa mer om vad som gäller och vilken storlek på bidrag man kan få.
PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna får retroaktiv föräldrapenning.
FALSKT. Myten om den retroaktiva föräldrapenningen har Motargument tidigare behandlat. I den undersökningen kom man fram till att man som förälder har rätt att söka föräldrapenning max 90 dagar bakåt i tiden.
PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna med tre barn får SFI-bonus.
FALSKT. SFI-bonusen som har varit uppe för diskussion tidigare har vi redan bemött på Motargument. SFI-bonusen var belagd med en motprestation att man skulle klara kurserna med godkända betyg under en kort tid, men är sedan flera år borttagen.
PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna med tre barn får subventionerade läkemedel, sjukvård, tandvård och gratis glasögon för upp till 3 000 kronor.
MIX. LMA-kort ger rätt till subventionerade läkemedel. Om man är över 18 år betalar man en egenavgift om 50 kr medan om man är under 18 år inte betalar egenavgiften. LMA-kortet ger även rätt till akutvård och akut tandvård som inte kan vänta.
Vidare så är LMA-kort något man har under tiden som personens uppehållstillstånd handläggs. När man väl har blivit beviljad uppehållstillstånd så upphör också de rättigheter man hade i och med LMA-kortet. Man kan heller inte uppbära försörjningsstöd innan man har uppehållstillstånd vilket göra att den sammanställning man gjort i bilden som bäst kan ses som ett missförstånd.
PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna får subventionerad hushållsutrustning och möbler.
FALSKT. Som flykting kunde man tidigare få låna pengar till hushållsutrustning och möbler. Sedan 1 januari 2022 har hemutrustningslånet upphört..
PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna med tre barn får subventionerad spädbarnsutrustning.
FALSKT.Vad gäller påståendet om spädbarnsutrustning, så är det så att man genom försörjningsstödet i särskilda fall kan få stöd med spädbarnsutrustning om man inte på annat sätt kan ordna det genom äldre syskon eller anhöriga.
PÅSTÅENDE: En arbetslös invandrarkvinna med tre barn får subventionerade kollektiva resor.
FALSKT.När vi kikar på asylsökande och möjligheten till subventionerade kollektiva resor, så finner vi på Motargument att man i Kalmar 2015 fattade ett beslut om att samtliga asylsökande skulle få gratis busskort. Denna satsning var en förhoppning om en större integration i samhället. Dock skiljer sig denna satsning mellan olika landsting och jag kan inte hitta något liknande projekt i något annat landsting.
Subventioner av installation av telefoni är ett rent påhitt som dessutom skulle innebära motsvarande avdrag från försörjningsstödet. Samma sak gäller subventionerade telefonsamtal.
Vidare menar bildskaparen att uppgifterna finns hos Försäkringskassan, men Försäkringskassan har inte hand om några av dem uppräknade bidragen eller lånen. Försörjningsstöd administreras och utbetalas av respektive kommuns socialnämnd eller motsvarande.
Någon som skrivit om samma ”faktaruta” är Petra Hall. Det Petra kommit fram till är det samma som jag listat här. Hon listar även att tidningen Metros Viralgranskaren har bemött flertalet av dessa påståenden tidigare.
Anledningen till att man som asylsökande har en rad subventioner är att man inte har någon form av inkomst. Man får under den här tiden ett mindre bidrag om 61 eller 71 kronor om dagen om man är över 18 år eller 12 kronor om dagen om man är under 18 år. Motargument har skrivit mer om asylsökandes olika bidrag tidigare.
Ett par bidrag som personen bakom bilden glömt att redovisa är att barnbidrag utbetalas ut till alla föräldrar i Sverige samt att när man söker försörjningsstöd så kräver socialnämnden att man även söker bostadsbidrag.
För att sammanställa vilka bidrag man som asylsökande har rätt till samt vilka bidrag man som svensk och tillika invandrarkvinna med tre barn har rätt till har jag sammanställt dessa nedan.
Så länge myter, lögner och halvsanningar sprids på sociala medier och i verkliga livet kommer vi på Motargument och andra att göra allt för att bemöta dessa.
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson reciterade Vilhelm Mobergs ”Svensk strävan” i sitt tal under Sverigedemokraternas dag i Almedalen. För många föll det sig naturligt att tolka Åkessons tal som ett uttryck för den xenofobi som är Sverigedemokraternas varumärke.
”Många hade redan bestämt på förhand vad de ville höra. […] Tragikomiskt eller skrämmande, att inte kunna höra vad någon faktiskt säger, eftersom man redan på förhand bestämt sig för vad man ska tycka. Jimmie Åkesson hade förmodligen kunnat citera vilket helgon som helst och ändå hade de hört Satan själv, vad det verkar. Samma personer som annars varnar för polarisering, blir här så förblindade att de inte ens kan höra att det är Vilhelm Moberg som citeras. Dålig hörsel? Medveten vantolkning? Oavsett förklaring är den selektiva förståelsen inte särskilt förtroendegivande. Vi får hoppas att Jimmie Åkesson inte nämner senaste istiden i nästa tal. Va? Vill SD utrota hela Sveriges befolkning?!” (Källa: SvD)
SD:s chefsideolog Karlsson citerar Moberg
Ett antal mindre seriösa debattörer på högerkanten har gjort sig lustiga över att gemene man inte omedelbart identifierade att det rörde sig om ett citat från Vilhelm Moberg. Det är dock inte en slump att just sverigedemokrater visar en ovanligt hög litterär kunskap när det kommer till detta stycke av Vilhelm Moberg. Det är nämligen ett återkommande favoritcitat hos ledande sverigedemokrater. På nationaldagen 2007 skrev Mattias Karlsson, som brukar beskrivas som partiets ledande ideolog, på sin blogg:
”Så här några minuter in på nationaldagen hade jag tänkt skriva en hyllning till det land som jag älskar och arbetar för och som jag hoppas skall bli föremål för ett omfattande och värdigt firande under dagen. Jag inser dock att många andra redan uttryckt det jag vill säga på ett mycket bättre sätt än vad jag någonsin hade kunnat och därför publicerar jag istället ett utdrag ur Wilhelm Mobergs text ’Svensk strävan’ från 1941.” (Källa: Mattias Karlssons blogg)
Därefter följer bland annat textraderna som Åkesson reciterade under sitt tal. Men man kan vara obildad på många sätt. Bristande kunskap om kontext, t ex som Ivar Arpi som skriver att det är ”tragikomiskt eller skrämmande” att så många uppfattade att Åkesson exploaterade Mobergs rader som en inramning för sitt sedvanliga xenofoba budskap. Ändå utvecklar Åkesson just detta budskap i talet genom att hävda att ”hänsynslöst och vanvördigt har man förvandlat vårt land till oigenkännlighet. I dag återstår bara spillror av det arv som tidigare generationers svenskar gav oss”. Allt som återstår av vårt land, enligt Åkesson, är splittring, segregation, våld, gängkriminalitet, självförakt och världssamvete. Folkhemmet har bytts mot ”Allemansland”. Åkesson säger att ”vänsterliberalerna” har monterat ned Sverige till ett land där allt är mörker och som ligger i världstoppen i antalet våldtäkter. Målet, säger Åkesson, måste vara att få ned den asylrelaterade invandringen till Sverige till ett minimum. Han säger att ”vänsterliberalernas” Sverige bara får tillåtas vara en kort parentes i Sveriges tusenåriga historia.
Högerextrem alternativ medieblogg tolkar Moberg
En annan kontext som finns i bakhuvudet hos en del när de hör Åkesson recitera Moberg är när Lennart Svensson på den högerextrema nättidskriften Motpol år 2011 uppmärksammade texten som Åkesson reciterade i Almedalen. Grundare, ordförande och ansvarig utgivare för Motpol är Daniel Friberg, nyfascist och medgrundare till den svenska alt-right-organisationen nordisk alternativhöger. Svensson menar att Mobergs text är
”giltig för vår tid, en tid då etniska svenskar inte sägs existera, då envar nybliven svensk medborgare anses kunna definiera Sverige” och tolkar texten som ett konstaterande att ”Sverige ÄR vårt (=de etniska svenskarnas) eftersom vi brukat det, odlat det och utvecklat det i tusentals år. […] Blodet spelar roll, etnicitet är viktigt. Och än 2011 måste vi påminnas om kraften från jorden, den svenska jord som format oss. Döda bönder, soldater, torpare och hjon är våra förfäder och vi har en skyldighet att förvalta landet, det land de gav oss i arv. Vi måste erkänna hur de döda verkar och medverkar i det svenska skeendet. Vi kan inte okritiskt importera en ersatzbefolkning och tro att något gott kommer ur det. Vi kan inte utradera begreppet ’Sverige’ och tro oss upplysta därmed. Vi kan inte förneka oss själva som svenskar.” (Källa: Motpol)
Svensson lägger dock in en brasklapp angående Mobergs författarskap: Han kan ”i och för sig vara utan [Mobergs] liberalpopulism och annat” (Källa: Motpol). Kanske tänkte han på följande citat som påstås komma från ett tal som Moberg höll i Gävle på svenska flaggans dag, den 6 juni 1944:
”Det är frid och trygghet till liv och lem i ett fredligt land, där barnen föddes fria av fria föräldrar. Det är ett land, där också de minsta backstugornas barn kan skaffa sig möjlighet att pröva sina krafter att få pröva dem så långt de nu kan räcka till. Det är ett land där var och en kan få växa och utvecklas efter sin egenart, där var och en kan vara olik alla andra och hysa meningar olika alla andra – och dock får behålla både sin frihet och sitt liv. Detta är för mig det svenska. Det omistliga. Det är detta jag nu tänker på i dag – på vår flaggas dag.” (Källa: När staten tog över nationen, Lars Anders Johansson, Smedjan)
Olika citering av samma text
Det är intressant att Moberg citeras olika beroende på avsändare. Mattias Karlsson har med följande stycke på sin blogg:
”Ett land där var och en får växa efter sin egen art. Detta är det egna, det som aldrig skall låt sig utbyta mot något främmande. Detta är roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare åt mina egna barn. Detta är för mig det svenska, det omistliga”. (Källa: Mattias Karlssons blogg)
Lars Anders Johanssons citat lyder istället:
”Det är ett land där var och en kan få växa och utvecklas efter sin egenart, där var och en kan vara olik alla andra och hysa meningar olika alla andra – och dock får behålla både sin frihet och sitt liv. Detta är för mig det svenska. Det omistliga”. (Källa: Smedjan)
SD:s partisekreterare Jomshof om ”hotet mot Sverige”
Ytterligare kontext är den tolkning av textavsnittet från Svensk strävan som den sverigedemokratiske riksdagsmannen Richard Jomshof gjorde när han den 18 oktober i fjol reciterade Moberg i riksdagen. Jomshof utvecklade sitt anförande med att hävda att hotet mot Sverige, som Moberg adresserar, i dag inte kommer från främmande makt utan från EU och det ”socialliberala etablissemanget”. Han säger att faran inte alltid kommer utifrån utan även finns inom landets gränser. Hotet enligt Jomshof kommer från ”massinvandring” och ”mångkulturalism”. Jomshof tecknar liksom Åkesson en dystopisk bild av Sverige och påstår att
”sakta men säkert är svenskarna på väg att bli en minoritet i sitt eget land.” Han säger att ”alltför många partier, stora delar av journalistkåren och kulturetablissemanget har dessutom mage att alltför ofta förminska, och ibland också förneka och håna, vårt arv, vår kultur och det som tidigare generationer byggt upp. Det verkar dessutom saknas förståelse för att detta stabila, demokratiska och jämställda välfärdssamhälle är en produkt av att det har funnits en gemensam grund att stå på; kulturellt, moraliskt, språkligt, religiöst och även etniskt. [… ] Det finns bara en plats på jorden där svenskarna genom strävan har förvärvat sig rätten till ett land och detta land är Sverige. Och det är allt för värdefullt för att sättas i händerna på kulturmarxister och socialliberaler.” (Källa: Facebook)
Så kanske var det inte en vantolkning som människor gjorde när de upprördes över Åkessons tal. Med vilken intention Sverigedemokraterna vanvördigt använder en nationalskalds ord är uppenbart för dem som har kunskap om kontexten. Vilken intention Ivar Arpi har, när han utesluter den kontext som Mobergs text tidigare har använts i av Sverigedemokraterna och andra xenofober, är mer oklar.
Ska man följa Ebba Busch Thors metod så kan man ifrågasätta även hennes svenskhet. Hon stöder ju Livets Ord, trots deras homofobi – den homofobi hon anser att man måste ta avstånd från för att klassas som en som följer svensk värdegrund.
Ska vi ha en värdegrund vid sidan om lagen som alla svenskar måste följa? Nej, KD har fel. Det enda som ska gälla som svensk värdegrund är lagen.
Men däremot vill jag stärka lagen. Det är skandal att homofober t ex kan öppna skolor. Men vi bör påminna oss om att Ebba Busch Thor gått i Livets Ords skola och pratar gott om dem ännu.
Jag känner personer som har gått i den skolan och upplevt vad kamrater, lärare och rektorer sagt om muslimer, katoliker och homosexuella. Där har vi verkligen en miljö som inte tolererar homosexualitet.
Jag håller med Busch Thor om att vi måste agera mot homofobi. I mitt Sverige hade inte Livets Ord ens kunnat öppna en skola. Men att därifrån gå så långt som att säga att Livets Ord eller de som stöder Livets Ord inte är svenskar, det skulle jag inte anse vara OK.
KD tänker väldigt inkonsekvent. De förespråkar själva sånt som bara kan existera i en mångkultur, där vi låter människor göra egna val. KD är t ex för barnomsorgspeng, så att en av föräldrarna kan vara hemma med sina barn de första åren. Även traditionella kvinnliga värderingar har försvarats av KD.
Jag stöder KD på de punkterna, därför kan jag se likheterna med t ex respekten för religiösas egna val.
Så länge det inte skadar andra borde det vara tillåtet, kort och gott.
Såå, är Ebba Busch Thor svensk? Ja, det skulle jag säga, även om hon stöder Livets Ord än idag. Men det är inte OK att hon inte agerar mot sådant som strider mot svensk lag. Det finns saker hos Livets Ord som strider mot svensk grundlag.
Jag kräver att Kristersson och Svantesson ska skickas på kurs. Detta djupt obildade radarpar i moderatledningen är den svenska politikens motsvarighet till den korkade polisduon Kling och Klang i Pippi Långstrump.
Kursen kan förslagsvis organiseras av deras egen tidigare EU-parlamentariker Gunnar Hökmark. Som då kan lära dem varför det där svamlet om svenska värderingar är just svammel. Och ett brott mot grundlagen.
I slutet av denna artikel finner du Gunnar Hökmarks numera klassiska text om svenska värderingar. Följande mening är den allra mest centrala:
”Lagen säger att vi får ha en mångfald av värderingar utan att någon säger oss vad som är svenskt och inte svenskt.”
Det är just detta som Kristersson och Svantesson inte begriper när de vill införa ”krav på att följa svenska värderingar”.
Läs Hökmarks text från sommaren 2016. Läs. Och ta till dig orden.
Tyvärr har hans partikamrater i nuvarande ledning inte läst denna text. Då hade de förstått hur pinsamt de agerar.
Låt mig vara tydlig. Vi måste säga emot. Inte för att vi må ha en annan politisk uppfattning utan för att de angriper själva rättsstaten.
”Det finns en alltmer utbredd retorik om att det i Sverige råder några bestämda svenska värderingar. Det är fel. I Sverige råder svensk lag. Den är inte en fråga om tyckande eller vädjande utan grunden för rättsstaten och därmed det öppna samhälle som garanterar oss rätten till många olika värderingar. Däremot finns det i vårt samhälle värderingar som gett oss de lagar vi har liksom de påverkar vårt agerande som människor i en mängd olika situationer. Men de råder inte över oss. Det gör lagen.
Det är ett bakslag för rättsstaten och dess institutioner när synen på brottslighet av olika slag leder till tyckande, tävling i politiska fördömanden och till en uttolkning av vilka värderingar som gäller i stället för rättsliga åtgärder och skydd för de enskilda som riskerar att drabbas. Det är svensk lag som gäller.
Det innebär bland annat att kvinnor, eller män, inte ska utsättas för sexuella trakasserier, övergrepp eller våld. Det är i den delen inte en fråga om värderingar som vi ska vädja till människor att omfatta, undervisa dem i eller hoppas på ett stöd för. Svensk lag ska upprätthållas genom polis, domstolar och rättsväsendets övriga institutioner.
Respekten för svensk lag ska inte och får inte bero på vilka värderingar man har, vilken uppfattning eller vilket tyckande som politiker, polischefer eller människor invandrade eller redan boende i Sverige har.
Svensk lag förutsätter att de som bryter mot den åtalas och straffas i den ordning som lagen föreskriver.
Om detta inte görs får vi dubbla rättsprinciper, en som är den svenska lagstiftningen och en som bygger på förhoppningen om att alla har förstått, omfattat och vill respektera det som mer allmänt är svenska värderingar men där man av olika skäl, ibland identitetspolitiska, i praktiken ställer olika krav på laglydnad.
Där det sker undermineras respekten för de värderingar som har blivit till svensk lag. Vill vi inte upprätthålla lagen när vi ser människor bryta mot den, i tron att det handlar om en värderingsfråga, så urholkar vi inte bara lagstiftningen och rättsstaten utan också de värderingar som ligger till grund för dem.
Det finns ingen entydig kodifiering som säger oss vad vi alla menar med svenska värderingar är annat än det som vi översatt till lag. Faktum är att i den svenska rättsstaten finns det inget som säger att bara vissa svenska värderingar ska prägla samhället.
I Sverige råder, i bemärkelsen styrande för vårt samhälle och dess medborgare, inte någon annan värdering än lagen och lagen säger att vi får ha en mångfald av värderingar utan att någon säger oss vad som är svenskt och inte svenskt. Svenskt eller osvenskt.
Man får ha det som vi tror oss vara säkra på är svenska värderingar, danska värderingar, norska värderingar, arabiska värderingar, japanska värderingar eller grönländska värderingar, liksom man får lov att ha kristna värderingar, inklusive protestantiska, katolska, kalvinistiska, men också muslimska värderingar, buddistiska värderingar och även socialistiska värderingar liksom liberala, konservativa, kristdemokratiska eller feministiska, ekologistiska och veganistiska ej att förglömma.
Dessa värderingar i sin mångfald får dessutom komma till olika uttryck i storstad, småstad och landsbygd liksom i Skåne, Stockholm och Boden. Men man får inte bryta mot svensk lag. Och svensk lag ska upprätthållas oavsett oberoende om partiledare, polischefer eller någon annan tycker brotten är allvarliga eller ej. Och den ska inte upprätthållas genom en förment värderingsdiskussion som gör det hela till en värderingsfråga, förhoppning eller fråga om egen vilja om man ska följa svensk lag eller ej.
Det vi kallar svenska värderingar är ett vitt begrepp som inte kan definieras eftersom det ständigt formas av oss själva. I stort är de inte just exklusiva värderingar. Principen om jämställdhet mellan män och kvinnor och våra lika rättigheter har nått utanför Sveriges gränser även om de inte dominerar i hela världen. Men svensk lag är unik för Sverige. Och den ska gälla.
Det är statens och dess företrädares uppgift att ansvara för detta, inte att debattera värderingar som om lag handlar om tolkning av identitetspolitik. Land ska med lag byggas. Punkt slut.” (Källa: hokmark.eu)
Patrik Engellau ville leda i bevis att ”invandrare” är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Så han beställde siffror från SCB och BRÅ för en rapport. Men hans rapport misslyckas. Han lyckas däremot förvandla större delen av det svenska kungahuset till utlänningar. Men han kan inte dölja att andelen utrikes födda kraftigt har minskat sin andel av dem som misstänks för våldtäkt.
Äntligen var det dags att försöka summera mina intryck av rapporten om ”Invandring och brottslighet” från ”Den Nya Välfärden”, signerad Patrik Engellau.
Låt mig i all enkelhet meddela att jag har många kommentarer. Och de är av rätt olika slag. Till att börja med går det naturligtvis inte att prata om rapporten utan att prata om den agenda som Engellau aldrig har försökt dölja.
Likt många andra som länge har tjatat om att BRÅ borde göra en rapport liknande den som senast publicerades 2005 så är Engellau intresserad av att visa att ”invandrare” (utlänningar, utrikes födda, utländsk ursprung) är mer kriminella än svenskar i allmänhet. Detta är den hypotes som han vill leda i bevis. Vad en sådan slutsats i så fall ska innebära är inte helt klart, men det ingår ju som bekant i retoriken från diverse personer och organisationer från högerhåll att detta är ett synnerligen allvarligt samhällsproblem.
Eftersom BRÅ hittills inte har gjort någon uppdatering av rapporten 2005 så bestämde sig Engellau för att beställa relevant statistik från BRÅ och SCB för att själv göra den.
Jag har granskat rapporten sedan den kom i början på juni. Vid flera tillfällen har jag haft anledning att kontakta SCB och BRÅ för att få ytterligare klarhet i en del saker. Därför har mina kommentarer dröjt.
Men nu är det dags.
För att inte även denna uppdatering ska skjutas på framtiden har jag valt att mycket kortfattat summera mina intryck i några få punkter. Jag kommer att skriva mer utförligt på min egen blogg och hoppas få klart detta till helgen eller strax efter.
1. Frågan om ursprung
För Patrik Engellau är det uppenbarligen viktigt att särskilt definiera vilka människor som har ”svenskt ursprung”. Inte svensk medborgare, inte född i Sverige. Det krävs mera. För Engellau är en människa av svenskt ursprung en som är född inrikes och vars båda föräldrar också är födda inrikes.
Med den indelningen finns det bara fem människor på bilden på kungafamiljen som har svenskt ursprung – prins Daniel, prinsessan Estelle och prinsarna Oscar, Alexander och Gabriel. Alla övriga är utländska.
Det är lätt för de allra flesta att inse att detta är struntprat. Men det är inte bara strunt. Allt detta prat om ”ursprung” är också kränkande, förlegat och dumt, och det splittrar inte bara kungafamiljen utan många, många andra familjer i vårt land. Ingen – förutom möjligen Engellau och några till på den bruna kanten – skulle förneka att de människor som syns på bilden tillhör samma familj. Som så många andra liknande i vårt land.
Att prata om ursprung är ett eget påhitt av Engellau och det förekommer inte i den officiella svenska statistiken. Däremot finns begreppet ”svensk bakgrund”. Där inkluderas även de människor som har en svenskfödd förälder. Med denna terminologi är det på bilden bara Christopher O’Neill och drottning Silvia som har utländsk bakgrund. Och det verkar ju mer rimligt, eller hur? Om det nu är så viktigt…
När jag talade med SCB var de ytterst noga med att påpeka att denna indelning för att definiera skillnaden mellan svensk och utländsk bakgrund är den terminologi man sedan 2003 använder i svensk officiell statistik, och att man inte på något sätt ställer sig bakom Engellaus hemsnickrade variant.
Det är en smula oklart vad Engellaus syfte är med sitt begrepp ”ursprung”, men det dominerande intrycket är att han på detta sätt vill kunna prata om ”riktiga svenskar”. Med Engellaus synsätt är följaktligen varken vår kung Carl XVI Gustaf eller kronprinsessan Victoria eller hennes syskon prins Carl Philip och prinsessan Madeleine ”riktiga svenskar”.
De är ”andra generationens invandrare”. De har utländskt ursprung.
2. Hur ska man räkna?
När jag först började läsa rapporten gjorde jag som jag brukar – jag kollade siffrorna. I tabellerna står det att utgångspunkten för analysen är alla personer mellan 15 och 44 år som under perioderna 2003 – 2007 samt 2012 – 2017 var skäligen misstänkta för brott.
Liksom standarden ser ut i svensk officiellt statistik delas dessa personer in i fyra kategorier:
Inrikes födda med två inrikes föräldrar
Inrikes födda med en inrikes född förälder
Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar
Utrikes födda
Därpå delas gruppen utrikes födda in i de olika regioner av världen som dessa personer är födda i. Här har Engellau skapat egna kategorier:
Västländer Östeuropa Latinamerika Västra Asien Östra Asien Okänt
Ingenstans i rapporten uppges vilka länder som Engellau anser bör räknas till de olika kategorierna, men SCB skickade mig listan. Det visade sig då bl a att kategorin västländer innehåller en del oväntade inslag – där finns bl a Papua Nya Guinea, Fiji och Samoa.
Jag har tillbringat två månader på Samoa och jag skulle inte vara beredd att kalla landet för ett ”västland”. Men i detta sammanhang spelar det mindre roll – personer födda i dessa länder utgör en ytterst marginell del av den svenska befolkningen.
Uppdraget handlade alltså om hur många personer mellan 15 – 44 som var skäligen misstänkta under de två femårsperioderna och hur stor andel de utgjorde av alla i den åldersgruppen.
Från BRÅ har Engellau fått siffrorna på antalet personer som under perioderna har varit skäligen misstänkta för brott. Och från SCB har han fått uppgifterna på antalet folkbokförda personer.
När det gäller uppgifterna från BRÅ har jag inga synpunkter. Jag utgår ifrån att siffrorna därifrån är korrekta. Men när det gäller siffrorna från SCB – eller snarare vad de sägs representera – finns det ett mycket stort problem.
Man skulle ju kunna tycka att det vore enkelt att plocka fram siffrorna på hur många mellan 15 – 44 som var folkbokförda i Sverige åren 2002 – 2006 samt 2013 – 2017. Men det är inte särskilt enkelt. Med lite eftertanke inser de flesta detta.
Det vi har i statistiken är antalet folkbokförda personer ett givet år och hur gamla de var då. Vill vi ha svar på frågan ”Hur många mellan 15 – 44 var folkbokförda i Sverige 2013 – 2017?” så kan vi inte titta på ett visst år. Då får vi bara antalet som var folkbokförda just det året.
Därför har man gjort på ett annat sätt. Man plockar ut alla som var 15 – 39 år den 31 december 2012. De äldsta i gruppen – 39-åringarna – blev ju 44 år under den relevanta perioden.
Med denna metod följer vi en specifik grupp (de som var 15 – 39 den 31 december 2012). I praktiken innebär detta att vi får fram ett urval av dem som var 15 – 44 under denna femårsperiod. Ett stort urval, men likafullt ett urval. De som inte kommer med är de som år 2017 var 15 -19, de som år 2016 var 15 – 18 osv. Inte heller får vi med dem som år 2013 var 40 – 44, de som år 2014 var 41-44 osv.
Detta är dock möjligen ett mindre problem.
Men vad händer om det något år under perioden flyttar in ett stort antal människor till Sverige? Utrikes födda personer som blev folkbokförda i Sverige exempelvis 2016 och 2017? Med den räkningsmetod som används för det statistiska underlaget i Engellaus rapport så finns dessa personer helt enkelt inte med. De var ju inte folkbokförda den 31 december 2012.
Är då inte detta en petitess? Nej, det visar sig att det tvärtom är något som får mycket stor inverkan på det statistiska underlag som Engellau analyserar.
Att räkna antalet 15 – 44-åringar perioden 2013-2017 genom att utgå från alla som är 15 – 39 den 31 december 2012 ger oss en siffra. Jag kallar det att ”räkna i förväg”. Ett annat sätt att räkna är att istället utgå från hur många 20 – 44-åringar som var folkbokförda den 31 december 2017. Detta kallar jag att ”räkna i efterhand”. Den som år 2017 var 20 var 15 år 2013.
Med detta andra sätt att räkna – i efterhand – får vi nu fram helt andra siffror.
Och det intressanta är att medan skillnaden är marginell när det gäller inrikes födda, så är skillnaden dramatisk när det gäller utrikes födda. Skillnaden mellan de två sätten att räkna uppgår där till en kvarts miljon människor (251 482). I förlängningen får detta mycket stora konsekvenser för de olika gruppernas andel av brottsligheten och sådant som överrepresentation och överrisk.
Jag vill här göra två anmärkningar.
För det första är detta inte en metod som Engellau kan lastas för. Att på detta sätt ”räkna i förväg” gjorde BRÅ även med sina två tidigare rapporter 1996 och 2005. Jag har kollat uppgifterna i dessa två och även där förekommer det vissa förskjutningar. Men inget som motsvarar den stora diskrepans som finns perioden 2013-17. Även under den första period som Engellau har valt – 2002 – 2006 finns det en skillnad, men även den är mindre än i den andra perioden.
I sig är det naturligtvis inte särskilt märkligt. Under perioden 2013-17 hade Sverige ett mycket stort inflöde av utrikes födda till Sverige. Därför blir det också stor skillnad på att räkna antalet utrikes födda 2012 eller 2017.
Ökningen i de två mätmetoderna signalerar ett inflöde på cirka 30 000 från Västländer, 50 000 från Östeuropa, 5 000 från Latinamerika, 100 000 från Västra Asien, 25 000 från Östra Asien och 40 000 från Afrika. På fem år.
Men det centrala i detta sammanhang är att valet av hur man räknar får stor inverkan på frågan om andelen som är misstänkta för brott. Antalet skäligen misstänkta är ju nämligen det faktiska antalet under perioden 2013-2017. När populationen ökar så blir den kriminella andelen mindre.
För det andra så är det sannolikt förenklat att bara byta ut den ena räkningsmetoden till den andra. Men fakta kvarstår att när skillnaden är så stor för en specifik grupp – utrikes födda – så är räkningsmetoden något som bör tas med i beräkningen.
Eftersom räkningsmetoden och de resultat som blir konsekvensen genomsyrar hela rapporten så är det svårt att i detalj diskutera mer specifika ökningar, minskningar och procentandelar. Därför är Engellaus rapport oanvändbar utan omräkning.
3. Andelen skäligen misstänkta för våldtäkt har minskat kraftigt bland utrikesfödda
Det finns ett resultat som Engellau själv uppenbarligen är en smula brydd över.
Andelen inrikes födda personer med två inrikes födda föräldrar – de personer som i Engellaus ordval har ”svenskt ursprung” – har fördubblat sin andel av dem som är skäligen misstänkta för våldtäkt.
Han skriver:
”Det är anmärkningsvärt att benägenheten hos personer med svenskt ursprung att begå våldtäkt skulle ha ökat så kraftigt som statistiken visar. Man vet inte om ökningen av andelen personer med svenskt ursprung som misstänks för våldtäkt beror på ändrat beteende eller ändrade bedömningar.”
Jo, nog är det anmärkningsvärt. Särskilt för Engellau. Detta stämmer ju inte med den vanliga retoriken från dem som är intresserade av att dela upp folk efter var de är födda eller var deras föräldrar är födda. Där framstår det som om våldtäkt är något som bara utländska män känner till och gör sig skyldiga till.
Naturligtvis är detta dumheter.
Vi kan samtidigt betrakta detta ur ett annat perspektiv. Hur ser det ut om vi istället fokuserar på de utrikes födda bland dem som är skäligen misstänkta för våldtäkt?
Om vi jämför gruppen utrikes födda med gruppen inrikes födda med två inrikes födda föräldrar så påverkar den kraftiga ökningen bland svenskarna alla andra grupper eftersom de utgör jämförelsegrunden.
Ett sätt att mäta detta är att använda begreppet överrisk. Det visar sig nu att överrisken har sjunkit dramatiskt för de utrikesfödda om vi jämför BRÅ 2005 med de två perioder som Engellau redovisar.
Minskningen är ett faktum också med den räkningsmetod som han tillämpar men den blir ännu tydligare om vi tar med ALLA som var folkbokförda den 31 december 2017.
Det begrepp som här används är alltså ”överrisk” – en jämförelse mellan två grupper där man fokuserar på hur mycket större risk att den ena gruppen misstänks för brott. Här finns det som ibland kallas ”socioekonomiska faktorer” – inkomst, utbildning – men även ålder, exempelvis att det är betydligt vanligare att personer mellan 25 – 40 misstänks för brott än personer över 40. Men av alla faktorer är kön den enskilt viktigaste. Fyra femtedelar (80%) av all brottslighet begås av män och mönstret blir ännu tydligare ju mer våld som är inblandat – då är männen 9 av 10 bland de skäligen misstänkta. När vi tittar på våldtäktsbrotten specifikt så är kvinnliga förövare knappt synliga i statistiken.
Generellt gäller i Sverige att den officiella statistiken ska vara könsuppdelad. I BRÅ 2005 är detta också en självklarhet. Men hos Engellau finns ingen könsuppdelning av siffrorna – allt som har med könsskillnader lyser med sin totala frånvaro. Därför finns det heller ingen möjlighet att analysera hur stor andel kvinnor som finns i de olika kategorierna eller vilken typ av brott de begår.
Engellaus rapport handlar om en och endast en faktor – överrisken för utrikes födda och personer med utländsk bakgrund att begå brott i Sverige. Att det finns en sådan överrisk är ett känt faktum. Denna överrisk finns dokumenterad i många länder. I Finland visar exempelvis siffror från Statistikcentralen att män födda i Sverige är åtta gånger vanligare bland de misstänkta för sexualbrott jämfört med gruppen män födda i Finland.
De siffror som vi nu har genom Engellaus rapport visar något mycket intressant. När det gäller gruppen utrikes födda så har alltså överrisken sjunkit dramatiskt när det gäller antalet skäligen misstänkta för våldtäkt. Från 5,1 i BRÅ:s rapport 2005 till 1,7 för perioden 2013-2017 i Engellaus rapport.
Detta är en mycket tydlig indikation på att skrämselpropagandan från högerhåll om någon sorts ”våldtäktsepidemi” i spåren av flyktingvågen helt enkelt är falsk. Genomfalsk.
—
Till sist.
Jag bifogar en jämförelse mellan Engellaus statistik och den revidering som jag har gjort utifrån en översyn av räknemetoden för de folkbokförda – specifikt för tabell 4 som rör våldtäkt.
Dubbelklicka två gånger för att läsa tabellerna.
En mer genomgripande analys av de olika räknemetoderna och en genomgång av vad det får för konsekvenser lämnar jag med varm hand åt andra. Engellaus rapport går inte att använda utan en sådan genomgång.
Låt mig bara påpeka att det verkligt viktiga arbetet ligger framför oss – nämligen att på allvar analysera mäns brottslighet. När det gäller specifikt våldtäkter så borde det inte förvåna någon att det faktiskt inte spelar någon roll var våldtäktsmannen eller hans föräldrar är födda. Men om vi kan påverka utvecklingen så att ingen pojke som föds idag någonsin hamnar bland de skäligen misstänkta för våldtäkt därför att han inte våldtar – så har vi lyckats uppnå något avgörande. Det borde vara vårt centrala fokus.
Det finns många fler kommentarer jag skulle kunna göra.
Motargument 