Motargument publicerar en gästkrönika i två delar. Gästkrönikörer står själva för åsikter i sin text. Läs även den första delen från signaturen ”Osynliggjord/Anonym” här på Motargument.se
— ”Här är ett annat, feministisk perspektiv från kvinnor med annan etnicitet än mig, med hänvisningar till forskning. Användandet av själva ordet Heder kritiseras – som ju faktiskt är ett svenskt ord som indikerar något som kan tolkas positivt – som begrepp/benämning på motivationen för förtryck/att begå grova brott:
Hedersvåld som politiskt begrepp – feministisktperspektiv.se Den svenska nationella berättelsen om när (och varför) hedersvåld blev ett politiskt problem säger att det var ett svar på mordet på Fadime Sahindal, kvinnan som bara två månader tidigare hade hållit tal i riksdagen för att skapa politisk uppmärksamhet kring ett samhälleligt problem: hot och våld mot kvinnor som inte accepterar familjens önskemål om giftermål, sexualitet och … feministisktperspektiv.se
Liksom dessa feministiska debattörer använder jag oftast enbart ordet heder inom citationstecken om jag ska benämna motivation till förtryck, våld, dödshot, mord/andra brott. Jag skulle faktiskt säga att benämna det som motsatsen – alltså skamrelaterat – är mer klargörande. Det är ju ändå känslan av skam – inte heder – som är drivande bakom dessa brott. Inte heller kan någon familj som mördat eller begått grova brott mot en familjemedlem anse sig ha upprättat sin heder därigenom, då de ändå utgör extremfallen och den stora majoriteten i de flesta kulturer – även så kallat muslimska kulturer – anser att det är att gå alldeles för långt. (I fallet med Peela sa ju hennes pappa till och med i intervju enligt denna källa att han sket i sin heder!) Möjligtvis kan skammen minskas genom att bestraffa den som orsakat den, men det blir troligtvis nästan omöjligt att känna någon starkare heder för någon som känt sig tvungen att göra det!
Ur ett annat perspektiv från en kvinna med annan etnicitet, i en uppsats från Western University, 2016, ifrågasätts varför så kallad slut-shaming cyberbullying – vilket går ut på att skambelägga och hata/hetsa flickor till självmord för att de anses ”för sexuellt frigjorda” inte benämns som en form av s.k. hederskultur:
Själva begreppet ”hederskultur” verkar faktiskt dock ha blivit lite mer breddat i USA den senaste tiden, även om jag inte sett något om offer för nationalistisk/patriotisk amerikansk hederskultur ännu. Många amerikanska delstater listas nu som stater med så kallade white honor cultures. Jag länkar här till en tidningsartikel från ABC News och en del amerikansk forskning om dessa:
Jag vill uppmana alla som forskar/studerar eller ger förslag på ämnesområden till studenter/forskare inom något område där detta kan passa att inkludera/belysa grupper och samhällsproblem som länge osynliggjorts i den allmänna politiska debatten!
Kan ni bedriva forskning/skriva någon vetenskaplig uppsats inom detta område, utifrån ett inkluderande förhållningssätt? Som kan bredda perspektiven inom den allmänna politiska debatten. Förhoppningsvis skulle det leda till att fler offer för denna sorts våld, förtryck och dödshot kan få förståelse och hjälp! Många yrkesgrupper i det svenska samhället har utbildats för att fånga upp signaler på detta s.k. hedersrelaterade förtryck – men även instruerade att enbart leta efter dem inom vissa etniska minoritetsgrupper! Som min samtalspartner från kvinnoorganisationen sa, innebär detta att tjejer med alla möjliga olika bakgrunder kan utsättas för precis samma/lika mycket s.k. hedersrelaterat våld/förtryck/dödshot och självklart må lika dåligt av det. Skillnaden i Sverige idag är att en del tjejer får mycket lättare den förståelse, hjälp och stöd de behöver för att ta sig ur dessa hemska situationer, för att bearbeta trauman/PTSD och gå vidare. De kan ibland till och med lyckas etablera fungerande, men mer distanserade relationer med sin familj och släkt. Medan andra som inte uppfattas eller ser sig själva som möjliga offer för vissa sorters förtryck står ensamma i samma situation och tvingas försöka klara sig själva.
Jag vill också efterlysa detsamma vad gäller forskning om kriminalitet. Det har blivit betydligt vanligare med brända bilvrak, sönderslagna busskurer och skjutningar även i området där jag växte upp, i takt med att fattigdomen ökat! Men det har aldrig framställts som ett ”problemområde” – och jag misstänker starkt att det beror på att det bor extremt liten andel med invandrarbakgrund i det området! Enbart någon enstaka familj, vilken ska vara väldigt skötsamma, såvitt jag hört.
—”Det finns väl alltid en andra sida av allting?”
Detta var avslutande delen av en serie om två krönikor från signaturen ”Osynliggjord/Anonym”. Skribenten står själv för sina texter.
I invandringsdebatten hör vi ofta alarmistiska uttryck om att svenska politiker inte vågar stöta sig med ”mångkulturens värderingar” och därför inte tar tag i problemen. I soppan av ”sverigevänliga” argument för att stoppa den s k ”massinvandringen” finner vi det hedersrelaterade våldet och förtrycket. Det är direkt felaktigt att hävda att politikerna inte gör något för att komma åt hedersvåld och förtryck.
Det finns en myt som florerar i debatten om att politikerna inte gör något för att komma åt hedersvåldet. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som ligger till grund för hedersproblematiken. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.
Men det stämmer inte. Varför det inte stämmer återkommer vi till lite senare i denna artikel.
Hedersrelaterat våld och förtryck innebär kulturella, och kollektiva, mönster som tar sig uttryck i psykiska och fysiska verktyg för att styra, manipulera, skrämma, hota och i värsta fall döda. Det kan vara såväl kvinnor som män som utsätts. En särskilt utsatt grupp är HBTQ-personer. Förövarna är oftast familjemedlemmar, släktingar eller någon som på annat sätt ingår i den kollektiva gemenskapen. Ofta handlar våldet och förtrycket om att den enskilde inte följer gemenskapens åsikter om val av partner. Gruppens ord är lag.
”Hedersrelaterade brott är ofta riktade mot en släkting som enligt gärningspersonen, familjen, släkten eller annan liknande grupp riskerar att vanära eller redan har vanärat gärningspersonens, familjens, släktens eller gruppens heder.
Hedersrelaterade brott kan exempelvis handla om frihetsberövande, tvång, äktenskapstvång, vilseledande till tvångsäktenskapsresa, hot, kränkande fotografering, ofredande, misshandel, mord eller mordförsök.
Många unga utsätts idag för kränkningar och begränsningar av sin frihet och integritet som ibland, men inte alltid, utgörs av brottsliga handlingar. Oavsett om handlingarna är brottsliga eller inte får de enorma konsekvenser för den som drabbas i de sammanhang och med den systematik som de utförs.”(Källa: Polisen.se)
Varje fall av hedersrelaterat våld och/eller förtryck i Sverige är ett fall för mycket. Det är ett komplext arbete att förebygga, förhindra och stoppa hedersvåldet. Men att påstå att ingenting görs, eller att använda hedersvåldet som ett argument mot invandring, är i första fallet direkt felaktigt, och i andra fallet generaliserande och en form av kollektiv skuldbeläggning.
Vad innebär då hedersförtryck i praktiken?
Hedersrelaterat våld och förtryck kränker de mänskliga rättigheterna, då det får till följd att individen begränsas i sin frihet, sin rätt till liv och personlig säkerhet. Här är exempel på hur hedersförtrycket kan ta sig uttryck:
Att inte få klä sig som man vill – eller tvingas bära vissa plagg mot sin vilja
Att inte få gå ut
Att inte få umgås socialt med de man vill
Att inte få gifta sig med den man vill
Att inte få bestämma över sin egen kropp, sitt liv eller sin sexualitet
Att vara alltid bevakad och kontrollerad
Att inte få studera vidare, eller studera vidare bara på samma ort som familjen bor på
Att styras av de i familjen/släkten som har mer makt än man själv
Det finns olika sätt att angripa hedersbegreppet. Vissa hävdar att det handlar om ett könsperspektiv, andra att det handlar om ett kulturperspektiv. Båda perspektiven, och sannolikt flera, är nödvändiga för att angripa problemet.
Eftersom Sverige är ett av världens mest jämställda länder hamnar ibland människor från andra kulturer och med annan syn på könsroller, i polemik med den rådande samhällsnormen då de invandrar till Sverige. Det kan vara svårt att förändra beteenden och normer, och inte sällan hamnar individen i ett livsfarligt dubbelliv, då man å ena sidan lever enligt familjens normer, och å andra sidan enligt samhällets normer.
Heder i kulturens och traditionens namn
Hedersnormer är inte specifikt kopplad till en etnicitet, eller religion. Hedersnormer kan vara kultur i ett helt land, eller så kan det vara en subkultur där vissa grupper använder sig av det. Det är viktigt att poängtera, för att undkomma alla anklagelser om generalisering, att inom grupper finns de som förespråkar, men också de som tar avstånd ifrån, hedersnormer. Traditioner är hos de allra flesta av oss starka.
Hedersnormer har funnits långt innan våra moderna religioner bildades. Hedersvåld är inte kopplat till religion, vilket illustreras av att det förekommer i såväl kristna, som muslimska och judiska samhällen.
Hedersnormer är alltid kopplat till klanstrukturer, alltså en syn på samhället där klanen/familjegruppen/intressegruppen är den enda garantin för individens fysiska och ekonomiska trygghet, och där klanens status (och därmed förmåga att garantera individen trygghet) hänger på klanens ”heder”, som avgörs av individernas beteende. Det är därför det blir så viktigt för klanen att kontrollera och begränsa hur individerna beter sig.
Motsatsen till klanstrukturen är den individualistiska samhällssynen i rättsstaten (lagsamhället), där staten, genom rättsväsendet och välfärdssystemet, är garanten för individens trygghet.
Man måste förstå det här, för att förstå skillnaden mellan hedersförtryck och förtryck som bottnar i svartsjuka eller en vidrig kvinnosyn.
Men det är en svår balansgång att förklara att klansamhället är ett kulturmönster som kan finnas i alla länder, religioner, kulturer – utan att diskussionen spårar in i ”kulturella skillnader” som genast kopplas till etnicitet och religion.
En gemensam nämnare för mäns våld i nära relationer och hedersvåld är patriarkalt förtryck. För att angripa båda formerna är det viktigt att vi ser skillnaderna. En viktig skillnad är att hedersvåldet är kollektivt sanktionerat. I mäns våld i nära relationer är förövaren ensam, ofta sker brottet oplanerat och det fördöms av människor i förövarens närhet. Vad gäller hedersrelaterad brottslighet är förövarna ofta flera personer, oftast sker brottet planerat och förövarna har stark lojalitet från resten av gruppen.
FN och Sverige bekämpar hedersvåld
FN arbetar kontinuerligt med att uppmärksamma och förebygga, samt förhindra, förekomsten av hedersvåld. United Nations Population Fund (UNFPA) uppskattar att 5 000 kvinnor världen över varje år mördas mot bakgrund av hedersnormer. FN har, i enlighet med Human Rights Council resolution (14/12) från 2010, utformat krav på att medlemsländer vidta åtgärder för att eliminera kvinnovåld, då det inskränker såväl på mänskliga rättigheter som kvinnorättigheter.
Vad gör då våra svenska politiker för att angripa hedersnormer, hedersvåld och förtryck? På den frågan vill jag svara ”massor”. Häng med.
”Regeringen satsar på kraftfulla åtgärder mot hedersrelaterat våld och förtryck. Kvinnor och män är lika mycket värda. Jämställdhet är inte något som är villkorat, gäller vissa, på särskilda platser eller på vissa tider. Jämställdhet och mänskliga rättigheter är något som gäller alla, överallt, hela tiden. Svensk lag gäller alla som lever i Sverige, säger jämställdhetsminister Åsa Regnér.” (Källa: Regeringen.se)
Regering och riksdag arbetar ständigt med den komplexa frågan om mäns våld mot kvinnor, vilken inkluderar hedersvåld och förtryck. Det görs en flerårig satsning med stora resurser (100 miljoner kronor 2018 och 57 miljoner såväl 2019 som 2020). Arbetet syftar till att flickor, pojkar, kvinnor och män ska ha rätt till sin kroppsliga integritet och att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Man är av uppfattningen att ökad segregation i utsatta områden kan bidra till att förstärka hedersnormer. Därför behövs resurser för att stödja jämställdhetsarbete och specifikt de våldsförebyggande insatserna gentemot pojkar och män i en hederskontext. Att arbetet mot hedersvåldet är tvärpolitiskt blir tydligt då ”Satsningen är inom ramen för regeringens tioåriga nationella strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor”. (Källa: Regeringen.se)
att förbättra kunskapen om förekomsten av mäns våld mot kvinnor och insatser på nationell, regional och lokal nivå,
att specifikt förbättra kunskapen om förekomsten av mäns våld mot kvinnor och våldsrelaterade insatser inom socialtjänst och hälso- och sjukvård på kommunal respektive regional nivå,
att förstärka kompetensstödet till vård- och omsorgspersonal, samt
att utveckla bedömnings- och behandlingsmetoder i socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med våldsutövare samt våldsutsatta kvinnor och barn
(Källa: Regeringen.se)
Slutredovisningen av Socialstyrelsens nationella kartläggning står att läsa i ”Ett liv utan våld och förtryck” som publicerades i april 2019. Rapporten riktar sig till ”beslutsfattare, tjänstemän, verksamhetschefer på olika nivåer, yrkesverksamma som möter våldsutsatta och personer som har erfarenheter av våldsutsatthet”.
Socialstyrelsens rapport är uppdelad i en kvalitativ intervjustudie (235 personer med kunskap om hedersrelaterat våld och förtryck intervjuades i 95 intervjuer) och en kvantitativ enkätstudie (6 002 niondeklassare i Malmö, Göteborg och Stockholm besvarade en enkät om relationer, begränsningar och olika former av utsatthet i hemmet, skolan och på fritiden).
Vi läser följande om resultatet i den kvantitativa enkätstudien:
”Utifrån de definitioner som används i studien så beräknas andelen av de undersökta ungdomarna i Göteborgs stad som lever med hedersrelaterade normer och förtryck till 8–13 procent. Motsvarande intervall beräknas vara 9–20 procent för Malmö och 7–10 procent för Stockholm. Omfattningen beskrivs befinna sig inom det intervall som redovisats i tidigare enkätstudier genomförda bland ungdomar i Sverige. På den lägre sidan av intervallet ligger den grupp individer som utsatts för någon form av kollektivt (familjen eller släkten) legitimerad våldsanvändning, och på den högre sidan av intervallet ligger den grupp individer som lever med normer som begränsar sexualitet och det fria utövandet av denna. Dessa två grupper överlappar endast i begränsad omfattning varför slutsatsen dras att studien fångar två olika hedersutsatta grupper.” (Källa: Socialstyrelsen)
Vi läser följande om resultatet i den kvalitativa intervjustudien:
”Den kvalitativa delen visar på ett stort antal mönster och faktorer som har betydelse för olika former av våld i hederskontexter: Hedersrelaterat våld och förtryck beskrivs exempelvis näras av minoritetsskap, särskilt i kombination med statslöshet, krig, migration och segregation. Social, ekonomisk och politisk rörlighet däremot, tycks urholka våldsnormerna och minska våldsanvändandet.” (Källa: Socialstyrelsen)
analysera och ta ställning till om det bör införas en särskild straffbestämmelse, med en egen brottsbeteckning, som uttryckligen tar sikte på hedersrelaterat våld och förtryck,
lämna förslag på en sådan reglering oavsett ställningstagande när det gäller frågan om huruvida ett särskilt hedersbrott bör införas,
om utredaren bedömer det ändamålsenligt, lämna förslag på hur ett effektivare straffrättsligt skydd mot hedersrelaterat våld och förtryck kan åstadkommas på något annat sätt,
överväga hur preskriptionstiden för sådan brottslighet bör beräknas och ta ställning till om särskilda preskriptionsregler bör gälla om brott har begåtts mot en person under 18 år,
analysera svensk domstols behörighet att döma över sådan brottslighet begången utomlands, samt
Det finns en företeelse som går ut på att unga människor tvingas stanna kvar i utlandet mot sin vilja. Det kan handla om tvångsgifte eller s k ”uppfostringsresor”. I samband med skollov noterar Utrikesdepartementet (UD) att dessa ärenden ökar. Mot bakgrund av detta lanserar UD tillsammans med Skolverket en annonskampanj mot hedersförtryck. Kampanjen riktar sig till ungdomar som riskerar att drabbas samt till yrkesverksamma. Den hänvisar till hedersförtryck.se och uppmanar skolor att vara observanta och agera då det finns misstanke om att en elev ska föras ut ur landet. Skolverket erbjuder stödmaterial. Kampanjen pågår under veckorna 48-51 2019 (dvs inför jullovet) och syns i kollektivtrafiken i Malmö, Göteborg och Stockholm.
Lokala och nationella aktörer i kampen mot hedersförtryck
Det finns en uppsjö speciella verksamheter som erbjuder stöd och hjälp till personer som är hedersutsatta. Exempel på dessa verksamheter är Origo, ett resurscentrum mot hedersrelaterat våld och förtryck beläget i Stockholm. Ytterligare fyra län i Sverige har på regeringsuppdrag fått i uppgift att starta upp resurscentra. En annan speciell verksamhet som verkar för att hjälpa personer som är hedersutsatta är Gryning, som funnits sedan 2004 och är beläget i Göteborg. Gryning är en skyddsverksamhet som arbetar på uppdrag av socialtjänsten och erbjuder skyddsutredning, skyddat boende, råd, stöd och konsultationer. Även i Malmö finns en speciell verksamhet som heter Resursteam heder och är en del av socialtjänsten.
Utöver de speciella verksamheterna finns Brottsofferjouren Sverige, en ideell verksamhet bestående av lokala jourer, ett förbundskansli och en nationell stödlinje. 2017 hade Brottsofferjouren Sverige en uppskattad ärendemängd på 26 723. Kvinnofridslinjen är en nationell stödtelefon för kvinnor som bl a är hedersutsatta.
Argumentet att hedersvåldet är en anledning till att stoppa, eller kraftigt minska, invandring, är inte rationellt. Det bygger på generaliseringar och kollektiv skuldbeläggning. Argumentet ”beläggs” med att politikerna är flata och blundar för företeelsen, eller att de inte vågar stöta sig med ”mångkulturens värdegrund” är inget annat än nonsens. Det finns ett aktivt, pågående och tvärpolitiskt arbete för att förebygga och bekämpa hedersvåld och förtryck.
Att påstå att politikerna inte tar hedersproblematiken på allvar är direkt felaktigt. Tvärtom, politikerna gör massor och tar problemen på största allvar.
För att förekomma eventuell kritik, vill vi på Motargument med emfas understryka att vi tar hedersvåld och förtryck på allra största allvar. Hedersnormer har ingen plats i en modern rättsstat.
För Sverigedemokraterna är det ytterst praktiskt att det inte krigas i vårt närområde. Det är också ytterst praktiskt att det inte lär krigas i något av våra grannländer på väldigt länge. Därför försöker SD inbilla väljare att det går att neka människor att söka asyl i Sverige, så länge de inte kommer från Norden eller våra grannländer på andra sidan Östersjön. SD marknadsför en lögn, den påhittade ”principen om första säkra land”. En princip som, om ett land försöker tillämpa den, strider mot såväl asylrätten som internationell rätt.
I sin motion ”En hållbar och rättssäker asylpolitik” (Motion 2018/19:2990) argumenterar de sverigedemokratiska riksdagsledamöterna Paula Bieler, Jonas Andersson i Skellefteå och Jennie Åfeldt för en hållning som bryter mot internationella avtal rörande asyl och mänskliga rättigheter.
”I enlighet med FN:s flyktingkonvention så utgår Sverigedemokraternas flyktingpolitik från principen att en människa på flykt ska få skydd i det första säkra land som kan nås. Detta innebär att asylsystemet på sikt bör utformas för att motverka långväga och kostsam migration över flera länder, samt sekundärförflyttningar (så kallad asyl-shopping). Sverige ska utifrån samma princip främst ta emot asylsökande i en situation då krig eller djupare kris brutit ut i något av våra grannländer.
Sverige ska utifrån samma princip främst ta emot asylsökande i en situation då krig eller djupare kris brutit ut i något av våra grannländer.
Oavsett aktuell omvärldssituation är det av största vikt att tydliga regler och fungerande system finns på plats i det fall konflikter i närområdet bryter ut och att Sverige därmed kan komma att behöva hantera nya asylsökande.” (Källa: Riksdagen)
Påståendet om att flyktingkonventionen anger att människor som flyr måste söka skydd i det geografiskt närmaste säkra land som finns, är lögn. Inga sådana formuleringar eller ens antydningar om ”första säkra land”, anges i flyktingkonventionen.
Av artikel 1, punkt 2 i flyktingkonventionen, framgår endast att en flykting måste befinna sig utanför det egna landets gränser har en välgrundad fruktan för förföljelse (utifrån ett antal uppräknade kriterier), samt att personen som flyr, på grund av välgrundad fruktan, inte kan eller vill begagna sig av det egna landets skydd, för att personen skall få beviljas skydd.
Det räcker således med att befinna sig utanför sitt eget lands gränser och att söka asyl i ett annat land.
I tredje till femte stycket i preamblen (förordet) till flyktingkonventionen (markering i fetstil gjorda av mig) fastslår därutöver att det åligger det internationella världssamfundet att lösa flyktingproblematiken genom gemensamma åtaganden:
”i betraktande av att beviljandet av asyl kan medföra en utomordentligt tung börda för vissa länder och att en tillfredsställande lösning av hithörande problem, vilkas internationella räckvidd och natur erkänts av Förenta Nationerna, därför icke kan uppnås utan internationellt samarbete, under uttalande av önskemålet, att alla stater under erkännande av flyktingproblemets sociala och humanitära beskaffenhet måtte göra allt som står i deras makt för att förhindra detta problem att bliva en orsak till spänning mellan stater, samt efter tagen kännedom om att Förenta Nationernas Höge Kommissarie för flyktingar erhållit i uppdrag att övervaka tillämpningen av de internationella konventioner, som bereda flyktingarna skydd, och i insikt om att en effektiv samordning av de åtgärder, som vidtagas för att lösa flyktingsproblemet, kommer att vara avhängig av staternas samarbete med Höge Kommissarien” (Källa: Human Rights
Dublinförordningen reglerar asylsystemet
I Dublinförordningen står föreskrivet hur den internationella asylpolitiken ser ut. I förordningen regleras asylsystemet genom att en (1) s k ”Dublinstat” (EU-stat, Norge, Schweiz, Island eller Liechtenstein) ansvarar för att i det egna landet pröva en utlännings asylansökan. Dublinförordningen innehåller undantag då en ensamkommande har släkt i Sverige eller då en människa har familj i Sverige.
Om den asylsökande har uppehållstillstånd i Sverige ska asylansökan prövas här. Dublinförordningen är samtidigt enbart tillämpbar under en viss tid när en asylsökande färdas genom flera länder som omfattas av förordningen. (Källa: Migrationsverket)
I händelse av att Sverige utvisar grupper av människor utan att ta hänsyn till deras individuella behov och rättigheter strider mot Protokoll 4 artikel 4 i Europakonventionen. Det är, i enlighet med protokollet, förbjudet att förhindra människor att komma in i landet (Källa: Mänskliga rättigheter)
”Enligt svensk praxis ska Sverige påta sig ansvar för ansökan om det vore humanitärt stötande att kräva att den asylsökande förs över till den Dublinstat som enligt Dublinförordningen ska ansvara för ansökan.” (Källa: Migrationsverket)
I enlighet med asylrätten, internationell rätt och de mänskliga rättigheterna har en person rätt att söka asyl i det land hen önskar. Detta innebär i praktiken att vem som helst kan söka asyl i Sverige. Asylsökande har rätt till en (1) prövning i Sverige, förutsatt att inga andra länder kan och vill pröva en asylansökan.
I SD:s parallella universum vill man ge Sverige frisedel i förhållande till andra länder. I sin iver att slippa ta emot flyktingar anser de att Sverige ska frångå internationell rätt, asylrätten och bryta mot de mänskliga rättigheterna.
I SD:s parallella universum gäller skygglappar på. Detta illustreras monotont av mantrat, och lögnen, ”principen om första säkra land”. I själva verket menar partiet att ”vi vill inte ha några flyktingar till Sverige. Punkt”.
Flera citat i Koranen talar tydligt om att hedersmord och hedersvåld är totalt oacceptabelt.Trots detta har Sara Mohammad (grundare och ordförande i riksföreningen GAPF) i 15 år förenklat sitt resonemang om islam genom att entydigt koppla det till hedersmord och hedersvåld. Anledningarna till detta kan vara många.
”Och av dem som sätter andra gudar vid Guds sida förleds många av [tron på] dessa gudar att se dödandet av sina barn som något förtjänstfullt, och så drivs de mot undergången och deras religiösa begrepp förvirras alltmer för dem. De skulle inte ha begått dessa handlingar om det inte hade varit Guds vilja; låt dem nu hållas med sina påfund!” / Sura 6, vers 137 / Al – An `am 137; (Källa: Koranens budskap)
”De som utan att förstå [det oerhörda i denna handling], i sin dårskap dödar sina barn har förlorat allt! Och [likaså de] som förklarar förbjuden den föda som Gud har gett dem för deras livsuppehälle – en [annan] lögn om Gud, som de har diktat upp. De saknar helt vägledning och har gått vilse.” Sura 6, vers 140 / Al-An `am 140 (Källa: Koranens budskap)
”Då någon av dem får höra den glada nyheten om en dotters [födelse], mörknar hans uppsyn och vreden kokar i honom; Han drar sig undan människorna på grund av denna [för honom] dystra nyhet [och han överväger] om han skall behålla barnet trots förödmjukelsen och skammen eller begrava det i jorden. Hur vedervärdigt är inte deras sätt att [tänka och] döma? Sura 16, vers 58 till 59 An-Nahl (Källa: Koranens budskap)
Några av anledningarna till att Mohammad och GAPF konsekvent kopplar hedersmord och hedersvåld till islam kan vara:
1.) Sara Mohammads oförmåga att urskilja ett statligt system som kallas för regim som i århundraden blundat för hedersmord i Mellanösterns länder, 2.) Patriarkatet i ett samhälle i Mellanöstern som stödjer liknande grova handlingar och 3.) Religionen islam.
Allt detta är en och samma sak för Sara Mohammad.
Oavsett hur många gånger man upprepar detta förstår hon inte den kritik hon ständigt får. Kanske vill hon inte förstå det alls?
Hur mycket förståelse krävs egentligen för att ta till sig att en religion som tolkas av regimskurkar och patriarkala pampar i Mellanöstern naturligtvis enbart är en plågsam religionsform?
Däremot håller jag med om att det i Koranen finns vissa delar som ger mannen rätt till kontroll över kvinnan.
Koranen uppenbarades för 1 400 år sedan i ett patriarkalt och anarkistiskt samhälle där man kunde våldta, tortera, sälja, förslava och t o m mörda kvinnor utan att ta ansvar för det. Därför gjordes lagar om att kvinnor inte ska resa själva utan att en eller flera män från familjen följer med.
Frågan är nu om man väljer att leva i sin tid eller om man väljer att vrida tillbaka klockan och leva med bestämmelserna som gäller i en annan tid, i ett annat rum, med andra möjligheter och omständigheter, med annan livsstil osv.
Sanningen är att en del människor väljer just det. Att leva bakåt istället för framåt.
Sanningen är att det finns bokstavstolkare och olika nyanser av fundamentalister som gör det.
Ändå: Man ska inte generalisera och skrika ut i Aftonbladet att man måste våga kritisera islam i samband med hedersvåld, då man samtidigt kastar hela hedersvåldskulturen på muslimer generellt.
Inte ett enda litet streck står skrivet om patriarkat, regimsystem, bokstavstolkare, fundamentalism och religion.
I Sara Mohammads text ser vi bara det vanliga, det vi har sett under 15 år: islam + muslimer = hedersvåld. Texten delades hyllningsfullt av Katerina Janouch på Twitter.
I sammanhanget så vet jag inte hur hon tänker när hon säger att hon inte har något emot muslimer generellt. Det låter löjligt och nästan oförskämt.
Under 15 år har GAPF mekaniskt levererat en och samma åsikt utan att vilja se eller höra sina meningsmotståndare. Utan stoppknapp. Utan hänsyn eller eftertanke. Utan vilja att sluta med generaliseringar då det gäller muslimer och islam. Men samtidigt så ställer både Sara Mohammad och hennes GAPF-ambassadörer kravet att inte kallas för rasister.
Precis samma metod kör Amineh Kakabaveh (V) då hon på sin Facebooksida levererat nazistisk propagandafilm.
Den här oskulden kan endast någon som är naiv, okunnig eller som stödjer rasism köpa.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Sara Mohammad och GAPF ägnar oportionerligt mycket arbete åt att bekämpa ”muslimskt” hedersförtryck. Om man tittar på rörelsens arbete hörs nästan aldrig något om hedersförtryck i andra religioners namn. Jag har tittat på hur exakt det gestaltar sig i deras arbete.
I en artikel skrev vi i Motargument att Sara Mohammad och riksföreningen GAPF (tidigare Glöm Aldrig Pela och Fadime) kopplar ihop hedersvåld och islam. Vi visade att retoriken kollektivt skuldbelägger och svartmålar islam och muslimer och – ännu allvarligare – riskerar att det förebyggande arbetet missar de grupper som är mest utsatta för hedersvåld.
Att Sara Mohammad ena stunden generaliserar om slöjan som ”förtryckande” för att i andra stunden kampanja mot saudiska halshuggningar är inte oproblematiskt.
Om man studerar intervjuer, artiklar, debattinlägg, föredrag, tweets och Facebookpostningar som Sara Mohammad och GAPF gör ser man tydligt hur ensidigt rörelsen utmålar ”islam” som problemet.
Statistik
Om man tittar på GAPF:s tweets från 27 juni 2017 till den 2 december 2018 hittar man 144 tweets som handlar om sådant hon anser vara hederskultur med islamska förtecken. 4 tweets handlar om hinduisk hederskultur. En (1!) tweet innehåller både en judestjärna och ett kristet kors på en bild, tillsammans med en muslimsk halvmåne, och får anses handla om kristen och judisk hederskultur.
Jag undersöker sådana tweets som direkt med ord eller bildval kan kopplas till islam. Det är en blandning av allt från kampanjer mot slöjan till tweets om islamister och artiklar om övergrepp i Iran och Saudiarabien. Alltså samma blandning mellan riktiga övergrepp och attacker på religiösa symboler och attribut som kännetecknar hennes arbete i stort.
Metoden är väldigt oprecis. De tweets som görs där man inte kan identifiera någon religion som nämns innehåller oftast en länk till en artikel eller liknande som handlar om islam som problem.
Skärmdump från Twitter.
Artiklar och föredrag
Jag lyssnade på 8 föredrag och läste 20 debattartiklar och såg eller läste 6 intervjuer. Slumpmässigt utvalda. Det var samma mönster där. Islamska övergrepp och islamsk religion nämndes 787 gånger. Kristna övergrepp nämndes sju gånger (!), varav fyra i en artikel (kristen och jul, källa). Hinduiska övergrepp nämndes tre gånger och judiska sex gånger.
Ofta nämndes de med våldsamma överdrifter. Ett exempel kan nämnas. En av artiklarna i min undersökning är från Expressen 2010. Den efterlyser burkaförbud och gör det genom att prata om burka och slöja som om det var samma sak. (Det ena är heltäckande klädsel, det andra är en huvudduk.) Sen jämförs båda med nazisymboler: ”Innebörden av religionsfriheten får inte inskränka på kvinnors rättigheter. Vi har yttrandefrihet i väst, men vi får till exempel inte bära nazistsymboler på offentliga platser. Varför ska vi tillåta en symbol som kränker halva världens befolkning? ”
Problemet med detta fokus på islamska problem, påhittade lika väl som reella, är att man osynliggör de andra offren och sätter likhetstecken mellan muslim och förtryck, samt förtryckare.
Fakta
Fakta motsäger detta ensidiga fokus på islam.
Mohammads ensidiga fokus på muslimsk hederskultur motsägs av nationell kartläggning gjord 2017/2018. Kartläggningen har gjorts av Örebro universitet på uppdrag av landets tre storstäder, Stockholm, Göteborg och Malmö, och publicerades i november 2018.
Kartläggningen har gjorts bland niondeklassare i de tre städerna. Kartläggningen har undersökt hur många som lever med hedersförtryck i form av någon av två olika hedersnormer. Oskuldsnormen, det vill säga kontroll av ens sexualitet, och våldsnormen, det vill säga hot om kollektivt/familjemässigt sanktionerat våld.
Den studien visar att våldsnormen är starkast i familjer utan uttalad religiös tro. Sen är det ett lika stort problem i kristna och muslimska familjer. Totalt lever mellan 7-9 % barn i de tre storstäderna under våldsnormen.
Däremot är oskuldsnormen starkare kopplad till muslimsk tro än till annan religiös tro i de tre storstäderna. 10-20 % av eleverna lever med oskuldsnormen. Och runt 70 % av fallen är kopplade till muslimsk tro och runt 20-25 % till kristen tro.
Men det bör nämnas att i kontrollgruppen, med barn som lever utan hedersförtryck finns även en stor andel muslimer. Ungefär lika stor som andelen muslimska barn i städerna i skolorna. Det går alltså alldeles bra att vara muslim och inte hedersförtryckas.
Det vi brukar kalla hedersvåld kan alltså inte kopplas till just islam, utan är åtminstone i storstäderna lika starkt eller starkare kopplat till kristendom eller ingen religion alls.
Däremot är oskuldsnormen starkare kopplad till muslimsk tro än till annan religiös tro i de tre storstäderna, som framgår av tabellerna ovan. Mellan 10 och 20 % av eleverna lever under oskuldsnormen. I ca 56-84 % av fallen är det kopplat till muslimsk tro. I 11-37 % av fallen är det kopplat till kristen tro.
Det bör nämnas att i kontrollgruppen, med barn som lever utan hedersförtryck finns även en stor andel muslimer. Det går alltså bra komma från en muslimsk familj och inte hedersförtryckas. Men det framgår inte om man studerar det GAPF och Sara Mohammad säger och gör. På dem verkar det snarare som om islam är problemet, och det enda problemet.
Förtryck, underordning och hierarkier kopplas ofta ihop med uttrycket ”minoriteter”, trots att det varken finns ett sådant automatiskt samband och trots att det ofta är majoriteterna som förtrycks av minoriteter.
Har du hört talas om begrepp som ”förtryckta minoriteter”? Eller marginaliserade minoriteter eller minoriteter som stigmatiseras eller minoriteter som är underpriviligerade?
Ganska säkert så har du det. Ganska så säkert hör du det återkommande. År efter år efter år.
Kanske ser du i den politiska debatten hur det överhuvudtaget refereras till olika grupper som minoriteter och att det automatiskt, utan att ens förklaras eller motiveras, kopplas ihop med någon form av underordning.
Ganska säkert så har du det.
Kanske har du också hört talas om begrepp kring människor som anses utgöra ”normen” och att den eller de grupperna är i majoritet?
Kanske har talet om makt, underordning, hierarkier, förtryck och normer nästan blivit synonymer till en minoritet i underläge och en majoritet i överläge? Som om det närmast automatiskt handlade om en matematisk kalkyl i bemärkelsen att de färre inte kan försvara sig och än mindre rå på de fler. Att de färre automatiskt påverkas av de fler?
Låt mig då svara att situationen dels är betydligt mer komplicerad och att den utifrån ett globalt och historiskt perspektiv oftast är och har varit omvänd.
Särskilt utanför dagens västvärld och än mer utanför Sverige, blir situationen den omvända.
Världens förtryckta majoriteter
Inledningsvis kan vi däremot se att kvinnor under hela mänsklighetens historia och över hela världen har varit underordnade, marginaliserade och inte utgjort normen i något samhälle, även om de var och är en majoritet i de absolut flesta länder i världen.
Utifrån ett ekonomiskt perspektiv kan vi se att rika människor närmast av nödvändighet alltid utgör en liten minoritet i alla slags samhällen. Rika människor brukar oftast, även i demokratier med allmän rösträtt, ha ett oproportionerligt inflytande på makt i samhället och i stor utsträckning få utgöra normer för socialt och kulturellt beteende.
Det samma gäller ofta etniciteter. Även om det finns massor av exempel på etniska minoriteter som på olika sätt marginaliseras, tas det motsatta förhållandet sällan upp, även om det finns gott om sedan länge välkänd fakta som kan påvisa det förhållandet.
Svarta människor utgjorde inte bara en socialt, politiskt, ekonomiskt och kulturellt underordnad majoritet i de av europeiska stater grundade kolonialsamhällen. Det samma gäller även merparten av övriga före detta europeiska kolonier, som exempelvis Indien, Indonesien och stora delar av Sydamerika, där brittiska, nederländska, spanska och portugisiska kolonisatörer utgjort en socialt, politiskt och ekonomiskt dominerande grupp.
Svarta människor förblev även underordnade i de hänseendena i ett flertal afrikanska stater efter avkolonialiseringen. Exempel på det är Sydafrika under apartheid, det dåvarande Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) och Namibia.
Såväl dagens som historiens exempel är nästan oändliga. Förtryck och hierarkier mellan olika grupper finns och har alltid funnits, men tro inte att det vanligaste förhållandet är en förtryckt minoritet.
Och använd inte ordet minoritet som synonym till underordnad i någon form. Det är lätt att bli ”hemmablind” och när du analyserar och talar om förtryckta minoriteter eller för den delen något annat, ha inte bara Sverige, Europa eller västvärlden som utgångspunkt.
Det fanns en tid då den europeiska och den transatlantiska slavhandeln betraktades som fullt normal. En tid då den nedlåtande synen på och omänskliga behandlingen av de företrädesvis mörkhyade slavarna inte nämnvärt höjde omgivningens ögonbryn.
Långt senare, trots att slavhandeln sedan lång tid tillbaka fördömts som barbarisk, rörde sig fortfarande de före detta handelsvarorna i den vita periferin som tjänstefolk, fattiglappar och/eller kriminella element. Och liksom slavhandeln före det, var det få som höjde på ögonbrynen i reflektion över att det kunde ligga något orimligt i detta.
Så här i efterhand är det förstås lätt att se att dåtidens “normal” i dessa avseenden innebar ett våldsamt förtryck och hänsynslös diskriminering med utgångspunkt i nattsvart rasism, även om det över tid också går att skönja en pågående rörelse mot likabehandling och jämställdhet. Men det är också lätt att – samtidigt som man förfasas över de vittnesmål som överlevt tidens tand – börja relativisera över dåtidens övergrepp med just påpekandet att “på den tiden ansågs det normalt”.
President Andrew Johnson benådar sydstatsrebeller efter amerikanska inbördeskriget.
Den irländske historikern Liam Hogan menar att detta förtryckarens narrativ – denna moraliska relativism – genom att utgå från den traditionella fiktionen om vit överhöghet; bevarad genom olika former av lagstiftning och konkretiserad av i princip hela det vita medborgarskapet (“white citizenry”), upprätthåller en fortsatt normalisering av de övergrepp som begicks inom ramarna för t ex slavhandeln, även om syftet i de flesta fall ändå är det motsatta.
På samma sätt kan vi nuförtiden se försök att ta avstånd från vissa skildringar/uttryck i äldre litteratur (tänk t ex “Pippi Långstrump” och Jan Lööf men även betydligt yngre “Lilla Hjärtat”) samtidigt som man söker bevara sagda uttryck just för att “på den tiden ansågs det normalt”. Men det går sällan att både ha kakan och äta den.
En slags centrism
Hogan menar att problemet är att vi anlagt ett ensidigt perspektiv. En slags centrism, skulle vi kunna säga. Ingenstans i “på den tiden ansågs det normalt” ryms nämligen den förtrycktes egna upplevelser.
“For them, this was never “normal” or “standard” but hell on earth which many resisted, in many ways, whenever possible. There are circa 400 documented cases of slave revolts on slave vessels, we know that some slaves committed suicide, a significant number ran away, others organised and revolted on plantations, others killed their Masters or Overseers.” -Liam Hogan
Förvisso kan man tycka det är en milsvid skillnad mellan verkliga, en gång livs levande slavar och fiktiva n****kungar i en barnbok. Men även kapten Långstrump och hans kurrekurredutter, liksom Jan Lööfs etnicitetskarikatyrer eller Lilla Hjärtat i egen hög person har motsvarigheter i verkliga livet. De är inte påhitt sprungna ur ett kreativt vakuum i respektive författares hjärna.
Efraim Långstrump och hans kurrekurredutter är en i bästa fall naivt etnocentrisk skildring av den vita kolonialismen i Afrika och Söderhavet. Jan Lööfs bilder, oavsett hur bra de är (jag älskar hans bildspråk och böcker), är även de naivt etnocentriska i sina karikerande skildringar av Den Andre. Och Lilla Hjärtat…
Javisst ja, Stina Wirséns lilla oavsiktliga pickaninny/blackface som vi alla vet inte var menad så, men som ändå blev ett uttryck för just det. Där har vi kanske det mest tydliga och tragiska exemplet på innebörden i det jag och Liam Hogan försöker säga. Att försvaret av de här uttrycken för moralisk relativism inte kan förstås som bara ett försvar för rätten att rita hursomhelst eller skriva vadsomhelst, utan också samtidigt blir ett förbud mot att reagera på även oavsiktliga paralleller till det som “på den tiden ansågs normalt”. Alltså i princip ett förbud mot att reagera på när vita beskriver icke-vita i potentiellt nedlåtande termer utifrån det minst sagt svajiga argumentet att en gång var det okej att göra/säga/rita så.
För det var det som hände. De som mot förmodan upprördes av att Pippis pappa kallas “n****kung”, av Lööf:s bilder eller av Lilla Hjärtat anklagades för historierevisionism, censuriver och en av egenintresse snöflingetunn lättkränkthet. Det var ju okej när böckerna var nya (med undantag för “Lilla Hjärtat”, som utgör en slags temporal anomali i sammanhanget), så då måste det – av hänsyn till… Det kulturhistoriska arvet? – vara okej även nu, om än inte särskilt “politiskt korrekt”.
Ingen, eller i alla fall mycket få, anlade ett perspektiv där den upprörde faktiskt kunde vara upprörd på riktigt och till och med ha goda skäl för det.
Åsiktskorridoren?
Samtidigt är det viktigt att påpeka att detta skrivs i en tid då denna moraliska relativism trots allt uppmärksammas och ifrågasätts av en allt större del av den allmänna opinionen. Det är där vi befinner oss i denna, som jag beskriver den ovan, pågående rörelse mot likabehandling och jämställdhet. Det är inte längre fritt fram att skriva eller säga vad som helst.
Visst minskar spelrummet. Visst kan det beskrivas som en slags åsiktskorridor. Men även den typen av invändningar är beskrivningar ur ett strikt “vitt” perspektiv. För det minskade spelrum vi talar om då utgörs av vithetsprivilegiet, som ju minskar till förmån för ett ökat spelrum för icke-vita för att på sikt jämka storlekarna så att vi alla för första gången sedan världen blev större än Europa kan närma oss något som kan kallas likvärdighet.
“(T)his temptation to excuse the crimes of the past with historical sympathy is the unconscious perpetuation of the arrogance of the oppressor, that serves to diminish the voices of slavery’s millions of victims”, skriver Liam Hogan i slutet av sin text. Jag nickar instämmande och lägger till:
Åsiktskorridoren drabbar endast den som strävar efter att upprätthålla förtryckarens narrativ.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Nathan Shachar reser till Ecuador där han går på restaurang och blir lyrisk av svarta människor som marknadsför nidbilder av sig själva. Han har funnit ”det förlorade paradiset”, i vilket svarta människor ”visste sin plats” och inte protesterade mot rasistiskt hån i en mängd former. Men Shachar bedrar sig själv. Latinamerikas svarta befolkning fortsätter att slåss mot rasismen – liksom svarta i resten av världen.
Den tionde oktober publicerade Dagens Nyheter Nathan Shachars artikel ”Mobbningens ordförråd”.
Läsare av artikel som letar efter mobbare och hur de uttrycker sig, kan bli en smula konfunderade. Artikeln inleds nämligen med en längre anekdot om hur Shachar och ett antal andra européer vandrar runt i Ecuadors huvudstad Quito, varpå de ser en restaurangskylt med orden ”Menestras del Negro”.
Felaktig översättning är grunden för Shachars argument
Shachar översätter ordet ”negro” till ordet ”neger”. Skylten översätter han till ”Negerns maträtter”.
Den korrekta översättningen är emellertid ”Den svartes grytor”.
Shachar tycks inte känna till, eller ger sken av att inte känna till att det spanska ordet ”negro” betyder ”svart”.
Utifrån en felaktig översättning från spanska till svenska, inleder Shachar en artikel överfylld av sakfel och bristande argumentation om hur svarta människor enligt honom skall reagera inför epitet som andra har givit dem.
Shachar blir rörd när svarta människor inte kritiserar rasistiska stereotyper
Namnet ”Menestras del Negro” är därtill också ett varumärke, med en logotype som enligt Shachar föreställer ”en leende svart person, men inte någon igenkännlig ortsbo, utan en hämningslös stereotyp: en vilde med en benknota flätad i sitt hår.”
Därefter skriver Shachar om sin bedömning att en restaurang med ett liknande namn och en liknande logotyp skulle ha väckt en enorm indignation i Sverige bland ”politiker och tyckare”.
Shachar frågar en svart kypare på restaurangen om huruvida hans egen arbetsgivare använde sig av kränkande företagsnamn och logotyp. Kyparen försäkrade att han ”inte var det minsta kränkt”.
Shachar gräver vidare efter ”en mer auktoritativ bedömning” genom att kontakta organisationen ASONE (Asonegros del Ecuador), som han översätter till ”Negrernas förbund i Ecuador” (istället för ”De svartas förbund i Ecuador”). Enligt Shachar hävdar talesmän för organisationen att ordet ”neger” är ett ”honnörsord” och att namnet inte är rasistiskt utan visar att ”maten där är så bra och så billig”.
Här framgår det inte heller om Shachar frågar talesmännen om det svenska ordet ”neger” eller det spanska ordet ”negro”.
Shachar bedömer att ”de svarta ecuadorianernas svar är nästan rörande i sitt sunda förnuft. De har aldrig öppnat det multikulturella giftskåpet.”
Shachars analys: Katolska samhällen har mindre rasism mot svarta människor
Som bakgrundsförklaring använder sig Shachar av en debattbok (oklart vilken) utgiven av Frank Tannenbaum, en österrikisk-amerikansk professor i latinamerikansk historia vid Columbia University.
Tannenbaum, vars bestående vetenskapliga bidrag har varit inom kriminologin, har skrivit en enda bok som explicit berör slaveri på de amerikanska kontinenterna och som utgavs 1946, det vill säga för över sjuttio år sedan; ”Slave and Citizen: The Negro in the Americas”. Boken är på 128 sidor. En hel del saker har hänt sedan dess inom forskningen gällande slaveriet på de amerikanska kontinenterna.
Enligt Tannenbaum var katolska samhällen på de amerikanska kontinenterna mindre rasistiska än de protestantiska. Som ett exempel på det påstods att brasilianska slavägare ”satte en ära” i frigivandet av slavar. Som kontrast ställer Tannenbaum det huvudsakligen protestantiska USA, där ”få vita i USA:s söder uthärdade fria svarta.”
Fruktan för en svart befolkning utan slavstatus som levde intill svarta slavar har emellertid inget med protestantisk övertygelse att göra. Slavägarna och slaveriets förespråkare visste att före detta slavar, ofta konspirerade effektivt med de som levde kvar i slaveriet för att hjälpa de senare att rymma eller starta slavuppror. Något som särskilt visade sig under det haitiska slavupproret. Mer om det längre fram i denna artikel.
Shachar vänder ryggen mot slaveriets historia och arv i Sydamerika
Tannenbaums påståenden som Shachar lutar sig mot, har alltid stridit mot väletablerade fakta som finns offentligt dokumenterade.
Även om slaveriet och dess historia på de amerikanska kontinenterna inte kan kopplas till teologiska skillnader mellan katoliker och protestanter, visar historiska fakta tydligt motsatsen till Shachars och Tannenbaums påståenden.
De delar av de amerikanska kontinenterna där slaveriet generellt sett avskaffades först och där den proportionerligt största delen slavar frigavs, hade en övervägande protestantisk befolkning. Bristen på arbetskraft i de områdena avhjälptes huvudsakligen genom ständigt ökande invandring av européer.
I motsatt riktning skedde de tidigaste såväl som de sista, flesta, största, mest återkommande och blodigaste slavupproren i amerikanska kolonier och länder med en huvudsakligen katolsk befolkning.
Frigivandet av slavar på de amerikanska kontinenterna i kolonier och länder där slaveriet fortfarande var legaliserat, var resultatet av en bristande lönsamhet, kombinerad med risken för uppror och flykt av slavar. Frigivningen av slavar i Brasilien i större skala kom sent och som sista utväg.
Jagandet och infångandet av förrymda slavar är i själva verket något som glorifieras runtom i Brasilien, genom statyer över så kallade ”Badeirantes” (slavjägare och exploatörer av ädelmetaller och diamanter).
Bild på en Badeirante i den brasilianska staden Goiãnia.
I amerikanska delstater såsom Virginia, Kentucky, North Carolina, South Carolina, Delaware och Tennessee, minskade bland annat tobaksodlingarnas lönsamhet och därmed även det ekonomiska incitamentet för slavägande. Samtidigt ledde uppfinningen av maskiner i USA som kunde behandla bomull, till att textilproduktion av bomullskläder fick en dramatisk ökning och blev billigare.
Bristande lönsamhet i produktionen av socker och tobak i flera sydamerikanska länder, ledde till ett minskat behov av slavarbetskraft, samtidigt som slavarna ofta inte kunde säljas till andra köpare .
I Syd- och Centralamerika fanns överlag betydligt bättre möjligheter för slavar att fly från sina ägare. I USA var samtliga delstater skyldiga att återlämna förrymda slavar, oavsett om de hade avskaffat slaveriet eller ej.
Varken slavägande protestanter eller katoliker satte generellt en ”ära” i frigivningen av slavar, vilket Shachar påstår.
Deras frigivning berodde på att slavägarna satte en ära i att inte gå med ekonomisk förlust, kombinerat med slavägarnas fruktan för att arbetskraften rymde från eller mördade dem.
Shachar ser Brasilien som ett föredöme i behandlingen av slavar
Shachars resonemang blir än mer absurt av att han av alla länder tar Brasilien som exempel på någon form av harmonisk utfasning av slaveriet, eller för den delen ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro grupper emellan i Latinamerika.”
Den franska, tillika katolska, kolonin Santo Domingo var en av de första områdena på de amerikanska kolonierna som avskaffade slaveriet. Det berodde emellertid inte på att slavägarna ”satte en ära” i att frige slavar. Det berodde på att nästan alla slavägare flydde eller dödades i samband med de haitiska slavupproren och det efterföljande grundandet av den haitiska republiken.
Under de självständighetskrig som rasade i merparten av det spanska imperiets besittningar under och efter Napoleonkrigen, frigavs stora mängder slavar i utbyte mot att de allierade sig med och stred på självständighetsrörelsernas sida. Svarta människor hade fått ett oundgängligt värde som beväpnade soldater, men var farliga för sina ägare som beväpnade och förrymda slavar.
Efter Napoleonkrigen förbjöds Västeuropas länder, inklusive det katolska Frankrike, Portugal och Spanien, att fortsätta med slavhandeln från Afrika. Detta efter påtryckningar från det huvudsakligen protestantiska Storbritannien som behärskade världshaven med sin flotta.
Slaveriet i kolonierna fortsatte, men tillgången på slavar stryptes sakta. Att sätta ”en ära i att frige slavar” hade inget med saken att göra.
I motsatt riktning var det huvudsakligen det katolska Brasilien, det sista land i västvärlden som avskaffade slaveriet, nämligen år 1888, eller tjugotre år efter USA. Brasilien var den koloni och senare det land i västvärlden som importerade fler slavar än något annat land i västvärlden.
I Brasilien var under en lång tid den genomsnittliga livstiden för en slav 6-7 år och slavar levde ofta inte längre än till tidiga tjugoårsåldern. Endast flykt, revolt, döden genom utarbetning, tortyr, mord, eller självmord kunde befria dem. Under en lång tid importerades huvudsakligen manliga slavar. De relativt få kvinnliga slavarna i Brasilien aborterade ofta sina foster för att undvika att de föddes till ett kort och plågsamt liv i slaveri.
Det storskaliga och systematiska folkmordet på svarta människor i Brasilien som löpte parallellt med slaveriet, gjorde att Brasiliens svarta befolkning under långa perioder förblev konstant.
Brasilien var det land som upplevde det största antalet och de mest omfattande slavrevolterna. Brasilien var det land i västvärlden som hade några av de största samhällena som utgjordes av förrymda slavar.
Rasismen mot svarta människor i det katolska Kongo och Belgien
Och vad kan vi säga om ”harmoniska relationer” mellan svarta och vita i andra delar av världen som huvudsakligen katolska länder har koloniserat? Var Fristaten Kongo efterträtt av Belgiska Kongo ett ”mönsterexempel” på avslappnade relationer mellan svarta och vita? Behöver Nathan Shachar och många andra lära sig om den saken?
Bild på en av miljontals kongoleser som fick sina händer avhuggna av den belgiska kolonialmakten. Ett exempel på en katolsk koloni med ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro mellan grupper”?
Vad kan Shachar tänkas tycka om chokladpraliner i Belgien som föreställer avhuggna svarta händer? Något att avnjuta till en kopp kaffe kanske? Gärna med en svart kypare och talesmän för svarta belgare som ”intygar” att sådant inte alls är rasistiskt? Var går gränsen för Nathan Shachar?
I Belgien kan de som önskar avnjuta dessa praliner som så nostalgiskt illustrerar den forna kongolesiska kolonin. Observera att bilden publicerades år 2016.
Eller är klagomålen även på Tintin i Kongo och de avhuggna-handpralinerna ytterligare exempel på det ”multikulturella giftskåp” som Shachar talar om?
Klagande, protester och gnäll från ännu fler ”lättkränkta” personer som misslyckas med att se allt det fina och roliga och sunda som Shachar ser.
Rasismen mot svarta människor i Ecuador och övriga Latinamerika är stark
Och vad säger slaveriets historia i Brasilien om svarta ecuadorianers situation? Jo, det säger väldigt mycket, men det säger det exakt motsatta som Nathan Shachar påstår. Svarta ecuadorianer har alltid nedvärderats, förtryckts och marginaliserats i Ecuador.
För bara några år sedan sändes en sång i ecuadorianska radiokanaler som beskrev svarta människor som ”kackerlackor i avloppen”, att svarta människor ”smutsade ner allt med sin svarta färg” och att svarta människor var ”skit som borde hamna i helvetet”.
Under den tid då slaveriet i Brasilien var legaliserat, omgavs bland annat staden Rio de Janeiro av samhällen av slavar som flytt och befriat sig och de samhällena utsattes ständigt för räder från polis och militär.
Rasismen och det rasistiska arvet i Brasilien är intensiv, institutionaliserad och även en integrerad del av brasiliansk kultur. Ett exempel på det är den brasilianska kampsporten capoeira, av brasilianska svarta slavar uppfunnen och kamouflerad till en dans med musik. Kampsporten fokuserar mycket på sparkar bakåt, vilket är ett utmärkt sätt för människor med fastkedjade händer och utan vapen, att slåss på. Dansen capoeira fungerade även som ett hemligt kommunikationsmedel för slavarna, fyllt av metaforer, av subtila meddelanden och med trummor som kallar till uppror och krig.
Brasilianska slavar tränar Capoeira framför en militär som tror att han får underhållning av två män som egentligen tränar på att sparka in hans tänder.
Berimbau, det pilbågsliknande instrument som är centralt för musiken i capoeiran, hade även det dubbla syftet att utnyttjas som ett vapen.
Sångerna i capoeira handlar ofta om strid för sin frihet, om att man inte skall känna fruktan inför strid, att förbereda sig inför ett stort slag mot slavägarna, att förbereda sig för att fly från slaveriet, om fruktan för slavjägarna, om sabotage av slavägares egendom, om hyllning till olika afrikanska folkgrupper, samt liknande teman.
Capoeiran fruktades av de brasilianska myndigheterna och stora delar av Brasiliens vita befolkning och var förbjuden i Brasilien fram till 1937.
Samban, den dansform som populariserats över hela världen genom Brasiliens karnevaler, har sitt ursprung i angolanska och nigerianska danser, men betraktades tidigare av de brasilianska myndigheterna som ”primitiv” och ”dekadent”. Samban var förbjuden i Brasilien fram till 1900-talets början.
Sambamusiken är inte bara den glada dans och sång som den huvudsakligen är känd för att vara utanför Brasilien. Sambasånger skrivna för den brasilianska publiken, har alltid till stor del varit fylld av kritik mot politiskt förtryck och sociala orättvisor.
Idag illustrerar samban blandad med rapmusik, allt mer grafiskt det urskiljningslösa våldet i Brasiliens favelas (slumområden) med till övervägande del svart befolkning. Något som t ex framkommer tydligt i sången Rap Das Armas, med refrängen ”Rapapapapapapapa!!” som vokaliserar och beskriver eldstrider med automatvapen mellan gatugäng och polis.
Var är de exempel på ”en sundare och mindre komplexfylld samvaro grupper emellan i Latinamerika.” som Nathan Shachar påstår existerar?
Att låtsas trivas med förtryck – en överlevnadsstrategi
Precis som brasilianska slavar med sin capoeira kunde träna för sitt självförsvar och sin befrielse och samtidigt få sina förtryckare att slappna av och skratta, lyckas svarta ecuadorianer få Nathan Shachar och andra matgäster att slappna av i en miljö av svart servilitet, äta en måltid och på så sätt lättare acceptera svart entreprenörskap och självförsörjning.
Till skillnad från vad Nathan Shachar tror, skiljer sig situationen inte från de amerikanska sydstaterna, övriga USA eller andra delar av västvärlden där så många svarta väljer varierande former av självförnedring för att lättare accepteras och kunna försörja sig i ett systematiskt diskriminerande samhälle.
Eller vad tror Nathan Shachar att han skulle för svar om han frågat de svarta artister och skådespelare som deltog i dessa minstrelföreställningar, hur de upplevde de vita män som svartmålat sina ansikten? Skulle de säga att det var rasistiskt och därmed riskera att förlora sina arbeten?
Bild på den svarte skådespelaren, sångaren och dansaren Bert Williams, som levde mellan åren 1874-1922. Williams blev rik på Minstrelföreställningar som gjorde karikatyrer av svarta människor. Parallellt med sina uppträdanden kritiserade han rasismen i USA och hur han längtade efter en dag då den skulle försvinna. Många av hans svarta kritiker som protesterade mot hans föreställningar, prisade honom samtidigt för att han lyckats bli en av de första och den största svarta skådespelaren inom teater och film. En av hans kollegor betecknade honom som ”En av de roligaste män jag har sett – en av de sorgsnaste män jag har känt.”
Ord som tilldelas ”den andre” skall inte ifrågasättas
Shachar tar fler exempel på enligt honom orimligt moralisk indignation. Han påtalar att det riktades kritik mot en kursbok som betecknade Martin Luther King som ”negerledaren Martin Luther King”.
Han ställer sig retoriskt frågan om ordet ”neger” även bör refuseras när det används av King själv. Utan att reflektera över skillnaden i att citera en historisk text med historiska uttryck, jämfört med att i en modern använda sig av historiska uttryck som idag och av de flesta ses som nedvärderande. Har Shachar funderat över om Dr. King använt sig av samma ord om han levt vidare in i 70-talet och fram tills idag?
När går bäst-före-datumet på ord ut för Nathan Shachar? Skall uttryck var acceptabla förr i tiden alltid och av alla betraktas som acceptabla idag?
Med tanke på att Shachar stör sig på att ord som tilldelats svarta människor oavsett deras egen åsikt undrar jag; är ordet ”neger” menat att användas, för att citera Shachar, som ett ”honnörsord” i den här låten av Eddie Meduza, med titeln ”Negerjävel”?
Motargument – ett hot mot det fria ordet?
Nathan Shachar fortsätter att beklaga sig. Han nämner även att den kände komikern Jerry Seinfeld för några år sedan meddelade att han slutar uppträda vid universitet.
Vad var orsaken? Shachar förklarar: ”Humor har blivit farligt för den som skojar med folkslag, kön och fördomar.” Shachars slutsats är att ”idag är det inte kyrkan som är trångsynthetens och renlärighetens högborg, utan universiteten. I protestantiska länder är universiteten farliga platser för det fria ordet.”
Enkelt konstaterat; om Seinfelds publik på universitet ogillar och upprörs av vad han väljer att skämta om, är det fel på publiken, inte Seinfeld. De som eventuellt ogillar Seinfelds sätt att skämta ska om de inte gillar honom, åtminstone hålla tyst. Annars hotar de det ”fria ordet”.
Nathan Shachars frustration är så stark att den nästan går att ta på. Varför kan inte bara en massa människor finna sig i samma uttryck och begrepp som tidigare generationer inte har protesterat emot? Varför måste en massa andra människor känna att de skall ta en sådan stor hänsyn till andras känslor? Kan de inte bara slappna av och skratta åt samma ”skämt” och nidbilder som förut? Som Shachar inbillar sig att de gör i Equador och runtom i katolska länder i Sydamerika?
Den inställning tillika det problem som Shachar tydligt illustrerar, är att han själv tillsammans med så många andra genom tidens gång, får chansen att andas moraliskt friskare luft. Tiderna förändras och människor tänker överlag annorlunda, men Shachar och allt för många andra gillar inte förändringarna och föredrar att stanna kvar i en stinkande kloak av förakt, arrogans och unkna fördomar.
Är han också sugen på att äta på restauranger med varumärken som utgör karikatyrer av vita människor, av judar, av romer och en rad andra etniciteter? Vore det ett exempel på det ”sunda förnuft” som Shachar talar om?
Shachar trivs så pass mycket i sin ombonade kloak av fördomar, att han förnekar femhundra år av svart historia fylld av förtryck, folkmord, förföljelse, motstånd och kulturell blomstring i västvärlden. Han trivs så mycket i sin kloak av fördomar att han avsäger sig en grundläggande psykologisk förståelse och empati för svarta människor. Bristen på hans empati utsträcks även till andra etniciteter.
Insikten om det senare kan givetvis bli övermäktig att bära, varför Shachar projicerar värderingar som inte delas av honom själv, till att bli ”förtryckande”. Det är andras protester mot det språkbruk som Shachar blir så förtjust av, som Shachar ser som ”mobbbning”. Eller det ”multikulturella giftskåpet”, som han också kallar det.
Det står Shachar fritt att fortsätta leva i en kloak med nöjda svarta kypare på restauranger som ser sig nödsakade att locka honom med rasistiska nidbilder. Vi andra har också vår rätt att vilja andas frisk luft, fri från en historisk tid av förtryck och förnedring, som Shachar känner sig så bekväm i.
Thabo ‘Muso
PS.
Artikeln är full av länkar till ett stort antal dokumentärer, reportage, artiklar och musikvideor med huvudsaklig fokus på slaveriet, rasism och svart kultur i Sydamerika och Nordamerika. Läsaren av denna artikel uppmanas ta sig tid och titta på dokumentärerna och reportagen, för att få en djupare insikt.
1. Föreläsning med David W. Blight, professor i historia vid Yale University. Föreläsningen är publicerad den 21 november 2008.
”A Northern World View: Yankee Society, Antislavery Ideology and the Abolition Movement.”
4. Dokumentär av TV-kanalen WNED-DT. Publicerad på youtube den 19 december 2012.
”PBS Egalite for All: Toussaint Louverture and the Haitian Revolution (2009)”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=IOGVgQYX6SU
5. Dokumentär om slaveriet i Brasilien, producerad av British Broadcasting Corporation (BBC) och publicerad på youtube den 26 april 2014.
”Slavery in Brazil”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=RGGQJZsCog4
6. Filmen ”Qilombo”, som handlar om samhället ”Palmares” i Brasilien, som var det största samhället skapat av förrymda slavar. Publicerad på youtube den 3 maj 2017.
7. Dokumentär om den belgiska kolonisationen av Kongo, producerad av British Broadcasting Corporation (BBC) och publicerad den 2 november 2008.
”Congo – The Brutal History”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=qx2Sj1fhSso
8. Inslag ur dokumentär om arvet från den belgiska kolonisationen av Kongo. Inslaget visar hur det säljs chokladpraliner på belgiska kaféer och konditorier, som föreställer avhuggna händer från svarta människor. Publicerat på youtube den 14 september 2013.
”The severed hands of Africa.. King Leopold II”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=RfdjQaszF_U
9. Youtubeblogg om rasismen mot svarta människor i Equador, publicerad den 12 maj 2016.
”Discrimination of Afro Ecuadorians Capstone”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=_vq-V7Uf9Xk
10. Dokumentär om rasism och diskriminering av Ecuadors ursprungliga befolkning, samt svarta befolkning och den ecuadorianska regeringens satsningar på att motverka rasismen och diskrimineringen av dessa grupper. Publicerad av organisationen MDG Achievement Fund (MDG-F) (en ideell organisation skapad av spanska regeringen och Förenta Nationerna). Publicerad på Youtube den 20 augusti 2012.
”Ecuador: Fighting Racism & Discrimination”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=hJDYFvDou9E
11. Nyhetsreportage av Al Jazeera om rasismen gentemot svarta människor i Ecuador, publicerad på youtube den 24 april 2009.
”Racism In Ecuador Afro Ecuadorians Speak Out On Racial Slurs!”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=6AE27JSZIJw
12. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Bolivia, publicerad på youtube den 11 juli 2012.
”Bolivia’s blacks fight for their rights”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=-PWtU-pKy50
13. Nyhetsinslag från Al Jazeera om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Bolivia, publicerad på youtube den 20 maj 2016.
”Afro-Bolivians recognized as a distinct ethnic group”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=tp5o956z-80
14. Youtubeinslag från youttubekanalen ”Garifunafiles” (en etnisk grupp i Centralamerika med huvudsakligen afrikanskt ursprung) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Guatemala, publicerad på youtube den 2 september 2010.
”discrimination agains Garifuna in Guatemala”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=16A4TY8k490
15. Nyhetsinslag från den colombianska TV-kanalen Telesur om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Colombia, publicerad på youtube den 12 november 2013.
”Being black in Colombia reduces chances of getting a job”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=dJQBMLU_kpQ
16. Inslag från den Toutubekanalen Fusion, om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Mexiko, publicerad på youtube den 15 november 2016.
”Afro-Mexicans Face Racism Daily in Mexico”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=tJwwQFeWnVc
17. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Peru, publicerad på youtube den 18 januari 2013.
”Peru tackles discrimination against black community”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=opdnjBngv6Y
18. Youtubeinslag med en collage av olika TV-dokumentärer och en youtubebloggg, gällande livsvillkoren, kulturen, rasosmen mot och diskrimineringen av svarta människor i Argentina, publicerad på youtube den 24 oktober 2013.
”Afro-Latino Connection (Afro-Argentines)”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=0H9nwWUlfCE
19. Nyhetsinslag från nyhetsbyrån L’ Agence France-Presse (AFP) om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor på Kuba, publicerad på youtube den 9 februari 2010.
”Battling Cuba’s racial divide”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=WJ1NnGmtunA
20. Inslag från dokumentär från Förenta Nationerna om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Costa Rica, publicerad på youtube den 2 april 2009.
”Costa-Rica: The road to equality”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=DB_VpEUsyX0
21. Nyhetsinslag från den colombianska TV-kanalen Telesur om rasismen mot och diskrimineringen av svarta människor i Panama, publicerad på Youtube den 27 november 2013.
”Racial discrimination persists in Panama”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=UQ3LqSweGV8
22. Nyhetsartikel om slavar inom det brasilianska jordbruket, publicerad i tidningen The Guardian den 9 januari 2017.
”Brazil ordered to pay $5m to workers formerly enslaved on cattle ranch”
23. Inledande scen ur den brasilianska filmen Tropa De Elite, baserad på intervjuer med och en polispsykiatriker i Rio de Janeiros poliskår, publicerad på youtube den 14 december 2016.
”Tropa De Elite” ‘Elite Squad’ Opening Scene”.
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=9dMSN9Uby2I
24. Nyhetsinslag i Al-Jazeera om rasism inom poliskåren i Rio de Janeiro, publicerad på Youtube den 25 september 2016.
”Brazil racism: Police killing of favela residents increased during Rio games”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=CWTSNUd57iw
25. Trailer för ur den brasilianska filmen ”Tropa De Elite 2”, publicerad på Youtube den 2 juli 2010.
”Tropa De Elite 2”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=iwTiu3typeY
25. Nyhetsreportage och debatt i Al-Jazeera gällande rasismen i Brasilien, publicerad på Youtube den 22 januari 2015.
”The Stream – Being black in Brazil”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=m1xnIdtn3FI
26. Reportage i TV-kanalen Public Broadcasting Service (PBS) om rasism och etnisk kvotering i Brasilien, publicerad på Youtube den 11 mars 2012.
”WIDE ANGLE | Brazil in Black and White | PBS”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=g29P3-xj7GQ
27. Dokumentär av filmaren Steve Bartholomew om capoeiran som kampsport, kultur och historia, publicerad på Youtube den 30 maj 2013.
”CAPOEIRA THE DANCE OF FREEDOM A documentary film”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=jvf8oWHTrv0
28. Musikvideo med instrumentet Berimbau, skapad av Identitade Cultural TV, publicerad på Youtube den 16 februari 2017.
”Musicalidade: Toques de Berimbau e Cantigas de Capoeira”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=FOgG0nAn4Ww
29. Boken ”Honor – The History of African Martial Art Traditions in the Atlantic World”, publicerad av T.J. Desch Obi.
30. Kompendium av capoeirasånger, publicerad av Rutgers university i maj 2006.
34. Musikvideo till en sambaraplåten som handlar om eldstrider mellan gatugäng och polis i Rio de Janeiro.
”Rap Das Armas”
Länk: https://www.youtube.com/watch?v=TvdFYRYkMYY
35. Dokumentär om de i USA tidigare så populära så kallade ”Minstrel shows”, vilka centrerade kring karikatyrer och rasistiska hån av svarta människor, publicerad av TV-kanalen National Public Service (NPS) den 29 maj 2012.
I en artikel i GP skriver Thomas Gür om ”nya brott” som förekommer i samhället. Dessa brott är enligt Gür hedersförtryck, hedersvåld, våld mot räddningspersonal, klanbaserad kriminalitet, gruppbaserat sexuellt våld på offentlig plats mot flickor och kvinnor utförda av pojkar eller unga män. Gür anser att dessa brott är resultat av den ”omfattande invandringen” under de senaste åren och är ”artfrämmande för vårt samhälle”. Han menar på att Sverige genom invandringen ”fått brottstyper som antingen aldrig har förekommit i vårt land eller inte har varit synliga på kanske 800 år.”
En annan aspekt som förekommer i Gürs artikel är synen på traditioner. Gür menar att män och kvinnor i Sverige genom tiderna haft möjligheten att välja sina partners och uttrycka kärlek. Om det skriver Gür att ”generationer levt och fostrats i den allmänna acceptans av jämlika förhållanden mellan könen vilka gradvis etablerats sedan medeltiden och länkats till en kedja av företeelser som nattfrieri, logdanser, Stockholms-äktenskap, folkparksdanser, skoldanser och sambolagar”.
Slutligen anser Gür att dessa ”nya brott” också medför nya offer – invandrare, och att förnekandet av dessa brott har lett till främlingsfientlighet och rasism. Felet är bland annat att ”svenska politiska eliten” inte gjort tillräckligt, till exempel inte krävt högre straff för brott mot blåsljuspersonal. Med tanke på att det handlar om organiserat, personriktat och sexuellt våld som sker i samhället är det viktigt att det diskuteras. Till exempel begrepp som hedersbrott har varit omdiskuterat sedan 2000-talet. En fråga har varit om det bör kallas hedersbrott eller hedersvåld eller just brott och våld? Samtidigt är det vid brottsdiskussioner viktigt att använda sig av kunskap. Så hur pass stämmer det som Gür skrev om?
2010 skrev historikern Lena Lennerhed om att SD:s partiledare Jimmie Åkesson var okunnig. Åkesson ansåg att våldtäkter var ett ”närmast obefintligt fenomen i det svenska samhället” innan ”massinvandringen”. Lennerhed pekade på att även gruppvåldtäkter förekommit tidigare i historien på platser som Sverige utgör idag. Och att synen på våldtäkter är något som har förändrats med tiden. Under såväl 1600-, 1700- som 1800-talet sågs våldtäkt främst som ett brott mot samhällsordningen och kvinnans närmaste manliga släktingar som målsägande. Med andra ord handlade den äldre brottsligheten just om heder.
Hedersrelaterat våld var alltså en del av utvecklingen som ägde rum i Sverige (vars territorium, förvaltning, befolkningsstruktur förändrats hela tiden). Till exempel så var dueller män emellan vanliga 1600- och 1700-talsfenomen. Under 1800-talet förekom det att unga kvinnor begick självmord i samband med oönskade graviditeter. Hederskulturen i 1800-talets Sverige utvecklades med tiden. Den förändrades i riktning mot större rörelsefrihet och självbestämmande för kvinnan men samtidigt innebar normer baserade på stränga hedersuppfattningar.
Hederssynen rörande sexualitet levde kvar till första början av 1900-talet vilket visas i det samtida talesättet ”En fattig flicka har bara sin heder”. Just talesätt, folklore och samtida traditioner är inte i sig tillräckliga som ”bevis” för att beskriva hela verkligheten och ofta inte ens för att beskriva den generella verkligheten. Nationalromantiker, folklivsforskare och andra intellektuella gick runt på landsbygden i Europa under 1800-talet och samlade in information om människors beteende. Till exempel så skrev den serbiske filologen Vuk Karadzic i boken ”Crven ban”, ett samtida slangord för ”kuk”, om erotiska folkvisor. Det bevisar dock inte i sig att 1800-talets människor i västra Balkan var sexuellt frigjorda och likvärdiga.
När det kommer till klanbaserad brottslighet och våld mot blåljuspersonal är det mer komplext. Att en del individer som sedan 1970-talet flyttade till Sverige kom från samhällen med klanen och familjen som central enhet stämmer. Dock var även Norden för hundratals år sedan präglat av klanmentalitet. Klanmentalitet är något för staten och samhället att motverka och förändra men ingenting som enbart kan skyllas på invandringen. Globalt sett så finns olika organisationsformer hos människor och samhällen som förändras med tiden.
Inte heller är organiserat våld mot uniformerad personal något nytt i historien. Till exempel under tidiga 1900-talet förekom ofta organiserade attacker mot militärpersonal, främst mot officerare. Attackerna var utförda av arbetare som tillhörde mer extrema grupperingar inspirerade av extremare tolkningar av socialismen. ”Militärer” sågs som symbolen för förtrycket och som arbetarklassens fiender. När ”skotten i Ådalen” ägde rum 1931 och fem strejkande och demonstrerande arbetare sköts till döds så var Sverige politiskt ett mycket splittrat land.
I tider som upplevs som svåra, problematiska och krisaktiga finns tendensen hos människan att söka efter ett bättre förflutet, ha nostalgiska känslor och olika föreställningar om att det var bättre förr. Problemet är att nostalgi och syn på det förflutna ofta handlar om myter och romantiseringar som går emot fakta och historisk beskrivning av verkligheten.
Gürs resonemang om kultur och traditioner är väldigt lik nationalistiska föreställningar. I sig är det felaktigt eftersom kulturen i stort inom ramen för samhället förändras med tiden. Kultur är ett av de mest omdiskuterade begreppen inom vetenskapen. Forskaren i nationalism Eric Hobsbawm menade i början av 90-talet på att det förekommer att traditioner ”uppfinns” för att fyllas på med myter och knytas till en påhittad kulturell kontinuitet.
Sverige är idag ett traditionellt samhälle eftersom samhället är rikt på traditioner och mångfaldigt eftersom det finns mängder av olika traditioner. Det svenska samhället är ett tryggt samhälle trots sina problem. En viktig politisk tradition är att kontinuerligt ändra synen på brottslighet genom ny kunskap och genom att använda nya åtgärder.
Det stämmer att det förekommer vissa typer av brott, utförda av både inrikes och utrikes födda individer, som inte har förekommit i högre utsträckning före 1990-talet. Att dessa brott är helt nya och att det var bättre förr i tiden stämmer däremot inte. Vill man ta kampen mot rasism och för brottsoffer är det därför viktigt att inte forma myter som att brottstyper är nya eller ”importerade”. Det är just kunskap om det förflutna som också behövs för att veta hur samhället ska hantera nutiden.
Referenser
EJ. Hobsbawm/T. Ranger. The Invention of Tradition (Cambridge, Cambridge University Press,1992) s.263-308
Gustavsson, Bengt och Lyth, Einar. Försvar i Örebro län – 1900-talet (Del 3). (Kumla, Stiftelsen Nerikes regementen, 1993)
Jag vet att jag är långt ifrån ensam om att se en motsägelsefullhet i att vissa människor som har flytt krig, orättvisor, terror och andra grymheter väljer främlingsfientligheten när de ska nyttja sin demokratiska rättighet.
En kvinna sörjer vid en grav på Lav kyrkogård i Sarajevo, 1992. Foto: Mikhail Evstafiev
På 90-talet flydde Ivana* och hennes familj från Bosnien-Hercegovina. Jag har inte all bakgrundsinformation rörande familjens flykt och deras dröm om att finna ett bättre liv i Sverige. Hur som helst så är det ställt bortom allt tvivel att Ivana, tillsammans med sin make och sina barn, såg sig tvungna att ta det svåra och konsekvensfyllda beslutet att fly till Sverige i hopp om att undvika att gå under i ett av vår tids värsta krig. Känslosamt har hon tidigare beskrivit hur maken dagligen riskerade sitt liv på slagfälten då han krigade för de bosnienkroatiska styrkorna. Ivana och maken bestämde sig för att lämna sin historia, sin släkt och sitt hem. De kunde inte se någon annan utväg än att fly från ett krig som skulle komma att släcka många människoliv, och som hade iscensatts av illvilliga, nationalistiska och inhumana krafter.
Det är orättvist att vi är olika lottade
För mig är det svårt att förstå – jag kan inte sätta mig in i grymma livsöden som jag inte ens i min vildaste mardröm kan föreställa mig hur det skulle vara att befinna sig i. Världen är orättvis, och det blir hänsynslöst tydligt när vi betraktar människors livsöden. Jag har haft tur, då jag är född och uppvuxen i Sverige och alltid har varit lyckligt lottad. Ivana och hennes familj, födda och uppvuxna som kristna i Bosnien-Hercegovina, var inte lyckligt lottade. Men nu är de lyckligt lottade, tack vare att de tog det avgörande beslutet att fly krigets fasor och att Sverige är ett land som historiskt sett har haft en generös flyktingpolitik. Tiden för flyktingströmmen från det forna Jugoslavien var heller inget undantag från denna humanitära generositet. Statens invandrarverk, idag Migrationsverket, godkände Ivanas och familjens asylansökan, och de blev 1995 en del av alla de 70 000 Balkanflyktingar som under denna tid beviljades asyl i Sverige.
Familjen har i Sverige funnit den fristad och den trygghet som de saknade i Bosnien-Hercegovina. Ivana arbetar, som så många andra invandrare, i vården och bidrar till samhället på ett fantastiskt sätt. Mot bakgrund av vad hon tidigare har berättat är livssituationen för övriga familjemedlemmar också bra. Familjen har integrerats väl i det svenska samhället, mycket tack vare deras egen vilja och bakgrund, men det finns andra faktorer som påverkar hur väl integration fungerar.
Balkanflyktingar har, delvis, en annan bakgrund än många av de som kommer i de flyktingströmmar vi kan se idag. Att de är inomeuropeiska invandrare gör att de generellt, diskrimineras mindre i samhället och på arbetsmarknaden än vad utomeuropeiska invandrare gör. Under 90-talet riktades också arbetsmarknadspolitiska insatser mot de nyanlända Balkanflyktingarna. Andra faktorer som påverkar integrationen är akademisk bakgrund, språk och förmåga att bygga upp ett socialt nätverk. Under tiden för flyktingströmmen från Balkan fanns ett överskott på bostäder i många svenska kommuner. Idag är situationen den motsatta – vi har brist på bostäder, och de flesta flyktingar hamnar på flyktingboenden istället. Förutsättningarna för Balkanflyktingarna var bättre än för de flyktingar vi har sett komma till Sverige på senare år.
Som så många gånger förr på min arbetsplats hamnade vi denna dag i ännu en politisk diskussion. Ofta handlar dessa diskussioner om invandring, flyktingpolitik och integration. Det är egentligen inte särskilt märkligt då de är ständigt närvarande och brännheta ämnen.
I diskussionen kom vi snart in på att prata ämnen som bidragsfusk, kriminalitet och religion. Ivana klargjorde att hon faktiskt hade röstat på SD vid valet 2014. Hon förklarade sitt val med att hon anser att invandrare och flyktingar – till och med ”juggarna” (Gud förbjude) – ”tar bidrag och skiter i att jobba”, att ”det finns så många kriminella nu” (underförstått syftade hon på kriminalitet utförd av invandrare) och att hon ansåg att ”det finns för många muslimer i Malmö”.
Vi ska inte glömma vår historia
Det är i detta läge som mina varningsklockor börjar ringa. Vad är det egentligen som gör att vissa människor slutligen blir historielösa, att de faktiskt glömmer bort sin egen historia och sin egen flykt, den flykt man en gång tog för att förhoppningsvis undgå en sannolik död i krig, förtryck, politisk förföljelse eller tortyr? För mig är det svårt att blunda för valet att lägga sin röst på ett främlingsfientligt, förlåt ”invandringskritiskt”, parti som vill stänga gränserna. Är det inte ett uttryck för omedvetet självhat?
Det är en gåta för mig, som humanist och antirasist, hur vissa människor väljer att göra valet att lägga sin röst på det enda parti som inte vill ha dem här. Om SD hade varit i regeringsposition under Bosnienkriget talar det mesta för att Ivana och hennes familj aldrig hade fått asyl i Sverige. Om SD hade varit i regeringsposition idag finns en överhängande risk att SD hade haft för avsikt att repatriera Ivana och hennes familj.
SD har en ideologisk grundsyn som inte någonstans lirar med flyktingströmmar eller invandring. SD vill kraftigt begränsa asylinvandringen och man har också, på senare tid, uttryckt att man har nollvision vad beträffar invandring. Därtill kommer förslag från partiet om repatriering, dvs att människor ska beredas möjlighet, och tilldelas resurser, att återvända till sina hemländer. Orsaken till att SD vill förenkla för invandrare att ”åka hem” är att man, i så stor utsträckning som möjligt, vill se ett etniskt och kulturellt homogent Sverige.
Kan det vara så att Ivanas ilska och frustration över människor som lever på bidrag, är kriminella och utövar sin muslimska tro är större än det egna livsödet? Jag vägrar acceptera det.
Som vi redan vet är bidragsfusk och kriminalitet inte avhängigt etnicitet i sig, det finns andra bakomliggande (socio-ekonomiska) faktorer som leder till att människor hamnar i utanförskap och begår brott.
Vad gäller argumentet om ”för många muslimer” kan det vara så att Ivana, likt många andra ”islamkritiker”, inte känner sig bekväm med vad hon uppfattar som annorlunda och ociviliserat. ”De där muslimerna” ingår följaktligen inte i den föreställda religiösa, läs kristna, gemenskapen.
En röst på SD är en röst mot dig själv
Om du, som ex-flykting, lägger din röst på SD så är det en motsägelsefull och naiv handling och samtidigt så är det en röst mot dig själv. Tyvärr finns det några, som SD i själva verket motverkar med näbbar och klor och inte vill ha i ”sitt” Sverige, som har köpt SD:s skräck- och hatpropaganda. Jag är väl medveten om att rasism, homofobi och islamofobi inte är exklusivt för vare sig sverigedemokratiska sympatisörer eller inhemska svenskar. Det förekommer självklart också bland människor som, på ena eller andra sättet, har invandrat till Sverige. Det problematiska i sammanhanget är att man av bara farten tappar bort var man själv kommer ifrån.
Det visade sig att Ivana har skrämmande dålig koll på vad SD egentligen står för, vad deras ideologi går ut på, hur de bildades och hur de har uttryckt sig också i modern tid. Hon hade inte heller pejl på att SD är sprunget ur nazistiska och rasistiska rörelser, och att partiet faktiskt en gång i tiden grundades av nazister.
Jag anpassade min argumentation i vår diskussion genom att ställa de raka och ”jobbiga” frågorna, för att se om hon satt inne med svar eller inte.
Tror du att du hade kunnat fly till Sverige om SD fick bestämma?
Varför ser du bara invandrares bidragsfusk?
Tror du att kriminaliteten bland invandrare beror på att de är just invandrare?
Tror du att SD verkligen vill att du ska bo i Sverige?
Är muslimer och islamistiska terrorister samma sak för dig?
Ivana hade inga svar.
Det behöver sägas att det finns en genuin historielöshet, en slående irrationalitet och en förvånande okunnighet hos de flyktingar som nyttjar sin demokratiska rättighet genom att rösta på SD. Detta är inte på något sätt unikt för flyktingar från forna Jugoslavien.
Vi kan se det bland en del flyktingar från andra länder också. Vi kan se det bland ”islamkritikerna” från Iran, där muslimhatet är så starkt att det tydligen inte spelar någon roll vad partiet man röstar på egentligen har för uppfattning om dig som människa.
Vi kan se det bland politiska flyktingar från Sydamerika som verkar ha glömt bort sin egen historia och hur man flydde från de fascistiska diktaturerna på 70-talet.
Vi har ironin i att en del judar väljer att rösta på SD, eftersom de utger sig för att vara ”pro-israel”. I historisk kontext är det ett hån mot dig själv som människa att rösta på ett i grunden antisemitiskt parti då du själv är jude. Inte minst mot bakgrund av att det fortfarande uttrycks antisemitiska åsikter bland företrädare för partiet.
Min diskussion med Ivana blev engagerad, känslostark och givande. Givande för oss båda, hoppas jag. Ivana är en människa jag tycker mycket om. Vår diskussion har inte förändrat någonting om vad jag tycker om henne som person, hennes åsikt och politiska ställningstagande till trots. Detta beror på att jag ser på hennes röst som en föränderlig åsikt, en konsekvens av stark frustration och en stor portion okunnighet och är inte heller på något sätt kopplad till hennes person.
Oavsett om man har flytt från terror, krig, förtryck eller av politiska orsaker har man en skyldighet, gentemot både sig själv och andra, att inte glömma bort sin egen historia. Detta gäller oavsett hur frustrerad, besviken, arg eller religionskritisk du är. Alla har vi rätt att klaga och vara missnöjda över samhället och dess brister, men att köpa SD:s ensidiga och repetitiva hatpropaganda, som skyller alla problem på invandrare, är inte rätt metod.
Vi har en demokratisk rättighet att välja vilka vi vill ska bära det yttersta ansvaret för hur vårt Sverige ska se ut. Den rättigheten innebär att vi kan rösta på vilka vi vill. Detta gäller naturligtvis alla, oavsett bakgrund. Som invandrare i Sverige, oavsett orsak till att du kommit hit, kan det vara klokt att fundera över hur du ska lägga din röst. Är du en del av det etniskt och kulturellt homogena Sverige som SD förespråkar?
Ivana förkunnade att hon faktiskt tänker återgå till att rösta på Moderaterna till nästa val.
*Ivana är ett fingerat namn
EDIT: 180604
SD har inför valet 9 september 2018 hårdlanserat repatriering, dvs återvandring, något man har talat om sedan partiets grundande. Mot bakgrund av detta, och att SD trots påtryckningar om att specificera vilka invandrare som egentligen omfattas av repatriering, är det ännu svårare att förstå att människor som har flytt krig, förtryck, tortyr och diktaturer väljer att lägga sin röst på ett parti som, högst troligt, har en plan på att se till att de återvänder till sina hemländer så snart de får makt.
Eftersom det är oklart vilka som omfattas av SD:s repatrieringsplaner är det vanskligt för arbetskraftsinvandrare, eller människor vars förfäder har invandrat till Sverige, då även dessa kan komma att omfattas av återvandringskrav i framtiden. För SD är invandrare och flyktingar inte fullvärdiga svenskar, och det är svårt att sia om vad som kommer att hända den dag det blir ”skarpt läge”, dvs om/när SD bestämmer.
Jimmie Åkesson har uttryckt att invandrare bör åka ”dit de bör bo”.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Slutligen anser Gür att dessa ”nya brott” också medför nya offer – invandrare, och att förnekandet av dessa brott har lett till främlingsfientlighet och rasism. Felet är bland annat att ”svenska politiska eliten” inte gjort tillräckligt, till exempel inte krävt högre straff för brott mot blåsljuspersonal. Med tanke på att det handlar om organiserat, personriktat och sexuellt våld som sker i samhället är det viktigt att det diskuteras. Till exempel begrepp som hedersbrott har varit omdiskuterat sedan 2000-talet. En fråga har varit om det bör kallas hedersbrott eller hedersvåld eller just brott och våld? Samtidigt är det vid brottsdiskussioner viktigt att använda sig av kunskap. Så hur pass stämmer det som Gür skrev om?
Gürs resonemang om kultur och traditioner är väldigt lik nationalistiska föreställningar. I sig är det felaktigt eftersom kulturen i stort inom ramen för samhället förändras med tiden. Kultur är ett av de mest omdiskuterade begreppen inom vetenskapen. Forskaren i nationalism 
Motargument 