Etikettarkiv: filosofi

Terminologi – rasism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på afrofobi. Den här gången har turen kommit till rasism.

Rasism är ett komplext begrepp med en månghundraårig historia. För att kunna närma sig en förståelse för begreppet och dess relevans idag, trots att det sedan snart 70 år tillbaka råder konsensus inom den medicinska forskarvärlden om att mänskliga, biologiska, raser inte existerar, behöver vi inleda denna artikel med en kort, historisk bakgrund.

Rasismens uppkomst

Det finns ingen klart avgränsad startpunkt för idén om att vi människor skulle vara väsensskilda; med olika förmågor, egenskaper och värde sinsemellan. Dessa idéer går att hitta lite varstans i såväl tid som rum. Rasismen, som det komplexa begrepp vi känner igen det idag, kan dock sägas stamma ur upplysningstidens strävan att vetenskapliggöra mänsklig kunskap och kunskap om människan. En strävan som dessutom sammanföll med såväl den europeiska kolonisationen av Afrika, Asien och Amerika, som med uppkomsten av den föreställda gemenskap vi känner som nationalism. I denna smältdegel av tankar och idéer hittar vi två för ämnet centrala teorier, ofta benämnda monogenism och polygenism.

Monogenism utgår från idén att alla människor har en gemensam förfader, men att vi p g a det vi idag skulle kalla miljömässiga faktorer utvecklats olika – degenererat – och att det skulle förklara de olika ”människoraser” vi idag möter i världen. Filosofen John Locke och vår egen Carl von Linné var två av de tidigaste förespråkarna för denna teori.

Polygenism handlar istället om att varje ”ras” har sitt eget ursprung, och att den vite mannen därmed är oåterkalleligen väsensskild från t ex afrikanen eller asiaten. Två av de mer namnkunniga vetenskapsmännen inom denna teoribildning är David Hume och Immanuel Kant, även om Isaac La Peyrère anses vara den som satte teorin på kartan genom publiceringen av hans Prae-Adamitae i mitten av 1600-talet.

Även om man tvistade om orsakerna till det hela, var man dock överens om grundpremissen; att människan är indelad i olika raser och att dessa raser var förknippade med olika egenskaper och förmågor.

Efterhand fick monogenismen ge vika åt polygenismen. I och med det befästes bilden av att även om miljön har betydelse för hur människor utvecklas, så räcker det inte för att eliminera karaktärsdrag som beskriver hennes rastillhörighet. Eugeniken – rashygienen – som vetenskap var född, och med den nådde den biologiska rasismen oanade höjder men resulterade också i fruktansvärda konsekvenser, understödd av den samtidigt framväxande nationalismen, vars idé om ”folket” gavs legitimitet genom att stödja sig mot den rasistiska vetenskapen och vice versa.

Parallellt med andra världskriget började dock forskare inom genetik, antropologi, sociologi och psykologi allt mer ifrågasätta eugeniken som vetenskap och 1950 kunde UNESCO slå fast att det inte existerar några mänskliga raser. Vidare forskning genom åren har sedan gång på gång bekräftat detta. Människan som biologisk varelse kan inte delas in i olika raser – därtill är vi alldeles för lika.

Hur kan det finnas rasism om det inte finns några mänskliga raser?

Argumentet från den för rasism anklagade ”sverigevännen” låter sällan vänta på sig. Hur kan hen bli anklagad för att vara något som rimligen inte ens kan finnas?

”Race is an ideology and for this reason, many scientists believe that race should be more accurately described as a social construct and not a biological one.” –Vence Bonham, J.D.

Som dr. Bonham mycket riktigt påpekar är (mänsklig) ras inte en biologisk verklighet, utan en i första hand social konstruktion. Det betyder i klartext att det som ”gör” rasism kan vara när grupper av människor beskrivs som om de vore biologiskt avvikande – det vill säga; när åtskillnad görs på ett sätt som antyder att olikheterna gör oss väsensskilda.

Det kan förstås handla om kroppsliga egenskaper som hudfärg, ansiktsdrag eller liknande – så kallad ”hudfärgsrasism” – men lika gärna röra tillskrivna egenskaper som etnicitet, kulturell tillhörighet eller religiös tro. Det är med andra ord nu rasism blir det komplexa begrepp jag påpekade i början av artikeln.

Anders Hellström, docent vid Malmö Högskola, har på uppdrag av Forum för Levande Historia sammanställt en begreppsinventering av rasismbegreppet. Han konstaterar att vi på ett sätt rört oss långt från den uppenbara rasism som en gång legitimerade kolonisation, apartheid och slavhandel, men att rasismen ändå följt med oss och att marginaliserade grupper fortfarande drabbas av dess konsekvenser. Inte minst p g a begreppets komplexitet:

”Förvirringen kring rasismbegreppets natur kvarstår /…/ Vad som är rasism och inte är en fråga som debatteras flitigt i media idag och utgången av denna får konsekvenser för hur vi väljer att bedriva den antirasistiska kampen, vilket påminner oss om vikten av att kontinuerligt reflektera kring vad det är som vi egentligen vänder oss emot.” -Anders Hellström

Begreppet ”rasism” dog inte när myten om de mänskliga rasernas existens avslöjades. Istället genomgick det en slags förvandling och blev till flera olika – om än med en gemensam bas – rasismer. 

En rasism, flera rasismer

I Motarguments artikelserie om terminologier har vi redan mött några av rasismerna. De ligger ofta gömda inom andra begrepp. Afrofobi, antiziganism, heterosexism, antisemitism, islamofobi – alla rymmer de aspekter som har mer eller mindre direkta beröringspunkter med rasism.

Rasismerna kan skilja sig åt vad gäller olika aspekter. Ibland handlar det om en begränsad företeelse i tid eller rum, som t ex apartheidregimen i Sydafrika, och i andra fall kan det beskriva en strukturell företeelse som löper genom hela västvärlden och/eller under lång tid. En annan dimension av de olika rasismerna är hur de i vissa fall har fokus på individen (vem är rasist? vad är ett rasistiskt beteende?) och i andra fall fokuserar på begreppet som en dominerande tankestruktur/ideologi.

Även om Hellström i sin text inte riktigt vill hålla med mig om det, menar jag att gemensamt för samtliga rasismer, trots sina inbördes olikheter, är att de delar en gemensam grundläggande proto-definition, som jag med hjälp av Antirasistiska Akademin (ArA) vill beskriva – förvisso svepande, nästan svävande på målet – som teorier, världsåskådningar, rörelser, processer, samhällssystem och/eller handlingar, som i sin tur bygger på föreställningen att det finns grupper av människor (beskrivna som t.ex. raser/etniciteter/kulturer) med egenskaper som är specifika för just dem.

Definitionen är med nödvändighet lika vag som begreppet är komplext. Men det gör den å andra sidan lättare att applicera på de olika rasismerna, vilka jag beskriver översiktligt nedan (förteckningen över rasismer är hämtad från Hellbergs text):

Den biologiska rasismen drabbades av ett hårt slag när rasbiologins pseudovetenskaplighet slogs fast och behöver egentligen inte beskrivas särskilt ingående. Det är en daterad form av rasism som få idag öppet bekänner sig till och som framförallt används som försvar för andra former av rasism – inte sällan i form av uttalandet ”Jag är inte rasist, men…”.

När den biologiska rasismen inte längre var gångbar – en process som rivstartade när Förintelsen blev känd – ersattes den av neo-rasism eller kulturrasism/kulturell rasism. Begreppet omfattar rasism som essentialiserar kulturbegreppet. Det innebär uppfattningen att vissa människor är på ett visst sätt eftersom de tillhör en viss kultur, etnicitet eller religion – enligt samma tankemodell som tidigare användes om raser.

Ett annan rasism är den postkoloniala rasismen, som har sitt ursprung i erfarenheter från före detta kolonier i Europa och Asien. Här fokuseras begreppet ”vithet”, som illustrerar både en maktstruktur och identitetsskapande. Antingen är man vit eller icke-vit och desto mindre vit man är, desto längre ned i maktordningen hamnar man.

Den institutionella rasismen (också känd som strukturell rasism) beskriver hur rasism kan existera inom ett samhälles eller en institutions ramverk och lägger tyngdpunkten på rasism som diskriminerande system och institution. Det handlar om en rasism som ”sitter i väggarna”. Det brukar dessutom hävdas att den institutionella rasismen är mer vanemässig än intentionell, vilket betyder att de som gör den institutionella rasismen sällan är medvetna om att de upprätthåller ett rasistiskt system.

Detta för oss till den av Hellström benämnda vardagsrasismen. Rasism är inte bara en ideologi eller samhällelig struktur som vi rör oss innanför eller utanför. Den är också en del av vår vardag – mer för vissa än för andra:

Hudfärgade plåster som lyser ljusbeige mot mörkbrun hy.  Kvinnan som spottar på tiggaren utanför mataffären. Påpekandet (i all välvilja) om det vackra mixade barnet i barnvagnen. Svårigheten för Ahmed Abdikadir att bli kallad till arbetsintervju, trots hans höga kompetens.

Alla är de vardagliga uttryck för olika former av rasism. Vart och ett för sig är de möjliga att förstås eller ursäktas som individuella uttryck för okunskap eller fördomsfullhet – eller helt ryckas på axlarna åt – men tillsammans bildar alla dessa upplevelser en integrerad helhet som visar att rasismen – trots att det sedan snart 70 år är bevisat och fastslaget att inga raser existerar – fortfarande upprätthåller och skapar en diskriminering på i princip samma premisser som innan 1950.

En spännande effekt av att tänka i termer om flera rasismer är att det gör det möjligt att – åtminstone i teorin – vara både antirasistisk och rasistisk samtidigt. Detta genom att t ex som Sverigedemokraterna (SD) ta officiellt avstånd från biologisk rasism men samtidigt driva en otvivelaktigt islamofob agenda.

Finns rasister?

”Eftersom rasism förknippas så starkt med denna händelse [Förintelsen – min anm.] tas det som en förolämpning att förknippa ett individuellt beteende med rasism.” -Anders Hellström

Jag vill avsluta denna artikel med några ord om epitetet ”rasist” vilket jag var farligt nära att använda ovan (men undvek elegant genom att lägga till slutleden -istisk till orden ”antirasist” och ”rasist”). Om nu rasism är ett begrepp som lever och frodas än idag, även om inte raser gör det, torde ju även rasister kunna leva och frodas. Eller?

Det är  – i likhet med själva rasismbegreppet – en komplex fråga att reda ut. Rasism existerar bevisligen, även om dess uttryck sker på lite andra premisser än på den rasbiologiska tiden före 1950. Men som Hellström implicerar i citatet ovan har rasistbegreppet inte riktigt genomgått samma förvandling.

En rasist är för många fortfarande en person som tror på biologiska, mänskliga raser. Och självklart finns de fortfarande kvar, någonstans i periferin. Det kan man bl a bli varse om man tar notis om de regelbundet återkommande försöken att motbevisa påståendet om att mänskliga raser inte existerar. Och dessa individer är utan tvekan den renaste formen av rasister du kan hitta. Men de är få, och de är – som sagt – perifera.

I och med förändringen av rasismbegreppet och uppdelningen i olika rasismer, har man dessutom börjat tala allt mer om att ”göra rasism” snarare än att ”vara rasist”. Det är framförallt en logisk perspektivförskjutning. När fokus ligger på processen att göra kultur, etnicitet eller religiös tro till ställföreträdare för ras, blir den forne rasisten snarare en slags rasism-tillverkare; en som skapar/medskapar ras.

Det går att hävda att detta perspektiv befriar människor från sitt individuella ansvar och dessutom formulerar ursäkter åt dem, så de kan upprätthålla ett rasistiskt beteende utan att det ger några uppenbara konsekvenser.  Men det kan också förstås som ett sätt att erbjuda de här individerna en möjlig väg ut. ”Jag förstår att du menar väl, men det du just sade är ett rasistiskt påstående” är för det mesta en mer konstruktiv ingång i en diskussion än ”Du är rasist”.

Hur man väljer att se på det beror förstås på vad målet är. Bekämpa rasismen eller bekämpa rasisten.

Källor och lästips:

Bilarna brinner!

Om du ser ett foto av en bil som brinner — känner du något då? Vet du helt säkert om den bilen är parkerad i Husby, om någon påstår att fotot är av en bil som brinner i Husby? Kan bilen rent av vara fotograferad i någon förort till Paris eller kanske i ett fjärran land där det pågår ett inbördeskrig?

Burning
HeatherMG / Foter / CC BY-NC-ND

Känner du någon ilska över en bilbrand, om du äger en bil och kanske känner efter hur du skulle må om det var din egen bil som blev utsatt för skadegörelse? Behöver någon annan än ägaren till den aktuella bilen som brinner, och dennes försäkringsbolag, känna något?

Tror du att det brinner en bil i det området varje natt eller varje vecka? Tror du att alla bilar i det området alltid brinner? Tror du att ingen bil som parkerats i Husby undgår från att bli vandaliserad eller uppeldad?

Kan du minnas senaste gången som ett nyhetsteam har åkt till Rosengård i Malmö, eller till Gottsunda i Uppsala för att filma bilar som inte brinner?

Individer och kollektiv är två olika saker!

Vad krävs för att elda upp en bil? En gissning är att en person krossar ett fönster och lägger in något brinnande föremål på en stolsits. Alternativet är kanske att tillverka en molotovcocktail och kasta den in under motorhuven på en bil. En enda person och en enda handling är i princip det enda som behövs.

Om du ser en enda brinnande bil — varför direkt hoppa till felaktiga slutsatser om alla som bor i det området? Ytterst få personer som bor i Sverige eldar upp någon enda bil under hela sitt liv.

Argumentationsfelet har ett namn

Att en grupp människor betraktas skyldiga till handlingar som en enda individ — som anses höra in i den gruppen — utfört kallas kollektiv skuld eller kollektiv bestraffning. Denna ”teknik” är strängt förbjuden — brottslig världen över — eftersom den kan leda till diskriminering, förtryck eller andra obehagligheter.

Argumentation som görs för att försöka skuldbelägga ett kollektiv för enstaka individers gärningar kallas för Guilt By Association.

De personer som bor i samma område eller har liknande religiös tro som förövaren blir inte kollektivt skyldiga till gärningen.
Det är bara den personen som har eldat upp en bil som du ska lägga skulden på. Det är bara de personer som bevisligen har tänt på en bil som ska dömas av en domstol och bestraffas.

Det talas mer och mer om brinnande bilar och kyrkor, speciellt på Avpixlat. De sätter nästan uteslutande alla bilbränder och kyrkobränder i ett perspektiv som om att varje brand är bevis för ett mönster. En brinnande kyrka kan ha orsakats av mängder av olika anledningar. Här räknar jag upp några incidenter som orsakat kyrkobränder: åsknedslag, skogsbrand, elfel, linoljetrasor efter till exempel renovering av trägolv eller kyrkbänkar.

På nationalistfronten intet nytt

Jag har letat länge, har ännu inte funnit någon nationalist, patriot eller socialkonservativ som ens har börjat försöka nyansera sin bild. Ingen av dom verkar ha tänkt tanken att de skulle kunna prova analysera sina egna åsikter om bilderna som visas i media — som de anser visa på ett farligt mönster, som de anser är det största hotet mot mänskligheten sedan andra världskriget.

Ett foto på en bil som brinner — är det något att vara rädd för?
En brinnande bil på ett foto är i princip bara ett foto av en bil som brinner.

Vem är kulturmarxist?

Den som frågar en bibliotekarie om ordet kulturmarxism kommer att få ett ganska specifikt svar. Det kommer med all största sannolikhet att handla om Frankfurtskolans verk, föregångare och efterföljare. Namn som Lukács, Adorno, Horkheimer, Habermas, Marcuse och Benjamin torde nämnas, och ett stort men ändå begränsat antal böcker nämnas såväl som rekommenderas.

Det är en ganska smal corpus som efterfrågas, och den som tvivlar kan begå en smula empiri och besöka närmaste bibliotek. (Jag föreslår närmaste universitets- eller högskolebibliotek, pga större urval, men du gör som din metodik förespråkar.)

mimax / Foter.com / CC BY-NC-SA

Eller, med andra ord: om du letar efter riktiga kulturmarxister, så är det ingen direkt hemlighet var de finns. De har varit igång i över ett halvt sekel, trots allt.

På senare tid verkar begreppet ha vidgats en smula. Inte av bibliotekarierna, dock, utan av personer som enligt fördomarna inte besöker bibliotek särskilt ofta.

Tydligen så har det blivit något av ett standardbegrepp för ”folk som säger saker jag inte håller med om, rent generellt”. Feminister —> kulturmarxister. Vänsterpersoner —> kulturmarxister. Högerpersoner —> kulturmarxister. Piratpartister —> kulturmarxister. Påven —> kulturmarxist. ABF —> kulturmarxister. Timbro —> kulturmarxister. Fredrik Reinfeldt —> kulturmarxist. Ganska precis alla utom Adorno och gänget har på senare tid blivit kallade för kulturmarxister, och gränsen mellan icke-kulturmarxism och kulturmarxism verkar vara lika vag som den beryktade tiden mellan hägg och syren.

Detta är inte en tillfällighet. Eftersom begreppet ‘kulturmarxist’ inte har ett uns att göra med reellt existerande kulturmarxister, utan med gruppdynamiken inom den sfär av människor som frekventerar sidor som Avpixlat. En dynamik som finner sig vara ständigt under attack, som finner sig vara föremål för permanenta angrepp från alla håll, och som sålunda behöver ett samlingsbegrepp för sådana angripare. ‘Kulturmarxister’ är detta samlingsbegrepp, och är en synonym till dessa angripare.

Det spelar ingen roll vilka dessa angripare är, vad de gör eller ens om de råkar ha någon poäng eller inte — de är angripare, och bör betraktas som sådana. Och behandlas som sådana, med all den fientlighet den egna gemenskapen kan uppbringa.

På så vis kommer det sig att större delen av världen betraktas som kulturmarxistisk. Och med detta blir gemenskapen allt immunare mot influenser utifrån — avvikande idéer kan avfärdas genom att klassas som kulturmarxistiska, och debatter som skulle kunna påvisa interna motstridigheter inom gemenskapen kan sopas under mattan på ett systematiskt vis.

Detsamma gäller för begrepp så som ”politiskt korrekt”. Hur många diskussioner dör inte efter invändningen ”var inte så djävla politiskt korrekt”?

Om du är en flitig användare av liknande begrepp — ta då en närmare titt på hur, när och varför dessa begrepp används. Rent generellt.

Jag lovar. Det är inte kulturmarxistiskt alls.

Samhällskroppen

Att tänka i analogier är ett effektivt sätt att förklara fenomen; känner man till hur en sak fungerar, och beskriver något okänt fenomen med hjälp av det första, kända, fenomenet som ”brygga” till det andra, är det lättare att förstå det andra, främmande, fenomenet.

Ett exempel:


Barnet
: Varför stannade bilen?
Mamma: För att batteriet är slut. Bilen behöver äta mat nu, för att orka mera!

Här förklarar mamman hur leksaksbilen fungerar, genom att göra en analogi med att äta mat, något barnet redan förstår.

Detta sätt att tänka – det analogiska tänkandet – kan dock lätt bli ett hinder för djupare förståelse av det fenomen man tycker är ogripbart.

Samhällskroppen – en totalitär idé

Ett exempel på när analogin går överstyr är den smått poetiska synen på samhället som jag kallar den ”organiska”. I den organiska samhällssynen föreställer vi oss samhället, eller nationen, som en stor organism – en samhällskropp. De styrande är hjärnan, musklerna är grovarbetarna, huden är gränserna, ögonen underrättelsetjänsten osv. Hierarkiskt, tydligt, alla har sin uppgift, bekvämt på många sätt – för de som inte gillar förändringar.

Det kanske är en lockande förklaringsmodell till det ytterst kaotiska system vi kallar samhället. Men det finns djupa problem med denna världsbild.

Ta t.ex. följande citat, uttalat av pastor Åke Green 2003:

Sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen.

Det är för mig ganska tydligt att Åke Green ser på samhället som en organism; han använder ordet ”samhällskroppen” och beskriver individer med homosexuell läggning som en sjukdom i samhället, något som måste behandlas med mediciner eller opereras bort.

Måhända är det bara i retoriskt syfte han gör detta uttal, men icke desto mindre är det tydligt att han ser det som samhällets ansvar att ”åtgärda problem med sexuella abnormiteter”. Det är ett synsätt som utgår ifrån ”det allmännas bästa” istället för individens bästa.

För att ta ett om möjligt ännu tydligare exempel kan vi, utan att passera Godwins lag, gå till ett av Hitlertysklands mest välkända slagord:

Deutschland über alles! (fritt översatt: Tyskland står över allt annat!)

Här är det inte tu tal om att några ettriga individer har någon som helst betydelse – det är nationen som sätts främst! Det är helt ok att offra några små myror för att rädda myrstacken, eller hur?

Och från ”nationens överhet” är det inte långt till ett annat lika populärt som otydligt uttryck – bara något modernare:

XYZ är ett hot mot den nationella säkerheten.

Det där har du hört många gånger under 2000-talet, inte minst för att motivera frihetsinskränkande lagstiftning kring övervakning och utökade befogenheter för polis. Att offra lite frihet från de många, för att ge ”samhällskroppen” sin kära trygghet – det är väl värt en hel del?

Problemet med alla de här citaten, som alltså samtliga utgår ifrån det organiska sättet att se på samhället, är att de offrar människor, eller deras fri- och rättigheter, på ett abstrakt begrepps altare: nationen (eller samhällskroppen, om vi så vill).

Ett nyktrare sätt att se på samhället är som individens undersåte. Men det tar vi i en annan krönika.