Etikettarkiv: ras

Finns rasism mot svenskar i Sverige?

Inledningsvis vill jag bara poängtera att det populära begreppet ”omvänd rasism” skulle innebära motsatsen till rasism vilket jag antar att det inte syftas till. Termen är rasism oavsett åt vilket håll och mot vilken grupp den riktas. Inom begreppet rasism ingår en samhällelig struktur som verkar förtryckande mot en minoritetsgrupp. Det kan inte påstås att så kallade etniska svenskar är en minoritet i Sverige, inte ens med den bästa av vilja.

Begreppet rasism, så som det används inom dagens diskurs avser kulturrasism, det är alltså inte fråga om någon idé om ”raser”, vilket är ett begrepp inom svenskan som vi inte använder för människor. Detta skiljer sig dock runt om i världen där exempelvis USA använder sig av rasbegreppet på människor enligt SOU 2004:048 Kategorisering och integration.

I Sverige är användningen av begreppet ”afrosvenskar” begränsat och syftar inte till att kategorisera utifrån ett ”rasbegrepp”.  T ex är begreppet ”African Americans” gängse uttryck i USA.

Strukturell rasism. För att det ska röra sig om strukturell rasism måste det förekomma samhälleliga strukturer som fungerar diskriminerande och/eller nedvärderande av en folkgrupp, så som begreppet används och definieras idag. Begreppet folkgrupp omfattar alltså etnicitet, sexualitet och även religiös tillhörighet enligt åklagarmyndigheten.

Det finns idag inga strukturer som fungerar diskriminerande mot svenskar på det sätt som det finns mot invandrare som exempelvis har svårare att få arbete på grund av sitt namn, de sållas ofta bort redan vid det första urvalet.

Kulturell rasism. När dessa samhälleliga strukturer existerar omfattas även uttryck och agerande som rasism då de fungerar diskriminerande och/eller nedvärderande mot aktuella folkgrupp enligt ovan givna definition. Exempel på sådana uttryck kan vara användande av ”n-ordet” eller uttryck som ”blatte” eller ”bög”. Det är viktigt att förstå att dessa diskriminerande samhällsstrukturer kan vara svåra att se och identifiera för den dessa inte drabbar.

Det kan förvisso förekomma en form av rasism mot svenskar på individnivå som exempelvis att någon kallar en person för ”svenne”, som är de gamla raggarnas och kåkfararnas slangord för ”Svensson”. Ordet ”svenne” saknar uppenbarligen den negativa värdeladdningen som ”n-ordet” har och den rasism som avses här är den samhälleliga och strukturella rasism som är väl inarbetad i vårt sätt att tänka och fungera.

Pankhurst-familjen, här Sylvia och Emmeline, var viktiga för suffragettrörelsen i början av 1900-talet. WSPU (Women’s Social and Political Union) grundades i Manchester, England.

Diskriminerande samhälleliga strukturer. Att ha ett utländskt klingande namn har ofta en negativ effekt då man söker arbete till exempel, att vara ung kvinna kan också ha en negativ effekt då arbete söks eftersom en arbetsgivare kan misstänka framtida barnledigheter och graviditeter som påverkar utförandet av arbetet och närvaron negativt. För att bättre förstå hur dessa strukturer kan verka diskriminerande och hur de dessutom kan samverka rekommenderar jag att man läser Nina Lykkes teori om intersektionalitet.

Samhället fungerar alltså diskriminerande på flera olika nivåer mot den rasifierade och tillhör man dessutom flera av dessa olika diskriminerade kategorier får man därför utstå den strukturella rasismen på flera olika sätt. Detta är något man som svensk aldrig ens kan föreställa sig.

Kategorisering. Det är upp till var folkgrupp men framför allt var individ att själv avgöra vilken form av kategorisering eller epitet som upplevs som kränkande och/eller diskriminerande, men personen ska inte själv bjudit in till kränkningen.

Som rasifierad äger man rätten att själv få tala om när man blivit kränkt, det är aldrig upp till någon annan att definiera om man som person blivit kränkt eller inte.

Sammanfattande ord. När en svensk utsätts för glåpord från en person med utländskt ursprung, eller från någon annan för den delen kan detta möjligtvis klassas som trakasseri om det sker i såna former i lagens mening. Om en svensk person skulle bli ofördelaktigt behandlad vid val av person för en anställning eller en annan liknande situation, kan det möjligtvis vara fråga om diskriminering. Det kan däremot aldrig handla om rasism mot denna svensk i landet Sverige.

Jag hoppas i och med detta att vi en gång för alla kan släppa argumentet att det i Sverige råder rasism mot svenskar.


Jag blev för några år sedan indragen i en kortare debatt där jag blev anklagad för att vara en rasifierad rasist. Eftersom det fortfarande tycks råda en viss förvirring kring begreppen tänker jag att det vore passande att lyfta in även begreppet rasifierad i denna artikel och utförligt förklara det.

Begreppet rasifierad eller etnifierad ska förstås utifrån begreppet rasism sådant det redogörs för ovan. En rasifierad person är en sådan som utifrån fördomar och/eller stereotyper kategoriseras. En rasifierad person är alltså, förenklat den person som utsätts för stereotypa fördomar. Om man utgår från Nationella sekretariatet för genusforskning så står det att läsa att en rasifierad person är den som av någon annan kategoriseras utifrån exempelvis hudfärg eller hårfärg. Förvisso är även vita människor rasifierade, men då som personer med normativa och överlägsna drag istället för som begreppet normalt används för en person som utsätts för rasistiska fördomar baserade på en föreställning om en etniskt sämre arvsmassa.

Rasister är på så vis absolut motsatsen till rasifierade, dels på grund av sin hierarkiska särställning som den högre stående normen i samhället men även på grund av sitt dikotomiska förhållningssätt mot den person mot vilken den sagda rasismen riktas.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

SOU 2004:048 Kategorisering och integration

Åklagarmyndigheten: Hets mot folkgrupp

Nina Lykke: Intersektionalitet – ett användbart begrepp för genusforskningen

Lagen.nu: Kränkning

Nationella sekretariatet för genusforskning: Rasifiering

Förbereder NMR brott mot mänskligheten?

Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) – Sveriges praktiskt taget enda återstående nationalsocialistiska organisation – har för avsikt, om de får den politiska makten i Sverige, att deportera flera hundratusentals människor från Sverige baserade på deras etniska ursprung. Deportation av människor från ett land utifrån sådana kriterier utgör ett brott mot mänskligheten och är straffbart enligt internationell lagstiftning.

Relaterad bild
Domare i Internationella Brottmålsdomstolen

Den internationella brottmålsdomstolen (International Criminal Court – ICC) I Haag, Nederländerna, skapades år 1998, med syfte att som högsta och sista instans pröva folkmord och brott mot mänskligheten. De länder som ratificerade domstolens stadga, den så kallade Romstadgan, förbinder sig såväl att bestraffa dessa brott och deras förövare, såväl som att utlämna misstänkta brottslingar till ICC.

Det nationalsocialistiska NMR, som innehar flera kommunala mandat genom Sverigedemokraternas öppna vallistor, har delar av sitt partiprogram som skulle kunna falla under Romstadgan.

Ur punkt 1, sid. 10 “Vår väg ut” I Nordiska Motståndsrörelsen politiska program:

“Nordiska motståndsrörelsen kommer:

• Upprätta ett statligt institut som kommer arbeta effektivt genom att med moderna genetiska profileringar rasbedöma samtliga människor som fått svenskt medborgarskap efter 1975 och deras efterkommande. De som kommit innan 1975 kan förlora medborgarskap om de döms för folkfientlig verksamhet.

• Genast påbörja återsändandet av merparten av de rasfrämlingar som befinner sig inom Nordens gränser. Detta ska ske på största humana vis för att inte mer än nödvändigt skapa lidande.”

Under artikel 7, punkt 1, avdelning D) i Romstadgan, under rubriken “Brott mot mänskligheten”, definieras brott mot mänskligheten enligt följande:

1. Med brott mot mänskligheten avses i denna stadga var och en av följande gärningar när de begås som en del av ett vidsträckt eller systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkning med insikt om angreppet:

[…]

d) Deportation eller tvångsförflyttning av befolkning.”

Punkten d) definieras ytterligare i Romstadgan enligt följande:

d) avses med deportation eller tvångsförflyttning av befolkning: påtvingad förflyttning utan folkrättsligt tillåtna skäl av de berörda personerna genom utvisning eller andra tvångsåtgärder från det område där de lagligen uppehåller sig”

Utifrån ett folkrättsligt perspektiv torde det kunna konstateras att NMR:s rasbiologiska argument för sin “repatriering”/deportation av hundratusentals människor från Sverige utifrån rasbiologiska argument, inte utgör en förmildrande, utan en synnerligen försvårande omständighet. De rasbiologiska argumenten utgör snarare ett brottsligt uppsåt.

Försök till brott mot mänskligheten och det straffrättsliga ansvaret för NMR:s ledare

Även försök till folkmord och brott mot mänskligheten är kriminaliserat. Som “försök” räknas även anstiftan i form av planering och att individuellt eller kollektivt stödja och medverka i en grupp som har som syfte att begå folkmord eller brott mot mänskligheten.

Att försöka ta politisk makt genom demokratiska val för att införa en viss politik och som, utifall politiken genomförs, utgör ett brott mot mänskligheten, torde kunna betraktas som ett försök till brott mot mänskligheten.

Defence
Ms. Fatou Bensouda, chefsåklagare i Internationella Brottmålsdomstolen (hämtat från ICC:s hemsida).

I artikel 25 i Romstadgan, under rubriken ”Personligt straffrättsligt ansvar” anges följande:

1. Domstolen skall ha jurisdiktion över fysiska personer i enlighet med denna stadga.

2. Den som begår ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion skall hållas personligen ansvarig och straffas i enlighet med denna stadga.

3. Enligt denna stadga skall en person vara straffrättsligt ansvarig och kunna straffas för ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion om personen i fråga

a) begår ett sådant brott ensam, tillsammans med någon annan eller genom någon annan, oavsett om den andre är straffrättsligt ansvarig,

b) beordrar, anstiftar eller påverkar någon att utföra ett sådant brott och det verkligen äger rum eller det görs försök att utföra det,

c) i syfte att underlätta utförandet av brottet, hjälper, tillskyndar eller på annat sätt medverkar till brottets utförande eller försöket att utföra det, däribland anskaffande av hjälpmedel för dess utförande,

d) på annat sätt medverkar till utförandet eller försöket att utföra ett sådant brott av en grupp personer som handlar i gemensamt syfte; sådan medverkan skall vara uppsåtlig och antingen

i) utföras i syfte att främja gruppens brottsliga verksamhet eller brottsliga avsikter, om däri ingår att utföra ett brott som omfattas av Domstolens jurisdiktion eller

ii) utföras i vetskap om gruppens avsikt att begå brottet,

Mot bakgrund av det ovan beskrivna rättsläget, anför jag att:

1. Att Riksåklagaren inleder en förundersökning gentemot NMR:s ledning och andra relevanta personer som är medlemmar av NMR, gällande försök och förberedelse av brott mot mänskligheten.

2. Att Riksåklagaren antingen väcker åtal mot dessa personer, alternativt att justitiedepartementet inleder förhandlingar med Internationella Brottmålsdomstolen om utlämning av de misstänkta och att dessa istället åtalas av Internationella Brottmålsdomstolen för försök till brott mot mänskligheten.

I rest my case your honor!

Image may contain: 1 person

Thabo ‘Muso

Terminologi – rasism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på afrofobi. Den här gången har turen kommit till rasism.

Rasism är ett komplext begrepp med en månghundraårig historia. För att kunna närma sig en förståelse för begreppet och dess relevans idag, trots att det sedan snart 70 år tillbaka råder konsensus inom den medicinska forskarvärlden om att mänskliga, biologiska, raser inte existerar, behöver vi inleda denna artikel med en kort, historisk bakgrund.

Rasismens uppkomst

Det finns ingen klart avgränsad startpunkt för idén om att vi människor skulle vara väsensskilda; med olika förmågor, egenskaper och värde sinsemellan. Dessa idéer går att hitta lite varstans i såväl tid som rum. Rasismen, som det komplexa begrepp vi känner igen det idag, kan dock sägas stamma ur upplysningstidens strävan att vetenskapliggöra mänsklig kunskap och kunskap om människan. En strävan som dessutom sammanföll med såväl den europeiska kolonisationen av Afrika, Asien och Amerika, som med uppkomsten av den föreställda gemenskap vi känner som nationalism. I denna smältdegel av tankar och idéer hittar vi två för ämnet centrala teorier, ofta benämnda monogenism och polygenism.

Monogenism utgår från idén att alla människor har en gemensam förfader, men att vi p g a det vi idag skulle kalla miljömässiga faktorer utvecklats olika – degenererat – och att det skulle förklara de olika ”människoraser” vi idag möter i världen. Filosofen John Locke och vår egen Carl von Linné var två av de tidigaste förespråkarna för denna teori.

Polygenism handlar istället om att varje ”ras” har sitt eget ursprung, och att den vite mannen därmed är oåterkalleligen väsensskild från t ex afrikanen eller asiaten. Två av de mer namnkunniga vetenskapsmännen inom denna teoribildning är David Hume och Immanuel Kant, även om Isaac La Peyrère anses vara den som satte teorin på kartan genom publiceringen av hans Prae-Adamitae i mitten av 1600-talet.

Även om man tvistade om orsakerna till det hela, var man dock överens om grundpremissen; att människan är indelad i olika raser och att dessa raser var förknippade med olika egenskaper och förmågor.

Efterhand fick monogenismen ge vika åt polygenismen. I och med det befästes bilden av att även om miljön har betydelse för hur människor utvecklas, så räcker det inte för att eliminera karaktärsdrag som beskriver hennes rastillhörighet. Eugeniken – rashygienen – som vetenskap var född, och med den nådde den biologiska rasismen oanade höjder men resulterade också i fruktansvärda konsekvenser, understödd av den samtidigt framväxande nationalismen, vars idé om ”folket” gavs legitimitet genom att stödja sig mot den rasistiska vetenskapen och vice versa.

Parallellt med andra världskriget började dock forskare inom genetik, antropologi, sociologi och psykologi allt mer ifrågasätta eugeniken som vetenskap och 1950 kunde UNESCO slå fast att det inte existerar några mänskliga raser. Vidare forskning genom åren har sedan gång på gång bekräftat detta. Människan som biologisk varelse kan inte delas in i olika raser – därtill är vi alldeles för lika.

Hur kan det finnas rasism om det inte finns några mänskliga raser?

Argumentet från den för rasism anklagade ”sverigevännen” låter sällan vänta på sig. Hur kan hen bli anklagad för att vara något som rimligen inte ens kan finnas?

”Race is an ideology and for this reason, many scientists believe that race should be more accurately described as a social construct and not a biological one.” –Vence Bonham, J.D.

Som dr. Bonham mycket riktigt påpekar är (mänsklig) ras inte en biologisk verklighet, utan en i första hand social konstruktion. Det betyder i klartext att det som ”gör” rasism kan vara när grupper av människor beskrivs som om de vore biologiskt avvikande – det vill säga; när åtskillnad görs på ett sätt som antyder att olikheterna gör oss väsensskilda.

Det kan förstås handla om kroppsliga egenskaper som hudfärg, ansiktsdrag eller liknande – så kallad ”hudfärgsrasism” – men lika gärna röra tillskrivna egenskaper som etnicitet, kulturell tillhörighet eller religiös tro. Det är med andra ord nu rasism blir det komplexa begrepp jag påpekade i början av artikeln.

Anders Hellström, docent vid Malmö Högskola, har på uppdrag av Forum för Levande Historia sammanställt en begreppsinventering av rasismbegreppet. Han konstaterar att vi på ett sätt rört oss långt från den uppenbara rasism som en gång legitimerade kolonisation, apartheid och slavhandel, men att rasismen ändå följt med oss och att marginaliserade grupper fortfarande drabbas av dess konsekvenser. Inte minst p g a begreppets komplexitet:

”Förvirringen kring rasismbegreppets natur kvarstår /…/ Vad som är rasism och inte är en fråga som debatteras flitigt i media idag och utgången av denna får konsekvenser för hur vi väljer att bedriva den antirasistiska kampen, vilket påminner oss om vikten av att kontinuerligt reflektera kring vad det är som vi egentligen vänder oss emot.” -Anders Hellström

Begreppet ”rasism” dog inte när myten om de mänskliga rasernas existens avslöjades. Istället genomgick det en slags förvandling och blev till flera olika – om än med en gemensam bas – rasismer. 

En rasism, flera rasismer

I Motarguments artikelserie om terminologier har vi redan mött några av rasismerna. De ligger ofta gömda inom andra begrepp. Afrofobi, antiziganism, heterosexism, antisemitism, islamofobi – alla rymmer de aspekter som har mer eller mindre direkta beröringspunkter med rasism.

Rasismerna kan skilja sig åt vad gäller olika aspekter. Ibland handlar det om en begränsad företeelse i tid eller rum, som t ex apartheidregimen i Sydafrika, och i andra fall kan det beskriva en strukturell företeelse som löper genom hela västvärlden och/eller under lång tid. En annan dimension av de olika rasismerna är hur de i vissa fall har fokus på individen (vem är rasist? vad är ett rasistiskt beteende?) och i andra fall fokuserar på begreppet som en dominerande tankestruktur/ideologi.

Även om Hellström i sin text inte riktigt vill hålla med mig om det, menar jag att gemensamt för samtliga rasismer, trots sina olikheter, delar en gemensam grundläggande proto-definition, som jag med hjälp av Antirasistiska Akademin (ArA) vill beskriva – förvisso svepande, nästan svävande på målet – som teorier, världsåskådningar, rörelser, processer, samhällssystem och/eller handlingar, som i sin tur bygger på föreställningen att det finns grupper av människor (beskrivna som t.ex. raser/etniciteter/kulturer) med egenskaper som är specifika för just dem.

Definitionen är med nödvändighet lika vag som begreppet är komplext. Men det gör den å andra sidan lättare att applicera på de olika rasismerna, vilka jag beskriver översiktligt nedan (förteckningen över rasismer är hämtad från Hellbergs text):

Den biologiska rasismen drabbades av ett hårt slag när rasbiologins pseudovetenskaplighet slogs fast och behöver egentligen inte beskrivas särskilt ingående. Det är en daterad form av rasism som få idag öppet bekänner sig till och som framförallt används som försvar för andra former av rasism – inte sällan i form av uttalandet ”Jag är inte rasist, men…”.

När den biologiska rasismen inte längre var gångbar – en process som rivstartade när Förintelsen blev känd – ersattes den av neo-rasism eller kulturrasism/kulturell rasism. Begreppet omfattar rasism som essentialiserar kulturbegreppet. Det innebär uppfattningen att vissa människor är på ett visst sätt eftersom de tillhör en viss kultur, etnicitet eller religion – enligt samma tankemodell som tidigare användes om raser.

Ett annan rasism är den postkoloniala rasismen, som har sitt ursprung i erfarenheter från före detta kolonier i Europa och Asien. Här fokuseras begreppet ”vithet”, som illustrerar både en maktstruktur och identitetsskapande. Antingen är man vit eller icke-vit och desto mindre vit man är, desto längre ned i maktordningen hamnar man.

Den institutionella rasismen (också känd som strukturell rasism) beskriver hur rasism kan existera inom ett samhälles eller en institutions ramverk och lägger tyngdpunkten på rasism som diskriminerande system och institution. Det handlar om en rasism som ”sitter i väggarna”. Det brukar dessutom hävdas att den institutionella rasismen är mer vanemässig än intentionell, vilket betyder att de som gör den institutionella rasismen sällan är medvetna om att de upprätthåller ett rasistiskt system.

Detta för oss till den av Hellström benämnda vardagsrasismen. Rasism är inte bara en ideologi eller samhällelig struktur som vi rör oss innanför eller utanför. Den är också en del av vår vardag – mer för vissa än för andra:

Hudfärgade plåster som lyser ljusbeige mot mörkbrun hy.  Kvinnan som spottar på tiggaren utanför mataffären. Påpekandet (i all välvilja) om det vackra mixade barnet i barnvagnen. Svårigheten för Ahmed Abdikadir att bli kallad till arbetsintervju, trots hans höga kompetens.

Alla är de vardagliga uttryck för olika former av rasism. Vart och ett för sig är de möjliga att förstås eller ursäktas som individuella uttryck för okunskap eller fördomsfullhet – eller helt ryckas på axlarna åt – men tillsammans bildar alla dessa upplevelser en integrerad helhet som visar att rasismen – trots att det sedan snart 70 år är bevisat och fastslaget att inga raser existerar – fortfarande upprätthåller och skapar en diskriminering på i princip samma premisser som innan 1950.

En spännande effekt av att tänka i termer om flera rasismer är att det gör det möjligt att – åtminstone i teorin – vara både antirasistisk och rasistisk samtidigt. Detta genom att t ex som Sverigedemokraterna (SD) ta officiellt avstånd från biologisk rasism men samtidigt driva en otvivelaktigt islamofob agenda.

Finns rasister?

”Eftersom rasism förknippas så starkt med denna händelse [Förintelsen – min anm.] tas det som en förolämpning att förknippa ett individuellt beteende med rasism.” -Anders Hellström

Jag vill avsluta denna artikel med några ord om epitetet ”rasist” vilket jag var farligt nära att använda ovan (men undvek elegant genom att lägga till slutleden -istisk till orden ”antirasist” och ”rasist”). Om nu rasism är ett begrepp som lever och frodas än idag, även om inte raser gör det, torde ju även rasister kunna leva och frodas. Eller?

Det är  – i likhet med själva rasismbegreppet – en komplex fråga att reda ut. Rasism existerar bevisligen, även om dess uttryck sker på lite andra premisser än på den rasbiologiska tiden före 1950. Men som Hellström implicerar i citatet ovan har rasistbegreppet inte riktigt genomgått samma förvandling.

En rasist är för många fortfarande en person som tror på biologiska, mänskliga raser. Och självklart finns de fortfarande kvar, någonstans i periferin. Det kan man bl a bli varse om man tar notis om de regelbundet återkommande försöken att motbevisa påståendet om att mänskliga raser inte existerar. Och dessa individer är utan tvekan den renaste formen av rasister du kan hitta. Men de är få, och de är – som sagt – perifera.

I och med förändringen av rasismbegreppet och uppdelningen i olika rasismer, har man dessutom börjat tala allt mer om att ”göra rasism” snarare än att ”vara rasist”. Det är framförallt en logisk perspektivförskjutning. När fokus ligger på processen att göra kultur, etnicitet eller religiös tro till ställföreträdare för ras, blir den forne rasisten snarare en slags rasism-tillverkare; en som skapar/medskapar ras.

Det går att hävda att detta perspektiv befriar människor från sitt individuella ansvar och dessutom formulerar ursäkter åt dem, så de kan upprätthålla ett rasistiskt beteende utan att det ger några uppenbara konsekvenser.  Men det kan också förstås som ett sätt att erbjuda de här individerna en möjlig väg ut. ”Jag förstår att du menar väl, men det du just sade är ett rasistiskt påstående” är för det mesta en mer konstruktiv ingång i en diskussion än ”Du är rasist”.

Hur man väljer att se på det beror förstås på vad målet är. Bekämpa rasismen eller bekämpa rasisten.

Källor och lästips:

Sverige och FN-konventionen mot rasdiskriminering

Den 5 maj 1966 undertecknar Sverige en internationell konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering. Knappt sex år senare, 5 januari 1972, träder konventionen i kraft i Sverige.

Har Sverige efterlevt åtagandena man skrivit på på ett rakryggat och tillfredsställande sätt? För att finna svar på detta kan vi kika lite på vad som står i konventionen (del 1, artikel 2):

Konventionsstaterna fördömer rasdiskriminering och åtar sig att med alla lämpliga medel och utan dröjsmål föra en politik som syftar till att avskaffa rasdiskriminering i alla dess former och till att främja förståelsen mellan alla raser

När vi letar vidare i konventionen ser vi ytterligare exempel på att Sverige inte har efterlevt det man skrivit på i konventionen (del 1, artikel 2, del 1d):

Varje konventionsstat skall därför förbjuda och med alla lämpliga medel, däribland genom sådan lagstiftning som påkallas av omständigheterna, göra slut på rasdiskriminering
som utövas av enskilda personer, grupper och organisationer
I artikel 4 kan vi läsa detta:
Konventionsstaterna fördömer all propaganda och alla organisationer som grundar sig på föreställningar eller teorier att någon ras eller persongrupp av viss hudfärg eller visst etniskt ursprung skulle vara överlägsen någon annan grupp eller som söker rättfärdiga eller främja rashat och diskriminering i någon form och åtar sig att vidta omedelbara och konkreta åtgärder som syftar till att utrota all uppmaning eller utövande av sådan diskriminering. I detta syfte skall konventionsstaterna, med vederbörligt beaktande av de principer som omfattas av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och av de rättigheter som uttryckligen anges i artikel 5 i denna konvention, bland annat
  1. att rasdiskriminerande organisationer ska förbjudas
  2. att spridning av propaganda om ”rasöverlägsenhet” och ”rashat” samt våldshandlingar eller uppmaning därtill, mot bakgrund av människors etnicitet, är att betrakta som brottsliga gärningar
  3. att myndigheter inte ska främja eller uppmuntra rasdiskriminering
  4. att finansiering och stöd till rasistiska organisationer utgör straffbara handlingar
Om Sverige hade följt konventionen så hade Sverigedemokraterna förbjudits redan vid tiden då partiet bildades 1988. Om SD hade förbjudits hade ”vanliga” människor inte haft en susning om vad SD var, eller stod för. SD hade varit en kort parentes i svensk politisk historia.
Det finns andra partier och organisationer som, om Sverige hade följt föresatserna i FN-konventionen, aldrig hade kunnat bildas. Exempel på sådana är Nordiska motståndsrörelsen (NMR) och Nordisk Ungdom (NU).
Så, har Sverige inte tagit sitt ansvar och förbjudit rasdiskriminerande partier och organisationer?
Nej.
Fotnot: Motargument vill nogsamt poängtera att forskning har funnit att det inte finns några belägg för att det existerar olika ”människoraser”. Det finns bara en ”människoras”.

Tryckfrihetsförordningen skyddar inte nazister

När en del riksdagspolitiker får frågan om de utifrån FN:s rasdiskrimineringskonvention är beredda att kriminalisera nazistiska organisationer, brukar några av dem föreläsa om att Sverige har en 250 år gammal tryckfrihetsförordning.

Visserligen har tryckfrihet inte i sig något med politisk organisering att göra, men däremot med åsiktsfrihet. Den intressanta frågan är hur det såg ut när tryckfrihetsförordningen tillkom. Kunde skrifter tryckas hur som helst utan att det var förbjudet?

Säg t ex att någon efter tryckfrihetsförordningens införande kritiserade Gustav III. Gick det för sig?

Nej. Bara några år efter tryckfrihetsförordningens införande, gjorde kung Gustav III en revision av denna författning.

Den mest försåtliga och, med avseende på effekten, viktigaste förändringen uppträdde i den fjärde paragrafen, om boktryckarens hantering. Paragrafen var i det närmaste oförändrad. Liksom tidigare kunde boktryckaren undgå ansvar för straffbara skrifter om han uppgav och kunde bevisa författarens identitet.

En mening hade dock tillkommit: Om förseelsen gällde den form av politiska brott som definierades i den andra paragrafen kunde boktryckare inte svära sig fri utan skulle plikta lika med författaren, det vill säga han hotades med dödsstraff. Med denna förändring hade Gustav III fått ett effektivt verktyg med vilket han kunde kväsa alla oppositionella yttringar.

Orden är skrivna på sid. 35-36 av Jonas Nordin i uppsatsen ”1766 års tryckfrihetsförordning”. Nordin är forskare och historiker och hans uppsats är publicerad av Kungliga Biblioteket.

Förra året besökte jag Stockholms stadsarkiv, som höll föredraget ”Dödsdömd av kungen 1779” och som handlade om tryckfrihetsförordningen när den fyllde 250 år och då fokuserade på brottmålsrättegången mot en förläggare som i skrift hade kritiserat kung Gustav III.

Mot denna bakgrund kan vi konstatera två saker:

1. Gustav III hade med absolut största säkerhet låtit halshugga alla ansvariga för Nordiska Motståndsrörelsens hemsida och det med stöd av tryckfrihetsförordningen. Han hade även och med stöd av 1766 års tryckfrihetsförordning, kunnat döma alla som förespråkade Sveriges omvandling till republik, till döden.

Som en parentes kan nämnas att kung Gustav III var den kung som införde en lag enligt vilken judar fick rätt att bosätta sig i Sverige. Hade Nordiska Motståndsrörelsens nazister kritiserat kungen i skrift för den saken, hade också risken för halshuggning av dem allihopa, hängt i luften.

2. Alla riksdagspolitiker som i mästrande ton försvarar svenska nazisters rätt att verka politiskt med stöd av tryckfrihetsförordningens 250 år gamla historia, vet inte vad de talar om.

Jag hoppas därmed att alla riksdagspolitiker informeras om att det är irrelevant att predika om tryckfrihetsförordningen när vi talar om organisationsförbud för nazister i Sverige.

I rest my case, Your Honor!

Källa:

Jonas Nordin: 1766 års tryckfrihetsförordning – Bakgrund och betydelse

De vackra ljusbruna barnen som alla pratar om…

Denna krönika är tidigare publicerad på Afropé

Kommentarer som dessa har jag fått höra sedan tonåren. Kommentarer som dessa har kommit från vita kvinnor i olika åldrar i Sverige.

  • Blandraser är det finaste jag vet.
  • Mixbarn är så jävla fina!
  • När jag var liten ville jag alltid vara mixad.
  • Tänk om vi skulle få barn så hade våra barn haft jättefina lockar.
  • Tänk en mixunge med gröna ögon. Åh gud!
  • Collins om jag blir 30+ och är singel utan barn så kommer jag åka till Köpenhamn och inseminera mig själv med en svart mans spermier.

Många har dessutom tyvärr använt m-ordet istället för mixad/mixed. M-ordet kommer inte skrivas ut i denna text även om det använts i vissa av fallen som beskrivs. Detta då det inte är ordet i sig som är relevant för textinnehållet, m-ordet är en egen debatt, som det bland annat går att läsa om här.

Bild: Pixabay

Detta är typer av kommentarer jag hört från framförallt svarta män i Sverige:

  • Akta dig för vita kvinnor här i Stockholm de vill bara ha dina mixungar och dra.
  • De är desperata efter mixade bebisar det är så jävla inne.
  • Ni svarta män är inne nu mannen tänk dig en sån liten mixunge.
  • Mannen vet du hur många svarta män jag känner som har blivit babytrapped från vita kvinnor?
  • Ey, jag hoppas du använder kondom ifall du ligger med de här vita brudarna i Stockholm. Jag har en svart broder som var ute på Östermalm en kväll och härjade tog med en svensk brud hem låg med henne, några månader senare blev hon gravid. Han ville inte behålla men hon hade bestämt sig och så blev det. Sex år har gått och han har inte ett hårstrå kvar på huvudet längre.

Detta är kommentarer och historier berättade av mixade personer i min närhet som jag känner väldigt bra:

  • Alltså jag vet ju att både vita och svarta män vill vara med mig för jag e mixad liksom.
  • Jag va med en svart kille som jag dejtade en gång så vi låg i sängen och myste från ingenstans han bah: Om vi hade fått barn så hade dem inte varit så mörka.
  • Typ alla mixbarn har föräldrar som inte lever ihop.
  • När jag var liten så blev man ju kallad både det ena och det andra, det var inte förrän i vuxen ålder man förstod att vissa saker som ens mormor sa eller kallade en egentligen var fel.
  • Det är så tragiskt Collins min unges morfar är kardiolog, men massa människor som träffar honom har alltid mage och fråga mig ifall han skall bli rappare eller dansare.

Detta är kommentarer jag har fått höra under min uppväxt av släkt och människor som är från samma land som mig och släktingar som ej bor i Europa:

  • Akta dig för mixade tjejer från Västindien de håller på mycket med häxeri.
  • Mixade kvinnor och män har ett sånt jävla översitteri som de fått från vita människor.
  • Mixade människor tycker att de är bättre än alla andra svarta.
  • Det va en mixad tjej som kom fram till mig och särbehandlade mig för att hon trodde jag var mixad när jag har ursprung från Östafrika.
  • Akta dig Collins för vita kvinnor de vill bara ha dina mixade barn, sen kommer hon springa snabbt därifrån . Du skulle aldrig vinna en vårdnadstvist som svart man i Sverige även ifall du skulle ha rätt i sak.

Jag vill utifrån en mans perspektiv med rötter från den afrikanska kontinenten berätta om det problematiska i allt ni läst ovan.

Foto: Afropé

Idag kallar många människor sig världsmedborgare, vi lever i ett otroligt internationellt samhälle på många olika sätt. Människan föds, växer upp och förökar sig. Generation efter generation och samhällen utvecklas.

Förr i tiden i väst var det väldigt förbjudet med blandäktenskap, givetvis utvecklas allting i samhället åt olika riktningar. I Stockholm ser man idag många mixade relationer oftast mellan en svart man och en vit kvinna. Det har också blivit allt vanligare med mixade relationer mellan olika folkgrupper i framförallt storstäder som Stockholm, Göteborg och Malmö.

Det som dock fascinerar mig är fascinationen som många människor har idag kring barn och människor med mixat ursprung. Jag tänker primärt på dem som har mixat ursprung av svarta och vita gener. För mig är det någon slags obehagskänsla som dyker upp av att, något så förbjudet förr i tiden, helt plötsligt ”är det finaste som finns”. Jag tänker ofta på hur vi alla som inte är mixade kan, vill och orkar objektifiera något så mycket.

Objektifiering och sexualisering

Resultatet blir direkt också att vi svarta män blir så otroligt sexualiserade, för någonstans i allt det här behövs våra spermier för att göra saker möjligt. Det är liksom som att jag är där för att sprida mina spermier och skapa massa bebisar och för att du ”eventuellt som vit kvinna” skall få din dröm uppfylld.

Varför förstår inte vi människor när vi reproducerar saker som uppfattas som negativt. Jag kan förstå att smak, preferenser är subjektivt men det är otroligt problematiskt att rangordna barn som finare än andra barn utan att förstå att det sker en objektifiering. Jag kan bli väldigt ledsen när folk ibland inte tänker tillbaka på hur saker var förr och istället ändrar sitt resonemang kring sina uttryck eller väljer sina uttryck varsamt.

 Afrikanskt perspektiv kring mixade barn under slaveriet

Jag fick berättat för mig någon gång i tonåren av en äldre kongolesisk man att dödande av mixade barn i den svarta kvinnans mage var ett vanligt fenomen. Anledningen var oftast att just mixade barn var ättlingar till en slavägare och våldtäktsman. Ifall man inte valde att döda barnet i magen lät man kvinnan föda barnet och sen lade man ungen i en korg och ner i floden eller sjön. Detta är ett afrikanskt perspektiv som många människor inte känner till.

Västerländskt  perspektiv

Där var du som ljusare mörk person istället positivt särbehandlad. Just det fenomenet reproducerar vi människor än idag här i väst undermedvetet och många av oss svarta människor gör också det även om vi känner till den andra sidan av kontexten.

Attitydförändring

Mixade barn är inte leksaker, gosedjur och ”det bästa av båda världar”. De är barn med känslor, sinne och intellekt. De skall inte inpräntas att de är bättre än oss svarta och sämre än vita. Mixade barn är resultat av att en svart och en vit bildar ett barn som är en individ i sitt sammanhang.

Begrepp, språk och definition

M-ordet härstammar inte ifrån något positivt och bör heller inte vara något som förändras för att vi vill sudda bort en negativ del av en historia. M-ordet kommer från ordet mula som är en korsning mellan häst och åsna. Åsnan i detta sammanhang är dum, och den svarta föräldern definieras utifrån det. Den vite föräldern definieras utifrån hästen som den klokare. Så ni som använder m-ordet för att definiera er själva eller andra som gör det för att definiera mixade bör sluta, för det är problematiskt och egentligen väldigt negativt laddat. Uttryck som ”blandras” är väldigt problematiskt, tänk på att vi har haft ett rasbiologiskt institut där forskare gjorde skillnad på oss utifrån hur vi såg ut och ”ras” används för att definiera djur. Vi människor i Sverige som har svenska som första språk bör förstå att det som betyder någonting icke så laddat på engelska klingar inte så gött på svenska alltid. Ni som har läst så här långt, våga göra en förändring i ditt språk och din syn på saker. Våga googla, låna en bok på närmsta biblioteket för att läsa på lite och inte hela tiden följa massa konstiga trender.

Mbote na bino

Collins Luther Zola

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Sverigedemokraterna och kulturarvet

Sverigedemokraterna är kanske det parti som pratar högst och oftast om det svenska kulturarvet. För många framstår detta som relativt harmlöst – varför skulle det vara problematiskt med folkdans i förorterna eller skapandet av en kulturarvsfond?  Det finns dock skäl att vidare belysa Sverigedemokraternas kultur- och kulturarvspolitik och att skärskåda de ideologiska fundament på vilka den vilar. Kulturarvspolitik är just politik och måste sättas i en kontext och ses mot det specifika partiets ideologiska grundvalar (det är till exempel ingen slump att Socialdemokraterna vill prioritera det industriella kulturarvet).

Ett bra exempel på sådan aktsamhet är sprungen ur den akademiska profession som kanske tydligast berörs av kulturarvspolitiken; arkeologin. I sin artikel ’A Spectre is haunting Swedish archaeology – the spectre of politics’ (2011) uppmanar Anders Gustafsson och Håkan Karlsson de yrkesutövare som berörs av kulturarvspolitiken att inte okritiskt välkomna Sverigedemokraternas löften om höjda anslag. De gör det för att de ser den ideologiskt drivna motivationen bakom Sverigedemokraternas vurm för kulturarvspolitiken och vilka konsekvenser ett naivt välkomnande från Sveriges kulturarvsarbetare kan få. Denna vaksamhet är viktig och något som det behövs mer av.

Kultur är det nya ”ras”

Sverigedemokraternas beskrivning av sin politik följer en gemensam utveckling hos många nationalistiska partier där fokus skiftat från en betoning av ras och etnicitet till kultur. Sverigedemokraterna medger till och med, enligt devisen att det är bättre att förekomma än att förekommas, att den nationella kulturen förändras över tid. Något som är okej bara förändringen skedde för längesedan. Det är en halvmesyr till analytisk eftergift som endast visar på att inte ens SD kan blunda helt inför att forskningen kring samhällen och kulturer utvecklats sedan Johann Gottfried Herders dagar.

Skrapar man lite på ytan blottläggs det faktum att hudfärg, hårfärg och efternamn alltjämt är av avgörande betydelse för huruvida en person ses som en del av folket och ’folkgemenskapen’. Detta blir särskilt tydligt om man riktar blicken mot annat än bara de mest välpolerade policydokumenten. Det är ett parti vars nuvarande ledare i början av sin politiska bana förmedlade slagord som ’Sverige åt svenskarna!’ och där andra absoluta förgrundsfigurer bland annat hävdat att judar och samer inte är svenskar. I Sverigedemokraternas idévärld förblir ett kategoriserande baserat på etnicitet till syvende och sist det som avgör om din svenskhet och lojalitet mot nationen ständigt kommer ifrågasättas eller inte. Kulturarvspolitiken är en förlängning av denna ideologiska kärna.

Blod och jord

Sverigedemokraterna skriver i sitt principprogram att ”I sin allra vidaste mening skulle den svenska kulturen kunna definieras som summan av allt som någonsin tänkts, skrivits, sagts, skapats eller gjorts av personer som tillhör den svenska nationen”. Kort sagt representerar kultur- och kulturarvspolitiken ännu ett område där SD söker definiera vilka som ingår i den svenska nationen och vilka som är en del av den mytomspunna ’folkgemenskapen’. Det är en typ av blod-och-jord-tänkande som av SD ses som nödvändigt för att ett samhälle ska kunna hålla samman. Det är viktigt att opponera sig mot dessa tankefigurer.

Arno Breker, ”Die Partei”

Det är fullt möjligt att fascineras av de umbäranden människor i Sverige har fått utstå genom århundraden (och att vilja bevara spåren av detta) utan att se gemensamma anor till 1600-talets bondesverige som en förutsättning för att kunna samexistera år 2017. Ett löjligt exempel skulle säkert många invända, och det är precis det som är poängen. Varje försök att konkretisera den palett av begrepp som Sverigedemokraterna använder sig av i relation till det svenska kulturarvet mynnar ut i absurda exempel. Var ska gränserna dras och hur ska en konkret och stringent politik kunna formuleras med idéer om en historiskt grundad ’folkgemenskap’ som utgångspunkt?

Blir en person några procent mer svensk för varje årtionde bakåt i tiden denne haft släkt boendes inom Sveriges gränser? Kanske ska andelen familjemedlemmar som utövar folkdans eller regelbundet besöker slottsruiner påverka hur svensk en person anses vara. Absurt var ordet.

Att vilja bevara medeltida kyrkor eller att levandegöra gamla seder är inte i sig problematiskt. Det går att intressera sig för det svenska kulturarvet utan att godta påståendet att nationen är en av naturen given, nästan mytisk, gemenskap som är en absolut förutsättning för att människor ska kunna samexistera och frodas.

Det svenska kulturarvet bör diskuteras och debatteras men på riksdagsnivå bör intresset för svensk historia ha passerat pojkrumsstadiet. Att problematisera och analysera är inte samma sak som att förneka att landet Sverige har en historia, inte heller är det att synonymt med att bestrida tanken om att det finns ett arv från det förflutna som av en mängd olika anledningar kan vara värt att bevara.

Men varje försök till analys av det som uppfattas som svenskt uppfattas av SD och dess anhängare som ett förnekande av detsamma. Det är inget annat än intellektuell lathet, ett reflexmässigt sätt att slippa konkretisera och sätta sina idéer om nationen och ’folket’ på prov.

I den bästa av världar representerar Sverigedemokraternas syn på kulturarvet en teoretisk och politisk återvändsgränd, men det mesta tyder på att det är mycket värre än så.

Den negativa bilden av den invandrade familjen

Hanna Wikström (docent i socialt arbete) har med sin avhandling, (O)möjliga positioner, analyserat en återkommande bild av invandrarfamiljer som ”problematiska, traditionella och som offer för sin kultur. Underliggande i många av bilderna finns en okritisk diskurs om jämställdhet som ett unikt svenskt politiskt projekt.”

Effekten av detta blir att feministiska aktioner, rörelser, och ståndpunkter formulerade utanför en vit medelklass, ofta osynliggörs och marginaliseras. Ett centralt begrepp för analysen är ”vit hegemonisk feminism”. Detta begrepp introducerades av Paulina de los Reyes (professor i ekonomisk historia) och Diana Mulinari (fil dr i sociologi och professor i genusvetenskap).

Begreppet ”vit hegemonisk feminism” visar hur den svenska feminismen formas kring en vit medelklassnorm samt hur konstruktionen av ”svensk jämställdhet” skapar ett normativt centrum inom den svenska feminismen.  Med detta menas att den ”svenska jämställdheten” blir till en måttstock som ”dom andra” mäts mot.

Svenskar är jämställda – dom andra är bakåtsträvande

Den intersektionella analysen – att synliggöra olika identiteter, och utifrån dess maktpositioner i förhållande till varandra har även här uppmärksammat hur det finns ett likhetstecken mellan dels jämställdhet, dels svenskhet. Utifrån detta konstrueras den svenska jämställdhetens ”andra” som tillhörande ”patriarkala familjer”, ”traditionella kulturer”,  ”dominerande invandrarmän” och ”invandrarkvinnor” som offer.

Effekten av detta blir att de könade och rasifierade diskurserna konstruerar bilden av svensk befolkning som åtminstone jämställdhetssträvande, om inte jämställt. Diskurserna i sin tur skapar en bild av den invandrande befolkningen, i förhållande till jämställdhet anses ”de andra” –  stillastående, ibland även bakåtsträvande.

Detta fenomen kan vi se genom tidigare gjorda studier som granskat hur media förmedlar representationer som å ena sidan är genuskodade, å andra sidan rasifierade. Ett viktigt bidrag som framkommit är att studierna har visat på hur mediabilderna formas kring en uppdelning mellan ”svenska kvinnor och män” samt ”invandrarkvinnor”,  även  ”invandrarmän” respektive ”invandrarkillar” och ”invandrartjejer”.

Dessa tidigare nämnda intersektionella figurer tillskrivs olika kollektiva egenskaper, men även tänkta tillhörigheter, som utifrån sammanvävda föreställningar om genus och etnicitet, gör att dessa hänger samman, och inte kan friställas från varandra.

Källa: Katarina Mattsson, Genus och vithet i den intersektionella vändningen.

Muftin, muslimerna och Hitler

Var muslimerna och nazisterna ”jämlika” i förintelsen av judar? Det finns de som anser det. Vi ska kika på vad en person skrivit. Det handlar om Pamela Geller, en känd amerikansk muslimhatare.

Nazisterna samarbetade under andra världskriget med en del radikala islamska nätverk. Det är ingen hemlighet. Mycket har skrivits om det.

Syftet för samarbetet var att Adolf Hitler och nazisterna ville sätta igång uppror i arabvärlden mot britterna. Adolf Hitler tog emot flera antisemitiska arabiska ledare. En var ”muftin” i Jerusalem Amin al-Husseini som tillbringade lång tid under kriget i Nazityskland. En av de saker muftin hjälpte Hitler med var att sätta upp förband med SS-frivilliga i Bosnien. Men det viktigaste var att försöka elda upp araberna mot britterna. Efter kriget kom muftin att spela en viktig roll i kriget mot Israel 1948, ett krig som han själv definierade som ett krig mot judarna.

Adolf Hitler talking to Grand Mufti Haj Amin el Husseini. (Photo by Keystone/Getty Images)
Adolf Hitler talking to Grand Mufti Haj Amin el Husseini. (Photo by Keystone/Getty Images)

Islamofoberna hävdar att det var mer än samarbete av taktiska skäl. De menar att nazisterna och muslimerna hade en liknande ideologi och att de var strategiska partners. (Det är alltid tal om ”muslimerna” som om alla muslimer tänkte och tyckte samma sak). I USA finns nättidningen Breitbart. Deras chefsideolog och ledare under många år heter Steve Bannon. Han är nu Trumps främsta rådgivare. Breitbart har ofta skrivit om muftin och Hitler och då hävdat att islam och nazismen är samma sak.

Vi ska kika på en sådan artikel. Den är från 2010. Skribenten är Pamela Geller. I den hävdar Geller att muftin av Jerusalem var mer än en allierad till nazisterna. Han var ”Förintelsens arkitekt”.

”I have found that the Mufti was involved in and may even have created the Final Solution for European Jews – and yet his central participation in the Holocaust has been covered up and forgotten…

The denial about the key role that this Muslim leader played in the Holocaust must end. The only difference between Hitler and the Mufti is that Hitler was defeated and punished…

There is no statute of limitations on genocide. I indict the Mufti and the Muslim world. They were equal partners in mass death. Not only does the ummah not own what they did (let alone, G-d forbid, apologize, as the Germans have done repeatedly), but they are still pursuing the annihilation of the Jews (not to mention all non-believers).”

Enligt myten, som sprids även på svenska nätforum, så fick Hitler idén att förinta judarna från muslimerna. Hitler ska ha älskat muslimer mer än alla andra och ska ha inspirerats av den ”muslimska ideologin”.

Vurmen för det nordiska

Detta är en grov lögn. Den är så grov att man bara kan kalla det förintelseförnekelse.

Adolf Hitler och nazisterna odlade kontakter med många olika grupper från olika länder: ukrainska nationalister, spanska nationalister, indiska nationalister (Som Indian legion), grekiska nationalister, armeniska nationalister, serbiska nationalister, georgiska nationalister, och många andra från många andra områden.

ladda-ned-1Som svensk tänker jag givetvis på de svenska frivilliga i SS, till exempel Gustav Ekström, en av Sverigedemokraternas grundare. Division Viking var nazisternas viktigaste frivilligtrupper och där fanns frivilliga från de nordiska länderna och Nederländerna. Där fanns också de ”ariska” frivilliga.

Var det de ”svartmuskiga, mörkhyade” araberna som var nazisternas idealras? Nej. Om man vet det minsta om nazister vet man att de hade en sjuklig fascination för den Nordiska rasen”, eller ”arierna”. Idealet var en lång, blond arisk hjälte. Det var blonda Nordiska människor som SS parade ihop med varandra i projektet Lebensborn, som gick ut på att öka antalet människor av den ”Nordiska typen” i Nazityskland.

Norge var ockuperat av nazisterna i samarbete med lokala quislingar, ledda av Vidkun Quisling. Dessa frivilliga gick med i division Viking. Här ser vi en rekryteringsaffisch från kriget. ”Var en viking, gå med i SS” var budskapet.

Så vad var det där med nazismen och ”muslimerna” då?

I slutet av artikeln har jag inkluderat två artiklar från norska Aftenposten under kriget. Artiklarna är från 1942. Jag har inkluderat en bild på Hitler och muftin också. Om man läser nazipressen från kriget ser man ofta de frivilliga från olika länder nämnas. Nazisterna ville ge sken av att de hade stöd av hela världen.

norge

Men om man läser nazisternas skrifter, det Joseph Goebbels, Adolf Hitler, Alfred Rosenberg och Heinrich Himmler skrev och tänkte ser man inga tecken på så kallat muslimskt inflytande. Inte heller nazipressen, till exempel den rabiat antisemitiska Der Stürmer, visar några sådana tecken på inflytande från islam. Nazisterna odlade sitt judehat själv och förföljde judar och mördade dem långt innan ens muftin satt sin fot på tysk mark.

För övrigt kämpade många muslimer på de allierades sida i kriget.

Breitbarts, Pamela Gellers och de svenska muslimhatarnas rasism syns tydligt i att de påstår att ALLA muslimer är kollektivt medskyldiga för antisemitismen och nazismen. Även de som stred på de allierades sida, kan man fråga? Eller alla de muslimer som räddade judar undan förintelsen?

Att påstå att muslimerna låg bakom Förintelsen av judar är galet. Det är lika galet som det antisemiterna påstår, att ”sionisterna låg bakom förintelsen”. Ja, det är lika mycket förintelseförnekelse som att påstå det.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Pamela Geller

När det gäller just Pamela Geller kan man notera en sak hon skrev 2010.

”And I pray dearly that in the ungodly event that Tehran or its jihadi proxies (Hez’ballah, Hamas etc) target Israel with a nuke, that she retaliate with everything she has at Tehran, Mecca, and Medina……………”

Hon bad alltså till Gud att Israel skulle anfallas med kärnvapen och hundratusentals judar dö, så att miljoner muslimer skulle dö om Israel besvarade attacken.

 

Vithetsstudier

Inom kritiska vithetsstudier uppmärksammas det att forskare (läs vita) måste ta ansvar för, men också kritiskt granska de normer som ligger till grund för ett rasistiskt samhälle. Genom att analysera och synliggöra vithet som en norm är det en politisk men även en kunskapsmässig strategi.

I följande text kommer vi bekanta oss med vithet och dess gränsdragning, som inte alltid är alldeles enkel. Det kan också tyckas obekvämt att prata om ”vithet” i förhållande till att vara svensk – varför jag finner det relevant och högst aktuellt att tänka i termer av vithet och att vara svensk.

Vithet som perspektiv

Vithet utgör ett perspektiv där ”vita människor” får en överordnad status, det är detta som medför ett specifikt perspektiv på samhället. Vithet innebär kulturella praktiker som inte benämns som specifikt ”vita”. Det utgör en måttstock där andra kulturella praktiker mäts, bedöms och benämns mot. Detta kan visa sig genom exempelvis att man benämner musik och konst som svart musik och svart konst. Det i sig markerar att det är ett synligt avsteg från den vita normen.

Vidare betonar man att rasism formas kring maktrelationer. Vithet blir till norm och förutsätts, samt skapas i relation till de som är ”icke-vita”. Värt att nämna i detta sammanhang är att vithet är en social och historiskt uppkommen idé, vilket har formats av dels sociala, dels politiska processer. Med detta menas att det inte finns någon naturlig, eller för den delen stabil grupp av ”vita människor”. Inte heller finns något självklart sätt att avgränsa de som kallas vita.

Dock finns det vissa grupper som utifrån specifika historiska situationer omdefinierats och gjorts ”vita” . Exempel på detta är irländare, mexikaner och judar. Dessa i sin tur fungerar som en buffert  mellan de föreställt motställda grupperna ”vita” och ”svarta”. Detta innebär att rassystemets och föreställningar om vithet är instabila och föränderliga.

Rasbegreppet ser man som en historisk konstruktion som förkroppsligas i tre olika diskurser. Dessa består av teorier om ”raser”, kristendomen och diskurser om företagande i form av imperialism. Diskurserna är centrala för att man ska förstå vithet, de vilar på en uppfattning om kroppen, vilket möjliggör vithet som maktposition.

hand-984170_960_720Föreställningarna om vithet formades under moderniteten och byggde då vidare på de innebörder av blekhet som symbol för aristokratin, men även för renhet samt religiositet vilket fanns i Europa sedan antiken och medeltiden. Traditioner som dessa var sammanvävda med kristna, vithet associerades till dels gudomlighet, dels kyskhet. Kristendomen och vithet går hand i hand, genom större delen av historien men även utifrån ett flertal sätt.

Tankegången om människor som vita

När det kommer till vithet menar Katarina Mattson, kulturgeograf, att det är viktigt att klargöra tankegången gällande människor som ”vita”. Även om hudfärg, ögonfärg och utseende har en biologisk grund handlar det om en idé som skapats i sociala och kulturella sammanhang vilket gör att biologi har ytterst lite med detta att göra. I ett samhälle som är rasistiskt blir individers utseende av stor betydelse för hur denne kommer att uppfattas av sin omgivning.

Gällande den generella idén om raser har biologin således liten eller ingen relevans, snarare är det så att innehållet kommer från politiska samt sociala processer. Dessutom har det även varit så att de som ansetts ”vita” har varierat från olika tider och platser. Vithet i Sverige är något som kan tas för givet, troligtvis mer än vad man gör i Storbritannien och USA. Därför kan det även tyckas svårsmält att resonera kring vithet som norm utifrån en svensk kontext.

Vithet bör alltså ses som ”ett ideal som genomsyrar båda symboliska och materiella dimensioner av samhällsprocesser, inte minst i människors vardag”. Katarina Mattsson beskriver vidare att vithet kan ses som en praktiserad relation, man intar en vithetsposition som i förhållande till andra människor och platser som kategoriseras som icke-vita. Vithet refererar till en praktik som skapar och upprätthåller en gränsdragning till den rasifierade andre. Detta sker när personer intar en ”vithetsposition” och agerar i enlighet med den makt som denna position skapar utrymme för.

Utifrån ett sådant synsätt sammankopplas vithet med en situation och handling istället för till enskilda individer. Denna maktposition som vithet skapar upprätthållas genom ett oavbrutet upprepande av rutinmässiga praktiker och handlingar.

När det gäller gränsdragningen kring vithet är även den av betydelse eftersom vit rasism även kan drabba de som förefaller som ”vita” grupper om de inte anses uppleva och vara värdiga vitheten. Eftersom gruppens ”positiva värden måste hållas intakt” kommer det finnas de som försvarar vita privilegier och kommer exkludera och inkludera människor efter behov.