Jimmie Åkesson (SD) har skrivit ännu ett av sina långa, självsäkra inlägg på sociala medier. Den här gången handlar det inte främst om invandring, utan om något som är viktigare i en valrörelse: vem som ska få beskriva verkligheten. Det är därför han börjar med att rita upp sin egen karta. Det var “kaos” för tio år sedan, säger han. Sedan har debatten varit “förhållandevis nykter”. Och vilka var det som inte var nyktra? “Extremisterna”, de som “försvarade Sveriges huvudlösa politik”. Språket är inte till för att förklara. Det är till för att stämpla.

Sedan kommer huvudnumret: angreppet på journalistiken. Åkesson påstår att “vänsterliberal media” staplar enskilda fall på varandra i en tävling om “det mest ömmande fallet”. Han beskriver rapportering som teater – “storslagen journalistisk kreativitet” – och tar i så att det knakar när han kallar Sveriges Radios uppgifter “groteska fabulerande” om utvisning av spädbarn. Poängen är enkel: om politiken får konsekvenser som ser vidriga ut i dagsljus, angrip dagsljuset. Gör berättelsen misstänkt. Smeta “vänsterliberal” över den och hoppas att publiken slutar lyssna. För om människor lyssnar, börjar de fråga. Och frågor är farliga.

Åkesson vill att invandringspolitiken ska diskuteras som ett diagram, inte som liv. Han säger det nästan rakt ut: “tuffa reformer” blir inte mindre nödvändiga även om ett “relativt fåtal” hamnar “mellan stolarna”. Det är den putsade formuleringen. Den råa betydelsen är att några kan krossas, bara maskinen får fortsätta rulla. Problemet är inte att han står för en hård linje. Problemet är att han vill ha applåden för hårdheten utan att ta ansvar för vad den gör när den möter verkliga människor och verkliga beslut.

Och så kommer disciplineringen. Han beskriver “sossar och finborgare” som vindflöjlar som “under galgen” tvingats till “retorisk avbön” men egentligen inte förstått någonting. Det är förakt, serverat som analys. De saknar övertygelse, de kommer vända igen, de måste pressas. Därför skriver han: “Moteld har således aldrig varit viktigare.” Och han preciserar vad han menar: “De måste både känna och förstå att den politiska kostnaden … är alltför hög.” Det där är inte ett argument. Det är ett hot i välkammat språk. Inte “övertyga dem”, utan “gör det dyrt för dem”.

Till sist spänner han upp scenen: höstens val blir “ännu ett invandringsval”. Allt ska dras in under samma rubrik, och två slagord ska räcka: stoppa “tvångsblandning” och mota varje försök att “urholka” reformerna. Det är en valmaskin i textform: först skrämsel om att “kaoset” kan återvända, sedan smutskastning av medier som visar konsekvenser, och till sist krav på mobilisering och lydnad.

Det leder till en offentlighet där rättssäkerhet och mänskliga följder ska bort från bordet. Den som visar vad politiken gör ska kallas extrem eller lögnare. Den som vill täppa igen uppenbara glapp ska anklagas för “urholkning”. Och den som tvekar i samarbetet ska “känna kostnaden”. Det är så man flyttar gränsen: inte genom att vinna debatten, utan genom att göra debatten farlig.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Varje skribent ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Länk till Jimmie Åkessons (SD) X-inlägg