Etikettarkiv: fakta

Invandrare tung budgetbelastning

Artikel av Johannes Fredrikson och Thabo ‘Muso

Invandring och ekonomi är ett ämne som ofta debatteras och diskuteras. Tonläget är inte sällan högt och åsikterna är många men det är inte alla som presenterar sina argument tillsammans med innovativa och gedigna matematiska uträkningar. Det är därför inte konstigt att sådana inlägg i debatten får stor spridning bland de mer matematiskt kreativa väljarna. Det är dags att titta lite närmare på ett sådant exempel.

Nu när det är höstbudgettider har artikeln ”Björn Olanders: 320 MILJARDER KR FÖR INVANDRING I BUDGET 2017” om regeringens tidigare vårdbudget börjat cirkulera på Facebook. Artikeln finns publicerad på hemsidan ”Svenska dissidenter”, som kortfattat beskriver sig enligt följande:

Svenska Dissidenter är en sida med vanliga bekymrade medborgare och skribenter, som försöker vara en motpol till det vänsterliberala etablissemanget. Vi är trötta på landets vänsterliberala journalister som delar säng med makthavarna och granskar folket istället för makten.

Svenska Dissidenter är en ‘nättidning’ som så många andra, vi skriver artiklar, krönikor och bevakar händelser i våra granskningar. Vi skriver i huvudsak om vad som sker i vårt eget land Sverige, men självklart täcker vi även in händelser från andra delar av världen. Vi anser oss inte själva som ‘höger’ eller ‘vänster’, utan tycker vi kan placera oss relativt neutralt, vi skriver rom(sic) det vi tycker illa om vare sig det kan anses politiskt korrekt eller inte. Vi tar inte ställning, vi skriver.”

Tidningen gör reklam för klädföretag som bland annat säljer jackor med namn som ”Viking Divison” och har SS-runor.

En av de senaste artiklarna på hemsidan utgörs av ett grävande reportage om familjen Rothschilds 25-punktsplan för att ta över världen genom att dess icke-judiska befolkning drabbas av finansiella katastrofer, massvält och drogmissbruk. Bland mycket annat.

Budgetgranskning

Men nog om den neutrala tidningen ”Svenska dissidenter”, låt oss granska deras föredömliga granskning av vårbudgeten.

Metoden för författarens beräkning av invandringens påverkan på budgeten beskrivs så här:

“S+Mp-regeringens nya vårändringsbudget 2017 visas nedan. Sveriges befolkning uppgick den 31 december 2016 till 9.995.153 personer (källa SCB). Från 1980 t o m 31 december 2016 har Migrationsverket beviljat 2.127.423 uppehållstillstånd varav 586.192 flyktingar (27,6%), 847.735 anhöriginvandrare (39,8%), 234.148 Arbetsmarknadstillstånd/PUT (11%), samt 459.348 Övriga (=21,6% Gäststuderande, Adoptivbarn, EES samt tidsbegränsade) !!

Observera att sedan 1980 är endast 1 av 9 är arbetskraftsinvandrare, drygt 6 av 9 flyktingar och/eller anhöriga samt knappt 2 av 9 gäststudenter samt tidsbegränsade och/eller EESare/gästarbetare!! Andelen utrikesfödda i första generationen uppgick den 31 december 2016 till 1.787.497 personer eller 18% av befolkningen (källa SCB).”

Låt oss för enkelhetens skull utgå ifrån att alla statistiska uppgifter i citatet stämmer. Ett antal frågor inställer sig mot bakgrund av texten.

Hur många av alla dessa invandrade människor finns kvar i Sverige?

Om en av nio personer, eller 236.380 av de totalt 2.127.423 personer som beviljades uppehållstillstånd i Sverige kom hit som arbetskraftsinvandrare, vad hände med övriga 1.891.043 personer?

Kan man möjligtvis, rent hypotetiskt tänka sig att en del började förvärvsarbeta? Kan man till och med vara så pass djärv att föreställa sig att majoriteten, eller en absolut majoritet av dem började förvärvsarbeta?

I motsatt riktning skulle man kunna hävda att författaren mörkar statistik om EU-medborgare som flyttar till Sverige och inte behöver söka uppehållstillstånd innan de kommer hit och inte heller med omedelbar verkan efter att de flyttat till Sverige.

Mot bakgrund av att författaren skriver om ”utrikesfödda i första generationen”, är det motiverat att fråga sig vilka som kan tänkas vara utrikesfödda i andra generationen? Är det personer som är födda i Sverige men som ändå skall räknas som utrikesfödda? Ett förtydligande skulle kunna vara på sin plats.

Bodström och utredningar

Författaren skriver vidare:

”Enligt Utredningar/Thomas Bodström, S, utför invandrare 2-3 ggr fler brott än inhemska medborgare. Ur dessa uppgifter går kostnaden för invandring avläsas och beräknas enligt följande från vårbudgeten 2017:”

Den intresserade kanske frågar sig vilka ”utredningar” som Thomas Bodström har gjort gällande brottslighet.

Bodström har emellertid inte arbetat med några övergripande utredningar om brottslighet i Sverige. Varken som minister eller privat.

Det skall dock sägas att herr Bodström har en omfattande erfarenhet av brottslighet enär han arbetat som försvarsadvokat. Bland annat för den tidigare socialdemokratiske riksdagspolitikern och mångmiljonären Jan Emanuel.

Bodström har även författat ett antal romaner, av vilka samtliga fått svidande kritik i medierna. Inget av detta arbete kan dock kvalificeras som kriminologisk forskning.

Så vilken eller vilka utredningar är det som Bodström skulle ha arbetat med? Och om han har arbetat med sådana utredningar, hur kan de utredningarna ha kunnat komma fram till att invandrare  begår ”2-3 ggr fler brott än inhemska medborgare”?

Skulle Bodström ha dragit slutsatsen att invandrare inte kan bli svenska medborgare, eller är det författaren som drar den slutsatsen och i så fall är den slutsatsen korrekt?

Statistik ljuger inte

Men låt oss tränga djupare in i den föredömligt detaljerade, redigt uppställda statistik som författaren presenterar.

20993968_10155766314940712_5065531694685133079_n

Något som står ut vid en första anblick är procentsatserna som anger invandringens del av kostnaderna för varje budgetpost. Invandringen står alltså för exakt 18% av kostnaderna i 18 av 27 utgiftsområden och 36% i 6 utgiftsområden.

Enligt de uppgifter som presenteras innan tabellen framkommer det att 18 procent av Sveriges befolkning är ”utrikesfödda i första generationen”. Man får anta att denna siffra ligger till grund för att just 18% är en så vanligt förekommande andel i tabellen.

Det är en imponerande övning i matematisk stringens, tyvärr får man aldrig reda på hur fördelningen ser ut inom de olika budgetposterna. Är fördelningen av invandringens kostnader vad gäller Miljö- och naturvård densamma för Supermiljöbilspremien som för Kemikalieinspektionen?

Är kostnadsandelen densamma för Försvarets radioanstalt som för Strålsäkerhetsmyndigheten? Om inte, hur ser fördelningen ut?

Är det närvaron av invandrare i Sverige som fördyrar Sveriges försvarskostnader med 18% eller hade staten kunnat satsa 18% mer på försvaret om det inte fanns invandrare i Sverige?

Att invandringen står för exakt 18% av kostnaderna i 18 av 27 utgiftsområden är ett väldigt sammanträffande, för själva metoden kan det väl ändå inte vara fel på?

Man får inte heller reda på hur diverse komplicerande faktorer har tagits i beaktande, vilket hade varit både spännande och lärorikt. Istället lämnas man som läsare tyvärr kvar med en hel del frågor.

18% av EU- avgiften, 5.33 miljarder kronor, står tydligen i direkt korrelation till andelen utrikes födda. Hur EU-avgiften skulle bli dyrare genom att fler människor flyttar till Sverige framgår inte.

Ännu mer komplicerat blir det när man sneglar mot de poster som inte innehåller siffran 18%. Ta posten ”Rättsväsende” till exempel, Där uppgår invandringens andel av kostnaderna till 50%. Hälften kan kanske ses som en relativt stor andel, men tar man 18 (andel utrikesfödda i procent) och multiplicerar med ”2-3” (invandrares överrepresentation i brottsstatistiken) så blir det 50%. Typ.

Multiplicerar man med 3 blir siffran 54% men här jobbas det med intellektuell integritet och avrundas neråt till 50%, vilket är föredömligt.

Och i motsatt riktning, hur pass överrepresenterade är inte invandrare som anställda i en massa yrken som kostar landstingen väldigt många miljarder?

Hur är det t ex med förare av tunnelbanor och pendeltåg? Borde eller kunde staten ha satsat 18% eller mer i utökade utgifter på kollektivtrafik om invandringen inte fanns? Eller/och är det invandringen som belastar oss i onödan med 18% av kollektivtrafikskostnaderna?

Eftersom artikeln inte berör kostnader för landstingen, hoppas vi på Motargument att författaren till artikeln gräver vidare i den frågan utifrån samma utmärkta vetenskapliga metod.

Brottslighet kostar

Efter redovisningen av kostnaderna för invandringen följer en lista med 22 punkter som uppges visa olika brottstyper som ökat mellan åren 2015-2016, eller där antalet brott enbart anges utan jämförelse.

Dessvärre redovisar inte författaren hypoteser kring varför brottsstatistiken ser ut som den gör, samtidigt som han bedömer att Sverige är på väg att bli ”ett laglöst land”.

Några väsentliga observationer görs emellertid och dessa är värda att återge:

”Stenkastning mot polis, ambulans, brandkår, brevbärare och varutransporter (oregistrerad, men polisen skall börja räkna)

Skall polisen börja räkna stenar som misstänkts ha kastats mot polis, ambulans, brandkår, brevbärare och varutransporter?

Författaren fortsätter:

”Mycket stort antal migranter; tiggare, ficktjuvar, vägpirater, bärplockare, prostituerade, svarttaxichaufförer, m m. (oregistrerat, MSB & BRÅ har inte kontroll) m.m.”

Författaren har skarpsynt noterat att varken Myndigheten för Samhällsskydd eller Brottsförebyggande rådet har kontroll över bland annat antalet bärplockare och prostituerade i Sverige. Så illa är det.

Han passar även på att kritisera komikerna Henrik Schyffert och Magnus Betnér för att de enligt honom hävdar att Sverige aldrig har varit tryggare. Det är oklart varför.

Efter denna övning i hård vetenskap kan det vara nyttigt att begrunda med hjälp av musik. Särskilt denna låt som Motargument rekommenderar.

Nyhetsbrev juli 2017

Här presenteras de artiklar vi publicerat under juli 2017

Artiklar

I kraft av sin hudfärg – den vita kvinnans tolkningsföreträde – artikel av Tina Holm om begreppen vithet, kvinnor och offergörande

Tryckfrihetsförordningen skyddar inte nazister – artikel av Thabo ‘Muso om att tryckfrihetsförordningen inte utesluter kriminalisering av  nazistiska organisationer

SD:s idol Verner von Heidenstam om Hitlers seger – artikel av Torbjörn Jerlerup om Heidenstams stöd till Hitler, Tyskland och nationalism

Korta motargument

Svenskars födelseländer – korta av David Ehle som redovisar vilka länder som är de vanligaste födelseländerna hos svenskar

En kort lektion i fotografisk källkritik – korta av Torbjörn Jerlerup om det eviga påpekandet: var källkritisk!

Argumentationsfel: ”Men du då!” – korta av David Ehle om whataboutism

Krönikor

Je suis un globaliste – krönika av Jan Kjellin om globalism och nationalism

Historiska läxor kring globalisering och tyranni – krönika av Johannes Fredrikson om att globalisering inte är ett nytt fenomen

Jimmie Åkesson tror fel om Sveriges muslimer – gästkrönika av Salih Tufekcioglu

SD och Schrödingers rasistiska invandrare – krönika av Anders Johansson om att invandrade rasister som röstar på SD inte gör SD mindre rasistiskt

SD och NMR – Två grenar på samma släktträd – gästkrönika av Maria Robsahm

Sånt händer inte här – krönika av Jan Kjellin om vad röster på nationalister innebär

Fröet till diktaturen – gästkrönika av Maria Robsahm

Myter

SD:s parallella universum – Abortmyten – mytknäckare av David Ehle om hur SD skippar fakta till förmån för feeling

Strömmar av klanmänniskor – mytknäckare om generaliseringar kring flyktingar

SD:s parallella universum – Klimatförnekarna – mytknäckare av David Ehle om ”klimatbluffen”

SD:s parallella universum – Abortmyten

Sverigedemokrater tar gärna på sig ett par särskilt utprovade glasögon: De alternativa. Det fina med dessa glasögon är att de ger ett alldeles särskilt skimmer och samtidigt får bäraren oändlig tillgång till såväl #alternativefacts som #fakenews.

SD bygger sin verklighetssyn på känslor, fördomar och gissningar. Om det vore kreti och pleti som hade baserat sin verklighet på detta sätt hade det varit mindre att orda om, men eftersom man är ett parti som företräder folket och aspirerar på regeringsmakt blir det en helt annan femma.

Obehagligt är att SD samtidigt ger sig själv rätten att bestämma vad andra människor tycker och tänker.

Denna gång är det återigen SD:s starkaste kvinnliga profil, Paula Bieler (talesperson i jämställdhets-, integrations- och familjefrågor), som intar den inte alltid så eftertraktade platsen i rampljuset då hon sprider falsk fakta om orsaker till abort.

Abort som preventivmedel och könssortering?

Bieler har tidigare fastslagit, oklart mot vilken bakgrund – fördomar(?) – att kvinnor använder abort som preventivmedel. Det intressanta i sammanhanget är att Bieler använder sig av gissningslekar, något som hon, och andra i SD, brukar fördriva tiden med. Hon kan med andra ord inte styrka det farliga och generaliserande påståendet.

Att SD i allmänhet, och Bieler i synnerhet, befinner sig i ett parallellt universum blir obehagligt tydligt när hon nu säger sig veta att kvinnor från länder med stränga abortlagar kommer till Sverige för att utföra ”könssorterande” aborter. Bieler fortsätter:

Vi har sett kvinnor som sett könet på sina barn och sedan kan göra könssorterande aborter i Sverige för att vi har en senare veckogräns. Vi ska inte bidra till möjligheten att sortera bort flickor, vilket de facto sker.

Problemet för Bieler, och SD, är att det inte finns belägg för varken att abort skulle användas som preventivmedel eller att aborter utförs i ”könssorterande” syfte. Det finns nämligen inga krav på kvinnor att berätta varför de vill göra abort. Följaktligen finns ingen statistik om orsaker till abort att tillgå. Såväl RFSU:s ordförande Kristina Ljungros som Socialstyrelsens sakkunniga Karin Gottvall styrker att det är en myt att kvinnor skulle utföra ”könssorterande” aborter.

Fram till vecka 18 är orsaken till abort en privatsak. Det är olagligt att fråga om varför en kvinna vill avsluta en oönskad graviditet.

SD-motion byggd på fördomar

Bieler använder sin egenhändigt hopsnickrade sanning som argument då hon, tillsammans med SD-systrarna Carina Herrstedt, Cassandra Sundin och Sara-Lena Bjälkö, i oktober 2016 knåpar ihop en motion om Gränsen för fri abort, där de föreslår att tidsgränsen för abort ska sänkas från 18 till 12 veckor. I motionen torgförs det ogrundade argumentet att abort används som preventivmedel. Den nuvarande abortlagen finner du här.

Motionen om sänkt tidsgräns för abort är en inskränkning av kvinnors rättigheter. Kristina Ljungros på RFSU är av uppfattningen att antalet aborter inte skulle bli färre om lagförslaget gick igenom. Däremot skulle antalet illegala och osäkra aborter öka.

Att SD befinner sig i en egen värld illustreras naivt genom följande retorik (citaten kommer från ett mejl-utbyte jag hade med SD:s informationsassistent i samband med en annan artikel):

”Det är Sverigedemokraternas övertygelse att…”

”Sverigedemokraternas uppfattning är att…”

”…är enligt vår bedömning…”

SD-kvinnor har samma kvinnosyn som SD-män

Generalfelet som SD gör är att de ger sig in i ett obehagligt översitteri när de ger sig själva tolkningsföreträde och dikterar vad de tror är kvinnors tankar om vad de vill göra med sina egna kroppar.

Det är ännu ett bevis på hur SD:s kvinnosyn skiljer sig från andra partiers. Och det är inte bara männen i SD som står för denna förnedrande kvinnosyn, då motionen är lagd av fyra starka SD-kvinnor.

SD vill med hjälp av lagförslaget ta ifrån kvinnor deras rättigheter och deras möjlighet att bestämma över sina egna kroppar.

SD är top of the pops när det handlar om att intala sig själva och presumtiva väljare om att deras ”sanning” är den enda sanningen. SD har en förkärlek till att gå på känsla, fördomar och gissningar, och samtidigt förefaller det ointressant att leta fram evidens och belägg. OM de, i olika sammanhang, hade bemödat sig med bevisföring hade det inte funnits något kvar att göra politik av. Är det seriöst av ett riksdagsparti att bygga sin politik på detta sätt?

För att knyta ihop denna mytknäck av en myt som SD skapat på egen hand vill jag ställa följande fråga till dig, Paula Bieler:

Vad är det som gör att du tar dig rätten att tala för kvinnor som gör abort och påstå att du vet orsakerna därtill, när du uppenbarligen inte har något över huvud taget som backar upp det du påstår?

Och det räcker inte med:

”Det är Sverigedemokraternas övertygelse att…”

”Sverigedemokraternas uppfattning är att…”

”…är enligt vår bedömning…”

 

Fler exempel på att SD befinner sig i ett parallellt universum:

SD ljuger om sin politik

SD Burlövs konspirationsteorier

SD vill förbjuda homosexuella att bli föräldrar

De farliga konspirationsteorierna

De farliga muslimska och judiska skäggen

”Går det inte att ge barnen pannkakor längre?”

Sagan om partiet som är som alla andra

– ”Jag är en sverigedemokrat!”

SD-politiker: ”Halalkött är magiskt”

SD:s islamexpert stödjer counterjihad-teoretiker

Den överdrivna rädslan för muslimer

Fem myter om det dödliga våldet

Gästinlägg av Maria Robsahm

Debatten i Sverige kring det dödliga våldet är bisarr. Den saknar motstycke i andra länder.
Igår kom den årliga rapporten från den statliga myndigheten BRÅ om det dödliga våldet i Sverige och den siffra man efter en detaljerad genomgång kommer fram till är 106 fall år 2016.
Rapporten är redan hett debatterad och ifrågasatt.

Att en snustorr årlig översikt med grafer och staplar har blivit en toppnyhet är en smula märkligt. Men det hör ihop med den politiska kantring åt det bisarra som vårt land genomlever.

”Siffrorna stämmer inte”

På fullt allvar ifrågasätts BRÅ:s siffror – inte bara på obskyra högersajter och bloggar utan också  i krönikor i vanliga dagstidningar. Elisabeth Höglund har i flera år drivit ett projekt där hon på egen hand har räknat antalet mord och dråp. Hon kallar det ”mediaspaning”…
Hennes siffra över antalet mord/dråp i Sverige är 162 och hon fortsätter envist att hävda att den är korrekt och att BRÅ ”mörkar”.
Men efter en fråga från riksdagsledamot Staffan Danielsson kunde Riksdagens utredningstjänst i februari visa att Höglund räknar som en kratta. Bland annat har hon tagit med ”mordbrand” i sin lista, ett brott som inte ens behöver involvera personskada.

Nåväl.

Här tänker jag gå igenom fem myter och visa hur de förfalskar och förmörkar det läge vi befinner oss i och därigenom försvårar försöken att motverka detta våld.

Myt nr 1.
”Det dödliga våldet ökar i Sverige”

Det finns ett grundläggande faktum och det är att det dödliga våldet i Sverige började stiga i början av 1970-talet (85-90 fall) till en toppnivå kring 1989-91 (>120 fall) för att sedan dess sjunka.
Detta borde vara själva utgångspunkten för varje diskussion men istället sprids en massa lögner och rena påhitt på ett fullständigt absurt vis.

dodligtvald1

Följande är fakta:

År 2015 var det 112 avlidna offer för dödligt våld. Det var högt, men är lägre än tidigare toppen vid ungefär 1989-1991. De nyss publicerade siffrorna från år 2016 innebär en nedgång till 106 fall – och ännu längre ifrån de höga siffrorna 1990-91.
Detta är det faktiska antalet fall. Eftersom vi dessutom är 1,2 miljoner fler i Sverige än 1990 så är den långsiktiga trenden mycket tydlig:

DET DÖDLIGA VÅLDET MINSKAR.
Sedan 1991 så handlar det om en minskning på minst 25 % på 25 år.

Det kanske allra mest intressanta är om vi jämför 2015 med 1974. Eftersom vi sedan dess har blivit nästan två miljoner fler så kan vi enkelt konstatera att det var fler som mördades 1974 än 2015 räknat per invånare.

dodligtvald6

Vi tar det igen:
Räknat per invånare var det fler som mördades i Sverige 1974 än 2015.

Myt nr 2.
”Akutsjukvården har blivit bättre på att rädda liv – därför har antalet fall av dödligt våld minskat.”

Vi vet alltså att det dödliga våldet har minskat både i antalet fall och ännu mer i relation till att vi har blivit fler.
Nu finns det de som tror att det måste bero på att akutsjukvården har blivit bättre. Intressant hypotes. Denna hypotes har studerats grundligt och resultatet är entydigt.
Som BRÅ skrev i en rapport 2015:

”Förbättrad akutsjukvård ingen huvudförklaring till minskningen”

Ibland anförs i debatten att minskningen av det dödliga våldet sedan 1990­-talet i första hand skulle bero på att akutsjukvården utvecklats och därmed räddar allt fler liv vid allvarliga våldsskador.
Medicinska framsteg, en förbättrad logistik i sjukvården och snabbare insatser genom bland annat mobiltelefonernas genomslag antas helt enkelt avsevärt ha minskat risken för dödsfall vid våldshändelser.
Det i sin tur skulle då ha kunnat påverka statistiken och kanske till och med hållit tillbaka en ökning av det dödliga våld som annars skulle ha skett.

De försök som gjorts inom forskningen att testa denna hypotes har dock inte indikerat annat än att förbättrad akutsjukvård haft mycket marginella effekter på det dödliga våldets nivåer i Sverige de senaste decennierna.

Det kanske främsta argumentet mot att minskningarna av dödligt våld i Sverige på 1990-­ och 00­-talet skulle bero på att sjukvården räddar fler är dock att även antalet patienter inskrivna i slutenvård för våldsskador minskat över tid.

dodligtvald8

Det är alltså totalt sett färre som misshandlas, skjuts eller knivskärs så illa att de behöver sjukhusvård.

Dessutom: den stora minskningen av antalet döda återfinns bland dem som inte har kommit under vård. Om akutsjukvården hade varit en faktor så skulle det ha varit färre som dör EFTER att de nått vården, men så är det alltså inte.

dodligtvald7

Minskningen beror alltså INTE annat än marginellt på förbättringar i akutsjukvård.

Myt nr 3.
”Det dödliga våldet orsakas av invandringen.”

Ibland ser man folk hävda att det dödliga våldet skulle hänga ihop med ”massinvandringen”.

Men under de senaste 25 åren har det dödliga våldet minskat kraftigt – dvs under just den period när vi har haft två perioder av kraftig flyktinginvandring: 1990-talets krig på Balkan och kriget i Syrien de senaste fem åren.

Ett intressant påpekande i sammanhanget rör Finland, ett nordiskt land som i flera avseenden liknar Sverige.
Finland ger knappast något stöd till den som vill hävda att hög andel utrikesfödda ger fler fall av dödligt våld. Finland har 4% utrikesfödda – Sverige har 17%. Samtidigt har Finland betydligt fler fall av dödligt våld än Sverige. Under det senaste decenniet handlar det i genomsnitt om dubbelt så många fall.

Myt nr 4.
”Nuförtiden skjuts folk ihjäl hela tiden.”

Vi kan väl börja med att titta på år 2016. Under månaderna maj, juni, juli och augusti var det en (1) människa som sköts ihjäl per månad. 1 människa i hela vårt land. 1 människa av tio miljoner.
Känns inte som Al Capones Chicago precis.

Tittar vi på helheten under längre tid så finner vi följande:
Fram tills för fem år sedan låg andelen som sköts till döds på ca 20% eller en femtedel av alla mord/dråp.
2012 steg den siffran till 25% men antalet människor som sköts till döds var oförändrat från året innan – 17 stycken. I hela Sverige. På ett år.
2012 var nämligen ett år där det var ovanligt få som mördades/dräptes i vårt land. ”Bara” 68 människor miste livet. Räknat per invånare är det i nivå med 1950-talets siffror.

Året därpå steg siffran på dödsskjutningar från 17 till 26 och andelen skjutvapenvåld har sedan dess varit ca 25-30%.
Det är idag en större andel som mördas med skjutvapen än tidigare, men de allra flesta mord och dråp i Sverige handlar fortfarande om kniv, tillhyggen, misshandel.

 

Myt 5.
”Det dödliga våldet ökar kontinuerligt i våra tre större städer. Göteborg och Malmö är särskilt hårt drabbade.”

Den här myten är mycket livskraftig. Låt oss titta på fakta:
De tre polisregioner som är knutna till Stockholm, Göteborg och Malmö är överrepresenterade när det gäller dödligt våld.
Men inte särskilt mycket. Med 62% av befolkningen återfinns 69% av det dödliga våldet i dessa storstadsområden.

Men ökar det? Både ja och nej.
I polisregion Väst dödades 17 människor 2016. Året innan 34. Ställ dig frågan – har du läst en enda rubrik om att det dödliga våldet i Västsverige halverades 2016?

Varje dag hörs människor med eftertryck hävda sånt som att ”i Göteborg blir det bara värre och värre” och ”Malmö är numera Sveriges Chicago.” Det sistnämnda har ju till och med som bekant skapat internationella förvecklingar.

Samtidigt är som vi har sett helhetsbilden en annan. Över tid så minskar det dödliga våldet i Sverige. En paradox. Hur kan detta komma sig?

En viktig förklaring är den mediala logiken.
Titta på bilderna nedan som redovisar siffror för Göteborg och Malmö – de två städer som på senare år har kommit att förknippas med ond bråd död.

Här kan vi se att det dödliga våldet är litet märkligt. Det tycks pendla mellan Malmö och Göteborg. Vartannat år är Göteborg Sveriges Chicago, vartannat år är det Malmö. Titta på grafen.

Nu kan vi ställa oss frågan – vilken typ av händelse får rubrikerna – minskningen eller ökningen?
Svaret är entydigt. Åren 2012, 2014 och 2016 var det ganska tyst om Västsverige. De åren låg fokus istället på södra Sverige. Åren 2013 och 2015 var det däremot tunga rubriker från Göteborg, men ganska tyst från Malmö.
Siffrorna ger ett tydligt mönster.

Men nu kanske någon undrar – ska inte media uppmärksamma en dramatisk ökning av dödligt våld? Vi kan ju inte skriva om det som inte händer? Eller?
Nej, naturligtvis inte. Men visst borde det vara en minst lika stor nyhet att det dödliga våldet halverades 2016 jämfört med året innan i den region där Göteborg ligger? Och samma sak gällde för Malmö 2013 jämfört med året innan.

När det dödliga våldet ökar från ena året till nästa blir det stora rubriker. När det minskar från ena året till nästa så blir det ingen rubrik alls. ”Våldet minskar ” är helt enkelt ingen säljande rubrik. Men ”Våldet ökar” säljer.

Därför så kan vi få för oss att våldet bara ökar och ökar när det i själva verket pendlar kraftigt mellan olika år.

I region Väst dödades 17 människor 2016. Året innan 34. Ställ dig frågan – har du läst en enda rubrik om att våldet i Västsverige halverades 2016?
Nog är det en smula märkligt?

PS.
Jag vill understryka att jag på intet vis tar lätt på dödsskjutningar och det faktum att de har ökat. Varje människa som mördas eller skadas är en tragedi.
Det jag vänder mig mot är den skräckpropaganda som med hjälp av lögner vill skrämma upp folk och dessutom påstå fullständigt bisarra saker om ”massinvandringen”.
—–
/Maria Robsahm 31 mars 2017/

Fakta är fakta, men slutsatsen kan fortfarande vara rasistisk

Det finns ett välanvänt mantra bland invandringskritiker, högerpopulister, sverigedemokrater och andra som inte vill ses som rasistiska: ”Sanningen kan aldrig vara rasistisk”. Om man med sanning menar specifikt fakta så stämmer det ja. Men uttalandet i sin helhet som man gör kan fortfarande vara rasistiskt. Man måste skilja på fakta och slutsatser.

Fakta är fakta, men det är rasism att använda fakta till att dra slutsatser som demoniserar, generaliserar, diskriminerar eller kollektivt bestraffar en grupp människor (t ex araber, judar, romer, invandrare, muslimer etc) pga vad en extremt liten minoritet människor gör (brottsliga invandrare). En rasist kan ta upp statistik som stämmer, men det betyder inte att deras slutsatser av statistiken stämmer.

Här är ett exempel. En talande statistik från BRÅ om otryggheten i samhället  är att utrikesfödda är nästan DUBBELT så otrygga som inrikesfödda med minst en inrikesfödd förälder. (30 % vs 17 % ).

Rasister kan ta det faktumet och säga ”Ni ser, vi har tagit in för mycket invandrare, särskilt araberna och muslimerna, deras aggressiva gener och medeltida kultur skapar brottsligheten. Vi måste stoppa den muslimska invandringen helt och skicka tillbaka så många som möjligt!”.

En ickerasist kan säga ”Titta, samhället skiter i invandrarna och de fattiga förorterna, det behövs mer resurser, polisinsatser och trygghet för att kontra de socioekonomiska faktorer som skapar brott och otrygghet. Vi måste fördela samhällets ekonomiska resurser bättre så de tillkommer de fattiga områdena i större grad!”

Båda analyserna vilar på korrekt fakta, men har helt olika slutsatser. Så bara för att en rasist använder korrekt fakta (vilket de gör ibland, ibland inte) så betyder det absolut inte att de gör en korrekt analys och drar en rationell slutsats av dessa fakta. Tvärtom drar de ofta en irrationell och rasistisk slutsats, och dessa rasistiska slutsatser förtjänar tung kritik trots att de började med korrekt fakta.

Och nej, det är inte ”modigt” att dra rasistiska slutsatser. Det är fegt för då ger man sig på redan utsatta minoriteter.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Nyhetsbrev juli 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i juli.

I fokus – om aktuella händelser

Ensamkommande på festivaler – krönika/mytknäckare av Helena Trotzenfeldt

Artiklar

Barnäktenskap bland flyktingar – artikel av Torbjörn Jerlerup om svårigheterna i lagstiftningen

Hatbrott – vad är det egentligen? – artikel av Tina Holm som benar ut begreppet hatbrott

”Vi måste berätta sanningen om kod 291” – artikel av Polimasaren om den omtalade kod 291

Sverigedemokraternas ”nya” taktik – artikel av Polimasaren om hur SD riktar in sig på känsloargument

Hur utövas demokrati i praktiken? – artikel av Elias Lodin om begreppet demokrati

Korta motargument

Att välja läkarens kön

Partiernas intäktsredovisning 2015

Mytknäckare

Bilden med ”Riot dog” är inte från Sverige – mytknäckare av Polimasaren om brist på källkritik hos ”invandringskritiker”

Lite om terrorismen i Europa – mytknäckare av Polimasaren som ger perspektiv på terrorism

Myt: Muslimer identifierar sig med terrorism – mytknäckare av David Ehle om att vara muslim inte är detsamma som att vara islamist

Recensioner

Bokrecension: Min Historia – Assata Shakur – recension av Johan Löfström

Reportage

#Almedalen2016: Tillit och migrationTherese Maurin rapporterar från årets Almedalsvecka

#Almedalen2016: Fakta eller feeling – vad bygger du dina åsikter på?Therese Maurin rapporterar från årets Almedalsvecka

#Almedalen2016: Inkludering och integrationTherese Maurin rapporterar från årets Almedalsvecka

#Almedalen2016: Att maska ett nätverkTherese Maurin rapporterar från årets Almedalsvecka

#Almedalen2016: Fakta eller feeling – vad bygger du dina åsikter på?

Många av de texter Motargument publicerar handlar om att knäcka myter och felaktigheter. Statistiska centralbyrån, SCB, är givetvis en viktig källa för att hämta korrekt information.

SCB har under Almedalsveckan placerat sig centralt i vimlet med sitt statistiktält, vägg i vägg med medias enorma tält. Två steg mellan kvällstidningarna och TV-stationernas scener men ända långt från sensationsrubriker. SCB har en rad seminarier om statistik och hur man kan använda statistik.

”Man kan alltid ljuga med statistik” fick jag höra i skolan. Och visst är det så att man kan använda statistik för att bekräfta nästan vad som helst? Givetvis ville jag höra vad SCB säger om detta och frågade helt enkelt Statistiktältet.

– Hur kommer det sig att myter och osanningar om migration och -invandring får fäst i Sverige? Ni presenterar ju siffror hela tiden som visar hur det förhåller sig?

– Ett svar kan vara att man tolkar orden lite olika. Vi talar till exempel inte om invandrare utan om invandringen och redan där kan det uppstå missförstånd. Och i våra mätningar använder vi till exempel ”utrikesfödd” och det är man ju hela livet, även om man blir medborgare till exempel. Man kanske är lite snabb med att ta siffror utan att tänka igenom vad de står för.

SCB håller också seminarier. Ett stående inslag varje morgon är ”I statistikens värld – så undviker du fallgroparna” om vanliga fel och misstolkningar kring statistik. I dag ges också ett antal seminarier om undersökningar kring utrikesfödda i kontexten skola, arbetsliv och tillväxt.

Intressanta fakta och statistiska underlag presenteras. Vis av varningsorden vill jag inte dra för stora växlar på det som presenteras. Det som ändå går att sammanfatta är att dina föräldrars skolbakgrund och den socioekonomiska bakgrunden hos dina skolkamraters familjer har betydelse för din framtid; men störst betydelse verkar ändå könet ha.

Och ja just det. Asylinvandringen har ökat BNP med cirka 0,5%.

// Therese Maurin, Almedalen 5 juli 2016