Etikettarkiv: kulturell rasism

Artiklar

Myt: ”Hat mot kristna eller shiamuslimer är inte rasism”

Är det rasistiskt att uttrycka hat mot shiamuslimer och kristna? En del muslimer som gör sådant säger att det inte kan vara rasism eftersom varken kristna eller shiamuslimer är biologiska raser. Vi ska titta närmare på det argumentet här.

I debatten hörs ofta argumentet att hat och fördomar mot muslimer inte kan vara rasism. ”Islamofobi” existerar inte, säger de, och tillägger ofta att ”muslimer är ingen biologisk ras, alltså kan man inte vara rasistisk mot dem”.

Motargument har ofta kritiserat detta. (Läs mer om det här, här och här) Vi har betonat att rasismen efter 40-talet utvecklats mer och mer mot det som ibland kallas ”kulturell rasism”. Man fördömer alla individer i en grupp baserat på deras religion eller kulturella identitet.

Den första grupp som märkte av detta var judarna. Idag hetsar personer med judiskt ursprung, som Israel Shamir och Lasse Wilhelmson, mot judarna, och bedyrar samtidigt att de inte har något emot alla judar. Det är korrekt: De är inte biologiska rasister, de är kulturella rasister.

De påstår att Förintelsen är en myt. Indirekt påstår då de att miljoner judar är lögnare. De håller i praktiken alla judar ansvariga för det de ser som lögn.

Idag ser man denna rasism tydligast i hatet mot muslimer och demoniseringen av islam. Islam utmålas som ”nazistiskt” och alla muslimer indirekt som nassar, till exempel.

Shiafobi och kristofobi

Att muslimer anser att islam har rätt och kristendomen fel, är inte konstigt i sig. Att sunnimuslimer säger samma sak om sin tradition och säger att shia har fel, är inte heller konstigt. Lika lite som att en kristen säger att islam har fel och kristendomen har rätt. Men ibland övergår religion till hat.

Bland en del muslimer finns det ett brinnande hat mot shiamuslimer som kan jämföras med islamfobin. Det går under namnet shiafobi.

De drar alla shiamuslimer över en kam och generaliserar negativt om dem.

De uppfinner konspirationsteorier och demoniserar shiamuslimer.

De kopplar samman shia med andra rasistiska hatobjekt, som t ex judar.

De kallar dem en massa öknamn, som tex ”rafidah” (avfällningar, använd vid smutskastning).

De mest extrema grupperna använder våld mot shiamuslimer. Shiahatet ingår som en viktig ingrediens i IS hat till exempel.

”Rafidah är mushrik-avfällingar som måste dödas, var man än hittar dem, tills ingen rafidah mer lever på jordens yta”. (Källa)

(Det finns givetvis en liknande sunnifobi hos en del shiamuslimer.)

Religiösa känslor mot kristna övergår ibland i hat också: det kallas kristofobi, vilket är rädsla, intolerans och fördomar gentemot kristna. Kristofobiska hatbrott begås inte bara av muslimer men i denna artikel fokuserar vi på just muslimsk kristofobi.

Detta hat i Mellanöstern debatteras en hel del i Sverige, med rätta. Det finns stora problem med rasism mot kristna bland många grupper där.

”Det finns ingen kristen ras eller shiaras”

Men ganska ofta får man höra motargumentet att ”det inte finns någon kristen ras” eller ”vilken biologisk ras har shiamuslimerna?”.

Jag har sett flera exempel på detta på sistone på olika håll och har funderat en hel del över fenomenet.

Hur kan det komma sig att personer som menar att islamofobi finns, inte ser när liknande hat sprids mot kristna eller shiamuslimer? Eftersom lika lite som kristna och shiamuslimer är en biologisk ras är ju muslimerna det.

I just detta fallet borde det egentligen räcka med att be personen kika sig i en spegel, eller titta på sina egna barn. Om hat mot en muslim bara för att hen är muslim är något felaktigt och rasistiskt så är det lika fel om en muslim gör samma mot andra.

Ironiskt nog kallar de som kritiserar begreppen sig ofta för ”shiakritiker” eller ”kritiska till kristna”. ”Kritik är väl ok, eller är du mot kritik?”

Det är onekligen lite bisarrt att se islamofobernas favoritbenämning på sig själva yttrade av muslimer, men med udden riktad mot kristna eller t ex shiamuslimer.

Nej, kritik är helt ok, och du får vara hur mycket mot shia och kristendom som helst. Många shiamuslimer hyllar t ex diktatorn Khomeini. Det är ju mindre trevligt. Men om man slutar se nyanserna och tror att alla shiamuslimer därför är Khomeini-älskare eller potentiella Khomeini-älskare, så övergår kritiken till rasism.

Kort och gott, det är viktigt att man inte behandlar andra annorlunda än man skulle vilja bli behandlad själv: ”Ingen av er är i sanning en troende förrän han önskar detsamma för sin broder som han önskar för sig själv”. Som profeten Muhammed sa.

Krönikor, Recensioner

Från rasism till kulturism

Det är känt sedan tidigare att den moderna rasismen främst baseras på innehåll med föreställningar om kultur än om ras i biologisk mening. Därför uppstår också två situationer för en anti-rasist att förhålla sig till. 

Vi måste tänka på att begreppet kultur omfattar allt mänskligt handlande oavsett bakomliggande idéer och beteenden. Vi behöver också ta i beaktning att diskussioner om mänskliga, sociala och kulturella skillnader kan ses som både positiva och negativa beroende på avsikten.

Därför finns det invändningar till begreppet kulturrasism (eller kulturell rasism) utifrån argumentet att kultur (social handling) och ras (biologiska föreställningar) är olika saker. Dessutom är fallet att det ofta uppstår svårigheter med att bedöma när och hur ett budskap om kultur handlar om rasism, nedvärdering eller kollektiv skuldbeläggning. För att förstå en sådan problematik behöver man förstå det moderna begreppet ”kulturism”.

Redan under 1930-talet när nazisterna hade makten i Tyskland och rasbiologin tillämpades i delar av Europa och i USA fanns det kritiska röster som argumenterade både emot den rasbiologiska forskningen och den politiska tillämpningen som i samband med ”raslagarna” och segregationen. Ett av argumenten var att rasbiologin bara producerade massa onödig statistisk som inte gav någon praktisk nytta. Spelade det verkligen någon roll för samhällslivet och vardagliga mellanmänskliga relationer hur lång en same eller en jude var eller hur ens näsa såg ut? Faktumet var att vetenskapliga argument emot rasbiologin och rasismen i sig var etablerade under sin samtid. Att rasbiologin kunde fortsätta bedrivas berodde mer på starka politiska intressen att behålla den.

grey skulls piled on ground
Photo by Renato Danyi on Pexels.com

Efter andra världskriget och med tanke på Förintelsen kom rasbiologin att bli allt mer diskrediterad som en vetenskaplig disciplin. Rasbiologin kom att ses som moraliskt förfallet, rentav som omänskligt med tanke på dess påföljder. Vetenskapen kunde med allt mer övertygande argument visa att det som ansågs vara biologiska skillnader mellan människor i Europa, Afrika eller Asien var något som var mycket obetydligt och obefintligt. På det sättet slog vetenskapen hål på rasbiologiska myter. Samtidigt, som fallet är idag, kunde vetenskapen bland annat genom sociologi, antropologi och historia på objektivt sätt presentera att det finns kulturella likheter och olikheter mellan människors handlande både inom och mellan olika kategorier som politiska aktörer, sociala gemenskap eller geografiska regioner.

Harari: Hierarkisera inte kulturer

Som historikern Yuval Noah Harari menar i sin nyutgivna bok ”21 Lessons for 21st Century” så handlar inte kulturfrågan om det ska finnas skillnader mellan människor eller inte. Kulturfrågan handlar om hur vi ska förhålla oss till våra skillnader. Till exempel är den kulturrelativistiska synen att alla kulturer i grunden är lika mycket värda. Därför ska det inte formas några hierarkier mellan kulturerna medan den kulturella mångfalden ska bejakas så långt som det går. Men kulturrelativismen ses ofta som något negativt, inte minst i diskussioner om heder och brottslighet. De flesta kan acceptera mångfald, pluralism och olikheter när det kommer till mat och poesi men långt färre skulle acceptera häxbränningar och slaveri som också anses vara kultur genom idéer och beteenden. Som Harari menar så kommer det alltid att finnas skillnader och därför blir frågan vilka skillnader som ska få finnas i ett samhälle.

Vidare menar Harari att mycket av dagens anti-rasistiska kamp är kvar i gamla konflikter och föreställningar. Dels på grund av att den traditionella, biologiskt baserade rasismen är mycket mindre idag än för 30-40 år sedan och dels eftersom dagens diskussioner om rasism oftare handlar om kulturism. Det är sant att hudfärg och synen på kroppsformen fortfarande har betydelse i debatten men kulturismen förklarar även varför vissa av dagens politiska aktörer i Europa och USA, samt på andra håll i världen som i Sydafrika och Indien, stödjer diskriminerade och exkluderande åtgärder utifrån argumentet om kultur. Dessutom, som Harari menar, är dagens kommunikation om kultur också paradoxal. Bland annat eftersom kulturistiska aktörer kan presentera sig som mer toleranta än rasistiska aktörer som baserar sin kommunikation på den äldre biologiskt baserade rasismen.

Fallet är också enligt Harari att diskussioner om kulturella skillnader även har sidor som kan anses som goda och positiva. Något som till exempel visar sig i diskussioner kring migration. Mer objektivt sett, som rörande policy- utformning och attityder i samhället, är Tyskland ett samhälle med högre grad av acceptens och öppenhet för invandring än exempelvis Saudiarabien. Sedan är också fallet att delar av Tyskland som den gamla Östtyska delen anses vara mindre öppna och accepterande gentemot migrerande individer på grund av annorlunda historiska erfarenheter jämfört med det gamla Västtyskland. I Tysklands fall är det lättare för en muslim oavsett födelseort att flytta till Tyskland än för en kristen, men även för en muslim, att flytta till Saudiarabien. På det sättet kan man fråga sig om det verkligen vore moraliskt fel eller rasistiskt att anse att Tysklands kultur är bättre och mer överlägsen än Saudiarabiens när det kommer till migration?

Krav på assimilering

Å andra sidan innebär kulturismen ofta krav på assimilering enligt vad kulturister anser är den sanna kollektiva identiteten. Sådana krav på assimilering riktas idag i EU ofta gentemot muslimer från Mellanöstern och Nordafrika. Och som Harari menar är kraven på att till exempel afrikaner och muslimer ska anpassa sig efter ”västerländska normer” inte alltid något positivt eller rättfärdigat i sig. Tvärtom, det kan handla om krav som att man ska fira påsk eller jul trots att det råder religionsfrihet i samhället och där många samhällsmedlemmar inte firar religiösa högtider. Dessutom, kulturistiska krav gör skada i samband med att det finns problem med institutionell diskriminering. När människor försöker anpassa och utveckla sig men misslyckas då man möter olika former av hinder samtidigt som man kollektivt blir anklagad för att inte ha gjort tillräckligt.

close up of open book
Photo by Pixabay on Pexels.com

Slutsatsen med begreppet kulturism är följande; å ena sidan innebär påståenden om kultur ofta åsikter som angränsar rasism eller är direkt rasistiska i sig. Å andra sidan kan kulturistiska påståenden vara vetenskapligt underbyggda och stödda. En historiker eller antropolog skulle misslyckas med sitt jobb om man hävdade att det inte fanns några kulturella skillnader mellan människor på basis av idéer, språk och mentaliteter. Jag som författare av denna artikel skulle ljuga för mig själv om jag hävdade att det inte finns skillnader mellan Sverige och Bosnien när det exempelvis kommer till människors syn på individen och familjen. Däremot finns det enligt Harari tre faktorer som är viktiga att förstå varför kulturistiska påståenden ofta är svaga eller osanna:

  1. Kulturister blandar ihop lokal överlägenhet med objektiv överlägsenhet. Det som fungerar bra i en viss kontext fungerar sämre i en annan. Exempelvis är den amerikanska kedjan Pizza Hut mer dominerande globalt än sina indiska motsvarigheter. Men för att lyckas i Indien var Pizza Hut tvungen att vara”glokal” genom att deras pizzarestauranger måste ha två kök, både för vegetariskt och icke-vegetariskt matlagning, för att vara framgångsrika på marknaden.
  2. Generaliserande påståenden om kultur är problematiska. Ta till exempel påståendet att ”muslimsk kultur är intolerant”. Vilken muslimsk kultur? Den i Indonesien eller i Goa. Eller den i Syrien eller i Paris? Kulturen gentemot barn och äldre eller gentemot politiska och religiösa aktörer? Sådana påståenden betyder lite om den sociala kontexten inte presenteras.
  3. Fördomar gentemot individer. World Value Survey menar att trots mer generella skillnader mellan länder och regioner är värderingar idag mer globaliserade och delas av fler människor världen runt. Vi som människor präglas av en viss eller flera kollektiva kulturer men vi har också unik genetik och personliga historier som individer. Därför finns det individer i Afghanistan och Irak som kan vara lika individualistiska och acceptera jämställdhet mellan könen som merparten av människor gör i Sverige.

Alltså, det som kan beskrivas som en paradox med kulturismen är att kulturistiska påståenden inte per automatik behöver vara negativa, rasistiska eller exkluderande. Tvärtom kan sådana påståenden även vid generalisering grunda sig på en avsikt att kommunicera om det som anses vara positivt, som att ett visst samhälle är öppen för förändringar, nya människor och olikheter. Å andra sidan är kulturistiska påståenden ofta baserade på rasistiska föreställningar om kultur och kollektiv identifikation.

För framtidens anti-rasistiska kamp gäller det därför att gå emot rasistisk kulturism genom att ifrågasätta kollektivistiska generaliseringar av individen och genom att kommunicera positivt om gemensamma institutioner som demokrati, civilitet och konstitutionalism som behövs för att fler ska känna sig inkluderade och accepterade i samhällslivet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

Yuval Noah Harari: 21 Lessons for the 21st Century

Krönikor

Finns rasism mot svenskar i Sverige?

Inledningsvis vill jag bara poängtera att det populära begreppet ”omvänd rasism” skulle innebära motsatsen till rasism vilket jag antar att det inte syftas till. Termen är rasism oavsett åt vilket håll och mot vilken grupp den riktas. Inom begreppet rasism ingår en samhällelig struktur som verkar förtryckande mot en minoritetsgrupp. Det kan inte påstås att så kallade etniska svenskar är en minoritet i Sverige, inte ens med den bästa av vilja.

Begreppet rasism, så som det används inom dagens diskurs avser kulturrasism, det är alltså inte fråga om någon idé om ”raser”, vilket är ett begrepp inom svenskan som vi inte använder för människor. Detta skiljer sig dock runt om i världen där exempelvis USA använder sig av rasbegreppet på människor enligt SOU 2004:048 Kategorisering och integration.

I Sverige är användningen av begreppet ”afrosvenskar” begränsat och syftar inte till att kategorisera utifrån ett ”rasbegrepp”.  T ex är begreppet ”African Americans” gängse uttryck i USA.

Strukturell rasism. För att det ska röra sig om strukturell rasism måste det förekomma samhälleliga strukturer som fungerar diskriminerande och/eller nedvärderande av en folkgrupp, så som begreppet används och definieras idag. Begreppet folkgrupp omfattar alltså etnicitet, sexualitet och även religiös tillhörighet enligt åklagarmyndigheten.

Det finns idag inga strukturer som fungerar diskriminerande mot svenskar på det sätt som det finns mot invandrare som exempelvis har svårare att få arbete på grund av sitt namn, de sållas ofta bort redan vid det första urvalet.

Kulturell rasism. När dessa samhälleliga strukturer existerar omfattas även uttryck och agerande som rasism då de fungerar diskriminerande och/eller nedvärderande mot aktuella folkgrupp enligt ovan givna definition. Exempel på sådana uttryck kan vara användande av ”n-ordet” eller uttryck som ”blatte” eller ”bög”. Det är viktigt att förstå att dessa diskriminerande samhällsstrukturer kan vara svåra att se och identifiera för den dessa inte drabbar.

Det kan förvisso förekomma en form av rasism mot svenskar på individnivå som exempelvis att någon kallar en person för ”svenne”, som är de gamla raggarnas och kåkfararnas slangord för ”Svensson”. Ordet ”svenne” saknar uppenbarligen den negativa värdeladdningen som ”n-ordet” har och den rasism som avses här är den samhälleliga och strukturella rasism som är väl inarbetad i vårt sätt att tänka och fungera.

Pankhurst-familjen, här Sylvia och Emmeline, var viktiga för suffragettrörelsen i början av 1900-talet. WSPU (Women’s Social and Political Union) grundades i Manchester, England.

Diskriminerande samhälleliga strukturer. Att ha ett utländskt klingande namn har ofta en negativ effekt då man söker arbete till exempel, att vara ung kvinna kan också ha en negativ effekt då arbete söks eftersom en arbetsgivare kan misstänka framtida barnledigheter och graviditeter som påverkar utförandet av arbetet och närvaron negativt. För att bättre förstå hur dessa strukturer kan verka diskriminerande och hur de dessutom kan samverka rekommenderar jag att man läser Nina Lykkes teori om intersektionalitet.

Samhället fungerar alltså diskriminerande på flera olika nivåer mot den rasifierade och tillhör man dessutom flera av dessa olika diskriminerade kategorier får man därför utstå den strukturella rasismen på flera olika sätt. Detta är något man som svensk aldrig ens kan föreställa sig.

Kategorisering. Det är upp till var folkgrupp men framför allt var individ att själv avgöra vilken form av kategorisering eller epitet som upplevs som kränkande och/eller diskriminerande, men personen ska inte själv bjudit in till kränkningen.

Som rasifierad äger man rätten att själv få tala om när man blivit kränkt, det är aldrig upp till någon annan att definiera om man som person blivit kränkt eller inte.

Sammanfattande ord. När en svensk utsätts för glåpord från en person med utländskt ursprung, eller från någon annan för den delen kan detta möjligtvis klassas som trakasseri om det sker i såna former i lagens mening. Om en svensk person skulle bli ofördelaktigt behandlad vid val av person för en anställning eller en annan liknande situation, kan det möjligtvis vara fråga om diskriminering. Det kan däremot aldrig handla om rasism mot denna svensk i landet Sverige.

Jag hoppas i och med detta att vi en gång för alla kan släppa argumentet att det i Sverige råder rasism mot svenskar.

Jag blev för några år sedan indragen i en kortare debatt där jag blev anklagad för att vara en rasifierad rasist. Eftersom det fortfarande tycks råda en viss förvirring kring begreppen tänker jag att det vore passande att lyfta in även begreppet rasifierad i denna artikel och utförligt förklara det.

Begreppet rasifierad eller etnifierad ska förstås utifrån begreppet rasism sådant det redogörs för ovan. En rasifierad person är en sådan som utifrån fördomar och/eller stereotyper kategoriseras. En rasifierad person är alltså, förenklat den person som utsätts för stereotypa fördomar. Om man utgår från Nationella sekretariatet för genusforskning så står det att läsa att en rasifierad person är den som av någon annan kategoriseras utifrån exempelvis hudfärg eller hårfärg. Förvisso är även vita människor rasifierade, men då som personer med normativa och överlägsna drag istället för som begreppet normalt används för en person som utsätts för rasistiska fördomar baserade på en föreställning om en etniskt sämre arvsmassa.

Rasister är på så vis absolut motsatsen till rasifierade, dels på grund av sin hierarkiska särställning som den högre stående normen i samhället men även på grund av sitt dikotomiska förhållningssätt mot den person mot vilken den sagda rasismen riktas.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

SOU 2004:048 Kategorisering och integration

Åklagarmyndigheten: Hets mot folkgrupp

Nina Lykke: Intersektionalitet – ett användbart begrepp för genusforskningen

Lagen.nu: Kränkning

Nationella sekretariatet för genusforskning: Rasifiering

Krönikor

”Jag hatar inte alla, därför kan jag inte vara rasist!”

Kan någon vara antisemit trots att hen har judiskt blod? Kan någon vara islamofob trots at hen är f d muslim eller har muslimska släktingar? Svaret är ja! Är argumentet ”jag hatar inte alla, därför kan jag inte vara rasist”, gångbart? Nej!

Det mesta av den rasism vi ser idag är inte knuten till rasbegreppet, etnicitet eller biologi, utan är det som ofta kallas kulturell rasism. Det riktas mot en religion eller en kultur eller en grupp och är så funtad att den skuldbelägger hela gruppen, inkluderat etniciteten om det förekommer.

Om detta har jag funderat idag. Jag förbereder nämligen en artikelserie om olika rasister i Sverige idag. Lasse Wilhelmson, Sara Mohammad, Ahmed Rami, Israel Shamir och andra som ofta förekommer i debatten.

I samband med det har jag lyssnat på några intervjuer med Lasse Wilhelmson, och kikat på några artiklar med Israel Shamir. Båda är ökända förintelseförnekare och antisemiter. Men de två hävdar med emfas att de inte kan vara antisemiter, eftersom de är judar och eftersom de säger att de inte skuldbelägger alla judar för vad ”den judiska maffian” gör. Enskilda judar har de inget emot och etniciteten har de inget emot, påstår de.

Detta är ett intressant fenomen eftersom man ofta hör samma argument i debatten. Många islamofober idag kan ena sekunden säga att islam är som nazismen eller prata om ”de våldsamma muslimerna” för att andra sekunden säga att de inte har något emot ”enskilda muslimer”, de är ju bara ”religionskritiker”. En del debattörer kallar sig stolta islamofober och rantar högt om att islam är som nazism, men påstår ändå att de inte har något emot alla muslimer, ”inte alla nazister är ju onda”.

rexvid-hijab-c3a4r-som-ss-uniform

”Politisk islams uniform”? Då kan man ju fråga sig: är övriga muslimer alltså som nazister utan uniform?

Rasismens förändring

Rasismen har förändrats. Den gamla etniskt grundade rasismen finns fortfarande kvar men det mesta av rasismen fungerar idag på ett annat sätt. Den är det som ibland kallas ”kulturell rasism”.

Kulturell rasism är givetvis inte särskild från den biologiska rasismen. Tvärtom. Om man demoniserar ”det judiska” eller pratar om en ”judisk maffia” så svartmålas alla judar (religion och etnicitet). På samma sätt svartmålas alla muslimer av att man demoniserar islam. Inte bara kulturellt. Hatet mot muslimer slår även mot barnen, som om religionen förts vidare via blodet och DNA:t.

Ex-muslimer gör ofta en stor poäng av att deras mamma är muslim eller att de har muslimska vänner eller liknande. De kan inte vara rasister då, säger de. Islamofober poängterar att de inte hatar alla muslimer, att det visst finns ”goda muslimer”. Muslimhatare säger att islam är som nazismen för att i nästa ögonblick med oskyldiga vädjande ögon säga att de minsann inte menar att de muslimer som ”beter sig som oss” är nazister. Bara de äter fläsk, undviker moskén, ogillar Koranen, tar avstånd från profeten och dricker lilla nubben till midsommar så är de OK.

Rasister betonar ofta det där med att ”de bara hatar islam och inte alla muslimer”. Den betyder mycket för dem. De är minsann inte islamofober. De fördömer inte alla muslimer, bara de som följer islam.

skc3a4rmklipp

Lasse Wilhelmson och Israel Shamir

Islamofober som resonerar så resonerar som moderna antisemiter gör. Även de betonar oftast att de minsann inte hatar alla judar. De påstår att det bara är ”det judiska” eller den ”judiska maffian” eller ZOG (Zionist Occupation Government) eller den sionistiska världskonspirationen som de vill stoppa.

Effekten är dock densamma. När man demoniserar den judiska strävan efter ett eget land eller judisk religion, eller generaliserar om ”det judiska” så slår det mot alla judar.

Både Lasse Wilhelmson och Israel Shamir är grova förintelseförnekare och antisemiter. Men båda påstår att de inte kan vara det. De är ju båda av judiskt blod (alltså har de inget emot judisk etnicitet) och båda poängterar att de inte hatar alla judar. A clear case, eller? Då kan de väl inte vara antisemiter?

Jovisst kan de det. Om man ser på deras rasism som inte enbart etnisk, dvs biologisk, utan även kulturell. Pratar man om en judisk maffia eller påstår att några miljoner judar ljugit om Förintelsen så slår det mot alla judar.

Om jag tillhör en bordtennisförening och det dyker upp rykten att föreningen är en klubb för pedofiler så kommer alla vuxna att misstänkas som förövare och alla barn där som offer. Så enkelt fungerar det. Även om man skulle bedyra att man minsann inte tror att alla vuxna förgriper sig på barn.

Lasse nazze?

Jag har lyssnat på en intervju som gjordes av nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen med just Lasse Wilhelmson.

Det känns absurt att lyssna på den intervjun. Wilhelmson samtalar med personer som han VET är nazister. Samtidigt berättar han att när han var barn omskar föräldrarna inte honom. Det var mitt under kriget och föräldrarna ville att han skulle överleva om nazisterna anföll Sverige. Därför omskar de inte honom. Han kan alltså inte vara okunnig om vad nazism är, ändå deltar han i deras program och sitter och babblar om ”judisk maffia” och liknande.

Ännu mer absurt blir det när han upprepar som ett mantra att han inte hatar alla judar, att han inte har något emot alla judar, och att han själv är det, så han kan inte vara rasist. Och detta sitter han och säger i en intervju med nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen! Han tror verkligen PÅ RIKTIGT att han inte kan vara rasist eftersom han inte ogillar alla judar.

Sen drar han iväg med jämna mellanrum: han kallar ryska revolutionen en judisk revolution och pratar judisk makt och judisk maffia. Givetvis antyder han att miljontals judar ljugit och ljuger om Förintelsen också.

Men Lasse Wilhelmsson är inte ensam. Internet är fult av hat mot t ex judar där hatarna sprider groteska lögner, för att direkt därefter bedyra att de minsann inte har nåt emot enskilda judar.

Att ha släkt i den grupp man hatar eller att bedyra att man inte hatar individerna, bara gruppen individen ingår i, ger en inte frikort att bete sig hur som helst. Rasism och hat är rasism även om man säger ”jag ogillar inte judar bara de tar avstånd från det judiska”…

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar

Terminologi – rasism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på afrofobi. Den här gången har turen kommit till rasism.

Rasism är ett komplext begrepp med en månghundraårig historia. För att kunna närma sig en förståelse för begreppet och dess relevans idag, trots att det sedan snart 70 år tillbaka råder konsensus inom den medicinska forskarvärlden om att mänskliga, biologiska, raser inte existerar, behöver vi inleda denna artikel med en kort, historisk bakgrund.

Rasismens uppkomst

Det finns ingen klart avgränsad startpunkt för idén om att vi människor skulle vara väsensskilda; med olika förmågor, egenskaper och värde sinsemellan. Dessa idéer går att hitta lite varstans i såväl tid som rum. Rasismen, som det komplexa begrepp vi känner igen det idag, kan dock sägas stamma ur upplysningstidens strävan att vetenskapliggöra mänsklig kunskap och kunskap om människan. En strävan som dessutom sammanföll med såväl den europeiska kolonisationen av Afrika, Asien och Amerika, som med uppkomsten av den föreställda gemenskap vi känner som nationalism. I denna smältdegel av tankar och idéer hittar vi två för ämnet centrala teorier, ofta benämnda monogenism och polygenism.

Monogenism utgår från idén att alla människor har en gemensam förfader, men att vi p g a det vi idag skulle kalla miljömässiga faktorer utvecklats olika – degenererat – och att det skulle förklara de olika ”människoraser” vi idag möter i världen. Filosofen John Locke och vår egen Carl von Linné var två av de tidigaste förespråkarna för denna teori.

Polygenism handlar istället om att varje ”ras” har sitt eget ursprung, och att den vite mannen därmed är oåterkalleligen väsensskild från t ex afrikanen eller asiaten. Två av de mer namnkunniga vetenskapsmännen inom denna teoribildning är David Hume och Immanuel Kant, även om Isaac La Peyrère anses vara den som satte teorin på kartan genom publiceringen av hans Prae-Adamitae i mitten av 1600-talet.

Även om man tvistade om orsakerna till det hela, var man dock överens om grundpremissen; att människan är indelad i olika raser och att dessa raser var förknippade med olika egenskaper och förmågor.

Efterhand fick monogenismen ge vika åt polygenismen. I och med det befästes bilden av att även om miljön har betydelse för hur människor utvecklas, så räcker det inte för att eliminera karaktärsdrag som beskriver hennes rastillhörighet. Eugeniken – rashygienen – som vetenskap var född, och med den nådde den biologiska rasismen oanade höjder men resulterade också i fruktansvärda konsekvenser, understödd av den samtidigt framväxande nationalismen, vars idé om ”folket” gavs legitimitet genom att stödja sig mot den rasistiska vetenskapen och vice versa.

Parallellt med andra världskriget började dock forskare inom genetik, antropologi, sociologi och psykologi allt mer ifrågasätta eugeniken som vetenskap och 1950 kunde UNESCO slå fast att det inte existerar några mänskliga raser. Vidare forskning genom åren har sedan gång på gång bekräftat detta. Människan som biologisk varelse kan inte delas in i olika raser – därtill är vi alldeles för lika.

Hur kan det finnas rasism om det inte finns några mänskliga raser?

Argumentet från den för rasism anklagade ”sverigevännen” låter sällan vänta på sig. Hur kan hen bli anklagad för att vara något som rimligen inte ens kan finnas?

”Race is an ideology and for this reason, many scientists believe that race should be more accurately described as a social construct and not a biological one.” –Vence Bonham, J.D.

Som dr. Bonham mycket riktigt påpekar är (mänsklig) ras inte en biologisk verklighet, utan en i första hand social konstruktion. Det betyder i klartext att det som ”gör” rasism kan vara när grupper av människor beskrivs som om de vore biologiskt avvikande – det vill säga; när åtskillnad görs på ett sätt som antyder att olikheterna gör oss väsensskilda.

Det kan förstås handla om kroppsliga egenskaper som hudfärg, ansiktsdrag eller liknande – så kallad ”hudfärgsrasism” – men lika gärna röra tillskrivna egenskaper som etnicitet, kulturell tillhörighet eller religiös tro. Det är med andra ord nu rasism blir det komplexa begrepp jag påpekade i början av artikeln.

Anders Hellström, docent vid Malmö Högskola, har på uppdrag av Forum för Levande Historia sammanställt en begreppsinventering av rasismbegreppet. Han konstaterar att vi på ett sätt rört oss långt från den uppenbara rasism som en gång legitimerade kolonisation, apartheid och slavhandel, men att rasismen ändå följt med oss och att marginaliserade grupper fortfarande drabbas av dess konsekvenser. Inte minst p g a begreppets komplexitet:

”Förvirringen kring rasismbegreppets natur kvarstår /…/ Vad som är rasism och inte är en fråga som debatteras flitigt i media idag och utgången av denna får konsekvenser för hur vi väljer att bedriva den antirasistiska kampen, vilket påminner oss om vikten av att kontinuerligt reflektera kring vad det är som vi egentligen vänder oss emot.” -Anders Hellström

Begreppet ”rasism” dog inte när myten om de mänskliga rasernas existens avslöjades. Istället genomgick det en slags förvandling och blev till flera olika – om än med en gemensam bas – rasismer. 

En rasism, flera rasismer

I Motarguments artikelserie om terminologier har vi redan mött några av rasismerna. De ligger ofta gömda inom andra begrepp. Afrofobi, antiziganism, heterosexism, antisemitism, islamofobi – alla rymmer de aspekter som har mer eller mindre direkta beröringspunkter med rasism.

Rasismerna kan skilja sig åt vad gäller olika aspekter. Ibland handlar det om en begränsad företeelse i tid eller rum, som t ex apartheidregimen i Sydafrika, och i andra fall kan det beskriva en strukturell företeelse som löper genom hela västvärlden och/eller under lång tid. En annan dimension av de olika rasismerna är hur de i vissa fall har fokus på individen (vem är rasist? vad är ett rasistiskt beteende?) och i andra fall fokuserar på begreppet som en dominerande tankestruktur/ideologi.

Även om Hellström i sin text inte riktigt vill hålla med mig om det, menar jag att gemensamt för samtliga rasismer, trots sina inbördes olikheter, är att de delar en gemensam grundläggande proto-definition, som jag med hjälp av Antirasistiska Akademin (ArA) vill beskriva – förvisso svepande, nästan svävande på målet – som teorier, världsåskådningar, rörelser, processer, samhällssystem och/eller handlingar, som i sin tur bygger på föreställningen att det finns grupper av människor (beskrivna som t.ex. raser/etniciteter/kulturer) med egenskaper som är specifika för just dem.

Definitionen är med nödvändighet lika vag som begreppet är komplext. Men det gör den å andra sidan lättare att applicera på de olika rasismerna, vilka jag beskriver översiktligt nedan (förteckningen över rasismer är hämtad från Hellbergs text):

Den biologiska rasismen drabbades av ett hårt slag när rasbiologins pseudovetenskaplighet slogs fast och behöver egentligen inte beskrivas särskilt ingående. Det är en daterad form av rasism som få idag öppet bekänner sig till och som framförallt används som försvar för andra former av rasism – inte sällan i form av uttalandet ”Jag är inte rasist, men…”.

När den biologiska rasismen inte längre var gångbar – en process som rivstartade när Förintelsen blev känd – ersattes den av neo-rasism eller kulturrasism/kulturell rasism. Begreppet omfattar rasism som essentialiserar kulturbegreppet. Det innebär uppfattningen att vissa människor är på ett visst sätt eftersom de tillhör en viss kultur, etnicitet eller religion – enligt samma tankemodell som tidigare användes om raser.

Ett annan rasism är den postkoloniala rasismen, som har sitt ursprung i erfarenheter från före detta kolonier i Europa och Asien. Här fokuseras begreppet ”vithet”, som illustrerar både en maktstruktur och identitetsskapande. Antingen är man vit eller icke-vit och desto mindre vit man är, desto längre ned i maktordningen hamnar man.

Den institutionella rasismen (också känd som strukturell rasism) beskriver hur rasism kan existera inom ett samhälles eller en institutions ramverk och lägger tyngdpunkten på rasism som diskriminerande system och institution. Det handlar om en rasism som ”sitter i väggarna”. Det brukar dessutom hävdas att den institutionella rasismen är mer vanemässig än intentionell, vilket betyder att de som gör den institutionella rasismen sällan är medvetna om att de upprätthåller ett rasistiskt system.

Detta för oss till den av Hellström benämnda vardagsrasismen. Rasism är inte bara en ideologi eller samhällelig struktur som vi rör oss innanför eller utanför. Den är också en del av vår vardag – mer för vissa än för andra:

Hudfärgade plåster som lyser ljusbeige mot mörkbrun hy.  Kvinnan som spottar på tiggaren utanför mataffären. Påpekandet (i all välvilja) om det vackra mixade barnet i barnvagnen. Svårigheten för Ahmed Abdikadir att bli kallad till arbetsintervju, trots hans höga kompetens.

Alla är de vardagliga uttryck för olika former av rasism. Vart och ett för sig är de möjliga att förstås eller ursäktas som individuella uttryck för okunskap eller fördomsfullhet – eller helt ryckas på axlarna åt – men tillsammans bildar alla dessa upplevelser en integrerad helhet som visar att rasismen – trots att det sedan snart 70 år är bevisat och fastslaget att inga raser existerar – fortfarande upprätthåller och skapar en diskriminering på i princip samma premisser som innan 1950.

En spännande effekt av att tänka i termer om flera rasismer är att det gör det möjligt att – åtminstone i teorin – vara både antirasistisk och rasistisk samtidigt. Detta genom att t ex som Sverigedemokraterna (SD) ta officiellt avstånd från biologisk rasism men samtidigt driva en otvivelaktigt islamofob agenda.

Finns rasister?

”Eftersom rasism förknippas så starkt med denna händelse [Förintelsen – min anm.] tas det som en förolämpning att förknippa ett individuellt beteende med rasism.” -Anders Hellström

Jag vill avsluta denna artikel med några ord om epitetet ”rasist” vilket jag var farligt nära att använda ovan (men undvek elegant genom att lägga till slutleden -istisk till orden ”antirasist” och ”rasist”). Om nu rasism är ett begrepp som lever och frodas än idag, även om inte raser gör det, torde ju även rasister kunna leva och frodas. Eller?

Det är  – i likhet med själva rasismbegreppet – en komplex fråga att reda ut. Rasism existerar bevisligen, även om dess uttryck sker på lite andra premisser än på den rasbiologiska tiden före 1950. Men som Hellström implicerar i citatet ovan har rasistbegreppet inte riktigt genomgått samma förvandling.

En rasist är för många fortfarande en person som tror på biologiska, mänskliga raser. Och självklart finns de fortfarande kvar, någonstans i periferin. Det kan man bl a bli varse om man tar notis om de regelbundet återkommande försöken att motbevisa påståendet om att mänskliga raser inte existerar. Och dessa individer är utan tvekan den renaste formen av rasister du kan hitta. Men de är få, och de är – som sagt – perifera.

I och med förändringen av rasismbegreppet och uppdelningen i olika rasismer, har man dessutom börjat tala allt mer om att ”göra rasism” snarare än att ”vara rasist”. Det är framförallt en logisk perspektivförskjutning. När fokus ligger på processen att göra kultur, etnicitet eller religiös tro till ställföreträdare för ras, blir den forne rasisten snarare en slags rasism-tillverkare; en som skapar/medskapar ras.

Det går att hävda att detta perspektiv befriar människor från sitt individuella ansvar och dessutom formulerar ursäkter åt dem, så de kan upprätthålla ett rasistiskt beteende utan att det ger några uppenbara konsekvenser.  Men det kan också förstås som ett sätt att erbjuda de här individerna en möjlig väg ut. ”Jag förstår att du menar väl, men det du just sade är ett rasistiskt påstående” är för det mesta en mer konstruktiv ingång i en diskussion än ”Du är rasist”.

Hur man väljer att se på det beror förstås på vad målet är. Bekämpa rasismen eller bekämpa rasisten.

Källor och lästips:
Artiklar

Civilisationism – det nya konceptet för islamofobi

Historiskt sett har sekularismen som process att separera religionen (kyrkan) från staten,  inneburit framgångar för större delar av Europa. Den som inte ville tro på Gud fick det bättre. Den som ville kunna välja sitt sätt att tro på Gud fick det också bättre. Statskyrkor kom att ifrågasättas och fick med tiden lämna sina positioner. Sekularism innebar på flera sätt en progressiv utveckling som gick ihop med krav om demokratisering, mänskliga rättigheter och vetenskapliga framsteg. Det formades också krav på mer inkluderande samhällen, som för olika kristna och judiska samfund.

På ett sätt är det idag paradoxalt att nationalistiska aktörer med religion på agendan har vuxit sig så starka i de delar av Europa som anses vara de mest sekulariserade världsdelarna. I Sverige brukar människor ofta uppfatta sig själva som samhällsmedlemmar i ett av världens mest sekulära och toleranta samhällen. Komikern Magnus Betnér sa en gång om Sverige att ”ingen tror på Gud, men alla tror på något”. Samtidigt är stödet för Sverigedemokraterna stort. För ett parti som vill återinföra statskyrkan och blandar sin syn på kristendom med nationalism och kulturell rasism.

Att utvecklingen varit sådan i norra och västra Europa, så som i Danmark eller Frankrike, har sin förklaring i hur nationalpopulismen har förändrat sig. Populismen vilar både på en vertikal dimension som ”folket vs eliten” och på en horisontal dimension som ”hoten mot oss”.  Dagens nationalpopulistiska aktörer som i norra Europa har dock mer än nationalism på agendan, nämligen – ”civilisationism”. Rogers Brubaker, en av de mer kända experterna på nationalism, menar att konstruktionen är likadan som när nationalpopulistiska partier agerade antisemitiskt och hade judarna som en föreställd fiende nummer ett. ”Fienden” har med tiden kommit att ersättas med muslimer och islam, men det politiska beteendet är detsamma.

Civilisationism handlar att kombinera kristendom, sekularism och liberalism i den politiska kommunikationen där islam och muslimer presenteras som samhällets problem eller hot. Kristendomen presenteras inte som en religion i sig utan mer som civilisatoriskt motstånd till islam. Sekularismen används som ett sätt att minska muslimernas närvaro på offentliga platser som gator och torg genom till exempel krav på burkaförbud. Medan liberalismen presenteras i form av aspekter som yttrandefrihet och jämställdhet, där muslimer likställs som människor som inte har liberala värderingar och som därför måste tvingas bort eller tvingas att acceptera ”vårt sätt att leva”.

Hur återspeglas civilisationismen i praktiken? Under valen i Frankrike och Nederländerna har det till exempel förekommit att nationalistiska aktörer säger sig vilja skydda homosexuella ifrån muslimer trots att dessa i sin tur ser Ryssland, med sina anti-gaylagar, som förebildssamhälle. Svenska nationalister som tillsammans med SD ser islam som ett hot mot demokratin men själva är emot den liberaldemokratiska modellen med ett konstitutionellt skydd för individen och de oberoende centrala institutioner som en rättsstat innebär. Det har blivit ett sätt för populistiska partier att locka till sig nya väljare genom en retorik om skydd och hot.

Nationalistiska aktörer förespråkar ofta kristna samhällen och stater men även använder sig av kommunikation om sekularism. Den ”identitära kristenismen” som Brubaker menar handlar om att sekularism inte står i strid med kristendomen utan till med går ihop med det kristna. Kvinnors rättigheter och yttrandefrihet presenteras vara gamla kristna värderingar från början och som nu hotas av islam och muslimer. Civilisationism handlar alltså även om att vilja exkludera muslimer som en del av de nationella eller europeiska kollektiva identifikationerna.

Business Leader

Och fler är nationalpopulistiska aktörer hänger på mer eller mindre liknande sätt. Som i fallet med åsikter hos Ann Heberlein och Thomas Gür i texter om islam och jämställdhet, när Moderaterna kommunicerar om ”svenska värderingar”, när Liberala Kvinnor föreslår slöjförbud på barn eller när företrädare för Liberalerna vill sätta stopp för nya religiösa (muslimska) friskolor. Sedan 2015 har allt fler politiska aktörer i Sverige mer eller mindre raderat skillnaden mellan vad som är politiskt och vad som är kulturellt.

Politiska aktörer med civilisationism på agendan är ute efter identitetsmonopol och de drivs av en vilja att på långsikt ta över centrala institutioner. Ett sätt att förhindra en sådan utveckling är att titta på nästa steg för samhället, att erbjuda en möjlighet för identifikationer med svenska samhället som är friare och öppnare, med fokus på en konstitutionell sekularism. Grundlagen kan de flesta i samhället sluta sig bakom på ett tydligare sätt än tanken om ett religiöst eller humanistiskt samhälle. I vårt samhälle behöver vi titta på nästa steg och se över skillnaderna mellan det religiösa och det sekulära liksom det politiska och det kulturella – för framtidens samhällsgemenskap.

Referenser

Brubaker, Rogers. Between nationalism and civilizationism: the European populist moment in comparative perspective

 

 

 

Krönikor, Myter

Rasism idag är inte biologi och gener

Krönika av Torbjörn Jerlerup

Man hör ofta myten att rasism är liktydigt med hat mot ett folk, mot gener och mot ”blod”. Därför hör man ofta sverigedemokrater säga att muslimhat inte kan vara rasism – det är en religion, inte ett folkslag. En del andra säger att de inte är antisemiter, även om de pratar om en judisk konspiration. För de har inget emot ”goda” judar som är mot Israel och sionismen, eller f d judar som konverterat.

Efter andra världskriget ändrades definitionen på rasism. Det som var rasism fram till 1945 var biologisk rasism. Hat mot ett biologiskt enhetligt folkslag, mot genuppsättningar och hudfärger. Få har den synen på andra folk idag. En del, hardcore-nazister t ex, har kvar den synen. De flesta andra är vad som kallas ”kulturella rasister” istället: de hatar en kultur eller en religion.

Men bådadera är rasism.

Så här kan det låta:

Om muslimhatet: ”Islamofobi är ett bluffbegrepp. Att kritisera muslimer kan inte vara rasism, för islam är inte ett folkslag”.

Om judehatet: ”Judehatet är en bluff. Det finns få som är antisemiter och hatar alla judar. Jag känner flera judar och läser gärna Israel Shamir som är f d jude. Jag hatar inte alla judar. jag är bara mot den sionistiska och judiska världskonspirationen bara. Jag är inte rasist”.

Om antiziganism: ”Jag är inte mot alla romer. Därför är jag inte rasist. Men romernas kultur är sån att man uppmuntrar till stöld. Det säger en rom jag känner också, som är mot den romska kulturen”.

Om homofobi: ”Jag har en vän som är homosexuell, och jag har inget emot det – bara jag slipper se det”.

Om begreppet ”kuffr” och hat mot andra som inte har den rätta tron: ”Rasism rör föreställningar om biologiska skillnader. Detta har med trosuppfattningar och livsåskådning att göra. Inte mindre fel för det, men snälla kalla det inte rasism”.

Förändringen av begreppet rasism började med judehatet. Därför kan det vara bra att använda antisemitismen som exempel på hur de två varianterna av rasism ser ut.

Israel Shamir är en central person i den internationella antisemitismen. Han är f d jude. Det hindrar inte att han får full respekt av de flesta andra antisemiter i världen. Trots hans judiska blod anses han vara en god person av många antisemiter.

Även många nazister pratar väl om honom. Det ser man ofta på Stormfront.

Israel Shamir is one of the few Jews who has earned my respect. Years ago I used to post on his forum, he was absolutely hilarious because practically everyday he would ban one of his sycophants off his forum simply for not being anti-Semitic enough, he would then chastise them with a big one page lecture about the evils of being too soft on zio-supremacism. I wasn’t used to seeing a Jew take a stand like that, he was something else!

En del nazister är inte lika positiva till honom. Svenska Motståndsrörelsen i Sverige är kluven. En del säger att han är en god jude. Andra att han är en person som man inte kan lita på; för att han har ”judiskt blod”.

Neturei Karta. Förintelseförnekande judar som ofta älskas av antisemiter.

Det finns två sorters judehat.

En del är mot alla judar. Det spelar ingen roll om de lämnar judendomen och konverterar. De är ändå alltid bara en ”smutsig jude”. De är biologiska, eller genetiska, nazister.

De andra judehatarna bryr sig mindre om en persons judiska bakgrund. De kan tolerera personer som har, eller säger sig ha, en judisk bakgrund, som Israel Shamir eller Lasse Wilhelmson. Det ”judiska blodet” i dem spelar ingen roll. De här är då kulturella rasister.

En del av de kulturella rasisterna går så långt att de inte bara gillar ex-judar utan även judar som Gilad Atzmon eller den rasistiska extrema judiska organisationen Neturei Karta. De sistnämnda anser att förintelsen var judarnas fel eller att förintelsen inte ägt rum. De kan ha judiska vänner…om de är mot Israel och sionismen, t ex. De upprepar ofta att de inte alls är mot alla judar. De är bara mot den judiska världskonspirationen. Eller så säger de att det judiska folket har de inget mot, bara den judiska makten över världen och de som sprider lögnen om förintelsen.

Det är kulturell rasism.

Om nu denna form av rasism, så kallad kulturell rasism, inte är rasism, så finns inte mycket judehat kvar i världen. Då är antisemitismen på utdöende och bara ett litet fåtal nazister finns kvar som hatar alla judar. På samma sätt förhåller det sig med islamhatet. Det är hat mot en kultur och en religion mer än ett folk. Fast det finns vissa som går så långt att de hatar till och med ex-muslimer, så även inslag av biologisk/genetisk rasism finns i muslimhatet.

Men det är inte nog med det. På samma sätt som den moderna antisemitismen fungerar, fungerar även hatet mot t ex kristna, eller otrogna, så kallade ”kuffar”. Så fungerar det mesta av islamofobin.

Det finns två sorters rasism. En genetisk och en kulturell. Ibland är de båda inflätade i varandra.

Att begränsa rasism till att handla om genetik, folk och biologi är farligt. Om man gör det finns nästan ingen rasism i världen idag. Men rasismen ser inte ut som den gjorde i det heilande Nazityskland 1938. Den har förändrats, precis som världen har det!

Artiklar, Myter

Den kulturella rasismens historia

Gästinlägg från Politifon.

Det är inte sällan som presentationen av kulturell rasism som fenomen avfärdas i debatten kring definitionen av rasism. ”Ras”, menar man, bygger på indelningar av ras, som ett verktyg för att undersöka och förstå mänskliga skillnader. Det bygger på att organisera sig kring politiska och sociala system. Man skulle kunna ledas att tro att den klassiska definitionen av rasism är begränsad till den väldigt förenklade beskrivningen av ras och arv som en vetenskaplig studie. I själva verket har inte den vetenskapliga rasismen utgått från ett forskningsområde, utan åtskilliga.

pluraDärför är det brukligt att tala om fenomenet i plural: de rasistiska vetenskaperna, från den sociala darwinismen till den psykologiska, den rashygieniska och den filologiska. De olika akademiska inledningsmetoderna sökte förvisso att kategorisera människor efter ras, men att argumentera för att de enbart utgick från strikt biologiska faktorer, det är att knyta knuten för långt ut på repet.

”Rasernas” själsliv

Den vetenskapliga rasismen var i grunden även spirituell. Den utgick från att kroppen var en form av bärare, en kapsel, en själslig moralitet. Problemställningarna förklarades inte med att de fysiska egenskaperna bestämde den spirituella amoraliteten, men att de fysiologiska avvikelserna signalerade potentiell degeneration. Det var nämligen inte samernas ansiktsdrag, judens näsa eller afrikanens hår etc som utgjorde en fara, deras kroppar var snarare bärare av en fientlig spiritualitet. Kropparna symboliserade således representationen av moraliska eller själsliga kvaliteter.

”Rasernas” mentala förmågor

Det fanns också ledande rasteoretiker som avfärdade de kroppsliga mätningarna. Till exempel menade Houston S. Chamberlain att den ariska rasens kvaliteter inte bestämdes av yttre fallenheter, utan snarare att deras kunskap och identitet var intuitiv (1). Liknande inställning finner vi därtill i Hans F. Günther, som under 1920- och 1930-talet var ledande rasteoretiker. Han argumenterade bland annat för att britter och skandinaver förvisso bar på mer nordiskt blod än tyskar, men att tyskar trots det var rasligt överlägsna (2).

Den franske rasteoretikern Vacher de Lapouge, som klassificerade judiska skallar och bedömde dem vara dolikocefaliska (långhuvuden, liksom européer) övergick i rent moraliska slutsatser. Han menade att resultatet påvisade hur farliga judarna var. (eftersom ‘de smälte in’) (3).

Gränsen mellan ”folk”, det vill säga en politisk och kulturell gruppering och ”ras”, en biologisk åtskillnad, var svår att hålla isär även för de så kallade experterna. Denna gräns tenderade därför att suddas ut i cirkelargumentation, enligt vilken de komplexa problemen fick förenklade och självmotsägande svar.

”Rasernas” kulturer

Den tydliga kulturella rasismen, som felaktigt ses som ett modernt fenomen, kunde inte bli tydligare än bland filologerna. De tolkade fysionomin som lingvistisk färdighet, språkliga skillnader som markörer för kultivering och man använde frasen ”kultur” omväxlande för ”ras”.

Den filologiska rasteorin som den uppstod under europeiskt 1800-tal, förklarade fenomen som språk, kultur och religion (som uttryck för samma sak egentligen) för att vara manifestationer för rastillhörighet. Faktum är att rasstudier, särskilt de som uppstod under 1800-talet, inte alltid utgick från biologin. De utgick istället ur språkkunskaper. Med de analyser som därur framtogs, drogs sedan slutsatser om religion, samhälle och moralitet.

Den tyska mytologin, som även var viktig för nazisterna, betydde oerhört mycket för den tidiga filologins förtrupper. För dem, som sökte slita sig från den kristna historiens band till judendomen, skulle inte längre den semitiska historien utgöra någon signifikans. Istället sökte man sig till den indologiska traditionen, till det ariska folket. Språket sanskrit fick, istället för hebreiskan, lingvistiskt värde.

Avgränsningen mellan ras och kultur under rasteorins glansdagar, var så hårfin att knappt någon skillnad gick att utläsa. Edwin Bryant uttryckte det på följande sätt:

Det räcker med att slå upp valfri bok på ämnet under den perioden, för att se hur obesvärat diskurser om språk gled in i diskurser om ras, från den ena meningen till den andra.

De lingvistiska studierna stärkte de proto-nationalistiska idéerna om att ”folk” inte enbart formades av språk och land, utan också av myter och ritualer, alltså kultur och religion.

Om det låter bekant, beror det förmodligen på att den kulturella rasismen är minst lika aktuell idag. Idag avfärdas begreppet ”kulturell rasism” med att det är en nymodighet som inte går att inkludera i definitionen av rasism som vi känner till: den så kallade biologiska rasismen.

Filologerna försökte skriva om sina ”egna” folks historia med långdragna och källvidriga metoder. Detta i syfte att omstöpa sin historiska identitet, särskilja den från juden (eller de platser man koloniserade). De tog sig även uttryck i genocidala termer under 1900-talets första hälft.

Det är viktigt att känna till att den vetenskapliga rasismen aldrig var eller har varit enbart biologisk-empirisk. Den utgick från moraliska värden. Den betraktade kulturer som uttryck för en grupps kollektiva värde på språklig, kulturell, geografisk och religiös grund.

Källor:

1  Field, Nordic Rasicm, s 525.

2  Hecht, Vacher de Lapouge, s 292.

3 Ibid, s 97.

/Bruce Stålnacke
Gästinlägg från Politifon.