Etikettarkiv: extremism

Den brottslige invandraren och rasistisk radikalisering

Den brottslige invandraren

Både den gamla SD-vänliga bloggen Politiskt Inkorrekt (2008-2011) och dess arvtagare och likaså SD-vänliga Avpixlat (2011-) har haft som den brottsliga invandraren som ett huvudtema. Kort efter att Politiskt Inkorrekt (PI) skapats så dök den av någon anledning upp för mig i mitt dagliga surfande. Jag hade vid det laget haft en nyfikenhet på brott och brottslingar sen en tid tillbaka, och jag hade även en nyfikenhet på extrema rörelser. Jag kollade regelbundet in de extremare forumen på flashback och jag kollade även in rena nazistsidor på nätet. Inte för att jag delade åsikterna, utan av nyfikenhet.

Kritiskt tänkande vs rasistisk propaganda

I efterhand inser jag att den nyfikenheten jag hade borde ha gått hand i hand med betydligt bättre kritiskt tänkande och ifrågasättande. Varje dag läste jag PI, ofta flera gånger varje dag, och det påverkade mig. Den brottsliga invandraren som var ständigt närvarande på PI var ”den andre”, den ”onde”. Den brottslige invandraren är den som inte har skapats av ”löjliga vänstermarxistiska förklaringar” som arbetslöshet, klass, brist på utbildning, brist på fadersgestalt, psykisk sjukdom osv. Nej, de är helt enkelt onda av naturen.

Som PI och andra rasistsidor vill ge sken av så handlar det inte om att det är enskilda brottslingar, utan att det ska ligga något brottsligt, något ont, hos invandrare som grupp. Hos MENA-folk (Folk från Mellanöstern och Nordafrika). Hos muslimer.  Hos romer. Och detta är jätteviktigt för rasistisk ideologi: Det ska handla om att det är fel på dessa grupper av människor. Muslimer som skär halsen av folk som Daesh gör, de är bara som muslimer är egentligen. De följer bara sin koran. Romer är brottslingar av naturen, de trivs egentligen i sin situation utanför samhället med att tigga och begå brott. Osv. Finns det laglydiga muslimer och romer så är de undantag till regeln. 

Den radikaliserade vita mannen

Jag radikaliserades. Det gick inte över en natt utan gradvis under en längre period mellan 2008-2010. Och det hände trots att jag är en intelligent person. Söndagen den 19:e september 2010 gick jag till min vallokal och röstade på det rasistiska partiet Sverigedemokraterna. Precis som PI ville, precis som de propagerat hårt för. I mitt huvud vid den tiden så stod jag upp mot islamism, mot hög importerad brottslighet, mot en invandring som jag inte trodde Sverige klarade av, mot ett mesigt etablissemang som inte var ärliga om samhällsproblemen. Jag var en person som ”insett sanningen” och som vågade rösta på ett hatat men egentligen missförstått parti. Jag gick mot strömmen. Jag var modig. Jag gillade inte allt hos SD, men jag tyckte ändå det var värt det, eftersom som PI övertygat mig om: SD är det enda partiet som tar dessa frågor på allvar. Hört det förr? Ja, det är tyvärr många som gått på samma sak som jag.

Få saker i mitt liv skäms jag för mer än det beslutet.

Min avradikalisering gick inte snabbt heller. Det var små steg som tillsammans blev stora steg. Jag pratade med SD-politiker och SD-väljare på sociala medier och märkte att de faktiskt inte är öppna för kritik! Jag hade den naiva tron att SD stod för att ifrågasätta etablissemanget, för sanningens skull. En slags kritiskt tänkande. Sanningen var det viktigaste. Men när jag på sociala medier ifrågasatte saker som bevisligen var fel så blev jag mött med aggressivitet, ignorering eller t o m blockering. Att SD även inkluderade klimatförnekare och kreationister höjde ytterligare en allvarlig varningsflagga för mig som ateist och väldigt vetenskapsintresserad.

Sketch of Breivik by LukePryke

Den största ögonöppnaren för mig skedde dock den 22:a juli 2011, bara 10 månader efter att SD kommit in i riksdagen. Då utförde den högerextrema terroristen Breivik terrorattackerna i Oslo och på Utöya. Högt uppsatta SD-politiker utgick direkt ifrån att det var ett islamistiskt terrordåd, förlöjligade begreppet islamofob och tyckte inte att man skulle tycka synd om muslimer. Sanningen visade sig vara helt annorlunda. SD-politiker har i ett självklart egenintresse påstått att Breivik inte har med dem att göra (Ett SD som öppet stöttar Breivik vore ett politiskt självmord). Efter att jag själv gått igenom vad Breivik stod för, att han t ex utförde dessa terrordåd för att skydda Norge mot ”vänstern” och muslimer, som är två av SD:s främsta fiender, så insåg jag att Breivik har bara agerat efter ungefär samma ideologi som SD står för. Det går inte att komma undan oavsett hur mycket SD-politiker än förnekar det.

Efter det ökade mitt ifrågasättande av SD-ideologi, tills den dag jag bestämde mig för att aldrig mer rösta på SD och att aktivt motarbeta dem genom demokratiska metoder. T ex genom att skriva denna krönika.

Den brottslige invandraren – nytt perspektiv

Så hur ser jag på den brottslige invandraren idag? Jag kan ha långa argumentationer om min syn på det, och det kanske blir ett ämne för en framtida krönika, men om jag ska försöka förklara det enkelt och kortfattat så skulle jag säga så här: Idag dömer jag individuella brottsliga invandrare, men jag begränsar alltid skulden till just den individen, aldrig folket som hen tillhör. Och jag dömer den brottsliga invandraren lika mycket som jag dömer den brottslige infödda svensken. Det är den enda logiskt konsekventa hållningen. Att döma alla muslimer för vad enskilda muslimer gör är rasism. Att döma alla romer för vad enskilda romer gör är rasism. Att döma alla invandrare för vad enskilda invandrare gör är rasism.

Man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, och så länge jag själv som vit man inte vill bli dömd för terrordådet som den vita mannen Breivik gjorde, så ska inte heller jag döma ett helt folk efter vad individer ur det folket gör.

DET är sanningen.

/ ”Johan”

Gästskribent på Motargument, f d SD-väljare och idag aktiv antirasist.

Featured image by  Max Pixel

Normaliseringen av extremister

Det pratas just nu mycket nazism, antisemitism och förintelseförnekelse. Det handlar om Nya Tider på Bokmässan, om NMR på Almedalsveckan och om huruvida Förintelsen ägt rum eller om den i alla fall inte är överdriven. Jag kommer i den här krönikan inte att argumentera för att jag anser att nazism inte hör hemma vare sig på Bokmässan eller på Almedalsveckan.

Det jag oroar mig för är hur extremism i allmänhet normaliseras på ett sätt som håller på att markant förändra den politiska spelplanen. Radikala extremister, oavsett var på den politiska skalan de befinner sig eller vilken religion de säger sig tillhöra, arbetar frenetiskt för att skaffa sig en alltmer framskjuten position. Det pågår i detta nu en obehaglig normaliseringsprocess. Vi låter det ske, medvetet eller omedvetet? Det sker successivt, och till synes omärkbart för gemene man. Vi som ständigt befinner oss i den politiska debatten ser det tydligt.

Kommunism och vänsterextremism, vars anhängare till och från benämns som ”stenkastarvänstern”, är inte mer normaliserad idag än vad den har varit tidigare. Det har alltid funnits ett förlåtande skimmer över kommunismen, då det ju faktiskt är en ”fin tanke” i grunden. Kritiken gentemot de som utger sig för att vara maoister, leninister eller kommunister har genom åren lämnat en hel del övrigt att önska.

En möjlig förklaring till normaliseringen av högerextremism kan vara Sverigedemokraternas inträde på den politiska arenan. SD är mästare på att normalisera hela sin existens som bygger på hat, intolerans, främlingsfientlighet, generaliseringar och fördomar. Uttrycket är tillrättalagt, förlåtande och extremt farligt. Retoriken hos SD centralt är försiktigare än vad den är på gräsrotsnivå eller hos ”fristående” debattörer, alternativ media och bloggare. Den s k ”nolltoleransen” är ett hån mot såväl sverigedemokrater som icke-sverigedemokrater.

Vad beträffar religiös extremism talas det, med rätta, mest om islamism och jihadism, men vi ska inte glömma bort att det finns en ytterst obehaglig kristen fundamentalism, också kallad kristna högern/dominionism. Islamism har blivit en ständigt närvarande faktor i vårt samhälle. Det finns skrämmande statistik på hur många människor som faktiskt stödjer islamism och jihadism. Hos vissa muslimer finns en oacceptabelt förlåtande inställning till radikala islamister.

Jag upplever att normaliseringen av antidemokratiska och totalitära åsikter och ideologier ökar. Jag kan ha fel, då jag ständigt befinner mig i den politiska debatten. Framför allt upplever jag att det är normaliseringen av nazism, antisemitism, muslimhat och islamism som vinner mark. Jag vill hävda att ingen av dessa åsikter/ideologier är mindre vidrig eller farlig än någon annan.

Normaliseringen tar sig uttryck i att kommunister och vänsterextremister accepteras av antirasister eftersom ”de är antirasister”, nazister ges rätt att att sprida sitt hat genom demonstrationer,  och islamister i Sverige sprider sin hatpropaganda och föreningar undkommer granskning. Det är en skrämmande utveckling som vi under inga omständigheter ska acceptera.

För att komma åt denna normalisering finns några saker vi inte får tulla på:

  • Vi ska alltid benämna företeelser vid dess rätta namn. Vi måste se kommunism för vad det är. Kommunism är inte per automatik förenligt  med vare sig ”antirasism” eller ”humanism”. Nazism är nazism, och inte ett uttryck för vår oantastliga yttrandefrihet och inte heller någon slags romantisk och sund variant av nationalism eller patriotism.  Islamism och jihadism är just vad det är – religiös fanatism och inte den religion som 1,6 miljarder människor tillhör.
  • Vi ska fördöma all extremistisk aktivitet, brott relaterat till extremism ska lagföras och det borde funderas några varv till över hur lagstiftningen egentligen ska se ut. Ska lagarna gällande våldsbejakande extremism ändras?
  • Vi ska inte reflexmässigt hänfalla åt whataboutism då vi diskuterar. Whataboutism innebär ett förringande av en företeelse genom att föra fram en annan företeelse istället för att diskutera den första. ”Men kommunismen då”? är ett standardsvar i debatten kring nazism.
  • Vi ska fortsätta diskutera extremism och extremister och vi ska inte heller sluta argumentera mot dessa företeelser. Detta gör vi bäst genom saklighet och genom att vässa argumenten, något vi kan uppnå genom att alltid belägga med källor, under förutsättning att vi förstår oss på källkritik.
  • Vi ska fortsätta reagera då vi bevittnar extremism, såväl IRL som på nätet. Anmäl!

Det obehagliga i debatten just nu är lättjan över, och acceptansen kring, vänsterextremisters retorik och våld, att det fokuseras på skillnaden mellan nazister och nationalsocialister (en helt meningslös diskussion egentligen), huruvida nazister faktiskt är nazister eller inte och ett allt större ifrågasättande av Förintelsens existens. Dessa företeelser plussat med den ofta okritiska inställningen till islam och islamiska organisationer i Sverige utgör kärnan i den normaliseringsprocess vi ska göra allt som står i vår makt att bekämpa.

Internets och sociala mediers roll i normaliseringsprocessen kan inte underskattas. Extremismen har med hjälp av dessa relativt nya forum skaffat sig tillgång till en oändlig rekryteringsbas. Därför är det nödvändigt att vi är uppmärksamma på den extremism som vi bevittnar på nätet. På Facebook, Twitter och Instagram finns möjlighet att anmäla inlägg, bilder och profiler som sprider extremistiska åsikter.

Det ska aldrig vara legitimt att förringa, rättfärdiga eller blunda för extremism, oavsett vilken skepnad den antagit. Genom att normalisera den bidrar vi till ett farligare samhälle för oss alla. Det är vår förbannade plikt att ta avstånd och fördöma alla former av extremism. Hur vi väljer att göra det är en annan femma. Vissa gör det offentligt, andra väljer att göra det i en snävare kontext. Hur vi gör det är av sekundär betydelse, det viktiga är ATT vi gör det. Det är vi skyldiga oss själva.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Mer att läsa:

Publicister oeniga om Nya Tiders medverkan på Bokmässan

Almedalen kan stärka Nordiska motståndsrörelsen

Förintelseförnekelse

Sveriges Riksdag: Våldsbejakande extremism i Sverige – nuläge och tendenser

Ny rapport om våldsbejakande extremism på sociala medier

Skuldbelägga offer?

Detta är del tre i en serie artiklar som berör likheter mellan islamofobi och antisemitism.

Bär muslimer skulden för islamofobin, bär judar skulden för antisemitismen och bär vi i ”väst” skulden för att IS och Al-Qaida vuxit fram?

”Det är inte konstigt att folk blir islamofober när de ser hur arabiska länder förtrycker människor och hur islamister spränger människor i luften”. Så heter det ofta då man pratar om islamofobi. Ofta får man höra att sådant som att en del muslimer inte vill skaka hand med motsatta könet, och påståenden om muslimsk brottslighet också förklarar varför folk blir islamofober.

Tanken med att jämföra på detta sätt är ofta att försvara hat mot islam. ”Det finns skäl att hata”. När de som resonerar så pratar om hat mot muslimer säger de ofta ”vill man bli av med hatet mot muslimer ska man börja med att förbjuda islamsk extremism”.

Personer som relativiserar problemet med radikal islamism resonerar ofta på ett liknande sätt. För dem är det väst som helhet, maktpolitiker i väst och islamofoberna som anses vara orsaken till att terrorismen växer fram. Då de pratar om hur man ska kunna stoppa IS och radikal islamism säger de att man måste börja med att stoppa islamofobin.

I Norge har den extremistiska aktivisten Fahad Qureshi, aktivisten bakom nätplatsen islamnet gett följande förslag på hur man kan stoppa IS och de radikala islamisterna. Som synes vill han stoppa terrorn genom att stoppa islamofobin.

skarmklipp

Att ge offren skulden

Detta är klassisk psykologisk projicering. Att överföra på andra det man själv är och gör. Förklaringen till varför man handlar som man gör blir alltså att ”de andra” gör si eller så. Eftersom ”väst” eller ”islamofoberna” beter sig som de gör behöver vi inte göra nåt åt radikal islamism och IS, eller för att ”muslimerna” och ”IS” gör som de gör behöver vi inte göra nåt åt muslimhatet.

Samma sak dyker upp inom antisemitismen. Till exempel då hat och rasism rättfärdigas bland palestinier. Man måste ju förstå dem, heter det ofta, de lever under förtryck och man måste förstå om de hatar alla judar.

På 1920-talet fanns det en diskussion om ”östjudarna” i Europa. Man försökte förklara den tyska och nazistiska antisemitismen med att det hade migrerat judar från Östeuropa till Västeuropa under lång tid.

Enligt denna myt var de östeuropeiska judarna inte civiliserade. De var kriminella, våldtäktsbenägna och smutsiga. Den kriminalitet de spred omkring sig och deras ”smutsiga kultur”gjorde att tyskarna reagerade mot dem genom att bli antisemiter.

Återigen samma sak. Påstådda egenskaper hos en grupp judar, östjudarna, rättfärdigade och ”förklarade” hat mot alla judar

Så här kunde det se ut då Dagens Nyheter skrev om östjudarna. 1921-11-07.  Lägg märke till hur de beskriver den påstådda brottsligheten.skarmklipp

 Läs hela artikeln från 1921 här.

Det var faktiskt så illa att en hel del judar under 20-talet och 30-talet hyste fördomar om östjudarna. Även bland judar förklarade en del antisemitismen i väst på migrationen av judar från öst. (Se Flykt och överlevnad – flyktingverksamhet i Mosaiska Församlingen i Stockholm 1933-1950, av Svante Hansson)

Hat rättfärdigar inte annat hat. Problemet är hatet, att man drar andra människor över en kam. Det spelar ingen roll vad personer och grupper i den kategori man hatar har gjort, man har noll rätt att hata gruppen tillbaka. Och detta gäller oavsett vad man själv gått igenom som människa.

Om någon spottar på mig har jag inte rätt att spotta tillbaka på dennes dotter!

 

”Jag är inte islamofob, jag hatar inte muslimer”

Islamofober, eller personer som är emot religionen islam, påstår ofta att de inte är islamofober eftersom de inte är emot muslimer.

Det är islam de fördömer, det är religionen och inte utövarna de kritiserar eller starkt är emot. Anna-Malin Karlsson, professor vid Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, skriver att begreppet islamofobi ofta anses vara ungefär lika negativt som begreppen främlingsfientlighet och rasism.

Bland annat påstår Sverigedemokraterna, för att komma runt den negativa rasiststämpeln, att de är invandringskritiska, inte invandringsfientliga. Karlsson påpekar också att samma parti använder begreppet ”sverigefientlig” om de som inte stödjer SD.

Enligt Karlsson vill en del personer att deras kritiska åsikter om islam istället ska kallas islamkritik, inte islamofobi. Karlsson anser också att den åsikten delvis är rimlig, eftersom välgrundade, kritiska åsikter om en religion enligt henne är något annat än avsky för samma religion.

Problemet med att förklä islamofobiska åsikter till islamkritiska, blir dock att dessa negativt generaliserande åsikter om islam låter mildare om de kallas islamkritiska.

På Avpixlats hemsida finns en artikel om islam och terrorism, där Avpixlat hänvisar till terroristexperten Peter Bergen som menar att islamistiska terrorister använder argument från Koranen:

“Bergen bekräftar något som många av oss islamkritiker påpekat under en längre tid och något som bl.a. Avpixlat rapporterat om regelbundet – att det är religionsideologin islam och den heliga men extremt våldsamma boken Koranen som är roten till terrorism, inget annat”

Avpixlat fortsätter med argumentationen att

“svenska politiker fortfarande naivt inbillar sig att muslimsk terrorism kan förebyggas genom utbildning och arbete och inte har någon koppling till islam och Koranen.”

Det Avpixlat vill är inte att skriva balanserat om olika islamtolkningar. Avsikten är att förkasta islam och “bevisa” att islam är något negativt. I det fallet borde begreppet islamofobi inte vara problematiskt, eftersom det faktiskt är islam som exempelvis Sverigedemokraterna och Avpixlat så gärna tar upp negativa saker om.

Devin Rexvid, doktorand i sociologi, argumenterar:

“Att kritisera och hata islam behöver inte alls vara problematiskt men att hata och fysiskt angripa muslimer är ett allvarligt problem. Det är muslimhat som borde bekymra ministern och inte islamhat vilket ingår i yttrande- och åsiktsfriheten.”

Visserligen tar Rexvid upp att islam har olika tolkningar, men verkar ändå anse att islam i sig är negativt. Rexvid skiljer inte på politisk hatpropaganda eller extremistisk, konservativ tolkning av islam:

“De otrogna var irakier, sionister, kommunister, imperialismens valpar och bahaier.”

(…)

“Koranverserna vi tvingades läsa var manipulerande glasögon som skulle få oss att se en kvinna som en halvman. De var mixtrade hörapparater som skulle få oss höra två kvinnors vittnesmål som en mans.”

Rexvid är emot begreppet islamofobi och menar att det är legitimt att hata islam. Men hatar man islam borde man kanske inte ha något emot begreppet islamofobi.

Det heter trots allt islamofobi och inte muslimofobi.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Muslimer är främsta offret för islamistisk terror

Muslimer är den främsta måltavlan för radikal islamistisk terror. Ibland verkar det i debatten som om det mest är kristna och judar som är under attack, men det stämmer inte.

Amerikanska myndigheter fastslog 2011 att 82 till 97% av alla offer för terrorism var muslimer. Siffran är lite svår att exakt bedöma eftersom vi inte vet religionstillhörigheten för alla offer. Men vi vet var terrordåden sker och därmed ett och annat om offren.

Skärmklipp

BBC skrev 2014:

”Between 2004-2013, the UK suffered 400 terrorist attacks, mostly in Northern Ireland, and almost all of them were non-lethal. The US suffered 131 attacks, fewer than 20 of which were lethal. France suffered 47 attacks. But in Iraq, there were 12,000 attacks and 8,000 of them were lethal.”

Der Spiegel hade en intressant artikel för några år sen om offren för Al-Qaidas attacker. Ca 80% av offren för Al-Qaida 2004-2008 var muslimer. (Den siffran har troligen ökat nu med somaliska Al-Shabaabs aktiviteter)

”Between 2004 and 2008, for example, al-Qaida claimed responsibility for 313 attacks, resulting in the deaths of 3,010 people. And even though these attacks include terrorist incidents in the West — in Madrid in 2004 and in London in 2005 — only 12 percent of those killed (371 deaths) were Westerners.”

Samma med IS som främst utövat sin terror i Syrien och Irak. Vid en tid då antalet offer för terrorn uppgick till hundratals i Europa uppgick de till tusentals i Mellanöstern. Till exempel Irak.

”In the first eight months of 2014 Isis was the “primary actor” responsible for the deaths of 9,347 civilians in Iraq.”

Offren är såväl sunnimuslimer som shiamuslimer och andra muslimska grupper. Men det kan vara på sin plats att påpeka att vissa grupper, till exempel IS, speciellt inriktar sig på massmord på shiamuslimer. De är extra mycket hatade i deras ögon. (Läs mer om det här och här.)

Så myten om att muslimer gillar islamistisk terror är en ren myt. Muslimer har lika stor anledning att hata islamistiska terrorister och extremister som du, jag och Jimmie Åkesson!

Myt: Muslimer identifierar sig med terrorism

Inom ramen för varje religion finns lika många attityder och lika många beteenden som det finns följare. Extremism är inte exklusivt för en specifik troslära. Det finns människor som helhjärtat ser sig själva som muslimer som har begått hemskheter i islams namn. Med all rätt kallas dessa människor extremister. Med all rätt kallas deras tolkning av islam extremism.

De muslimska extremisterna utgör en liten minoritet av världens muslimer och en stor majoritet av världens muslimer förkastar islamistiskt våld. Denna stora majoritet ser på extremisternas tolkning som en förvrängning av religionen.

Det är viktigt att vi påminner oss om att extremism inte är unikt för islam.

2015 gjorde Pew Research Center en undersökning i 11 länder med stora muslimska befolkningar. Resultatet av undersökningen visar att en överväldigande majoritet hyser negativa åsikter om Daesh.

Vi gör klokt i att komma ihåg att islam, likt andra abrahimitiska religioner, innefattar en oändlig mängd åsikter, beteenden och olika sätt att tolka den heliga skriften, som nedtecknats långt före den enskildes levnad. Islamistiska terrorister indoktrineras att anamma radikala tolkningar, och plockar selektivt ut delar vars syfte, i islams vagga, var att reglera krigföring. Terroristerna omsätter de tolkningarna i vår samtid.

Det finns en vitt spridd konspiration som uttrycker att muslimer, i syfte att få muslimer att framstå som fredliga, har rätt att ljuga för icke-troende om sin tro och sina åsikter. Företeelsen kallas taqqiyya och innefattas i, framför allt, shiitisk islam, men är inte generellt applicerbar på islam och muslimer, utan påbjuds för att, under särskilt utsatta omständigheter, skydda sig själv från fysisk eller psykisk skada.

islam.nu kan vi läsa följande om det omdiskuterade taqqiyya:

Om du angrips och hotas till döden helt enkelt för att du är muslim, ja då är det inte förbjudet för dig att ljuga och säga att du är kristen till exempel. Det här är dock något som väldigt sällan händer och inget man får göra förutom i en absolut nödsituation

Det finns, också bland muslimer, en föreställning om att muslimska ledare och grupper inte fördömer terrorism i islams namn. I denna kontext är det nödvändigt att poängtera att en stor andel muslimska statsöverhuvud, politiker, organisationsledare och individer regelbundet fördömer muslimsk terrorism.

Efter terrordåden i Paris 2015 fördömde såväl Saudiarabien som Algeriet, Marocko, Kuwait, Iran, Förenade Arabemiraten, Jordanien, Egypten, Bahrain, Indonesien och Qatar attackerna. Attackerna fördömdes av nationella och lokala muslimska grupper i USA. Franska muslimska ledare fördömer terrorattacken i Nice häromveckan. Dessutom utfärdade 70 000 muslimska ledare runt om i världen i slutet av förra året en fatwa mot islamistiska organisationer, såsom Daesh, Boko Haram, Al-Qaida och talibanerna, och krävde då att sådana organisationer inte ska benämnas muslimska.

Muslimer är föremål för hatbrott. Antalet hatbrott gentemot muslimer ökar ur ett internationellt perspektiv. Siffrorna är troligen inte helt representativa då endast de anmälda brotten tas upp i statistiken. Det kan finnas en mängd olika orsaker till att hatbrott mot muslimer ökar. Antimuslimsk/islamofobisk retorik fokuserar på att stigmatisera muslimer genom att klistra på dem etiketter som terrorister och extremister. Islamofober har för avsikt att skrämma människor genom att ihärdigt hamra in att närvaro av muslimer och islam är synonymt med hot av den nationella identiteten. Muslimer utmålas ofta som en monolitisk grupp, med en kultur som inte är förenlig med mänskliga rättigheter och demokrati. Vanliga muslimer tvingas klä skott för vad muslimska terrorister säger sig utföra i islams namn.

Föreställningen om att islam är roten till all ondska bemöter man enklast med att poängtera att vi är skyldiga att påminna oss om att det är människor, inte religioner, som utför goda eller onda handlingar.

Historiskt sett är terrorism en komplex företeelse. Terrorattacker har, genom historien, utförts av alla typer av extremister. Att fokusera enbart på islamistisk terrorism är både historielöst och stigmatiserande, ur ett människoperspektiv. Det finns en myt som säger att islamism ligger bakom all terrorism. Det är en naiv myt och den har tidigare knäckts här på Motargument.

Det finns en vilja hos vissa att sätta likhetstecken mellan att vara muslim och att vara islamist. Det är livsfarligt att generalisera om en majoritet utifrån vad en minoritet gör, tycker eller uttrycker.

Källor:

Myths and Facts about Muslim People and Islam

70 000 muslimska ledare fördömer terrorism

Bias against muslims

Myt: Islamister bakom all terrorism

Vilka motiv hade Trollhättan-mördaren?

Den 22 oktober 2015 klev 21-årige Anton Lundin-Pettersson in på skolan Kronan i Trollhättan. Han är beväpnad med minst en kniv, ett svärd och iklädd en svart mask, en tysk militärhjälm från andra världskriget och en svart rock. Inne på skolan attackerar han fyra personer varav två avlider av sina skador. När polisen anländer skjuter de honom, så att han avlider. Det blir ett tredje dödsoffer när en av de skadade något senare avlider i december 2015.

Det framkommer tidigt att mannen har högerextremistiska föreställningar och det sammantaget med modus operandi (tillvägagångssättet) görs bedömningen att det är frågan om ett hatbrott.

Hur kan en ung kille, utan tidigare kriminellt förflutet, som för omgivningen framstår som helt ”vanlig”, begå en sådan handling?

Anton Lundin-Pettersson beskrivs som tillbakadragen och tystlåten, singel, ostraffad och intresserad av spel och datorer. Av sina grannar beskrivs han som ”normal” och ”vanlig”. På internet har han levt ett aktivt liv. Han var medlem i högerextrema diskussionsforum där rasism, nazism, hat, hot, förakt för ”etablissemanget” och främlingsfientlighet är norm. Han var inte organiserad i sådana sammanhang utanför internet.

I de grupperna är nationalistiska föreställningar det enda som har utrymme. Alla motsägelser, eller avvikande åsikter, tas bort eller leder till en stigmatisering av den person som skrivit det. Det är uppenbart att självcensur är nödvändigt för alla i gruppen om du vill undvika det missnöje som kommer att riktas tillbaka mot dig om du inte gör det. De saker du inte gillar håller du inne med om du vill fortsätta vara medlem.

Den nationalistiska värdegrunden ”sverigevän” får inte kränkas.

BILDER+UR+SKOLKATALOGEN+PÅ+ANTON+LUNDIN+PETTERSSON
Anton Lundin Pettersson – Fotografi från skolkatalogen

Den var en av de två ordningar (verkligheter) och sociala samspel som Anton Lundin-Pettersson levde i. En homogen värdegrund.

Den andra ordningen var hans privatliv där han var en tystlåten och tillbakadragen ung kille som var praktikant. Han var helt beroende av andra ”sverigevänner” för att känna sig bekräftad i den . Det kunde han bara få på internet.

I en diskussionsgrupp är det både aktörerna (de som skriver) och publiken (de som läser) som skapar den givna situationen (diskussionstråden på internet). I trådarna handlar människor i förhållande till varandra och gruppen som helhet utifrån den innebörd som det ger varje person som ingår i den.

I det här fallet går det, enligt polisen, att  säga att Anton Lundin-Pettersson deltagit med eget intresse för att han delar de värderingar som grupperna har; det sverigedemokratiska nationalistiska idealet, världsbilden, föreställningen och värdegrunden ”sverigevän”.

Anton Lundin-Pettersson var inte organiserad i högerextrema grupperingar utanför internet. Det var endast i nationalistiska internetforum han var delaktig.

Innebörden som Anton Lundin-Pettersson ger världsbilden och det som händer i grupperna beror på hur han upplever samspelet i grupperna. Får han stöd eller blir han motarbetad? 

Innebörden ändras regelbundet i relation till det han stöter på i grupperna precis som vi människor gör i alla sammanhang. Om hans världsbild formas i den nationalistiska meningen får han som individ bekräftelse.  Om han inte får bekräftelse upplever han ett missnöje till följd av det starka grupptrycket.

Anton Lundin-Pettersson får bekräftelse för sin världsbild där. Den nationalistiska meningen blir hans egen.

tummenuppPrecis som alla andra kan han räkna med att bli utesluten om han ställer obekväma frågor eller agerar på ett för gruppen hotfullt vis.

Framstår du i gruppen som en motståndare till gruppens gemensamma nationalistiska mening riskerar du att bli utstött. I samma stund som han slutar resonera eller prata på ett sådant vis som stödjer gruppens sociala ordning kommer den att hotas. Han är tvungen att följa normen i gruppen, annars är han inte välkommen att vara kvar.

Han självcensurerar sig lika mycket i grupperna som han gör i verkliga livet. Den osäkerhet han upplever i samband med det får inte underskattas.

Användandet av metoder som stärker gruppens självbild är viktigt för att skapa och återskapa gruppen. Betydelsen av det går att se när det väcker starka känslomässiga reaktioner hos övriga medlemmar i gruppen när endast en person slutat med att stödja den sociala ordningen som gruppen har. Grupptrycket är ständigt närvarande. Anton Lundin-Pettersson undviker att bli utstött från grupperna genom att anamma sådana metoder. På det viset får han den bekräftelse han söker. Han söker en radikalare hållning för att enklare nå den bekräftelsen.

För att en person ska stanna under sådana förhållanden krävs det att personen behöver den sociala gemenskap som erbjuds. Annars hade personen lämnat gruppen. Ur det framstår det för individen som ett privilegium att vara medlem i gruppen.

Inbjudan till en grupp där värdegrunden är likriktad och exkluderande framstår för medlemmen som ett privilegium. En exklusivitet. Medlemskapet betyder att du är någon. Du ser och får tillgång till information andra inte får. Du tillhör oss – inte dom.

När Anton Lundin-Pettersson kliver in på skolan har han intagit en roll. Han ser på sig själv genom ”sverigevännernas” ögon. Han agerar för sin publik som består av nationalisterna på internet. De grupper och diskussionsforum på internet som delar hans föreställningar. De människor som han har sitt sociala samspel med. Hans ”sverigevänner”. Inom socialpsykologin kallas det här att skapa en identitet genom sin generaliserade andre.

Vår uppfattning om oss själva och världen formas av inställningen som personen tror att andra har om en själv och omvärlden. Anton Lundin-Pettersson levde sitt sociala liv i diskussionsgrupper på internet. Det är vad han tror att de som grupp anser om honom som är det avgörande för hans handlande den dagen. Det är genom gruppernas ögon han värderar sina egna handlingar. Han gör det han tror att ”folket egentligen vill”.

Kommer ”sverigevännerna” uppskatta det han gör? Kommer folket innerst inne tycka att de är vad de vill? Kommer någon att följa hans exempel?

ALP1
Anton Lundin-Pettersson lät sig fotograferas

Hans rasistiska urval av offer och kvarlämnande av brev med förklaringar av sina rasistiska motiv visar hans grova rasism.

Anton Lundin-Pettersson attackerade de som var mörkhyade. Det valet gjorde han på grund av sina rasistiska stereotyper.

Facebookgrupper och andra diskussionsforum från den högerextremistiska och nationalistiska föreställningsvärlden anser att invandringen till Sverige är ett hot.

Grovt rasistiska, hatiska och hetsande inlägg och kommentarer är normen.

Hatgruppernas föreställningsvärld ligger i linje med Erich Fromms (1900 – 1980) studie av den personlighetstyp som ”.. kunde tänkas ligga till grund för ett totalitärt samhälle”. Den karaktäriseras som en kombination av underkastelse för auktoriteter, tendenser till överlägsenhet och ett förakt för svaga människor. En sado-masochistisk personlighet.

När en person presenterar sig i vardagslivet skyddar den sig för känsliga situationer. Den självcensurerar sig och håller ”fasaden uppe”. Anton Lundin-Pettersson har beskrivits som en tystlåten ”normal” kille och det är därför rimligt att säga att han levde ett dubbelliv.

Hans internetaktiviteter och hans presentation av sig själv i verkligheten är inte detsamma. Det finns en kognitiv dissonans mellan de två olika ”jag” som han presenterar: ”internet-jag” och ”fasadupprätthållande-verkliga-jag”. En obehaglig känsla uppstår och han vill motarbeta den.

När Anton Lundin-Pettersson gick med i grupperna och tog till sig det sverigedemokratiska nationalistiska idealet ”sverigevän” så skapade han nya sociala nätverk. Han influerades av människor på internet och han anammade nya roller och fick nya livsmål och värderingar.

Värderingar och livsmål som blir viktigare än hans tidigare. Gamla värderingar och livsmål är inte lika intressanta längre. De intressanta värderingarna och livsmålen är nu den sverigedemokratiska värdegrunden och världsbilden ”sverigevän”.

Anton Lundin-Pettersson var en ung kille med identitetstrassel, och hade en önskan att bli bekräftad och han saknade en stabil tillvaro med jobb eller vänner. En ung kille som lever i en historisk tid där rasistisk och främlingsfientlig propaganda är på frammarsch. Vilka alternativ fanns det för den här killen i Trollhättan? Killen som inget hellre vill än att vara en i gänget.

Den kognitiva dissonansen mellan verkligheten och den inbillade föreställningsvärlden som fanns i grupperna blev uppenbar för honom. Anton Lundin-Pettersson hittade en plats i den högerextremistiska internetvärlden. Han hade hittat hem. Han kunde verka på den scen han kände sig bekräftad på. När han stängde av datorn så upplevde han en existenskris. Det kändes som om ingen förstod. Bara han såg ”sanningen”. Han och hans ”sverigevänner” på nätet.

Isoleringen från andra ”sverigevänner” tog ifrån honom möjligheten att känna samhörighet och få sin identitet bekräftad utanför internet. Han kände sig inte ensam när han var i grupperna. Han blev gradvis mer och mer beroende av bekräftelsen han kunde få i grupperna. 

Ett misslyckande med att leva upp till de hårda sociala krav och regler som de nationalistiska internetgrupperna har skapar en känsla av isolering, otillräcklighet och främlingskap inför andra människor som inte delar hans uppfattning. Det var bara ”sverigevännerna” som bekräftade honom. Han upplevde att ingen annan förstod honom.

Anton Lundin-Pettersson drevs till en radikalare hållning. Han bekräftades av hetsare på internet och kände främlingskap inför andra människor. Den här känslan drev han till att själv utveckla ett starkt bekräftande av andra ”sverigevänner” i sin strävan efter närhet och gemenskap. ”Sverigevännerna” behöver varandra för att bekräfta att deras verklighet ”stämmer”.

bilden
Anton Lundin-Petterson blev 21 år gammal.

Sambandet mellan det allt utökade behov av bekräftelse och gemenskap kombinerat med grupper fyllda av hat, rasism, ledardyrkan och underkastelse inför auktoriteter går inte att förringa.

Betydelsen av den kognitiva dissonans som råder mellan den verklighetsbeskrivning, och den falska gemenskap, som internets hatforum har och den faktiska verkligheten är helt avgörande för hans handlande.

Det enda sättet för Anton Lundin-Pettersson att få bekräftelse är genom att självcensurera sig och presentera sig som en informell ledare i grupperna genom att vara lite mer radikal än övriga. På så vis söker gruppens medlemmar bekräftelse av varandra. Den som gör den godaste gärningen i nationalismens namn är den som kan räkna med störst beundran.

Den nationalistiska sinnesstämningen går att förklara med ett citat av Ernest Gellner (1925 – 1995):

”En nationalistisk sinnesstämning kan vara känslan av ilska över att principen om kravet på nationella ideal har blivit kränkt eller kan vara en känsla av tillfredsställelse över att den förverkligats. En nationalistisk rörelse är något som initieras av en sinnesstämning av detta slag”

Andra människor ses som potentiella hot mot det egna jaget. Han själv. Han upplevde att ”massinvandringen” är ett hot mot majoriteten.

Han agerade utifrån föreställningen att det är vad ”folket vill” och antog felaktigt att alla som inte delade hans världsbild och värderingar är ett hot mot honom som manifesterar sig i form av invandring. De känslorna bygger på en stark känsla av grupptillhörighet. En stark känsla av ”vi” och ”dom”.

Dessa känslor är sprungna i motsatsen till den strävan efter närhet och gemenskap alla har. ”Dom andra” inkräktar på hans ”jag-territorium” och ”dom andra” våldför sig på den intimitet för hans världsbild han eftersträvar. ”Sverigevännerna” bekräftar det för varandra hela tiden.

De personer som ifrågasätter hans verklighet upplever han som ett ”äkta” hot.

Det enda vis som han kan kombinera sin båda världar är genom att göra det verkligt för honom. Det är viktigt för Anton Lundin-Pettersson att få sin självbild som ”folkets hjälte” bekräftad. Det vittnar fotograferingen han ställer upp på innan han utför sina mord om. Det vittnar också de kvarlämnade lappar i hans bil om och det vittnar hans aktiviteter på internet om.

När han inte längre kände sig behövd av ”sverigevännerna” var han tvungen att bli radikalare. På så vis sticker han ut i gruppen och kan bilda sig en offentlig profil. Gör han inte det försvinner han i mängden och får ingen bekräftelse för det han upplever är sant annat än som publik. Han är själv ingen aktör, bara en del av den sympatiserande publiken i hans eget liv.

För att få sin världsbild bekräftad i det verkliga livet och för att bli bekräftad av ”sverigevänner” utförde han sina attacker.

Anton Lundin-Pettersson ansåg att han agerade i deras intressen och skulle komma att hyllas för det. Hans analys var korrekt i och med att den sverigedemokratiska internetrörelsen har egna falska förklaringar samt hyllar han som en hjälte, eller förminskar hans dåd som en förklaring i linje med Antons egna föreställningar.

antonlundinpetterssonhyllas
Svaren till varför Anton Lundin-Pettersson  gjorde som han gjorde kommer alltid att vara ur ett spekulerande perspektiv.

Förhoppningen som författare har varit att möjliggöra nya sätt att betrakta internets hatgrupper och vilka konsekvenser det kan få för människor.  Avsikten har inte varit att ge slutgiltiga svar eller att förklara vem Anton Lundin-Pettersson är. Det har istället varit att ge en inblick i hur radikalisering uppstår som en konsekvens av grupptryck och en persons behov av bekräftelse.

Syftet har varit att möta den koppling som finns mellan internets hatgrupper, en ung persons identitetssökande och den radikalisering en person utsätts för genom internetgruppernas psykosociala dynamik.

Som författare av denna text vill jag skänka en tanke till inte bara alla offer och deras anhöriga utan även Anton Lundin-Petterssons familj, släkt och vänner i deras svåra tid. I den här historien finns det inga vinnare. Därför måste händelserna i Trollhättan betraktas som en varning för vad som händer när till synes helt vanliga människor radikaliseras. När ensamma identitetssökande människor söker en gemenskap måste det finnas en plats för de i majoritetssamhället. Det är så vi motverkar att människor radikaliseras i sin ensamhet.

*Det går även att argumentera för huruvida det är ett terrorbrott eller inte, men av utrymmesskäl har den diskussionen utelämnats här.

Referenslista:

Carle, Jan m.fl. (2006) Socialpsykologi: bakgrund, teorier och perspektiv

Goffman, Erving (2013) Jaget och maskerna: en Studie i vardagslivet dramatik

Hewitt, P John (1981) Jaget och samhället: socialpsykologi ur den symboliska interaktionismens perspektiv

Johansson, Thomas (1999) Socialpsykologi: moderna teorier och perspektiv

Lindbom, Jonas & Stier, Jonas (2011) Det socialpsykologiska perspektivet

Miller, D. T. (2006). An Invitation to Social Psychology

 

Terminologi – nationalism (del 2)

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på antisemitism. Vi fortsätter med nationalism.

Detta är den andra delen av artikeln Terminologi – nationalism. Denna del beskriver begreppet nationalism. Den första delen belyser nationalismen ur ett historiskt perspektiv.

I Nationalencyklopedin beskrivs nationalism på följande sätt:

”Tankesystem som utgår från att det finns en speciell grupp, nationen, med vissa karakteristika, att de med nationen förknippade värdena och intressena är viktigare än andra kollektiva värden och intressen och att förverkligandet av nationens intressen förutsätter största möjliga politiska oberoende”

Forum för levande historia läser vi följande om nationalism:

”Nationalism är ett tankesystem som bygger på idén om en särskild gemenskap inom nationens gränser. Idag talar man om flera olika typer av nationalism. De olika nationalismerna bygger på olika grundantaganden och kan alltså yttra sig på ganska skilda sätt i olika kulturer och tider”

Begreppet nationalism kommer från franskans nationalisme, bildat av förleden ”nation” (eller snarare latinets natio: folk, släkte, härstamning) och efterleden ”-ism” (ideologisk inriktning), och innebär en ideologisk inriktning som har sin utgångspunkt i gemenskapen inom en nations gränser.

Spridningen av nationalismen kan förklaras genom att den är en modell kopplad till naturen. Nationalismen innefattar företeelser som livsstil, språk och lokal förankring. Företeelserna är förutsättning för ett politiskt förhållande.

cf8d4e70f19acec72487471a9018fe79

Etnonationalism och statsnationalism

Det finns olika varianter av nationalism; en av dem är etnonationalism, eller etnisk nationalism. Av benämningen att döma, ser vi att det rör sig om nationalism byggd på den etniska samhörigheten, vilken utgör grunden för nationen. Däremot råder det meningsskiljaktigheter om vad den etniska gruppen är. Generellt kan man säga att kultur, språk, historia och religion är de viktigaste kriterierna för vad som håller samman en etnisk grupp. Det finns dock några undantag från denna tumregel, nämligen i de fall då människor som talar samma språk ändå känner sig tillhöra olika etniska grupper, eller då människor som har olika tro ändå känner sig tillhöra samma etniska grupp.

Etnonationalismen innebär en övertygelse om att etnicitet är ursprunglig och oföränderlig, och att en människa måste födas in i den etniska gruppen, för att kunna innefattas i densamma. Detta innebär att, för att ett barn ska kunna uppfostras till ”typisk svensk” är två svenska föräldrar en förutsättning. Etnonationalister strävar efter, antingen självständighet för en etnisk grupp, eller efter att ena en etnisk grupp som befinner sig utspridd över flera nationer.

En annan variant av nationalism är statsnationalism, där staten ses som den enande faktorn. Denna nationalism skiljer sig från etnonationalismen såtillvida att den utgår ifrån en gemensam värdegrund samt statsapparaten. Enligt statsnationalister är den etniska gruppen, eller den religiösa tillhörigheten, inte avgörande. Staten ska fungera som en sammanhållande kraft runt den gemensamma värdegrunden, vilken nationen har sin grund i. Exempel på statsnationalistiska länder är USA och Kanada, som båda har en språklig, etnisk och religiös mångfald beroende på en, historiskt sett, omfattande invandring. I dessa länder ses mångfalden som en styrka och en bidragande orsak till den nationella identiteten.

Av förståeliga skäl kan dessa två typer av nationalism hamna i konflikt med varandra. Etnonationalister ser statsnationalism som ett hot mot den etniska gruppen, eller nationaliteten. Statsnationalister, å andra sidan, ser etnonationalister som ett hot mot den gemenskap, baserad på mångfald, som skapats under nationen. En hel del konflikter i världen kan tillskrivas denna motsättning av nationalistiska tankar.

germany_1

Nationalism som en del av totalitära regimer

Många av världens mest ökända diktaturer, och terrororganisationer, har starka inslag av nationalism i sig. Det nationalistiska tankegodset är grundläggande för ideologier, i vilka det finns en övertygelse om att människor har olika värde. Exempel på sådana ideologier är fascism, nazism och islamism.

Exempel på regimer med bl a fascistiska och nationalistiska, ibland ultranationalistiska, tankegods är Italien, Spanien och ett flertal länder i Sydamerika. I Tyskland har vi sett ett tydligt samband mellan nazism och ultranationalism. IS/Daesh och Boko Haram är exempel på terrororganisationer som sammanför nationalism och religiös extremism.

Nationalism är en ideologi som har fått vara del av tankegodset i många diktaturer, och terrororganisationer, genom åren. Nationalismen har en del av skulden i att miljoner, och åter miljoner, människor har avrättats av totalitära, nationalistiska, regimer, eller fallit offer för nationalistisk islamism, där systematisk förföljelse, etnisk rensning och förtryck har spelat en historiskt avgörande roll.

Vid en första, ogenomtänkt, anblick må den romantiserade nationalismen ge skenet av att vara snällare, och mer nödvändig, än vad den faktiskt är. Det räcker att skrapa lite på ytan för att se nationalismen i en annan dager. Som verktyg för illvilliga, storhetsvansinniga diktatorer, och fundamentalister, bär nationalismen stor del av skulden för oändligt mycket lidande, och blodspillan, genom historien. Vi kan se hur nationalismen åter, sakta men säkert, flyttat fram sina positioner i såväl Sverige som i delar av Europa och världen. Det är viktigt att vi förstår vad det kan komma att innebära i framtiden.

Detta är den andra delen av artikeln Terminologi – nationalism. Denna del beskriver begreppet nationalism. Den första delen belyser nationalismen ur ett historiskt perspektiv.

Motargument har tidigare berört ämnet nationalism:

Nationalism

Fascism och etno-nationalism i Sverige

Terminologi – nationalism (del 1)

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på antisemitism. Vi fortsätter med nationalism.

Detta är den första delen av artikeln Terminologi – nationalism. Denna del beskriver nationalismen ur ett historiskt perspektiv. Den andra delen reder ut begreppet nationalism.

Det råder delade meningar hos forskare om huruvida nationalismen är en ny, eller gammal, företeelse. På 1240-talet formades i akademiska kretsar, bl a på universitetet Sorbonne i Paris, och på University of Oxford, vad studenterna valde att benämna ”nationer” (från latinets ”natio”; födelse, folk). Nationstillhörigheten baserades på varifrån studenten hade sitt ursprung. På Sorbonne fanns fyra nationer; den franska, den picardiska, den normandiska och den engelska. På University of Oxford delades studenterna upp i nationerna ”North” och ”South”.

Sorbonne_DSC09369
Université de Paris-Sorbonne

1725 uttrycktes benämningen i titeln på en bok av den italienske författaren Giambattista Vico, och det var vid denna tid som idén om nationen började formas. Hittills hade det mest handlat om byar och furstendömen, och folket var knutet till en lokal auktoritet, en lokal storman. Många var inte medvetna om vilket rike man egentligen tillhörde. Det fanns en tydlig skillnad mellan makt och folk. Vid denna tid kunde ett landområde, pga krig, inlemmas i ett annat. För de flesta spelade tillhörigheten ingen roll, det fanns varken värnplikt eller rösträtt. Man betalade skatt till den som efterfrågade, men mer än så var det inte.

Sekulariseringen, och den medföljande medvetenheten om att samhällen snarare var en naturlig företeelse än en gudomlig, bidrog till en förståelse av att människor ingår i en historisk, naturlig, utveckling.

En del hävdar att nationalismen, relativt sett, är ny och uppstod i slutet av 1700-talet i samband med franska revolutionen (1789-1799) och Napoleonkrigen (1799-1815). Det finns andra som hävdar att företeelsen har funnits tidigare, även om benämningen inte existerade. Revolutionen och Napoleonkrigen medförde att det nationalistiska tankegodset växte fram. Hotet från Frankrike skapade ett behov av att stärka den nationella identiteten i andra delar av Europa. Nationalismen kom sedermera att göra sitt avtryck i först och främst liberalismen, och senare även i konservatismen.

Med tiden kom nationalismen att prägla människors enade medvetenhet i vissa områden. Ett exempel på sådana områden är den grekiska halvön, där man strävade efter frihet gentemot vad man såg som en främmande, hotfull makt. Ett annat exempel är Italien, där man, mot bakgrund av att man ansåg att man tillhörde samma folk, verkade för att ena självstyrande områden till en nationalstat.

1772679352_1399296809856_scaled

Fransk-tyska kriget, sekelskiftet och första världskriget

Det fransk-tyska kriget (1870-71) om landområdet Alsace-Lorraine (på franska), eller Elsass-Lothringen (på tyska), handlade i stora stycken om nationstillhörighet. Det var vid denna tidpunkten som idén om nationalstater började växa. Vid sekelskiftet kunde man se hur nationsmodellerna målades upp av dåtida massmedier. Modellerna symboliserades alltid av djur; den ryska björnen eller det brittiska lejonet.

I Sverige fanns vid denna tidpunkt en tydlig nationalistisk medvetenhet. En bidragande orsak till att den svensk-norska unionen upplöstes 1905 är nationalismen.

Vid denna tid var det stor oro i Europas sista multinationella rike, Österrike-Ungern, och nationalismen mellan serber och slovener bidrog starkt till första världskrigets utbrott. Första världskriget (1914-18) handlade mycket om kampen mellan nationer. Striderna ägde rum mellan bönder som tidigare knappt hade haft en bild av vilken nation de tillhörde. Vid krigets slut hade de överlevande en annan bild, den nationella tillhörigheten var nu en viktig del av identiteten. Nationalismen var vid denna tidpunkt allenarådande i Europa. Också i Sverige fanns en tydlig nationalistisk medvetenhet i samhället.

Enligt Anne Knudsen, dansk doktor i antropologi, och en av Nordens främsta på nationalism, påverkade första världskriget på så sätt att den nationalistiska medvetenheten spreds till andra delar av världen. De krigande makterna hämtade soldater från sina kolonier, exempelvis från Vietnam till Frankrike och från Indien till England.

Under första världskriget grodde en mikronationalism hos soldater som inte riktigt kände sig som en del av den nation de stred för, läs bretagnare och korsikaner stridandes för fransmännen, och walesare som stred för britterna. Mot bakgrund av att de hade ett annat språk och kultur valde en del att lämna kriget och resa hem igen.

Fransk-tyska kriget, sekelskiftet och första världskriget spelar viktiga roller i nationalismens historia. Den nationalistiska medvetenheten som tagit form under denna epok bidrar, i högsta grad, till hur följande period i världshistorien kommer att se ut.

Motargument kommer, vid senare tillfälle, att publicera en artikel som tar vid där denna del av Terminologi – nationalism tar slut, dvs mellankrigstiden (1918-1939).

Denna artikel belyser den, som vi uppfattar det, nödvändiga historiska beskrivningen av nationalismen, och är tänkt som ett komplement till den andra delen, som reder ut begreppet nationalism.

Motargument har tidigare berört ämnet nationalism:

Det där med gräns och nation är inte så hugget i sten…

Tänk på vad du säger (gästinlägg av en avhoppad nationalist)

Terminologi – antisemitism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på sexism. Vi fortsätter med antisemitism.

Forum för levande historia definieras antisemitism på följande sätt:

Antisemitism är en viss uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar. Retoriska och fysiska uttryck för riktas mot judar och icke-judar och/eller deras egendom, mot judiska gruppers institutioner samt religiösa byggnader och platser.

En annan definition av antisemitism som använts av Statens offentliga utredningar (SOU 1999:20) lyder så här:

En samling attityder och diskurser om judar som bland annat handlar om negativa differenser och uteslutning, om förträngningar, projektioner och fantasier. Vad som skiljer antisemitismen från andra liknande rasistiska och främlingsfientliga diskurser är dess långa historiska roll i den västerländska civilisationen och speciellt de starka inslagen av tro på judarnas makt, moraliska mindervärdighet och ondska. Antisemitism kan inte tolkas eller förstås utan att det sätts in i ett historiskt sammanhang.

Begreppet antisemitism är en sammansättning av förleden ”anti-” (mot), mellanleden ”semit” (användes regelmässigt under rasbiologins storhetstid för att klassificera nedanstående folkgrupper i Mellanöstern och Afrikas horn) och efterleden ”-ism” (ideologisk inriktning) och innebär rasism/hat gentemot judar, såväl ur etnisk som religiös kontext.

Det var tysken Wilhelm Marr som 1873 lanserade företeelsen och antisemitismen var en del av dåtidens ”rasvetenskap” och rasistiska föreställningar. En indelning av antisemitism i fyra historiska grundformer presenteras i boken ”Was ist Antisemitismus?” (Wolfgang Benz 2004):

  • Kristen antijudaism – fokuserar på kritik mot religionen
  • Modern/rasistisk antisemitism – fokuserar på etniciteten
  • Antisemitism relaterad till Förintelsen
  • Antisionistisk antisemitism – fokuserar på motstånd till den etnisk-religiösa nationalismen, dvs används som kritik mot sionism

Det förekommer diskussioner, liksom det gör för islamofobi, kring huruvida antisemitism, ska betraktas som en form av rasism. De som motsätter sig att antisemitism skulle vara rasism hänvisar till religionen. Inom forskningen har antisemitism kommit att innefatta individ- och samhällsnivå, dvs såväl individuella och kollektiva handlingar som handlingar. För att överbrygga eventuella oenigheter om huruvida antisemitism ska betraktas som rasism har sociologen Helen Fein beskrivit antisemitism på följande sätt:

Antisemitism är en bestående latent struktur av föreställningar fientliga mot judar som kollektiv, vilka på det individuella planet manifesteras som attityder, i kulturen som myter, ideologi, folkliga traditioner och bildspråk, samt i handlingar som social eller legal diskriminering, politisk mobilisering mot judarna och kollektivt eller statligt våld, vilket resulterar i och/eller syftar till att fjärma, driva bort eller tillintetgöra judar just för att de är judar.

Anti-semitic_propaganda_-_Oskar_Schindler's_Deutsche_Emaillewaren-Fabrik_(German_Enamelware_Factory)_(9156806073)
Nazipropaganda i det ockuperade Polen 1942.

Antisemitism har existerat sedan medeltiden

Företeelsen antisemitism, ett samlande begrepp för judehat, har flera hundra år på sitt europeiska samvete. På medeltiden utsattes judar för attacker utförda av kristna kyrkan. Det mest dokumenterade, och välkända, exemplet på antisemitism är Förintelsen, folkmordet på 6 miljoner judar under andra världskriget, iscensatt av Adolf Hitler och Nazityskland. Nazisterna såg judar som ett hot mot den s k ”ariska rasen” och dess överlevnad. På senare tid har antisemitismen i Europa ökat, något som inneburit att allt fler judiska institutioner utsatts för attacker samtidigt som judiska slagord vid demonstrationer har blivit allt mer förekommande.

Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA):s hemsida kan vi läsa en del om vilka förklaringar till antisemitism som kan tänkas finnas. Det finns ingen enskild orsak till antisemitism, utan man brukar tala om ett antal – den judefientliga tanketraditionen som utvecklades inom kristendomen och faktumet att judar inte erkänner Jesus som Messias är vedertagna förklaringar till antisemitism. Den kristna läran anser att judendomens existens skulle ha upphört i samband med Jesu födelse. Under de första århundradena efter Kristus skapades en antijudisk teologi som gav judarna skulden för korsfästelsen av Kristus.

Under medeltiden stiftades diskriminerande lagar gentemot judar. De religiösa och ekonomiska rättigheterna begränsades. Judegetton bildades och särskilda kläder och kännetecken infördes för att särskilja judar från kristna. Med tiden skapades fler och fler anklagelser och myter kring judar. Exempel på myter är att judar skulle vara Djävulens redskap som utförde ritualmord på kristna barn och förgiftade brunnar. På så sätt fick judarna skulden för pesten. Anklagelserna svartmålade judar såsom ondskefulla och farliga – och därmed mindre mänskliga.

3DD8D264-AE33-4447-A9A0-25D20274391E
Antijudisk propaganda 1942.

Politiska konflikter, ekonomiska kriser och sociala motsättningar gav den moderna antisemitismen bränsle i början av 1900-talet. Industrialismen med tillhörande militanta nationalism, bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland, första världskriget, massarbetslöshet, svaga demokratier och Depressionen var alla bidragande orsaker till den politiska extremism och att antijudiska strömningar och konspirationer exploderade.

Efter Förintelsen hade antisemitismen svårt att få fäste, folkmordet på judarna gjorde att judehat inte ansågs rumsrent. Icke desto mindre har den antijudiska tanketraditionen hela tiden funnits där och myter och konspirationsteorier har levt kvar. Judefientlighet har förekommit i såväl nazistiska/högerradikala grupperingar som i Sovjetunionen och andra kommunistiska stater i Östeuropa, där vi kunnat bevittna mången antijudiska politiska kampanjer.

Antisemitism i Mellanöstern

Konflikterna i Mellanöstern i allmänhet, och Israel-Palestinakonflikten i synnerhet, liksom kriget i Irak och den globala terrorismen, är några orsaker till den antisemitism vi ser idag. Mycket av antisemitismen idag har sitt ursprung i fördomar och gamla myter och konspirationer som lever kvar. Enligt BRÅ (Brottsförebyggande rådet) har många antisemitiska hatbrott i Sverige sin orsak i hur människor ser på konflikten i Palestina. Det är viktigt att poängtera att kritik av Israels politik och agerande inte är antisemitism. Däremot kamoufleras ibland antisemitism som ”israelkritik”, på samma sätt som att muslimhat ibland kamoufleras som ”islamkritik”.

Antisemitismen vi idag kan se i muslimska och arabiska länder har ett flertal orsaker. Under medeltiden var judehatet hos muslimer inte lika utbrett som hos kristna, även om det förekom fördomar gentemot judar också hos muslimer. I slutet av 1800-talet ”exporterade” kristna församlingar i Mellanöstern den europeiska antisemitismen. Den ökade judiska invandringen till Palestina och det sionistiska projektet (bildandet av Israel), plussat med Nazitysklands propaganda, arabnationalismens framväxt och den europeiska kolonialismen samt det slutgiltiga utropandet av Israel 1948 bidrog till att den muslimska antisemitismen ökade.

Orsaken till att judehatet kvarstått är den eviga Israel-Palestinakonflikten och faktumet att många länder i Mellanöstern brister i både demokrati och yttrandefrihet. Flera mellanösterndiktaturer sprider officiellt antisemitism. Den radikala islamismen är en starkt bidragande faktor till den muslimska antisemitism vi kan se idag. Också religiösa grupperingar i Europa och andra delar av världen påverkas av den radikala islamismens propaganda. Förklaringar till detta kan möjligen hittas i politiskt, socialt och ekonomiskt utanförskap.

 

Anti-Semite_graffiti_Oslo_1941
Antisemitisk graffiti i Oslo 1941.

Än idag är antisemitismen en drivande kraft i de samtida högerextrema och ultranationalistiska partier och rörelser vi kan se i Europa. I den så kallade vit makt-rörelsen är judehatet fortfarande kärnan i ideologin. Vi kan idag se två former av högerextremism; den ena med antisemitism som fokus och den andra med islamofobi som fokus.

Antisemitiska myter och konspirationsteorier

Det har genom alla tider förekommit massor med myter och konspirationer om judar. Några av de vanligast förekommande är att:

judar är giriga

judar mördade Jesus

judar styr över media och världsekonomin

alla judar ansvarar för Israels politik på Gaza

1979 såg konspirationsteorin ZOG (Zionist Occupation Government) dagens ljus. Det är, framför allt, antisemitiska, nazistiska och ultranationalistiska rörelser som hävdar att judarna i hemlighet styr ett givet land (oftast åsyftas andra länder än Israel) och att landets regering blott är en marionettregering. Teorin går ut på att judiska organisationer styr media, bankväsende, regering, militär, domstolsväsende och polis på ett diskret och ”omärkbart” sätt.

En ständigt återkommande konspirationsteori är den om Rothschild, en berömd bankfamilj, som ska symbolisera judisk makt och global sammansvärjning. Denna konspiration har fått nytt liv och används flitigt i antisemitisk propaganda än idag.

skylt judar
Skyltfönstret till en bokhandel (oktober 1941) som dessutom skyltar med antisemitisk litteratur.

Sions vises protokoll, som har visat sig vara en lögn, har saluförts på Adlibris hemsida fram till 2013, och på Bokus.com fram till så sent som 2014. Protokollet, som används flitigt i antijudisk propaganda före, under och efter andra världskriget, har lögnaktigt påståtts vara ett dokument från sionistkongressen 1897 i Basel. Dokumentet sägs innehålla bevis för den påstådda judiska sammansvärjningen och det planerade världsherraväldet. Så sent som 2005 presenterade Iran en nytryckt engelskspråkig utgåva av dokumentet.

Ett verktyg för antisemitismens fortlevande är förintelseförnekare, dvs människor som inte accepterar de bevis som finns för folkmordet på judar under andra världskriget. Det finns grader av förintelseförnekelse, en del avfärdar hela Förintelsen, andra menar att det var långt färre judar som mördades. De väljer att kalla sig själva revisionister. Förintelseförnekelsen började i samband med Nazitysklands fall, då tidigare förespråkare för judeutrotning ifrågasatte såväl fynd från koncentrationslägren som överlevares berättelser.

Med tanke på hur historien gjort antisemitismen en otjänst är det märkligt att det fortfarande förekommer judehat. All rasism är oförlåtlig. Konspirationerna, myterna och förintelseförnekare gör att antisemitismen kan fortleva.