Läser man i Sverigedemokraternas budget så vill de avsätta 1,15 miljarder till LSS.
Vad gäller kvinnors hälsa så vill man satsa 0,21 miljarder, främst på screening av livmoderhalscancer.
De vill också ge polisen betalt under utbildningen till en kostnad av 1,15 miljarder kronor. (Varför görs inte samma satsning för t ex sjuksköterskestudenter, undrar jag?)
De vill vidare satsa på fler ordningsvakter till en kostnad av 3,2 miljarder kronor.
De vill också hyra plats på anstalter utomlands (för personer som dömts i svenska domstolar) till en kostnad av 2,69 miljarder kronor.
Vidare vill de förenkla skadestånd till brottsoffer genom att staten direkt ska betala ut det för att sedan inkräva beloppet av förövaren, detta till en beräknad kostnad på 0,13 miljarder kronor.
Detta ger ett underskott i budgeten på 7,3 miljarder kronor.
Sverige är ett av världens bästa länder! Det tål att sägas flera gånger om, då det finns de som fortfarande hävdar att Sverige inte alls är bra, att Sverige håller på att rasa samman och att kriget i det närmsta står för dörren. Tittar man på flera olika undersökningar ser man givetvis att detta inte alls stämmer. I test efter test blir Sverige placerat i toppen av världens alla länder. Nedan presenterar jag några av de upplyftande tester jag läst.
Välfärd och frihet
Sverige är, tillsammans med Norge och Finland, världens friaste land (Freedom House, 2020). Av 210 länder har svenskarna flest politiska rättigheter och medborgerliga friheter. Sverige har dessutom världens fjärde mest fria och tillförlitliga val och är världens femte minst korrupta land (Norris & Grömping, 2019, Transparency International, 2020). Sverige har vidare världens femte bästa pressfrihet (RSF, 2020).
Legatum Institute (2019) rankar Sverige som det land med fjärde bäst välfärd i världen. Den svenska utbildningen hamnar på en andra plats i att tillgodose framtida behov och OECD rankar Sveriges utbildning till en åttonde plats (The Economist, 2019, OECD, 2015). Svenskarnas läskunnighet uppgår till världens femte bästa (CCSU, 2020). Pensionssystemet är något annat, som liksom utbildning, handlar om välfärd. I en studie om 37 pensionssystem runt hela världen kom Sverige på en femte plats (Mercer, 2019).
Den goda välfärden kan vara något som bidrar till att 83% av svenskarna uppger att de har en god hälsa. Majoriteten känner tillit till andra och upplever inte sig själv som ensamma. När livet inte blir som planerat, är det svenskarna som känner att de snabbast kommer tillbaka till sina vanliga liv. I Sverige upplever man också att viktiga beslut som rör en själv hanteras rättvist. De flesta känner dessutom att de lever i ett rikt grannskap och att man har likvärdiga chanser att lyckas i livet. (European Commission, 2018) Av världens befolkning är svenskarna de tredje mest nöjda med livet (OECD, 2017)
Jämställdhet och rättvisa
Att leva i Sverige innebär att leva ett jämställt och säkert liv. Av alla länder i världen är Sverige det fjärde mest jämställda (World Economic Forum, 2020). Kvinnors deltagande i arbetslivet är världens bästa och Sverige har den mest jämställda maktfördelningen i Europa (EIGE, 2019, The Economist, 2018). För flickor är Sverige världens bästa land att växa upp i och både pojkar och flickors barndom är världens tredje tryggaste (Save the Children, 2018, 2020).
Sverige är vidare världens fjärde bästa rättsstat (World Justice Project, 2020) och det femte mest rättvisa landet i EU och OECD-länderna (Hellman, Schmidt, Heller, 2019). Den inre säkerheten och polisen är bland världens bästa, med en av världens lägsta risk att dräpas (Abdelmottlep, 2016, OECD, 2017). Det råder ingen nämnvärd risk att ett krig skulle drabba Sverige, då Sverige är världens sjätte mest stabila land (The Fund for Peace, 2020).
Bidrag till mänskligheten
Enligt en undersökning som The Good Country (2017) har gjort, är Sverige det fjärde bästa landet i världen på att bidra till mänskligheten. Sverige är alltså inte bara bra för sina egna invånare, utan stöttar även de som inte har det lika bra ställt.
I Sverige lever vi ett fritt liv skyddade från krig och många större kriser. Vi kämpar på med våra bekymmer och vi behöver fortsätta att utvecklas, givetvis, men vi behöver utvecklas åt rätt håll! Undersökning efter undersökning visar att Sverige är ett bra och tryggt land, med ett gott socialt skyddsnät och jämställdhet. Landa i den känslan idag.
Referenser:
Abdelmottlep, M., A. (2016). World Internal Security & Police Index. International Police Science Association.
Attityderna om HBTQI-personer i Europa har inte förändrats nämnvärt de senaste sju åren. Detta enligt en studie genomförd 2019 av EU:s Fundamental Rights Agency, hädanefter förkortat FRA. Diskrimineringen, fördomarna och intoleransen mot HBTQI-personer kvarstår. På arbetsplatser, i skolan, på caféer, restauranger, barer och nattklubbar märker vi det. Vi upplever det också på bostadsmarknad, i vård och socialtjänst. Att vi fortsatt bevittnar förekomst av trakasserier, hat, fysiskt och sexuellt våld mot HBTQI-personer är inte acceptabelt. Trans- och intersexuella är överrepresenterade bland offren.
Motargument har läst rapporten, som publicerades i maj 2020.
Sammanfattningsvis kan sägas att allt fler människor är öppna med sin sexuella läggning och/eller könsidentitet och -uttryck. En majoritet av HBTQI-personer väljer att inte hålla sin partners hand offentligt eller tar en längre väg hem i rädsla av att utsättas för våld.
De grupper som ingått i studien är homosexuella, bisexuella, transsexuella och intersexuella. Det totala antalet svarande var knappt 140 000, och är den hittills mest omfattande studien gällande attityderna om HBTQI-personer. Den förra studien gjordes 2012.
Attityderna är i stort sett oförändrade
Studien visar att attityderna om HBTQI-personer inte har förändrats nämnvärt sedan förra studien.
40 % av dem som är mycket öppna med att vara HBTQI uppger att de har utsatts för trakasserier. 10 % uppger att de har attackerats fysiskt eller sexuellt.
Den vardagliga diskrimineringen fortsätter. På arbetet, i skolan, på restauranger, barer och nattklubbar, på bostadsmarknaden, i affärer, i vård och socialtjänst förekommer diskriminering. Extra utsatta är trans- och intersexuella, som vid uppvisande av legitimation får utstå hån.
I rapporten läser vi att människor i allmänhet, och HBTQI-personer i synnerhet, som utsätts för trakasserier och/eller våld inte vågar polisanmäla eller anmäla till organisationer.
Attityden om HBTQI-personer skiljer sig mellan de länder som ingår i studien.
Studien visar att många HBTQI-personer fortfarande känner sig tvingade att dölja sin sexuella läggning eller könsidentitet och -uttryck. Rädslan att utsättas för diskriminering, hat och/eller våld är stor.
Rapporten från FRA om attityderna om HBTQI-personer är tänkt att ligga till grund för hur EU-länderna (inklusive EU-kandidaterna Nordmakedonien och Serbien) bör arbeta för att förbättra HBTQI-rättigheterna, såväl lagligt som politiskt.
I rapporten noterar vi att 52 % av HBTQI-personer över 18 år är öppna med sin sexuella läggning eller sexuella läggning och könsidentitet/-uttryck. Detta är en ökning från 36 % 2012.
Vi ser att 60 % av svarande undviker ofta, eller sällan, att hålla sin samkönade partners hand offentligt.
Andelen svarande som känner sig diskriminerade på caféer, restauranger, barer och nattklubbar ökade från 18 % till 26 % mellan 2012 och 2019.
Vi ser en ökning av andelen svarande som uppgivit att de under de senaste 5 åren upplevt trakasserier, innefattande kränkande eller hotfulla situationer (inklusive av sexuell natur) på arbetet, på gatan, i kollektivtrafiken, i affärer, på Internet eller någon annanstans. 2012 uppgav 45 % att de upplevt det, och 2019 hade siffran ökat till 59 %.
Andelen svarande som uppgivit att de har blivit fysiskt eller sexuellt attackerade (exklusive hot om våld) är oförändrad och ligger på 5 %. Noterbart är att transpersoner är utsatta i högre grad.
Förändringar i sociala attityder om HBTQI-personer
40 % av svarande uppger att de upplever att fördomar och intolerans om HBTQI-personer har minskat ”lite” eller ”mycket” under de senaste 5 åren. Återigen ser vi att trans- och intersexuella i mindre utsträckning delar den upplevelsen.
Å andra sidan uppger 36 % att fördomar och intolerans om HBTQI-personer har ökat ”lite” eller ”mycket”.
Det finns stora skillnader mellan de olika länderna i studien. I länder som Irland, Malta och Finland upplever mer än 70 % av svarande att fördomarna har minskat de senaste 5 åren. I Polen (68 %) och Frankrike (54 %) upplever en majoritet av svarande att fördomarna har ökat under de senaste 5 åren.
Vad gäller utsatthet för våld uppger 43 % av svaranden att de upplever att våld mot HBTQI-personer har ökat ”lite” eller ”mycket” under de senaste 5 åren. 33 % uppger att de upplever att nivån är densamma. I Frankrike (73 %) och Polen (66 %) upplever majoriteten av svaranden att våldet mot HBTQI-personer under de senaste 5 åren har ökat ”lite” eller ”mycket”. I Malta (70 %) och Irland (59 %) upplever en majoritet att våldet mot HBTQI-personer har minskat ”lite” eller mycket”.
Vad påverkar fördomar, intolerans och våld?
Svaranden fick, utifrån en rad nämnda faktorer, uttrycka vad de tror har bidragit till ökning eller minskning av fördomar, intolerans och våld mot HBTQI-personer under de senaste 5 åren. Majoriteten svarade att de tror att en stor anledning till att det skett en förbättring är att ”HBTQI-personer syns och deltar i vardagslivet”. Andra anledningar tros vara ”positiva förändringar i lagstiftning och politik”, samt ”stöd från offentliga personer, offentliga personer och ledande personer i civilsamhället”.
På frågan om vad HBTQI-personer tror är anledningen, utifrån en rad nämnda faktorer, till att det skett en försämring är
”negativ offentlig diskurs bland politiker och/eller politiska partier”,
”brist på stöd från civilsamhället”
”brist i tillämpningen av existerande lagar och politik”.
I studien fick svaranden frågan om i vilken utsträckning de anser att deras regering agerar mot fördomar och intolerans om HBTQI-personer. 33 % svarade att de tycker att deras regering definitivt eller troligen bekämpar fördomar och intolerans om HBTQI-personer. I topp av länderna i studien finner vi Malta, med 83 % av svaranden som anser att deras regering gör ett bra arbete vad gäller fördomar och intolerans om HBTQI-personer. I botten finner vi Polen, där endast 4 % av svaranden, uttrycker att deras regering gör ett bra arbete.
Åtgärder för att förbättra attityder om HBTQI-personer
För att effektivt kunna implementera EU-lagen, i enlighet med Victims’ Rights Directive, krävs att offer uppmuntras att polisanmäla hatbrott. Detta kommer i sin tur att innebära att stödet för offer kommer att effektiviseras. Hatbrottsoffer kommer att få en individuell bedömning, vilket innebär att det tas hänsyn till sexuell läggning, könsidentitet och -uttryc. Det betyder att specifika säkerhetsbehov kan beaktas.
Resultaten av FRA:s studie visar att HBTQI-personer i EU anser att lagar och politik, inklusive attityder hos politiker och offentliga personer och samhällsledare starkt påverkar deras liv. Rapporten syftar till att lyfta HBTQI-personers liv och rättigheter, samt påverka politiker och beslutsfattare att intensifiera arbetet med att tillgodose alla människors, inklusive HBTQI-personers, rättigheter.
I invandringsdebatten hör vi ofta alarmistiska uttryck om att svenska politiker inte vågar stöta sig med ”mångkulturens värderingar” och därför inte tar tag i problemen. I soppan av ”sverigevänliga” argument för att stoppa den s k ”massinvandringen” finner vi det hedersrelaterade våldet och förtrycket. Det är direkt felaktigt att hävda att politikerna inte gör något för att komma åt hedersvåld och förtryck.
Det finns en myt som florerar i debatten om att politikerna inte gör något för att komma åt hedersvåldet. En del av myten är att det är religion, och framför allt islam, som ligger till grund för hedersproblematiken. ”Sverigevänner” menar att orsaken till den påstådda flatheten är att man inte vill gå i clinch med ”mångkulturens värdegrund”, och att det ingår i hela konceptet om ”massinvandring” och ”islamisering”.
Men det stämmer inte. Varför det inte stämmer återkommer vi till lite senare i denna artikel.
Hedersrelaterat våld och förtryck innebär kulturella, och kollektiva, mönster som tar sig uttryck i psykiska och fysiska verktyg för att styra, manipulera, skrämma, hota och i värsta fall döda. Det kan vara såväl kvinnor som män som utsätts. En särskilt utsatt grupp är HBTQ-personer. Förövarna är oftast familjemedlemmar, släktingar eller någon som på annat sätt ingår i den kollektiva gemenskapen. Ofta handlar våldet och förtrycket om att den enskilde inte följer gemenskapens åsikter om val av partner. Gruppens ord är lag.
”Hedersrelaterade brott är ofta riktade mot en släkting som enligt gärningspersonen, familjen, släkten eller annan liknande grupp riskerar att vanära eller redan har vanärat gärningspersonens, familjens, släktens eller gruppens heder.
Hedersrelaterade brott kan exempelvis handla om frihetsberövande, tvång, äktenskapstvång, vilseledande till tvångsäktenskapsresa, hot, kränkande fotografering, ofredande, misshandel, mord eller mordförsök.
Många unga utsätts idag för kränkningar och begränsningar av sin frihet och integritet som ibland, men inte alltid, utgörs av brottsliga handlingar. Oavsett om handlingarna är brottsliga eller inte får de enorma konsekvenser för den som drabbas i de sammanhang och med den systematik som de utförs.”(Källa: Polisen.se)
Varje fall av hedersrelaterat våld och/eller förtryck i Sverige är ett fall för mycket. Det är ett komplext arbete att förebygga, förhindra och stoppa hedersvåldet. Men att påstå att ingenting görs, eller att använda hedersvåldet som ett argument mot invandring, är i första fallet direkt felaktigt, och i andra fallet generaliserande och en form av kollektiv skuldbeläggning.
Vad innebär då hedersförtryck i praktiken?
Hedersrelaterat våld och förtryck kränker de mänskliga rättigheterna, då det får till följd att individen begränsas i sin frihet, sin rätt till liv och personlig säkerhet. Här är exempel på hur hedersförtrycket kan ta sig uttryck:
Att inte få klä sig som man vill – eller tvingas bära vissa plagg mot sin vilja
Att inte få gå ut
Att inte få umgås socialt med de man vill
Att inte få gifta sig med den man vill
Att inte få bestämma över sin egen kropp, sitt liv eller sin sexualitet
Att vara alltid bevakad och kontrollerad
Att inte få studera vidare, eller studera vidare bara på samma ort som familjen bor på
Att styras av de i familjen/släkten som har mer makt än man själv
Det finns olika sätt att angripa hedersbegreppet. Vissa hävdar att det handlar om ett könsperspektiv, andra att det handlar om ett kulturperspektiv. Båda perspektiven, och sannolikt flera, är nödvändiga för att angripa problemet.
Eftersom Sverige är ett av världens mest jämställda länder hamnar ibland människor från andra kulturer och med annan syn på könsroller, i polemik med den rådande samhällsnormen då de invandrar till Sverige. Det kan vara svårt att förändra beteenden och normer, och inte sällan hamnar individen i ett livsfarligt dubbelliv, då man å ena sidan lever enligt familjens normer, och å andra sidan enligt samhällets normer.
Heder i kulturens och traditionens namn
Hedersnormer är inte specifikt kopplad till en etnicitet, eller religion. Hedersnormer kan vara kultur i ett helt land, eller så kan det vara en subkultur där vissa grupper använder sig av det. Det är viktigt att poängtera, för att undkomma alla anklagelser om generalisering, att inom grupper finns de som förespråkar, men också de som tar avstånd ifrån, hedersnormer. Traditioner är hos de allra flesta av oss starka.
Hedersnormer har funnits långt innan våra moderna religioner bildades. Hedersvåld är inte kopplat till religion, vilket illustreras av att det förekommer i såväl kristna, som muslimska och judiska samhällen.
Hedersnormer är alltid kopplat till klanstrukturer, alltså en syn på samhället där klanen/familjegruppen/intressegruppen är den enda garantin för individens fysiska och ekonomiska trygghet, och där klanens status (och därmed förmåga att garantera individen trygghet) hänger på klanens ”heder”, som avgörs av individernas beteende. Det är därför det blir så viktigt för klanen att kontrollera och begränsa hur individerna beter sig.
Motsatsen till klanstrukturen är den individualistiska samhällssynen i rättsstaten (lagsamhället), där staten, genom rättsväsendet och välfärdssystemet, är garanten för individens trygghet.
Man måste förstå det här, för att förstå skillnaden mellan hedersförtryck och förtryck som bottnar i svartsjuka eller en vidrig kvinnosyn.
Men det är en svår balansgång att förklara att klansamhället är ett kulturmönster som kan finnas i alla länder, religioner, kulturer – utan att diskussionen spårar in i ”kulturella skillnader” som genast kopplas till etnicitet och religion.
En gemensam nämnare för mäns våld i nära relationer och hedersvåld är patriarkalt förtryck. För att angripa båda formerna är det viktigt att vi ser skillnaderna. En viktig skillnad är att hedersvåldet är kollektivt sanktionerat. I mäns våld i nära relationer är förövaren ensam, ofta sker brottet oplanerat och det fördöms av människor i förövarens närhet. Vad gäller hedersrelaterad brottslighet är förövarna ofta flera personer, oftast sker brottet planerat och förövarna har stark lojalitet från resten av gruppen.
FN och Sverige bekämpar hedersvåld
FN arbetar kontinuerligt med att uppmärksamma och förebygga, samt förhindra, förekomsten av hedersvåld. United Nations Population Fund (UNFPA) uppskattar att 5 000 kvinnor världen över varje år mördas mot bakgrund av hedersnormer. FN har, i enlighet med Human Rights Council resolution (14/12) från 2010, utformat krav på att medlemsländer vidta åtgärder för att eliminera kvinnovåld, då det inskränker såväl på mänskliga rättigheter som kvinnorättigheter.
Vad gör då våra svenska politiker för att angripa hedersnormer, hedersvåld och förtryck? På den frågan vill jag svara ”massor”. Häng med.
”Regeringen satsar på kraftfulla åtgärder mot hedersrelaterat våld och förtryck. Kvinnor och män är lika mycket värda. Jämställdhet är inte något som är villkorat, gäller vissa, på särskilda platser eller på vissa tider. Jämställdhet och mänskliga rättigheter är något som gäller alla, överallt, hela tiden. Svensk lag gäller alla som lever i Sverige, säger jämställdhetsminister Åsa Regnér.” (Källa: Regeringen.se)
Regering och riksdag arbetar ständigt med den komplexa frågan om mäns våld mot kvinnor, vilken inkluderar hedersvåld och förtryck. Det görs en flerårig satsning med stora resurser (100 miljoner kronor 2018 och 57 miljoner såväl 2019 som 2020). Arbetet syftar till att flickor, pojkar, kvinnor och män ska ha rätt till sin kroppsliga integritet och att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Man är av uppfattningen att ökad segregation i utsatta områden kan bidra till att förstärka hedersnormer. Därför behövs resurser för att stödja jämställdhetsarbete och specifikt de våldsförebyggande insatserna gentemot pojkar och män i en hederskontext. Att arbetet mot hedersvåldet är tvärpolitiskt blir tydligt då ”Satsningen är inom ramen för regeringens tioåriga nationella strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor”. (Källa: Regeringen.se)
att förbättra kunskapen om förekomsten av mäns våld mot kvinnor och insatser på nationell, regional och lokal nivå,
att specifikt förbättra kunskapen om förekomsten av mäns våld mot kvinnor och våldsrelaterade insatser inom socialtjänst och hälso- och sjukvård på kommunal respektive regional nivå,
att förstärka kompetensstödet till vård- och omsorgspersonal, samt
att utveckla bedömnings- och behandlingsmetoder i socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med våldsutövare samt våldsutsatta kvinnor och barn
(Källa: Regeringen.se)
Slutredovisningen av Socialstyrelsens nationella kartläggning står att läsa i ”Ett liv utan våld och förtryck” som publicerades i april 2019. Rapporten riktar sig till ”beslutsfattare, tjänstemän, verksamhetschefer på olika nivåer, yrkesverksamma som möter våldsutsatta och personer som har erfarenheter av våldsutsatthet”.
Socialstyrelsens rapport är uppdelad i en kvalitativ intervjustudie (235 personer med kunskap om hedersrelaterat våld och förtryck intervjuades i 95 intervjuer) och en kvantitativ enkätstudie (6 002 niondeklassare i Malmö, Göteborg och Stockholm besvarade en enkät om relationer, begränsningar och olika former av utsatthet i hemmet, skolan och på fritiden).
Vi läser följande om resultatet i den kvantitativa enkätstudien:
”Utifrån de definitioner som används i studien så beräknas andelen av de undersökta ungdomarna i Göteborgs stad som lever med hedersrelaterade normer och förtryck till 8–13 procent. Motsvarande intervall beräknas vara 9–20 procent för Malmö och 7–10 procent för Stockholm. Omfattningen beskrivs befinna sig inom det intervall som redovisats i tidigare enkätstudier genomförda bland ungdomar i Sverige. På den lägre sidan av intervallet ligger den grupp individer som utsatts för någon form av kollektivt (familjen eller släkten) legitimerad våldsanvändning, och på den högre sidan av intervallet ligger den grupp individer som lever med normer som begränsar sexualitet och det fria utövandet av denna. Dessa två grupper överlappar endast i begränsad omfattning varför slutsatsen dras att studien fångar två olika hedersutsatta grupper.” (Källa: Socialstyrelsen)
Vi läser följande om resultatet i den kvalitativa intervjustudien:
”Den kvalitativa delen visar på ett stort antal mönster och faktorer som har betydelse för olika former av våld i hederskontexter: Hedersrelaterat våld och förtryck beskrivs exempelvis näras av minoritetsskap, särskilt i kombination med statslöshet, krig, migration och segregation. Social, ekonomisk och politisk rörlighet däremot, tycks urholka våldsnormerna och minska våldsanvändandet.” (Källa: Socialstyrelsen)
analysera och ta ställning till om det bör införas en särskild straffbestämmelse, med en egen brottsbeteckning, som uttryckligen tar sikte på hedersrelaterat våld och förtryck,
lämna förslag på en sådan reglering oavsett ställningstagande när det gäller frågan om huruvida ett särskilt hedersbrott bör införas,
om utredaren bedömer det ändamålsenligt, lämna förslag på hur ett effektivare straffrättsligt skydd mot hedersrelaterat våld och förtryck kan åstadkommas på något annat sätt,
överväga hur preskriptionstiden för sådan brottslighet bör beräknas och ta ställning till om särskilda preskriptionsregler bör gälla om brott har begåtts mot en person under 18 år,
analysera svensk domstols behörighet att döma över sådan brottslighet begången utomlands, samt
Det finns en företeelse som går ut på att unga människor tvingas stanna kvar i utlandet mot sin vilja. Det kan handla om tvångsgifte eller s k ”uppfostringsresor”. I samband med skollov noterar Utrikesdepartementet (UD) att dessa ärenden ökar. Mot bakgrund av detta lanserar UD tillsammans med Skolverket en annonskampanj mot hedersförtryck. Kampanjen riktar sig till ungdomar som riskerar att drabbas samt till yrkesverksamma. Den hänvisar till hedersförtryck.se och uppmanar skolor att vara observanta och agera då det finns misstanke om att en elev ska föras ut ur landet. Skolverket erbjuder stödmaterial. Kampanjen pågår under veckorna 48-51 2019 (dvs inför jullovet) och syns i kollektivtrafiken i Malmö, Göteborg och Stockholm.
Lokala och nationella aktörer i kampen mot hedersförtryck
Det finns en uppsjö speciella verksamheter som erbjuder stöd och hjälp till personer som är hedersutsatta. Exempel på dessa verksamheter är Origo, ett resurscentrum mot hedersrelaterat våld och förtryck beläget i Stockholm. Ytterligare fyra län i Sverige har på regeringsuppdrag fått i uppgift att starta upp resurscentra. En annan speciell verksamhet som verkar för att hjälpa personer som är hedersutsatta är Gryning, som funnits sedan 2004 och är beläget i Göteborg. Gryning är en skyddsverksamhet som arbetar på uppdrag av socialtjänsten och erbjuder skyddsutredning, skyddat boende, råd, stöd och konsultationer. Även i Malmö finns en speciell verksamhet som heter Resursteam heder och är en del av socialtjänsten.
Utöver de speciella verksamheterna finns Brottsofferjouren Sverige, en ideell verksamhet bestående av lokala jourer, ett förbundskansli och en nationell stödlinje. 2017 hade Brottsofferjouren Sverige en uppskattad ärendemängd på 26 723. Kvinnofridslinjen är en nationell stödtelefon för kvinnor som bl a är hedersutsatta.
Argumentet att hedersvåldet är en anledning till att stoppa, eller kraftigt minska, invandring, är inte rationellt. Det bygger på generaliseringar och kollektiv skuldbeläggning. Argumentet ”beläggs” med att politikerna är flata och blundar för företeelsen, eller att de inte vågar stöta sig med ”mångkulturens värdegrund” är inget annat än nonsens. Det finns ett aktivt, pågående och tvärpolitiskt arbete för att förebygga och bekämpa hedersvåld och förtryck.
Att påstå att politikerna inte tar hedersproblematiken på allvar är direkt felaktigt. Tvärtom, politikerna gör massor och tar problemen på största allvar.
För att förekomma eventuell kritik, vill vi på Motargument med emfas understryka att vi tar hedersvåld och förtryck på allra största allvar. Hedersnormer har ingen plats i en modern rättsstat.
I Sveriges Radios Valpodd 2018, där partiledarna frågats ut inför valet 9 september uttryckte Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson sig på följande sätt: “Om man försöker göra en kvinna till en man, så kommer det förmodligen inte att sluta särskilt väl.”
Vad menar Jimmie Åkesson egentligen med detta uttalande? Han kan mena två saker, antingen att könsbyten alltid är ett misslyckande eller att vi inte kan motarbeta könsnormerna i samhället. Att ett könsbyte faller utanför den konservativa normen och inte välkomnas, eller att kvinnan ska behålla den status och roll hon har i samhället – precis som mannens ska behålla sin.
En man kan inte byta kön till en kvinna, och en kvinna kan inte sitta med i ett bolags ledningsgrupp.
De senaste åren har antalet ansökningar om ändrad könstillhörighet ökat, samtidigt som både svensk och internationell forskning visar att få ångrar sitt könsbyte och att de flesta som får behandling upplever en förbättrad livskvalitet (Källa: Socialstyrelsen). Hur kan man då påstå att det “inte slutar särskilt väl” när vi har så mycket underlag för att ett könsbyte just gör det? Rimligen kan man anta att detta faller utanför Sverigedemokraternas ideal. Allt ska se ut som det alltid har gjort, och gärna som det gjorde förr.
Sverige kan stoltsera med att vara det första landet i världen att tillåta byte av juridiskt kön. Vi har en lag i Sverige som heter Könstillhörighetslagen. Könstillhörighetslagen reglerar under vilka omständigheter man får lov att byta kön, och ger tillstånd för medicinska ingrepp som annars är förbjudna. Kraven för att genomgå denna har varit flitigt debatterad under 2018 med anledning att man inte längre kräver tvångssterilisering i samband med könsbytet.
Frågan bör ställas tillbaka till Jimmie Åkesson. För vem slutar det “inte särskilt väl”? För Jimmie Åkesson och hans partikamrater när de möter en transperson? För att han inte vet om det är en man som har blivit en kvinna eller tvärtom? Frågan är också – hur kan det vara intressant och viktigt att påpeka? Är inte det att verkligen göra en inskränkning i den personliga integriteten?
Det vi vet idag är att öppenheten kring HBTQ har haft en betydande påverkan på samhället och vården, och skapat ett mer inkluderande samhälle. Vi har gett och skapat möjligheter som har gjort människor lyckliga, att få känna sig hela, vara den de är. Att försöka begränsa denna rätt, är att anse att lycka och individuell frihet inte ska vara något för alla.
Det vi också vet idag, är att kvinnor i många fall börjar springa om männen vad gäller utbildning och betyg. Fler kvinnor är på väg uppåt i och in i styrelserna. Lönegapen mellan män och kvinnor minskar (Källa: SCB). #Metoo-rörelsen gjorde även en kraftig markering att kvinnan äger rätten till sin egna kropp. Det är inte längre männen som ensamma står för karriär och ekonomisk trygghet, kvinnorna gör det med. Upprepar man påståendet “Om man försöker göra en kvinna till en man, kan det inte sluta särskilt väl”, så kan man se att för kvinnorna så gör det också just det.
Det slutar faktiskt väl, väldigt väl för väldigt många. Eftersom vi har föräldraförsäkring, barnomsorg, särbeskattning och mycket mer som gör det möjligt för kvinnor att finnas kvar i arbetslivet även efter att hon har fått barn. Kvinnorna kan också välja att arbeta, följa sina drömmar världen runt – precis som männen. Men om man anser att en kvinna som gör anspråk på det som faller inom den manliga normen inte kan “sluta särskilt väl”, då faller vi farligt nära gränsen för att ta bort de rättigheter och möjligheter vi skapat för ett jämlikt och tillåtande samhälle.
Med andra ord, enligt Sverigedemokraternas politik och uttalanden, är din frihet begränsad så länge du inte kan uppfylla ett visst antal kriterier. Så länge du inte är “vit”, född i Sverige och har svenska föräldrar, helst född man och kvar i det manliga könet har du inte samma rättigheter och möjligheter som andra. Denna summering är inga nyheter – asylsökande, HBTQ-personer och feminister gör sig i regel inga besvär med att vare sig kräva eller visa behov för något som inte faller inom nämnda norm.
Att en partiledare som aspirerar på statsministerposten uttalar sig på detta sätt år 2018 är skamligt och osmakligt. Det är obildat. Att värdera personliga egenskaper och begränsa en människas frihet efter äggstockar och testiklar hör inte hemma i detta sekel.
För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.
I förra delen av artikelserien om SD:s rasism tittade vi på SD:s principprogram, i vilket SD själva beskriver sin ideologiska grund. Nästa steg är att se hur SD:s rasism återspeglas i några av de motioner partiet författat under sin tid i riksdagen.
Ett bra sätt att synliggöra hur Sverigedemokraternas ideologiska rasism påverkar partiets politiska arbete i praktiken är att skärskåda ledamöternas arbete i riksdagen. Listan på motioner författade av ledande representanter för SD som präglas av rasism, främlingsfientlighet och intolerans kan göras lång, något som inte lett till några konsekvenser trots den så kallade ‘nolltoleransen’.
Utan några avgränsningar hade listan på politiska förslag från Sverigedemokraterna som präglas av rasism blivit oöverskådlig. Här presenteras således riksdagsmotioner från Sverigedemokraternas ledande och mest publika företrädare. Ytterligare en avgränsning består av att motionerna som äldst är publicerade 2014.
En rasistisk grundsyn sanktionerad av Åkesson och Karlsson
De motioner som presenterar av Sverigedemokraternas riksdagsledamöter är en logisk följd av partiets övergripande ideologi och världsbild. Sverige målas upp som ett land i sönderfall och den enskilt största anledningen till detta är enligt SD den s k massinvandringen. Detta är något som SD, med Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson i spetsen, upprepar och uppdaterar år efter år i motionen ‘En ansvarsfull invandringspolitik’;
”Under de senaste decennierna har Sverige fört en extrem invandringspolitik, extrem både i förhållande till folkviljan och i jämförelse med våra grannländer.”
”Samtidigt som många enskilda invandrare har bidragit positivt till det svenska samhället har den förda politiken, i form av en mycket omfattande invandring kombinerat med en samhällsupplösande mångkulturalism, skapat stora och allvarliga problem i form av segregation, utanförskap, sjunkande kunskaps- och betygsnivåer i skolan, etniska och religiösa motsättningar, ökad kriminalitet, skenande kostnader och en försämrad välfärd.”
Jimmie Åkesson, i sällskap med bl a Mattias Karlsson, redogör även för partiets politiska utgångspunkt i Sverigedemokraternas budgetproposition för 2017. Bilden som målas upp är av ett splittrat Sverige där invandringen ”(…) brutit ner det kitt som tidigare hållit oss samman”.
Kort och gott; det en gång etniskt homogena lyckoriket Sverige har slitits isär på grund av invandringen, följden av detta synsätt blir då att begränsa denna så mycket som möjligt. En konsekvens av denna världsbild är att det har det visat sig vara svårt för partiets ledamöter att undvika formuleringar baserade på intolerans, främlingsfientlighet och rasism i sitt politiska arbete i riksdagen.
Kent Ekeroth
Kent Ekeroth är ett av de allra tydligaste exemplen på att rasism i sig inte utgör något hinder för en politisk karriär inom Sverigedemokraterna. När Ekeroth nu petats från partiets riksdagslista inför valet 2018 är det inte på grund av de otaliga rasism-präglade motioner som komponerats av SDs kanske mest kontroversiella företrädare. Kent Ekeroth har till exempel föreslagit att alla invånare i en stad eller by ska kunna överklaga bygglov för asylboenden. Vanligtvis är det bara grannar som har möjlighet att överklaga bygglovsbeslut, men enligt motionen bör just asylboenden undantas eftersom invandring, generellt och per automatik, påverkar hela samhällen negativt.
Kent Ekeroth vill även möjliggöra förandet av statistik baserat på etnicitet vad gäller brottslingar, även när det gäller svenska medborgare. Det är tydligt exempel på att vem som anses vara svensk ‘på riktigt’ enligt SD är tydligt kopplat till etnicitet, inte medborgarskapet.
Ett genomgående tema i Ekeroths motioner är att utländska barn inte ska ha rätt till det särskilda skydd som det ofta innebär att klassas som just barn. Polisens rätt att använda tvång och våld vid utvisningar ska utökas så att de inblandades ålder inte behöver tas i beaktande. Inte heller i asylprocessen ska ålder ha någon betydelse, barn som söker asyl ska bedömas på precis samma sätt som vuxna. Sedan har vi såklart grundpelaren som går ut på att invandrare och asylsökande är lögnare då Kent Ekeroth påstår att ensamkommande flyktingbarn ”[…] oftast inte är ensamma, barn eller flyktingar […]”.
Kent Ekeroth har även tagit sig an ”tiggeriproblematiken”. Vad denna problematik består av är enligt Kent att utlänningar utnyttjar den svenska öppenheten genom att tigga, ockupera mark och smutsa ner ‘våra vackra städer’. I motionen föreslås bland annat ett tiggeriförbud för utländska medborgare och ett visumtvång för medborgare i de länder som ”EU-migranterna primärt kommer från”. Ekeroth vill även förhindra att svenska kommuner använder pengar för att undvika akuta nödsituationer för så kallade EU- migranter.
Richard Jomshof
Richard Jomshof uttrycker tydligt SDs syn på invandring och invandrare i motion 2016/17:762, ”Folkomröstning om invandringen”. Det en gång trygga och homogena Sverige har raserats av den extrema massinvandringen, något som regisserats av de andra partierna i riksdagen bakom det svenska folkets rygg.
Jomshof radar upp de, i Sverigedemokraternas värld, vanliga effekterna av invandring; samhället slits isär eftersom invandrare ägnar sig åt gängkriminalitet, gruppvåldtäkter och stenkastning. Den mest avslöjande delen i motionen är dock citatet ”Dagens massinvandring är på väg att slita sönder Sverige samtidigt som massinvandringen kan komma att leda till en situation där det svenska folket blir en minoritet i sitt eget land”. Häri ligger kärnan i Sverigedemokraternas samhällssyn – Sverige ska befolkas av människor som partiet uppfattar som etniska svenskar. Personer som kan uppfattas som ‘västerlänningar’ accepteras i varierande utsträckning, men exempelvis muslimer kommer alltid att vara främlingar i SD:s Sverige.
Jomshof har även instämt i ett uttalande som går ut på att bärandet av en viss typ av kläder innebär ett implicit ställningstagande för islamistiska terrorgrupper. I en annan motion (2017/18:2377) för Jomshof fram tanken att en okontrollerad massinvandring har lett till att radikala muslimer strömmat in i Europa. Muslimer som ”(…)mördat oskyldiga medborgare genom att hugga ihjäl dem, skjuta ihjäl dem, spränga ihjäl dem och köra över dem med lastbil.” Det är alltså hela gruppen ‘muslimer’ som utgör ett akut hot.
Björn Söder
Även riksdagens andre vice talman ger uttryck för Sverigedemokraternas rasistiska grundsyn i sina riksdagsmotioner. I motion 2017/18:4036 beskrivs alla asylsökande som varandes ett problem per automatik. De är alla potentiella terrorister, våldtäktsmän och brottslingar och därför bör asylrätten begränsas – en sverigedemokratisk utgångspunkt. Björn Söder, Richard Jomshof och Kent Ekeroth är vidare tydliga med att ”islam gång på gång visat sig inte vara förenligt med våra västerländska värderingar av exempelvis demokrati och jämställdhet mellan könen”.
Björn Söder har även, tillsammans med Kent Ekeroth, författat motionen ‘Förbjudande av religiösa attribut inom polisen’. Med ”attribut” åsyftas främst slöja men även turban, inga andra religiösa attribut nämns. En av huvudanledningarna till att en polis inte borde få böra slöja är enligt Björn och Kent att det är ett skäl att misstro personens lojalitet. Det går helt enkelt inte att lita på att en polis som bör slöja grundar sitt yrkesutövande i svensk lagstiftning utan denne kanske istället använder sin ställning för religiös maktutövning.
I en närbesläktad motion skriven av bland annat Björn Söder, Kent Ekeroth och Richard Jomshof nämns även den judiska kippan i relation till att polisens uniformer bör vara fria från religiösa markörer. Motiveringen lyder då;
”Vad händer den polis som tar på sig en judisk kippa och ger sig in i någon av våra invandrartäta förorter som präglas av muslimska invandrare?”
Den påstådda oron kring antisemitism används enbart som ett verktyg för att misstänkliggöra muslimer som grupp.
De motioner som läggs fram av Sverigedemokraternas ledande företrädare är en logisk följd av det tankegods som finns nedtecknat i partiets principprogram. Det handlar om en konservativ och rasistisk nationalism som ser invandrare, företrädesvis muslimer, som samhällsförstörare. Människor ska buntas ihop, sorteras och rangordnas. Svenska medborgare med invandrarbakgrund kommer aldrig ses som ‘riktiga’ svenskar av Sverigedemokraterna, istället misstänkliggörs de och pekas ut som orsaken till samhällets sönderfall.
SD är ett rasistiskt parti.
I nästa del av artikelserien kommer vi att redovisa SD-politikers rasistiska uttalanden.
Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.
Sverigedemokraterna belyser att varje individ är unik, men att genuspedagogik ska tas bort från den svenska skolan. Trots att genuspedagogik just handlar om att se det unika i den enskilda individen.
“Vi vill se en avveckling av det skattefinansierade stödet till genuspedagogik och annan verksamhet där staten, med utgångspunkt i mycket svagt vetenskapligt förankrade politiska teorier, försöker experimentera med, eller ändra på, våra barns och ungdomars beteendemönster och könsidentitet.”
De skriver också att det är upp till individen att välja sin egen väg i livet, att kvinnor och män har exakt samma värde och ska ha samma rättigheter, lika lön för lika arbete och så vidare.
Och det låter väl bra, eller hur? Om det nu är så det ska vara, varför ska man då behöva genuspedagogik?
Genuspedagogik är en del av jämställdhetsarbetet
Svaret är ganska enkelt. För att det helt enkelt inte är så, vi är inte där. Vi är på god väg, men vi är inte framme och vi är inte klara med vårt jämställdhetsarbete.
Vi måste ha genuspedagogik i skolan just för vi att vi inte har ett jämställt samhälle idag. Istället är vi istället ojämställda från skolåldern fram till vår pension.
Vi får olika möjligheter, skyldigheter och rättigheter. Vi får olika lön och olika bemötanden. Detta endast utifrån det kön vi har fötts med och inte de egenskaper och viljor vi har. Om det är vid något tillfälle under livet man har möjlighet att ge barnen rätt ramverk och verktyg, är det tidigt i livet.
Men vad är då genuspedagogik?
Genuspedagogik handlar inte om:
Vad man ska få leka med – att pojkar ska klä ut sig till prinsessor och flickor ska leka med bilar.
Att kalla alla barn för hen istället för han eller hon.
Att ta bort det biologiska könet.
Att enbart identifiera normer i förskolan.
Att enbart tala om omsorg av barn i förskoleåldern.
Genuspedagogik handlar om:
Att pedagoger och lärare bemöter barn utifrån deras egenskaper, behov och vilja.
Att pedagoger och lärare identifierar, hanterar och bemöter genusstrukturer.
Att utföra detta medvetet med barn och ungdomar i förskola, grundskola, gymnasieskola.
En vanlig kommentar när man diskuterar genuspedagogikens vara och icke-vara är frasen “Det finns ingen forskning som bevisar att genuspedagogik behövs”. Fil dr Maria Heikkilä skriver i en kunskapsöversikt om förskolan att forskningsprojekt som berör jämställdhet och genus har pågått under de senaste 30 åren. Forskning visar också, att vissa skillnader i könet är något som socialiserats in. I Fil dr Maria Heikkiläs kunskapsöversikt om förskolan kan vi bland annat läsa:
Interaktionsstudier gjorda av Birgitta Odelfors (1996) och Annika Månson (2000) visar att pojkar får större utrymme och mer personalstöd i förskolan.
Christian Eidevalds (2009) skriver i sitt resultat “att förskollärarna arbetar på detta sätt aktivt med att skilja på flickor och pojkar utifrån att de betraktas som antingen flickor eller pojkar” och att “förväntningarna blir sedan avgörande för hur olika barn bemöts i olika situationer”. Ett exempel på detta är att förskollärarna gick fram och hjälpte pojkar vid 62 tillfällen utan att han gett signaler om att han behövde hjälp, men att det enbart skedde vid tre tillfällen för flickor.
En rationell följdfråga på “Varför kan inte barn bara få vara barn?” är “Vad blir konsekvenserna?”. För att kunna besvara den frågan, måste vi titta på hur skillnaderna mellan kvinnor och män ser ut idag.
Det är givet att barn som lär sig att uppföra sig snällt, varsamt och “sitta fint” också bär med sig det i vuxen ålder. Har man inte lärt sig som barn att säga ifrån när något är fel, att våga ta plats och utrymme och följa ens magkänsla är sannolikheten lägre för att man gör detta i vuxen ålder. Har man inte heller fått lov att vara ledsen och visa att man behöver tröst som barn, är också sannolikheten lägre för att man gör detta i vuxen ålder.
Med detta sagt om genuspedagogikens innehåll, nuvarande forskning och konsekvenser går vi tillbaka till Sverigedemokraterna. Enligt deras motion kan vi alltså läsa att de:
“…vill se en avveckling av det skattefinansierade stödet till genuspedagogik…”
“…försöker experimentera med, eller ändra på, våra barns och ungdomars beteendemönster och könsidentitet.”
Men vad säger Sverigedemokraterna när vi generellt pratar om det kvinnliga och manliga könet?
“Alla människor är inte stöpta i samma form. Vi har olika förutsättningar och därför är det viktigt att man förstår det för att människor ska komma till sin fulla rätt i så hög utsträckning som möjligt.”
“Varje enskild individ är unik och ska ha rätt att få komma till sin fulla rätt och det kan man bara om man förstår att vi är just unika och olika.”
Med andra ord – exakt det genuspedagogik handlar om. Att alla barn och ungdomar, ska få sina behov och önskemål tillgodosedda. Inte efter gamla eller nygamla normer. Inte efter stereotyper. Att våga se och hantera normer och samhällsstrukturella fel och brister. Att alla människor i ung ålder i svensk skola ska få samma möjligheter.
Och eftersom Sverigedemokraterna själva tycker att varje individ ska få välja sin egna väg i livet, att män och kvinnor har samma värde, och att varje enskild individ är unik är det givet att det ska finnas genuspedagogik i den svenska skolan.
För åtta år sedan rådde inga större tveksamheter om Sverigedemokraternas rasism. Sedan dess har bilden av dem förändrats, men partiets rasism har bestått. Inför valet 9 september 2018 lanserar Motargument därför en artikelserie med syfte att en gång för alla slå fast att SD är ett rasistiskt parti.
I förra delen av artikelserien om SD:s rasism tittade vi på SD:s historia och dess kopplingar till nazistiska och rasistiska rörelser. Nu är det dags att följa tråden vidare för att se hur denna bakgrund avspeglas i deras principprogram.
I denna del tittar jag närmare på SD:s principprogram för att ge exempel på hur partiet genomsyras av rasism redan på ideologisk nivå. Vi menar nämligen att en central byggsten i deras ideologi är just rasism och att denna rasism går att finna i principprogrammet.
I den första delen av vår artikelserie definierade jag begreppet ”rasism” mer utförligt. Kärnan i begreppet kan sammanfattas som uppfattningen att det finns en inneboende, oföränderlig ”essens” i människor som gör det möjligt att särskilja dem i distinkta grupper och som förklarar såväl som försvarar en samhällelig över- och underordning mellan dessa grupper. Detta är rasismens kärna och en av de ideologiska plattformar från vilken SD:s politiska arbete utgår.
I nedanstående genomgång av principprogrammet kan jag mycket riktigt konstatera att där finns en starkt rotad rasism som framförallt stammar ur partiets nationalism. Den visar sig i en syn på människan som i grunden styrd av en mänsklig essens ”som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser” (principprogrammet, s. 8). De vidare implikationerna av denna människosyn uttrycks genom idéer om bl a segregation, assimilering och rangordning i såväl värde och rättigheter som inflytande. Allt i en aura av upplevd objektivitet tack vare den mänskliga essensen. Hur denna rasistiska grundsyn kan ta sig praktiska uttryck ger jag därefter exempel på genom att bl a beskriva SD:s syn på invandring, religion, familjepolitik, sjukvård/omsorg, ekonomi och arbetsmarknadspolitik.
Men jag går händelserna i förväg. Låt oss börja med att reda ut vad det här ”principprogrammet” egentligen är för något och varför det är så viktigt att analysera.
Principprogrammet
SD:s principprogram, ibland felaktigt hänvisat till som ”partiprogrammet”, är ett åsiktsdokument där de beskriver sin politiska inriktning och i 21 punkter ger generella beskrivningar av hur denna politik kan komma att bedrivas i praktiken. Den senaste versionen, som är den som ligger till grund för min granskning, antogs vid partiets landsdagar 2011 och reviderades våren 2014.
Principprogrammets huvudsyfte är inte att beskriva detaljer, utan syftar mer till att skapa en bild av vad man i stora drag bör kunna förvänta sig av en sverigedemokratisk regering. Förutom detta skildrar principprogrammet även den ideologiska världsbild som ligger till grund för denna politiska inriktning.
Källa: Wikimedia
Man kan säga att den uppfattning någon har om hur världen och människan är beskaffad dikterar villkoren för dennes slutsatser om hur världen och människan bör förvaltas eller styras. Med utgångspunkt i detta sätt att tänka om förhållandet mellan ideologi och politik kommer denna artikel att inleda med att synliggöra rasismen i SD:s ideologiska grund för att därefter titta närmare på de politiska visioner som blir resultatet av denna grund. Det är i denna mylla vi finner rasismen.
Rasism ♥ nationalism
Jag kan dock inte ge mig i kast med att lyfta fram SD:s rasism utan att först nämna det här med nationalismen. Dessa två ideologiska aspekter lever i ett närmast symbiotiskt förhållande till varandra. Frågan om folket (vilka är folket?) är central för SD och principprogrammets första punkt – om demokratibegreppet – slutar i ett resonemang om just vilka detta ”folk” i begreppet folkstyre egentligen är, eller bör vara.
”Demokrati betyder folkstyre och Sverigedemokraternas uppfattning är att man inte helt kan förbigå ordet ”folk” i begreppet folkstyre och att folkstyret i längden riskerar att bli mycket problematiskt att upprätthålla i en stat som bebos av flera folk(…)” -SD:s principprogram, s. 6
Källa: Wikimedia
Många blandar ihop nationalism med patriotism: Fosterlandskärlek. Men nationalism utgör en ideologisk världsbild som bygger upp helt andra premisser för vår mellanmänskliga samvaro än vad den icke-ideologiska patriotismen gör. Istället för att utgå från kärleken till en stat (Sverige) bebodd av medborgare (svenskar), utgår nationalismen från troheten till en nation (Sverige) bebodd av ett folk (svenskar). Det är en viktig, om än lite förvirrande, distinktion.
Nationen är alltså den känslomässiga aspekten av statsbildningen snarare än den formella, på samma sätt som folket kan beskrivas som medborgarskapets upplevda gemenskap snarare än dess juridiska realitet. Begreppsligt kan både nationen och folket tolkas positivt och t o m konstruktivt. Utan en nationell gemenskap att luta sig mot kan man hävda att det finns en risk att samhället faktiskt börjar krackelera och spricka i sömmarna; rentav kollapsa. Men nationen som ideologisk trossats, som nationalism, går längre än så. Den förutspår systemkollapsen likt religiösa undergångssekter förutspår jordens undergång.
Det är också i nationalismen människors olikheter blir ett dilemma. Det är i nationalismen som frågan om man kan vara både jude och svensk endast kan besvaras med ett ”antingen eller” istället för ett ”självklart kan man det”. Det är i nationalismen en stat kan upplevas som bebodd av mer än ett folk, och att detta är ett problem. Det är i nationalismen frågan om vilka som utgör det rätta folket (och vilka som inte gör det) ställs. I nationalismen – då den används som föresats – hittar vi incitament för såväl rasism som fascism. En skulle, för att låna lite av SD:s egna sätt att uttrycka det, kunna säga att rasism och fascism är en naturlig följd av att driva en nationalistisk politik.
Nationalismen är nämligen beroende av möjligheten att på ett objektivt, förment neutralt sätt, definiera den svenska folkstam som ska räddas. Och eftersom nationalismen i sig handlar om känslor – om upplevelsen av att vara svensk i Sverige, med sillamackor på Malmöfestivalen, skolavslutningar i kyrkan, pepparkaksgubbar i luciatåget, Tomas Ledin i högtalarna på skärgårdsfesten eller vad det nu är som får just mig att nå den här upplevelsen – kan rasismen kliva in som en räddande ängel. För rasismen har alltid varit mån att omge sig med ett vetenskapligt skimmer. Den, om något, kan ge nationalismen den illusion av objektivitet som krävs för att bli tagen på allvar.
Foto: Johannes Jansson/norden.org
Rasen – den mänskliga essensen
Principprogrammets andra punkt, om människan, sätter fingret på en central fråga. Här introduceras vi nämligen för idén om den mänskliga essensen. Den brukar i debatten nämnas som ett av de tydligaste exemplen på Sverigedemokraternas rasism, och det är lätt att förstå varför:
”Vi tror inte på teorin om att människor föds som blanka blad som kan fyllas med vilket innehåll som helst. Miljön har visserligen en stor betydelse för individens utveckling och samspelar ofta med det biologiska arvet och den fria viljan. Det finns dock också en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av denna essens är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen.” -SD:s principprogram, s. 8
Det finns förstås inga som helst vetenskapliga belägg för att en dylik essens skulle existera i människan och göra det möjligt att särskilja grupper och individer från varandra på relevant grund, men det hindrar inte SD:
”Med nedärvda egenskaper som förenar en viss grupp av människor, men inte hela mänskligheten menar vi framförallt, att det (…) finns biologiska skillnader mellan de flesta kvinnor och de flesta män, som sträcker sig bortom det som kan observeras med blotta ögat. I ett samhälle där människorna är fria att själva forma sina liv kommer dessa skillnader med största sannolikhet att leda till olikheter i preferenser, beteende och livsval.” -SD:s principprogram, s. 8
Viktigt att notera i citaten ovan är hur miljö, biologiskt arv och t o m den fria viljan alla väger lätt inför den nedärvda ”essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst”. Vi kan inte välja vilka vi är eller styra vilka vi vill vara i större utsträckning än den mänskliga essensen tillåter oss. SD har därmed i sin politiska idéförklaring formulerat en central princip för rasism: att individer eller grupper av människor är åtskilda genom förkroppsligade (‘biologiserade’), oföränderliga egenskaper.
Källa: Wikimedia
Det fortsatta resonemanget kring detta handlar om hur ”en stark nationell identitet och ett minimum av språkliga, kulturella och religiösa skillnader har en gynnsam effekt på sammanhållningen, tryggheten och stabiliteten inom ett samhälle” (principprogrammet, s. 8). För att tala klarspråk är SD:s lösning att ju mer homogen en nation är; språkligt, kulturellt, religiöst, desto tryggare och stabilare blir den. Det handlar om att bevara den svenska folkstammens nedärvda essens.
Det är ett gammalt, rasistiskt argument som ger ekon varhelst rasistiska idéer tillåtits utvecklas och som ger oss ytterligare en rasistisk princip att lägga till den första. De sedan tidigare förment biologiska/essentiella skillnaderna mellan människor – som gör dem oöverbryggbart olika – kan nämligen bara kompenseras för genom segregation och/eller assimilering. Slutmålet, oavsett metod, är upprättandet av ett i möjligaste mån homogent samhälle; mätt i kultur, etnicitet, språk, religion o s v; men oavsett vilket, möjligt att förklara med hjälp av den mänskliga, biologiska essensen. Det vill säga ”rasen”.
”Samhället bör naturligtvis uppmuntra individen att bli så bra som det är möjligt inom ramen för sina medfödda förutsättningar, men samtidigt bereda plats för de individuella olikheterna och beakta det faktum att alldeles oavsett vilka stödfunktioner samhället sätter in så kan inte alla individer nå lika långt inom alla områden.” -SD:s principprogram, s. 9
Den som väljer att läsa de nästan fyra sidorna om SD:s syn på människan i principprogrammet kommer att se hur det biologiska perspektivet genomsyrar hela texten. Den mänskliga essensen har kraften att förklara hur preferenser, beteende och livsval förmår skapa naturgivna ordningar (t ex mellan könen), för att inte tala om en i princip predestinerad plats på samhällsstegen.
Världen, dikterad av den mänskliga essensen, är ordnad, trygg och förutsägbar. Där förekommer ingen diskriminering, inget förtryck, eftersom naturen i sig är neutral och vare sig kan diskriminera eller förtrycka. Det är därför det i SD:s värld inte heller förekommer någon rasism, eftersom det i deras ögon inte är annat än naturens gång, kanaliserad genom den mänskliga essensen: ”Jag är inte rasist, jag är realist.”
Källa: Wikimedia
Över- och underordnade kulturer och folk
Vi återvänder till nationen för ett ögonblick. ”Folket” som nationalistisk idé bygger på möjligheten att kunna identifiera skillnader mellan de som tillhör och inte tillhör detta folk. Jag har ovan redogjort för hur den mänskliga essensen beskrivs som den kanske viktigaste indikatorn för detta. Men…
”Sverigedemokraternas nationalism är öppen och ickerasistisk. Eftersom vi definierar nationen i termer av kultur, språk, identitet och lojalitet, och inte i termer av historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet, så är vår nationella gemenskap öppen även för människor med bakgrund i andra nationer.” -SD:s principprogram, s. 13
Jaha, ”öppen och ickerasistisk” skriver de. Kan jag verkligen ha så fel om SD:s rasism? Förvisso; sant är att det inte är rasism i sig att helt enkelt ordna människor utifrån termer om kultur, språk eller identitet, men nu är det inte så enkelt som att SD i sitt principprogram bara definierar människor utifrån olika gruppmarkörer. De ställer också kravet på dessa grupper av Andra att assimileras in i en för dem extern kultur och identitet samt lära sig ett annat språk för att få åtnjuta samma rättigheter som oss som redan har privilegiet att anses vara svenskar.
Därtill slår de fast att vissa människors grupptillhörighet gör det svårare för dem att assimileras:
”Det faktum att vi ser assimilering som möjlig och eftersträvansvärd är inte detsamma som att vi också ser den som okomplicerad. Assimileringsprocessen är ofta lång och problemfylld och (…) i vissa fall lyckas den inte överhuvudtaget, utan leder istället till uppkomsten av segregerade och särkulturella samhällen. Ju mer en invandrares ursprungliga identitet och kultur skiljer sig ifrån den svenska nationens och ju större gruppen av invandrare är, desto svårare blir assimileringsprocessen. ” -SD:s principprogram, s. 15
Det här är inte en artikel om assimileringskravet. Det kravet är en fråga som snarare handlar om SD:s nationalism. Det behöver dock nämnas, eftersom citatet ovan visar hur assimileringskravet även har en rasistisk dimension. Svårigheten att ”bli svensk” ökar med skillnaden mellan vår och de Andras kultur eller identitet, hävdar SD. Minns Martin Strids tal under SD:s landsdagar om hur muslimer enligt hans resonemang aldrig kan bli 100% människor och jämför med ovanstående citats avslutande konstaterande om assimileringens ibland oöverkomliga utmaningar. Vilka specifika kulturer/identiteter som avses i texten är oklart, men desto klarare är det att alla inte är välkomna i SD:s version av Sverige.
100% människa? (Public Domain)
Assimilering har även andra rasistiska aspekter än den ovan nämnda. SD skriver vidare i principprogrammet om det de kallar mångkulturalismen, som på många sätt är en motpol till assimileringstanken. Här är nyckelordet istället integration, vilket implicerar ett givande och ett tagande i ett slags skapande av en gemensam, svensk kultur. För SD innebär detta förlusten av en överordnad majoritetskultur (den svenska) ”som inom sig rymmer en begränsad mängd invandrade individer av annan kulturell bakgrund som ännu inte är fullt ut assimilerade och som hyser ytliga utländska kulturimpulser i form av till exempel mat, kläder och dans, som den infödda befolkningen tagit till sig och uppskattar” (Principprogrammet, s. 21. Min understrykning.).
Behovet av en majoritetskultur som skild från övriga kulturer stammar förstås ur uppfattningen om att svenskarna är ett folk, som är möjligt att klart definiera genom förekomsten av en inneboende mänsklig essens, och att en blandning av olika folk riskerar att degenerera detta speciella folk – denna svenska eller nordiska folkstam. Positiva och/eller harmlösa inslag från andra kulturer (t ex kebab, tacos eller pizza) som anammats av den svenska räknas inte ens som mångkultur enligt SD:s logik. Och det andra? Ja, det som inte är värt att införliva i det svenska, det ska bort.
”Kärnan i assimilationstanken är att slå fast att den svenska staten inte är ett kulturellt vakuum och att den svenska nationens kultur i kraft av sin historia, med undantag endast för de nationella minoriteterna, är överordnad andra nationers kulturer inom den svenska statens område. Som en logisk konsekvens av detta skall allt statligt och kommunalt stöd som syftar till att invandrare skall bevara och stärka sina ursprungliga kulturer och identiteter dras in. Parallellt med detta skall stödet till bevarandet och levandegörandet av det svenska kulturarvet öka.” -SD:s principprogram, s. 21
En av rasismens viktigare definitionsmässiga aspekter är det hierarkiska rangordnandet av de grupper man identifierat. D v s att man utser en grupp (den egna) att – på förment objektiva grunder, förstås – vara överordnad de andra. Ovanstående är ett tydligt exempel på hur denna aspekt av rasism är närvarande i SD:s ideologi.
Invandringsfrågan
Det brukar sägas att invandringen är SD:s enda sakfråga och att den blir svaret – eller orsaken – oavsett vad som avhandlas. Jag skulle vilja hävda att det är en sanning med modifikation. Även om frågan om invandring är central för SD (nedanstående citats inledande mening är nästan ordagrant bevarad från 2005 års principprogram) är den samtidigt bara ett symtom och en tydlig, nästan pedagogisk, illustration av hur det kommer sig att nationalism och rasism är två sidor av samma mynt.
” Tendensen i modern tid har varit en oerhört omfattande invandring från avlägsna länder och kulturkretsar. Trots att det inte saknas exempel på enskilda individer som på ett positivt sätt anpassat sig och bidragit till det svenska samhället under senare tid, så är ändå den sammanlagda nettoeffekten av massinvandringen från avlägsna länder starkt negativt, såväl ekonomiskt som socialt.” -SD:s principprogram, s. 23
Jag har redan visat hur den rangordning mellan kulturer/folk som beskrivs beträffande assimileringsfrågan bygger på en rasistisk princip. Här får vi en god redogörelse för de praktiska implikationerna av denna princip. På samma sätt som Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz uttryckte det nyligen, menar SD att ditt värde som invandrad till Sverige är intimt förknippat med var du kommer ifrån. Vissa länder/kulturer är sämre än andra, lyder den rasistiska sensmoralen. SD målar alltså upp en tänkt cirkel som omger nationen (Sverige) och dess grannländer och säger att om du befinner dig innanför cirkeln är du möjlig att assimilera. Du är välkommen. Men står du utanför cirkeln är du av en annan sort och därmed inte lika välkommen.
Det här skulle få efterverkningar för den asylrätt SD motsägelsefullt nog säger sig vilja värna. Individuella prövningar av de individer som kommer hit från utanför cirkeln skulle utifrån deras resonemang kunna ersättas med omedelbara, summariska nekanden av deras asylansökningar. För det handlar inte om varför du flytt, utan varifrån. Och om du mot förmodan slinker igenom nätet, kommer du att skickas tillbaka så snart det blir möjligt, eftersom ”flyktinginvandringen bör vara begränsad till en mindre mängd flyktingar som uppfyller kraven i FN:s flyktingkonvention och som endast beviljas tillfälliga uppehållstillstånd under den period som de livshotande konsekvenserna av den konflikt eller naturkatastrof man har flytt ifrån varar” (Principprogrammet, s. 23).
I klarspråk säger SD att de vill stoppa invandringen, stoppa flyktingmottagandet och repatriera de invandrare och flyktingar som redan befinner sig här. Återigen en påminnelse om deras strävan om ett Sverige åt svenskarna och att Bevara Sverige Svenskt. Och inte minst påminner det oss om den rasism som existerar intimt införlivad i deras politiska praktik.
Samhälleliga värden
Vi har nu kommit ungefär halvvägs in i principprogrammet. SD:s ideologiska grund och förutsättningarna för deras världsbild slås i princip fast i dess första hälft och många slutar därför läsa ungefär här. Samtidigt är det i de följande programpunkterna vi ges möjlighet att – i likhet med den just avhandlade – skapa oss en uppfattning om hur ett parti som drivs av bl a nationalism och rasism kommer att föra sin politik, i den händelse de ges tillräckligt med inflytande.
Frågan om familjen och jämställdheten står näst på tur i principprogrammet. Ur ett rasismperspektiv kan vi nöja oss med att konstatera hur den heterosexuella kärnfamiljen inte bara är ett ideal för SD, utan även uppfattas som en naturgiven ordning eller norm. Denna naturgivna ordning bör därför – i likhet med hur SD förhåller sig till andra kulturer – åtnjuta fördelar gentemot de som av onaturliga (?) anledningar lever som homo-, bi- trans- eller någon annan variant av sexualitet.
Igen spökar den mänskliga essensen som delar in människor efter medfödda/nedärvda sexuella preferenser, där den ena (i det här fallet den heterosexuella människan) är av naturen och SD:s politiska ideologi överordnad. Och samtidigt som man vänder sig starkt emot att någon skall behöva trakasseras eller förföljas på grund av sin sexuella läggning, är man lika starkt emot att låta samkönade par adoptera eller inseminera. Hur den ekvationen går ihop lämnar jag till läsaren själv att lösa.
Montage: Daniel Garpebring
När det kommer till frågan om religion visar sig SD vara något så unikt som ett icke-konfessionellt parti som hävdar att den svenska staten bör stå på konfessionell grund, och att kristendomen bör ”inneha en särställning i förhållande till andra religioner i Sverige” (Principprogrammet, s. 27). Framförallt då islam, som ”visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen” (Ibid.).
Den särställning SD ger kristendomen kommer sig av att de väljer att beskriva det mer som kultur än religion. De skriver att ”känna till och förstå det svenska kristna kulturarvet är en viktig nyckel till att förstå vårt lands historia, kultur och samtid. Bevarandet av detta kulturarv är således en angelägenhet för alla svenskar, troende såväl som icke-troende”. (Principprogrammet, s. 27)
Kristendom är alltså en religion som tar sig uttryck i (konstruktiv, svensk) kultur, medan islam beskrivs som en religion, vilken tar sig uttryck som en destruktiv och främmande politisk ideologi. Det är vitt och det är svart. Enkelt att välja. Och det hänger förstås intimt samman med det tidigare talet om länder/kulturer som är lite sämre, vars folk är svårare att assimilera och som är, enligt den Mänskliga Essensens Doktrin, för annorlunda för att någonsin kunna bli tillräckligt lika oss.
”Ekonomin bärs inte upp av likriktade, anonyma produktionsenheter utan av tänkande, kännande och kulturellt präglade människor. Vanor, seder, normer och värderingar har stor inverkan på ekonomin och skiftar från kultur till kultur och från nation till nation. Stora kulturella och befolkningsmässiga förändringar inom en stat påverkar således alla aspekter av ekonomin och förmågan att skapa tillväxt.” -SD:s principprogram, s. 31
Det tål att upprepas: En behöver läsa hela principprogrammet för att kunna göra sig en samlad bedömning av partiet och dess ideologiska grunder (det finns en länk till principprogrammet i slutet av artikeln). På ett sätt plockar jag russinen ur kakan när jag på detta sätt framförallt lyfter fram de aspekter som signalerar rasism. Å andra sidan vill jag hävda att jag genom att systematiskt plocka fram just de rasistiska russinen och koppla dem samman, bidrar till en ökad tydlighet vad gäller just den aspekten.
Ta citatet ovan, t ex. Det kommer från punkten om SD:s tankar om ekonomin. I sig självt kan det framstå som odramatiskt, men satt i sitt sammanhang, där de ”tänkande, kännande och kulturellt präglade” människorna, med sina ”vanor, seder, normer och värderingar”, inte bara är olika, utan så olika att de genom sin blotta existens förmår påverka ett lands ekonomiska förutsättningar. Ja, då är det den mänskliga essensen som än en gång dyker upp, inte sällan i sällskap av sin tvilling nationalismen. Således kan vi alltså konstatera att Sverigedemokraternas fokus på området ekonomi kanske mer än något annat handlar om etnicitet och hur mångkulturen är roten till en dålig ekonomisk politik.
Foto: Andres Rueda
SD vänder sig även mot arbetskraftsinvandring, då en ”ökad kulturell heterogenitet, via stora, långväga folkomflyttningar, som regel får betydande negativa konsekvenser för det sociala kapitalet i invandringslandet” (Principprogrammet, s. 33) och förespråkar därför ”en modell med gästarbetare, där utländsk arbetskraft kan få tillfälligt uppehållstillstånd knutet till arbetsmarknadens behov” (Ibid.).
Inte ens när de gör rätt för sig genom att arbeta, är de Andra välkomna i SD:s Sverige, annat än tillfälligt. Ingen torde vara förvånad vid det här laget.
”Alla människor ska bemötas likvärdigt i landstingens och regionernas verksamheter. Man ska känna trygghet och tillit till vårdgivaren. Detta innebär bland annat att ingen särbehandling av människor får ske utifrån ovidkommande kriterier och att landstingen ska tillhandahålla evidensbaserad vård.” -SD:s principprogram, s. 35
Det här är ett vackert formulerat stycke. Är det någon som inte håller med? Nej, tänkte väl inte det. Självklart ska alla bemötas likvärdigt inom vård och omsorg och ingen ska särbehandlas utifrån några ”ovidkommande” kriterier.
Foto: Holger Ellgaard
Det är bara det att om vi backar bandet lite, så ser vi klart och tydligt att vare sig nationalitet, religion, kultur eller sexuell läggning (har jag missat något?) är ovidkommande för SD. Tvärtom är de omöjliga för dem att bortse från. Vi ser också argument för att skillnader i tillgänglighet vad t ex samhällsfunktioner beträffar inte anses vara särbehandling, då skillnaderna är utlopp för den mänskliga essensen, d v s ”naturgivna”. Så vad betyder det i praktiken att ”ingen särbehandling av människor får ske utifrån ovidkommande kriterier” när det är SD som säger det?
Svaret på den frågan ges av förklarliga skäl inte i principprogrammet. Dock kommer vi i de följande delarna av denna artikelserie bl a att titta närmare på det faktiska, politiska arbete SD bedriver idag, i egenskap av riksdagsparti. Kanske får vi några klargörande svar angående de praktiska implikationerna av principprogrammets rasistiska formuleringar där?
Den påstått icke-rasistiska aspekten av SD:s nationalism är byggd på en mycket lös grund. Min läsning av deras principprogram beskriver snarare motsatsen; hur kampen för att Bevara Sverige Svenskt har pågått sedan slutet av 1970-talet, via SD:s bildande 1988 och vidare till hur den skall föras idag, 2018. Detta är i sig självt ett oerhört starkt argument för att var och en av oss, inte minst de som av olika anledningar röstade på SD i det senaste valet, sätter sig ner med principprogrammet och en stor kopp kaffe och läser – och tänker – på vad som faktiskt står skrivet där. Helst innan den 9 september.
SD är ett rasistiskt parti.
I seriens nästa del kommer vi att få ta del av hur SD:s rasism tar sig uttryck i deras arbete i riksdagen.
Bildkällor:
1. Foto på Gustaf Ekström, upphovsman John Leffmann.
2. Foto på riksdagen, upphovsman Johannes Jansson.
3. Foto på Jimmie Åkesson, upphovsman Sverigedemokraterna.
I regel anmäler inte kvinnor män för våldtäkt för att få uppmärksamhet eller hämnas.
I regel använder inte kvinnor abort som preventivmedel.
I regel hotar kvinnor inte med att behålla ett barn för att få sin vilja igenom.
I regel är det kvinnor som proppar sina kroppar fulla med hormoner för att undvika graviditet.
I regel ifrågasätts kvinnor som väljer att gå tillbaka till jobbet ”tidigt” efter förlossning eller om de går ut med vännerna en kväll.
I regel tjänar kvinnor sämre trots samma arbete.
I regel är det kvinnor som utnyttjas i prostitution.
I regel är det män som utnyttjar kvinnor i prostitution.
I regel får män som tar sina pappamånader eller stannar hemma med barnen för vab eller dylikt en klapp på axeln.
I regel är det män som våldtar.
I regel är det män som misshandlar.
I regel är det män som frihetsberövar.
I regel är det män som mördar.
I regel får kvinnor som uttrycker feministiska åsikter frågan varför de hatar män.
I regel får män som våldtar, misshandlar och/eller mördar en kvinna inte frågan varför de hatar kvinnor.
Påminn mig igen varför kvinnors rättigheter ska inskränkas ytterligare, Jimmie? Sambeskattning, inskränkt aborträtt, minskat arbete mot våld i nära relationer, avskaffande av samtyckeslag, minskat jämställdhetsarbete och inga pappamånader.
I regel kommer främst män se det här inlägget och tänka ”feminazi”.
I regel är det män som kommer ifrågasätta mina fakta eller mitt kunnande. Trots mina 5 års utbildning i ämnet, ideella uppdrag och egen erfarenhet så är det jag som inte vet vad jag snackar om.
I regel känner jag mig så arg. Så jävla arg.
Foto: Privat
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Hederskultur används felaktigt för att kollektivt skuldbelägga människor. Det största felet man begår i debatten är att man ser religion som den viktigaste orsaken till att vi har en värld där hederskultur existerar i alltför stor utsträckning. Men det stämmer inte: de viktigaste faktorerna i hederskultur är tradition, sociala konstruktioner och kultur.
Hedersnormer, hedersförtryck och hedersrelaterat våld har en komplex och allvarlig problematik och baserar sig på traditionella, sociala och kulturella mönster.
Missförstå mig rätt när jag väljer att rubricera denna artikel med att hederskultur är ett politiskt slagträ. Jag är den förste att välkomna debatt kring hur vi ska lösa ett av de största problem vi har i svenska samhället.
Det jag vänder mig mot är att hederskultur i debatten används som ett argument för att begränsa, eller stoppa, invandringen.
Hederskultur kopplas felaktigt ihop med religion
Många vill koppla ihop begreppet heder med religion, men det är en felaktig ingång i problemet. Ibland används hedersrelaterat våld ”i religionens namn”, men då det förekommer bland följare till flera religioner, är det inte ett hållbart argument och det är inte heller där vi ska angripa problemet.
Det finns människor (såväl kristna som muslimer och judar) som besitter en felaktig uppfattning om att alla aspekter av livsstil och kultur är relaterat till tron. Uppfattningen strider mot den ”officiella” religionen.
I debatten hörs röster som framför hederskulturen som ett argument för en annan migrations- och invandringspolitik. Dessa röster förenklar företeelsen på ett sätt som inte gagnar vare sig utsatta eller oss som vill se en förändring vad gäller hederskultur i Sverige, och internationellt.
Framför allt flickor drabbas
En grundbult i hederskultur är klan- eller familjebaserade hierarkier som utgångspunkt för vad en medlem av klanen eller familjen inte anses få göra, och hedersnormer är verktyget. Det hedersrelaterade våldet och förtrycket styrs av kollektivistiska strukturer och är alltid kollektivt sanktionerat, och hederskulturen hyser en övertygelse om skillnaderna mellan män/pojkar och kvinnor/flickor. Hedersrelaterat våld drabbar oftast kvinnor/flickor, medan ungefär 4% av de drabbade är män/pojkar.
En särskilt utsatt grupp är HBTQ-personer, som lever i en föreställning om att homosexualitet är förbjudet, sjukt och syndigt. För klanen är det otänkbart med något annat än en heterosexuell relation. Om familjen får vetskap om att en son eller en dotter är homo-, bi-, transsexuell eller queer kan förtrycket bli våldsammare.
De utsatta kan komma att bli utfrysta eftersom de uppfattas som en stor skam. Unga hbtq-personer är oftast medvetna om att deras sexualitet är förbjuden. Detta medför en skam och skuld över att ha svikit föräldrarna.
Många utsätts för omvändelseförsök, det vill säga att familjen eller klanen försöker omvända dem att bli heterosexuella.
Det kan göras genom att de utsatta tvingas resa till släktens hemland för att träffa en andlig ledare eller för att finna en lämplig partner av motsatt kön. Tvångsäktenskap för hbtq-personer är yttersta formen av omvändelseförsök.
Det kan istället handla om passivt våld: man låter bli att söka LSS-insatser, man avstår från att ge praktiskt stöd eller från att assistera vid toalettbesök, från att gå till skolan eller så kan man se till att den utsatte inte får sin medicin.
Till skillnad från andra äktenskap inom hederskulturen så är det vanligt att funktionsnedsatta ingår vilseledande äktenskap utan att egentligen veta vad det innebär, eller så invaggas de i en föreställning om att de blir ”normala”/”som alla andra” om de gifter sig.
Hedersförtrycket är en direkt konsekvens av att familjen eller klanen inte ska skämmas över levnadsstilen som förs inom gruppen. Därför skapas normer, en mall, för hur man ska leva. Om normerna inte följs, får det konsekvenser. Konsekvenserna spänner över en skala, där hedersmord är det värsta som kan inträffa.
En viktig del av samhällslivet är sociala normer. Vad gäller hederskultur är de sociala normerna strikta. Det kan handla om hur framför allt flickor umgås med andra människor. Det passar sig dåligt att befinna sig i miljöer där flickor kan komma i kontakt med pojkar. Därför finns stränga regler för hur flickor ska förhålla sig i skolan och på fritiden.
Kontroll är nyckelordet, och det är viktigt att man har kontroll över individen. Då invandrarfamiljer flyttar till Sverige, kan det förekomma s k ”statusförlust” (dvs män förlorar status i det jämställda samhället), vilket kompenseras av att män utövar mer kontroll för att inte tappa ansiktet. Jag kan tänka mig att det kan kännas kränkande att acceptera ”statusförlust”, och för att återfå kontroll missbrukas könsrollerna.
Kön, kultur och tradition skapar kollektivism
Könsmakten, vilken kan sägas ingå i patriarkialism, är viktig för att män ska kunna ta kontroll över sexualiteten och levnadsstilen hos kvinnor. Detta går helt i polemik med den jämställdhet som ingår i vår majoritetskultur. Att tappa makten kan kännas frustrerande och kränkande.
Kultur och traditionella mönster är viktiga inslag i hederskultur. I kulturen finns en kollektivism som dikterar levnadsvillkoren för individen. Individens egen vilja ska underordnas kollektivets normer/intressen. Dessa strider mot majoritetskulturens normer, vilket i sin tur skapar segregation.
Kulturkrockar kan ge näring åt hederskulturen. Hederskulturen krockar med såväl kulturen i skolan som den i samhället. Kulturperspektivet skapar en uppdelning i ”vi och dom”. Hedersförtryck kan användas för att bevara det man anser vara ”rätt”, och samtidigt är den ett ställningstagande som pekar ut andra gruppers livsuppfattning/jämställhet som ”fel”.
”Vi har rätt och dom har fel”.
Hederskultur är inte ett ”importerat” problem
Vi ska vara på det klara med att det är farligt att invaggas i föreställningen om att hederskultur enbart skulle vara ett ”importerat” problem. Historiskt sett har Sverige haft tydliga normer, tvång och våld relaterat till uppfattningar om vilken levnadsstil unga människor ska anta.
Att unga kvinnor ”ska” gifta sig med män och att det inte passar sig att man väljer att leva, eller gifta sig, med en människa av samma kön är normer som fortsatt lever kvar i s k ”äktsvenska” familjer.
Att få utomäktenskapliga barn är numera i princip helt accepterat hos majoritetsbefolkningen, men föreställningar om att det är skamligt och syndigt, vilket historiskt sett – och inte särskilt långt bakåt i tiden – har varit snarare lag än norm och fortlever än idag i vissa släkter och familjer. Att den som gifter sig ska vara oskuld är en åsikt som fortsatt existerar.
Hbtq-personer är en minoritet som fortsatt är särskilt utsatt och sårbar, även i svensk kontext. Orsakerna till detta är samma som de orsaker jag nämnde tidigare i denna text.
Mekanismerna som omger föreställningarna om vad som är rätt och fel angående levnadsstil, äktenskap och barn är desamma oavsett vilket land en familj eller släkt har sitt ursprung i. Det är därför på sin plats att ifrågasätta varför normer, våld och förtryck som sker i ”äktsvenska” familjer och släkter inte ska betraktas som hedersnormer, -våld och -förtryck.
Att familjen och släkten anser sig vara domare över den utsattes sexualitet och beteende, mot bakgrund av faktorer som heder, synd och skam är på intet sätt unikt för människor med ursprung i andra länder.
Förr reglerades denna kontroll av staten via lagar och kyrkan, idag upprätthålls dessa normer av enskilda. Dessa normer, förtryck och våld har orsakat många barnamord, självmord pga utomäktenskapliga barn eller ekonomiskt trubbel samt dueller mellan inblandade.
Narrativet föder våldet
Det narrativa perspektivet består i att gruppen skapar mening genom narrativet, dvs man skapar identitet och normer som vidimeras genom faktorer som tradition, kulturella mönster och sociala konstruktioner.
Att gå emot dessa faktorer är inget alternativ. Narrativet får mening utan att kritiskt ifrågasättas. Narrativet föder handlingen, dvs det fysiska och psykiska våldet. Hederskulturen får näring av att man skapar mening baserad på, för oss i majoritetskulturen, irrationella föreställningar. För utövare av hedersförtryck och -våld är dessa föreställningar oantastliga i all sin riktighet.
Vilka är utmaningarna för att eliminera hedersrelaterat våld?
Det finns många hinder för att skapa möjligheter för att eliminera hedersrelaterat våld. Det är först när vi har utjämnat dessa hinder som vi har makt att göra skillnad för alla utsatta världen över. Vilka hinder finns det? (Källa: hbw-awareness.com)
Brist på korrekt statistik över hedersrelaterat våld, nationellt och internationellt
Brist på förståelse – även hos professionella, polis och i offentliga sektorn
Brist på förtroende för staten – beroende på erfarenheter i hemlandet
Kulturella hinder för att rapportera brott eller risk för brott – ”familjeangelägenheter är privata”, eller utsatta ser sig inte som offer, utan som skyldiga till brott
Mord i hemlandet – utsatta övertalas eller luras att åka till hemlandet där brottet kan utföras utan risk för påföljder
Tystnad – inom familjen eller klanen finns inget intresse av att vittna eller anmäla
Professionella mördare
Unga mördare – minderåriga tvingas att mörda för en mildare påföljd
Brist på stöd till icke-statliga organisationer – de mest kunniga och effektiva aktörerna är underfinansierade och underbemannade
Kulturrelativism/risk för anklagelse om rasism – det finns en orättvisa i att svika offren mot bakgrund av uppfattningen att kollektiv kultur övervinner individens rätt. Det är inte rasistiskt att motverka brott eller att skydda en utsatt person, däremot kan det vara rasistiskt att låta bli pga den utsattes, eller föräldrars, kultur
För att komma till rätta med hedersrelaterat våld är det grundläggande att vi kommer ihåg att våldet och förtrycket utövas av människor, människor som du och jag. Därför är det nödvändigt att angripa problemet utifrån att hederskultur och -normer är sanningen, och på riktigt är den enda verkligheten för utövarna.
För att lyckas krävs att vi utmanar våra egna fördomar, åsikter och uppfattningar och förhåller oss objektivt. Vi måste vara ödmjuka inför att alla inte hyser samma etik, moral och tankar kring ”rätt och fel”. Förändringstänk är en lång process som kräver tålamod, respekt och tid. Vi är alla människor, och alla människor kan förändra sig. Det är utgångspunkten vi måste inta för att arbetet ska bära frukt. Det hedersrelaterade våldet kommer att besegras. Men det kommer bara att ske med gemensamma krafter.
Motargument 