Etikettarkiv: svensk

Sverigedemokraterna och kulturarvet

Gästinlägg av Johannes Fredrikson

Sverigedemokraterna är kanske det parti som pratar högst och oftast om det svenska kulturarvet. För många framstår detta som relativt harmlöst – varför skulle det vara problematiskt med folkdans i förorterna eller skapandet av en kulturarvsfond?  Det finns dock skäl att vidare belysa Sverigedemokraternas kultur- och kulturarvspolitik och att skärskåda de ideologiska fundament på vilka den vilar. Kulturarvspolitik är just politik och måste sättas i en kontext och ses mot det specifika partiets ideologiska grundvalar (det är till exempel ingen slump att Socialdemokraterna vill prioritera det industriella kulturarvet).

Ett bra exempel på sådan aktsamhet är sprungen ur den akademiska profession som kanske tydligast berörs av kulturarvspolitiken; arkeologin. I sin artikel ’A Spectre is haunting Swedish archaeology – the spectre of politics’ (2011) uppmanar Anders Gustafsson och Håkan Karlsson de yrkesutövare som berörs av kulturarvspolitiken att inte okritiskt välkomna Sverigedemokraternas löften om höjda anslag. De gör det för att de ser den ideologiskt drivna motivationen bakom Sverigedemokraternas vurm för kulturarvspolitiken och vilka konsekvenser ett naivt välkomnande från Sveriges kulturarvsarbetare kan få. Denna vaksamhet är viktig och något som det behövs mer av.

Kultur är det nya ”ras”

Sverigedemokraternas beskrivning av sin politik följer en gemensam utveckling hos många nationalistiska partier där fokus skiftat från en betoning av ras och etnicitet till kultur. Sverigedemokraterna medger till och med, enligt devisen att det är bättre att förekomma än att förekommas, att den nationella kulturen förändras över tid. Något som är okej bara förändringen skedde för längesedan. Det är en halvmesyr till analytisk eftergift som endast visar på att inte ens SD kan blunda helt inför att forskningen kring samhällen och kulturer utvecklats sedan Johann Gottfried Herders dagar.

Skrapar man lite på ytan blottläggs det faktum att hudfärg, hårfärg och efternamn alltjämt är av avgörande betydelse för huruvida en person ses som en del av folket och ’folkgemenskapen’. Detta blir särskilt tydligt om man riktar blicken mot annat än bara de mest välpolerade policydokumenten. Det är ett parti vars nuvarande ledare i början av sin politiska bana förmedlade slagord som ’Sverige åt svenskarna!’ och där andra absoluta förgrundsfigurer bland annat hävdat att judar och samer inte är svenskar. I Sverigedemokraternas idévärld förblir ett kategoriserande baserat på etnicitet till syvende och sist det som avgör om din svenskhet och lojalitet mot nationen ständigt kommer ifrågasättas eller inte. Kulturarvspolitiken är en förlängning av denna ideologiska kärna.

Blod och jord

Sverigedemokraterna skriver i sitt principprogram att ”I sin allra vidaste mening skulle den svenska kulturen kunna definieras som summan av allt som någonsin tänkts, skrivits, sagts, skapats eller gjorts av personer som tillhör den svenska nationen”. Kort sagt representerar kultur- och kulturarvspolitiken ännu ett område där SD söker definiera vilka som ingår i den svenska nationen och vilka som är en del av den mytomspunna ’folkgemenskapen’. Det är en typ av blod-och-jord-tänkande som av SD ses som nödvändigt för att ett samhälle ska kunna hålla samman. Det är viktigt att opponera sig mot dessa tankefigurer.

Arno Breker, ”Die Partei”

Det är fullt möjligt att fascineras av de umbäranden människor i Sverige har fått utstå genom århundraden (och att vilja bevara spåren av detta) utan att se gemensamma anor till 1600-talets bondesverige som en förutsättning för att kunna samexistera år 2017. Ett löjligt exempel skulle säkert många invända, och det är precis det som är poängen. Varje försök att konkretisera den palett av begrepp som Sverigedemokraterna använder sig av i relation till det svenska kulturarvet mynnar ut i absurda exempel. Var ska gränserna dras och hur ska en konkret och stringent politik kunna formuleras med idéer om en historiskt grundad ’folkgemenskap’ som utgångspunkt?

Blir en person några procent mer svensk för varje årtionde bakåt i tiden denne haft släkt boendes inom Sveriges gränser? Kanske ska andelen familjemedlemmar som utövar folkdans eller regelbundet besöker slottsruiner påverka hur svensk en person anses vara. Absurt var ordet.

Att vilja bevara medeltida kyrkor eller att levandegöra gamla seder är inte i sig problematiskt. Det går att intressera sig för det svenska kulturarvet utan att godta påståendet att nationen är en av naturen given, nästan mytisk, gemenskap som är en absolut förutsättning för att människor ska kunna samexistera och frodas.

Det svenska kulturarvet bör diskuteras och debatteras men på riksdagsnivå bör intresset för svensk historia ha passerat pojkrumsstadiet. Att problematisera och analysera är inte samma sak som att förneka att landet Sverige har en historia, inte heller är det att synonymt med att bestrida tanken om att det finns ett arv från det förflutna som av en mängd olika anledningar kan vara värt att bevara.

Men varje försök till analys av det som uppfattas som svenskt uppfattas av SD och dess anhängare som ett förnekande av detsamma. Det är inget annat än intellektuell lathet, ett reflexmässigt sätt att slippa konkretisera och sätta sina idéer om nationen och ’folket’ på prov.

I den bästa av världar representerar Sverigedemokraternas syn på kulturarvet en teoretisk och politisk återvändsgränd, men det mesta tyder på att det är mycket värre än så.

Vita rasifierade kvinnor – den samma men ändå den andra

Att vara svensk och vit är inte entydigt, att utforska och analysera utifrån olika sammanhang är därför ett måste. Rasifieringsprocesser skapar normativa diskurser kring vad man anser vara ”svenskt”. Samtidigt sker även en förståelse kring vilka utseenden, likaså vilka kroppar som räknas som svenska. Det handlar om en bild av svensken som blåögd och blond. Nedan kommer jag att återge och analysera hur Katarina Mattsson, Ruth Frankenberg och Raka Shome utifrån Katarina Mattsons text ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen” förhåller sig bland annat till begreppen vithet, vit femininitet samt vita kvinnors både-och-position i en rasifierad nation.

Vithet – en ”förgivettagen dimension i de internationella skönhetstävlingarnas  där ”universella”  skönhetsstandarder och kvinnlighetsideal, som genom sina kloner av unga, vita, smala, hälsosamma och förmodat heterosexuella medelklasskvinnor skapar en tydlig och explicit hegemonisk kropps- och femininitetsnorm”.

Den betydelse som utseendenormerna får, blir synligt när människors utseende inte infriar dessa förväntningar. Ett exempel på detta är genom frågor som ”varifrån kommer du?” eller ”var kommer du ifrån, egentligen?”.  Frågorna uttrycker en relation mellan vissa kroppar och utseenden samt det nationella territoriet, vilket formas kring en önskan –  en kollektiv sådan, att lokalisera människors ursprung från någon annan stans.

Vita kvinnor- en både/och position

Vita kvinnor har en högre ställning i förhållande till andra kvinnor men detta kan även gälla för vissa män i vissa sammanhang. En viktig fråga menar Katarina Mattsson (lektor i genusvetenskap) är att utifrån vita kvinnors både/och ställning i relation till privilegier, att de ibland är exkluderade och missgynnande, ibland inkluderade och gynnade. Det är alltså utifrån detta som vi måste förstå vita kvinnors rasifierade inkludering.

För att förstå denna både/och-ställning som kvinnor har menar Ruth Frankenberg (sociolog) att ”vita människor är rasifierade precis som män har kön”. Vithet ses som en identitet vilket formas och levs i samklang med andra identiteter – klass, kön, sexualitet, generation och etnicitet.

Rasifieringsprocesser ändrar förutsättningarna för genusrelationer, därför är det av viktigt att man ser på vithet som en ”diskurs för rasifierade privilegier”.  Med detta menar man att beroende på vilken hudfärg du anses ha (läs vit) tilldelas du exempelvis privilegier som i sin tur skapar olika förutsättningar i mötet med andra, som påverkar dessa i vardagen.

Vit femininitet

Raka Shome  (forskare i medie- och kommunikationsvetenskap) definierar ”vit femininitet” som en ideologisk konstruktion där vita kvinnors plats i den sociala ordningen naturaliseras, den sociala ordningen anses vara av ”naturlig” uppkomst och fungerar då som en måttstock.

Utifrån detta synsätt ser man på den ”vita kvinnan” som en retorisk figur som utifrån olika sammanhang fylls med innebörder och symbolik, detta för att uppnå naturaliserade effekter. Med detta menas att den ”vita kvinnan” med sina tillhörande egenskaper uppfattas som en naturligt uppstående figur som har en normerande effekt i förhållande till andra kroppar. Den vita kvinnokroppen fungerar som en central nod där ”rasifierade, könade och heteronormerande gränser dras, säkras och övervakas”. Vit femininitet är alltså könad men också en rasifierad position.

Positionen innebär en paradox, den vita kvinnan är underordnad som privilegierad, en insider som outsider i relation till en rasifierad nation. Man är ”den samma”, men även ”den andra”.

När vithet fungerar som en normerande måttstock sker det utifrån neutrala och universella begrepp. Exempel på detta är genom modernitet, skönhet, urbanitet och moderskap. I takt med detta formas även övriga positioner som får sitt värde i hierarkiska ordningar.

Precis som hegemonisk maskulinitet kan vithet fungera som en norm där positionen ofta är ouppnåelig.   Resonemanget handlar om ett socialt system där individer utifrån de positioner de antas inneha skapar effekter på hur man sedan exempelvis behandlas eller tilltalas.  Symboliken som kommer med vit hegemonisk femininitet levs sällan till punkt och pricka. Dock blir det ändå något som kvinnor måste förhålla sig till och förhandla kring.  Om man fokuserar på vithet som maktordning kan vit femininitet förstås som  ett resultat av historiskt samt geografiskt situerade processer där kroppar, sammanhang  och handlingar kodas i rasifierade termer.

Sammanfattningsvis, vita kvinnor har en både/och position, där de å ena sidan är inkluderade och innehar då en normerande effekt gentemot andra kvinnor (genom sitt utseende och sin kropp exempelvis), men även vissa män. Detta är en effekt av deras rasifierade och könade position.  Å andra sidan är de underordnade, exkluderade och missgynnande i förhållande till deras kön och rasifierade position – den hegemoniska maskuliniteten är här överordnad. Kvinnans position i en rasifierad nation är alltså en del av att identiteter formas och levs i samklang med andra identiteter – klass, kön, sexualitet, generation och etnicitet.  Vilka som anses vara ”svenskar” utifrån deras kroppar och utseenden bygger på normativa antaganden om hur en svensk ska se ut.

Källa: Katarina Mattsson, Genus och vithet i den intersektionella vändningen.

Blev Sverige mångkultur år 1975?

1975 blev Sverige en mångkultur. Detta påstående cirkulerar mycket på rasistiska webbsidor, och för en gångs skull måste man ge dem rätt. Ja, 1975 blev Sverige en mångkultur. Men till skillnad från rasisterna anser jag att det var något bra.

Det finns få riksdagsbeslut som är så hatade som 1975 års ”riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken”. Så här lät det när riksdagen 1975 ersatte den tidigare assimileringspolitiken med mångkultur:

”Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten. Politiken bör även inriktas på att skapa samverkan mellan svenskar och invandrare för att öka solidariteten mellan dem liksom möjligheterna för invandrarna och minoriteterna att påverka beslut som rör deras egen situation.”

Frihetsrevolutionen på 70-talet

Beslutet 1975 var en seger för individens frihet!

På 70-talet började man bejaka människors olikheter mer och mer. Idéer om att minoriteter och avvikare måste ASSIMILERAS, d v s bli som alla andra, eller stötas ut, försvann gradvis.

Svensk ”handikappolitik” på 60-talet präglades ännu av att funktionshindrade skulle bli så lika icke-funktionshindrade som möjligt, om det inte gick skulle de gömmas undan. Homosexuella skulle stanna i garderoben. Katoliker ansågs farliga. Samer skulle sluta vara ”lappar” och bli svenskar och invandrare skulle bli ”som alla andra”.

Ännu på 70-talet tvingade man polioskadade barn att lära sig ”gå” med kryckor och metallskenor. Trots mycket smärta skulle de lära sig gå. Rullstol var fel. Döva fick lära sig att de skulle läsa på läpparna och försöka prata.

Fram till ca 1975 fick hallåor och nyhetsuppläsare på TV och radio inte prata skånska. Skolan hade i uppgift att lära folk ”rikssvenska” och vänsterhänta barn skulle läras bli högerhänta.

Detta gällde även i enskilda föreningar. Svenska kyrkan var extremt likriktad långt in på 60-talet. Det första steget för att luckra upp detta togs då de första kvinnliga prästerna vigdes. Idag diskuteras ”marxismen” i Svenska kyrkan på 70-talet en hel del. Denna s k ”marxism” var att kyrkan öppnades för mångfald.  Det var kontroversiellt när prästen Ludvig Jönsson öppet stödde homosexuella med orden: ”överallt där kärlek inträffar sker ett under”.

Samma år som beslutet om mångkultur togs, 1975, avvecklades Rasbiologiska institutet (SIFR) och man slutade att exkludera personer med funktionsvariationer, man skulle nu istället inkludera och integrera dem i samhälle. Några år senare upphörde man att betrakta homosexualitet som en sjukdom, olikheter skulle bejakas, inte bestraffas bort. Den öppna diskrimineringen av samer i skolan började avvecklas.

Istället för att bekämpa rockkulturen och ”ungdomens långa hår” började man tolerera det. Man slutade att förfölja vänsterhänta barn. Människors egna initiativ i grupp och privat började bejakas. Så sent som 1980 sågs min mamma som en farlig rebell som målade sin brevlåda röd i en by där alla brevlådor skulle vara svarta eller mörkblå: ”Tänk om alla fick göra vad de ville med sina brevlådor”. Nåt år senare släppte terrorn. Den röda brevlådan ansågs inte längre farlig.

Nu växte idén fram om att demokratin kunde bygga på mångfald och olikheter!

Folkhemmet

Om man studerar svensk politik före 70-talet ser man att man hade folkhemmet som ideal. Det likformiga var att eftersträva.

Herbert Tingsten lär ha sagt detta en gång: ”Skälet till vår stabila demokrati är att det inte finns några språkliga, religiösa eller etniska skiljelinjer i Sverige.” Det är inget unikt uttalande. Att människor skulle vara ganska lika, och inte sticka ut, ansågs viktigt i bygget av det jämlika folkhemmet Sverige.

Den politiken gick igen i allt från sexualpolitik till integrationspolitik till Konsums blåvita varor.

David Schwarz

På 60-talet insåg fler och fler att Sverige måste börja bejaka olikheterna kulturellt sett. En pionjär var David Schwarz. 1966 skrev han en artikel (som ni kan läsa här som PDF).

I den artikeln påpekade han att utvecklingen gick mot ett enat Europa, med många kulturer inom dess gränser, och en värld med mer kontakt mellan folken. På sikt skulle det inte gå att hålla Sveriges gränser stängda. Den dåvarande assimileringspolitiken skapade problem, menade han. Och ledde till att parallellsamhällen, isolerade från resten av Sverige växte fram. Alternativet för invandrarna var att utplåna sin kultur och bli helsvenska  eller att isolera sig, skrev han, Istället för assimilering bör man satsa både på sådant som svenskundervisning och hemspråksundervisning, för att bejaka både det svenska och den ursprungliga kulturen.

Schwarz skrev:

”Hur mycket andligen rikare skulle inte gemenskapen inom minoriteterna, och därigenom landets kulturliv bli om man i stället försökte få dessa människor att trivas och accepterade deras kulturella och konfessionella särart som normala inslag i det svenska samhället enligt maximen: ”Rätten att vara lika innebär först och främst rätten att vara olika!””

Ni kan läsa tre andra av Schwarz artiklar i DN här: från 1964 och 1966 och 1980.

70-talet

Schwarz och många andras arbete ledde fram till mångkulturpropositionen 1975.  Åren efter ändrades svensk politik. Hemspråksundervisning tilläts och invandrares kulturella föreningar fick stöd på lika villkor med ”svenska” föreningar.

Denna utveckling kan inte isoleras från vad som hände i samhället i stort på 70-talet. Det var en frihetsrevolution som skedde. Likriktning ersattes med mångfald. Homosexuella, muslimer, katoliker, funktionsvarierade, etc, började tolereras och inkluderas mer och mer.

Det betyder inte att allt som skedde gick till på rätt sätt. Det är legitimt att prata om problem som fanns och finns.

David Schwarz själv var intill slutet av sitt liv kritisk till svensk migrationspolitik.  Han själv, som var sekulär ortodox jude, välkomnade mångkulturen, men han ansåg att Sverige inte gick tillräckligt långt. Vi försökte prata över huvudet på invandrarna, menade han, som om vi vore deras förmyndare, och borde börja behandla dem mer som jämlikar, ansåg han. Det var för mycket ”ta hand om” och bidrag och för lite möten mellan jämlikar.

Dessutom ansåg han att vi blundade för strukturella problem, främst barnfattigdomen och arbetslösheten och risken för permanent utanförskap på grund av bristande språkkunskaper. Han var dessutom en kritiker av asylsystemet som han menade missgynnade fattiga.

Att vara glad att olikheterna började bejakas, betyder inte att man måste acceptera allt som gjorts i svensk migrationspolitik sen 1975. Respekten för människors olikheter betyder inte att man behöver blunda för strukturella problem som fattigdom, arbetslöshet och segregering.

Onekligen tog Sverige några steg framåt mot individuell frihet på 70-talet.

Den negativa bilden av den invandrade familjen

Hanna Wikström (docent i socialt arbete) har med sin avhandling, (O)möjliga positioner, analyserat en återkommande bild av invandrarfamiljer som ”problematiska, traditionella och som offer för sin kultur. Underliggande i många av bilderna finns en okritisk diskurs om jämställdhet som ett unikt svenskt politiskt projekt.”

Effekten av detta blir att feministiska aktioner, rörelser, och ståndpunkter formulerade utanför en vit medelklass, ofta osynliggörs och marginaliseras. Ett centralt begrepp för analysen är ”vit hegemonisk feminism”. Detta begrepp introducerades av Paulina de los Reyes (professor i ekonomisk historia) och Diana Mulinari (fil dr i sociologi och professor i genusvetenskap).

Begreppet ”vit hegemonisk feminism” visar hur den svenska feminismen formas kring en vit medelklassnorm samt hur konstruktionen av ”svensk jämställdhet” skapar ett normativt centrum inom den svenska feminismen.  Med detta menas att den ”svenska jämställdheten” blir till en måttstock som ”dom andra” mäts mot.

Svenskar är jämställda – dom andra är bakåtsträvande

Den intersektionella analysen – att synliggöra olika identiteter, och utifrån dess maktpositioner i förhållande till varandra har även här uppmärksammat hur det finns ett likhetstecken mellan dels jämställdhet, dels svenskhet. Utifrån detta konstrueras den svenska jämställdhetens ”andra” som tillhörande ”patriarkala familjer”, ”traditionella kulturer”,  ”dominerande invandrarmän” och ”invandrarkvinnor” som offer.

Effekten av detta blir att de könade och rasifierade diskurserna konstruerar bilden av svensk befolkning som åtminstone jämställdhetssträvande, om inte jämställt. Diskurserna i sin tur skapar en bild av den invandrande befolkningen, i förhållande till jämställdhet anses ”de andra” –  stillastående, ibland även bakåtsträvande.

Detta fenomen kan vi se genom tidigare gjorda studier som granskat hur media förmedlar representationer som å ena sidan är genuskodade, å andra sidan rasifierade. Ett viktigt bidrag som framkommit är att studierna har visat på hur mediabilderna formas kring en uppdelning mellan ”svenska kvinnor och män” samt ”invandrarkvinnor”,  även  ”invandrarmän” respektive ”invandrarkillar” och ”invandrartjejer”.

Dessa tidigare nämnda intersektionella figurer tillskrivs olika kollektiva egenskaper, men även tänkta tillhörigheter, som utifrån sammanvävda föreställningar om genus och etnicitet, gör att dessa hänger samman, och inte kan friställas från varandra.

Källa: Katarina Mattsson, Genus och vithet i den intersektionella vändningen.

Vem har rätt att kalla sig dansk?

Denna krönika är tidigare publicerad på Afropé

I Danmark ställer man sig, efter en omröstning i danska folketinget, frågan: När är man dansk?

Jag upplever att en normaliseringsprocess har pågått i Sverige gällande rasism sedan Sverigedemokraterna gjorde entré i riksdagen. På samma sätt upplever jag att det skedde under den period som Ny Demokrati i början av 90-talet var representerat i riksdagen. Normaliseringen jag tycker mig se idag, det handlar dels om hur media rapporterar om Sverigedemokraterna, vilket jag anser skiljer sig enormt från när de först tågade in i vår riksdag 2010. Har SD, och den politik de står för, helt plötsligt blivit ”rumsren”?

Inom public service har man allt oftare börjat bjuda in representanter för Sverigedemokraterna för att ge dem en röst. För att… ja, jag begriper faktiskt inte riktigt varför. Ett politiskt parti som är uppbyggt på de grundstenar som Sverigedemokraterna är (läs gärna deras historia, stadgar och framtidsvisioner) som handlar om exkluderande och i mina ögon ett elitistiskt samhälle.

Det finns tyvärr allt för många likheter med ett visst tyskt parti och partiledare som ledde oss till den katastrof som andra världskriget innebar för Tyskland och världen, i synnerhet för de som blev offer för den förödelse kriget innebar. Andra världskriget startade inte med att man gasade ihjäl människor i koncentrationsläger. Normaliseringsprocessen startade långt innan dess och på en mycket mer ”oskyldig nivå” än slutet.

Även på allmänna platser rapporterar många afrosvenskar och andra som av vissa inte anses ”se svenska ut”, att den öppna rasismen blivit mer tydlig och öppen och att många uttrycker rasistiska åsikter öppet, på allmänna platser, både som konstateranden, men också som rena attacker, vilket naturligtvis får fruktansvärda konsekvenser för de som utsätts.

En liknande utveckling har gått att följa i både USA där man gått från president Obama till Trump, vilket är en mycket märkvärdig övergång, men också i flera länder i Europa där vi kunnat se en tragisk utveckling ur exkluderande och rasistisk synpunkt.

I Danmark, liksom många andra europeiska länder, inklusive Sverige, tycks vi ha glömt historien, trots att vi har många levande människor än idag som faktiskt upplevde andra världskriget. I det danska parlamentet, Danske Folketinget röstades förra veckan igenom ett beslut om att inte anse att danskar med föräldrar från utomeuropeiska länder ska anses som danskar längre.

    ”…det idag finns områden i Danmark där andelen invandrare och deras efterkommande från icke-västliga länder ligger över 50 procent. Det är Folketingets uppfattning att danskar inte ska vara i minoritet i bostadsområden i Danmark.”

Uttalandet har förstås väckt stark kritik, men förslaget röstades ändå igenom med rösterna 55-54. Förslaget kom från Martin Henriksen, från invandrarfientliga Dansk Folkeparti.

Anna Mee Allerslev, född i Sydkorea och Köpenhamns integrationsborgmästare skriver på sin Facebook:

anna-mee
Skärmdump från Köpenhamns integrationsborgmästare

    ”Ett flertal i folketinget anser uppenbarligen inte att jag är riktigt dansk. Som borgmästare i landets huvudstad är det faktiskt rätt underligt. Men än värre. Som integrationsborgmästare vet jag hur mycket det betyder för nya danskar att bli accepterad av sitt nya land och känna sig dansk.”

Många med bakgrund från invandrade föräldrar eller adopterade och många andra ställer sig nu frågande till vad som sker i Danmark och vem som kan definiera vad en människa har för nationalitet/nationaliteter. Vem eller vad ska avgöra hur dansk du är?

Källor:

Adoption & Samfund

Pressmeddelande (Adopterede danskere ikke længere danskere)

Sydsvenskan

Anna Mee Allerslev

fatou-darboe-128x150
Fatou Darboe

 

Integrationsproblemen

Gästinlägg av Cassopia Khan

Sveriges bristfälliga integrationspolitik ligger bakom många problem i Sverige. Jag har följt bl a den somaliska folkgruppen som flydde sitt land för några decennier sedan.

Det är väldigt intressant att se hur SAMMA folkslag blivit egenföretagare, businessmen m m i ett land som USA men istället fastnat i en ond cirkel i Sverige; ett land där svenskfödda ”invandrare” med högre utbildning och ett BÄTTRE grepp om det svenska språket än många etniska svenskar har svårt att få jobb. (Notera t.ex hur vi vägrar omfamna de som är födda här och istället stämplar dem som ”2:a generationens invandrare” medan vi kallar USA-födda svenskar för just amerikaner eller svenskättlingar, men aldrig ”2:a generationens amerikaner”). Mycket har med vår egen politik och attityd att göra

Kanske är lösningen att inte fösa ihop folk med samma bakgrund till ett och samma område? Det gör att folk måste lära sig svenska, de måste gå ut och umgås med alla andra som bor omkring (eftersom man då bara inte kan isolera sig och umgås endast med landsmän) och de lär sig språket mycket snabbare

Sedan tror jag att saker och ting beror lite på den inhemska befolkningen också. Är folk välkomnande? Eller är de fördomsfulla och avsnäsande bara p g a medmänniskans ytterkläder? Bemöter man nya grannar med ett öppet sinne eller har man redan bestämt sig för att de är boven man läst om i media men aldrig ens haft en konversation med? Är vi människor den idealbild vi har av oss själva eller är vi i själva verket högmodiga med ett storhetsvansinne och endast bra på att klaga istället för att hjälpa andra.

Sverige är bland de bästa länderna i världen för mig men genom att resa lärde jag mig också att se hur vi faktiskt själva har förstört vårt land till vissa delar. Det finns mycket att lära sig av länder som Kanada, där nyanlända jobbat upp sig på bara ett-två år. När det gäller muslimer t ex, så är det bästa med den community:n att man kan gå fram och diskutera precis vad man vill med dem. Jag har mött få ”communities” där man värderar högre utbildning, respekt för äldre, respekt för sitt värdland mer än just dem. Det går att ta diskussionen med människor som värderar dessa saker. Ta tag i närmsta muslimska granne nästa gång och fråga om du kan få snacka om saken över en kopp kaffe. Jag tippar på att du kommer att bli bjuden på middag och få varenda fördom besvarad. Ett vänligt leende, god vilja och nyfikenhet öppnar många dörrar

Antingen det eller så kan man fortsätta sitta hemma och klaga utan att se sin egen roll i det hela. Kan vi med handen på hjärtat säga att vi är rättvisa mot de människor vi hyser agg mot? Om ”invandrare” sitter på baken och bara tittar på parabol-TV hela dagen så är de bidragstagare och parasiter. Om de är välutbildade och jobbar sida vid sida med etniska svenskar så ”har de tagit våra jobb och kvinnor”

Vi som klagar över ”muslimska ghetton”, är vi beredda att bo granne med en högutbildad muslim vid ställen som Lidingö eller Vallentuna? Damned if you, damned if you don’t. Vissa människor kommer de aldrig att vinna och det beror nog 50% på de själva och 50% på den inhemska befolkningens attityd.

/Cassopia Khan

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Nyhetsbrev december 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i december.

Artiklar

Sverigedemokraternas miljöpolitik: Klimatskepsis, oljesand och minskad budget – artikel av Malte Roos om SD:s bristfälliga miljöpolitik

I fokus

Affärsvärldens vit makt-retorik – artikel av Helena Trotzenfeldt om Erik Hörstadius och den ”anti-vita” debatten

Radikaliseringen av främlingsfientliga – artikel av Helena Trotzenfeldt om hur främlingsfientligheten flyttar fram sina positioner

Myter

Myt: Antirasister är pro-islam – mytknäckare av Anders Johansson om att antirasism betyder att vara pro-islam

Krönikor

Begreppet ”värdegrund” är inget smurford – krönika av Torbjörn Jerlerup om svenska värderingar och värdegrund

Svensk kulturs undergång – krönika av Helena Trotzenfeldt om den svenska kulturen och hur den är i färd med att gå sönder

Invandrare som röstar på SD – krönika av David Ehle om invandrare och f d flyktingar som väljer att rösta mot sig själva

”No go-zoner” förr och nu – krönika av Torbjörn Jerlerup om utanförskapsområden

Föreningen HEM om tiggeriförbud – gästkrönika av Föreningen HEM

Moskéer som inte tar avstånd – krönika av Helena Trotzenfeldt om hur moskéer förväntas ta avstånd från terrorism

Öppet brev till Kent Ekeroth

Gästkrönika av Peter Robsahm

En text till SD:s ledning i allmänhet, men deras ”chefsdemagog”, Kent Ekeroth, i synnerhet. Eller varför inte alla och envar som orkar läsa…

Kent; egentligen gillar jag inte infallsvinkeln på den här texten. Det är inte riktigt min stil och inte heller förenligt med mitt synsätt.
Men, jag ska möta dig på din egen planhalva.

Vi börjar i den här änden:

Mina förfäder byggde Sverige. Stamfadern i min släkt, Christian, kom hit från Skottland någon gång under första halvan av 1600-talet.

Det var en driftig karl, må du tro. Han slog sig först fram som köpman och sedan som ekonomisk förvaltare åt en stor brukspatron. Detta ledde till att han själv till slut blev en. Han etablerade sig i Bergslagen – bland det svenskaste som finns när det kommer till vår framgångssaga. Han blev en erkänd och respekterad brukspatron och hans söner följde i hans fotspår.

En av dessa söner fick sedan en son som fick en son som fick en son… och så vidare. Där hamnar vi till slut hos mig, efter nio generationer. Inte särskilt många på 3-350 år, om vi räknar till då jag föddes 1956.
En av dessa i trädet ner, närmare bestämt min farfars farfars far, Karl Magnus och hans bror Ludwig, var de som införde ståltillverkningen i Sverige.

Snacka om att ha bidragit till Sveriges historia och välstånd.
”Det svenska stålet” är känt i hela världen och har givit hundratusentals människor jobb och en framtid i det här landet.
Så, Kent, du behöver inte påminna mig; jag talar utifrån en något privilegierad position.

Dessa män med sina första rötter i Skottland, byggde det här landet tillsammans med alla andra – nederländare, valloner och tyskar – som med sin kunskap och driftighet etablerade sig och skapade en ny framtid i det avlånga landet i norr. De inte bara skapade sig själva en framtid, utan blev helt avgörande för alla dessa andra som fick sin utkomst av industrialismens vagga.

Anor. Stolta anor. Fast jag genetiskt sett har keltiskt ursprung är jag fan i mig svensk så det ryker om det.

Då kommer vi så till dig, Kent. KentEkerothAvatar
Vad har du att komma med i bakfickan?
Vad jag har förstått så har du delvis dina rötter i Kazakstan och Polen. Din mor har invandrat därifrån och därför är du ju andra generationens invandrare.

Så hur ”svensk” är du? Du talar vitt och brett om vilka som är berättigade att få bo här och vilka som ska ut. Okej. På vems mandat gör du det? Vad har du att komma med när det gäller svenska rötter och uppbyggnaden av det här landet? Din far kanske? Han vet jag i princip ingenting om, men om vi går till gener och blod är du ändå en invandrare.

Eller hur?

Kan du annars ge mig en förklaring jag kan köpa som gör att du ska behandlas annorlunda än någon annan i din situation? Med dina, eller dina fascistbröders, mått mätt så ska du alltså förpassas tillbaka. Tillbaka till vad? Ska du tillbaka till Astana? Eller till Warszawa? Vad har du att hämta där? Kanske kan du bo hos någon avlägsen släkting du kanske inte alls känner? Fast det är ju inte säkert de vill släppa in en vilt främmande ”svensk” hursomhelst som de knappt vet vem det är.

Du känner ingen och du har egentligen ingenting annat än ett antal vilsna gener som knyter dig till platsen. Pyrt läge, men vi gör inga undantag.

Eller hur?

Eller tycker du att du är så pass etablerad svensk att det är här du hör hemma?

Okej… så vad skiljer det dig från de hundratusentals andra i samma situation du vill slänga ut från det här landet?

På den punkten är jag oantastlig; svensk så det ryker om det, med förfäder som betytt mer för det här landet än många andra.
Så, ut med dig och din tvillingbrorsa och er mamma ska givetvis packa sin väska hon med.

Eller?

Är det så vi ska ha det? Är det på det viset vi ska bygga en framtid?
Jag tycker inte det. Men om du vill leka Himmler och bussa de lättköpta på de försvarslösa, då ska vi fan i mig tala klarspråk.
Med din egen måttstock ska du bara ställa dig i hörnet och hålla käften. Har jag uttryckt mig klart nog?

Du har inga mandat att tala för någon annan av oss och med tanke på att du är andra generationens invandrare, så ta och ligg lågt med det här om ”svenskheten”.

Fast det är ju med din egen måttstock, så klart.

Personligen tycker jag givetvis att du är lika mycket svensk som någon annan. Och det är också alla andra som du så högmodigt sätter dig ovanpå och vill slänga ut.

Har du hört talas om hybris? Du har det. Lägg ner det, om inte annat så för att det kommer en dag då du kommer att få den nedkörd i halsen, ända till tarmsystemet. ”Hut går hem”, heter det. Och visst är det så.

Nå, ska jag summera lite; mina förfäder var betydande vad gäller uppbyggnaden av Sverige. De bidrog i allra högsta grad till vårt välstånd och vår position i världen. Det är jag givetvis stolt över.
Men jag gjorde det inte.

Ja, du hörde rätt; JAG har inte bidragit, hur mycket de än grävde fundamentet till dagens Sverige.

Lika lite har de flesta av oss personligen gjort ett skit för att vi ska få åtnjuta alla dessa förmåner som det innebär att bo i landet Sverige.
Vi lever minst sagt på världens gräddhylla och du och dina meningslösa kumpaner har mage att svartmåla oss och få det att se ut som vi levde i världens krisnation.

Bortskämda ”brats” – det är vad ni är!

Många av er har fan inte gjort ett vettigt handtag i köket och ändå vill ni ta de gottaste bitarna från middagsbordet när det serveras.
INGEN av oss har gjort sig förtjänt av att leva som vi gör.

Och kom inte dragandes med den där skiten ni presenterar i ert partiprogram om ”essensen”. Det kan hända att ni kan lura en del människor som är ovetande om modern vetenskap och genetik, men väldigt, väldigt många är mer pålästa än så.

Ni snackar skit, helt enkelt. Ni vet inte vad ni pratar om, så lägg ner!
Därför, min bäste propagandaviglare Ekeroth; antingen kan vi mäta våra genbanker i ”svenskhet”, eller också lägger vi ner och inser att vi människor finns här på det här lilla klotet och att ingen av oss har bett om att få komma hit. Det är en tillfällighet att du har dina rötter någon annanstans, likaväl som det är en tillfällighet att jag blev född i en släkt av brukspatroner.

Vi kan inte göra någonting åt det, varken du eller jag, utan vi kan bara förhålla oss till det.

Kanske kan vi också förhålla oss lite ödmjuka till det faktum att vi har fått födas och bo här på en av de bästa platserna. Det är ju nämligen inte självklart, utan det är bara ren och skär tur.

Så, Kent Ekeroth och dina partikamrater och alla andra ”sverigevänner” (ett så ofantligt töntigt begrepp, förresten): lägg ner vapnen.

Här har ni en svensk vars talan ni inte för.

Krönikan är en Facebook-status skriven av Peter Robsahm 160904

Barnäktenskap bland flyktingar

Barnäktenskap diskuteras mycket just nu. Många upplever upplever att svenska myndigheter är för slappa mot flyktingar som kommer hit där ena eller båda parterna är under 18 och de är gifta.  Många kallar det svek. Avpixlat skrev tidigare i år:

”Trots att lagstiftningen på detta område så sent som för ett år sedan skärptes just i syfte att sätta stopp för barnäktenskap inom Sveriges utomvästliga asyl och anhöriginvandrargrupper, väljer Migrationsverket och Socialtjänsten att blunda för fenomenet. Gifta par som anländer till Sverige där den kvinnliga parten är ett barn, accepteras som gifta, placeras tillsammans och behandlas som vilket annat par eller annan familj som helst.

Antalet gifta par där kvinnan är ett barn har till följd av den nu helt skenande massinvandringen och folkvandringsliknande välfärdsmigrationen ökat kraftigt den senaste tiden. Heltäckande statistik saknas men i de sex kommuner – Malmö, Mölndal, Stockholm, Göteborg, Sigtuna och Solna – som Sveriges Radio Ekot har talat med har man den senaste tiden fått minst ett 70-tal barnäktenskap på sitt bord.”

Ironin i att Avpixlat väljer att kalla 16-17 åringar barn när det gäller barnäktenskap är stor. Alla som följer vad de skriver vet att de ogillar att man kallar 16-17 åriga pojkar barn, om de är ensamkommande. Men 16-17 åriga flickor kallar de gärna barn.

Hur som helst stadgar 1 kap. 2 § utlänningslagen att alla som är under 18 är barn. Att stoppa äktenskap här är en sak. Hur ska man hantera äktenskap bland flyktingar? En del debattörer, till exempel Sara Mohammed och GAPF, vill skilja de gifta parterna åt med våld.

”Landets kommuner kan välja om de vill låta nyanlända gifta barn bo med sin respektive. Att låta barn över 15 år bo med sin partner är ett indirekt erkännande av giftermålet.”

Hur det fungerar i Sverige

Det är inte helt enkelt. För det första tillåter svensk lag att ”barn” blir sambos och flyttar hemifrån (med föräldrars medgivande) och att barn blir tillsammans med äldre. Dock är själva giftermålet otillåtet men allt annat är tillåtet.

Byxmyndig blir barnet enligt 6 kap. 4 § brottsbalken, vid 15 års ålder. Då får denne ha sex med även äldre personer, och vare sig vi andra gillar det eller inte så är det faktiskt så att en del tjejer väljer mognare partner. Även helt ”ursvenska”  tjejer gör så. En del gör det valet av skäl som kan kritiseras, såsom att de söker en pappafigur. Andra väljer att bo äldre för att de åldersmässigt är 16 men mentalt mycket äldre eller för att de vill ha en erfaren man i sängen.

En majoritetssvensk kvinna jag känner som är hög chef i Stockholm idag flyttade hemifrån till en egen lägenhet när hon var 16. Hon blev ihop med en nästan dubbelt så gammal man för att hon ville ha en erfaren älskare. De blev särbos några år. Hon hade både honom som älskare och en jämnårig kille, samtidigt. Det är helt tillåtet enligt lagen eftersom föräldrarna godkände flytten.

En annan tjej jag känner var 17 när hon blev ihop med en 24-åring. De förlovade sig till och med. De förblev ett par tills hon blev ca 25 och fick två spralliga barn.

Är det rätt eller fel? Lagen sätter inga hinder i vägen så länge den minderåriga inga uppenbart lider skada av att bo med en vuxen partner.

Att flyktingar som är gifta kommer hit är en annan sak. Det gäller inte i Sverige. Det kan finnas poänger i att noga förklara att de får gifta sig igen då den yngsta parten blir 18.

Men betyder detta att vi bör skilja paren åt?

I de fall då barnet är under 15 absolut. För då strider det mot svensk lag att de bor ihop och har sex. Men över 15 tillåter faktiskt svensk lag att man både ”bor” ihop och har sex. Är du över 15 år kan du välja vem du har frivilligt sex med, med undantag om man befinner sig i en särskild beroendeställning eller nära släktförhållande.

Ska vi ha särlagstiftning för flyktingar som förbjuder för dem det som är tillåtet för andra i Sverige?couple-1283859_960_720

Frivillighet

En del 16- och 17-åringar VILL vara ihop med äldre. Om vi då ingriper och med våld försöker bryta upp förhållandet blir det lätt fel. Speciellt om det gäller människor som flytt tillsammans undan krig och misär, men även i de fall då tjejen är s k ”ur- och pursvensk”. Föräldrar som ogillar att deras 16-åring har blivit ihop med en 25-åring får gå försiktigt fram.

Samma med flyktingar.

Jag känner några flyktingar där en part är yngre än den andra. Jag kan säga att en del av de ungdomarna skulle bli rasande om de inte fick vara ihop med sin partner. De skulle nog anse att de utsätts för grovt våld om så skulle ske. En del av dem är förvånansvärt mogna och medvetna om vilka de är och vad de vill. Man är inte automatiskt ett offer och ett våp bara för att man är under 18. I ett fall är det den kvinnliga 17-åringen som bestämmer i familjen, utan tvivel. Inte den ca 30-årige mannen. Och hon är klart medveten om hur det funkar i Sverige. Hon har kommit hit för att hon tror på kvinnors rättigheter. Därför valde de att försöka nå hit istället för Frankrike där mannen har sina två bröder.

Jag vet flera fall där flickan faktiskt har visat att hon har en stark egen vilja.

Vad vi kan göra

Vad vi kan göra är att förklara att äktenskapen inte är lagliga i Sverige. De gäller inte här.

Men sen måste vi upprätthålla idén om frivillighet.

Kultur och frivillighet är inte helt lätt. En hel del av dem som kommer som ingått barnäktenskap skulle nog inte gjort så om de fått välja helt själv utan familjens påtryckningar. Att följa kulturella traditioner är något som inte individen rår över. Men de flesta som följer kulturella traditioner anser att de gör det av egen vilja, även då de bara gör som ”alla andra”. Därför måste vi gå försiktigt fram. Något kan te sig frivilligt även om man följer kulturella mönster.

Om vi vill hålla fast vid principen att ungdomar själv ska välja sina partners, obehindrat, så duger det inte att förklara att de väljer fel om de väljer att stanna med sin äldre make då de kommit hit. 

Vi kan förklara bestämmelserna i svensk lagstiftning och informera om vilka rättigheter den yngre parten har att själv välja. Detta gör Migrationsverket redan men i alltför liten utsträckning. Det är bedrövande att se hur lite de faktiskt stöttar ungdomar i äktenskap med myndiga. Och de som informerar den unga flickan om rättigheterna måste givetvis själva vara kvinnor, både tolken och den som informerar. Att två män kommer in och pekar finger och säger att ”ert äktenskap är inte tillåtet i Sverige” duger inte. Det är inte heller relevant.

 

Myt: Svenskar snart i minoritet

”Invandringskritiker” målar gärna upp bilden av att Sverige, inom en snar framtid, kommer att vara ett land där svenskarna är i minoritet. Motargument synar siffror över Sveriges befolkningssammansättning utifrån olika kriterier vad gäller ursprung.

Siffrorna för slutet av 2015 ser ut på följande sätt:

  • Sveriges totala befolkning 9 851 017 personer
  • Utrikes födda 1 676 264 = 17% av befolkningen
  • Inrikes födda med två inrikes födda föräldrar 6 939 156 = 70,5%
  • Inrikes födda som har en inrikesfödd förälder och en utrikesfödd förälder 724 841 = 7,5%
  • Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar 510 756 = 5%

Vissa svartmålar specifikt Malmö som ett ”skräckexempel”; siffrorna för slutet av 2015:

  • Malmö stad, antal invånare: 322 574 personer
  • Utrikes födda 102 047 = 32% av invånarna
  • Inrikes födda med två inrikes födda föräldrar 155 966 = 49%
  • Inrikes födda med en inrikes och en utrikes född förälder 27 368 = 8%
  • Inrikes födda med två utrikes födda föräldrar 37 193 = 11%

Lägg märke till att Malmö ligger vid gränsen till Danmark, med stor arbetspendling och migration över sundet. Jämför gärna med Haparanda kommun, som ligger vid gränsen till Finland, med folkmängd på 9 831 personer och 3 972 utrikes födda invånare. Att välja ut Malmö stad som enda exempel, är ett bedrägligt argument som brukar kallas ”Cherry picking/Plocka russin ur kakan”.

Siffrorna som redovisar svenska medborgares ursprung används av ”invandringskritiska” pga en mix av olika fördomsfulla anledningar. Bland annat används siffrorna för att skrämmas med att ”de riktiga svenskarna” inom en snar framtid definitivt kommer att bli förtryckta, i minoritet – av någon hemsk, onämnbar, homogen massa av ”de där andra” som är i maskopi och vill ta över landet.

”Invandringskritikernas” logik haltar: det finns felaktiga fördomar om att alla utrikes födda personer enbart skaffar barn med andra utrikes födda – och väldigt många barn per kvinna (fördjupa er gärna i Nativitet). Vid tillfällen då dessa argument används faller det ju alltid, för redan vid tidpunkten då varje utrikes född person föder ett barn i Sverige är detta en person som kommer ”räknas” i kategorin inrikes född. Naturligtvis skaffar inte utrikes födda personer barn enbart med andra utrikes födda – liksom personer som föddes i Sverige (av svenskfödda föräldrar) inte enbart skaffar barn med endast partners som också är födda i landet.

Enligt SCB:s prognoser beräknas Sveriges befolkning år 2060 ha ökat med en tredjedel till 12,9 miljoner, varav ca 22% av dessa beräknas vara utrikes födda. Idag ligger den andelen på ca 17%.

I Svenska Akademiens ordlista definieras etnisk på följande sätt: ”som gäller eller utmärker folkstam”. Det är en, i mina ögon, både vag och svårtolkad definition. Om vi bortser från den luddiga definitionen, och försöker oss på att vara lite kreativa: Vad innefattar vi i begreppet etnisk? Pratar vi om nationalitet, språk och kultur? Eller pratar vi om den heta potatisen ras?

Det kan vara på sin plats att ställa sig frågan om vem som egentligen gynnas av att specificera – enligt en ytterst godtycklig och luddig definition – människor utifrån ”etnicitet”. Jag är av åsikten att det är farligt att dela upp människor i samhället utifrån egenskaper som den enskilde inte har möjlighet att påverka. Det skapar hierarki mellan oss människor, hierarki som ger dåliga vibbar om man betraktar det i ett historiskt, sociologiskt och kulturellt perspektiv.

Och hur många generationer, mellan tummen och pekfingret, dröjer det innan en människa som har föräldrar med utländskt ursprung, kan föräras med benämningen ”svensk”? Är det så att dessa människor aldrig kommer att bli betraktade som ”svenskar” av de som ”bara är lite kritiska mot förd invandringspolitik”?

Eller är det så att det inte finns någon logik eller saklighet bakom argumentationen, och att det inte heller finns någon rimlighet i myten och konspirationen om att de ”riktiga” svenskarna snart kommer att vara i minoritet?

Om vi, Gud förbjude, låter den ”invandringskritiska” logiken skapa spelreglerna och begreppsdefinitionerna så har vi redan idag väldigt många medmänniskor som av vissa inte anses som ”svenska”.

Jag är av den ”anmärkningsvärda” uppfattningen att det inte spelar någon som helst roll vilket land man är född i. Om man vill folkbokföra sig i Sverige så ska man få göra det, älskar man någon och vill skaffa barn med sin partner, ska man få göra det – oavsett hur många procentandelar utrikesfödda det är som redan bor i Sverige.

Så nej, svenskfödda kommer inte att vara i minoritet i Sverige snart, eftersom befolkningen förändras. Och det är inte farligt eller skadligt att ha t ex en morförälder eller en farförälder som är född utanför landets gränser.

Lästips:

Korta motargument: Födsloöverskottet

SCB:s Sveriges nuvarande befolkningsstatistik

SCB:s Sveriges framtida befolkning 2015-2060

Niklas Orrenius: Är svenskarna i minoritet i Sverige?

Bo Löfvendahl: Finns det etniska svenskar?

”Etnisk svensk”

”Ny DNA-teknik visar att det finns inga raser”