När Sverigedemokraternas partiledare var med i SVT:s utfrågning konfronterades han direkt med färska uttalanden där han påstod att asylinvandringen går mot rekordnivåer, baserat på Migrationsverkets statistik.
Programledarna påpekade för Åkesson att en stor del av den statistiken rör asylsökande från Ukraina, vilka Åkesson välkomnat till Sverige. Programledarna klargjorde att när man räknar av de som SD anser har rätt att söka skydd i Sverige blev det tydligt att det invandringstal som Åkessons sommartal framställts som exempellöst problematiskt egentligen handlade om cirka 5 000 asylinvandrare och 2 000 anhöriginvandrare, alltså totalt cirka 7 000 personer (jmf här), vilket tvärtemot vad Åkesson antydde är bland de lägsta nivåerna i modern tid.
Till sitt försvar ville Åkesson hävda att statistiken är missvisande. Han menade att en del av anhöriginvandringen (totalt ca 13 500) är kopplad till personer som tidigare haft asylrelaterade uppehållstillstånd. Att programledarna redan inledningsvis hade påpekat att anhöriginvandringen inkluderar flera olika kategorier hindrade inte Åkesson från att utan belägg (se t ex här) insinuera att asylrelaterad anhöriginvandring är dominerande.
Partiledaren lyfte återkommande fram bristen på självförsörjningskapacitet som ett centralt problem, även när han inkluderade arbetskraftsinvandringen i sin problembeskrivning. Han hävdade att många som fått avslag på sin asylansökan återvänder till Sverige med hjälp av arbetstillstånd. Problemet kvarstod, enligt Åkesson, eftersom inte heller dessa kan försörja sig och hamnar utanför samhället:
”…min huvudpoäng här är att när vi har en stor invandring från primärt mellanöstern och Afrika så är det väldigt ofta människor som inte kommer i arbete, som hamnar i ett evigt utanförskap, som blir bidragsberoende och inte blir självförsörjande och det är ett problem alldeles oavsett om de kommer hit som asylsökande eller anhöriga eller som då lågkvalificerad arbetskraft.” (cirka 10 minuter in i programmet)
Det finns strikta regler med krav på konkurrensmässig lön och självförsörjningskapacitet för att den arbetssökande ska beviljas uppehållstillstånd för att arbeta i Sverige. Att arbetskraftsinvandrare skulle hamna i utanförskap och sakna försörjningsmedel, såsom Åkesson hävdar, stämmer därmed inte.
Varför då föra en argumentation som syftar till att vilseleda? Åkessons parti har länge haft som främsta mål att förändra invandringspolitiken. Därför är det kanske inte så märkligt att de vägrar inse att denna hjärtefråga sedan länge avväpnats av regeringens omänskliga asylpolitik som innebär att antalet personer som vi erbjuder skydd är nere på historiskt låga nivåer.
Detta är från SD:s tidning 1996, när Åkesson hade varit med i över ett år:
”Vårt land skall ännu en gång bli civilicerat för våra efterkommande generationer i tusentals år. För att detta skall kunna ske måste det mångkulturella samhället med kraft förhindras, och vi måste alltid vara medvetna om, att land, språk, kultur, ras och religion är oupplösligt förenade, och är förutsättningen för ett lands och dess befolknings överlevnad. Vi får inte heller glömma att när tiden är mogen ställa vårt eget pack i regering och riksdag inför riksrätt för landsförräderi och där de får redogöra för alla brott och stölder som de gjort sig skyldiga till mot Sveriges befolkning under alla gångna år.
Till slut önskar jag ett fortsatt framgångsrikt år 1996 för vårt parti och dess ledning och att vi så fort som möjligt kan kasta ut våra förbrytare ur regering och riksdag och få dit människor, som tänker mindre på egna tillskansade förmåner än på vårt land och dess befolkning.”
Den som skriver heter Börje och ansvarig för tidningen heter Torbjörn Kastell. Han var en central figur i SD och hade också ansvaret för partitidningen på 1990-talet.
Under hans tid var judarna fortfarande det stora ”hotet”, inte muslimerna, vilket också märktes i hans antisemitiska retorik om bl a Bonniers.
Som synes hade han inte heller några som helst problem att det i SD-kuriren öppet talades om ras.
Alltså ett år efter att Åkesson blivit medlem.
Kastell var också noga med att inpränta hur viktigt det var att skilja mellan vad man kunde säga internt och hur man måste formulera sig utåt.
I ett mejl 2004 gav han några exempel på dessa omskrivningar. Detta är en del av det grundläggande kamouflage som präglar hela partiet. Allt för att inte skrämma bort vanligt folk och för att dölja de verkliga planerna:
”Man säger inte ”sparka ut svartskallarna”, man säger till exempel ”verka för repatriering av etniska främlingar och kriminella eller icke assimilerbara element”.
Man säger inte att man skall ”hänga landsförrädarna” man säger att man skall ”utkräva ansvar av de politiker som agerat i uppenbar strid med sitt lands intresse”.
Man säger inte ”bögarna tillbaka i garderoben” man säger ”Bevara kärnfamiljen”.
Så skriver SD:s partisekreterare 2004. Strax innan Åkesson tar över som partiledare.
Det finns partier som lever med lögnen att utländska människor, framför allt de med en brunare hudton än de själva har, att de inte ska få tillåtas att beblanda sin ”främmande” kultur med den inrikes kulturen.
Det handlar om envåldshärskare eller män som drömmer om att leva i en enpartistat där inga andra partier existerar eller fungerar – som en falsk version av demokrati då envåldshärskaren får alla röster genom valfusk.
Sådana ledare har som mål att få total makt och att fylla sina fickor med pengar stulna ur statens skattkistor. De roffar åt sig allt de kan och pekar ut en folkgrupp som envåldshärskaren valt att vara syndabock och säger till sitt folk att de ska skynda sig att ta smulorna som finns innan syndabockarna kommer stjäla dem.
Några exempel på populistiska ledare:
Pol Pot, diktator i Kambodja. Pol Pot föddes den 19:e Maj 1925 under namnet Saloth Sar. Pol Pot grundade den totalitära regimen Röda khmererna, år 1976 och genomförde folkmord på meningsmotståndare. Det blinda hatet mot västvärlden i allmänhet och i synnerhet mot USA var mycket mer än urspårad ideologisk tolkning. Det berodde mest på att stora delar av kambodjanska befolkningen hade bombats och mördats i hundratusental av USA:s bombflyg. Blodtörsten och jakten på alla som misstänktes vara kollaboratörer med USA var stor. På så sätt kan man säga att Röda khmererna och deras ledare Pol Pot var populister.
Nicolae Ceaușescu, diktator i Rumänien, Nicolae Ceaușescu lyckades knipa makten år 1965 och 1967 lyckades han även bli statsöverhuvud och populariteten hos folket genom sin oberoende nationalistiska politik. Med sin hemliga polis motarbetade och fängslade han opposition mot hans makt och han höll den fria pressen i ett järngrepp.
Saddam Hussein, diktator i Irak. Saddam Hussein var son till en bondefamilj i närheten av staden Tikrit i norra Irak. Han anslöt sig tidigt till partiet Ba’ath under 1957 och 1959 deltog han i ett misslyckat försök att mörda premiärministern. Efter flera år i fängelse rymde Saddam Hussein från fängelset och kom till sist att bli ledare för Ba’ath-partiet och lyckades, via en kupp, att börja förstatliga företag i Irak.
Adolf Hitler, diktator i Tyskland och grundare av nazismen. 1920 engagerade sig Hitler inom sitt parti Nationalsocialistiska Tyska arbetarpartiet (Nazi). Hans framgångar inom partiet hade starka kopplingar till det enorma ekonomiska misslyckande som landet dragit på sig under första världskriget.
Benito Amilcare Andrea Mussolini, grundare av fascismen i Italien. 1919 steg Mussolini till partiledare och 1922 hade fascisterna tagit makten över Italien och brände ner fackföreningslokaler och förhindrade vänsterorienterande partier att få fäste inom politiken. Mussolini närde drömmen om ett nytt Romarrike där det ingick att skapa ett kolonialvälde i Afrika.
Ej att förglömma; Jimmie Åkesson, partiledare för det populistiska partiet Sverigedemokraterna. Olika sverigedemokrater har själva sagt att de önskar leva i en enpartistat där de själva har makten. Vill vi leva i ett land likt de ovan angivna eller är vårt demokratiska land bättre? De driver en linje där de endast vill ha partipolitiskt trogna domare och poliser. De vill avskaffa presstödet, förbjuda konst som de inte förstår sig på och de vill ha en television som ständigt basunerar ut hur fantastiska Sd är.
Populism kan verka lockande för människor då de populistiska partierna förslår enkla lösningar på svåra och komplexa problem. Det man får när man röstar på ett populistiskt parti är noll och intet. Det populistiska partiets enkla förslag till komplexa problem kommer aldrig att fungera och istället skrämmer de befolkningen med en partisympatisk milis som mördar motståndare och får de att försvinna. Vill vi att historien ska upprepas än en gång eller ska vi ta lärdom av historien och kasta populismen i papperskorgen en gång för alla?
Krönikor på Motargument.se är åsikts-texter där krönikören står själv för innehållet i sin krönika.
I en intervju i TV4 Nyhetsmorgon 14 september 2021 fastslår Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson att partiet inte har någon särskild syn på religion i allmänhet, eller islam i synnerhet. Motargument granskar huruvida Åkessons påstående om SD:s syn på islam håller.
“Vad har egentligen SD för syn på religionen islam?”
Jimmie Åkesson:
”Vi har ingen syn på någon religion egentligen. Det tycker jag är viktigt att vi som politiskt parti egentligen, att vi är inte religiöst bundna på det sättet. Däremot så pratade ju Richard Jomshof i det här sammanhanget om islamismen.
Även om han inte använder det begreppet så är det ju uppenbart om man ser det i sin kontext. Han pratar om länder som styrs av sharia och muslimsk lagstiftning.
Han pratade om hur människor i de här länderna har drabbats av den typen av system och han vill inte se det i Sverige. Och jag håller med om att det är avskyvärda system och som begränsar människor, som gör stark skillnad mellan könen, som behandlar djur på ett väldigt ovärdigt sätt…” (Källa: TV4.se)
Ur SD:s principprogram från 2019 saxar vi följande citat:
”Islam och i synnerhet dess starka politiska och fundamentalistiska gren är enligt Sverigedemokraternas uppfattning den religiösa åskådning som visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen. Islamismens inflytande på det svenska samhället bör därför i största möjliga utsträckning motverkas och invandringen från muslimska länder med starka inslag av fundamentalism bör vara mycket starkt begränsad.” (Källa: sid, 17, under rubriken ”Sverigedemokraterna och religionen”, Sverigedemokraternas principprogram 2019)
Motargument ställer sig här frågan om inte ovanstående citat visar på att SD har en tydlig syn på religion i allmänhet, samt kristendom och islam i synnerhet?
Att SD ser Sverige som ett kristet land, och att de anser att den svenska staten inte ska vara religiöst neutral, är svårt att bortse från.
Det är inte förvånande att islam är den religion som nämns i SD:s principprogram. Islam och muslimer utpekas i citatet ovan som icke-integrerbara, samt att invandring från muslimska länder bör begränsas kraftigt.
”Då för Sverige sedan tidigare främmande religioner och religiösa uttryck tar allt större utrymme i vårt land och i vår samhällsdebatt, och då allt färre svenskar betraktar sig som kristna bör kyrkan bli mer offensiv och entusiastisk i sin inhemska mission.
Sverigedemokraterna anser också att Svenska kyrkan bör överväga att inrätta ett nationellt hjälpcenter för konvertiter från islam och andra trosläror med totalitära drag, som drabbas av förföljelse på grund av sin förändrade trosinriktning.” (Källa: sid. 17, Sverigedemokraternas kyrkopolitiska valplattform 2021)
I citatet ovan saxat ur SD:s kyrkopolitiska valplattform inför kyrkovalet 2021 framgår det med all önskvärd tydlighet hur SD ser på andra religioner än kristendomen. Partiet ser gärna att kyrkan ska satsa hårt på att missionera, dvs påverka och omvända människor till att bli kristna. Citatet påvisar att SD har vida skillnader i sin syn på olika religioner.
Det Åkesson påstår i intervjun i TV4 Nyhetsmorgon är inte hållbart. Däremot kan det ses som en populistisk flört med väljarskaror som tidigare inte övervägt att rösta på partiet.
Sverige har skrivit under FN:s flyktingkonvention, och tar i dagsläget emot 5 000 flyktingar per år via flyktingkonventionen. Detta innebär att vi har en skyldighet att ta emot kvotflyktingar.
Sverige fick under 2020 in 12 991 stycken ansökningar om asyl, varav 4 922 fick beviljat uppehållstillstånd. Tittar man på statistik för åren sedan 2017 så har runt 2 000 personer sökt asyl i januari månad varje år; 2021 var det bara 700 som sökte asyl i januari, vilket förmodligen till största delen kan tillskrivas Covid-19. De 5 000 personer per år som får asyl är en försvinnande liten procentandel av hela befolkningen.
De flesta flyktingar stannar i ett grannland till sitt eget; oftast är det fråga om ganska fattiga länder, som ofta tar emot väldigt många flyktingar på väldigt kort tid. Det är mycket få flyktingar som söker sig till Europa, och ännu mindre till Sverige.
Helt oberoende av ovanstående så är kostnaderna för varje flykting avsevärt mycket mindre än vad de är för en svensk innan hen börjar arbeta. Vissa saker i samhället måste även få kosta pengar utan att de ställs emot varandra.
I arbetslöshetsfrågan så är den högre i gruppen utrikesfödda om man jämför med gruppen inrikes födda. Det är dock skillnader beroende på var i världen den utrikesfödde kommer från; är hen född i Nordamerika, Sydamerika eller Europa så är arbetslösheten på ungefär samma nivå som för inrikes födda. Är en person född i Asien eller Afrika så är arbetslösheten högre. Detta kan bero på att en större del personer i dessa grupper endast har förgymnasial utbildning, och att de generellt har varit i Sverige kortare tid. Det tar tid att lära sig språket, eventuellt utbilda sig och etablera sig på arbetsmarknaden. Det förekommer även diskriminering i jobbansökningarna.
När det kommer till anhöriginvandring så finns det idag regler som säger att det finns ett försörjningskrav, som ska täcka kostnaden för att försörja alla i sin kärnfamilj. De ska alltså kunna styrka att de kan försörja sig själva, vilket innebär att den ekonomiska belastningen blir betydligt mindre.
Ungefär 57 % av alla flyktingar och invandrare lämnar dessutom så småningom Sverige. Många återvänder till sina hemländer när den möjligheten finns. Att bryta upp, fly till ett annat land och rubba kanske en hel familjs liv är inget beslut som tas lättvindigt.
Enligt SCB:s rapport Tillsammans – integration i svenska samhället, så är integrationsprocessen en ömsesidig process för alla människor i samhället, inte bara de som är utrikesfödda. Att stoppa asyl- eller anhöriginvandring är i sig ingen lösning. Fokus borde istället ligga på en positiv integration.
Efter nedstängningarna av SwebbTVs Youtubekonto, f d president Trumps Twitter och Youtube, har det uppstått en hätsk debatt där det påstås att de så kallade ”techjättarna” censurerar åsikter och kväver yttrandefrihet. Sverigedemokraterna är högst delaktiga och hävdar att ”techjättarna” styr svensk partipolitisk debatt i sakfrågor. Nu vill SD lagstifta så att företag och organisationer förbjuds att moderera på sina egna plattformar. Problemet är att någon sådan lag skulle slå tillbaka mot SD själva, då de i högsta grad utnyttjar rätten att själva avgöra och moderera vad som kan få uttryckas i deras egna sociala medie-kanaler.
”På samma sätt som plattformarna åläggs att radera olagligt innehåll bör de ha en skyldighet att bevara innehåll som håller sig inom lagens ramar och inte diskriminera innehåll utifrån subjektiva värden.
Obekväma åsikter, tvetydig information eller hätska debatter är något som vi alla utsätts för i vår vardag. Hur och var vi utsätts för detta förringar inte nödvändigheten av källkritik eller sakliga genmälen i debatten.” (Källa: Dagens Nyheter)
På Motargument har vi vid ett flertal tillfällen gjort vår röst hörd i debatten om påstådd censur och kvävd yttrandefrihet på sociala medier (de så kallade ”techjättarna” och nättjänsterna). Vi har konstaterat att det är varken censur eller att kväva yttrandefrihet då privatägda, kommersiella företag, som de omnämnda sociala medierna de facto är, då deras moderatorer väljer att radera inlägg, kommentarer eller tillfälligt blockera eller permanent radera konton från sin plattform.
Rop om censur
Såväl förtroendevalda sverigedemokrater, som deras sympatisörer ropar högt om censur och att de inte har yttrandefrihet eller åsiktsfrihet. Det dessa glömmer bort är att varje enskilt företag får se till att personer följer de användarregler som respektive plattform har implementerat och som varje användare har godkänt.
I debattartikeln lägger SD fram följande krav på att regering i samråd med riksdag ta fram lagstiftning i syfte att säkerställa yttrandefriheten på Internet.
Domstolsprövning av olagligt innehåll
Lagligt innehåll ska skyddas
Algoritmer ska inte diskriminera politiska ståndpunkter
Företag som felaktigt modererar innehåll bör kunna åläggas med vite
Det vi kan konstatera är att vissa av oss har en uppfattning om att vi med stöd av yttrandefrihet har rätt att verbalt eller skriftligt framföra vilka åsikter vi önskar på vilket sätt vi än behagar. Det stämmer inte. Det finns lagar som styr vad vi får lov att säga eller skriva.
Risken med att framtida lagstridig moderering prövas i domstol är att det kan komma att leda till att aktörer drar sig för att moderera på sina plattformar. Domstolsprövning kan innebära långa rättegångsprocesser. Ett annat olyckligt scenario skulle kunna vara att många kanaler helt enkelt tystnar som en konsekvens av begränsade möjligheter att moderera.
Jag vill påminna om att sverigedemokrater har använt sig av de kanske mest högljudda rösterna i debatten om censur, åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Hur har de själva agerat, tyckt och tänkt om detta genom åren?
SD lagstiftar bort sitt eget agerande
Sverigedemokraterna utnyttjar, som många andra, sin rätt att moderera kommentarer i sina egna kanaler, som t ex SD:s Facebook, Twitter, Instagram och Youtube. Förutom att de raderar enskilda kommentarer, så blockerar de även användare från att uttrycka sig på SD:s konton. De gör det för att de inte vill bli ifrågasatta eller kritiserade. Enligt nuvarande lagstiftning är kritik legitimt. Enligt SD är det censur av åsiktsfrihet och kvävd yttrandefrihet att agera så. Trots det så gör de det själva. Nu vill SD ändra på lagstiftningen huruvida det ska finnas laglig rätt att moderera på sina egna plattformar och på de s k ”techjättarnas” plattformar. Det SD gjort tills nu kommer alltså – om de får som de själva vill – att bli olagligt.
Jag tar partiets Facebooksida som exempel. Kommentarer som går i linje med det SD vill kommunicera finns kvar, övriga tas bort och den eller de som försöker lägga fram något annat blockeras.
I vissa kommentarstrådar finns inget annat än en lång rad av människor som uttrycker samma eller liknande åsikter. De kan ofta inte se eller ens få möjlighet att bemöta vad kanske andra utanför denna sfär kan tänkas vilja säga. En som jag, för jag har nämligen blockerats. (Källa: Lt.se)
”Det ska inte bara vara journalister och politiker som får tycka saker offentligt, inte heller ska dessa godtyckligt få bestämma vilken åsikt som för stunden tillåts. Tvärtom är det vår övertygelse att människor i den verkliga världen, utanför politiken och de stora mediehusen, har väldigt mycket att tillföra till samhällsdebatten.
Samtal och diskussion människor emellan utgör demokratins grund. Sverige behöver mer meningsutbyte, fler nyanser och ett mer inkluderande samtalsklimat – inte mer polarisering och mörkläggning.
Konstruktivt meningsutbyte kännetecknas av saklig argumentation, intresse för andras argument, ett respektfullt tonläge samt att den som vill bidra till diskussionen håller sig inom ämnet.
I kommentarsfälten här hos Sverigedemokraterna är man välkommen att kommentera och diskutera, självklart med en vilja att bidra, hålla sig inom ämnet och med respekt för varandra. 💙💛” (Källa: Facebook)
Sverigedemokraterna och deras sympatisörer gapar högt om censur av åsiktsfrihet och kvävd yttrandefrihet på Internet och dess sociala medier. De vill se en lagstiftning som förbjuder enskilda företag och organisationer att moderera och ta bort innehåll på deras plattformar som inte stämmer överens med deras regler eller går emot deras åsikter.
Sverigedemokraterna utnyttjar själva den lagstadgade rätten att själva avgöra vad som uttrycks på sina sociala medier. Nu vill de alltså enligt lag förbjuda det de själva gör.
Sverigedemokraternas Björn Söder rycker partiet tillbaka in i abortdebatten. Söder hävdar att abort är den överlägset vanligaste dödsorsaken i världen och att det används som preventivmedel. Att abort skulle vara mord är abortmotståndarnas starkaste argument, och torde inte stämma överens med partilinjen. Det finns inte heller några belägg för att kvinnor använder abort som preventivmedel. Kvinnor behöver inte meddela orsaken till varför de gör abort.
SD har officiellt intagit en inställning till abort som liknar övriga partiers. Partiet hade länge ett krav på att sänka gränsen för fri abort från vecka 18 till vecka 12. Jimmie Åkesson sa i oktober 2019 i en intervju med Aftonbladet att frågan hamnade alltför mycket i fokus i valrörelsen 2018. För att undvika att partiet framöver ska hamna i samma situation valde de alltså att slopa kravet. Samtidigt signalerade de att de skulle sluta driva frågan om samvetsfrihet.
Åkesson poängterade att abortfrågan har hamnat i skymundan i partiet och inte diskuterats på högre nivå under en längre tid. Mot bakgrund av att abort vid tiden inte fanns med i vare sig politiska program eller åsiktsdokument, är det en legitim fråga att ställa sig huruvida partiet anser att kvinnofrågan abort är särskilt prioriterad. Åkesson har i SVT Opinion Live i juli 2018 uttryckt att:
”Det är ingen viktig fråga, utan mer ett principiellt ställningstagande” (Källa: SVT.se)
”Tidningen Världen Idag rapporterar i dag, den 15 januari 2021, om att den vanligaste dödsorsaken på jorden under 2020 var abort. Totalt 42 miljoner ofödda dödades i aborter, enligt Worldometer, vilket kan jämföras med den näst vanligaste dödsorsaken, smittsamma sjukdomar, som skördade 13 miljoner människoliv och 1,8 miljoner som under förra året dog i covid-19.” (Källa: Riksdagen.se)
Söder påstår att abort är en dödsorsak, dessutom världens klart vanligaste dödsorsak. Han påstår också att abort innebär att ofödda dödas, dvs mördas. Påståendena finner han hos den kristna tidningen Världen idag, som samma dag som Söder rafsar ihop sin skriftliga fråga slår upp en artikel om att 42 miljoner ofödda dödades av abort världen över 2020.
Ofödda foster ingår inte i befolkningen. Därför kan abort inte vara en dödsorsak, då statistiken i dödsorsaksregistret rör levande människor. Åsikten att abort skulle vara en dödsorsak skulle samtidigt innebära att abort är mord. Vem är mördaren i så fall? Är det läkaren som utför aborten? Eller är det mamman som bär på barnet? Kanske är det pappan, som också bidragit till att fostret blev till?
Den vanligaste dödsorsaken i Sverige är hjärt- och kärlsjukdomar, följt av cancer och psykiska sjukdomar/beteendestörningar (framför allt demens).
Vidare i frågan tar Söder återigen upp frågan som SD har haft uppe flera gånger tidigare, nämligen att abort skulle vara ett slags preventivmedel:
”Sverige brukar framhäva sitt internationella arbete gällande sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. I det arbetet brukar fokus ligga på kvinnors rätt till abort. Sällan – eller aldrig – framhålls barnens rätt till liv. Med ett skevt fokus riskerar abort att bli ett slags preventivmedel där ingen hänsyn tas till de ofödda barnens rättigheter.” (Källa: Riksdagen.se)
Abort som preventivmedel?
Framför allt SD-kvinnor har varit aktiva i abortfrågan. Den kvinnofientliga politiken har bl a framförts av Paula Bieler, som nu har lämnat SD och politiken. Hon har påstått att kvinnor använder abort som preventivmedel. Även Julia Kronlid, en kristen profil hos SD, har utan belägg hävdat detsamma. Bieler, Kronlid och Söder använder sig av gissningslekar. De kan inte styrka det farliga och generaliserande påståendet.
Problemet för Söder, och SD, är att det inte finns belägg för att abort skulle användas som preventivmedel. Det finns inga krav på kvinnor att berätta varför de vill göra abort. Följaktligen finns ingen statistik om orsaker till abort. Både RFSU:s ordförande Kristina Ljungros och Socialstyrelsens sakkunniga Karin Gottvall styrker att det är en myt att kvinnor skulle utföra abort som ett slags preventivmedel.
Fram till vecka 18 är orsaken till abort en privatsak. Det är olagligt att fråga om varför en kvinna vill avsluta en oönskad graviditet.
SD-motioner om abort bygger på fördomar och extremism
Partiet har under åren lagt en mängd motioner i abortfrågan. Det är tydligt att frågan är viktig för många i partiet, oavsett vad partiledare Åkesson säger. SD-politiker som uttrycker sig i abortfrågan använder en egenhändigt hopsnickrad sanning då de påstår att abort används som preventivmedel. Argumentet bygger inte på fakta, utan på fördomar och hörsägen. Den nuvarande abortlagen finner du här.
Det är extremt att hävda att kvinnor som gör abort gör sig skyldiga till mord. Det är en åsikt som drivs stenhårt av abortmotståndare och bygger på en religiös övertygelse, framför allt inom katolicismen. Enligt fundamentalister är allt liv oantastligt, oavsett om det handlar om ett ofött foster utan möjligheter till överlevnad utanför kvinnans kropp. Svenska kyrkan ställer sig inte bakom påståendet att abort är mord. De påpekar att det genom historien har funnits skilda åsikter, och summerar ner i huruvida fostret vid befruktning är en individ och när fostret anses få en ”själ”. Tidningen Världen idag, som står på kristen grund, är uppenbarligen av motsatt åsikt.
Påståendena som Söder för fram i är baserade en extrem religiös övertygelse – att abort skulle vara mord – och på en myt – att abort används som ett slags preventivmedel. Söder, liksom föregående SD-politiker som höjt sina röster i frågan, sprider såväl extremism som falsk fakta. Troligtvis går Söders ord stick i stäv med partilinjen, i alla fall den officiella. Lika troligt är att det finns många fler i partiet med samma kvinnofientliga åsikter.
SD-kvinnor har samma kvinnosyn som SD-män
Generalfelet som SD gör är att de ger sig in i ett obehagligt översitteri när de ger sig själva tolkningsföreträde och dikterar vad de tror är kvinnors tankar om vad de vill göra med sina egna kroppar.
Det är ännu ett bevis på hur SD:s kvinnosyn skiljer sig från andra partiers. Eftersom frågan genom åren framför allt drivits av kvinnor, är det obehagligt slående att det inte bara är männen i SD som står för denna förnedrande kvinnosyn.
Jag avslutar med att ställa följande frågor till dig, Björn Söder:
Vad är det som gör att du likställer abort med mord, när dödsorsaker enbart appliceras på levande människor som räknas in i befolkningen?
Vem är, enligt dig, mördaren då ett foster tas bort?
Vad är det som gör att du tar dig rätten att tala för kvinnor som gör abort och påstå att du vet orsakerna därtill, när du uppenbarligen inte har något över huvud taget som backar upp det du påstår?
Pga såväl extern som intern kritik har Björn Söder 210121 valt att dra tillbaka frågan, men avser att formulera om den. Motargument avser att följa händelseförloppet.
Sverigedemokraternas livselixir är att dela in befolkningen i ”vi och dom”, i deras fall svenskar vs invandrare. SD:s retorik bygger systematiskt en illusion av att endast deras anhängare (med ”rätt ursprung) skulle vara svenska ”på riktigt” och att varje avsteg från deras ideologi skulle per automatik innebära ”svenskfientlighet”.
Samtidigt som de ständigt berättar sagor om att Sverige och svenskarna skulle vara under attack så finns det i själva verket inte något annat riksdagsparti som talar så illa om Sverige och svenskarna så mycket som SD.
SD:s retorik ingår i en klassisk högerextrem diskurs.
Vi som följer och granskar Sverigedemokraterna finner ständigt och jämt bevis på att de befinner sig i en annan värld, ett parallellt universum.
Bakgrunden till det märkliga förhållningssätt man har till omvärlden är att sverigedemokrater i stor utsträckning baserar sin uppfattning på känslor, gissningar och fördomar. Detta kombinerat med allsköns konspirationsteorier är det som ligger till grund för den enfaldiga och verklighetsfrånvända politiken.
SD är top of the pops på att få deras sanning att förefalla vara den verkliga sanningen. Sällan backas denna sanning upp av fakta, expertis eller forskning.
SD:s strategi för att normalisera rasism och nazism
Begreppen ”svenskfientlighet”, ”islamisering” och ”omvänd rasism” går hand i hand med den klassiska och rasistiska konspirationsteorin om ”folkutbytet”. Konspirationsteorin kan sammanfattas som den, av ”eliten” iscensatta, illvilliga och medvetna planen, att byta ut den svenska befolkningen mot icke-svenskar. Retoriken utgör delar av den diskurs som SD använder sig av som motvikt till rasism.
De som benämns ”svenskfientliga” är människor som ser på det svenska samhället som en plats där flera kulturer kan samsas, där olika personligheter får utrymme och där det är OK att högtider firas, oavsett om dessa uppfattas som typiskt svenska, eller inte. I kontrast mot ”svenskfientlig” finner vi det av SD stulna begreppet ”sverigevän”. En ”sverigevän” är en person som påstås värna det svenska, den svenska kulturen, den svenska mentaliteten och de svenska traditionerna.
En viktig skillnad mellan då och nu är att SD menar att det idag är ”eliten”, inte folket, som inte värnar ”det svenska”. I SD:s värld står ”eliten” inte på folkets sida. Vilka som innefattas i ”eliten” är något oklart, men att stora delar av ”sjuklövern” (övriga riksdagspartier), myndigheter och ”gammelmedia” ingår är högst sannolikt.
I en intervju med Expo talar Lars M Andersson, historiker vid Uppsala universitet, om den nationalistiska tankefiguren i ett historiskt perspektiv:
Det finns en föreställning som går tillbaka åtminstone till 1800-talet och nationalismens framväxt som går ut på att svenskarna inte älskar sitt fosterland tillräckligt och istället föredrar allt utländskt. Det är en i huvudsak konservativ uppfattning och den användes bland annat för att förklara och försöka motverka utvandringen till Amerika. Unga svenskar lämnade Sverige eftersom de inte var tillräckligt fosterländska. Sveriges blod hävdades rinna ut och in fick man istället ”underhaltigt blod”. Det som åsyftades var främst den judiska invandringen. Tankefiguren påminner om den moderna konspirationsteorin om ett befolkningsutbyte. (Källa: Expo)
Begreppet ”svenskfientlighet” återkommer ständigt i SD:s vokabulär, och är en medveten retorik som skapar splittring och polarisering, och förstärker den för partiet så viktiga uppdelningen mellan ”vi och dom”, dvs svenskar vs invandrare. Begreppet är ett sätt att låta rasism och nazism ta plats och normaliseras.
Jimmie Åkessons ”kulturkrig”
Retoriken är som mest effektiv när den anammas av partitoppar som Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och Henrik Vinge. I SVT:s talkshow ”Skavlan” hävdade SD:s partiledare Jimmie Åkesson, i samband med partikamrat Mattias Karlssons omtalade uttalande på Facebook att det alltsedan 68-rörelsen pågått ett ”kulturkrig”. I intervjun hör vi bland annat följande:
Det är ett kulturkrig som pågår i hög grad. Det har gått 50 år sedan 68-rörelsen. Den påverkade vårt samhälle i en riktning där nationen och nationell identitet blev något fult. (Källa: SVT)
I Karlssons omtalade Facebook-inlägg läser vi bl a följande:
Det finns ingen tid att vila eller att sörja brustna illusioner och förhoppningar. Vi har inte valt det här, men våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död. Det finns bara en väg och det är framåt. (Källa: Facebook)
I en propagandaintervju på SD:s egna Youtubekanal talar pressekreterare Henrik Vinge om ”svenskfientlighet”:
”Jag hoppas att vi ska uppmärksamma den här frågan att svenskfientligheten är ett problem för tusentals svenskar… och det är nånting som drabbar människor… så när man blir utsatt för hot och våld, våldtäkter på grund av att man är svensk. Vi måste stoppa det. Det är det som är min målsättning, vi måste stoppa svenskfientligheten.
Retoriken, och argumentationen, är tydligen vägvinnande. SD:s utgångspunkt är att det pågår ett ”kulturkrig” mellan två samhällssyner; den ”sverigevänliga” och den ”svenskfientliga”. Verktyget är enkla, simpla, slagkraftiga men dåligt underbyggda argument. I det enkla, som uppfattas vara sanningen, finner en hel del människor trygghet och en känsla av att ”vi” är starkare än ”dom”. Som en bonus till den enkla argumentationen följer retorik som, allt oftare, faller utanför lagens, och moralens, ramar.
Statens medieråd skriver följande på regeringens hemsida om ”svenskfientlighet”, vilken har sin utgångspunkt i att vädja till mottagarens medkänsla med antingen den egna ”utsatta” rörelsen eller med drabbade ”svenskar”:
I högerextrema diskussionsforum förekommer ofta diskussionstrådar om hur ”oskyldiga svenskar” rånats och/eller misshandlas av ”invandrargäng”. Syftet med dessa återkommande historier är att skapa en bild av systematiska övergrepp där alla svenskar kan utsättas för övergrepp av svenskfientliga element. I sammanhanget framställs den rasideologiska rörelsen som det enda fungerande skyddet mot sådana övergrepp. Berättelser om hur invandrare våldtar svenska kvinnor är också vanligt förekommande på de högerextrema webbplatserna. En annan typ av viktimisering som är relativt vanligt förekommande hos extremhögern är att framställa den egna rörelsen som offer för orättfärdigt åsiktsförtryck och statligt sanktionerad förföljelse. (Källa: Regeringen.se, sid. 13-14)
SD har en alldeles egen Sverigebild, som bl a innehåller nationalistiska tankefigurer som funnits sedan 1800-talet. I tankefigurerna finner vi begreppet ”svenskfientlighet”. För partiet är den en strategi som syftar till att urvattna rasism och nazism, bl a genom att hävda att Sverige befinner sig i ett ”kulturkrig”. På ena planhalvan finner vi ”sverigevännerna” och på den andra de ”svenskfientliga”. Att partiet inte har legitima belägg för sin Sverigebild verkar spela mindre roll. Övertygelsen om ”svenskhatet” är så stark att det blir till verklighet. I själva verket är det ytterligare ett bevis på att partiet befinner sig i ett parallellt universum.
Mer läsning på Motargument om ”svenskfientlighet”, rasism mot svenskar och ”kulturkrig”:
Ropen efter auktoritära ledare och totalitära statsskick verkar inte klinga av, vare sig på hemmaplan eller i vår omvärld. Hittills har vi tagit debatten och argumenterat utifrån vår egen uppfattning om vad som är sant och riktigt utan att lyckas med att vända skutan. Snarare har vi lagt bränsle på brasan. Kanske är det hög tid att vi omvärderar vår strategi.
Nu avslöjas att Donald Trump varit en notorisk skattesmitare. Om skatteinbetalningarna, eller bristen på, har varit i enighet med gällande lagstiftning låter jag vara osagt. Det intressanta är istället hur detta avslöjande kan påverka chansen att bli omvald. Det är varken den första eller sista skandalen som avslöjats kring den amerikanska presidenten.
Drar man paralleller till vår svenska politiska hemmaplan så vet vi att för varje makalös skandal som avslöjats kring Sverigedemokraterna, så har väljarstödet snarast ökat. De komprometterande uppgifter som kommer fram relativiseras, avfärdas eller bekräftar PK-maffians oinskränkta makt över politiken och medierna. Oftast är problemet någon annans fel. ”Det ska vi ta tag i när vi tar makten”.
Det är som att vad som än avslöjas och vilka avgrunder som än uppkommer så leder det fram till samma kafkaeska slutsats. Inget blir möjligt att debattera. Ansvar är närmast omöjligt att avkräva. Det är som att drabbas av en diagnos där allt du är, allt du tidigare varit och allt du kan tänkas vara avfärdas som något som är typiskt för diagnosen. -Jag är inte sinnessjuk, jag lovar. – Äsch så säger alla. Kom med här så ska vi bälta dig och ta fram ECT-maskinen så känns det snart bättre.
Frågan är då vad som kan spräcka bubblan. Uppenbarligen har fakta och motargument ringa betydelse när känslan och tillhörigheten till den egna gruppen är viktigare än allt annat. Ingenting, vare sig tveksam moral, nazistiska kopplingar och utspel, eller rent av kriminalitet verkar minska väljarstödet.
Många länder har sina egna versioner av Trump och Åkesson som för varje val utökar sitt politiska inflytande och hittills har ingen kunnat presentera en ”best practice” när det kommer till slå stopp i maskin. Den samlade kompetensen av de som är i opposition mot auktoritära ledare presenterar analyser och lösningar som oftast tyngs av ett utifrånperspektiv. Få, om ens någon har bytt fot till förmån för mer demokratiska politiska idéer. Kanske är det så att för oss dödliga så är det hela så förbaskat svårt att ta till sig. Hur kan man i de mest välmående delar av världen ropa efter auktoritär politisk ledning?
Hade vi haft mer korrekt kunskap om varför människor röstar på auktoritära politiska partier hade vi kanske kunnat argumentera utifrån deras planhalva, eller kunnat presentera ett resonemang som gått hem i de kretsarna. En annan tanke är att vår övertygelse om att giltig argumentation utifrån fakta har någon avgörande betydelse. Kanske finns det inget intresse av en dialog överhuvudtaget. Kanske är det så att de fundamentalt identifierar sig med ideologin. Det är ingen rolig tanke men det är nog hög tid att vi låter det sjunka in. En del människor är tydligen villiga att offra demokratin och det öppna samhället för en helt annan politisk lösning, till varje pris. Det finns helt enkelt andra ideal och en annan världsbild som vi måste lära oss att förstå fullt ut om vi ska kunna vinna debatten. Att argumentera utifrån vår egen uppfattning om vad som är det goda och riktiga har ju visat sig lönlöst.
De krafter som bär politiska fenomen som Trump, Bolsonaro, Órban och Åkesson är likt Covid-19 ingenting som kommer att försvinna någon gång snart. Det har visat sig vara en grannlaga uppgift att förhindra smittspridning av ideologier vi trodde vi var immuna mot. Ska vi i tid kunna hantera ideologiska pandemier så kanske vi måste se över våra strategier, utgå från källan och lära oss hur en mer eller mindre för oss okänd verklighet faktiskt fungerar.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Många tror att Sverigedemokraterna bara vill ha lite mindre invandring och lite tuffare tag mot kriminalitet. I själva verket tänker de förändra Sverige radikalt, om de får chansen. Och de tänker göra det med kulturpolitik.
Men citatet är inte Görings – det kommer från pjäsen Schlageter, som uruppfördes som en födelsedagspresent till Adolf Hitler redan 1933.
Att repliken ofta läggs i munnen på en av de mest ökända nazipamparna beror, får man förmoda, på att han mycket väl kunde ha sagt det. Kulturpolitiken var ju central för nationalsocialisterna, precis som för andra totalitära eller auktoritära rörelser. De definierar kulturen som en folksjäl, och samtidigt som en manifestation av nationens överlägsenhet. Kulturlivet, det vill säga litteraturen, konsten, filmen, teatern och museerna, är då ett redskap makten använder för att fostra medborgarna till den historiesyn, världsbild och faktiskt identitet som man bestämt är den enda rätta. Kultur som inte tjänar det syftet förminskas eller förbjuds.
De fria medierna betraktar man på samma sätt – all nyhetsvärdering, rapportering och analys som inte understödjer de styrandes narrativ blir något skadligt. Därför ser regimen det både som sin rätt och sin plikt att hålla kulturen och medierna i strama tyglar. Inget främmande får sippra in, inget ska avvika, allt ska vara enhetligt och passa in i berättelsen om nationen och folket.
Sverigedemokraterna är sannerligen inget undantag.
SD och monokulturen
På hösten 2019 svällde det sverigedemokratiska bröstet av självförtroende. Deras opinionsstöd ökade i mätning efter mätning. Partiets position som största parti till höger, många procentenheter större än Moderaterna, tycktes cementerad. Både Moderaterna och Kristdemokraterna graviterade i allt snävare omloppsbanor runt Sverigedemokraternas ständigt starkare lysande sol. Hjärtefrågorna kastade långa skuggor över alla andra politikområden: år av enögt fokus och propaganda hade äntligen flyttat det offentliga samtalet dithän att de andra partierna nu tävlade om vem som kunde vara tuffast mot flyktinginvandring och brottslighet.
Så Sverigedemokraterna passade på. De började flytta fram positionerna på ett helt annat politikområde. Ett politikområde som inte många förknippar dem med, men som de i kulisserna prioriterar högre än något annat.
Det är lätt att tro att Sverigedemokraterna vill att Sverige ska vara ungefär som idag, med den skillnaden att brottsligheten ska vara lägre och invandringen mindre. Men det är helt fel; inte för att de inte vill dessa saker, utan för att deras egentliga vision är så mycket mer omstörtande.
De vill bygga en monokultur, grundad på idén att det en gång fanns ett Sverige som var perfekt men gått förlorat; en sorts sjunket Atlantis som ska återuppstå genom Sverigedemokraternas försorg. I den återställda nationen finns inga avfällingar och sker inga kulturkrockar. Där råder sammanhållning mellan människor. Nationens ledare har förstås alltid landets bästa för ögonen och ska därför ha långtgående befogenheter och mer eller mindre direkt kontroll över alla viktiga samhällsfunktioner. Demokratiskt käbbel är inte längre nödvändigt; allt är redan till det bästa. Och det viktigaste sammanhållande kittet i denna nationella harmoni, är – kulturen.
Jimmie Åkesson säger det själv i en intervju från 2019, apropå att SD i Sölvesborg bestämt sig för att inte köpa in vad man kallar utmanande samtidskonst:
Det här är ju känsliga frågor, vilket är helt obegripligt för mig. Det här handlar ju om hur man använder skattepengar. Ska de användas för att köpa in konstföremål som provocerar och väcker anstöt eller ska de användas till att köpa in sådant som skapar sammanhållning och förenar kommunens invånare. Jag väljer det senare. (Källa: Expressen)
Antingen skapar konsten sammanhållning, eller så väcker den anstöt. Längre sträcker sig inte Åkessons analys. Därför förstår han inte vad som är problemet med en ordning där politiker väljer konst som ska förverkliga det egna partiets ideologiska drömmar. En ordning där politiker använder offentlig konst som ett politiskt verktyg, som ett sätt att påverka medborgarna i en ideologiskt motiverad riktning.
SD kontrollerar kulturen
Samtidigt försöker Sverigedemokraterna lura i oss att man vill befria kulturen från politiserad klåfingrighet. Partiet ser den överallt, inte bara hos Sveriges radios P3 som Jimmie Åkesson dömde ut som ”vänsterliberal smörja” 2018, i en partiledardebatt i just den kanalen. Han sade också att han tyckte att P3 borde läggas ner.
Men avsikten är inte att befria kulturen, utan att slå den i sverigedemokratiska bojor. Några citat ur Sverigedemokraternas filmpolitik, en uppvisning i Orwellskt double-speak, undanröjer eventuella tvivel om det:
I dag sker en alltför politiserad detaljstyrning sett till hur filmstöd delas ut i Sverige. Normkritik och vänsterinriktad identitetspolitik präglar den statliga filmpolitiken, vilket begränsar kreativiteten. Detta vill vi motverka. (Källa: sd.se)
Ah, filmstödet är politiserat. Man vill skydda konstnärlig frihet! Men i nästa andetag:
Sverigedemokraterna anser att det bör vara ett mål att levandegöra det svenska kulturarvet […] genom filmatiseringar som utspelar sig i historiska svenska miljöer. […] Det vore önskvärt med ett särskilt stöd riktat mot nyproduktioner som lyfter upp och levandegör den svenska historien och det svenska kulturarvet. (Källa: sd.se)
Det står där svart på vitt – Sverigedemokraterna är inte motståndare till att statliga filmstöd riktas till ideologiskt önskvärda produktioner. De vill inte främja oberoende kulturutövning eller konstnärlig frihet. Tvärtom är Sverigedemokraterna riksdagens enda parti som uttryckligen vill kontrollera kulturen, inklusive filmstödet, för sina egna politiska syften.
På höjden av det sverigedemokratiska självförtroendet 2019 ville SD-riksdagsledamoten Aron Emilsson kalla upp cheferna för Sveriges television och Sveriges radio till riksdagens kulturutskott. Där skulle de stå till svars för specifikt programinnehåll som partiet fann misshagligt på grund av påstådd partiskhet. Emilssons utspel väckte kontrovers och det blev inget utskottsförhör för public service-cheferna, vilket inte var något misslyckande för Sverigedemokraterna – snarare var utspelet en framgångsrik testballong, ett sätt för partiet att pröva sina auktoritära vingar, ytterligare flytta på gränserna för vad som är normalt i svenskt politiskt liv.
I svåra tider saknar SD:s splittringspolitik relevans
Men så kom coronapandemin, och plötsligt hade ingen tid med sverigedemokratiska krumbukter. Nu fanns riktiga problem att hantera. Tysklands förbundskansler Angela Merkel uttryckte det väl när hon sade att ”vi ser nu att pandemin inte kan bekämpas med lögner och desinformation, ej heller med hat och agitation”. (Källa: Neue OZ)
Och detta är ändå ett gott tecken. När samhället ställs inför en extraordinär utmaning som faktiskt är verklig, då kan alla se att en politisk kraft som enbart ägnar sig åt splittring och gnäll saknar relevans.
Men nu, på höstkanten 2020, har den politiska borgfreden kring pandemin klingat av. Sverigedemokraterna har börjat höras i debatten igen, sedan kriminalitet och migration återtagit sina platser längst fram vid politikens scenkant. Och partiets allt närmare vänner i den politiska högern, M och KD, springer villigt dess ärenden med vulgära utspel om att bygga svenska fängelser i andra länder, att barn i ”kriminella klaner” ska omhändertas av polis och att det dödliga våldet i Sverige skulle vara ”en andra pandemi”, och inte minst om att sabla ner stora delar av public service-bolagens produktion ”redan under kommande mandatperiod”.
Sverigedemokraternas politik i profilfrågorna är illa nog, men det är inte med omänsklig flyktingpolitik och empatilös hårdhet mot brottslingar som Sverigedemokraterna drar undan mattan för vår liberala demokrati. Det är när de vinner kontrollen över de fria medierna och det fria kulturlivet, som de får makt över vad vi ser, hör, läser, lyssnar till, pratar om, tänker på, frågar oss och drömmer om.
”I stället för att köpa in en tavla med menskonst så kanske man kan ha en byst av någon tidigare framträdande person från kommunen som alla kan relatera till” – Jimmie Åkesson intervjuad av Expressen 2018
Wikipedia om Entartete kunst, den nazistiska regimens benämning på konst man ansåg ”urartad” och därför förbjöd. Såväl konstnärer som kuratorer belades med yrkesförbud som ett led i nazitysk kulturpolitik.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Motargument 