Etikettarkiv: jämställdhet

Myt: ”Invandrarna tar svenskarnas pengar!”

På Motargument är vi extra glada för mytknäckare, gärna sådana som ger motargument mot falska, vinklade, rasistiska och fördomsspäckade myter om invandrare och bidrag. Faktum är att just den sortens artiklar är de mest lästa och delade på Motargument. Mot bakgrund av att lögnerna aldrig upphör, den totala bristen på källkritik och att hetspropaganda kring invandrare sprids som en löpeld på Internet, så kommer vi på Motargument aldrig att sluta skriva dessa mytknäckare.

I den invandringskritiska debatten föreligger inga större svårigheter att skönja ett starkt missnöje, baserat på ett oärligt feltänk hos en del av oss.

Missnöjet handlar om att ”svenskfödda som lever på ekonomiskt bistånd är få och får ut få antal kronor” och att ”utrikesfödda (läs utomeuropeiska invandrare) får för stor procentandel av allt det totala ekonomiska biståndet från socialen”.

Om vi dristar oss till att dissekera dessa ständigt förekommande påståenden så skulle det kunna se ut ungefär så här:

Feltänket består i att den sammanlagda pengapott som socialen betalar ut i ekonomiskt bistånd skulle vara en fast summa, som de tänker är ”100%”. Sedan räknar de falskeligen ut att utomeuropeiska invandrare ”tar för stor procentandel från de svenskfödda som behöver hjälp”.

Det går inte att finna någon logik i detta, eftersom det fina med socialen är att:

  • de inte bedömer utifrån din hudfärg
  • de inte bryr sig om vilken religion du tillhör
  • de inte tar i beaktning var du är född eller vilken nationalitet du har

Socialen bryr sig bara om hushållens disponibla inkomster och utgifter. Inget annat.

En positiv inställning till saker och ting gör livet så mycket enklare. Visst är det väl en fördel att det inte finns särskilt många hushåll där alla är svenskfödda som är så fattiga och utsatta att de har behov av att få socialt ekonomiskt bistånd? Å andra sidan skulle det vara tragiskt om det var fler hushåll som behövde ekonomiskt bistånd.

Och vi strävar väl efter att alla fattiga och utsatta hushåll ska få det bättre, oavsett människornas hudfärg, religion, nationalitet eller födelseort?

Vi sätter oss in i följande situation: en vuxen i ett hushåll har sysselsättning eller äger en bostadsrättslägenhet eller har försörjning från en enskild firma. Då kan andra vuxna i samma hushåll inte ha full rätt till ekonomiskt bistånd från socialen, eftersom hushållet räknas som en helhet, om det är make/maka eller sambos med/utan barn i hushållet.

I många invandrade familjer är kvinnan ”hemmafru”, och de har varken behov av eller ambitionen att deras familj ska ha två sysselsatta försörjare. I ärlighetens namn anser jag att de själva faktiskt får avgöra huruvida kvinnan ska vara jämställd mannen ur arbetsmarknadssynpunkt.

Alla måste inte jobba i Sverige om de inte vill, såtillvida att de inte har personligt behov för det. Alla är nämligen inte fysiskt kapabla till att ta en sysselsättning utan vidare. Detta gäller för alla, oavsett bakgrund. Tyvärr så är den bistra verkligheten så att många invandrare lider av psykisk ohälsa och har permanenta funktionsnedsättningar i fötter, händer och armar pga krig, kroppsbestraffning och tortyr.

Vi ska vara försiktiga med att falla i den etnocentriska och eurocentriska fällan. Det blir farligt när vi ger oss själva mandat att döma andra människors familje- och arbetsförhållanden samt ambitioner, förutsättningar och potential mot bakgrund av en självupplevd nyckelbarns-uppväxt.

Vilka är vi att avgöra för andra vad som är rätt eller fel i familje- och arbetslivet?

Vilka är vi att avgöra vilka människor som ska ha socialt ekonomiskt bistånd?

Lästips:

Myt: Asylsökande och bidrag

Källa:

Socialtjänstlagen

Civilisationism – det nya konceptet för islamofobi

Historiskt sett har sekularismen som process att separera religionen (kyrkan) från staten,  inneburit framgångar för större delar av Europa. Den som inte ville tro på Gud fick det bättre. Den som ville kunna välja sitt sätt att tro på Gud fick det också bättre. Statskyrkor kom att ifrågasättas och fick med tiden lämna sina positioner. Sekularism innebar på flera sätt en progressiv utveckling som gick ihop med krav om demokratisering, mänskliga rättigheter och vetenskapliga framsteg. Det formades också krav på mer inkluderande samhällen, som för olika kristna och judiska samfund.

På ett sätt är det idag paradoxalt att nationalistiska aktörer med religion på agendan har vuxit sig så starka i de delar av Europa som anses vara de mest sekulariserade världsdelarna. I Sverige brukar människor ofta uppfatta sig själva som samhällsmedlemmar i ett av världens mest sekulära och toleranta samhällen. Komikern Magnus Betnér sa en gång om Sverige att ”ingen tror på Gud, men alla tror på något”. Samtidigt är stödet för Sverigedemokraterna stort. För ett parti som vill återinföra statskyrkan och blandar sin syn på kristendom med nationalism och kulturell rasism.

Att utvecklingen varit sådan i norra och västra Europa, så som i Danmark eller Frankrike, har sin förklaring i hur nationalpopulismen har förändrat sig. Populismen vilar både på en vertikal dimension som ”folket vs eliten” och på en horisontal dimension som ”hoten mot oss”.  Dagens nationalpopulistiska aktörer som i norra Europa har dock mer än nationalism på agendan, nämligen – ”civilisationism”. Rogers Brubaker, en av de mer kända experterna på nationalism, menar att konstruktionen är likadan som när nationalpopulistiska partier agerade antisemitiskt och hade judarna som en föreställd fiende nummer ett. ”Fienden” har med tiden kommit att ersättas med muslimer och islam, men det politiska beteendet är detsamma.

Civilisationism handlar att kombinera kristendom, sekularism och liberalism i den politiska kommunikationen där islam och muslimer presenteras som samhällets problem eller hot. Kristendomen presenteras inte som en religion i sig utan mer som civilisatoriskt motstånd till islam. Sekularismen används som ett sätt att minska muslimernas närvaro på offentliga platser som gator och torg genom till exempel krav på burkaförbud. Medan liberalismen presenteras i form av aspekter som yttrandefrihet och jämställdhet, där muslimer likställs som människor som inte har liberala värderingar och som därför måste tvingas bort eller tvingas att acceptera ”vårt sätt att leva”.

Hur återspeglas civilisationismen i praktiken? Under valen i Frankrike och Nederländerna har det till exempel förekommit att nationalistiska aktörer säger sig vilja skydda homosexuella ifrån muslimer trots att dessa i sin tur ser Ryssland, med sina anti-gaylagar, som förebildssamhälle. Svenska nationalister som tillsammans med SD ser islam som ett hot mot demokratin men själva är emot den liberaldemokratiska modellen med ett konstitutionellt skydd för individen och de oberoende centrala institutioner som en rättsstat innebär. Det har blivit ett sätt för populistiska partier att locka till sig nya väljare genom en retorik om skydd och hot.

Nationalistiska aktörer förespråkar ofta kristna samhällen och stater men även använder sig av kommunikation om sekularism. Den ”identitära kristenismen” som Brubaker menar handlar om att sekularism inte står i strid med kristendomen utan till med går ihop med det kristna. Kvinnors rättigheter och yttrandefrihet presenteras vara gamla kristna värderingar från början och som nu hotas av islam och muslimer. Civilisationism handlar alltså även om att vilja exkludera muslimer som en del av de nationella eller europeiska kollektiva identifikationerna.

Business Leader

Och fler är nationalpopulistiska aktörer hänger på mer eller mindre liknande sätt. Som i fallet med åsikter hos Ann Heberlein och Thomas Gür i texter om islam och jämställdhet, när Moderaterna kommunicerar om ”svenska värderingar”, när Liberala Kvinnor föreslår slöjförbud på barn eller när företrädare för Liberalerna vill sätta stopp för nya religiösa (muslimska) friskolor. Sedan 2015 har allt fler politiska aktörer i Sverige mer eller mindre raderat skillnaden mellan vad som är politiskt och vad som är kulturellt.

Politiska aktörer med civilisationism på agendan är ute efter identitetsmonopol och de drivs av en vilja att på långsikt ta över centrala institutioner. Ett sätt att förhindra en sådan utveckling är att titta på nästa steg för samhället, att erbjuda en möjlighet för identifikationer med svenska samhället som är friare och öppnare, med fokus på en konstitutionell sekularism. Grundlagen kan de flesta i samhället sluta sig bakom på ett tydligare sätt än tanken om ett religiöst eller humanistiskt samhälle. I vårt samhälle behöver vi titta på nästa steg och se över skillnaderna mellan det religiösa och det sekulära liksom det politiska och det kulturella – för framtidens samhällsgemenskap.

Referenser

Brubaker, Rogers. Between nationalism and civilizationism: the European populist moment in comparative perspective

 

 

 

Den negativa bilden av den invandrade familjen

Hanna Wikström (docent i socialt arbete) har med sin avhandling, (O)möjliga positioner, analyserat en återkommande bild av invandrarfamiljer som ”problematiska, traditionella och som offer för sin kultur. Underliggande i många av bilderna finns en okritisk diskurs om jämställdhet som ett unikt svenskt politiskt projekt.”

Effekten av detta blir att feministiska aktioner, rörelser, och ståndpunkter formulerade utanför en vit medelklass, ofta osynliggörs och marginaliseras. Ett centralt begrepp för analysen är ”vit hegemonisk feminism”. Detta begrepp introducerades av Paulina de los Reyes (professor i ekonomisk historia) och Diana Mulinari (fil dr i sociologi och professor i genusvetenskap).

Begreppet ”vit hegemonisk feminism” visar hur den svenska feminismen formas kring en vit medelklassnorm samt hur konstruktionen av ”svensk jämställdhet” skapar ett normativt centrum inom den svenska feminismen.  Med detta menas att den ”svenska jämställdheten” blir till en måttstock som ”dom andra” mäts mot.

Svenskar är jämställda – dom andra är bakåtsträvande

Den intersektionella analysen – att synliggöra olika identiteter, och utifrån dess maktpositioner i förhållande till varandra har även här uppmärksammat hur det finns ett likhetstecken mellan dels jämställdhet, dels svenskhet. Utifrån detta konstrueras den svenska jämställdhetens ”andra” som tillhörande ”patriarkala familjer”, ”traditionella kulturer”,  ”dominerande invandrarmän” och ”invandrarkvinnor” som offer.

Effekten av detta blir att de könade och rasifierade diskurserna konstruerar bilden av svensk befolkning som åtminstone jämställdhetssträvande, om inte jämställt. Diskurserna i sin tur skapar en bild av den invandrande befolkningen, i förhållande till jämställdhet anses ”de andra” –  stillastående, ibland även bakåtsträvande.

Detta fenomen kan vi se genom tidigare gjorda studier som granskat hur media förmedlar representationer som å ena sidan är genuskodade, å andra sidan rasifierade. Ett viktigt bidrag som framkommit är att studierna har visat på hur mediabilderna formas kring en uppdelning mellan ”svenska kvinnor och män” samt ”invandrarkvinnor”,  även  ”invandrarmän” respektive ”invandrarkillar” och ”invandrartjejer”.

Dessa tidigare nämnda intersektionella figurer tillskrivs olika kollektiva egenskaper, men även tänkta tillhörigheter, som utifrån sammanvävda föreställningar om genus och etnicitet, gör att dessa hänger samman, och inte kan friställas från varandra.

Källa: Katarina Mattsson, Genus och vithet i den intersektionella vändningen.

Integration, jämställdhet och svenska värderingar

Jennifer Wegerup skriver här om negativ kvinnosyn bland vissa nyanlända invandrarmän. Bland annat tar hon upp att nyanlända bör få utbildning i svenska värderingar från början, för att undvika händelser som de omtalade sexuella trakasserierna vilka utfördes av utlandsfödda (och nyanlända?) män eller killar i grupp.Naturligtvis är det viktigt att personer som nyligen anlänt och sökt uppehållstillstånd kan få information om lagar och regler. Det fick de på en av mina arbetsplatser där jag var vikarie. En polis informerade bl a om myndighetsåldern. En fråga när man läser diskussioner om ”svenska värderingar” är:  Vad är svenska värderingar? Är det demokrati, jämställdhet, förbud mot grupptafsande på tjejer, eller vad är dessa värderingar?
Thomas Gür argumenterar för att svenska värderingar finns, och redogör kort för kvinnors rättigheter steg för steg, allteftersom dessa rättigheter införts i Sverige. Han menar att det är fel att förneka att hedersförtryck och diskriminering av kvinnor är detsamma. Gür gör en jämförelse mellan å ena sidan (den svenska) uppfattningen att kvinnor och män är jämlika, och hedersförtryck med ursprung i andra kulturer än den svenska:

”Att förneka de normativa skillnader som föreligger mellan dessa två olika hållningssätt och värderingar, till exempel med påståenden som att det inte finns hedersvåld, utan bara patriarkalt kvinnoförtryck (…) är inget annat än att avsiktligen göra sig blind för sakförhållandena.”

I sak håller jag med Gür om att det är skillnad på hedersförtryck (där individens – ofta kvinnans – beteende drar ära eller skam över en hel familj eller släkt, och där samhällsnormerna gör att hela den familjen kan få dåligt rykte på grund av en individs beteende). Man bör inte förneka att hedersförtryck förekommer! Men Gür missar detta: att bara för att lönskaläge , dvs utomäktenskapligt sex, mellan trolovade ofta inte bestraffades från 1500-talet, betydde inte det att samhället accepterade detta. En kvinna som blev gravid utanför äktenskapet blev ofta förtalad och fick flytta (Astrid Lindgren, exempelvis, så sent som på 1920-talet).

Nästa frågaHur informerar man nyanlända om jämställdhet och förbud mot sexuella trakasserier utan att det verkar som att man dumförklarar en hel grupp?

De flesta som flyttar eller flyr hit vet förmodligen att kvinnor har samma rättigheter som män i Sverige. Att sexuella trakasserier inte är tillåtet vet de flesta från sina hemländer. Islam förbjuder det dessutom. Enligt Koranen ska männen sänka blicken inför kvinnor, oberoende av kvinnornas klädsel. Det står inte: ”Säg till de troende männen att sänka blicken enbart inför täckta kvinnor.”

Så att generaliserande påstå att ”muslimska män” automatiskt har dålig kvinnosyn, är helt fel. Men synen på kvinnor är faktiskt generellt sett varierande i olika länder, något som Torbjörn Jerlerup tar upp här:

”Men visst spelar kultur, seder, moral och ursprungsländers lagar en roll. Sverige är t ex världens mest jämställda land. Vi är också ett av få länder som arbetat för homosexuellas rättigheter. Vi är mot barnaga. Om folk kommer från länder där lagar och seder är annorlunda så tänker de ofta annorlunda. Synen på jämställdhet är inte samma i Sverige och Somalia eller Irak.

Jerlerup hänvisar till detta inlägg av Anders Sundell, vilket handlar om en attitydundersökning i olika länder. Undersökningen gällde demokrati och jämställdhet och åsikterna varierade mellan länder som Egypten och Irak. Sundell tar också upp hur konservativa attityder till jämställdhet ofta ändras hos invandrare i europeiska länder. Förändringen tar ungefär en generation:

”Samtidigt kunde forskarna också märka att invandrare som bott längre i det nya landet hade attityder som låg närmare den infödda befolkningens. Det verkar alltså ske en anpassning över tid. (…)

Det finns alltså ingen anledning att tro på att människor med härstamning i en viss region skulle vara mindre jämställda av naturen. Samtidigt är det rimligt att den som vuxit upp i ett mer traditionellt samhälle fortsätter att färgas av dessa värderingar längre fram i livet.”

Debatten om svenska värderingar är ofta svartvit. Antingen argumenteras det för att svenska värderingar inte riktigt finns, eller för att de visst existerar och att de som kritiserar begreppet ignorerar kvinnoförtryck eller hedersförtryck som är vanligt i vissa kulturer. Det som kan vara svårt är att vara balanserad i debatten.

Nyhetsbrev januari 2017

Här presenteras våra artiklar som publicerats i januari.

Artiklar

Rasismens olika ansikten – vit rasism – artikel av Tina Holm om att det finns olika typer av rasism

Jämställdhet i SD – artikel av Johan Löfström om den skeva könsfördelningen hos Sverigedemokraterna

Kulturell rasism – andra delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Vithetsstudier – artikel av Tina Holm om vithetsnormer

Skuldbelägga offer? – tredje delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Att ta upp det negativa – eller inte – artikel av Hanna Bard om generaliseringar kring islamism, islam, terrorism och muslimer

I fokus

Annelie Sjöbergs text, del 2 – artikel av Helena Trotzenfeldt om den före detta centerpartisten Annelie Sjöbergs rasistiska Facebook-inlägg

Det där om yttrandefriheten – krönika av Alina Koltsova om vad yttrandefrihet faktiskt innebär

Krönikor

Om kollektiv skuldbeläggning av judar – krönika av Robin Bankel om judar, Israel och skuld

”Jag är inte islamofob, jag hatar inte muslimer” – krönika av Hanna Bard om islamkritik kontra islamofobi

”Ta avstånd från islam/det judiska” – fjärde delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Klantänkande i den nationella rörelsen – krönika av Alexandra Grönvall om kulturmönsters betydelse i formande av värderingar

Låt SD behålla stigmat – krönika av Helena Trotzenfeldt om att vi inte ska glömma SD:s nazistiska bakgrund

Mytknäckare

Pedofilmyter – första delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Antisemitism och islamofobi och USA:s presidenter – femte delen i artikelserien om likheterna mellan antisemitism och islamofobi av Torbjörn Jerlerup

Korta motargument

Islamofobi och kristofobi – artikel av David Ehle om varför det är rätt att benämna intoleranser med efterleden -fobi

Recensioner

Bokrecension: En droppe midnattDavid Ehle recenserar Jason Timbuktu Diakités självbiografi

 

Jämställdhet i SD

Det har under alla år varit en skev jämställdhet bland SD:s förtroendevalda och deras kommunfullmäktigeledamöter. Det är i skrivande stund 1 275 SD-ledamöter som sitter i kommunerna på varsitt SD-mandat. 22% av alla dessa är kvinnor.

SD har existerat som parti i 29 år och har ännu inte lyckats locka en högre procentandel kvinnliga företrädare.

Motargument har granskat samtliga sverigedemokratiska kommunfullmäktigeledamöter som under denna mandatperiod valts in, har avgått eller uteslutits. Deras kön som de anmält till valmyndigheten har granskats, och även deras ersättare då det funnits person som har hoppat in i deras ställe.

Av alla SD-män som avgått under innevarande mandatperiod ersattes de i 84% av fallen av en annan man.
Av alla SD-kvinnor som avgått ersattes i 82% av fallen av en man.

Då manliga SD-ledamöter (281 st) avgått från sin kommunfullmäktigestol har dessa män ersatts vid 227 tillfällen av en annan man och i endast 45 av fallen av en kvinna. Vid 27 tillfällen resulterar avhoppet eller avgången i ännu en ny tom stol – för att det saknas ersättare i den kommunen.

Då en av alla de 86 kvinnliga SD-ledamöterna avgått har denne ersatts av en annan kvinna i endast 15 av fallen! I 7 av dessa tillfällen en kvinna hoppar av har det saknats en ersättare, så det har blivit en tom stol.

Hela 69 av de 84 avhoppen har resulterat i att en man tar ersättarplatsen.

Det är 50 stycken av samtliga 161 SD-ledamöter i Landstingen som är kvinnor, det är ungefär 31%.

Det är just nu 10 av alla 47 SD-riksdagsledamöter som är kvinnor, ungefär 21%!

(Anna Hagwall och Margareta Sandstedt Larsson räknas inte längre som SD-ledamöter, eftersom de är politiska vildar/partilösa.)

Intressant nog är riksdagsledamot Anna Hagwall fortfarande i skrivande stund registrerad som en SD-ledamot, trots att hon enligt uppgifter i media uteslutits ur SD den femte december 2016 – och alltså borde sakna partibeteckning på riksdagen.se

Källa:
Excelfiler från Valmyndigheten över Nuvarande Ledamöter och Avgångna Ledamöter
http://www.val.se/tidigare_val/val2014/nuvarande_led/index.html (hämtat 2/1 2017)

Med reservation för felaktigheter i räkningen, och för att Rättviks kommun ännu inte verkar ha beslutat om huruvida Anna Hagwall ska ersättas av någon person eller om hennes uteslutning kommer att resultera i en tom stol.

Intersektionalitet berör alla

En krönika av Andreas Meijer.

Begreppet intersektionalitet är ett relativt nytt begrepp där olika samhällsgruppers relation till den sociala normen problematiseras. Med utgångspunkt från tidigare och nuvarande diskurs kan skillnader mellan kamper som förs av marginaliserade grupper synliggöras – så även hur de skulle kunna samlas under ett intersektionellt paraply.

Traditionellt – Var grupp för sig

Vi kan tänka det som om kampen för jämlikhet tidigare har förts på flera fronter där varje enskild grupp har kämpat för just sin rätt till jämlikhet. Det kan exempelvis gälla kvinnorätt, jämlik behandling för olika etniska grupper, funktionsnedsättningar, socialt utanförskap eller annat som inte ses som normativt. Grupperna utgår i mångt och mycket ifrån att det främst är de individer som ingår i grupperna som har rätt att diktera villkoren för jämlikhet.

Ett sådant synsätt kan vara problematiskt av några olika anledningar.

Andreas Meijer
Andreas Meijer

För det första finns människor som tillhör flera marginaliserade grupper. De måste då föra flera kamper samtidigt, på flera fronter om deras rätt till jämlikhet skall höras. T.ex. kan en kvinna även ingå i gruppen socialt utanförskap. I och med detta splittras kampen och styrkan i mångfalden försvinner – speciellt om varje grupp anser att de, och bara de, vet hur kampen skall föras, och vad som behöver göras.

Vilket för in oss i problem nummer två.

Grupptillhörighet avgörande?

Den som tillhör en, i jämförelse med normen, marginaliserad grupp är den enda som kan veta hur det är att tillhöra den gruppen och den egna gruppens relation till samhällsnormen. Det kan knappast ifrågasättas. Att det skulle ge större insikt och kunskap kring samhällsstrukturer är dock inte självklart då det ofta kräver utbildning kring strukturella problem.

Om vi utgår från etnicitet och jämlikhet så skulle det innebära att det enbart är människor som är etnifierade (de som inte är västerländska/vita) som har rätt att diktera villkor och aktivt föra just den kampen framåt. De som inte tillhör gruppen, d.v.s. den som är vit skulle därmed inte kunna delta i debatten med samma tyngd som etnifierade, även om personen ägnat en betydelsefull tid åt att forska i ämnet – enbart för att denne inte tillhör den aktuella gruppen.

Resonemangets återvändsgränd

För de som tycker att grupptillhörighet är nödvändigt för att bilda opinion för gruppen – vad händer i förlängningen? Tänk bredare än etnicitet. Är det enbart kvinnor som kan tala för jämlikhet mellan kön? Är det enbart människor i socialt utanförskap som kan föra frågor för socialt marginaliserade? Ska vi enbart kämpa enligt vår ekonomiska styrka, där det är de fattiga som får se till de fattigas kamp, medan de rika kämpar för sitt?

Med ett sådant resonemang blir samhället då splittrat och flera marginaliserade grupper – som alla skulle gynnas av en gemensam kamp – blir motståndare i flera olika kamper. Allt medan den sociala normen förblir oförändrad eller förändras mycket långsamt.

Intersektionalitet tar oss ur rävsaxen

Använder vi oss istället av begreppet intersektionalitet och arbetar tillsammans för en övergripande rättvisa och jämlikhet så kan flera marginaliserade grupper samlas och enas om gemensamma värden.

mrjorgen / Foter / CC BY-NC-ND

I dagsläget hävdar jag att låginkomsttagare ställs mot arbetslösa, kvinnor mot män, etniska grupper mot varandra och stadsbor mot landsbygdsbor. Vi behöver uppmärksamma vilka problem som de enskilda grupperna har och åt vilket håll samhället bör förändras. Och det är något som de som tillhör grupperna gör bäst. När vi sedan lyfter frågan från aktörsplan, alltså våra kunskaper som vi fått genom att agera som enskild individ, till ett strukturellt plan så behöver vi alla vara med och arbeta fram målsättningar och arbetsplaner. Detta oavsett om vi är med i den specifika gruppen eller inte.

På så sätt får de enskilda frågorna genomslag i grupper utanför den egna, vilket är positivt för de flesta och negativt för de som gynnas av nuvarande struktur. Det viktiga är att släppa in fler i kampen för jämlikhet, inte att förbehålla sig rätten att veta bäst enbart därför att en kan relatera till frågorna på ett personligt plan.

Inom ett visst område kan vi se hur aktörsperspektivet appliceras på strukturen. Exempelvis kan rasistiska uttalanden basera sig på personliga upplevelser och generaliseras för alla som inte tillhör den egna etniska gruppen, något som uppmuntras inom rasistiska grupper. Se exempelvis hur Jimmie Åkesson använder detta kring invandring.

Det stämmer sällan med samhällsstrukturen, på samma sätt som den enskilde aktörens upplevelser inte behöver stämma med strukturen – även om uppfattningar och känslor är äkta. Det är dags för oss alla, som kämpar på olika fronter, att enas i en kamp för allmän rättvisa. En kamp där orättvisan är fienden och vi alla kan stå enade i kampen för ett rättvist och jämlikt samhälle. För att nå det målet så behöver vi lyfta blicken från oss själva och vår person och se hur samhället i stort ser ut. Därefter kan vi komma överens om vilket håll vi ska röra oss åt.

Läs mera på Andreas Meijers blogg

Intersektionalitet – mellan kön

Intersektionalitet – socialt utanförskap

 

SD-kvinnors dubbla måttstockar

(Artikel från en kvinnlig gästskribent. Hon har tidigare förföljts av SD-politiker och vill därför vara anonym)

Sverigedemokraterna fick 2011 ett kvinnoförbund som kallar sig SD-Kvinnor. Kvinnoförbundet vill vara ett komplement till Sverigedemokraterna genom att förtydliga, fördjupa och vidareutveckla partiets politik ur ett kvinnligt perspektiv. Vidare vill de försöka ge stöd och uppmuntran till alla aktiva kvinnor så att de lättare ska kunna utvecklas och avancera inom partiet.

I december 2010 höll SD:s riksdagsman Mattias Karlsson anföranden under en kulturpolitisk debatt med följande tema:

På onsdag debatteras kulturbudgeten i riksdagen och Mattias Karlsson (kulturutskottet) kommer att företräda partiets linje. Bland annat vill man avveckla stödet till Världskulturmuseet, till etniska föreningar och till partiernas kvinnoorganisationer (som varje år erhåller mångmiljonbelopp).

I en intervju under SD-kvinnors första Almedalsvecka, 2011, menar Hanna Wigh, styrelseledamot i SD-kvinnor och i Sverigedemokraternas partistyrelse, att den svenska jämställdhetspolitiken är ett ”skämt” där kvinnor ”ses som offer”. Wigh förkastar även tanken att det skulle råda någon form av patriarkal könsmaktsordning i Sverige. SD-kvinnor säger sig vilja ha ett sant jämställt samhälle.

På SD-kvinnors hemsida skriver man att de vill se åtgärder mot hot och trakasserier. De påpekar att de själva har blivit utsatta för bland annat våld, hot, sexuella trakasserier och skadegörelse på grund av deras politiska åsikt.

Detta är inte värdigt ett demokratiskt samhälle, och det är inte heller värdigt ett jämställt samhälle. Kvinnor ska på samma sätt som män ha tillträde till den demokratiska arenan utan att behöva utsättas för våld, hot, sexuella trakasserier, andra trakasserier eller skadegörelse.

Sexuella trakasserier

Vad händer när sexuella trakasserier och sexuellt våld förekommer inom det egna partiet? Vad händer när enskilda SD-kvinnor tycks bli offer för en partiintern patriarkal könsmaktsordning? Under juli har vi fått uppgifter om att ett ”toppnamn” inom SD har polisanmälts för misstänkt våldtäkt av en kvinnlig partikamrat, samt misstänks för flera sexuella trakasserier av flera SD-kvinnor. De sexuella trakasserierna uppges ha pågått under flera veckor. Polisen lade ner förundersökningen  avseende våldtäkt med motiveringen att brott ej kan styrkas.

I samband med dessa uppgifter i medierna berättade tidigare nämnda styrelseledamot Hanna Wigh att även hon utsatts för sexuella trakasserier av samma påstått högt uppsatta partikamrat under ett års tid.

De är inte ensamma om sin erfarenhet inom partiet. Även SD-kvinnorna Elisabeth Nirholt, tidigare riksombudsman för SD, samt Therese Kanervainen, politisk sekreterare tillika styrelseledamot för SD Botkyrka och ledamot av Botkyrka kommunfullmäktige, berättar om samma sak.

Dessa fyra kvinnor har en sak gemensamt: de har alla som SD-kvinnor berättat om sexuella trakasserier från personer i sitt eget parti.

Wigh säger till Aftonbladet den 18 juli 2013 att:

Partiet har varit förvånansvärt bra att ha att göra med. De berättade att de skulle stötta mig om jag ville gå ut och prata om det här. Linus Bylund och Björn Söder har varit väldigt stöttande.

Nu har Wigh gått ut och pratat om vad som hänt, men var är Linus Bylunds och Björn Söders offentliga stöd till Wigh? Var finns dessa mäns aktiva, offentliga avståndstagande från trakasserier och diskriminering av kvinnor? Wigh uttalar en förvåning om att partiet varit bra att ha att göra med. Wigh säger att:

Det är en trygghet att partiet lyssnar till kvinnor, det finns en sorts sexism bland många, men i partiet finns det en trygghet i att man som kvinna blir hörd.

Hörd av ”vem” kan man fråga sig? Hörd av män inom SD och i så fall är det däri tryggheten ligger?  Och minst lika viktigt, vem blir man trodd av?

 

Misstro mot kvinnor förutsätts

När hon själv uppger sig ha utsatts för sexuella trakasserier av en högt uppsatt SD-man förutsätter hon att hon ska bli misstrodd, just därför att hon är kvinna.

Den 18 juli 2013 säger Wigh till Sveriges Radio

När det gäller sexuella trakasserier i arbetet är det något man förutsätter att man ska bli misstrodd som kvinna för.

Att Wigh är kvinna ses alltså som en försvårande omständighet. Vidare säger Wigh att rädslan att smutsa ner partiet är så stor att hon avstått att berätta om de sexuella trakasserier som pågått i ett års tid.

Besök i hemmet efter avslöjande

Therese Kanervainen är sjukskriven sedan hon anmält de sexuella trakasserierna och hennes upplevelse är att hon frusits ut från partiet. Efter att Kanervainen valt att tala med Expressen om det som hänt, fick hon hembesök av SD-politikerna Robert Stenkvist och Östen Granberg.

Kanervainen säger till Expressen att hon blev rädd när hon såg vem som ringde på dörren;

De stod utanför min dörr och plingade på. Östen stod utanför och höll utkik, de plingade på som fan och stod där väldigt länge medan jag satt på golvet och gömde mig.

Varför hembesöket skedde menar Kanervainen själv handlar om publiceringen i Expressen:

Jag tror att det antingen är att det vill tysta mig, eller så kommer de hit med en uppsägning som de vill att jag ska skriva under.

therese-litNär Expressen senare talar med SD:s partisekreterare Martin Kinnunen kan besöket hos Kanervainen bekräftas. När Kinnunen inte tror att Expressen reporter hör, säger Kunninen till en person i bakgrunden:

”Sedan hade de väl en baktanke att be henne hålla käften.”

Kvinnoförbundet tysta om SD-mäns sexism

Samtidigt måste frågor ställas till Wigh, för var tog Wighs egna uttalanden vägen när Sverigedemokraternas Erik Almqvist vid den så kallade järnrörsskandalen kallade en tjej för ”lilla horan”? Varför fanns ingen markering från Wigh när Kenth Ekeroth knuffade en tjej emot en bil i samma skandal? När talade Wigh med styrka om det oacceptabla i att en SD-politiker tog en kvinna på brösten i en simhall?

Angående sexuellt våld och sexuella trakasserier så säger Wigh till Aftonbladet den 18 juli att ”Finns det alkohol och människor så händer sådant här. Vi dricker för mycket i det här landet.” I den svenska kulturen är kombinationen alkohol och människor vanlig. Skall man enligt Wighs logik utgå ifrån att flertalet av de miljontals män som ibland eller ofta blir berusade gör sig skyldiga till sexuella trakasserier?

Dessutom, vad anser då SD-kvinnor om den ”hederskultur” de så tydligt drar slutsatser kring, dricks det för lite eller för mycket? Eller lagom? Utsattes Hanna Wigh, Elisabeth Nirholt, Therese Kanervainen, samt den alltjämt anonyme polisanmälande kvinnan enbart för sexuella trakasserier av en eller flera män då det konsumerats mycket alkohol? Gäller detsamma för andra SD-kvinnor som upplever sig sexuellt trakasserade av män?

SD-män utövar svenskfientliga trakasserier

Sverigedemokraterna Erik Almqvist och Mattias Karlsson skrev 2012 motionen ”Intensifierat arbete mot svenskfientligheten”. Här menar man att svenskfientlighet finns i;

Att vara en blond flicka innebär att man blir tillskriven en identitet som är full av nedsättande fördomar om könshierarkier och kvinnlig sexualitet. Det innebär en plågsam synlighet; bilar som tutar, gubbar som stirrar och pojkar som kallar en för hora.

Anmärkningsvärt är att sverigedemokratiska män själva sysslar med det som de kallar för ”sverigefientliga trakasserier”. Dels exemplen ovan, med flertalet och upprepade fall av sexuella trakasserier och sexuellt våld. Därutöver mot bakgrund av den så kallade ”järnrörsskandalen” där SD:s dåvarande riksdagsman Erik Almqvist hänvisade till en kvinna med orden:

skit i den lilla horan!

Där Almqvist menade att Soran Ismail:

…argumenterar som en liten fitta!



Där SD:s sittande riksdagsman Kenth Ekeroth knuffade en kvinna mot en bil:



Vi har också ett exempel med Jimmie Åkessons tidigare sekreterare Alexandra Brunell.

Hon är numera tjänsteledig. När Brunell tillträder sin tjänst är det inte hennes kompetens som sekreterare som presenteras. Inte ett ord om den. För Aftonbladet beskriver Sverigedemokraternas kanslichef Mikael Valtersson Brunell som en;

modebloggerska och fotomodell som ofta syns runt krogarna på Stureplan.

Egentligen är inte det något fel. Vårt problem sen tidigare är att vi har en image av att vara väldigt mycket landsbygd och unga män med relativt låg utbildning. Vill vi växa i Stockholm är det ju bra att vi får personer med en lite annan bild, säger han.

Brunells utseende är alltså det viktiga.

Under SDU:s kongress 2012 förnedrades Jimmie Åkessons fästmö Louise Erixon ifrån talarstolen av Stefan Lundkvist då han skrek att hon skulle hålla sina och partiledningens ”slemmiga händer borta”.

SDU:s förbundssekreterare menade även att Erixon skulle ha tagit ”sängkammarvägen” till partitoppen. Här skall sägas att SD-kvinnors Wigh reagerade negativt på den incidenten, men faktum kvarstår att kvinnor utsätts för sexism inom partiet. Erixon sexualiserades och objektiviserades. Hennes egen kompetens förringades, ifrågasattes, ja, förnekades.

SD-kvinnors ord gäller inte dem själva

Kära SD-kvinnor, ingen man har rätt att nedvärdera er som kvinna genom trakasserier. I ett jämställt samhälle värderas män och kvinnor lika. Ni SD-kvinnor poängterar på er hemsida att jämställdhet nås genom aktiva värdediskussioner. Ni skriver om öppen dialog och ärliga chanser. Varför ger ni inte er själva era egna ord?

Ni skriver att ert jämställda samhälle är ett samhälle där ni får välja fritt. Therese Borg skriver i artikeln ”SD — ett parti för helt vanliga kvinnor” den 21 november 2012 att:

Sverigedemokraterna är ett parti som värnar kvinnors rättigheter i allra högsta grad. Både SD och SD-Kvinnor står för lika rättigheter och skyldigheter för män och kvinnor.

Men så är, uppenbarligen, inte fallet.

Ni menar att Sverigedemokraterna vill ge er styrka och förmåga att ta eget ansvar genom att säga nej till kränkande och särbehandling av kvinnor. Ändå står ni här idag, med ett medlemskap i ett parti som inte ger er styrka eller förmåga att säga nej. Ett parti som enligt er själva får er att förutsätta att ni inte kommer att bli trodda när ni berättar om sexuella trakasserier. Ett parti där ni upplever er skrämda, utfrysta och marginaliserade där ni talar öppet om upplevda sexuella trakasserier.

Ni säger nämligen inte nej, för ni är tysta som ett kollektiv. På SD-kvinnors hemsida finns inte en kommentar eller en artikel som beskriver, än mindre tar ställning i frågan om sexuella trakasserier och diskriminering av kvinnor inom ert parti.

På er hemsida går emellertid att läsa:

SD och SD-Kvinnor jobbar för att både kvinnor som män ska uppleva förbättrad trygghet såväl i hemmet som i det offentliga rummet, och vill lägga extra fokus på att hjälpa de som idag är mest utsatta i samhället

I det sverigedemokratiska rummet är kvinnan inte trygg på det sättet som en kvinna har rätt till. Ni tillhör idag en grupp som är utsatta. Hur kan ni hjälpa er själva? Jo, genom att tala med SD-män om det som SD-kvinnor menar att de tror på. Tala högt om jämlikhet, trygghet och om ett Nej till kränkningar.

Kvinnor i andra politiska partier, organisationer, företag, arbetsplatser och församlingar, har fått föra denna kamp. När skall ni SD-kvinnor börja er?

Ni vet att allt fler SD-sympatisörer privat, på Facebook och i andra sociala medier, allt högre, allt oftare, under allt intensivare raseri, förnekar, förkastar, trivialiserar och försöker tysta ner den sexism som även existerar inom SD. När skall ni SD kvinnor som grupp höja era röster och visa ert raseri mot sexismen inom SD?

Det är dags för er att ge det kvinnliga perspektivet till er själva. Det är dags för er att inta era positioner i det som ni kallar för ett sant jämställt samhälle. I det som ni kallar för ett jämställt parti. Genom ett kraftigt ökat stöd från kvinnliga väljare, kan SD expandera ytterligare och på ett sätt som hittills inte skett. En sådan process kräver er medverkan och er ledning. Både genom era politiska förslag och aktiviteter, men även som levande exempel på hur kvinnor betraktas av SD och inom SD. På hur ni betraktar er själva och den plats ni tar er inom SD. På era egna villkor.

Ni SD-kvinnor måste utmana SD-männen i en öppen och sann dialog om huruvida ert parti är ett jämställt parti eller inte!

Låt oss för ett ögonblick lyfta blicken

Misstänksamheten mot islam och muslimer i Europa är stor. Tron att de skulle vara bärare av samhällsfarliga idéer är en vida spridd föreställning. Det hävdas ofta att motståndet mot yttrandefrihet och jämställdhet  är stort bland muslimer. Många politiker och opinionsbildare anser att muslimers motstånd mot jämställdhet och yttrandefrihet är så pass samhällsfarligt att restriaktioner mot invandring från muslimska länder är nödvändig.

Ett exempel på en sådan politiker är Thoralf Alfsson i sverigedemokraterna. Men hur ser det egentligen ut med detta motstånd mot demokratiska värderingar?  Är motståndet bland muslimer verkligen stort? Låt oss se till den internationella forskningen. Låt oss för ett ögonblick lyfta blicken från alla de myter och skrönor som omgärdar muslimer och islam. Låt oss med öppet sinne se vad seriös forskning svarar på frågan.

John L. Esposito och Dalia Mogahed presenterad 2008 en Gallup som var den största i sitt slag. Inte mindre än 50. 000 muslimer spridda över hela världen fick svara på frågan vad de skulle ta med om de skrev en egen konstitution.

De svarande i Egypten och Iran svarade yttrandefrihet i 94 respektive 90 procent av fallen.  Sådana siffror är lika höga eller högre än motsvarande siffror för Europa och Sverige. Över hela världen fick forskarna samma svar. En övervägande majoritet av muslimer ville ha yttrandefrihet.

Namnlös

Även när det gäller kvinnors rätt i samhället är bilden tydligt. Det finns ett massivt stöd för jämställdhet bland muslimer världen över. På frågan om kvinnor ska ha samma juridiska rättigheter som män svarade  90% eller mer av de tillfrågade i Bangladesh, Libanon och Turkiet ”ja”. Överallt där man frågade fick man samma svar. Muslimer gav sitt stöd till lika juridiska rättigheter.

Med andra ord är stödet för yttrandefrihet och jämställdhet stort bland muslimer. Det finns ingen vetenskaplig grund för att påstå att muslimer är mindre positiva till demokrati, jämställdhet och yttrandefrihet. Kanske är det dags att vi börjar fråga vissa politiker och opinionsbildare vad de grundar sin misstänksamhet mot muslimer på? Kan det var så att det deras grund är fördomar och rasism?

/Hiram Li

Källa: Hatet mot muslimer av Anders Malm

SD iklär sig förtryckarrollen


I Motion 2012/13:K279 vill SD införa förbud mot bärande av burka och niqab på offentlig plats med ett vitesförläggande om 10 000 kronor om förbudet överträds.
De försöker framställa att bärandet av dessa plagg utgör ett stort hot mot jämställdhet och att det är ett samhällsproblem att kvinnor döljer sina kroppar i ett tygrikt klädesplagg.

SDs motivering lyder så här:

Burqa och niqab är symboler som går emot den jämställdhetssyn vi har i Sverige. Den västerländska principen för jämlikhet mellan könen hotas allvarligt när vissa kvinnor i vårt land bär heltäckande klädsel för att dölja sig själva.

I motionen försöker SD även få oss att tro att det är omtanke om de förtryckta kvinnorna som ligger till grund. Kvinnan som bär plagget ska visserligen bötfällas, men det är mannen som tvingar henne att bära det som får högre böter och ska hamna i fängelse.

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att den som tvingar en kvinna att bära niqab eller burka på offentlig plats ska betala vite om 250 000 kronor och kunna dömas till fängelsestraff mellan 4 och 12 månader.

Och precis DÄR gick SD in i sin egen förtryckarfälla.

SD anser alltså att muslimska kvinnor i traditionell klädsel saknar fri vilja och ska via lagstiftning bestämma vad de får eller inte får ha på sig.
Med jämställdhet som täckmantel vill SD omyndigförklara svenska kvinnor.

Den som kontrollerar kvinnans klädsel kontrollerar kvinnan.

Genom hela historien har kläderna varit ett sätt att kontrollera kvinnorna, att skilja ärbara kvinnor  från de fallna. I romarriket bar kvinnor tygrika, omfångsrika, fotsida klädnader s.k. Stola och en sjal att täcka huvudet en s.k. Palla. Om en kvinna bar en Toga så var hon antingen äktenskapsbryterska eller prostituerad. Kvinnans klädnad har använts för att klassificera hennes ställning i förhållande till männen. Normer satta av män som var direkt livsfarliga att bryta emot.
Jeanne d´Arc brändes t.ex. på bål bl.a. för hennes provocerande stil – manskläder och kortklippt hår.

Byxor var och är också ett omstritt plagg. I Bibeln hävdas det att ”Kvinnan skall inte bära det som rätteligen hör åt en man, ej heller skall en man sätta på en kvinnas plagg: För alla som gör sådant är en styggelse för HERREN, din Gud”
Byxor exponerar kvinnans rumpa och ben på ett sätt som kan vara utmanande för män och kan leda både man och kvinna in i frestelse och hor. Så resonerade man och bland vissa religioner får kvinnor än idag inte bära byxor.
Kvinnor har gjort det i alla fall genom tiderna. Att sätta på sig manskläder har varit ett sätt för kvinnor att dölja sitt kön och få den frihet som varit män förunnat.

 Byxor på kvinnor är för övrigt fortfarande förbjudna i Paris, om kvinnan inte leder en häst eller en cykel.
Frankrike är ju också ett av länderna i Europa som har burkaförbud.
I frankrike skulle jag således kunna bli arresterad och bötfälld om jag klär mig som jag brukar vintertid. Jag avskyr mössor och föredrar att linda en stor varm sjal om huvud, axlar och hals. Är det riktigt kallt så täcker jag även munnen. Detta är något SD, på franskt manér, vill förvägra mig med sin motion.

Burka, niqab och chador m.m. är absolut en form av förtryck mot kvinnor — I Saudiarabien, Somalia, Afghanistan o.s.v. för där är det lag.

I Sverige är vi precis så jämställda och demokratiska att vi inte lagstiftar om kvinnors klädsel.
Att ens komma på tanken om förbud mot viss klädsel är att ställa sig på samma sida som de man säger sig vara emot.
I ett jämställt samhälle har vi kvinnor rätt att klä oss i bikini och näbbstövlar, kortkorta kjolar, byxor, sjalar, knytblusar, klänningar, burka, t-shirts och vad tusan vi vill. Vi väljer själva och ingen ska säga åt oss vad vi får eller inte får bära.

SD har, som vanligt, fel.
Man gör inte en kvinna fri genom att slita av henne kläderna.