Om Moderaternas partiledare Ulf Kristersson vill kunna få stöd från SD för att vinna statsministeromröstning och budgetomröstning, då är det naturligtvis inte endast Jimmie Åkessons personliga åsikter som han behöver förhandla med.
Partiet Sverigedemokraterna kommer att kräva att få igenom flera krav på olika punkter inom alla politiska områden i ungefärlig proportion till hur stort väljarstöd SD anser att de har, förmodligen med någon modell som liknar nyligen nedlagda Januariavtal, eller den tidigare skrotade Decemberöverenskommelsen.
Varje parti som tänker sig att det skulle gå att förhandla med SD om budget eller politikinnehåll utan att behöva ge dem någon enda eftergift eller behöva gå med på deras krav i några politiska sakfrågor, de kan självklart glömma att få behövliga stödröster från SD:s riksdagsledamöter. SD har sedan många år uttalat att de alltid är beredda att fälla varje regering som ej går med på att införa SD:s politiska förslag – där de kan. Partier som inte vill ge SD någon makt, de bör försöka se till att SD inte får någon sådan chans att hela tiden fälla statsministrar och orsaka mer kris.
Varje parti som därför tror de kan bjuda in Jimmie Åkesson till förhandlingsbordet kommer per automatik behöva böja sig för en rad av hans olika krav. Vi kan faktiskt alla redan nu läsa en hel del smakprov ur sådana kommande krav, för att de finns i klartext i SD:s budgetpropositioner och demokratifientliga riksdagsmotioner.
Krönika skriven av Johan Löfström, en av de ideella redaktörerna och en av medgrundarna till Motargument.se
Sverigedemokraternas historiska koppling till nazismen är något av en het potatis i samhällsdebatten. Företrädare för SD blir ofta upprörda när frågan kommer på tal. Motargument har läst en ny bok av Maria Robsahm.
I P1:s Lördagsintervju med Jimmie Åkesson 1 februari frågade programledaren Monica Saarinen särskilt om hur han såg på SD:s historia. Han menade att den nazistiska kopplingen är överdriven och att det inte var något som han märkt. Ett annat exempel är händelserna i samband med Norrköpings museums utställning om nazism där SD:s ordförande i staden polisanmälde museet för förtal. När nazismen i förbindelse med SD kommer på tal i olika sammanhang är förnekelse den dominerande responsen. Man säger att man inte känner igen sig, att det handlar om överdrifter, att det var länge sedan, inte längre relevant och SD påstår nu att de har nolltolerans i partiet mot nazistiska idéer och ageranden.
Fakta är ändå fakta. Historien kan inte konstrueras hur som helst. Kritisk granskning av källor och dokument är historievetenskapens metod att klarlägga saker och ting. Vad som faktiskt hände, vilka som var involverade, vad de gjorde och varför.
Därför är det väldigt lägligt att det nu kommit en bok som nogsamt redovisar fakta i målet ”Sverigedemokraterna och nazismen”. Boken bygger på ett omfattande källmaterial, som t. ex. många nyhetsartiklar och den är organiserad i tre delar. Den första delen behandlar partiets historia. Här får vi inblick i en undervegetation av högerextrema organisationer och ideologiska miljöer. Detta är den miljö SD växt fram i och där partiet alltjämt navigerar. Här ser vi bl a hur partiets nolltolerans fungerar internt som ett instrument för ledningen att hantera maktkamp och interna konflikter i partiet.
Bok av Maria Robsahm, foto av Åsa Boholm.
Del två är ett kortare kapitel, en översättning av det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiets (NSDAP) partiprogram från 1920. Intressant läsning och jämförelsepunkter med SD:s politik idag är onekligen påtagliga i flera frågor. En mer systematisk jämförelse av det nazistiska partiprogrammet med SD:s principprogram (motsvarigheten till partiprogram) hade gjort denna del av boken fylligare när det gäller att mer i detalj kunnat belysa de politiska och ideologiska kopplingarna. Den tredje delen fokuserar på SD:s nutid och ger en sammanställning av 88 dokumenterade tillfällen där SD-politiker ger uttryck för nazistiska värderingar och åsikter eller där SD har organisatoriskt samröre med nazistiska aktörer eller organisationer. Den sammanställningen talar för sig själv.
Boken är utgiven på Vaktel förlag, omfattar lite drygt 100 sidor – är välskriven och lätt att läsa. Layouten är luftig, överskådlig, innehåller en hel del bilder ur olika arkiv. Texten riktar sig till den breda allmänheten och fungerar som en utmärkt sammanställning av fakta och saklig information. Språket är neutralt och utan onödiga krångligheter. Vi saknar endast en förteckning över de organisationer som nämns och en förkortningsförteckning.
Sverige är ett av världens mest individualistiska länder. Vilhelm Moberg propagerade för ökad individualism, republik, NATO och mot kyrkan. SD använder sig av ett logikfel, s k ”cherry-picking”/plockar ”russin ur kakan”, när de använder sig av lösryckta citat från Mobergs verk.
När flera av topparna inom SD citerar Vilhelm Moberg, kanske de bör ta reda på Mobergs åsikter så att de inte tar sig ensidiga tolkningsföreträdet över dennes intentioner och värderingar.
Turligt nog finns det väldigt mycket text som beskriver vad Moberg tyckte och tänkte. Det märks därför att SD har plockat ”russin ur kakan” i sina försök att framställa det som att SD:s värderingar idag är som Mobergs.
”Sverigedemokraterna är anhängare av den konstitutionella monarkin och anser därmed att Sveriges monark skall vara statschef.”
Moberg var republikan och avskydde monarki, kungahuset, hovet och kyrkan. Moberg värnade om allmogen, småbönder, torpare, backstugusittare, soldater, tjänstehjon, småfolk och ”löskefolk” och agiterade inkluderande om alla människor som bodde i Sverige – och de hemlösa. När Moberg skrev om svenskar och om folket, då hade han inga exkluderande tankar baserade på etnicitet eller medborgarskap.
”Svensk strävan” skrevs på beställning av svenska Försvarsstaben, som krigstidspropaganda, år 1941, i syfte att försöka ”fostra” svenska folket inför ett potentiellt invasionsförsök från Tyskland.
Moberg var motståndare till neutralitet och för NATO, som man kan läsa i detta brev han skickade från USA:
”Jag har skrivit skällebrev till alla neutralitetsidioterna i högre ställning… så fort jag får fullmakt skriver jag under Atlantpakten (Nato) för Sveriges räkning…” (Källa: Allmogen.org)
”… allt jävelskap som man läser om hemifrån… att jag med varje dag får allt mindre lust att återvända hem…” (Källa: Allmogen.org)
”De grundelement inom den klassiska socialkonservatismen som Sverigedemokraterna framförallt sympatiserar med är dess strävan efter att försöka skapa stabilitet och gemenskap i samhället…” (Källa: Sverigedemokraternas partiprogram)
– är ett av många citat man kan göra ur SD:s partiprogram vilka väl får tolkas som totala motsatsen till individualism?
”…var och en får leva sitt liv såsom han finner bäst så länge han inte inkräktar på någon annans rätt att leva såsom honom synes bäst.” (Källa: Allmogen.org)
– är ett citat från Vilhelm Moberg där han tydligt uttrycker sig om ökad individualisering och emot assimileringspolitik.
Då Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson väljer att rycka stycken helt ur sitt sammanhang ur ”Svensk strävan” så ignorerar de kontexten och tiden i vilken den skrevs, och de missar att Mobergs ideologi och temperament inte skulle tolerera att SD försöker vrida om betydelsen av hans ord.
Vän av ordning undrar även varför SD aldrig citerat Mobergs åsikter om auktoritära, totalitära stater, fascism, nazism, kommunism etc.:
”den totalitära staten kan överrumpla oss inifrån, på smygvägar vi aldrig tänker på, ett steg i sänder. Jag tror att den faran börjar bli aktuell för oss.” (Källa: Allmogen.org)
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Källor:
Allmogen.org (allmoge-projektet hette tidigare: ”Projekt Moberg”)
BRÅ-rapporten om antisemitiska hatbrott som publicerades 29 maj 2019 visar att ”radikalnationalister” är totalt dominerande vad gäller ideologiskt motiverad antisemitism. Detta resultat går stick i stäv med vad nationalister vill göra gällande: att det är muslimer som står för antisemitismen i Sverige idag.
Det här ska handla om en rapport från BRÅ som INTE väckte rabalder. I tisdags 28 maj publicerade BRÅ en rapport om sexualbrott. I onsdags den 29 maj – dagen därpå -kom en rapport från BRÅ om antisemitiska hatbrott. Men medan den ena väckte mycket stor uppmärksamhet, fick den andra nästan ingen uppmärksamhet alls. Det är illa.
BRÅ-rapporten om sexualbrott visar att det inte finns något stöd för hypotesen om en koppling mellan flyktingvågen 2015 och sexualbrott och jag har skrivit flera inlägg om den här på sidan. BRÅ-rapporten om antisemitism visar att ”radikalnationalister” är totalt dominerande när det gäller den ideologiskt motiverade antisemitism som kommer till rättsväsendets kännedom – polisanmälningar och domar.
Kan det finnas något som förklarar skillnaden i uppmärksamhet för de två rapporterna? Kan det vara så att de som upprörs på nätet av den första rapportens resultat helst vill att den andra rapporten glöms bort helt och hållet. Jag tänkte hursomhelst bidra till att BRÅ:s rapport 2019:4 ”Antisemitiska hatbrott” inte glöms bort.
Jag tänkte här gå igenom vad rapporten kommer fram till och vad vi kan lära oss av den.
Presentation
Rapporten ”Antisemitiska hatbrott” bygger på samtliga polisanmälningar om hatbrott med antisemitiskt motiv åren 2012-2016, och 103 domar mot personer som dömts för brott med antisemitiskt motiv mellan januari 2007 och maj 2018. I materialet ingår också 92 intervjuer.
Rapporten använder begreppet antisemitiska hatbrott enligt samma definition som i den officiella statistiken:
”Brott som begås på grund av rädsla för, fientlighet eller hat mot judar och judendom som aktiverar en reaktion mot judendomen, judisk egendom, dess institutioner eller den eller dem som är, eller uppfattas vara, judar eller representanter för judar.” (Källa: BRÅ Rapport 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 16)
Men BRÅ har inte enbart tittat på de händelser som utgör brott i juridisk mening. Intervjupersonerna har tillfrågats om sina erfarenheter av uttryck för antisemitism generellt. Det är inte alltid självklart var gränsen går mellan icke-brottsliga uttryck för missaktning, nedsättande kommentarer eller hotfulla uttryck med anspelning på en persons grupptillhörighet och vad som är att betrakta som ett straffbart hatbrott i form av exempelvis ofredande, olaga hot eller hets mot folkgrupp.
Bland förövarna är unga män en särskilt framträdande grupp. Bland de utsatta drabbas kvinnor särskilt av sexualiserade hot och trakasserier. Här följer en genomgång av avsnittet mot slutet av rapporten under rubriken ”Gärningspersoner”. Detta avsnitt finns också skärmdumpat längst ner med mina förstrykningar.
”Radikalnationalismen” är totalt dominerande
Vilka är gärningspersonerna? I likhet med andra sammanställningar utgår man i rapporten från en vanlig indelning av tre typer av miljöer som i mer eller mindre grad präglas av antisemitism. Radikalnationalismen, den våldsbejakande islamismen och den radikala vänstern. Men när man går närmare in på det rättsliga materialet så är bilden klar. I några få förundersökningar finns det material som visar en koppling till islamism, men det finns inget exempel på ”radikal vänster” bland polisanmälningar eller domar. ”Radikalnationalismen” är totalt dominerande.
Rapporten ger därmed en viktig relief åt en tes som ofta framförs – att antisemitism är lika vanlig till vänster som till höger. Så är det alltså inte.
NMR och andra nazistiska grupperingar med deras personförföljelser, hot och heilande, öppna nazism i demonstrationer med ansiktsbilder på kända judar med texten ”folkförrädare” har satt ett tydligt avtryck i rättsliga sammanhang. Denna nazistiska närvaro i offentligheten har också skapat stor oro bland judar i Sverige, det framgår av intervjumaterialet. Känslan av att rättssystemet inte skyddar judar dominerar när nazister ges möjlighet att tåga fritt på gator och torg med ett uppenbart antisemitiskt budskap – ofta med symboliska kopplingar till Nazityskland. Rapporten påpekar att nazisternas agerande kan beskrivas som att de skapar och upprätthåller ett ”skrämselkapital” – de vill ge en bild av sin organisation som skrämmande och hotfull. I kraft av detta kan de sedan skapa rädsla bara genom att visa sig iförda sina munderingar vid en församling eller förening. De skapar det som rapporten kallar en ”lågmäld terror”.
Radikal vänster och islamism
Att nazisterna är tydligt dominerande innebär inte att man ska ignorera eller ta lätt på andra former av antisemitism, även om de inte syns lika tydligt i rättsliga sammanhang. Detta är oerhört viktigt att understryka.
I rapporten skriver man:
”En miljö som i forskningen förknippas med antisemitiska idéströmningar är den radikala vänstern. Exempel på detta saknas i princip helt i polis- och domstolsmaterialet, men bland BRÅ:s intervjupersoner var det däremot flera som beskrev erfarenheter av antisemitism inom bland annat vänsterorienterade politiska miljöer, främst bland unga, politiskt aktiva personer.” (Källa: BRÅ Rapport 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 67)
Här handlar det om antisemitism framför allt kopplad till ”en hätsk retorik mot staten Israel” – som en intervjuperson beskriver det. Det kan exempelvis handla om en politisk diskussion där enskilda personer får stå till svars för Israels politik för att de är judar.
När det gäller den våldsbejakande islamismen skriver rapportförfattaren:
”På samma sätt som för hatbrott med koppling till radikal vänsterideologi, finns ytterst få uppgifter i polis- och domstolsmaterialen som kopplar samman hatbrottshändelser med en våldsbejakande jihadistisk miljö.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott)
Men i intervjumaterialet framkommer samtidigt en stark oro för att det även i Sverige kan ske terrorattentat riktade mot judiska mål av den typ som under senare år begåtts i Frankrike, Belgien och Danmark. Det är också inom den här miljön som flera intervjupersoner som arbetar med säkerhet hos judiska församlingar anser att det allvarligaste hotet finns, särskilt när det gäller attacker mot judiska institutioner.
Kopplingen till Mellanöstern
Rapporten uppmärksammar också andra varianter av antisemitism som inte är lika tydligt ideologiskt motiverade. Flera intervjupersoner berättar om antisemitism från framför allt unga män med bakgrund i Mellanöstern. Det kan handla om offentliga sammanhang där den intervjuade har varit på väg till synagogan, på sociala medier men också i skolmiljö. Här kan det handla om en vägran att lära sig om Förintelsen därför att ”lärarna går judarnas ärenden”.
I rapporten framhålls att såväl forskningslitteraturen som BRÅ:s intervjuer visar att
”delar av den antisemitiska hatbrottslighet som sker, såväl i Sverige som i andra europeiska länder, sannolikt härrör från en närmast sanktionerad antisemitism som förekommer i olika länder i Mellanöstern. Enligt litteraturen rör det sig ofta om antisemitiska föreställningar och attityder som existerat redan innan staten Israel grundades”. (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 70)
Samtidigt påpekar flera intervjupersoner att även människor med bakgrund i Mellanöstern naturligtvis är olika. Liksom i befolkningen i övrigt finns stora variationer när det gäller antisemitism.
”Kan vara vem som helst”
Och rapporten från BRÅ synliggör att antisemitism varken är ett nytt eller importerat problem. Vi får en skrämmande bild av att antisemitism i Sverige inte bara finns i extrema grupperingar. En polis i en hatbrottsgrupp påpekar att de personer som utreds för antisemitiska hatbrott kan vara ”vem som helst”:
Antisemitiska strömningar förekommer i breda lager av befolkningen och skär genom olika religioner, sekulära grupper, politiska positioner och ideologier, skriver rapportförfattaren. Var antisemitismen kan dyka upp överensstämmer inte alltid med våra förutfattade meningar. En intervjuperson berättar om sin dotters skola:
”Det är mycket heilande, det är mycket skämt om judar. Och då är det ändå en vanlig vit innerstadsskola. Så när min dotter kom hem och sa de drar skämt: ”Här är det rea på hemköp, det passar väl dig bra som är jude”, och de skojar om gas. Så jag blev ju galen och ringde föräldrar, för skolan är helt flat.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 73)
Och en ung man berättar om sina erfarenheter som elev:
”Jag har hört folk dra nazistskämt titt som tätt, rita hakkors på bänkar eller skåp eller skriva ”judesvin” på toa. De har dragit något skämt om Förintelsen. Vissa av de här skämten är småskämt, men någonstans går gränsen för vad man ska skämta om och inte. […] Alltså det är så mycket djupare än bara NMR, det är vanliga människor.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 73)
BRÅ:s rapport gör ingen analys av hur omfattande antisemitismen är i Sverige, bara att den finns och att den kan finnas där vi minst anar det. Intervjupersoner från samtliga delar av landet beskriver erfarenheter av antisemitism från personer som skulle kunna vara ”vem som helst”.
Trots att den bakomliggande ideologiska motivationen kan vara mycket olika så finns det ändå något som alltid är gemensamt. Detta är ett tänkvärt resultat i rapporten och det avslutar också detta avsnitt om gärningspersonerna:
”Stora delar av det antisemitiska språkbruk och många av de antisemitiska idéer som kommer till uttryck i Brås olika material är slående lika, oavsett eventuella skillnader i gärningspersonernas kön, ålder, ideologiska bakgrund eller grupptillhörighet.” (Källa: BRÅ 2019:4 Antisemitiska hatbrott, s. 75)
Till sist: I regeringsförklaringen i januari tog statsminister Löfven upp kampen mot antisemitismen som ett prioriterat område för regeringen, och han berättade om den planerade internationella konferensen till minne av Förintelsen och mot dagens antisemitism. För några veckor sedan kom beskedet att konferensen ska anordnas i Malmö i oktober 2020. Denna konferens kan få stor betydelse. Samtidigt är det viktigt att påminna om att vi alla har ett personligt ansvar att aldrig acceptera uttryck av antisemitism. Inte från någon och inte i något sammanhang.
Här nedanför har jag lagt ut avsnittet om gärningspersoner ur rapporten (sid 64 – 75). Med rött har jag markerat och lyft fram det jag ser som kärnan i resonemanget.
Adolf Hitlers institutioner Lebensborn syftade till att se till att den ariska ”rasen” fortlevde och hölls ”ren”. Även SD (genom bl a Kent Ekeroth) har genom åren uttryckt detta. Idag är det Ungern och premiärminister Viktor Orbán som kopierar Hitlers ”rasprojekt”.
I Ungern talar nu Orbán om att ungerska kvinnor måste föda fler barn. Befolkningsutvecklingen i landet är negativ och eftersom de har stängt gränserna så blir läget akut när kvinnor i Ungern inte föder ”tillräckligt” många barn.
Dessa idéer har en historia. De dyker upp i alla länder där rasism och främlingsfientlighet gör sig bred. Det är närmast spöklikt hur i detalj Orbáns förslag påminner om politiken i Hitlertyskland.
För snart tio år sedan – den 9 mars 2009 – skrev Kent Ekeroth ett inlägg om detta. Men ursprunget är som sagt Nazityskland – där var den praktiska politiken mycket långt gången. Det kallades Lebensborn…
Foto: Mödra- och barnhemmet på Hurdal Verk. Lebensborn valde ut egendomar med hög standard till sina institutioner. Mödrar fick också ekonomiskt stöd till barnkläder och barnvagnar. Detta kan ha bidragit till den negativa hållningen till krigsbarnen och deras mödrar bland många norrmän. Arkivreferens: Riksarkivet, Lebensborn boks 108, RAFA2182U108_58
Om likheten mellan SD:s och de tyska nazisternas kvinnosyn
Är SD:s ideologi nazistisk? Det är ingen hemlighet att SD är ett parti med ett nazistiskt förflutet – de så omskrivna rötterna. Men hur mycket av detta arv lever kvar öppet idag?
Alltför ofta används ordet “nazist” enbart som ett skällsord, men om vi för ett ögonblick försöker se vad som finns kvar hos SD av den konkreta politik som Hitler och NSDAP förde så finner vi följande:
I en tid när Europas befolkning blir allt äldre och det är fler som dör än som föds, så skulle man rent generellt kunna tycka att det är bra med ett inflöde av människor till våra länder. Förutom den rent humanitära frågan om asyl så är fakta slående – vi behöver helt enkelt fler invandrare.
Så ser inte SD-sekten på saken.
Deras alternativ är enkelt – svenska kvinnor (äkta svenska kvinnor) måste förmås att föda fler barn. (Se Kent Ekeroths resonemang längre ner)
Och det är här vi ser en uppenbar parallell till nazitiden och Hitlers syn på kvinnornas roll i Nazityskland.
Hitler var mycket tydlig med vilken roll kvinnor i Nazityskland skulle ha. De skulle vara goda mödrar som uppfostrade sina barn hemma, medan deras män arbetade. Med ett fåtal undantag – däribland barnmorska – ansåg Hitler att det inte fanns någon anledning för kvinnor att förvärvsarbeta. En kvinnas samhälleliga uppdrag var att föda barn. Många barn.
Den nazityska skolan inpräntade också denna ideologi i tyska flickor från tidigaste år – att gifta sig i unga år med en “riktig tysk” och att sköta man och barn.
I Weimar-Tyskland hade det funnits 100 000 kvinnliga lärare, 3 000 kvinnliga läkare och 13 000 kvinnliga musiker. Inom bara några få månader efter att Hitler gripit makten 1933, fick tusentals kvinnliga läkare, lärare, jurister och tjänstemän sparken. Och i början av andra världskriget, var mycket få tyska kvinnor i heltidsarbete.
Lagstiftad kvinnofientlighet och ekonomiska mutor
Även som hemmafruar och mödrar, kontrollerades kvinnornas liv. Kvinnor fick inte bära smink eller byxor. Det var också förbjudet att färga och permanenta håret och de fick endast ha platta skor – högklackade skor var förbjudna.
En av de tidigaste lagar som Hitler instiftade när han kom till makten 1933, var lagen för främjande av äktenskap. Enligt denna lag skulle alla nygifta par få ett statligt lån på 1 000 Mark, vilket motsvarade nio månaders medelinkomst. 800 000 nygifta tog detta lån.
Återbetalningen styrdes av hur många barn det gifta paret fick. För varje barn drogs 25% av lånesumman av – och vid fyra barn ansågs hela lånet vara återbetalat.
Syftet med lagen var mycket enkel – att uppmuntra nygifta att skaffa så många barn som möjligt. Det fanns också en mer långsiktig och olycksbådande aspekt på detta: så småningom behövde Tyskland alltfler soldater och mödrar; unga pojkar som skulle tränas i att bli soldater och unga flickor som skulle tränas i att bli unga mödrar – till nya soldater.
För att det ”Lebensraum” som Hitler planerade österut skulle vara framgångsrikt, krävdes en kraftigt ökande – tysk – befolkning att fylla utrymmena efter de människor som mördats.
Det allra tydligaste exemplet på denna mycket konkreta plan för de tyska kvinnorna är ändå de utmärkelser som kvinnor med många barn fick. Dessa “Moderkors” delades ut vid en högtidlig ceremoni varje år den 12 augusti – Hitlers mors födelsedag.
Skärmdump från Facebook.
Guldkorset gick till kvinnor som hade fått åtta barn, silverkorset till dem som fött sex barn och brons till varje kvinna med fyra barn.
”Rasmässigt önskvärd folkstam”
En annan sida av detta dyrkande av barnafödande i nationens och rasens tjänst var de institutioner som kallades Lebensborn. SS-ledaren Heinrich Himmler var tydlig med vad som var det slutgiltiga målet – medan miljontals människor mördades för att de inte var ”rasmässigt önskvärda” så skulle Lebensborn-projektet skapa en helt ny och ”rasmässigt önskvärd folkstam”.
”Om vi lyckas framavla denna nordiska ras och utifrån dessa enheter få fram 200 miljoner människor, så kommer världen att tillhöra oss”, skrev Himmler.
Men den stora skalan uppnåddes aldrig. Omkring 20 000 barn föddes inom Lebensborn, eller en tiondels promille av Himmlers stolta mål.
12 000 av dem föddes i Norge där en tredjedel av alla Lebensborn-institutioner fanns.
Ett viktigt motiv var att få ner de stora abortsiffrorna i Tyskland och att förmå unga ogifta kvinnor att hellre föda fram barnet och adoptera bort det. Förutsättningen var givetvis att både den blivande mamman och pappan var rasmässigt godkända, dvs kunde bevisa att de var ”arier” flera generationer tillbaka.
Men Lebensborn fungerade också som en förening för SS-officerare. För att bli medlem av SS måste en man kunna bevisa att han var ”arier” flera generationer tillbaka. I enlighet med Lebensborn-projektets anda uppmanades SS att sätta barn till världen, minst fyra. Det var ett viktigt steg i karriären och det spelade ingen roll om dessa barn föddes inom eller utom äktenskapet. Så länge pappan var SS och ”godkänd” så handlade det bara om att mamman också kunde godkännas för att barnet skulle få ingå i den nya ”herrerasen”.
Lebensborn-institutionerna var välutrustade kombinerade förlossningskliniker och spädbarnshem med en särskild flagga – där flertalet barn adopterades bort.
Läs nu Kent Ekeroths blogginlägg.
Skärmdump från Kent Ekeroths blogg. Kredd: IRM (Inte rasist, men…)
Även Hitlers plan inleddes med det som SD nu kallar “barnbonus”. Och svaret på den inledande frågan torde nu ge sig själv.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Namnet Mats Dagerlind är synonymt med Samhällsnytt. Han verkar leva i en parallell värld. I en artikel från i fredags illustrerar han detta med bravur. Mr Samhällsnytt har gjort ett scoop: Försäkringskassan använder sig av tyrrunan som symbol i sin logotyp. Vi pratar samma tyrruna som nazistiska NMR (Nordiska Motståndsrörelsen) använder sig av.
Det var i onsdags som hovrätten i Nedre Norrland fastställde att den s k tyrrunan, som NMR använder sig av som partisymbol, inte är att betrakta som HMF (hets mot folkgrupp). Jag kommer i denna artikel inte att kommentera den domen.
Håll i hatten, för nu snackar vi banbrytande journalistik: Dagerlind, chefredaktör och vägvisare på Avpixlat sedan 2014 och på efterföljaren Samhällsnytt sedan 2017, har på sin kammare konspirerat ihop en sensationell nyhet:
Försäkringskassan använder sig också av tyrrunan i sin logga!
Beskedet lär glädja diverse fornnordiska och asatroende sällskap som varit mindre glada åt att NMR annekterat tyrrunan, men ännu mer irriterade över initiativen att förbjuda symbolen. Det kan också glädja Försäkringskassan som nu slipper byta sin logotyp som är starkt inspirerad av en tyrruna.
Vänta nu. Sakta i backarna. ”[…] slipper byta sin logotyp som är starkt inspirerad av en tyrruna”. Jag har twittrat med min twittervän @Demofon (aka Mats Dagerlind) och ställt följande fråga till honom: ”Har du källa på att FK använder sig av tyrrunan?”. Ibland får jag svar, ibland inte. Man vet liksom inte på förhand hur det blir.
Vän av ordning vill påminna om att tyrrunan är en symbol som användes av nazisterna i Nazityskland. Dock är den fornnordiska symbolen inte lika stigmatiserad som svastikan. Det är således ett ytterst medvetet val som NMR gjorde då de valde att göra tyrrunan till ”sin”. Symbolen är ”home free”, då det kommer till brottet HMF. Detta har avgjorts vid ett flertal tillfällen i Sverige, senast alltså i onsdags. Däremot är användande av svastikan brottsrubricerat som HMF.
Mot bakgrund av detta är det, för att bli allvarlig för en stund, väldigt vågat av Dagerlind att sammankoppla Försäkringskassan med en symbol som använts, och används, av nazister. Han poängterar att domen i hovrätten i Nedre Norrland innebär att både NMR och Försäkringskassan kan pusta ut.
Naturligvis är det inte bara vågat. Det är tokigt, ledsamt, verklighetsfrånvänt, korkat, konspiratoriskt, falskt, lustigt, lögnaktigt och tragikomiskt.
På Motargument har vi många gånger dissekerat, avslöjat och blottlagt Mats Dagerlind och hans kollegor på Samhällsnytt. Vi har fått dem att ändra, revidera och helt ta bort artiklar som de har hasplat ur sig i ivern att sprida främlingsfientlighet och rasism. Oftast har det handlat om att Dagerlind et al har ”glömt” den ack så viktiga källgranskningen som god journalistik bör kännetecknas av. Ibland har det handlat om märkliga slutsatser dragna på tämligen korrekt fakta. Samhällsnytt genomsyras av en ensidig, agendastyrd och insinuant nyhetsrapportering.
Det verkar inte bättre än att Dagerlind slutligen har fått en uppenbarelse:
Försäkringskassan är garderobsnazister. Kanske är NMR bulvaner åt Försäkringskassan? Kom Försäkringskassan 2003 (året då loggan ändrades) till insikt om sin politiska ideologi och gick ”full nazi”? Eller var det under en sällsynt blöt julfest 2002 som logotypansvariga på Försäkringskassan satt och spånade fram det perfekta förslaget på den nya loggan?
Undertecknad har haft mail-korrespondens med pressansvarig på Försäkringskassan. Saxat ur det mail jag erhöll nu på morgonen får vi lära oss att Försäkringskassans logga (till Dagerlinds förtret?) inte är en tyrruna:
Även om det är en del som ser en pil som pekar snett upp och vänster, tyr-runan pekar rakt upp, så är Försäkringskassans logga inte mer exotisk än att den föreställer ett stiliserat ”FK”. FK är en förkortning av Försäkringskassan.
Jag har arbetat med FK-loggan i 16 år och det här är första gången jag hört någon insinuera att loggan skulle vara inspirerad av en tyrruna.
Vilken tur! Försäkringskassan är inte nazister och det verkar som att min twittervän Dagerlind drabbats av en (tillfällig) synhallucination. Jag vill här och nu påpeka att det kan hända den bäste.
Kuriosa: Varken tyrrunan eller svastikan har egentligen någonting med nazism att göra. Tyrrunan symboliserar styrka, mod och seger i enlighet med guden Tyr, Odens son. Svastika är sanskrit och betyder ”välmående”. Det är också en symbol som använts, och används, av hinduer, buddister och jainer.
P.S. Det har nu gått 48 timmar sedan jag ställde frågan på Twitter om Dagerlind har källa på att FK använder sig av tyrrunan i sin logga. Jag har inte fått svar.
För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.
I förra delen av artikelserien om SD:s rasism tittade vi på SD:s principprogram, i vilket SD själva beskriver sin ideologiska grund. Nästa steg är att se hur SD:s rasism återspeglas i några av de motioner partiet författat under sin tid i riksdagen.
Ett bra sätt att synliggöra hur Sverigedemokraternas ideologiska rasism påverkar partiets politiska arbete i praktiken är att skärskåda ledamöternas arbete i riksdagen. Listan på motioner författade av ledande representanter för SD som präglas av rasism, främlingsfientlighet och intolerans kan göras lång, något som inte lett till några konsekvenser trots den så kallade ‘nolltoleransen’.
Utan några avgränsningar hade listan på politiska förslag från Sverigedemokraterna som präglas av rasism blivit oöverskådlig. Här presenteras således riksdagsmotioner från Sverigedemokraternas ledande och mest publika företrädare. Ytterligare en avgränsning består av att motionerna som äldst är publicerade 2014.
En rasistisk grundsyn sanktionerad av Åkesson och Karlsson
De motioner som presenterar av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter är en logisk följd av partiets övergripande ideologi och världsbild. Sverige målas upp som ett land i sönderfall och den enskilt största anledningen till detta är enligt SD den s k massinvandringen. Detta är något som SD, med Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson i spetsen, upprepar och uppdaterar år efter år i motionen ‘En ansvarsfull invandringspolitik’;
”Under de senaste decennierna har Sverige fört en extrem invandringspolitik, extrem både i förhållande till folkviljan och i jämförelse med våra grannländer.”
”Samtidigt som många enskilda invandrare har bidragit positivt till det svenska samhället har den förda politiken, i form av en mycket omfattande invandring kombinerat med en samhällsupplösande mångkulturalism, skapat stora och allvarliga problem i form av segregation, utanförskap, sjunkande kunskaps- och betygsnivåer i skolan, etniska och religiösa motsättningar, ökad kriminalitet, skenande kostnader och en försämrad välfärd.”
Jimmie Åkesson, i sällskap med bl a Mattias Karlsson, redogör även för partiets politiska utgångspunkt i Sverigedemokraternas budgetproposition för 2017. Bilden som målas upp är av ett splittrat Sverige där invandringen ”(…) brutit ner det kitt som tidigare hållit oss samman”.
Kort och gott; det en gång etniskt homogena lyckoriket Sverige har slitits isär på grund av invandringen, följden av detta synsätt blir då att begränsa denna så mycket som möjligt. En konsekvens av denna världsbild är att det har det visat sig vara svårt för partiets ledamöter att undvika formuleringar baserade på intolerans, främlingsfientlighet och rasism i sitt politiska arbete i riksdagen.
Kent Ekeroth
Kent Ekeroth är ett av de allra tydligaste exemplen på att rasism i sig inte utgör något hinder för en politisk karriär inom Sverigedemokraterna. När Ekeroth nu petats från partiets riksdagslista inför valet 2018 är det inte på grund av de otaliga rasism-präglade motioner som komponerats av SDs kanske mest kontroversiella företrädare. Kent Ekeroth har till exempel föreslagit att alla invånare i en stad eller by ska kunna överklaga bygglov för asylboenden. Vanligtvis är det bara grannar som har möjlighet att överklaga bygglovsbeslut, men enligt motionen bör just asylboenden undantas eftersom invandring, generellt och per automatik, påverkar hela samhällen negativt.
Kent Ekeroth vill även möjliggöra förandet av statistik baserat på etnicitet vad gäller brottslingar, även när det gäller svenska medborgare. Det är tydligt exempel på att vem som anses vara svensk ‘på riktigt’ enligt SD är tydligt kopplat till etnicitet, inte medborgarskapet.
Ett genomgående tema i Ekeroths motioner är att utländska barn inte ska ha rätt till det särskilda skydd som det ofta innebär att klassas som just barn. Polisens rätt att använda tvång och våld vid utvisningar ska utökas så att de inblandades ålder inte behöver tas i beaktande. Inte heller i asylprocessen ska ålder ha någon betydelse, barn som söker asyl ska bedömas på precis samma sätt som vuxna. Sedan har vi såklart grundpelaren som går ut på att invandrare och asylsökande är lögnare då Kent Ekeroth påstår att ensamkommande flyktingbarn ”[…] oftast inte är ensamma, barn eller flyktingar […]”.
Kent Ekeroth har även tagit sig an ”tiggeriproblematiken”. Vad denna problematik består av är enligt Kent att utlänningar utnyttjar den svenska öppenheten genom att tigga, ockupera mark och smutsa ner ‘våra vackra städer’. I motionen föreslås bland annat ett tiggeriförbud för utländska medborgare och ett visumtvång för medborgare i de länder som ”EU-migranterna primärt kommer från”. Ekeroth vill även förhindra att svenska kommuner använder pengar för att undvika akuta nödsituationer för så kallade EU- migranter.
Richard Jomshof
Richard Jomshof uttrycker tydligt SDs syn på invandring och invandrare i motion 2016/17:762, ”Folkomröstning om invandringen”. Det en gång trygga och homogena Sverige har raserats av den extrema massinvandringen, något som regisserats av de andra partierna i riksdagen bakom det svenska folkets rygg.
Jomshof radar upp de, i Sverigedemokraternas värld, vanliga effekterna av invandring; samhället slits isär eftersom invandrare ägnar sig åt gängkriminalitet, gruppvåldtäkter och stenkastning. Den mest avslöjande delen i motionen är dock citatet ”Dagens massinvandring är på väg att slita sönder Sverige samtidigt som massinvandringen kan komma att leda till en situation där det svenska folket blir en minoritet i sitt eget land”. Häri ligger kärnan i Sverigedemokraternas samhällssyn – Sverige ska befolkas av människor som partiet uppfattar som etniska svenskar. Personer som kan uppfattas som ‘västerlänningar’ accepteras i varierande utsträckning, men exempelvis muslimer kommer alltid att vara främlingar i SD:s Sverige.
Jomshof har även instämt i ett uttalande som går ut på att bärandet av en viss typ av kläder innebär ett implicit ställningstagande för islamistiska terrorgrupper. I en annan motion (2017/18:2377) för Jomshof fram tanken att en okontrollerad massinvandring har lett till att radikala muslimer strömmat in i Europa. Muslimer som ”(…)mördat oskyldiga medborgare genom att hugga ihjäl dem, skjuta ihjäl dem, spränga ihjäl dem och köra över dem med lastbil.” Det är alltså hela gruppen ‘muslimer’ som utgör ett akut hot.
Björn Söder
Även riksdagens andre vice talman ger uttryck för Sverigedemokraternas rasistiska grundsyn i sina riksdagsmotioner. I motion 2017/18:4036 beskrivs alla asylsökande som varandes ett problem per automatik. De är alla potentiella terrorister, våldtäktsmän och brottslingar och därför bör asylrätten begränsas – en sverigedemokratisk utgångspunkt. Björn Söder, Richard Jomshof och Kent Ekeroth är vidare tydliga med att ”islam gång på gång visat sig inte vara förenligt med våra västerländska värderingar av exempelvis demokrati och jämställdhet mellan könen”.
Björn Söder har även, tillsammans med Kent Ekeroth, författat motionen ‘Förbjudande av religiösa attribut inom polisen’. Med ”attribut” åsyftas främst slöja men även turban, inga andra religiösa attribut nämns. En av huvudanledningarna till att en polis inte borde få böra slöja är enligt Björn och Kent att det är ett skäl att misstro personens lojalitet. Det går helt enkelt inte att lita på att en polis som bör slöja grundar sitt yrkesutövande i svensk lagstiftning utan denne kanske istället använder sin ställning för religiös maktutövning.
I en närbesläktad motion skriven av bland annat Björn Söder, Kent Ekeroth och Richard Jomshof nämns även den judiska kippan i relation till att polisens uniformer bör vara fria från religiösa markörer. Motiveringen lyder då;
”Vad händer den polis som tar på sig en judisk kippa och ger sig in i någon av våra invandrartäta förorter som präglas av muslimska invandrare?”
Den påstådda oron kring antisemitism används enbart som ett verktyg för att misstänkliggöra muslimer som grupp.
De motioner som läggs fram av Sverigedemokraternas ledande företrädare är en logisk följd av det tankegods som finns nedtecknat i partiets principprogram. Det handlar om en konservativ och rasistisk nationalism som ser invandrare, företrädesvis muslimer, som samhällsförstörare. Människor ska buntas ihop, sorteras och rangordnas. Svenska medborgare med invandrarbakgrund kommer aldrig ses som ‘riktiga’ svenskar av Sverigedemokraterna, istället misstänkliggörs de och pekas ut som orsaken till samhällets sönderfall.
SD är ett rasistiskt parti.
I nästa del av artikelserien kommer vi att redovisa SD-politikers rasistiska uttalanden.
Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.
För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.
I förra delen av artikelserien om SD:s rasism tittade vi på SD:s historia och dess kopplingar till nazistiska och rasistiska rörelser. Nu är det dags att följa tråden vidare för att se hur denna bakgrund avspeglas i deras principprogram.
I denna del tittar jag närmare på SD:s principprogram för att ge exempel på hur partiet genomsyras av rasism redan på ideologisk nivå. Vi menar nämligen att en central byggsten i deras ideologi är just rasism och att denna rasism går att finna i principprogrammet.
I den första delen av vår artikelserie definierade jag begreppet ”rasism” mer utförligt. Kärnan i begreppet kan sammanfattas som uppfattningen att det finns en inneboende, oföränderlig ”essens” i människor som gör det möjligt att särskilja dem i distinkta grupper och som förklarar såväl som försvarar en samhällelig över- och underordning mellan dessa grupper. Detta är rasismens kärna och en av de ideologiska plattformar från vilken SD:s politiska arbete utgår.
I nedanstående genomgång av principprogrammet kan jag mycket riktigt konstatera att där finns en starkt rotad rasism som framförallt stammar ur partiets nationalism. Den visar sig i en syn på människan som i grunden styrd av en mänsklig essens ”som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser” (principprogrammet, s. 8). De vidare implikationerna av denna människosyn uttrycks genom idéer om bl a segregation, assimilering och rangordning i såväl värde och rättigheter som inflytande. Allt i en aura av upplevd objektivitet tack vare den mänskliga essensen. Hur denna rasistiska grundsyn kan ta sig praktiska uttryck ger jag därefter exempel på genom att bl a beskriva SD:s syn på invandring, religion, familjepolitik, sjukvård/omsorg, ekonomi och arbetsmarknadspolitik.
Men jag går händelserna i förväg. Låt oss börja med att reda ut vad det här ”principprogrammet” egentligen är för något och varför det är så viktigt att analysera.
Principprogrammet
SD:s principprogram, ibland felaktigt hänvisat till som ”partiprogrammet”, är ett åsiktsdokument där de beskriver sin politiska inriktning och i 21 punkter ger generella beskrivningar av hur denna politik kan komma att bedrivas i praktiken. Den senaste versionen, som är den som ligger till grund för min granskning, antogs vid partiets landsdagar 2011 och reviderades våren 2014.
Principprogrammets huvudsyfte är inte att beskriva detaljer, utan syftar mer till att skapa en bild av vad man i stora drag bör kunna förvänta sig av en sverigedemokratisk regering. Förutom detta skildrar principprogrammet även den ideologiska världsbild som ligger till grund för denna politiska inriktning.
Källa: Wikimedia
Man kan säga att den uppfattning någon har om hur världen och människan är beskaffad dikterar villkoren för dennes slutsatser om hur världen och människan bör förvaltas eller styras. Med utgångspunkt i detta sätt att tänka om förhållandet mellan ideologi och politik kommer denna artikel att inleda med att synliggöra rasismen i SD:s ideologiska grund för att därefter titta närmare på de politiska visioner som blir resultatet av denna grund. Det är i denna mylla vi finner rasismen.
Rasism ♥ nationalism
Jag kan dock inte ge mig i kast med att lyfta fram SD:s rasism utan att först nämna det här med nationalismen. Dessa två ideologiska aspekter lever i ett närmast symbiotiskt förhållande till varandra. Frågan om folket (vilka är folket?) är central för SD och principprogrammets första punkt – om demokratibegreppet – slutar i ett resonemang om just vilka detta ”folk” i begreppet folkstyre egentligen är, eller bör vara.
”Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk(…)” -SD:s principprogram, s. 6
Källa: Wikimedia
Många blandar ihop nationalism med patriotism: Fosterlandskärlek. Men nationalism utgör en ideologisk världsbild som bygger upp helt andra premisser för vår mellanmänskliga samvaro än vad den icke-ideologiska patriotismen gör. Istället för att utgå från kärleken till en stat (Sverige) bebodd av medborgare (svenskar), utgår nationalismen från troheten till en nation (Sverige) bebodd av ett folk (svenskar). Det är en viktig, om än lite förvirrande, distinktion.
Nationen är alltså den känslomässiga aspekten av statsbildningen snarare än den formella, på samma sätt som folket kan beskrivas som medborgarskapets upplevda gemenskap snarare än dess juridiska realitet. Begreppsligt kan både nationen och folket tolkas positivt och t o m konstruktivt. Utan en nationell gemenskap att luta sig mot kan man hävda att det finns en risk att samhället faktiskt börjar krackelera och spricka i sömmarna; rentav kollapsa. Men nationen som ideologisk trossats, som nationalism, går längre än så. Den förutspår systemkollapsen likt religiösa undergångssekter förutspår jordens undergång.
Det är också i nationalismen människors olikheter blir ett dilemma. Det är i nationalismen som frågan om man kan vara både jude och svensk endast kan besvaras med ett ”antingen eller” istället för ett ”självklart kan man det”. Det är i nationalismen en stat kan upplevas som bebodd av mer än ett folk, och att detta är ett problem. Det är i nationalismen frågan om vilka som utgör det rätta folket (och vilka som inte gör det) ställs. I nationalismen – då den används som föresats – hittar vi incitament för såväl rasism som fascism. En skulle, för att låna lite av SD:s egna sätt att uttrycka det, kunna säga att rasism och fascism är en naturlig följd av att driva en nationalistisk politik.
Nationalismen är nämligen beroende av möjligheten att på ett objektivt, förment neutralt sätt, definiera den svenska folkstam som ska räddas. Och eftersom nationalismen i sig handlar om känslor – om upplevelsen av att vara svensk i Sverige, med sillamackor på Malmöfestivalen, skolavslutningar i kyrkan, pepparkaksgubbar i luciatåget, Tomas Ledin i högtalarna på skärgårdsfesten eller vad det nu är som får just mig att nå den här upplevelsen – kan rasismen kliva in som en räddande ängel. För rasismen har alltid varit mån att omge sig med ett vetenskapligt skimmer. Den, om något, kan ge nationalismen den illusion av objektivitet som krävs för att bli tagen på allvar.
Foto: Johannes Jansson/norden.org
Rasen – den mänskliga essensen
Principprogrammets andra punkt, om människan, sätter fingret på en central fråga. Här introduceras vi nämligen för idén om den mänskliga essensen. Den brukar i debatten nämnas som ett av de tydligaste exemplen på Sverigedemokraternas rasism, och det är lätt att förstå varför:
”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.” -SD:s principprogram, s. 8
Det finns förstås inga som helst vetenskapliga belägg för att en dylik essens skulle existera i människan och göra det möjligt att särskilja grupper och individer från varandra på relevant grund, men det hindrar inte SD:
”Med nedärvda egenskaper som förenar en viss grupp av människor, men inte hela mänskligheten menar vi framförallt, att det (…) finns biologiska skillnader mellan de flesta kvinnor och de flesta män, som sträcker sig bortom det som kan observeras med blotta ögat. I ett samhälle där människorna är fria att själva forma sina liv kommer dessa skillnader med största sannolikhet att leda till olikheter i preferenser, beteende och livsval.” -SD:s principprogram, s. 8
Viktigt att notera i citaten ovan är hur miljö, biologiskt arv och t o m den fria viljan alla väger lätt inför den nedärvda ”essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst”. Vi kan inte välja vilka vi är eller styra vilka vi vill vara i större utsträckning än den mänskliga essensen tillåter oss. SD har därmed i sin politiska idéförklaring formulerat en central princip för rasism: att individer eller grupper av människor är åtskilda genom förkroppsligade (‘biologiserade’), oföränderliga egenskaper.
Källa: Wikimedia
Det fortsatta resonemanget kring detta handlar om hur ”en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle” (principprogrammet, s. 8). För att tala klarspråk är SD:s lösning att ju mer homogen en nation är; språkligt, kulturellt, religiöst, desto tryggare och stabilare blir den. Det handlar om att bevara den svenska folkstammens nedärvda essens.
Det är ett gammalt, rasistiskt argument som ger ekon varhelst rasistiska idéer tillåtits utvecklas och som ger oss ytterligare en rasistisk princip att lägga till den första. De sedan tidigare förment biologiska/essentiella skillnaderna mellan människor – som gör dem oöverbryggbart olika – kan nämligen bara kompenseras för genom segregation och/eller assimilering. Slutmålet, oavsett metod, är upprättandet av ett i möjligaste mån homogent samhälle; mätt i kultur, etnicitet, språk, religion o s v; men oavsett vilket, möjligt att förklara med hjälp av den mänskliga, biologiska essensen. Det vill säga ”rasen”.
”Samhället bör naturligtvis uppmuntra individen att bli så bra som det är möjligt inom ramen för sina medfödda förutsättningar, men samtidigt bereda plats för de individuella olikheterna och beakta det faktum att alldeles oavsett vilka stödfunktioner samhället sätter in så kan inte alla individer nå lika långt inom alla områden.” -SD:s principprogram, s. 9
Den som väljer att läsa de nästan fyra sidorna om SD:s syn på människan i principprogrammet kommer att se hur det biologiska perspektivet genomsyrar hela texten. Den mänskliga essensen har kraften att förklara hur preferenser, beteende och livsval förmår skapa naturgivna ordningar (t ex mellan könen), för att inte tala om en i princip predestinerad plats på samhällsstegen.
Världen, dikterad av den mänskliga essensen, är ordnad, trygg och förutsägbar. Där förekommer ingen diskriminering, inget förtryck, eftersom naturen i sig är neutral och vare sig kan diskriminera eller förtrycka. Det är därför det i SD:s värld inte heller förekommer någon rasism, eftersom det i deras ögon inte är annat än naturens gång, kanaliserad genom den mänskliga essensen: ”Jag är inte rasist, jag är realist.”
Källa: Wikimedia
Över- och underordnade kulturer och folk
Vi återvänder till nationen för ett ögonblick. ”Folket” som nationalistisk idé bygger på möjligheten att kunna identifiera skillnader mellan de som tillhör och inte tillhör detta folk. Jag har ovan redogjort för hur den mänskliga essensen beskrivs som den kanske viktigaste indikatorn för detta. Men…
”Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk. Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.” -SD:s principprogram, s. 13
Jaha, ”öppen och ickerasistisk” skriver de. Kan jag verkligen ha så fel om SD:s rasism? Förvisso; sant är att det inte är rasism i sig att helt enkelt ordna människor utifrån termer om kultur, språk eller identitet, men nu är det inte så enkelt som att SD i sitt principprogram bara definierar människor utifrån olika gruppmarkörer. De ställer också kravet på dessa grupper av Andra att assimileras in i en för dem extern kultur och identitet samt lära sig ett annat språk för att få åtnjuta samma rättigheter som oss som redan har privilegiet att anses vara svenskar.
Därtill slår de fast att vissa människors grupptillhörighet gör det svårare för dem att assimileras:
”Det faktum att vi ser assimilering som möjlig och eftersträvansvärd är inte detsamma som att vi också ser den som okomplicerad. Assimileringsprocessen är ofta lång och problemfylld och (…) i vissa fall lyckas den inte överhuvudtaget, utan leder istället till uppkomsten av segregerade och särkulturella samhällen. Ju mer en invandrares ursprungliga identitet och kultur skiljer sig ifrån den svenska nationens och ju större gruppen av invandrare är, desto svårare blir assimileringsprocessen. ” -SD:s principprogram, s. 15
Det här är inte en artikel om assimileringskravet. Det kravet är en fråga som snarare handlar om SD:s nationalism. Det behöver dock nämnas, eftersom citatet ovan visar hur assimileringskravet även har en rasistisk dimension. Svårigheten att ”bli svensk” ökar med skillnaden mellan vår och de Andras kultur eller identitet, hävdar SD. Minns Martin Strids tal under SD:s landsdagar om hur muslimer enligt hans resonemang aldrig kan bli 100% människor och jämför med ovanstående citats avslutande konstaterande om assimileringens ibland oöverkomliga utmaningar. Vilka specifika kulturer/identiteter som avses i texten är oklart, men desto klarare är det att alla inte är välkomna i SD:s version av Sverige.
100% människa? (Public Domain)
Assimilering har även andra rasistiska aspekter än den ovan nämnda. SD skriver vidare i principprogrammet om det de kallar mångkulturalismen, som på många sätt är en motpol till assimileringstanken. Här är nyckelordet istället integration, vilket implicerar ett givande och ett tagande i ett slags skapande av en gemensam, svensk kultur. För SD innebär detta förlusten av en överordnad majoritetskultur (den svenska) ”som inom sig rymmer en begränsad mängd invandrade individer av annan kulturell bakgrund som ännu inte är fullt ut assimilerade och som hyser ytliga utländska kulturimpulser i form av till exempel mat, kläder och dans, som den infödda befolkningen tagit till sig och uppskattar” (Principprogrammet, s. 21. Min understrykning.).
Behovet av en majoritetskultur som skild från övriga kulturer stammar förstås ur uppfattningen om att svenskarna är ett folk, som är möjligt att klart definiera genom förekomsten av en inneboende mänsklig essens, och att en blandning av olika folk riskerar att degenerera detta speciella folk – denna svenska eller nordiska folkstam. Positiva och/eller harmlösa inslag från andra kulturer (t ex kebab, tacos eller pizza) som anammats av den svenska räknas inte ens som mångkultur enligt SD:s logik. Och det andra? Ja, det som inte är värt att införliva i det svenska, det ska bort.
”Kärnan i assimilationstanken är att slå fast att den svenska staten inte är ett kulturellt vakuum och att den svenska nationens kultur i kraft av sin historia, med undantag endast för de nationella minoriteterna, är överordnad andra nationers kulturer inom den svenska statens område. Som en logisk konsekvens av detta skall allt statligt och kommunalt stöd som syftar till att invandrare skall bevara och stärka sina ursprungliga kulturer och identiteter dras in. Parallellt med detta skall stödet till bevarandet och levandegörandet av det svenska kulturarvet öka.” -SD:s principprogram, s. 21
En av rasismens viktigare definitionsmässiga aspekter är det hierarkiska rangordnandet av de grupper man identifierat. D v s att man utser en grupp (den egna) att – på förment objektiva grunder, förstås – vara överordnad de andra. Ovanstående är ett tydligt exempel på hur denna aspekt av rasism är närvarande i SD:s ideologi.
Invandringsfrågan
Det brukar sägas att invandringen är SD:s enda sakfråga och att den blir svaret – eller orsaken – oavsett vad som avhandlas. Jag skulle vilja hävda att det är en sanning med modifikation. Även om frågan om invandring är central för SD (nedanstående citats inledande mening är nästan ordagrant bevarad från 2005 års principprogram) är den samtidigt bara ett symtom och en tydlig, nästan pedagogisk, illustration av hur det kommer sig att nationalism och rasism är två sidor av samma mynt.
” Tendensen i modern tid har varit en oerhört omfattande invandring från avlägsna länder och kulturkretsar. Trots att det inte saknas exempel på enskilda individer som på ett positivt sätt anpassat sig och bidragit till det svenska samhället under senare tid, så är ändå den sammanlagda nettoeffekten av massinvandringen från avlägsna länder starkt negativt, såväl ekonomiskt som socialt.” -SD:s principprogram, s. 23
Jag har redan visat hur den rangordning mellan kulturer/folk som beskrivs beträffande assimileringsfrågan bygger på en rasistisk princip. Här får vi en god redogörelse för de praktiska implikationerna av denna princip. På samma sätt som Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz uttryckte det nyligen, menar SD att ditt värde som invandrad till Sverige är intimt förknippat med var du kommer ifrån. Vissa länder/kulturer är sämre än andra, lyder den rasistiska sensmoralen. SD målar alltså upp en tänkt cirkel som omger nationen (Sverige) och dess grannländer och säger att om du befinner dig innanför cirkeln är du möjlig att assimilera. Du är välkommen. Men står du utanför cirkeln är du av en annan sort och därmed inte lika välkommen.
Det här skulle få efterverkningar för den asylrätt SD motsägelsefullt nog säger sig vilja värna. Individuella prövningar av de individer som kommer hit från utanför cirkeln skulle utifrån deras resonemang kunna ersättas med omedelbara, summariska nekanden av deras asylansökningar. För det handlar inte om varför du flytt, utan varifrån. Och om du mot förmodan slinker igenom nätet, kommer du att skickas tillbaka så snart det blir möjligt, eftersom ”flyktinginvandringen bör vara begränsad till en mindre mängd flyktingar som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention och som endast beviljas tillfälliga uppehållstillstånd under den period som de livshotande konsekvenserna av den konflikt eller naturkatastrof man har flytt ifrån varar” (Principprogrammet, s. 23).
I klarspråk säger SD att de vill stoppa invandringen, stoppa flyktingmottagandet och repatriera de invandrare och flyktingar som redan befinner sig här. Återigen en påminnelse om deras strävan om ett Sverige åt svenskarna och att Bevara Sverige Svenskt. Och inte minst påminner det oss om den rasism som existerar intimt införlivad i deras politiska praktik.
Samhälleliga värden
Vi har nu kommit ungefär halvvägs in i principprogrammet. SD:s ideologiska grund och förutsättningarna för deras världsbild slås i princip fast i dess första hälft och många slutar därför läsa ungefär här. Samtidigt är det i de följande programpunkterna vi ges möjlighet att – i likhet med den just avhandlade – skapa oss en uppfattning om hur ett parti som drivs av bl a nationalism och rasism kommer att föra sin politik, i den händelse de ges tillräckligt med inflytande.
Frågan om familjen och jämställdheten står näst på tur i principprogrammet. Ur ett rasismperspektiv kan vi nöja oss med att konstatera hur den heterosexuella kärnfamiljen inte bara är ett ideal för SD, utan även uppfattas som en naturgiven ordning eller norm. Denna naturgivna ordning bör därför – i likhet med hur SD förhåller sig till andra kulturer – åtnjuta fördelar gentemot de som av onaturliga (?) anledningar lever som homo-, bi- trans- eller någon annan variant av sexualitet.
Igen spökar den mänskliga essensen som delar in människor efter medfödda/nedärvda sexuella preferenser, där den ena (i det här fallet den heterosexuella människan) är av naturen och SD:s politiska ideologi överordnad. Och samtidigt som man vänder sig starkt emot att någon skall behöva trakasseras eller förföljas på grund av sin sexuella läggning, är man lika starkt emot att låta samkönade par adoptera eller inseminera. Hur den ekvationen går ihop lämnar jag till läsaren själv att lösa.
Montage: Daniel Garpebring
När det kommer till frågan om religion visar sig SD vara något så unikt som ett icke-konfessionellt parti som hävdar att den svenska staten bör stå på konfessionell grund, och att kristendomen bör ”inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige” (Principprogrammet, s. 27). Framförallt då islam, som ”visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen” (Ibid.).
Den särställning SD ger kristendomen kommer sig av att de väljer att beskriva det mer som kultur än religion. De skriver att ”känna till och förstå det svenska kristna kulturarvet är en viktig nyckel till att förstå vårt lands historia, kultur och samtid. Bevarandet av detta kulturarv är således en angelägenhet för alla svenskar, troende såväl som icke-troende”. (Principprogrammet, s. 27)
Kristendom är alltså en religion som tar sig uttryck i (konstruktiv, svensk) kultur, medan islam beskrivs som en religion, vilken tar sig uttryck som en destruktiv och främmande politisk ideologi. Det är vitt och det är svart. Enkelt att välja. Och det hänger förstås intimt samman med det tidigare talet om länder/kulturer som är lite sämre, vars folk är svårare att assimilera och som är, enligt den Mänskliga Essensens Doktrin, för annorlunda för att någonsin kunna bli tillräckligt lika oss.
”Ekonomin bärs inte upp av likriktade, anonyma produktionsenheter utan av tänkande, kännande och kulturellt präglade människor. Vanor, seder, normer och värderingar har stor inverkan på ekonomin och skiftar från kultur till kultur och från nation till nation. Stora kulturella och befolkningsmässiga förändringar inom en stat påverkar således alla aspekter av ekonomin och förmågan att skapa tillväxt.” -SD:s principprogram, s. 31
Det tål att upprepas: En behöver läsa hela principprogrammet för att kunna göra sig en samlad bedömning av partiet och dess ideologiska grunder (det finns en länk till principprogrammet i slutet av artikeln). På ett sätt plockar jag russinen ur kakan när jag på detta sätt framförallt lyfter fram de aspekter som signalerar rasism. Å andra sidan vill jag hävda att jag genom att systematiskt plocka fram just de rasistiska russinen och koppla dem samman, bidrar till en ökad tydlighet vad gäller just den aspekten.
Ta citatet ovan, t ex. Det kommer från punkten om SD:s tankar om ekonomin. I sig självt kan det framstå som odramatiskt, men satt i sitt sammanhang, där de ”tänkande, kännande och kulturellt präglade” människorna, med sina ”vanor, seder, normer och värderingar”, inte bara är olika, utan så olika att de genom sin blotta existens förmår påverka ett lands ekonomiska förutsättningar. Ja, då är det den mänskliga essensen som än en gång dyker upp, inte sällan i sällskap av sin tvilling nationalismen. Således kan vi alltså konstatera att Sverigedemokraternas fokus på området ekonomi kanske mer än något annat handlar om etnicitet och hur mångkulturen är roten till en dålig ekonomisk politik.
Foto: Andres Rueda
SD vänder sig även mot arbetskraftsinvandring, då en ”ökad kulturell heterogenitet, via stora, långväga folkomflyttningar, som regel får betydande negativa konsekvenser för det sociala kapitalet i invandringslandet” (Principprogrammet, s. 33) och förespråkar därför ”en modell med gästarbetare, där utländsk arbetskraft kan få tillfälligt uppehållstillstånd knutet till arbetsmarknadens behov” (Ibid.).
Inte ens när de gör rätt för sig genom att arbeta, är de Andra välkomna i SD:s Sverige, annat än tillfälligt. Ingen torde vara förvånad vid det här laget.
”Alla människor ska bemötas likvärdigt i landstingens och regionernas verksamheter. Man ska känna trygghet och tillit till vårdgivaren. Detta innebär bland annat att ingen särbehandling av människor får ske utifrån ovidkommande kriterier och att landstingen ska tillhandahålla evidensbaserad vård.” -SD:s principprogram, s. 35
Det här är ett vackert formulerat stycke. Är det någon som inte håller med? Nej, tänkte väl inte det. Självklart ska alla bemötas likvärdigt inom vård och omsorg och ingen ska särbehandlas utifrån några ”ovidkommande” kriterier.
Foto: Holger Ellgaard
Det är bara det att om vi backar bandet lite, så ser vi klart och tydligt att vare sig nationalitet, religion, kultur eller sexuell läggning (har jag missat något?) är ovidkommande för SD. Tvärtom är de omöjliga för dem att bortse från. Vi ser också argument för att skillnader i tillgänglighet vad t ex samhällsfunktioner beträffar inte anses vara särbehandling, då skillnaderna är utlopp för den mänskliga essensen, d v s ”naturgivna”. Så vad betyder det i praktiken att ”ingen särbehandling av människor får ske utifrån ovidkommande kriterier” när det är SD som säger det?
Svaret på den frågan ges av förklarliga skäl inte i principprogrammet. Dock kommer vi i de följande delarna av denna artikelserie bl a att titta närmare på det faktiska, politiska arbete SD bedriver idag, i egenskap av riksdagsparti. Kanske får vi några klargörande svar angående de praktiska implikationerna av principprogrammets rasistiska formuleringar där?
Den påstått icke-rasistiska aspekten av SD:s nationalism är byggd på en mycket lös grund. Min läsning av deras principprogram beskriver snarare motsatsen; hur kampen för att Bevara Sverige Svenskt har pågått sedan slutet av 1970-talet, via SD:s bildande 1988 och vidare till hur den skall föras idag, 2018. Detta är i sig självt ett oerhört starkt argument för att var och en av oss, inte minst de som av olika anledningar röstade på SD i det senaste valet, sätter sig ner med principprogrammet och en stor kopp kaffe och läser – och tänker – på vad som faktiskt står skrivet där. Helst innan den 9 september.
SD är ett rasistiskt parti.
I seriens nästa del kommer vi att få ta del av hur SD:s rasism tar sig uttryck i deras arbete i riksdagen.
Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.
För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.
För att kunna slå fast ett påstående som ”SD är ett rasistiskt parti” behöver vi inleda med att klargöra vad begreppet rasism egentligen innebär, gärna med exempel på hur just rasism är en av de bärande pelarna i deras ideologi. Det inledande påståendet brukar bemötas av SD:s försvarare som kategoriskt och onyanserat. Det händer också att det beskrivs som ett för debatten kontraproduktivt påstående, då det finns röster som hävdar att en sådan svepande beskyllning bidrar till bilden av ett martyrskap som snarare gynnar SD än skadar dem och att det därför är bättre att angripa dem med sakfrågor.
Men SD:s rasism är dock en sakfråga och därför är det inledande påståendet även det en sakfråga, då rasismen är så djupt impregnerad i partiets ideologi att den är omöjlig att göra sig av med – alla fina ord om ”nolltolerans mot rasism” till trots.
SD är ett rasistiskt parti
Sverigedemokraterna bildades 1988, framförallt ur resterna av Bevara Sverige Svenskt [BSS]; en rasistisk, högerextrem och nationalrevolutionär kampanjrörelse som upplösts strax tidigare. Partiets ideologi kan beskrivas som framförallt nationalistisk, uppblandat med en dos socialkonservatism. Eller som de själva beskriver det:
”Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn, som betraktar värdekonservatism och upprätthållandet av en solidarisk välfärdsmodell som de viktigaste verktygen i byggandet av det goda samhället.” -SD:s principprogram, s. 3
Foto: Frankie Fouganthin
Rasism ingår alltså inte formellt sett i partiets ideologiska beskrivning, men den finns alltså där ändå. Outtalat. Och vi kommer snart att bli varse både varför och hur det förhåller sig på det sättet. Men först måste vi reda ut vad rasism egentligen är och hur den kan ta sig uttryck.
Vad är rasism?
Begreppet ”rasism” förknippas fortfarande med det förra århundradets fokus på människoraser, vilket kan resultera att olika utspel från SD – t ex om muslimer eller samer – inte tas på tillräckligt stort allvar, då det inte är självklart för alla att det handlar om rasism. Jag beskriver i en tidigare artikel på ämnet hur rasism idag beskrivs i alternativa termer, som t ex antiziganism, islamofobi eller antisemitism. Dessa termer, som beskriver olika diskriminerande fenomen, innehåller aspekter som motiverar egna beteckningar. Men skrapar vi på ytan till dessa blottlägger vi snart den rasism som utgör en grund i dem alla.
De byggs upp enligt samma struktur; ett ideologiskt skelett som utgörs av teorier, världsåskådningar, rörelser, processer, samhällssystem och/eller handlingar, som bygger på föreställningen att det finns grupper av människor (beskrivna i termer om t ex raser, etniciteter, kulturer, religioner, sexuella identiteter m m) med förkroppsligade – essentiella – egenskaper som är specifika för just dem.
Det är en på många sätt abstrakt definition, trots sin enkelhet. Och ny fråga uppstår: Hur kan rasism rikta sig mot t ex både människor med viss hudfärg och människor med en sexualitet som avviker från heteronormen? Är det verkligen samma sak?
Frågan måste förstås besvaras med både ”ja” och ”nej”. Det är inte samma sak, men båda två kan vara rasism. Det handlar egentligen inte så mycket om de diskriminerande handlingarna i sig, även om de negativa konsekvenser som drabbar medlemmar av de utsatta grupperna självklart har betydelse och i sig behöver motverkas. Framförallt ligger svaret på frågan i den bakomliggande människosynen; att en given grupp delar en slags mänsklig essens som dikterar deras beteenden, deras värderingar, deras position i samhället. Att din hudfärg eller sexualitet gör dig till en speciell sorts människa; att du tillhör en annan ”ras” och bör behandlas därefter.
”Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.” -SD:s principprogram, s. 8, min understrykning)
Rasism är alltså ett komplicerat begrepp som spretar åt många håll samtidigt. Docent Anders Hellström, som på uppdrag av Forum för Levande Historia har sammanställt en förteckning över olika rasismer, väjer inte ens för att tala om en förvirring kring rasismbegreppets natur och påminner i och med det om vikten av att ständigt reflektera över vad rasism är och hur dess uttryck ständigt förändras. Det tidiga 2000-talets rasism ser inte likadan ut som det tidiga 1900-talets rasism: den talar hellre om etnicitet och kultur, än om raser (inte minst då den medicinska vetenskapen idag är enad i uppfattningen att det inte är möjligt att dela in människor i olika raser). Men rasism är det, trots allt. Och sättet att avgöra huruvida det är rasism eller inte handlar till stor del om hur den tar sig sina uttryck och vilka premisser man bygger sina resonemang på.
Man kan säga att när beskrivningar av olika grupper av Andra tar sig uttryck som beskriver etnicitet eller kultur som något i människan nedärvt och essentiellt, så är man ute på mycket tunn is.
Sverigedemokraterna och rasismen
Så var det det här med SD. De har en uttalad nolltolerans mot rasism och skriver t o m följande i sitt principprogram:
”Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk. Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.” -SD:s principprogram, s. 13 (min understrykning)
Foto: News Øresund – Johan Wessman
Trots ovanstående hävdar jag alltså motsatsen. Och det torde faktiskt var och en som visat minsta nyfikenhet på – och genomfört ett minimum av kritisk granskning av – detta enligt uppgift nationalistiska, socialkonservativa parti. Faktum är att redan i det citerade stycket, som kommer från principprogrammets avsnitt om nationalism avslöjar SD en människosyn som bygger på kulturrasistiska föreställningar, där just ”kultur, språk, identitet och lojalitet” har avgörande betydelse för din möjlighet att vistas – och röra dig – i det offentliga, svenska rummet.
Den nationella gemenskap som åsyftas i ovanstående citat utesluter redan i Sverigedemokraternas egna definition grupper av i Sverige boende människor – medborgare – av annan kultur, som talar annat språk, identifierar sig – eller identifieras – med något annat än det (nationalistiskt) ”svenska” och/eller är illojala (mot Sverige och svenskarna, kan förmodas). Du kan i SD:s värld inte vara svensk jude eller svensk same. Du måste välja, eller åtminstone rangordna dina identiteter, samhörigheter, lojaliteter. Och du måste sätta Sverige först.
Att på det här sättet utestängas enbart på premissen att man tillhör en annan kultur, att diskrimineras för att man talar ett annat språk än svenska, att förlora en eller flera av sina medborgerliga rättigheter för att man identifierar sig som t ex same och/eller kritiserar aspekter av svensk politik eller svenskt samhälle – vad är det, om inte rasism?
Att Sverigedemokraterna i samma mening dessutom lyckas med konststycket att hänvisa till förra seklets rasistiska flaggskepp ”genetisk grupptillhörighet” lägger ytterligare sten till bevisbördan. Förvisso, utropar kanske den SD-vänlige läsaren, säger de ju att de inte erkänner det som en särskiljande faktor. Och mycket riktigt, det säger de. Men ingen annanstans än i en mörkbrun, rasistisk mylla lever myten om ”genetisk grupptillhörighet” kvar i sådan styrka att det måste uttryckas explicit, i t ex ett politiskt principprogram, att man inte tillerkänner den någon större betydelse. Fråga dig själv: Vilka talar Sverigedemokraterna till i just den bisatsen, om inte kärnan i sin väljarbas – de som följt med sedan det tidiga 80-talet och ”Bevara Sverige Svenskt?
Foto: Frankie Fouganthin
Det är vetenskapligt fastslaget sedan snart 70 år tillbaka att de genetiska skillnader man kan identifiera mellan människor inte är tillräckliga för att på ett relevant sätt kunna dela in människor i avgränsade grupper (för att inte tala om biologiska raser). Ändå uttrycker sig Sverigedemokraterna som om man vore progressiva när man, nästan storsint, säger att din ”genetiska tillhörighet” inte ska behöva vara ett hinder för din strävan att ingå i den svenska nationen. Det blir t o m ett av deras argument när de försöker beskriva sig som ett ickerasistiskt parti; deras gemenskap begränsas inte av ”genetisk tillhörighet”, ergo är de ickerasistiska. Men det är ett argument som ekar tomt mellan de murar av kulturella och etniska ras-substitut SD byggt upp.
De rakade skallarna har fått hår. Bomberjackor och kängor har ersatts av kostymer och lågskor. Argumenten har vässats från brölandet om n***er som smittar våra svenska flickor med dödlig AIDS till att med orolig röst säga sig vilja värna vår bräckliga svenskhet mot böneutrop och halalslaktat kött. På ytan är SD 2018 något helt annat än SD 1988. Men deras politik är densamma. Och vissa grupper av människor kommer aldrig att vara helt välkomna i SD:s Sverige, helt enkelt för att de är födda av – enligt SD – fel föräldrar.
SD är ett rasistiskt parti.
I seriens nästa del kommer vi att gå närmare in på hur SD:s rasism har sett ut historiskt.
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.
Muslimer och de som skyddar muslimer och deras rättigheter, riskerar att straffas om SD får makt. Detta mot bakgrund av att SD, likt Breivik, ser på islam som (ibland värre än) nazism.
När nazister av olika slag publicerar bilder på människor som hängts från lyktstolpar och skriver att de vill ha rättegångar mot folkförrädarna, så blir de utpekade s k ”folkförrädarna” av naturliga skäl oroade. Nazzar anser ju att det är folkförräderi att gilla judar, islam, homosexuella etc. Det är ju inte så roligt att bli hängd i en lyktstolpe för att man försvarat homosexuellas rätt till kärlek, till exempel.
Nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) pratar om rättegångar för folkförräderi medan althögern jämför med Nürnbergrättegångarna. Klart är att de anser att brott begåtts, för att man stött sånt som mångkultur och HBTQ-rättigheter, och att människor ska straffas för det. Även med döden.
Därför är många rädda för att nazzar och althögern, om de får makt, kommer att vilja döda dem.
”Islam = nazism”
Pratar man med muslimer märker man att många är lika oroade över Sverigedemokraterna. På allvar är många rädda att SD vill sätta en kula i dem.
Hur ska man förstå denna rädsla?
SD pratar inte öppet om rättegångar mot folkförräderi. Däremot tolererar SD öppet att man jämför islam med nazism. Och jämför man islam med nazism så utpekas givetvis även den troende muslimen, som följer islam, som nazist.
Vad gjorde man med nazister och nazisternas ”kollaboratörer” efter andra världskriget? Vad gjorde man med dem under andra världskriget? Jo, man sköt dem under kriget och man hängde dem eller spärrade in dem efter kriget.
Dessutom säger SD att de vill förbjuda nazistiska organisationer som NMR. Hur tror ni att en troende muslim tolkar detta då de samtidigt hör ledande SD-politiker säga att ”islam är värre än nazismen”?
Varför sköt han ungdomarna? Jo, för att de i hans ögon var nazister och nazianhängare i krig mot Norge.
Numera är Breivik öppen nazist. Men då, 2011, var han inte nazist. På sin Facebook-sida jämförde han sig istället med den antinazistiska motståndsmannen Max Manus, som dödade nazister och deras anhängare under andra världskriget.
Breivik ansåg att Europa hotades av vad han kallade en ”ny nazism”, nämligen ”massinvandringen” av muslimer. Dessutom hotas Europa av de politiker, som samarbetar med islam, genom att vara för mångkultur och invandring. Dessa sistnämnda kallade han för kulturmarxister och jämförde också dem med nazister, och ibland för landsförrädare, quislingar.
Om inte islam stoppas kommer Europa att gå under, menade Breivik.
Breivik såg sig som en motståndsman mot nazismen och och attackerna på socialdemokratiska ungdomar kan förstås om man ser att Breivik såg dem som ett slags modernt ”Hitlerjugend”, eller ”Nasjonal Samlings ungdomsbevegelse”. Han såg sig som en klassisk motståndsman med plikten att döda landsförrädarna som sålde ut landet.
”Också har vi förhållandet mellan konservativa muslimer och så kallade ‘moderata muslimer’. Det finns moderata nazister också, som icke stödde gasningen av romaner och judar. Men den är ju fortfarande nazister och sitter bara och tittar på när de konservativa nazisterna slår till. Ska vi acceptera moderata nazister så länge de tar avstånd från gasning av romer och judar?”
Breiviks manifest är sprängfyllt av liknelser mellan nazister å ena sidan och islam och ”kulturmarxister” – dvs alla som är för ett mångkulturellt samhälle – å andra sidan.
”We, the patriotic Europeans, will continue to effectively revolt against the “Nazis of our time”; the cultural Marxist/multiculturalist elites, who are leading us to the cultural slaughterhouse by selling us into Muslim slavery. (Källa: Breiviks manifest sid. 801)
”Multiculturalism is an anti-European hate ideology. As such, they are the Nazis of our time…” (Källa: Breiviks manifest sid 1 356)
Socialdemokraterna beskrevs av Breivik också alternerande som nazister och som medlöpare till nazisterna.
Partiledningen
Pratet inom Sverigedemokraterna om att islam är nazistiskt, och därmed att muslimer är nazister, är sanktionerat från högsta partiledningen.
Jimmie Åkesson själv har beskrivit islam som det största hotet sen andra världskriget:
Så här långt tvingas man dock konstatera att islam har påverkat det svenska samhället i betydligt högre utsträckning än det svenska samhället har påverkat islam. Massinvandringen från muslimska länder tillsammans med de relativt höga födelsetalen inom den muslimska befolkningsgruppen talar för att denna utveckling kommer att fortsätta om inte en politisk kursändring sker…
Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år. (Källa)
Men hans närmaste medarbetare har uttryckt sig mer rakt på sak.
Mattias Karlsson, partiets chefsideolog, har jämfört Koranen med Main Kampf.
”– Att läsa högt ur Koranen i en kristen kyrka, när det i Koranen står att kristna ska dödas, är som att läsa högt ur Mein Kampf i en synagoga, dundrade Karlsson inför de församlade åhörarna.
Till media motiverar Karlsson sin jämförelse med att det finns hatiskt våldsuppviglande suror i Koranen som uppmanar rättrogna muslimer att ”döda, halshugga, korsfästa, tillfångata och förslava” icke-muslimer.” (Källa)
Björn Söder, andre vice talman, har upprepade gånger jämfört islam med nazism. T ex i Smålandsposten 2010: ”Precis som nazismen bekämpades måste nu islam bekämpas.”
”– Det är en ödesfråga för framtiden. Stoppar vi inte utbredningen av islam kommer muslimerna att ta över, och det kommer att gå fort, sade Björn Söder till Smålandsposten efter torgmötet.
Ni målar upp en bild av muslimer som en helt homogen grupp, så ser väl inte verkligheten ut?
– Alla muslimer är förstås inte fundamentalister, men de som inte är det protesterar ju inte. Precis som nazismen bekämpades måste nu islam bekämpas, svarade Björn Söder.” (Källa)
Kent Ekeroth, riksdagsledamot, har attackerat islam för att vara nazistiskt så många gånger nu att man tappar räkningen. ”Nazismen är en totalitär och förtryckande ideologi. Islam med sin sharia är en totalitär och förtryckande ideologi.”
Kent var för övrigt viktig inom den sk counterjihadrörelsen under lång tid. Det var denna rörelse Breivik inspirerades av innan han begick sina dåd.
”Amanda Glans: – När det kommer till islam, vad är det du är rädd för?
Kent Ekeroth: – Kortfattat är det en totalitär, primitiv, kvinnoförtryckande ideologi.
– Och det är klart att man inte vill att en sådan ideologi ska prägla ens samhälle. Jag vill inte att kommunismen ska prägla mitt samhälle. Jag vill inte att nazismen ska prägla mitt samhälle. Och samma gäller liksom islam.
AG: – Men du jämställer islam med nazismen och kommunsimen.
KE: – Jag jämställer principen. Så jag sa inte att jag likställer dem. Även om jag kanske gör det i många fall. Men jag sa att principen är samma sak.” (Källa)
Richard Jomshof
Den som mest av allt driver idén och liknelsen mellan islam och nazism är partisekreteraren Richard Jomshof.
Precis som Breivik menar Jomshof att Europa kommer att gå under om man inte stoppar islam. I en intervju i DN nyligen sa han ”Jag tror att Västeuropa kommer att gå under, som en följd av islamisering, om vi inte vågar hantera de problem som vi har i dag.”
Hans syn på islam är att islam är mycket värre än nazism. Som i denna tweet från den 18/7 2012 där han faktiskt direkt svarar att han tycker Breivik hade rätt i sin jämförelse mellan islam och nazism.
Det finns många exempel på Jomshofs åsikter om islam.
2017 spred han bilden av islam som en trojansk häst. Man lurar alltså Europa att ta emot muslimer för att ta över Europa. Och döda européer. Precis som i myten om trähästen i Troja.
Att islam är värre än nazism är något Jomshof ofta pratar om.
”Islam är i dag det största hotet mot det demokratiska Europa. Värre än nazismen”. (Källa)
SD-Kuriren
Redan 2001 jämförde Jomshof islam och nazism i en artikel i SD-Kuriren, som han var chefredaktör för.
I tidningen intervjuade han en aktivist i Norska folkrörelsen mot invandring. Aktivisten hade arbetat mot nazism i motståndsrörelsen på 40-talet och var nu aktiv mot invandring och islam. Så här skrev Jomshof:
”Hösten 1940 valde en 17-årig norsk yngling att engagera sig i kampen mot den nazistiska ockupationsarmén i Norge… Drygt femtio år senare, i oktober 1987, varsamme man med om att grunda ”Folkebevegelsen mot innvandring… Jan menar att de senaste årens invandring är en form av invasion och inget annat. Han går till och med så långt som att kalla denna massinvandring för ”Norges nya 9 april”…
— Vi fikk den agressive kommunistiske pest utöver Europa efter den russiske revolusjon i 1917. Lenins och Stalins holocaust med 30-40 millioner drepte gjennem organisert utsulting, massedrap, tortur og mishandling til döde i fangehull og i Sibirs konsentrasjonsleire. 1940-årene feide dod og drap inn over Hitlers ”natt og lake” leire. Begge system tok sikte på å vinne makt og herredemme ut over andre folks fedreland. Den nye og tredje ideologi på marsj innover Europa er islam.
Jan Høeg jämför alltså islam med kommunism och nazism. Och den muslimska folkvandringen in över Europa, och då framför allt Norden, ser han som ett mycket stort hot. Han menar att det måste till en kraftsamling i Västeuropa så att massinvandringen stoppas; det handlar enligt honom om överlevnad. Våra folkvalda, men också media, jämför han med Jesu förrädare Judas Iskariot.. som stöder… den islamiska invasionen”.
Samma resonemang som Breivik. Om det var rätt att döda i kampen mot nazismen på 40-talet, så är det väl rätt att döda i kampen mot den nya nazismen idag? Eller?
Man kan läsa ett annat nummer av SD-Kuriren också, specialnumret om islam från 2006.
Artiklarna handlar om att muslimer håller på att ta över Sverige och Europa.
”Jag är inte heller förvånad att islam är en religion som även tilltalade de tyska nazisterna…. Vi riskerar på fullt allvar en framtid då Sverige omvandlats till en muslimsk stat; det otänkbara blir tänkbart…”
2006 handlade debatten mycket om Jyllands-postens publicering av skämtteckningar av profeten Muhammed. Så här skrev tidningen om det:
”Vad gäller de muslimska reaktionerna på publiceringen ser jag det som ett angrepp på och en provokation mot det fria, demokratiska Danmark…
På samma sätt som den demokratiska världen tog kampen mot nazismen under 1930- och 40-talen, måste vi idag ta kampen mot islamisterna. Från Sverige lär det dock inte komma något stöd i denna kamp; här kröker nämligen samtliga riksdagspartier, med socialdemokraterna i spetsen, rygg för islamisterna på samma sätt som man kröp för nazisterna då det begav sig.”
Är det konstigt att muslimer är rädda?
Parallellt med detta har SD i åratal generaliserat om islam som en terrorreligion, som en våldtäktsreligion, som en brutal religion, som ett hot mot demokratin, etc, etc. Allt på samma generaliserande sätt, utan att se till nyanserna.
Att dra alla muslimer över en kam, direkt och indirekt och jämföra dem med nazister, med våldtäktsmän, och terrorister, är rasism.
Det är helt rätt att jämföra IS, al-Qaida och den radikala och fundamentalistiska extremismen i islams namn med nazism. Det gör även jag. Det finns många likheter mellan radikal islamism och både nazismen och extremnationalismen. Men då pratar vi om en extrem del av islam.
På samma sätt är det givetvis rätt att dra likhetstecken mellan Ku Klux Klan och nazismen. Att kalla KKK nazister betyder INTE att man påstår att alla kristna är nazister. Då skiljer man mellan extremisterna och de vanliga troende kristna. Men att säga att kristendomen är nazistisk och hänvisa till KKK som bevis för det, är lika galet som SD:s jämförelser mellan nazism och islam med IS som bevis för det.
Det är just generaliseringen om islam som visar hur fel SD har. Och som visar hur farligt SD:s påstående är.
Så, är det konstigt att muslimer, och även en del antirasister som försvarar muslimerna, ofta uttrycker rädsla för att SD en dag ska sätta en kula i skallen på dem? Det var väl det man gjorde under det andra världskriget med nazister? Det var väl det man gjorde med nazisterna och deras kollaboratörer under Nürnbergrättegångarna?
Motargument 