Etikettarkiv: tolerans

Debatt, Krönikor

Perspektiv: Gud kommer att döda er alla

I ett allt hårdare samtalsklimat blir våra identiteter skyttegravar snarare än utsiktsplatser, och det blir svårare och svårare att ta sig ur dem när vi en gång börjat gräva. Det händer även allt oftare att vi gräver ned varandra genom att tillskriva varandra ideologiska ställningstaganden, grundat på föga mer än enskilda uttalanden. Men måste det vara så?

En nära vän till mig berättade häromdagen om en händelse som utspelat sig på hans arbetsplats: En kollega hade varit ute på gården med en grupp barn (de arbetar inom skolväsendet). Ett av barnen hade, med anledning av kollegans huvudbonad, frågat om hon var muslim. “Nej, jag är kristen” svarade hon, varpå barnet funderade en stund och sedan replikerade: “Gud kommer att döda er alla”.

Det går att göra flera tolkningar av den här ordväxlingen. En del illvilliga, en del välvilliga. En del som lägger ansvaret på barnet/barnets familj, en del som lägger ansvaret på kollegan. Men det ordväxlingen kanske framförallt säger oss är att det finns skäl att arbeta på det här med integration, religionsfrihet och sekularitet. Detta oavsett om de sex orden uttalades med hat eller beklagan i rösten. Eller bara var ett konstaterande av religiösa fakta.

Muslimernas Gud är även de kristnas Gud, liksom judarnas. Alla deras tillbedjare är barn av Abraham. Syskon.

Abraham's Journey from Ur to Canaan, by József Molnár 1850
Abraham, patriarken, i en målning av József Molnár.

På ett sätt handlar det förstås om perspektiv: Vilken sida av Gud jag betraktar beror på var jag står, eller var i syskonskaran jag har min plats.

Identiteter

Nåväl. Det jag tänkte, när jag hörde min väns berättelse, var på de murar vi bygger upp endast med hjälp av våra identiteter. Att benämna sig – identifiera sig – som kristen är på ett sätt att avskärma sig från andra (religiösa) identiteter. En kristen är inte jude, inte muslim, inte ateist. Det är att säga “jag är inte som du, du är inte som jag. Vi är olika.” O-lika. På samma sätt drar jag en gräns i sanden när jag benämner mig som svensk. En svensk är inte norrman, inte grek, inte somalier. En svensk är i en del människors ögon inte heller jude eller same. Eller muslim. Gränsen är dragen. None shall pass.

En annan identitet, snarlik den sistnämnda, är “sverigevännen”. Då handlar det inte bara om identitet, ordet beskriver också en relation. Man är vän med Sverige. Mer vän med Sverige än med andra länder/nationer/identiteter. Vän med Sverige är inte vän med Syrien. Eller Afghanistan. Eller Islam. Än en gång den där gränsen, som både stänger ute och stänger in. Skiljer åt. Segregerar. Vad väljer man bort som sverigevän, som fortfarande finns där om man “bara” är svensk? Vilka relationer kapar man, som tål svenskheten men inte räcker för sverigevänskapen? Och vad får man istället?

Jag tänker också på klass. Arbetarklassen i sin kamp mot kapitalet och dess feta nackar. Även här gränser, dragna i fabriksgolvets oljiga smuts. En gång överklass, alltid överklass. Kan Jonas Sjöstedt bli statsminister utan att samtidigt förråda de väljare som satt honom på rikets tron? De ideal som fört honom dit? Är Stefan Löfvén svetsare eller statsminister? Är man född i Sölvesborg, måste man stanna i Sölvesborg då? Retoriska frågor såhär i valtider. Gåtor i mörkret.

Karta över Blekinge län

Man måste bestämma sig för vem man är

Identiteter handlade det om, ja. “Man måste bestämma sig för vem man är”, skrev jag en gång till en vän som satt i en rävsax och inte visste hur hen skulle komma ur den. Det gick väl sådär för den där vännen – ur en rävsax och i en annan – men jag tycker ändå det var ett bra råd. Det måste gå att beskriva sig själv som kristen, överklass, svensk och kanske t o m sverigevän utan att bygga mycket högre murar än att de blir trösklar – eller sådana där färister. Det finns alltid någon som inte gillar en – kanske oavsett hur lika eller olika man är.

Man måste bestämma sig för vem man är. Men också för hur viktigt det är att vara den man är i alla lägen. Och framförallt kanske man behöver tänka till på vilket sätt den man är skiljer sig från den man inte är. Låt mig förklara:

Att man är kristen betyder kanske inte i första hand att man inte är muslim, utan att man tror på Gud på ett annat sätt än en muslim.

Att man är svensk betyder kanske inte i första hand att man inte är iranier, utan att man känner sig mer hemma i en faluröd stuga med sjöutsikt än på ett café vid stranden till floden Zayandeh Rud.

Att man är överklass betyder kanske inte i första hand att man inte är arbetarklass, utan att man har en annan plats i produktionen.

Och att man är sverigevän betyder kanske inte i första hand att man inte är vän med invandrade, utan att man är mån om att bevara den bild av Sverige man trivs med och känner igen från sin barndom.

Och det är förstås tvärtom också. Att vara muslim, iranier, arbetarklass eller vad-det-nu-heter-när-man-inte-är-sverigevän behöver inte betyda att man står på andra sidan av en ogenomtränglig mur och kastar förolämpningar över den. Det är bara ett annat perspektiv.

Mitt i en valkampanj som framförallt handlat om att bygga murar mellan grupper av människor kan det vara en nyttig tanke att hålla i huvudet. Bara för att vi tycker olika, är vi inte olika. Det är ingen mänsklig essens som skiljer oss åt, bara mänskliga perspektiv. Olika förutsättningar ger olika sätt att se på saker, olika prioriteringar, olika sätt att uttrycka sig på.

olika perspektiv
Illustration: PierLeb (Wikimedia user)

Så, för att återkoppla till det lilla barnet, som ju sannolikt hade djupt religiösa föräldrar och som antagligen hade lärt sig att de tillhör Guds utvalda folk och att alla som inte tror på Gud (på rätt sätt) kommer att dö. Det är ett perspektiv. Och som sådant är det – om än otrevligt att få höra – odramatiskt, ofarligt och oviktigt. Det viktiga är att det inte hindrar barnet och min väns kollega att mötas och skapa en (professionell) relation.

Skifta perspektiv, skifta identitet

Jag känner förresten en före detta nazist. Hen var medlem i Nationalsocialistisk Front innan hen gick över till Svenska/Nordiska Motståndsrörelsen för att sedermera hoppa av och lämna miljön helt och hållet. I samband med att jag började skriva den här texten frågade jag hen om hen såg sig som nationalsocialist/nazist under de här åren. Det dröjde ett tag innan hen svarade (det är kanske ingen fråga man går och väntar på att besvara). Kanske ville hen inte? Men efter ett par dagar plingade det till i telefonen:

“Både ja och nej, men mest nej. Kände redan från början att det här inte var jag.”

“Inte jag”. Samtidigt: En uniform hen valde att bära, domar för våldsbrott begångna i nationalsocialismens namn, fängelsevistelser och broar brända så grundligt att de aldrig kan byggas upp igen.

Idag är det lätt att ta ställning av misstag. Det är nästan som att det sker utan att man själv avsett det. Höja sin röst för eller emot invandring och få en röd eller brun stämpel i pannan. I ett sådant klimat är det viktigare än någonsin att möjligheten att ändra sig inte försvinner. Att inte fångas i NMR, bara för att “en gång nazist, alltid nazist”. Eller en gång muslim, alltid muslim.

Idag måste vi påminna oss själva och varandra om att identiteter framförallt handlar om perspektiv. Och perspektiv kan förändras. Så även vi.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Mission: Krossa funkofobiska attityder och fördomar (del 1)

 

Om vi alla strävade efter kunskap, erfarenhet och öppenhet istället för avsky, rädsla och fördomar, så hade vi kunnat tro på ett mer förstående och inkluderande samhälle. Funkofobin är fortsatt utbredd, och trots att det är myrsteg som tas, så lever hoppet om ett bättre samhälle för alla.

Det finns massor av orsaker till hur vi i omgivningen ser på funktionsvariationer och hur vi bemöter dem. Jag tror att hos vissa av oss finns en inneboende rädsla för det som vi uppfattar som annorlunda, eller ”onormalt”.

För människor som inte är vana vid att interagera med, se på eller höra på människor med funktionsvariation är denna rädsla något som jag skulle vilja jämföra med andra typer av intolerans än just funkofobi.

Jag tänker t ex på rasism, sexism och homofobi. Mekanismerna som styr påminner om varandra: rädsla/avsky för det som uppfattas som annorlunda, eller ”onormalt” än jag själv, eller den egna gruppen.

Det kan finnas fysiska funktionsvariationer som kan uppfattas som skrämmande, eller t o m ”äckliga”. Jag tänker på människor som har en CP-skada, har synliga missbildningar eller har tvång, hör röster, uttrycker vanföreställningar, har tics etc.

Det finns många funktionsvariationer som kan ha den effekten på människor som inte har erfarenhet, eller kunskap om, olika funktionsvariationer.

Hur ser vår människosyn ut?

Vi måste börja fundera över hur vår människosyn ser ut. Delar vi medvetet, eller omedvetet, in människor i kategorier utifrån fysiska, psykiska och kognitiva egenskaper? Varför gör vi i så fall det? Handlar det om okunskap, rädsla och avsky?

Jag tror att det i mångt och mycket handlar om dessa faktorer. Faktorerna påverkar attityden och hur vi bemöter, eller interagerar med, funktionsvarierade.

Är du rädd, tycker någon är ”äcklig”, onormal eller konstig eller ser ner på människor är det klart att det påverkar hur och om vi vill, eller inte vill, närma oss och interagera med dessa människor.Visst låter det fint med ”allas lika värde” och visst tycker vi – åtminstone de allra flesta av oss – att alla är lika värda. Jag vill påstå att handling är starkare än ord. Det är enkelt att säga, men svårare att verkligen praktisera.

För mig blir det skenheligt att uttrycka denna (egentligen fantastiska) fras, men att i ord och handling i ”skarpt läge” inte efterleva det. Och nu menar jag som sagt inte bara funkofobi, utan även andra intoleranser som jag nämnt.

Skiftande status ger skiftande stigma

En funktionsvariations status (mer om skiftande status kommer i del 2 av denna artikelserie) har sin orsak i våra fördomar, attityd och rädsla.

För individen innebär kategorisering, eller status, en känsla av att bli bedömd utifrån något man inte har någon möjlighet att påverka. Funktionsvariationen finns där och jag kan inte göra något åt det. Jag kan med rätt hjälp och stöd lära mig att leva med funktionsvariationen.

Uttalade konsekvenser för den enskilde är utanförskap, frustration, ledsamhet, utpekande, otillräcklighet och en känsla av att inte få vara med. Det finns fler konsekvenser, men de kan jag bara komma att finna om jag talar med fler individer än de jag redan talat med.

Jag har under stora delar av mitt arbetsliv arbetat med människor med olika funktionsvariationer: såväl psykisk som fysisk och kognitiv. Jag har då förstått att även närstående påverkas av funktionsvariationen, då samhällets attityder, skuldbeläggning och känslor av skam är vardag för människor i den enskildes omgivning.

Sverige är, internationellt sett, ett föregångsland vad gäller förändringar, anpassning etc. Men jag är inte nöjd, och jag kommer aldrig att bli nöjd.

Fysiska förändringar i miljön, läs lättillgänglighet för fysiska funktionshinder – blindskrift, hörslingor, markeringar i gatubilden, ramper, dörröppnare etc – är ständigt under utveckling. Förändringar för kognitivt, intellektuellt och neuropsykiatriskt funktionsvarierade – lättlästa texter, tidshjälpmedel och symbolspråk – är saker som verkligen har utvecklats. Dessa förändringar underlättar för många människor.

Är ett samhälle för alla blott en utopi?

Detta i kombination med utbildning (som ger kunskap), erfarenhet, attitydförändring, elimineringsarbete kring fördomar och stigmatisering är oumbärliga ingredienser för att nå en utopi där alla får förutsättningar att delta i samhället på samma villkor.

”Utopi” skriver jag för att jag har svårt att se att vi kommer att komma till den punkten när det faktiskt blir så att alla människor ses som jämlika. Oavsett funktionsvariation, etnicitet, religion, sexualitet, kön, ålder etc.

Vi kan påverka genom att se, uppmärksamma och ifrågasätta. Vi ska bli bättre på att informera allmänheten om vad en funktionsvariation betyder rent praktiskt, men också mentalt för den enskilde och för dennes närstående.

Förståelsen ska stärkas, attityder och fördomar ska brytas. Rädslan knäcker vi genom att inkludera människor mer än vad vi gör idag. Vi ska skapa möjligheter och förutsättningar för ett deltagande på liknande premisser som alla andra.

För att mänsklighet, inkludering, delaktighet och gemenskap ska bli verklighet så måste vi krossa funkofobin. Det som krävs för att krossa fördomarna, attityderna, rädslan och avskyn är kunskap och åter kunskap. Släng in ett stort mått av öppenhet och tolerans så är vi på väg i alla fall. Missionen är i rullning. Långsamt, men säkert.

Detta är del 1 av 2 i artikelserien om funkofobiska attityder och fördomar. Del 2 går att läsa här:

Mission: Krossa funkofobiska attityder och fördomar (del 2)

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Krönikor

Är du rasist, eller bara lite främlingsfientlig?

De allra flesta av oss vill hävda att de hyser en sund människosyn och att alla, oavsett bakgrund eller förutsättningar, har samma värde. Men hur står det egentligen till med din människosyn? Är du rasist, eller bara lite främlingsfientlig?

Du som säger dig ingå i den antirasistiska kampen och hyser en övertygelse om allas lika rättigheter och värde borde, då och då, titta dig själv i spegeln. Har du rent mjöl i påsen? Lever du som du lär? Att hävda din antirasism, icke-rasism eller icke-främlingsfientlighet är inte särskilt svårt, men att faktiskt efterleva det är desto svårare.

I det oantastliga konceptet ingår nämligen att acceptera, anse och uttrycka att alla människor har samma rättigheter och värde, oavsett. Oavsett bakgrund och förutsättningar.

Som en sann antirasist, som en människa som hävdar att du inte är rasist, osunt fördomsfull eller främlingsfientlig så finns inga undantag. Du är inte trovärdig i din icke-rasism om du samtidigt undantar något av följande:

  • etnicitet
  • nationalitet
  • hudfärg
  • ursprung
  • kultur
  • religion
  • sexuell läggning
  • könsidentitet
  • könsuttryck
  • kön
  • ålder
  • funktionsvariation

Jag vill hävda att inom anti- och ickerasismens ramar ryms alla nyss nämnda punkter. I samma stund som du undantar någon av nyss nämnda punkter diskvalificerar du dig själv, och konsekvensen blir att din anti- eller ickerasism är förbrukad.

Att diskriminera, särbehandla, generalisera, stigmatisera, kränka, hata, bruka våld eller hota människor mot bakgrund av en, eller flera, av dessa kriterier är rasism, främlingsfientlighet, diskriminering, intolerans eller tecken på orimlig fördomsfullhet.

Att du själv ingår i en utsatt minoritet betyder inte att du har ”rätt” att uttrycka dig, eller handla, rasistiskt, främlingsfientligt eller fördomsfullt mot bakgrund av att du själv är en del av den utsatta minoriteten.

Du har inte heller frikort från rasism, främlingsfientlighet och intolerans bara för att du har en faster som är lesbisk, en granne som är funktionsvarierad, en medspelare i fotbollslaget som är rom, en kollega som är muslim, en föreningskamrat som är jude, en bror som är icke-binär eller en fru som är svart. Uttryck som ”jag har inget emot homosexuella, bara jag slipper se det”, ”romer är tjuvaktiga” eller ”du är inte som andra muslimer” är ytterligare exempel på hur människor inte tar ansvar för sin rasism eller främlingsfientlighet.

När du hävdar din goda människosyn samtidigt som du uttrycker homofobiska, transfobiska, antiromska (antiziganistiska), afrofobiska, antisemitiska, islamofobiska, funkofobiska eller sexistiska åsikter är du inkonsekvent.

Så när du tittar dig själv i spegeln nästa gång, ställ frågan till dig själv om huruvida du är ”home free”, eller om du kanske har en del att jobba med. Åsikter är föränderliga, men du gör klokt i att inse att dina åsikter ligger till grund för hur du formar din människosyn. Din människosyn ligger till grund för huruvida du är, eller inte är, rasist, främlingsfientlig, osunt fördomsfull eller intolerant. Det är du som avgör, det är du som bestämmer om du vill vara konsekvent eller inkonsekvent.

Jag är medveten om att många som säger sig ingå i den antirasistiska rörelsen, eller bara säger sig vara för allas lika värde, faktiskt brister på en, eller flera, punkter.

Som exempel på människor som diskvalificerar sig kan nämnas f d muslimer som hyser islamofoba åsikter och män som hyser sexistiska åsikter. Antiziganism är tyvärr en form av rasism som löper som en röd tråd även inom antirasismen, då rasismen mot romer är den sista ”accepterade” rasismen. Homofobi, sexism och funkofobi är andra former av osund fördomsfullhet och intolerans som inte har några egentliga gränser.

Så vad är då rasism och främlingsfientlighet? När du, genom uttryck eller handling, diskriminerar, särbehandlar, nedvärderar, generaliserar, kränker, hotar eller brukar våld mot bakgrund av någon av tidigare nämnda punkter begår du rasism, främlingsfientlighet, diskriminering eller ger uttryck för osunda fördomar. Svårare än så är det inte.

Vi gör klokt i att vara försiktiga med att slå oss för bröstet och utropa oss till antirasister och icke-rasister. Innan vi kan göra det måste vi rannsaka oss själva, eftersom vi alla bär på någon form av fördomar om andra människor. Fördomar är sällan av godo, och det farliga med dem är att de lätt kan glida över till att handla om diskriminering, intolerans, främlingsfientlighet och/eller rasism.

Ett ord på vägen till dig som är osäker på om du hyser rasistiska åsikter eller inte: ”Jag är inte rasist, men…” är en fras som till varje pris ska undvikas, eftersom den alltid efterföljs av rasism. Håll tillbaka tanken, fundera ett varv till på den och se om du kommer fram till en annan output än den du först hade tänkt dig.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Lästips:

Terminologi – rasism
Terminologi – antisemitism
Terminologi – islamofobi
Terminologi – antiziganism
Terminologi – afrofobi
Terminologi – heterosexism (homofobi)
Terminologi – funkofobi
Terminologi – sexism
Forum för Levande Historia: Homo-, bi-, transfobi
Generaliseringar och dess konsekvenser
”Det har ju alltid hetat så!”

Apropå den eviga diskussionen om ”allas lika värde” rekommenderar jag följande text:

Dagen: Värde eller värdighet?

Krönikor

Vad är ”förorten”?

Det tål att upprepas. Förorten är en geografisk plats. Förorten är inte en kultur. Förorten är inte en religion. Förorten är inte en nationalitet. Förorten är inte en inkomst. Förorten är inte en social tillhörighet.

Jag växte upp under en stor del av min barndom i den förort där den här villan ligger. Jag spenderade många dagar och ibland veckor varje månad i den här villan. Jag var med när den byggdes.

Garaget till vänster i bilden byggdes av min kära, numera bortgångne morfar medans jag lekte byggarbetare. Min morfar lade stenplattorna runt villan. Min mormor och morfar planterade växterna runt huset och min morfar planterade gräsmattan, medans jag lekte markägare och strängt beordrade min skrattande morfar att jobba hårt eller försökte hjälpa honom att klippa gräsmattan, eller klängde på hans rygg när han klippte rabatterna.

Både när mina morföräldrar flyttade in i villan, vilket var år 1979 och fram tills idag, ligger villan i en av Sveriges rikaste kommuner.

Förr i tiden bodde nästan enbart etniska svenskar i den kommunen. Idag utgör de fortfarande en klar majoritet, även om det har flyttat in massor av människor från andra länder samtidigt som kommunen är ändå rikare.

Mina morföräldrar gjorde karriär efter kriget, men hade växt upp i fattigdom och marginalisering, men i deras fall i Västerbottens skogsland. Som för de flesta miljontals andra svenskar och människor som invandrade från andra länder, blev förorten vägen till ett bra liv.

Den svenska medelklassen och en större del av den så kallade överklassen skapades i förorterna, oavsett vad nyhetsrapporteringen och förfasade debattskribenter krönikörer vill ge sken av.

Mina närmaste grannbarn som jag ständigt lekte med, var i ena fallet ett antal etniskt svenska, alla blonda och blåögda pojkar och i andra fallet en pojke och en flicka med en finsk och en sydkoreansk förälder.

Som tur var, hade vi inga vuxna som tutade i oss att vi skulle vara annorlunda från varandra mer än att vi var individer. Vi kände oss varken mångkulturella bara för att vi samtidigt hade olika ursprung och umgicks, eller ”marginaliserade” bara för att vi levde i en förort. Vi behövde varken ”integreras”, ”assimileras”, försvenskas eller lära oss vara ”toleranta” .

Inte heller kände vi oss ”privilegierade” som levde i ett höginkomsttagarområde där de flesta var egenföretagare eller högavlönade statstjänstemän.

Vi var glada så länge vi kunde bada tillsammans, åka pulka tillsammans, äta lördagsgodis tillsammans, leka kurragömma tillsammans, gå på varandras födelsedagskalas, titta på TV och videofilmer tillsammans, bygga kojor tillsammans. leka i skogarna tillsammans och både gräla, skratta och glädjas tillsammans.

Vi var bara barn som just då för det mesta var förskonade från vuxenvärldens alla förgiftande metadebatter om huruvida vi var bra eller dåliga eller hur vi levde våra liv.

Inte ens merparten av de som bor i förorternas så kallade miljonprogramsområden bor i höghus, eftersom miljonprogrammens hus till största delen utgörs av tvåvåningsbostäder.

Över femtio år innan Jimmie Åkesson började varna oss för systemkollapsen, byggde ett då betydligt fattigare Sverige en miljon hyresbostäder, villor, samt skolor och dagis, centrum, bibliotek, kontor, garage, parkeringsplatser, vägar och sjukhus åt de nästan två miljoner människor som flyttade in till Sveriges storstäder.

Det var den utmaningen som Olof Palme i ett av sina tal som dåvarande kommunikationsminister, kallade för ”Sveriges största invandring”. Den invandring som skedde inne i Sverige. Svenskarna hade övergått från att vara ekonomiska välfärdsmigranter till USA till att bli ekonomiska migranter till svenska städer.

Den migrationen sågs som en utmaning och som även medförde problem, men inte ett problem i sig.

Många av de som antingen ondgör sig över förorter eller de som på något sätt vill tala om eller ”försvara Orten”, talar inte om förorter alls, utan enbart om en begränsad del.

Sluta generalisera om förorter och när du talar om förorter, kom ihåg att de är lika mångskiftande som ”frukter” och ”blommor” och ”väder”.

Oavsett var du bor i Sverige, nästa gång du letar efter en socialt och kulturellt isolerad människa, pröva att titta dig själv i spegeln. Kanske är det du själv? Du som tror att människor i fattigare områden eller rikare områden skulle vara så fundamentalt annorlunda än dig själv, försök lära känna människor i en helt annan miljö.

De människorna kommer ofta att visa sig vara de finaste människorna som du har träffat.

PS
Jag glömde att säga att det får man väl inte säga i det här jävla landet!

Image may contain: house, sky and outdoor

 

Krönikor

Är religion verkligen ”som en penis”?

Har ni hört påståendet att ”religion måste vara en privatsak”? Det handlar då oftast om muslimer, att någon reagerar på att muslimer går omkring med hijab eller ”arabisk klädsel” eller vill bygga en moské. ”Vad de gör hemma är deras ensak, men religionen ska hållas borta från det offentliga”, heter det. Men man kan höra samma sak om kristna och om judar och waldorfskolor.

Ibland sägs det att religion är som en penis. Denna har ni väl sett?

Har ni någonsin undrat varför katolska domkyrkan ligger gömd bakom medborgarhuset i Stockholm? När det huset byggdes tänkte beslutsfattarna att ”katoliker är som penisar” och dolde domkyrkan bakom huset. För många herrans år sen kollade jag vad beslutsfattarna bakom bygget på 30-talet i Stadshuset sa och tänkte om andra religioner än den svenska protestantiska. De hade fördomar mot katoliker. De gav t ex avslag då katolska kyrkan ville genomföra processioner runt kyrkan. Katolikerna var ju som penisar som skulle döljas och inte synas offentligt. ”Religion är en privatsak” sa man och gav avslag åt katoliker som ville göra processioner, eller bygga kloster och smällde upp medborgarhuset framför deras domkyrka.

Ofta anser de som säger att religion ska vara en ”privatsak” att de är toleranta. De tolererar ”det andra”, men vill bara inte att det ska synas offentligt. Det är inte lika illa som de fördomsfulla som idag vill att alla muslimer ska bort, och som på 30-talet ville förbjuda katolicism – men nästan…

I ett fritt och öppet samhälle tillåts människor bli vad de vill, så länge de inte skadar andra. I denna rätt ingår rätten att på lika villkor med andra offentligt visa att man är den man är. Om religion eller sexuell läggning reduceras till enbart en privatsak blir följden att de med religionen eller läggningen diskrimineras. Om man kan visa sin heterosexuella kärlek offentligt på stan men inte sin homosexuella kärlek, är det då frihet? Kan man visa upp att man är ateist eller sosse men inte att man är muslim eller jude på Stortorget i Malmö, är det då frihet?

Homosexuella, socialdemokrater, kvinnor som läser, kvinnor som arbetar, liberaler, muslimer, judar, katoliker, punkare, BDSM-utövare, transpersoner, personer med funktionsvariationer, etc, etc… Alla dessa grupper, och många, många fler, har en gång i tiden ansetts vara ”privata” bara.

”Varför ska mongon och CP:n visa sig offentligt? Vi ska vara snälla mot stackarna, men de behöver väl inte sitta på torget och dregla”.

”Varför ska judar bära kippa och utmärka sig så offentligt? Vi ska vara snälla mot dem, men de behöver väl inte visa sig med sina grytlappar på huvudet offentligt?”

”Vi ska vara snälla mot de stackars bögarna, de kan få böga sig hemma bäst de vill, men de behöver väl inte komma hand i hand till vår moské och trycka ner sina homo-penisar i våra muslimska halsar”.

”Jag har inget emot muslimer, de får gärna be hemma, om de vill, men varför behöver de moskéer, och varför tvingar de på oss sin religion genom att visa sig i hijab?”

Reagerade du över språkbruket ovan? Bra!

1968 sändes den första kyssen mellan en svart och en vit på amerikansk TV. På Star Trek. Det blev ett jävla liv. Givetvis reagerade rasisterna men även de ”toleranta” reagerade. ”Det är helt ok att svarta och vita blir ihop men måste de visa det offentligt”, sa man, ”och måste man visa det på TV”?

Kyssar mellan vita var helt ok. Det förekom även kyssar mellan svarta på TV. Men när en vit och en svart kysste varandra tog det hus i helvete. Då reagerade även många ”toleranta” som ansåg att det där med rasblandning väl kunde vara ok, bara man inte visade det offentligt.” De ogillade när svarta och vita visade sin kärlek till varandra ute på stan. Det ansågs vara farligt för moralen. Man skulle vara snälla mot svarta och snälla mot vita och svarta som blev ihop, men de skulle inte få visa det offentligt.

Din dotter?

En annan variant på detta är att många som ”tolererar” något, så länge det sker ”privat”, men om ens eget barn ”drabbas” av det andra blir man intolerant.

Jag vet personer som valt att konvertera till islam som stötts bort av sina föräldrar. Jag känner muslimer och kristna som stött bort sina barn för att de kommit ut som homosexuella. Jag vet moskéer och kyrkor som stöter bort dem. Det är en variant på det där med att ”det andra” ska vara en privatsak. Man vill inte ha det hemma i sin egen lägenhet.

Skulle du reagera negativt om din dotter kom ut som homosexuell, eller om hon berättade att hon bestämt sig för att bli muslim eller kristen?

Oroade blir föräldrar alltid. Föräldrar kan vara oroade över att dottern går ner till ICA för att handla läsk. Oro är en sak. Det är sunt att bry sig om sina barn. Men känns det fel bara så där rakt av, så är det inte oro utan fördomar som spökar.

Första steget bort från ett rasistiskt eller fördomsfullt tänkande är toleransen, d v s att man tolererar att ”det andra” existerar, och kan vara beredd att till och med förvara dess existens. Men helt fri från fördomar och gammalt groll blir man inte förrän man går bortom toleransen till acceptansen. Då man är beredd att behandla ”det andra” på samma sätt som man behandlar allt annat omkring sig. Då det inte är konstigare om någon när och kär är homosexuell än om hen är medlem i Kalmar FF:s supporterklubb, och inte konstigare att nån är muslim än att hen gillar jazzmusik.

Offentligt

Sverige har ett sekulärt samhälle, inte ett ateistiskt samhälle. Sekulärt betyder att religioner, OCH ATEISM, tillåts verka på lika villkor i samhället. En religion, eller religioner, tillåts inte dominera, inte heller ateism. Staten är sekulär, vilket inte heller betyder att staten ska vara ateistisk. Sekulär betyder att religion OCH ATEISM, hålls borta från statens styre. Religioner och ateister ska kunna verka fritt i staten.

Jag vet att många tror att ordet sekulär betyder ateistisk, men så är inte fallet. Sekulär är INTE samma som ateistisk. Tvärtom. Det är när man börjar prata om att ”religion bara är en privatsak” som staten och samhället ateistiskt.

När begreppet ”sekulär stat” växte fram efter andra världskriget var det även som ett skydd mot den ateistiska staten. Då fanns det ännu kommunistiska stater som mördade miljontals helt eller delvis i ateismens namn. I Sovjet ansåg man att religionen bara skulle vara en privatsak. Man rev kyrkorna och moskéerna och synagogorna, förbjöd kors och hijab offentligt, och sa åt folk att de bara fick visa sin religiositet ”hemma” eller i de källarlokaler församlingarna oftast hänvisades till.

Rent formellt var ”privatreligiositet” tillåten. I praktiken arresterades man ofta ändå, trots att man bara var religiös i hemmet. Blotta tanken på att en muslim eller kristen kunde gå ute på gatorna och tänka fritt räckte för att göra myndigheterna rädda.

Det var bland annat därför man uppfann begreppet den ”sekulära staten”. Som ett skydd mot idén att religion bara var en privatsak.

Sverige fick mångkultur under 70-talet. Det är ingen slump. Det var då homosexuella tilläts komma ut ur garderoben, då avvecklades rasbiologiska steriliseringar av de med funktionsvariationer. Då började katolikhatet och diskrimineringen av samer att minska. Då tittade punkarna och hårdrockarna fram för första gången och satte sig ner på torgen i förorterna.  Vi fick en idé om att ”det annorlunda”  inte skulle gömmas, utan att varje människa skulle ha rätt att vara den han eller hon var.  Och i den rätten ingick att visa sig offentligt, som man var. Vi skulle vara stolta över olikheter i kultur eller läggningar. Så länge man inte skadar andra, är olikhet bra för samhället!

Så, nej. Religion är inte som en penis. I organiseringsfriheten och religionsfriheten och yttrandefriheten ingår rätten att stå upp för den man är offentligt!

PS

Ok, med tanke på hur sopigt Kalmar FF spelar just nu är det på gränsen till acceptabelt att offentligt vara medlem i supporterklubben. Det ska medges! 😉 

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Artiklar, I fokus

Afropé och Motargument inleder samarbete

Nättidningen Afropé och webbsajten Motargument inleder nu ett samarbete. Även om sajterna har olika fokus delar vi samma värdegrund, med starkt engagemang mot främlingsfientlighet och rasism.

Under sommaren och hösten kommer vi att återpublicera artiklar som passar hos båda, och våra respektive skribenter kommer också att kunna vara gästkrönikörer eller artikelförfattare hos den andre.

Vi ser detta som ett viktigt steg mot att ännu effektivare kunna bekämpa fördomar och verka för ett öppet och tolerant samhälle.

Afropé är en politiskt och religiöst obunden webbtidning som drivits sedan maj 2012. Målet är att ge afrosvenskar en medial plattform, öka kunskaperna om den afrikanska kontinenten, samt att sprida en positivare bild av de olika länderna i Afrika och om människor med kopplingar till kontinenten än det som idag görs av media i västvärlden. Vi har även fokus på nyheter både från kontinenten och från den afrosvenska och afropeiska diasporan. Vi arbetar aktivt mot rasism och i synnerhet mot afrofobi då vi är en uttalad antirasistisk webbtidning och det är även en av våra starkaste grundvärderingar.

Motargument.se är ett partipolitiskt, religiöst och organisatoriskt obundet initiativ. Motargument.se syftar till att skapa en tvärpolitisk samlingsplats för att bemöta rasistiska och främlingsfientliga påståenden och myter med argument, fakta och vetenskap – med andra ord med motargument.

Krönikor

Generaliseringar och dess konsekvenser

Det går sällan en dag utan att vi gör det. Alla gör det. Vi alla verkar ha någon form av ständigt närvarande behov av att göra det. Med rätta har ordet en negativ klang, och vi vill inte bli anklagade för att göra det. Men ändå gör vi det.

Det vi gör är att generalisera. Vi generaliserar av vana, för att förenkla och, framför allt, vi gör det utifrån våra fördomar.

Att generalisera innebär att vi drar slutsatser om en företeelse eller en grupp människor utifrån vad vi har lärt oss och vad vi tror, tycker eller tänker om just denna företeelse eller grupp av människor. Framför allt ger vi oss själva mandat att dra slutsatser utifrån enstaka fall. Ibland är generalisering av godo, då det kan fungera som ett ”kitt” mellan människor. Vi tycker att vi förstår varandra och får, på så sätt en potentiellt bättre grund för att knyta relationer till varandra. ”Har du också tänkt på det?” eller ”jag håller med dig helt och hållet” är uttryck som bekräftar våra generaliseringar sinsemellan.

En del generaliseringar vi svänger oss med har egentligen ingen betydelse och påverkar egentligen inte något, eller någon heller för den delen. Exempel på sådana generaliseringar, som jag vill lägga i facket harmlösheter, är då vi uttrycker oss om vädret. ”De svenska somrarna är alltid kalla och regniga” är en populär klyscha. Andra exempel är t ex ”Tyskland spelar tråkig fotboll”,  eller ”lamm smakar kofta”. Visst bygger dessa uttryck på fördomar och vi säger dessa saker av gammal vana och för att vi inbillar oss att de stämmer överens med verkligheten. Det kan hända att de inte stämmer eller att de stämmer ibland, eller till viss del. Men de fungerar som en gemensam, kollektiv, grund för att vi ska känna gemenskap och för att kunna bekräfta varandra.Deutsche_Fußballnationalmannschaft_2011-06-03_(01)Då vi kommer till generaliseringar om andra människor, och kanske framför allt grupper av människor, börjar det bli både problematiskt och farligt. Genom att dra allmänna slutsatser utifrån enstaka företeelser eller enstaka människor, är vi varken logiska eller ger uttryck för en god människosyn. Då vi uttrycker oss svepande om människor, oavsett vilken relationen till människan, eller människorna, vi har så begår vi ett generalfel: vi blundar för individen och tillskriver denne egenskaper och förmågor som denne, troligtvis, inte har. Jag ska ge några exempel som är värda att tänka till om.

”Svenskar är kalla och tråkiga”. Visst gör det ont att höra? Är vi ”kalla och tråkiga”? Är det så att fler svenskar än, t ex, danskar är ”kalla och tråkiga”? Vad innebär det att vara ”kall och tråkig”? Detta är en generalisering byggd på fördomar om hur svensken anses vara. Den pekar ut svenskar på ett negativt sätt och den är ett exempel på en vanlig generalisering. Att fler väljer att ge uttryck för dessa egenskaper hos svenskar innebär inte att det är en korrekt iakttagelse. Svenskar är inget kollektiv där alla har likadana personligheter, och det är därför denna generalisering faller.

Det finns än allvarligare generaliseringar som bygger på främlingsfientliga fördomar om andra. Ett vedertaget exempel är ”alla zigenare är tjuvar”. Stämmer detta? Naturligtvis inte. Liksom för resten av mänskligheten är majoriteten av romer inte tjuvar. Ett annat exempel är ”alla som röstar på SD är rasister”. Alla som röstar på SD är inte rasister. I det första fallet, om romers tjuvaktighet, finns statistik att tillgå. Statistik som motsäger fördomen. I det andra fallet, om SD-sympatisörers eventuella rasism, finns inget att gå på. Men jag anser att det fel att utgå ifrån att de är rasister.

En annan fördom är att ”människor med Downs syndrom är alltid glada”. Forskning visar att detta är en myt, människor med Downs syndrom besitter samma känsloregister som alla människor. Fördomarna och generaliseringarna använder vi som vapen för att stärka den egna åsikten, och det kollektiv vi väljer att sortera in oss i.

Det finns en seglivad myt om att ”homosexuella flyttar in till storstäderna, eftersom chansen att träffa en partner är större där än i en småstad”. Det finns inget som styrker att homosexuella, i större utsträckning än heterosexuella, väljer att flytta till stan. Anledningarna, och antalet, är desamma oavsett sexuell läggning.

Vi spinner vidare på den inslagna vägen. Andra problematiska och farliga formuleringar vi svänger oss med är myter om muslimer, som ”muslimer stödjer IS” och ”muslimska män slår sina fruar” eller alla oändliga myter och fördomar om judar, t ex att ”alla judar ansvarar för Israels politik på Gaza” eller ”judar vill ta över världen och styra över media och världsekonomin”. Ingen av dessa myter stämmer: majoriteten av muslimer stödjer inte IS (majoriteten fördömer IS), en bråkdel av muslimska män slår sina fruar (tips från coachen: mäns våld mot kvinnor existerar bland oss alla) och judar vill inte ta över världen eller styra över varken media eller världsekonomin. Fördomar och myter om muslimer och judar, i större sammanhang är, allt som oftast, konspirationsteorier.

frat5n-2-webVad är orsaken till att vi har ett ständigt behov av att generalisera och kategoriskt tillskriva en företeelse eller en grupp människor egenskaper och förmågor? Jag har redan varit inne på tillfredsställelsen i att tycka lika, att vi har en tydlig överenskommelse om att ”Tyskland spelar tråkig fotboll”. Det för oss samman, det är ett ”kitt” och vi stärker relationerna till människor i vår närhet.

De mer problematiska generaliseringarna om människor, eller grupper av människor, är svårare att förstå sig på. Samma behov som i nyss nämnda ”harmlösa” generaliseringar tillfredsställs också då vi väljer att påklistra andra människor egenskaper, eller förmågor, utifrån enstaka fall. Uttrycket ”muslimska män slår sina fruar” är en obehaglig slutsats som fördömer och misskrediterar en väldig massa människor. Det hade varit mer korrekt att säga att ”mäns våld mot kvinnor är ett ständigt problem”, eftersom fenomenet mansvåld, tyvärr, är en del av samhället.

Vi är alla olika. Att vi är svenskar, romer, SD:are, har Downs syndrom, är homosexuella, judar eller muslimer innebär inte, per automatik, att vi är likadana som andra som också utgör en del av  samma grupp. Vi är individer.

Fördomar och myter är nödvändiga ingredienser i vårt behov av kollektivt generaliserande. När fördomarna och myterna grundar sig i rädsla och/eller hat mot det, eller de, som uppfattas som avvikande, och används i syfte att stigmatisera, att peka på olikheter och att framställa vissa som sämre, mindre värda eller mer kriminella än andra, det är då vi har halkat in på fel kurs. Det är då vi lägger ytterligare ett vedträ på intoleransens brasa. Vi har alla, individuellt och kollektivt, ett ansvar i att släcka brasan.

Lästips:

Fördomar är felaktiga generaliseringar

Argumentationstips

Att kleta etikett på människor

Krönikor

Far åt pipsvängen med er!

 
Vi verkar ha fått ett samhällsklimat där det är väldigt viktigt att hålla ”rätt” ton och att vara väl insatt i hur debatten ska föras. Den som inte klarar av detta får sin åsikt idiotförklarad, eller blir idiotförklarad som person. Då vill jag ta tillfället i akt och göra precis tvärtom be ett gäng människor att, som Astrid skrev, fara åt pipsvängen. Here goes:
Jag har upprepade gånger försvarat muslimer som utsatts för fördomar och hat. I och med detta har jag blivit kallad ”islamistkramare” och dylikt. Jag försvarar inte innehållet i religionen utan bara rätten att få tro på vad en vill – de som inte tycker att detta är ok kan fara åt pipsvängen.

Samtidigt har jag pratat med muslimer – inte ens extremister – som tyckt att homosexualitet är en synd och att de ska stenas tillsammans med kvinnor som inte uppträder ”som de ska”. Jag är för rätten att utöva religion men jag är inte för rätten att gömma sig bakom en religion för att utföra en massa elaka handlingar och att sprida elaka budskap – de som tycker att det är OK att gömma unkna värderingar bakom en religion eller kultur kan fara åt pipsvängen.

Det finns ett gäng ultrakristna som hetsar mot islam men som står för samma risiga värderingar själva, som homofientlighet, misogyni och dömande av hur människor lever sina liv – har för mig att Jesus tycker rätt illa om människor som dömer andra människor. De som inte ser efter sitt eget hus men gärna gnäller på grannen kan fara åt pipsvängen.

Under mina år som aktiv så har jag stött på diverse människor som hetsar mot hedersvåld samtidigt som de talar om kvinnor som objekt och hatar feminister. Eller människor som förfäras över halalkött i Sverige (ingen skillnad för djuret) men väljer att köpa ihjälpiskad gris från Danmark. Eller de som skriker om människor från ”våldskulturer” men hurrar när någon bränner en moské eller spottar på en tiggare. Dessa människor är hycklare och kan faktiskt fara åt pipsvängen.

Det finns också människor som uppger sig vilja ha ett gott samhälle och tolerans mot sina medmänniskor men de väljer att spotta på alla som någon gång begått ett misstag, oavsett om de ändrat åsikt, tänkt om eller fått fler perspektiv att diskutera utifrån. Dessa människor hämmar samhällsutvecklingen och är goda bundsförvanter med de mörka krafterna. De som inte kan förlåta och/eller se människan bakom åsikten utan spottar ner från sin höga häst – ja, de kan fara åt pipsvängen de med.

Det finns också människor som hjälper till att – oreflekterat – sprida felaktig information, medvetet eller omedvetet. Information som är vinklad och skapad för att spä på fördomar och skapa fientlighet mot vissa grupper i samhället. De som skapar denna information eller är med och rullar den snöbollen kan också fara åt pipsvängen.

Jag har inte rätt i allt jag gör. Min åsikt är inte bättre eller mer värdefull än någon annans. Jag försöker dock sätta mig in i det ämne jag diskuterar och jag försöker lära mig något. Jag har haft fel. Många, många gånger. Jag har förmodligen fel gällande hur jag tänker kring saker även idag men jag har inte förstått detta än – utan väntar på den kunskapen – och jag kommer att ha fel även i framtiden. Om jag inte har rätt att ändra mig, rätt att utvecklas eller rätt att ifrågasätta mig själv och andra, ja då är det ju ingen mening med något.

Och JA, jag är medveten om att detta faller under kategorin ”intolerans” men jag skriver detta med ett citat jag läste om demokrati:

”I en demokrati behöver tolerans för allas åsikt finnas. Det enda som inte kan tolereras är intolerans”.

Krönikor

När normaliserades intolerans?

Det var ett tag sedan jag skrev, det kanske är så att jag lade allt mitt krut och politiska intresse lite tidigare än vad jag skulle ha gjort. Folk börjar vakna nu men vi är en del som har diskuterat politiska frågor ganska länge. Jag märker också att mina gamla inlägg börjar delas på Facebook och i diverse medier, nu vet jag inte om jag är det ”idiotiska exemplet” eller om det är mina texter folk lutar sig på – jag bryr mig iofs. inte så mycket…

En krönika av Andreas Meijer.

Anledningen till att jag skriver idag är att jag börjar bli redigt förbannad. Jag blir redigt förbannad på att intolerans normaliseras och att protesterna mot krafter som hotar demokratin görs till ”de onda”, exempelvis genom denna råpuckade krönika i Expressen. Artikeln menar att folk ”ska göra sina jobb”… Jodu!

Folk ”gjorde bara sina jobb” när de nekade sjuka ersättning hos Försäkringskassan, eller gasade människor i koncentrationsläger, eller anmälde grannar i forna Sovjet.

Ja, det är en långsökt parallell men ibland verkar det som om vissa behöver bli skrivna på näsan – det kanske inte GÅR att jämföra oviljan att bära ut brev med ”jobbet” i koncentrationsläger, men jag gjorde det ändå.abstract-19401_640

Det skrevs en utmärkt krönika i Aftonbladet. Jag ser att det börjar dyka upp folk som menar att vi måste värna om att alla ska få säga precis vad de tycker, även om det handlar om att negativt särskilja människor på grund av etnicitet eller andra medfödda egenskaper, aka att vara rasister. Ni som tycker detta ska ju få uttrycka det och jag har då rätt att uttrycka: håll käften. Ni behöver ju inte lyssna, men jag har rätt att uttrycka det.

Kort sagt: Vi behöver inte tolerera organisationer, krafter och åsikter som går ut på att förminska andra. Det är OK att hindra dessa från att tala – förhoppningsvis aldrig med våld, men om vi får en situation som på 30/40-talet så kanske det blir nödvändigt. Vi ska alltid markera en ovilja att hålla med. Civil olydnad samt att vägra att lyssna är ett utmärkt sätt. De har rätt att tala – kanske, jag håller inte helt med om att alla åsikter faktiskt har rätt att höras – och vi har rätt att ge fan i vad de säger, då det uppenbarligen inte går att diskutera med dessa människor, något som ger oss alternativet att aktivt inte lyssna.

Vi är en hel del som tycker att det inte är OK att vi har ett parti som vill avskaffa lagen som säger att vi inte får hetsa mot folkgrupper, som för en rasistisk politik, har företrädare som genomgående genomför rasistiska uttalanden/handlingar etc.

Så hoppa ner från debatthästen och sluta klaga på dem som för en kamp mot rasismen. En gång i tiden var det en självklarhet att inte vara rasist, nu verkar det ha glidit en del. Vill du inte föra en kamp mot rasismen så ge fan i det då – men förvänta dig inga sympatier från mig.

Krönikor

Är allt individens ansvar?

Integration är ett samhällsfenomen som styrs av majoritetens inställning gentemot det okända. Att leva i ett land som står i kontrast med den egna kulturen och det egna språket är en utmaning för individen som, allt som oftast övergår i försiktighet och återhållsamhet. En del bedriver en aktiv diskussion om hur viktigt det faktiskt är att den nyinkomne invandraren på egen hand lär sig språket. När man hör det bör man ställa sig själv några frågor: Vad har jag gjort för att förbättra integrationen? Hur ställer jag mig till en situation där en individ behöver hjälp för att kunna ta sig framåt ?

So this is where your cup of Starbucks startsFöreställ dig att du står i kö på ICA och ska betala för de varor som du har plockat på dig. Längst fram står det en person som vill fråga om något, men har svårt för att uttrycka sig. Situationen skapar en längre och längre kö och folk börjar bli arga. Vad skulle du göra i denna situation? Skulle du hjälpa till för att försöka förklara för kassören vad personen försöker säga? Eller skulle du svära för att få ut din ilska?

Denna situation må vara ganska simpel i ett integrationsarbete men den formar grunden för hur samhället bör se ut, samt hur vi måste agera för att öppna våra armar till trygghetens Sverige.

Hur man än vrider och vänder på integrationsfrågan faller ansvaret på oss alla. Vi måste se till att accelerera utvecklingen genom att skapa en välfungerande integrationskampanj. Om vi lämnar ansvaret på individen kommer vi att se ytterligare problem runt om i våra större städer.

För Tolerans,

Alexander Louhichi