Etikettarkiv: identitet

Alternativ för Sverige: ”Dags att åka hem…”

Gästkrönika av Amer

Alternativ för Sverige tycker att det är hög tid för mig att åka ”hem”.

Med Sveriges flagga i ett hjärta som symbol och klassiska svenska färger använder de min brevlåda och dessa till synes enkla ord för att tydliggöra min värdighet som svensk medborgare och som människa. Jag har nog aldrig blivit så rädd, besviken, ledsen och arg som när jag kom hem och plockade upp denna broschyr. Mitt hjärta hoppade över ett slag när jag såg vad jag höll i mina händer. Och i virrvarret av tankar som infann sig i just den stunden så var det en tanke som utmärkte sig särskilt:

Varför duger inte jag?

Alternativ för Sverige hade fått mig att börja fundera varför inte jag dög. Varför inte jag var tillräckligt svensk. Varför jag skulle exporteras ut ur landet som en oönskad last möglig potatis. Och kanske är det precis det de vill uppnå: att ingjuta tvivel, rädsla och osäkerhet djupt inne i människan. Att få folk att börja ifrågasätta sina identiteter, sina ursprung och allt de tidigare hållit kärt och bekant.

Egentligen är svaret enkelt: vi duger alla precis som vi är. Även jag. Vi duger för oss själva, vi duger inför andra, vi duger inför alla våra åtaganden.

Och vi duger i synnerhet för Sverige. Mitt hem. Vårt hem.

Den fullaste (fulaste) odugligheten finns enbart hos den konstruktion som kallar sig Alternativ för Sverige, och alla de konstruktioner i samhället och världen som är Alternativ för Sverige lika.

Dessa mörka krafter förespråkar antidemokrati. Segregation. Ilska, hat och rasism. Division. Misstro. Isolering. Totalitarism. Dränering. Exkludering. Utanförskap. Egoism. Och ensamhet.

Dessa mörka krafter har vi alla ett ansvar att bekämpa och utrota.

För Sverige är inte någon glorifierad, idyllisk framtida Narnia-utopi där blåögda och blonda oskuldsfulla, lyckliga och lydiga svenskar skuttar omkring på gröna ängar och i lummiga skogar. Där det alltid är fred, där alla har pengar och kärlek, och där allt är homogent.

Sverige är här och nu, precis som det alltid har varit. Sverige är jag. Och det är ni. Sverige är vi alla. Vi får tillsammans plats i Sverige, för det är tillsammans vi skapar Sverige. Och vi behöver inte åka hem, för vi är redan hemma. Jag är redan hemma.

Så nej, tack. Jag stannar.

#vemskabort
#jagstannar
#svpol
#val2018

Foto: Privat

Är den femtiofjärde generationens invandrare riktiga svenskar?


Det finns en förkärlek för att utifrån exklusivitet definiera svenskhet, och vilka som är svenskar. För många av oss är det väldigt viktigt att definiera svenskar just genom att i samma andetag definiera icke-svenskar. Begreppen ”ras”, jord och blodsband dikterar hos alltför många, fortfarande definitionen svenskhet.


Frågeställningen i rubriken ovan är naturligtvis absurd. Grotesk. Men blir den mer rimlig om vi talar om trettionde generationens invandrare? Inte? Tionde generationen då? Ok vad sägs om andra eller tredje generationens invandrare? JO! Då, plötsligt, har frågeställningen förvandlats till ett helt normalt språkbruk.

Eller känns det först olustigt om du tänker på att kronprinsessan Victoria och hennes dotter Estelle också hamnar i de kategorierna?

Vad vi som har en eller två utrikesfödda föräldrar eller far- och morföräldrar tycker eller har att säga om den saken tas givetvis inte med i beräkningen. Vi är likt insekter under förstoringsglas under en lektion i naturvetenskap på gymnasiet, föremål för debatt, granskning och analys. Vilka är ”vi”? Vad utmärker ”oss”? Vad skall man kalla ”oss”?

ray-pupedis-ii

Och nej den frågan ställs inte till oss utan till samhället i allmänhet som ofta talar om oss som om vi vore nyfödda barn som mest tittar på debatten och inte behöver tillfrågas.

Vi har fått en kollektiv benämning som vi förutsätts sätta på oss själva. Om vi förutsätts göra något alls i sammanhanget.

Låt oss så vända på definitionen och titta på en person som reservationslöst svensk.

Invandrad till Sverige från mammas mage

nyforlost-mor-och-baby-md-mossa

En person som föds i Sverige, får svenskt medborgarskap och har två svenska medborgare som i sin tur är födda i Sverige?

Svensk.

En person som föds i Sverige och har en förälder som är svensk medborgare och en som inte är det?

Svensk, men inte riktigt, utan även ”andra generationens invandrare”.

En person som föds i Sverige och har två föräldrar som är svenska medborgare, men den ena är inrikesfödd och den andra är utrikesfödd?

Svensk, men inte riktigt, utan även ”andra generationens invandrare”.

Thabo kramar om Karin

Författaren till denna artikel kramar om sin kusin

En person som föds i Sverige och har två föräldrar som är svenska medborgare och födda i Sverige, men en eller flera av föräldrarna till barnets föräldrar är utrikesfödd?

Svensk, men inte riktigt, utan även ”tredje generationens invandrare”.

Hur kan man invandra i flera generationer? Hur kan en person som föds ur sin mammas mage på ett svenskt sjukhus och omedelbart får svenskt medborgarskap anses vara svensk utan reservationer, samtidigt som en annan person som föds ur sin mammas mage på ett svenskt sjukhus och omedelbart får svenskt medborgarskap, inte benämnas som svensk?

Eller för den delen, hur kan en person som föds utomlands men omedelbart beviljas svenskt medborgarskap, eftersom personen har två svenska föräldrar som i sin tur har föräldrar som är födda till svenska medborgare ses som svenskar utan reservationer, samtidigt som en person född i Sverige med minst en utrikesfödd förälder eller far- och morförälder, inte ses som svensk utan reservationer?

”Invandrare” är ett substantiv, härlett ur verbet ”invandra”, det vill säga en definition av en människa utifrån vad denne gör. Att födas i Sverige och inte minst med en omedelbar och absolut rätt att vistas här resten av livet, rösta och genom medborgarskapet kvalificera sig för alla offentliga anställningar, inte vara svensk utan reservationer?

Och exakt vad säger och exakt vem anser sig ha rätt att sätta en viss gräns i generationer för att reservationslöst betrakta en nu livs levande människa som svensk, utan några förbehåll?

Tjugonde generationens inföding?

06d7c195-c170-4103-bcc6-1d9c0d43b169_320

Vad händer om vi vänder på resonemanget? Låt oss rent hypotetiskt glömma att ordet svensk aldrig har existerat. Låt oss ersätta ordet svensk med ordet ”inföding”. Känns det bra? Blir det bättre av att rent sakligt hävda att ordet ”inföding” påtalar att en person är ”född i landet”?

Är du en femtiofjärde generationens inföding? Eller kanske bara ”första generationens inföding”? Eller tredje eller femte eller tionde?

Kan det vara så att just du som läser detta aldrig någonsin har fått din anknytning till Sverige ifrågasatt, att du ens har reflekterat i de här banorna? Din etnicitet och nationalitet skall självklart inte ifrågasättas, men du skall lika självklart ifrågasätta och benämna andras nationella och etniska identitet bara för att du behagar det?

Är nationella identiteter odelbara och måste de enbart sammanträffa, dessutom helt och hållet, med din etniska och kulturella identitet? Är det ett nollsummespel?

Konstitution och medborgarskap som både etnisk och nationell identitet

Självklart kanske du kommer på att länder som USA har en överlag helt annan syn och åtskillnad mellan nationell identitet och etnisk identitet. En befolkning som huvudsakligen består av ättlingar till immigranter från hela världen och som därefter har blandats kan självklart inte göra samma enkla definition mellan nationell och etnisk definition.

boston_massacre_03-05-1770_-_nara_-_518262-998x658
Teckning av brittiska soldaters eldgivning mot civila i Boston, känd som ”The Boston Massacre”. Den svarte mannen Chrispus Attucks var den förste mannen som dödades av brittiska trupper under den amerikanska revolutionen. Hade han överlevt hade han saknat laglig rätt att bli amerikansk medborgare eller ens betraktas som ”amerikan”.

Även om såväl svarta amerikaner, som amerikaner direkt härstammande från landets ursprungliga befolkning, länge exkluderades från amerikanskt medborgarskap och inte ens kallades för amerikaner av majoritetsbefolkningen.

USA är därtill ett land som definierar sig och existerar i egenskap av sin konstitution. Konstitutionen är ett legalt dokument, ett avtal som författats och undertecknat. Det samma gäller numera åtskilliga andra länder i praktiskt taget hela Sydamerika och även stora delar av Afrika och Asien.

55919-47733
Det amerikanska riksvapnet från 1789 med mottot ”E Pluribus Unum” – latin för ”Av många, en”.

Sverige fanns däremot långt innan vårt land fick några konstitutioner eller andra nerskrivna lagar och värderingar som på något sätt definierade vårt land från ett annat. Så långt är Sverige likt de flesta andra länder och skiljer sig inte från exempelvis dagens Egypten eller Kina, vilka har existerat i tusentals år om än under varierande namn och styrelseskick.

Men kan det vara etniciteten svenskar som måste sammankopplas till Sverige?

Sverige – en forntida ö i ett hav av migration

traderoutemap-300x173

Även här utgör merparten av världen ett motbevis. Gambianer definierar sig regelbundet som gambianer och blir inte mindre av etniciteterna wolof, mandinka eller fulani för det. De blir både och.

Senegaleser definierar sig regelbundet som senegaleser och blir inte mindre av etniciteterna wolof, mandinka eller fulani för det. De blir både och.

Schweizare definierar sig regelbundet som schweizare men blir inte mindre fransktalande, tysktalande, italiensktalande eller rätoromansktalande för det.

yugo3

Pashtuner i Afghanistan eller Pakistan är lika mycket pakistaner och afghaner som de fortfarande är pashtuner. Bengaleser i Indien eller Bangladesh är lika mycket indier och bangladesher som de fortfarande är bengaleser.

Många italienare i norra Italien är blonda och har mycket ljus hy och med en kultur som skiljer sig från exempelvis södra Italien, där såväl språk, utseende och kultur kan skilja sig väldigt mycket åt.

Kort sagt är det absolut överlägset mest normala i hela världen att nationell och etnisk definition kan samexistera, samtidigt som den ena inte är beroende av den andra. Så har fallet varit i praktiskt taget hela världen i tusentals år.

Och är homogenitet en förutsättning för en någorlunda fredlig samexistens? Tja, du kan fråga dig vad de relativt homogena tyskarna under 1600-talets trettioåriga krig, eller somalierna under landets nutida trettioåriga krig, har att säga om det.

I motsatt riktning kan vi konstatera att det etniskt och kulturellt mycket heterogena Schweiz eller Lesotho kunnat leva utan några etniska motsättningar att tala om, i flera sekler.

I motsatt riktning är Sverige, som visserligen alltid har haft mindre inslag av andra etniciteter, ett land med den mycket ovanliga egenskapen, att fram tills nyligen vara mycket etniskt homogen. Tills nyligen har de flesta människor i Sverige med koppling till migration, velat ta sig härifrån. inte hit.

Sverige och svenskarna har till skillnad från merparten av övriga världen inte haft otaliga folkvandringar och invasionskrig som bidragit till befolkandet av vårt land. De germanska svendjebönder som börja befolka det som kom att bli Sverige, vandrade hit under bronsåldern, för cirka 2 500 år sedan. Förutom små rännilar av invandring sedan dess, var Sverige och svenskarna relativt oinfluerade av andra etniciteter.

Det är först under de senaste decennierna, med hjälp av tåg, bil och flygplan, som Sverige har sällat sig till majoriteten av påtagligt heterogena länder.

Ett etnokulturellt yrvaket Sverige börjar plötsligt brottas med att definiera sig självt och sitt folk på grund av förändringar som merparten av planetens befolkning, med en betydligt mer konfliktfylld tillvaro, har klarat av sedan årtusenden eller åtminstone århundraden tillbaka.

Kan det vara förklaringen till paradoxen att vi i ett sådant land som sätter en sådan stolthet i att finna gemenskap, motverka intolerans, rasism och främlingsfientlighet, så sent som år 2018 så hårt håller fast vid monoetniska och monokulturella grunder för definitionen av nationalitet?

Varför föreställer vi oss annars att ”likadana” måste vara ett så strängt och exkluderande kriterium för att vara ”samma”?

Kan vi inte ta bort de sista resterna av ”ras”, jord och blodsband till vår svenskhet?

Och undrar du vad du skall kalla människor i Sverige om du vill härleda att de har ett ursprung som inte enbart är svenskt? Varför inte kalla dem för människor med ”utländskt ursprung i familjen”?

När skall vi klara av att uttrycka en underförstådd reservation för svenskheten hos människor som har fötts här, blivit svenska medborgare direkt och levt hela vårt liv här? När skall det bli lika självklart att kalla dem för svenskar och samtidigt kunna se att de människorna samtidigt kan vara så mycket annat, utan att det ena påverkar det andra?

Dagens politiska utveckling ser ut att skjuta upp dagen då vi utan att tveka kan tala om ”oss svenskar” utan att samtidigt definiera ”de där andra som inte riktigt är som oss”.

Och till alla er som tror att ni behöver någon form av ”godkännande” från merparten av Sveriges övriga befolkning att definiera er som svenskar, vill jag säga. Be inte om det du har rätt till. Ta dig den rätten oavsett vad andra tycker och tänker!

Hur skall vi någonsin kunna tala ärligt om integration, om vi är ett folk som fortfarande till så stora delar kämpar för att definiera svenskhet som tillhörande en exklusiv klubb för de med ”rätt ursprung”?

En särskild hälsning till Ann Heberlein: Ja, jag är beredd att döda och dö för Sverige.

Thabo på övning med Svea Livgarde i Stockholm - våren 1997

Same eller svensk vs same och svensk

 


En människa kan ha dubbla identiteter. En människa kan vara same och svensk samtidigt. En människa kan vara jude och svensk samtidigt. De nationella minoriteterna i Sverige – romer, judar, samer, tornedalingar och sverigefinnar – kan alla ha dubbla identiteter. Men inte när SD får bestämma.


Häromdagen förkunnade Björn Söder, Sveriges andre vice talman aka riksdagsledamot aka SD:s f d partisekreterare att det är rasism att kalla samer och judar svenskar.

samer.se, en webbplats skapad av Samiskt informationscentrum,  kan vi läsa om vem som är same.

Faktorer som ligger till grund för människors identitet

Det finns ett flertal faktorer som spelar roll för hur vi definierar vår identitet. Identitet är ett komplext begrepp:

  • Mitt individuella val. Vad känner jag mig som?
  • Mitt ursprung. Var kommer jag ifrån?
  • Min uppväxt. Hur har jag formats?

Jag skulle vilja påstå att den tveklöst mest avgörande faktorn är det individuella valet. Min egen uppfattning. Min egen definition av mig själv är det som avgör.

När vi talar om samer och samers identitet så kan vi på samer.se läsa oss till att:

Om man har samiska förfäder men inte själv uppfattar sig som same eller vill vara same, så är man inte same. Å andra sidan kan man även ha dubbla identiteter: Till exempel kan man vara både same och svensk och växla kulturella koder i olika sammanhang.

Denna tanke kan appliceras på alla människor i Sverige som eventuellt ingår i en av de nationella minoriteterna. Men det går också att applicera denna tanke på alla människor i Sverige, eller i resten av världen.

Numer har lagarna som berör samer skrivits om, mot bakgrund av att stora grupper åsidosattes, då samer enligt staten enbart var människor som hade renar och ägnade sig åt renskötsel. Numer är den viktigaste identitetsmarkören, enligt Sametingslagen, språket. Men ingen markör är huggen i sten. Jag vill därför avsluta med följande fråga saxat från samer.se

Vem eller vad anser du ska avgöra vem som är same och inte?

Till skillnad från vad SD dikterar kan människor ha dubbla identiteter. Jag kan vara rom och svensk, jude och svensk, chilenare och svensk och indier och svensk. Eller inte. Valet är mitt. Bara mitt.

Lästips:

Kan en same vara svensk? – vi väntar på ditt svar, Åkesson

SD om judar och samer

Kommunförbundet Norrbotten: Same, tornedaling, sverigefinne, rom eller jude?

SD om judar och samer

Sverigedemokraternas Björn Söder säger att det är rasism att säga att judar och samer är svenskar.

Björn Söder, Sveriges riksdags andre vice talman, och f d partisekreterare för Sverigedemokraterna, har återigen hamnat i blåsväder.

Söder påstår i en kommentar på ett inlägg på Centerpartiets Facebook-sida att det är rasistiskt att påstå att judar och samer är svenska.

Söder vill inte acceptera att en människa vill och kan vara både svensk och jude, eller både svensk och same.


 

Detta utspel av Björn Söder må se korkat ut, men det går i linje med vad SD skriver i sitt principprogram om just nationen:

Sverigedemokraterna definierar den svenska nationen i termer av lojalitet, gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur. Medlem av den svenska nationen kan man enligt vår uppfattning bli genom att antingen födas in i den eller genom att senare i livet aktivt välja att uppgå i den.
Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet. Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation. På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.

I en debattartikel häromsistens fick SD frågan om huruvida man tänker straffa någon som är illojal med det svenska om man får makten. Mattias Karlsson, SD:s chefsideolog, plockade upp passningen och svarade att man inte tänker göra det. Sverigedemokraternas resonemang går ut på att ta ifrån människor deras rätt att ingå i den svenska nationen och deras rätt att kalla sig svenskar. Det är att straffa människor.

Fotnot: I sista stycket i denna artikel har jag lånat en formulering av Fredrik Almroth. I en FB-status skriven 180615 läser vi:

”Grejen är med Sverigedemokraternas resonemang så tas människors rätt att ingå i den svenska Nationen och kalla sig själva svenska ifrån dom och det är att straffa människor.”

Om vi låter de av oss som denna ståndpunkt berör direkt komma till tals kan det låta så här:

Då var det dags igen för riksdagens andre vice talman att förklara att vi judar inte är svenskar. Denne man påstår alltså att jag, född och uppvuxen i Sverige barn och barnbarn till svenskfödda judar inte kan vara svensk. Låt detta bli en väckarklocka för alla de som överväger att lägga en röst på detta parti.
Själv vill jag passa på att önska alla mina svenska vänner shabbat shalom, eid mubarak och trevlig helg!

/Aron Szugalski Verständig (Facebook-inlägg 180615)

Debattartikel Willy Silberstein: Jo, Björn Söder – jag är både jude och svensk

Vem ska jag tro på, SD?

 


Sverigedemokraternas chefsideolog Mattias Karlsson säger att ”illojala svenskar” inte kommer att straffas om SD kommer till makten. Detta stämmer inte med SD:s tankar om assimilering för ”osvenska” svenskar och inte heller med vad som står i SD:s principprogram.


Thomas Alm, ateist och antirasist, ställer i ett debattinlägg i Dagens Nyheter frågan om vad som händer med ”illojala” svenskar om SD får makten. Frågan ställs mot bakgrund av det som står i SD:s principprogram (sid. 15):

Som infödd svensk räknar vi den som är född eller i tidig ålder adopterad till Sverige av svensktalande föräldrar med svensk eller nordisk identitet.
Som assimilerad till den svenska nationen räknar vi den med icke-svensk bakgrund som talar flytande svenska, uppfattar sig själv som svensk, lever i enlighet med den svenska kulturen, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med den svenska nationen än med någon annan nation.
På samma sätt som den som är född in i en annan nation senare i livet kan bli en del av den svenska nationen menar vi också att man även som infödd svensk kan upphöra att vara en del av den svenska nationen genom att byta lojalitet, språk, identitet eller kultur.

Mattias Karlsson (SD) är den som väljer att replikera Alm. I repliken kan vi bl a läsa:

Skrivningen i SD:s principprogram om att den svensk som överger sitt språk, sin kultur och sin lojalitet kan upphöra att vara svensk innebär inte att en sådan person skulle straffas om SD kom till makten. Alla svenska medborgare ska ha exakt samma rättigheter och skyldigheter alldeles oavsett om man ser sig som en del av den svenska kulturella gemenskapen eller ej.
Att Alm raljerar över konceptet att man kan upphöra att vara svensk förvånar mig. Det måste innebära att en person som ansluter sig till Islamiska staten, som uppmanar till heligt krig mot Sverige, som slutar att prata svenska, förtrycker kvinnor, mördar kristna och homosexuella och halalslaktar djur utan bedövning i Alms värld fortfarande är precis lika svensk som Astrid Lindgren var. Alternativt att Astrid Lindgren inte var svensk eftersom svenskhet överhuvudtaget inte existerar och aldrig har gjort det.

Men vad betyder det då att ”den svensk som överger sitt språk, sin kultur, sin identitet och sin lojalitet kan upphöra att vara svensk”? För mig är det Karlsson uttrycker i sin replik i DN en spektakulär uppvisning i otydlighet och inkonsekvens. SD pratar gärna, utöver ”osvenska” invandrare eller andra- och tredjegenerationsinvandrare, om ”svenskfientliga” svenskar. SD har uttryckt att även ”svenskfientliga” svenskar som uttrycker en annan syn (läs ”osvensk”) på kultur och värderingar än SD:s kan behöva assimileras. Är det inte ett straff om något?

Och vilka fler beteenden, åsikter och gärningar kan tänkas medföra att du enligt SD inte betraktas som svensk? Att du är eller blir nazist, kommunist? Upphörde KGB-spionen Stig Bergling att vara svensk, när han avslöjade omfattande försvarshemligheter till dåvarande Sovjetunionen?

Mot bakgrund av pratet om assimilering för ”osvenska” svenskar och det som de facto står i principprogrammet kring svenskhet är Karlsson inte trovärdig i sin replik i DN.

Bokrecension: ”Kommer de, så skjuter jag oss”


Bernt Hermeles nya bok ”Kommer de, så skjuter jag oss” är en välbehövlig kalldusch av antisemitisk historia. Hermele tar oss med på en resa genom århundraden av hat och förföljelse, där vissa valde att stå upp och säga emot, medan andra försökte ducka undan hatet och istället smälta in i mängden.


Min farmor är en av alla judar som med fasa följde upptrappningen av antisemitism under 30- och 40-talen. Hon är en av alla dem som levde med hotet hängande över sig, som höll andan vid nyhetssändningarna. Skulle tyskarna komma hit? Hatet har dock vare sig begränsats till Tyskland eller till andra världskriget. Farmor är uppvuxen i centrala Stockholm där hon sedan bott under merparten av sitt hittills 93-åriga liv. Farmor har beskrivit hur antisemitismen följt henne under hela tiden. Som barn var hon inte välkommen hem till klasskamrater efter skolan, barnens föräldrar ville inte ha en judinna i sitt hem. Senare i livet förlorade min farfar sin anställning efter att ha gift sig med farmor. Företagets ledning ville inte ha en judinna kopplad till företaget. Idag är farmor livrädd för den utveckling hon ser där rasism normaliseras och nazistiska organisationer växer sig starkare.

Hermele påminner oss om att antisemitismen inte på något sätt är  nytt och visar på alla de tydliga kopplingar som fanns mellan Sverige och Nazityskland. Han sveper över århundrade av kristna tvångsdop, stigmatisering och ”forskning” som sades bevisa judarnas opålitlighet. Han beskriver ett samhälle där antisemitismen varit ett helt accepterat inslag i samhällsdebatten, där uttalade antisemiter återfunnits i såväl kungahuset som inom den politiska eliten. 

Utöver den välbehövliga uppdateringen på antisemitismens historia väcker Hermele många tankar kring vår samtid. Jag har i mitt arbete varit i kontakt med många nyanlända flyktingar som börjat rätta sig i de rasistiska leden.

De har lyckats komma hit, få sitt uppehållstillstånd, och vill nu snabbt distansera sig från kollektivet ”nyanlända” för att själva undgå den växande främlingsfientligheten. De är tydliga med att vilja betala skatt, att göra rätt för sig, att ”betala tillbaka till Sverige”.

I nästa andetag kommer svepande generaliseringar kring hur deras forna landsmän eller andra nysvenskar inte tillför något till det nya samhället. Vissa har gått så långt som att förespråka helt stängda gränser.

Hermele beskriver liknande fenomen bland judar i Sverige som snabbt assimilerats och släppt sin religiösa och kulturella identitet för att ducka undan antisemitismens radar. 

Farmor har 2 barn, 7 barnbarn och 6 barnbarnsbarn. Hon pratar mer om judendomen sedan hon blivit äldre, som att den delen av hennes identitet blivit ännu viktigare att inte glömma. Hon pratar ofta om sin rädsla för den värld hon lämnar efter sig till oss. En värld där nazister återigen marscherar på gatorna. Och där allt fler verkar tycka att människans värde avgörs av hennes religion och ursprung. 

Myt: Vår svenska kultur och identitet försvinner

Frågor om svensk identitet och kultur utgör ofta ett slagträ i debatten om invandring och integration. Rädsla för den svenska identiteten och kulturens avveckling har varit på tapeten länge.

Såhär i valårets första skede är det hög tid att bringa klarhet i den eventuella hotbilden.

I ovan nämnda debatt beskrivs ofta svensk identitet och kultur som något konstant och statiskt. Något som sett likadant ut under lång tid men som nu hotas av något nytt. Detta nya hot beskrivs som influenser från andra kulturer, främst genom invandring.

Låt oss börja med den första föreställningen, idén om att kultur är något statiskt och enhetligt. Svensk identitet och kultur har alltid påverkats och formats genom influenser från andra länder och kulturer. Vi behöver inte göra särskilt djupa historiska analyser för att se hur svenska högtider, konstnärer och övriga kulturutövare hämtat inspiration utanför Sveriges gränser.

För att ta ett exempel kan vi se hur bildkonstnärer som Ernst Josephson och Carl Larsson drev frågan om modernisering av synen på konst redan vid sekelskiftet. Josephson och Larsson är skaparna bakom några av våra svenska kulturskatter som ”Näcken”, ”Strömkarlen” och ”Frukost under stora björken”. De frustrerades över den traditionella syn på konst som genomsyrade det svenska utbildningsväsendet och reste ner till kontinenten för att inspireras av andra kulturer.

Vidare kan vi slå hål på föreställningen om att invandring skulle vara ett nytt fenomen. Den svenska befolkningen har alltid präglats och formats av både utvandring och invandring. Som exempel kan nämnas hansatyskar som kom till Sverige under medeltiden, romer som började invandra under 1500-talet, valloner som bjöds hit för att lära ut järnhantering i slutet av 1600-talet, Savolaxfinnar som under 1600-talet beviljades viss skattefrihet om de bosatte sig i urskogen, det som vi idag kallar för finnmarkerna. Under 1700-talet invandrade franska intellektuella, filosofer och konstnärer som satte sin prägel på kulturlivet, även judar kom under detta sekel. När vi sedan började bygga stenhus på 1800-talet bjöd vi hit italienare som var experter på stuckaturer som satte sin prägel på den svenska arkitekturen. Under samma period kom en hel del skottar som fick fart på bryggeriverksamheten i landet och därmed bidragit till det breda utbudet av öl vi avnjuter på pubar och restauranger runt om i landet.

Det var först vid slutet av 1960-talet som vi i Sverige införde en reglerad invandring där den som ville invandra till landet i princip behövde ha sitt uppehållstillstånd klart före inresan alternativt ansöka om asyl. Detta resulterade i att invandringen skedde mer stötvis, ofta till följd av kriser. Exempelvis i samband med militärkuppen i Chile 1973 och Jugoslaviens sammanbrott under början av 90-talet. Båda perioderna har varit av stor vikt för utveckling av den svenska industrin.

Sammantaget kan vi alltså konstatera att föreställningen om svensk identitet och kultur som något statiskt är direkt felaktig. Vår matkultur, arkitektur, bildkonst, musik och högtider ser ut som de gör på grund av influenser från andra håll. Vi kan också slå hål på föreställningen om att invandring skulle vara ett nytt fenomen. Sverige har alltid varit både ett invandrings- och utvandringsland och det är just de egenskaperna som har format det som idag är den svenska identiteten och kulturen.

Myt: Den nedärvda essensen

En uråldrig myt är att en kategori av människor skulle ha en nedärvd essens. Att det skulle existera någon slags gudagiven inneboende ariskhet, judiskhet, svenskhet, tyskhet eller dylik ”gruppitet”. Denna myt är inte förenlig med vetenskaplig kunskap om hur världen faktiskt fungerar, men däremot har den djup förankring i religiös fundamentalism och i den lära om ”idévärlden” som för cirka två och ett halvt millennier sedan lanserades av den djupt antidemokratiskt sinnade filosofen Platon. I dagens samhälle företräds myten om den nedärvda essensen av partiet Sverigdemokraterna. I sitt principprogram använder partiet denna myt som grundsten för sin människosyn.

Den verklighet vi faktiskt lever i fungerar på ett helt annat sätt än hur romaner och andra sagor fungerar. I romanen existerar alla karaktärer utifrån författarens tankar. En romanfigur vilken börjar som en enkel idé med en eller ett par kategorier växer i bästa fall till en karaktär som blir lite mer nyanserad och kanske även får en bakgrundshistoria. I verkligheten finns det istället alltid en enormt komplex bakgrundshistoria, och denna kommer först. Varje vuxen människa har en uppväxt och två genetiska föräldrar, vilka i sin tur har varsin uppväxt och två genetiska föräldrar vardera. Kategorierna är något som vi hittar på för att sortera oss själva och varandra, snarare än att vara grunden för vår existens som om vi hade varit romanfigurer. I sin bok ”Så gick det till: Bevisen för evolutionen” förklarar biologen Richard Dawkins att många har svårt att förstå evolutionen därför att de tror att djurarter existerar i naturen: I själva verket så existerar i naturen endast enskilda unika djur, medan djurarter är något som vi människor hittar på för att få överblick över dessa djur. Samma princip gäller även alla andra kategoriseringar: Gränser mellan olika nationer, kulturer och etniciteter är något socialt konstruerat, alltså något som vi människor har hittat på.

01Evolution-des-wissens

Att det skulle finnas olika människoraser vilka skulle ha olika ”essens” torde vara kärnan i den blodsmystik som präglade Nazityskland, och även i den pseudovetenskapliga rasbiologi som användes för att rättfärdiga denna blodsmystik. Frågan torde sålunda vara tämligen känslig rent politiskt. När Sverigedemokraterna som grund för sin människosyn fastslår att olika grupper av människor har olika nedärvda essenser så lägger de sig vinn om att linda in budskapet. De klämmer in påståendet om olika grupper skulle ha olika nedärvda essenser mellan två mycket mer lättsmälta påståenden: å ena sidan en idé om universell mänsklig essens, och å andra sidan en idé om unik individuell essens. Och när de sedan försöker framställa dessa nedärvda essenser som något vetenskapligt så handlar det exempel de utgår från försiktigtvis från idén om mänsklig essens. Idén att det även skulle vara en vetenskaplig sanning att olika kategorier av människor skulle ha olika ”nedärvda essenser” följer med på köpet: Det framgår tydligt av resonemanget, men formulerat på ett sådant sätt att de upprätthåller ett minimum av ”plausible deniability” att avfärda kritik med:

Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen. Någon komplett förteckning över vad som ingår i denna mänskliga essens har vi ännu inte och kommer kanske heller aldrig att få. Till hjälp med att skapa en grovkornig bild kan vi dock ta den moderna vetenskapen och den mänskliga historien. Om det till exempel är så att en viss företeelse i olika varianter förekommit i nästan alla mänskliga samhällen i nästan alla tider, så menar vi att det är rimligt att anta att den på något sätt är kopplad till den mänskliga essensen.
/Sverigedemokraternas principprogram från 2011, sid 8

En enskild människa har sitt eget sätt att vara och fungera, och oavsett om vi kallar det för ”identitet” eller ”essens” eller något annat så är det självupplevt och därför värt att respektera i egenskap av individens rätt att definiera sig själv och bestämma över sig själv. Om vi i högre grad än nödvändigt förvägrar individen dessa rättigheter så beter vi oss oetiskt och riskerar att åsamka personen i fråga stor skada. Idén att en kategori av människor skulle ha något särskilt sätt att vara och fungera, det är däremot en överförenkling även i de fall då det inte slår över i ren pseudovetenskap/mytbildning. För att en kategorisering skall kunna hållas enhetlig måste de individer som ingår i den undertryckas, de som upprätthåller denna enighet måste pressa/tvinga var och en att begränsa sig till vad som passar in i stereotypen för den kategori som hen blivit insorterad i. Idén om att inte undertrycka en individs ”essens” och idén om att ”inte undertrycka” en kategoris ”essens” är sålunda inte bara två olika idéer, utan de utgör dessutom varandras motsats.

Rasism – en övergångsrit för att göra kön?

I artikeln Racism as Adolescent Male Rite of Passage: Ex-Nazis in Scandinavia beskrivs före detta nynazisters identitetssökande, samt hur de använder högerextrema grupper som en del i letandet, att finna sin identitet som unga män (läs vita unga män).

Michael Kimmel, professor i sociologi har genom djupintervjuer med personer via EXIT uppmärksammat att inträdet, såväl som utträdet från rasistisk organiserade grupper har mindre att göra med politiska åsikter i jämförelse med deras amerikanska motsvarigheter.

För vissa ungdomar i Skandinavien handlar det mer om en övergångsrit – att göra kön (maskulinitet) än att man de facto ansluter sig till den rasistiska ideologin. Det handlar om att tillhöra en grupp, att identifiera sig med något och utifrån detta skapar sin maskulinitet. När det kommer till maskulinitet var vikingar en förebild, det var den ultimata mannen.

Identitetsskapandet och grupptillhörighet

En del av de som intervjuades hade blivit mobbade tidigare i sitt liv, dock inte alla. En av killarna berättar att han snarare var det motsatta, nämligen den som mobbade. Dessutom var många från en lägre medelklass och arbetarklass.

Jag gillade slagsmålen och uppmärksamheten, att vara en del av rörelsen.

Han ser inte sig själv som en nationalist och på frågan,  vad det betyder att vara svensk svarar han:

Vet inte. Jag är vit. Att vara nazist betyder att jag är en del av något, en del av en grupp. Det ger mig en chans att uttrycka mitt hat.

En gemensam känsla bland en del av ungdomarna i studien var att de kände sig marginaliserade och som ”måltavlor”. De beskriver sig som någon som ”söker” – ungdomar som letar efter en grupp som de kan identifiera sig med, och där de kan känna att de faktiskt tillhör.

Innan jag gick med, kände jag mig som luft, jag kände mig som en loser, jag kände mig typ, värdelös. Deras värld erbjöd mig en värld där jag var bättre – bara för att jag var vit.

När du kommer in i puberteten är det som att du måste välja mellan att vara nazist, icke-nazist, punkare eller hip-hopare, du kan inte vara neutral.

Att vara nazist i ett land som Sverige är nog bland det värsta du kan vara och då jag ville vara riktigt farlig bestämde jag mig för att bli nazist.

Maskulinitetsprojektet

Alla som deltog i studien är män, tjejer/kvinnor fanns i närheten, men de tillhörde inte det centrala delarna gruppens projekt. Deras roll var mer av passiv karaktär. Killarnas sätt att umgås är ofta homosocialt – det handlar om att dricka alkohol och lyssna på musik, innan det var dags för att gå ut och festa och slåss.

I slutsatsen argumenterar Kimmel för att de som trätt ur grupperna beskrev processen som en manlig övergångsrit. Deras engagemang handlade om ett maskulinitetsprojekt, snarare än nationalsocialistisk ideologi. Att vara skinhead och nynazist gjorde det möjligt att uttrycka en vrede, vilket man även senare kunde lämna bakom sig när man lämnat gruppen.

Hegemonisk maskulinitet, vithet och intersektionalitet

Att detta handlar om vilsna unga män som söker sig själva och en trygghet är inte svårt att se eller förstå. Det handlar om att uttrycka sin identitet, som och att skapa och reproducera en viss typ av maskulinitet.

För att tydliggöra detta vill jag föra en diskussion kring begreppen hegemonisk maskulinitet, förhållandet till vithet, rasifiering, samt intersektionalitet.

Hegemonisk maskulinitet kan man se som en rådande norm, vilket ingen man egentligen kan leva upp till. Egenskaperna för maskuliniteten omfattas i olika hög grad av olika grupper av män. Den är inte statisk utan förändras över tid. Dessutom är olika sorters manlighet eftersträvansvärda i olika kulturer och socioekonomiska grupper.

Utifrån ungdomsstyrelsens skrifter – Unga och våld, en analys av maskulinitet och förebyggande verksamheter skrivs det att normativa föreställningar gällande kön legitimerar ofta mäns våld, speciellt i kulturer och grupper där fysisk aggressivitet förväntas och hyllas. Detta resonemang stämmer överens med den typ av man som är den eftersträvansvärda här i Kimmels artikel. Det handlar om en våldsam vit man, som dricker alkohol samt försvarar genom våld ”sina” kvinnor från utländska män.

Våld är ett sätt att rekonstruera en utmanad och instabil maskulinitet. Våldet är en resurs i maskulinitetsgörandet när andra resurser (exempelvis ekonomiska) inte är tillgängliga.

Detta anser jag vara fallet för de högerextrema grupper som artikeln handlar om, i synnerhet utifrån vad de unga killarna berättar. Då många av ungdomarna tillhörde en nedre medelklass och arbetarklass är ekonomin en resurs som är begränsad när det kommer till maskulinitetsgörandet, till skillnad från våldet som här är en tillgänglig resurs.  Utifrån vad respondenterna beskrivit har de prioriterat att få uttryck för sitt hat, samt delta i slagsmål med ”invandrare”. Kimmel menar – viljan och önskan om att slåss, är den mest påtagliga markeringen av maskulinitet, ”framförallt handlar det om att markera vad man inte är”.

Inga roller skapas i ett vakuum

Utifrån ett intersektionellt perspektiv skrivs det  att man utgår ifrån att vi alla tillhör en särskild social klass, etnicitet samt specifikt genus. Alla dessa är närvarande samtidigt och är därmed även relaterade till varandra. Kön och ålder ska inte ses som fasta kategorier utan något som görs i vardaglig interaktion enligt detta perspektiv. En person gör ständigt etnicitet, klass och genus. Alla dessa dimensioner är högst närvarande men även beroende av varandra. Dock kan dessa ha olika stor betydelse i olika sammanhang.

I likhet med Gabriela Spector- Mersel, anser jag att ålder är betydelsefullt, och har en central del i hur maskulinitet skapas och konstrueras. Maskulinitetskonstruktioner, menar hon förändras med åldern, bland annat då det ställs olika förväntningar på män i olika åldrar. Det finns därför vissa förväntningar på hur en ung man som är nazist ska konstruera sin maskulinitet. Våld som tidigare nämnts är ett sådant ”görande”.

När det kommer till ”vithet” och högerextremism utifrån detta sammanhang  anser jag det ha en större betydelse än vad som ges utrymme för i artikeln. Vithet är en del av normen i Skandinavien och i Sverige. Jag har i en tidigare artikel skrivit om att vithet i förhållande till ”svenskhet”,  att det kan vara obekvämt att prata om, men som är av stor betydelse att vi faktiskt pratar om då det handlar om rasifieringsprocesser som äger rum i vårt samhälle.

Att ungdomarna väljer att gå in i grupper som har högerextrema åsikter och agerar  med det genom våld är ett hot mot demokratin i samhället. Detta får olika grupper i samhället att strida mot varandra och effekten blir ett obalanserat samhälle. Ungdomarnas inträde har en betydande effekt och påverkan, på en nivå som sträcker sig längre än bara enbart individens identitetsskapande. Det rör sig mellan olika dimensioner, dels den samhälleliga men även på en individuell nivå. Dessutom skapar det en rädsla bland de personer som är deras måltavlor. Detta kan exempelvis leda till att de utvalda (de andra) exempelvis inte vågar röra sig fritt i sitt samhälle då rädslan för att bli utsatt för brott alltid är överhängande.

 

 

 

 

Terminologi – rasism

Motargument publicerar en artikelserie där vi reder ut brännande föreställningar och termer. Senast tittade vi på afrofobi. Den här gången har turen kommit till rasism.

Rasism är ett komplext begrepp med en månghundraårig historia. För att kunna närma sig en förståelse för begreppet och dess relevans idag, trots att det sedan snart 70 år tillbaka råder konsensus inom den medicinska forskarvärlden om att mänskliga, biologiska, raser inte existerar, behöver vi inleda denna artikel med en kort, historisk bakgrund.

Rasismens uppkomst

Det finns ingen klart avgränsad startpunkt för idén om att vi människor skulle vara väsensskilda; med olika förmågor, egenskaper och värde sinsemellan. Dessa idéer går att hitta lite varstans i såväl tid som rum. Rasismen, som det komplexa begrepp vi känner igen det idag, kan dock sägas stamma ur upplysningstidens strävan att vetenskapliggöra mänsklig kunskap och kunskap om människan. En strävan som dessutom sammanföll med såväl den europeiska kolonisationen av Afrika, Asien och Amerika, som med uppkomsten av den föreställda gemenskap vi känner som nationalism. I denna smältdegel av tankar och idéer hittar vi två för ämnet centrala teorier, ofta benämnda monogenism och polygenism.

Monogenism utgår från idén att alla människor har en gemensam förfader, men att vi p g a det vi idag skulle kalla miljömässiga faktorer utvecklats olika – degenererat – och att det skulle förklara de olika ”människoraser” vi idag möter i världen. Filosofen John Locke och vår egen Carl von Linné var två av de tidigaste förespråkarna för denna teori.

Polygenism handlar istället om att varje ”ras” har sitt eget ursprung, och att den vite mannen därmed är oåterkalleligen väsensskild från t ex afrikanen eller asiaten. Två av de mer namnkunniga vetenskapsmännen inom denna teoribildning är David Hume och Immanuel Kant, även om Isaac La Peyrère anses vara den som satte teorin på kartan genom publiceringen av hans Prae-Adamitae i mitten av 1600-talet.

Även om man tvistade om orsakerna till det hela, var man dock överens om grundpremissen; att människan är indelad i olika raser och att dessa raser var förknippade med olika egenskaper och förmågor.

Efterhand fick monogenismen ge vika åt polygenismen. I och med det befästes bilden av att även om miljön har betydelse för hur människor utvecklas, så räcker det inte för att eliminera karaktärsdrag som beskriver hennes rastillhörighet. Eugeniken – rashygienen – som vetenskap var född, och med den nådde den biologiska rasismen oanade höjder men resulterade också i fruktansvärda konsekvenser, understödd av den samtidigt framväxande nationalismen, vars idé om ”folket” gavs legitimitet genom att stödja sig mot den rasistiska vetenskapen och vice versa.

Parallellt med andra världskriget började dock forskare inom genetik, antropologi, sociologi och psykologi allt mer ifrågasätta eugeniken som vetenskap och 1950 kunde UNESCO slå fast att det inte existerar några mänskliga raser. Vidare forskning genom åren har sedan gång på gång bekräftat detta. Människan som biologisk varelse kan inte delas in i olika raser – därtill är vi alldeles för lika.

Hur kan det finnas rasism om det inte finns några mänskliga raser?

Argumentet från den för rasism anklagade ”sverigevännen” låter sällan vänta på sig. Hur kan hen bli anklagad för att vara något som rimligen inte ens kan finnas?

”Race is an ideology and for this reason, many scientists believe that race should be more accurately described as a social construct and not a biological one.” –Vence Bonham, J.D.

Som dr. Bonham mycket riktigt påpekar är (mänsklig) ras inte en biologisk verklighet, utan en i första hand social konstruktion. Det betyder i klartext att det som ”gör” rasism kan vara när grupper av människor beskrivs som om de vore biologiskt avvikande – det vill säga; när åtskillnad görs på ett sätt som antyder att olikheterna gör oss väsensskilda.

Det kan förstås handla om kroppsliga egenskaper som hudfärg, ansiktsdrag eller liknande – så kallad ”hudfärgsrasism” – men lika gärna röra tillskrivna egenskaper som etnicitet, kulturell tillhörighet eller religiös tro. Det är med andra ord nu rasism blir det komplexa begrepp jag påpekade i början av artikeln.

Anders Hellström, docent vid Malmö Högskola, har på uppdrag av Forum för Levande Historia sammanställt en begreppsinventering av rasismbegreppet. Han konstaterar att vi på ett sätt rört oss långt från den uppenbara rasism som en gång legitimerade kolonisation, apartheid och slavhandel, men att rasismen ändå följt med oss och att marginaliserade grupper fortfarande drabbas av dess konsekvenser. Inte minst p g a begreppets komplexitet:

”Förvirringen kring rasismbegreppets natur kvarstår /…/ Vad som är rasism och inte är en fråga som debatteras flitigt i media idag och utgången av denna får konsekvenser för hur vi väljer att bedriva den antirasistiska kampen, vilket påminner oss om vikten av att kontinuerligt reflektera kring vad det är som vi egentligen vänder oss emot.” -Anders Hellström

Begreppet ”rasism” dog inte när myten om de mänskliga rasernas existens avslöjades. Istället genomgick det en slags förvandling och blev till flera olika – om än med en gemensam bas – rasismer. 

En rasism, flera rasismer

I Motarguments artikelserie om terminologier har vi redan mött några av rasismerna. De ligger ofta gömda inom andra begrepp. Afrofobi, antiziganism, heterosexism, antisemitism, islamofobi – alla rymmer de aspekter som har mer eller mindre direkta beröringspunkter med rasism.

Rasismerna kan skilja sig åt vad gäller olika aspekter. Ibland handlar det om en begränsad företeelse i tid eller rum, som t ex apartheidregimen i Sydafrika, och i andra fall kan det beskriva en strukturell företeelse som löper genom hela västvärlden och/eller under lång tid. En annan dimension av de olika rasismerna är hur de i vissa fall har fokus på individen (vem är rasist? vad är ett rasistiskt beteende?) och i andra fall fokuserar på begreppet som en dominerande tankestruktur/ideologi.

Även om Hellström i sin text inte riktigt vill hålla med mig om det, menar jag att gemensamt för samtliga rasismer, trots sina inbördes olikheter, är att de delar en gemensam grundläggande proto-definition, som jag med hjälp av Antirasistiska Akademin (ArA) vill beskriva – förvisso svepande, nästan svävande på målet – som teorier, världsåskådningar, rörelser, processer, samhällssystem och/eller handlingar, som i sin tur bygger på föreställningen att det finns grupper av människor (beskrivna som t.ex. raser/etniciteter/kulturer) med egenskaper som är specifika för just dem.

Definitionen är med nödvändighet lika vag som begreppet är komplext. Men det gör den å andra sidan lättare att applicera på de olika rasismerna, vilka jag beskriver översiktligt nedan (förteckningen över rasismer är hämtad från Hellbergs text):

Den biologiska rasismen drabbades av ett hårt slag när rasbiologins pseudovetenskaplighet slogs fast och behöver egentligen inte beskrivas särskilt ingående. Det är en daterad form av rasism som få idag öppet bekänner sig till och som framförallt används som försvar för andra former av rasism – inte sällan i form av uttalandet ”Jag är inte rasist, men…”.

När den biologiska rasismen inte längre var gångbar – en process som rivstartade när Förintelsen blev känd – ersattes den av neo-rasism eller kulturrasism/kulturell rasism. Begreppet omfattar rasism som essentialiserar kulturbegreppet. Det innebär uppfattningen att vissa människor är på ett visst sätt eftersom de tillhör en viss kultur, etnicitet eller religion – enligt samma tankemodell som tidigare användes om raser.

Ett annan rasism är den postkoloniala rasismen, som har sitt ursprung i erfarenheter från före detta kolonier i Europa och Asien. Här fokuseras begreppet ”vithet”, som illustrerar både en maktstruktur och identitetsskapande. Antingen är man vit eller icke-vit och desto mindre vit man är, desto längre ned i maktordningen hamnar man.

Den institutionella rasismen (också känd som strukturell rasism) beskriver hur rasism kan existera inom ett samhälles eller en institutions ramverk och lägger tyngdpunkten på rasism som diskriminerande system och institution. Det handlar om en rasism som ”sitter i väggarna”. Det brukar dessutom hävdas att den institutionella rasismen är mer vanemässig än intentionell, vilket betyder att de som gör den institutionella rasismen sällan är medvetna om att de upprätthåller ett rasistiskt system.

Detta för oss till den av Hellström benämnda vardagsrasismen. Rasism är inte bara en ideologi eller samhällelig struktur som vi rör oss innanför eller utanför. Den är också en del av vår vardag – mer för vissa än för andra:

Hudfärgade plåster som lyser ljusbeige mot mörkbrun hy.  Kvinnan som spottar på tiggaren utanför mataffären. Påpekandet (i all välvilja) om det vackra mixade barnet i barnvagnen. Svårigheten för Ahmed Abdikadir att bli kallad till arbetsintervju, trots hans höga kompetens.

Alla är de vardagliga uttryck för olika former av rasism. Vart och ett för sig är de möjliga att förstås eller ursäktas som individuella uttryck för okunskap eller fördomsfullhet – eller helt ryckas på axlarna åt – men tillsammans bildar alla dessa upplevelser en integrerad helhet som visar att rasismen – trots att det sedan snart 70 år är bevisat och fastslaget att inga raser existerar – fortfarande upprätthåller och skapar en diskriminering på i princip samma premisser som innan 1950.

En spännande effekt av att tänka i termer om flera rasismer är att det gör det möjligt att – åtminstone i teorin – vara både antirasistisk och rasistisk samtidigt. Detta genom att t ex som Sverigedemokraterna (SD) ta officiellt avstånd från biologisk rasism men samtidigt driva en otvivelaktigt islamofob agenda.

Finns rasister?

”Eftersom rasism förknippas så starkt med denna händelse [Förintelsen – min anm.] tas det som en förolämpning att förknippa ett individuellt beteende med rasism.” -Anders Hellström

Jag vill avsluta denna artikel med några ord om epitetet ”rasist” vilket jag var farligt nära att använda ovan (men undvek elegant genom att lägga till slutleden -istisk till orden ”antirasist” och ”rasist”). Om nu rasism är ett begrepp som lever och frodas än idag, även om inte raser gör det, torde ju även rasister kunna leva och frodas. Eller?

Det är  – i likhet med själva rasismbegreppet – en komplex fråga att reda ut. Rasism existerar bevisligen, även om dess uttryck sker på lite andra premisser än på den rasbiologiska tiden före 1950. Men som Hellström implicerar i citatet ovan har rasistbegreppet inte riktigt genomgått samma förvandling.

En rasist är för många fortfarande en person som tror på biologiska, mänskliga raser. Och självklart finns de fortfarande kvar, någonstans i periferin. Det kan man bl a bli varse om man tar notis om de regelbundet återkommande försöken att motbevisa påståendet om att mänskliga raser inte existerar. Och dessa individer är utan tvekan den renaste formen av rasister du kan hitta. Men de är få, och de är – som sagt – perifera.

I och med förändringen av rasismbegreppet och uppdelningen i olika rasismer, har man dessutom börjat tala allt mer om att ”göra rasism” snarare än att ”vara rasist”. Det är framförallt en logisk perspektivförskjutning. När fokus ligger på processen att göra kultur, etnicitet eller religiös tro till ställföreträdare för ras, blir den forne rasisten snarare en slags rasism-tillverkare; en som skapar/medskapar ras.

Det går att hävda att detta perspektiv befriar människor från sitt individuella ansvar och dessutom formulerar ursäkter åt dem, så de kan upprätthålla ett rasistiskt beteende utan att det ger några uppenbara konsekvenser.  Men det kan också förstås som ett sätt att erbjuda de här individerna en möjlig väg ut. ”Jag förstår att du menar väl, men det du just sade är ett rasistiskt påstående” är för det mesta en mer konstruktiv ingång i en diskussion än ”Du är rasist”.

Hur man väljer att se på det beror förstås på vad målet är. Bekämpa rasismen eller bekämpa rasisten.

Källor och lästips: