Alla inlägg av Vladan Lausevic

Ivar Arpis rasism

I debatten har den högerkollektivistiske debattören Ivar Arpi ofta anklagats för att vara rasist. Det är osant och felaktigt att anse att det vore så samtidigt som fallet är att Arpi vid flera tillfällen inte har tagit avstånd från all rasism och därmed agerat selektivt. Det senaste exemplet är Arpis samverkan med den rasistiske akademikern Eric Kaufmann som bland annat förespråkar att vita individer ska ha förtur och privilegier i samband med migration.  


Den 20 juni gjorde den tidigare SvD-ledarskribenten Ivar Arpi ett podcastsamtal med akademikern Eric Kaufmann som bland annat har skrivit boken “Whiteshift: Populism, Immigration and the Future of White Majorities” som även Arpi har skrivit om. Som akademiker har Kaufmann gjort sig känd i diskussioner angående migration och identifikation. Bland annat menar att Kaufmann att vita människor har ett “rasligt självintresse” (racial-self interest) att skydda sin vita identitet och kultur som enligt Kaufmann, absurt nog, inte är lika med rasism. 

Mycket av samtalet mellan Arpi och Kaufmann handlar om argumentationen att motstånd och reaktioner emot invandring som i Sverige främst handlar om demografiska förändringar och inte om rasism. Kaufmann menar bland annat att människor reagerar negativt när man upplever att till exempel “gatubilden” liksom ens sociala värld på lokal nivå förändras i samband med att det flyktingar och migranter kommer till ens ort eller stad. 

Det som är intressant i samspelet mellan Arpi och Kaufmann är att Arpi liksom flera andra borgerliga och högerorienterade debattörer inte tar avstånd eller kritiserar rasism samt omänskliga förslag som Kaufmann faktiskt står för. Vilket är extra problematiskt med tanke på att Arpi själv har skrivit emot rasism genom åren, men bara när rasismen kommer från “vänstern”. Istället har Arpi och flera andra högerorienterade accepterat påståendet att motstånd mot invandring inte handlar om rasism, rasistiska attityder och sociala fobier som faktiskt finns hos många européer även i länder som Ungern som har väldigt få invånare som kan kategoriseras som utrikesfödda. 

Ivar Arpi på Göteborgs Bokmässa 2019. Attribution: Vogler. https://en.wikipedia.org/wiki/en:Creative_Commons

Till exempel är fallet att Kaufmann har föreslagit att “vitas rasliga självintresse” ska bli policy rörande invandring. Det handlar om förslag som bland annat existerade under första delen av 1900-talet i Kanada (White Canada policy) och i USA med tanke på raslagarna.  Eftersom Kaufmanns tanke är att vita individer som invandrar som till Storbritannien ska få “extra poäng” i ett poängbaserat invandringssystem. 

Som ekonomen och migrationsexperten Jonathan Portes har beskrivit, Kaufmanns förslag bygger på rasistiska idéer som har tidigare funnits i Storbritannien som under 1960-talets debatter om invandring och rasism. För genom att presentera begreppet rasigt självintresse försöker Kaufmann att rättfärdiga och normalisera rasism just genom att leka med orden. 

Utöver fixeringen vid poäng menar Kaufmann också att en sådan policy där den “vita identiteten” ska skyddas är viktig för att till exempel vita i Storbritannien inte ska känna sig rädda och oroliga på grund av invandringen som från Mellanöstern och Afrika. På det sättet lägger Kaufmann förslag som i praktiken skulle innebära brutala, omänskliga och förfärliga offentliga åtgärder emot människor som även strider emot internationella lagar, Europakonventionen och andra konstitutionella regler. Till exempel att asylsökande blir inlåsta på godtyckliga grunder, att människor stoppas vid gränsen på basis av hudfärg eller att muslimer blir utsatta för systematiskt repression. 

Alltså, det vore osant och problematiskt att kalla Arpi för rasist, men däremot är fallet att Arpi med flera inte har beskrivit faktumet att Kaufmanns resonemang bygger just på rasism. Att medvetet ignorera och blunda för rasism blir även ett indirekt sätt att stödja rasism. För själva tanken att mänsklig rörlighet och framtidens migration ska baseras på en kombination av hudfärg och poäng är inget annat än rasism.

Bokrecension: Den hotade demokratin

Olle Wästbergs senaste bok “Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid” är en viktig läsning för alla i Sverige som vill bidra till att demokratin blir bättre som när det kommer till engagemang, medborgarskap och samtalsprocesser. Boken innehåller också  analyser om Sverigedemokraterna och varnande budskap rörande partiets odemokratiska historia och agerande i modern tid. 

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har bland annat uttalat sig om att han gick med i partiet under 1990-talet på grund av dåvarande nej till EU-kampanjen. På den tiden var SD ett nynazistiskt parti med biologiskt föreställd rasism i sin agenda. Partiet har fortfarande inte gjort upp med sin historia samtidigt som partiets medlemmar och sympatisörer till och med har försökt förneka partiets historia genom åren. 

Förvisso har SD förändrats sedan slutet av 2000-talet men partiets agenda är till stor del oförändrad. Detta har i sin tur lett till diskussioner, ofta präglade av olika överdrifter och myter, i stilen om att SD vore ett “parti som alla andra”. I forskningen om högerpopulism finns belägg och argument att partier som SD förvisso är demokratiskt valda genom parlamentariska processer samtidigt som sådana partier är mer eller mindre etnokratiska

Till skillnad från demokrati som är ett samtalsbaserat styrelsesätt genom respekten för friheter, rättigheter och pluralism är etnokrati bland annat tanken om en etnisk nation. I en sådan nation ska bara människor av en viss etnicitet vara medlemmar och kunna bestämma men utan hänsyn till åsiktsmångfald, föreningsbildning eller världens utveckling. Inom EU har bland annat Ungerns premiärminister Viktor Órban uttalat sig i stilen att “ungrare inte är en samling individer” och att politisk opposition inte behövs i “den illiberala demokratin” som Órban förespråkar.

Órban har i sin tur hyllats av högerpopulister och nationalister i Europa, även av SD:s politiker som ser Órbans korrupta och odemokratiska styre som ett föredöme. En ny bok som förklarar SD:s odemokratiska agerande är  “Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid” av författaren, aktive liberalen och den tidigare ansvarige för Demokratiutredningen Olle Wästberg

Boken handlar framför allt om att demokratins tillstånd i Sverige har försämrats under de senaste åren, bland annat med tanke på att antalet individer som är medlemmar i politiska partier och intresseföreningar är mycket lägre idag jämfört med för 30 år sen. En central tes i Wästbergs bok är att populismens framväxt där man delar upp människor i föreställningen om “korrumperade eliter och det ädla folket” beror även på att etablerade partier har blivit för elitistiska och slutna organisationer samtidigt som fler i Europa och på andra håll upplever att man inte kan påverka politiken och göra sin röst hörd på seriöst sätt. 

Wästberg förklarar bland annat paradoxen i att SD, trots sin retorik om “sjuklövern” och “vänsterliberaler”, faktiskt är det mest slutna och centralstyrda partiet i Riksdagen. 

I boken finns även ett helt kapitel om SD:s historia och nuvarande utveckling. Som faktumet att det fortfarande heilades (Hitlerhälsning) på möten när dagens partiledare Jimmie Åkesson blev medlem under 1990-talet. 

SD har, enligt Wästberg, ändrat sina ord i kommunikationen från “sparka ut svartskallarna” men de har fortfarande samma ambitioner genom andra metoder som att säga “stoppa all invandring från etniskt avlägsna kulturer”. Wästberg skriver även vad som skulle kunna hända om SD skulle ta makten och genomföra sin agenda. I scenariot med egen majoritet skulle inte SD införa diktatur på en gång, utan i första hand skulle de stoppa all invandring och skapa kontroll över offentliga medier och centrala institutioner som domstolar och polis. 

Att SD till exempel har föreslagit att asylsökande, som individer utan svenskt medborgarskap, inte ska kunna demonstrera och yttra sig är direkt odemokratiskt. Boken är också intressant eftersom Wästbergs budskap är att inom demokratins och parlamentarismens spelregler är det OK att ignorera partier som SD samtidigt som övriga partier behöver lösa olika problem och utmaningar i samhället som finns idag. 

SD har trots sin status som tredje största parti endast en mindre del av kärnväljare medan majoriteten av SD-väljarna i grunden ogillar partiet men väljer att proteströsta på andra. Men framför allt är det viktigt att demokratin i stort förnyas om Sverige i framtiden ska kunna vara en välfungerande och digitaliserad demokrati.

SD-politikerns framtidsambitioner utan muslimer

I en diskussion om mordet på historieläraren Samuel Paty i Paris av den islamistiske terroristen Abdullakh Anzarov nämnde Frankrikes sverigeambassadör att Frankrike är ett land för alla fransmän, inklusive franska muslimer. Detta föranledde SD-riksdagsmannen Alexander Christiansson att dödförklara det fria samhället genom följande tweet:

Skärmdump från Twitter 201123.

Christianssons uttalande bygger på intervjun med den franske ambassadören Etienne de Gonneville i Agenda. Ambassadören menar bland annat att terrorismen också skapar problem för hela den muslimska befolkningen i landet. De Gonneville menar också att Frankrike också är ett muslimskt land eftersom islam är den nästa största religionen i landet samt att islam är en mångskiftande religion. Utifrån den intervjun innebär Christianssons uttalande följande: 

  • Christiansson skriver att han förstår vad ambassadören menar men utifrån tweeten framgår det motsatta. Faktum är att runt 10% av Frankrikes befolkning är muslimer vilket gör att Frankrike också kan anses vara ett land med större muslimsk befolkning.
  • Christiansson uttalar sig oroat angående “det fria samhället”. Samtidigt är fallet att nationalistiska och högerpopulistiska partier som SD är emot idéer som det fria och öppna samhället. I meningen att i ett fritt samhälle råder personlig frihet, mänskliga rättigheter och politiskt oberoende centrala institutioner som rättsstaten. Till exempel, SD är det enda partiet i Riksdagen som vill återinföra statskyrkan och därmed den sekulära staten samt avskaffa mänskliga rättigheter i flera områden. På det sättet är SD ett parti präglad av odemokratiska värderingar.
  • Christiansson menar att vi ska “kämpa för vår framtid”. Då kan man fråga sig vems framtid han avser och vilka han menar med “vi”? Uppenbarligen omfattas inte muslimer i Christianssons framtidsambitioner eftersom han inte kan tänka sig att Sverige en dag skulle även kunna beskrivas som ett muslimskt land i takt med att fler svenskar kan med tiden bli muslimer på olika sätt. Därmed blir det absurda fallet att muslimer anses vara som ett hot mot “det fria samhället” samtidigt som SD:s partiprogram präglas av flera anti-demokratiska förslag. 

På det sättet är Christianssons inlägg bestående av muslimofobiska undertoner och budskap. Han är också känd för tidigare uttalanden som “Vi har en utbredd islamisering av samhället som jag ser som en fara för vår framtid om vi inte sätter ner foten och ställer krav på dem som kommer hit”.

Problemen med Christianssons resonemang är flera.

  • Synen ”vi och dom” bygger på myter och kulturistiska uppdelningar som dessutom gör det lättare för islamister och nationalister att skrämma människor.
  • ”Islamisering” av samhället kan endast ske ovanifrån, alltså när islamistiska politiker har makten och använder staten för att bland annat avskaffa religionsfriheten, yttrandefriheten och andra rättigheter. Något som partier som SD i Europa eftersträvar efter.

Mordet och moderatledaren

För en civiliserad och öppen samhällsutveckling är det viktigt att politiker och andra som representanter för civilsamhället kommunicerar demokratiska budskap i samband med terrordåd. Däremot är det problematiskt och kontraproduktivt med budskap som delar upp istället för att förena människor. Det senaste exemplet med Moderaternas partiledare Ulf Kristerssons inlägg angående mordet på Samuel Paty är ett exempel på negativa fördomar och människosyn.


I söndags mördades historieläraren Samuel Paty i Paris efter att han i sin undervisning visat karikatyrer av profeten Muhammed. Innan mordet blev Paty utsatt för hot och en missnöjeskampanj via Facebook och Whats App. Mordet skedde genom att Paty blev halshuggen med kniv av en 18-årig gärningsman radikaliserad av islamistiska idéer. 

I sin tur blev gärningsmannen skjuten av polisen och hans agerande, som klassas i Frankrike som terrorism, blir ett till exempel på unga muslimska män som radikaliserats i de islamistiska idéerna att islam är den enda sanna religionen och att alla människor ska ha särskild lojalitet till islam. Islamismen är också en idé som förkastar grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till liv och ägande, samt idéer som religionsfrihet och yttrandefrihet.

Samling på Place de la Republique, Belfort, den 18 oktober 2020 för att hedra professorn i geografihistoria Samuel Paty, mördad vid Conflans Saint-Honorine fredagen den 16 oktober 2020 på kvällen. Photo: Thomas Bresson.

Mordet har lett till stora protester i Frankrike mot våldet och islamistisk terrorism samt till diskussioner om yttrandefrihet och sekularism. Det är vanligt att muslimer anser att profeten Muhammed inte får avbildas på något sätt. I EU, liksom på andra håll i världen är det inte förbjudet, till skillnad från samhällen som Kuwait, att avbilda profeten Muhammed eller andra profeter. Inte heller anser alla muslimer att Muhammed inte får avbildas eftersom olika muslimer praktiserar islam på olika sätt. 

I samband med terrordåd är det vanligt och nödvändigt att kommunicera emot våld och uppmana till demokratisk enighet. Sådan kommunikation brukar förekomma hos politiker, mediala aktörer och övriga som representanter för civilsamhället. I Sverige har bland andra Moderaternas partiledare Ulf Kristersson uttalat sig under rubriken “Vår tolerans har gränser”. Kristerssons agerande kan anses i grunden vara välvilligt men består samtidigt av grovt problematiska och även kontraproduktiva beteenden. 

Till att börja med skriver Kristersson att “mordet är ett hot mot yttrandefriheten, mot det öppna samhället och mot den västerländska civilisationen.” Saken är dock att någon västerländsk civilisation inte existerar idag. De aktörer som säger sig försvara “det västerländska” är ofta emot mänskliga rättigheter och öppna samhällen som i fallet med nationalistiska och högerpopulistiska partier i Europa. 

Vidare, myten att världen och därmed människor är uppdelade i påhittade civilisationer skapar problem. Dels påminner det om rasistiska föreställningar om att människor är uppdelade i raser. Dels handlar det om föreställningen att olika civilisationer konkurrerar med varandra. Själva myten att det är på det sättet kallas också för civilisationism och har beskrivits tidigare på Motargument.  

Slutligen, Kristerssons uttalande följs av skrivelsen att radikal islamism är hotfullt eftersom “allra värst drabbas andra muslimer av extremisternas krav på kontroll och lydnad”. Objektivt sett har Kristersson rätt men Moderaterna har under Kristerssons ledning bestämt sig att aktivt samarbeta med Sverigedemokraterna. Alltså med ett parti med rötter i nazism som vi på Motargument har skrivit om många gånger under de senaste åren, inklusive i samband med SD:s uttalanden och förslag på offentlig repression mot muslimer.

Ulf Kristersson, Moderaternas partiledare, vid sitt partiledartal söndag 180701 vid Almedalsveckan i Visby på Gotland. Foto: Johan Wessman (News Øresund)
Creative Commons Erkännande 3.0 Unported-licens (CC BY 3.0).

Sådana beteenden hos nationalistiska och högerpopulistiska partier i Europa bygger utöver kulturrasism och sociala fobier även på myten att världen är indelad i olika civilisationer. Historikern Yuval Harari, känd för böcker som Sapiens, menar att även om olika civilisationer förekommit tidigare i vår mänskliga historia så kan inte världen längre delas upp på det sättet. Bland annat eftersom globaliseringen genom flöden av idéer som via människor, internet och globala communities som Facebook har gjort världen till en gemensam mänsklig civilisation. 

Harari anser till exempel att terrororganisationer som det islamistiska ISIS som använder amerikansk dollar och sociala medier inte är ett externt problem utan just ett internt problem i vår civilisation. Därför är det viktigt att fler politiker och andra som deltar i debatten kommunicerar budskap som förenar fler människor för utvecklingen av gemensamma lösningar. 

Det blir motsägelsefullt när Moderaternas partiledare menar att “vi” (som Europa och USA) – “kommer inte tolerera de intoleranta” samtidigt som allt fler konservativa partier i Europa anpassar sin politiska kommunikation och agenda efter de nationalistiska. Men framför allt är det problematiskt att vilja bekämpa en viss extremism med en annan extremism. Islamism liksom andra anti-demokratiska och avhumaniserande idéer bör bemötas i samhällsdebatten men inte i samverkan med andra extremister som de högerextrema.

Recension av Jonathan Lundbergs ”Sverigevänner”

Jonathan Lundbergs bok “Sverigevänner – Ett reportage om det svenska nätkriget” berättar på tematiskt och grävande sätt om hur framväxten av så kallade “alternativa medier” och samspel med Sverigedemokraterna under 2010-talet.

I boken redovisar Lundberg historiken bakom det som idag kallas för “kulturkriget” i svensk debatt som rörande frågor om migration och religion. Utöver berättelser om ett förändrat politiskt och medialt situation är boken också en berättelse om värderingskonflikten i samhället. 

Lundbergs berättelse startar i USA år 2003 i samband med grundandet av forumet 4chan, som är populär bland tonårspojkar som ofta kände sig mobbade och maktlösa. Forumets aktiviteter på basis av rasistiskt innehåll blev enligt författaren början på “nätkriget” i Sverige. Här får läsaren veta mer om “the alt-right” (den alternativa högern) rörelsen präglad av idéer som vit nationalism, nynazism, antisemitism och muslimfobi. 

Författaren beskriver också hur 4chan blev det viktigaste verktyget för alt-right medlemmar att skapa innehåll och budskap med syfte att stödja Donald Trumps kandidatur till USA:s presidentpost under 2016. I samband med det har även Sverige blivit en avgörande symbolfråga för både liberaler och konservativa, liksom andra politiska aktörer. Framåt valet 2014 blev det allt vanligare i forumet med att beskriva Sverige som ett “mångkulturellt helveteshål” och “ett land i kaos” på grund av invandring, islam, feminism och mångkultur. 

Läsaren får också veta att under valet 2018 kom många ur alt-rightrörelsen och sympatisörer från Sverige att skapa innehåll som skulle gynna Sverigedemokraterna, även genom rasistiska videos och memer. En stor del av boken fokuserar på utvecklingen hos SD genom intervjuer med partiets ledande medlemmar som SD:s “digitala mogul” Jacob Wallerstein som bland annat, absurt nog, hävdar att SD alltid försöker att rapportera i enighet med sanningen.  

En av bokens främsta poänger är bevisandet hur SD medvetet har planerat, organiserat och finansierat aktörer som kallas för hatsajter och rasistiska portaler. Lundberg menar att målet för SD och de högerextrema portalerna, som t ex Samhällsnytt (f d Avpixlat och Politiskt inkorrekt) är att vinna väljare och påverka människors  sociala verklighetsbilder genom fokus på negativ rapportering om invandring, brottslighet och sambandet mellan. Det är också enligt Lundberg en del av den nationalistiska och högerkollektivistiska agendan att genomföra en sorts kulturell revolution och med tiden etablera kontroll över offentliga institutioner.

Boken avlsutas med författarens  konstaterande att nätkriget har vuxit bortom Sverigedemokraterna, Stå upp för Sverige (Facebookgruppen) och den ”sverigevänliga” rörelsen. Enligt Lundberg är Sveriges politiskt medvetna befolkning idag delad i två läger, där författaren retoriskt frågar om vilka värderingar ska vara ledande i framtiden?


Boken ”Sverigevänner – Ett reportage om det svenska nätkriget” gavs ut på Piratförlaget i november 2019 och finns sedan en tid tillbaka att få i pocketversion.

Universella värderingar gäller i Sverige

Europadomstolen ger ingen automatisk rätt till offentliga institutioner varken på statlig eller lokal nivå så som kommuner att förbjuda bärande av slöja eller andra religiösa klädesplagg. Istället måste offentliga institutioner och demokratiska organ alltid bevisa och ha motiv tillräckligt för eventuella förbud. Eftersom bland annat universella värderingar som likvärdighet inför lagen anses vara centrala delar i europeisk konstitutionalism.


I Skurups kommun infördes under december 2019 ett slöjförbud i skolmiljö. Ett förbud som formellt omfattar alla former av ”huvudduk” som gäller i kommunens förskolor och grundskolor. Motionen för förbudet väcktes av Sverigedemokraterna med hänvisningen att det bland annat handlar om jämställdhet. På Motargument har vi tidigare publicerat varför ett sådant förbud vore problematiskt och oförenligt med Sveriges lagstiftning, när det kommer till religionsfrihet samt att förbudet handlar om muslimofobisk symbolpolitik.

I en artikel publicerad 15 januari 2020 i den nationalistiska, högerkollektivistiska och SD-ägda portalen Samtiden menar chefredaktör Dick Erixon att ”Europadomstolen ger Skurup rätt att förbjuda slöja”. Erixon gör också följande påståenden:

  • Protesterna mot förbudet är anti-demokratiska och den som vägrar följa demokratiskt fattade beslut som är fullt enliga med de mänskliga rättigheterna har inte i kommunala verksamheter att göra.
  • Domslutet visar att det är Sverigedemokraterna och andra som förespråkar slöjförbud som befinner sig i de goda västerländska värderingarnas mittfåra.
Europadomstolen i Strasbourg (2014). Foto: Adrian Grycuk. Attribution: https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/pl/deed.en

Låt oss titta närmare på dessa påståenden:

  • Europadomstolen

Det stämmer att Europadomstolens tidigare beslut har godkänt förbud rörande religiös klädsel som i Frankrike. Europadomstolen har vid flera tillfällen legitimerat förbud med hänvisning till att samtliga individers friheter och rättigheter måste värnas i den offentliga miljön och det demokratiska samhället. Det innebär också att offentliga miljöer som skolor ska anses vara neutrala och sekulära när det kommer till religiös åskådning.

Ett mer känt mål är fallet Dahlab mot Schweiz från 2001 där Europadomstolen dömde till den schweiziska regeringens fördel. Samtidigt som domstolen också menade att det var svårt att bedöma vilken egentlig påverkan en symbol som slöja har på mycket unga barn. Dessutom, det var ett fall där myndigheterna tog beslutet på nationell/statlig nivå och inte på lokal nivå. Eftersom lokala nivåer som kommuner i regel inte har suveränitet i de berörda frågorna.

Att de ansvariga politikerna i Skurups kommun som drev igenom förbudet per automatik skulle ha rätt genom Europadomstolens tidigare domar stämmer alltså inte. Europadomstolen har dessutom alltid varit noga med att förbud måste vara välmotiverade och bevisade från myndigheternas sida.

I Skurups kommun är fallet att politikerna i SD har antytt att förbudet behövs för att skydda kvinnor och flickor men inte kunnat bevisa att slöjan eller annan religiös bonad verkligen skulle utgöra ett problem eller hinder för det lokala samhällslivet.

  • Protesterna

Att protestera emot politiska beslut som strider emot konstitutionella aspekter som frihet och mänskliga rättigheter eller beslut som bygger på dåligt eller falskt underlag är inte anti-demokratiskt agerande. Tvärtom, i demokratin är det viktigt att politiska beslut är så väl förankrade som möjligt och att individer får göra sina röster hörda i relation till maktutövningen och beslutsprocesserna.

Förbud som omfattar religiös klädsel behöver inte vara i strid med religionsfriheten. I grund och botten handlar det om hur sådana förbud utformas rörande innebörd och verkan. Exempelvis, i Frankrike är fallet att sekulära skolor inte tillåter bärande av någon form av religiösa symboler oavsett om det handlar om slöja eller kors. Förbudet som genomfördes i Skurup anses däremot vara otillräckligt motiverad och därmed stridande emot religionsfriheten.

Det paradoxala är också att SD formellt vill ”skydda” kvinnor och barn genom ett förbud som riktas emot individer som partiet egentligen vill ska ”återvända” och utvandra från Sverige.

  • Värderingar

Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt och högerradikalt parti som bejakar just nationalistiska värderingar och vänder sig emot universella samt liberaldemokratiska värderingar som frihet, mänskliga rättigheter och likvärdighet för individen.

SD:s politiska kommunikation går ut på att skapa nidbilder och myter att ”vi-svenskar” har ”svenska värderingar” medan ”invandrare-muslimer” har ”osvenska värderingar”. Men Sveriges grundlag och konstitutionalism bygger på universella värderingar som gäller för varje individ för samspelet med offentliga institutioner.

Oavsett om individen är papperslös, medborgare i Sverige, EU-medborgare, flykting mm. Dessutom, som forskningen visar är fallet att människor har förmågan att förändra sina värderingar genom samspel och upplysning.

Med andra ord respekterar SD inte universella värderingar och individens suveränitet samtidigt som partiet försöker att göra flera universella värderingar till ”svenska”. Inte heller har SD visat sig respektera EU:s Stadga om de grundläggande rättigheterna bland annat eftersom partiet kommunicerar att friheter och rättigheter kan ”villkoras”.  Dessutom är SD inte ett parti som verkar för en sekulär stat eftersom SD vill ”återinföra statskyrkan”.

Källor

Boelke, Maja. Religionsfrihetens begränsningar. En komparativ studie mellan två rättsfall i ECHR med Europakonventionen artikel 9 som utgångspunkt. Publicerat: Våren 2018. Nedladdat: 2020-02-10.

Kaludra, Liridon. Balanspunkten mellan arbetsledningsrätten och religionsfriheten. Möjligheten för arbetsgivare att inskränka på religionsfriheten. Publicerat: Hösten 2017. Nedladdat: 2020-02-03.

Institutet för framtidsstudier. World Values Survery. Publicerat: Löpande. Nedladdat: 2020-02-04.

Motargument. Slöjförbud i Staffanstorp och Skurup är olagligt. Publicerat: 2019-12-22. Nedladdat: 2020-02-08.

Mänsklig Säkerhet. Så avviker Sverigedemokraternas värderingar. Publicerat: 2019-10-01. Nedladdat: 2020-02-03.

Samtiden. Europadomstolen ger Skurup rätt att förbjuda slöjan. Publicerat: 2020-01-15. Nedladdat: 2020-01-15.

Frihet är bättre än kristen populism

Förutsättningen för ett fritt samhälle är att värderingar som frihet och pluralism är förankrade och praktiseras. På olika håll i världen som i EU brukar religionen spela en mindre roll än de politiska värderingarna när det handlar om hur samhället ser ut. Bland annat eftersom individens rättigheter, självförverkligande och framsteg genom historien till stor del har varit resultatet av en motreaktion i förhållande till auktoritärt och regressivt religionsbruk.

Man skulle kunna tro utifrån Kristdemokraternas senaste identitetspolitiska kommunikation att partiet likt Socialdemokraterna har haft en central samhällsbärande roll i Sveriges moderna politiska historia. Detta trots att jämställdhetsarbete och livsstilsliberaliseringar genomfördes långt innan KD tog plats i riksdagen. Partiet grundades under 1960-talet då man motsatte sig progressiva trender som sekularisering och materialism. Men hur gick KD från det till budskapet att ett liberalt samhälle måste vara lika med ett kristet samhälle?

Fallet med KD:s förändring påminner om Sverigedemokraternas utveckling. Medan SD försöker att ”nationalisera” olika värderingar så försöker KD att framhålla vissa värderingar som kristna. Genom att vilja göra olika politiska värderingar till något etniskt eller kulturellt uppstår en mycket problematisk utveckling främst i relation till demokratin. Eftersom ett demokratiskt samhälle förutsätter politisk mångfald genom att exempelvis debattera vad som är liberalt, feministiskt eller konservativt. Om alla värderingar och beteenden kunde beskrivas med ett adjektiv så skulle inte något demokratiskt samtal och pluralism behövas.


Ett annat problem i budskapet hos SD och KD är att man ger en falsk och opportunistisk bild av att skydda olika värderingar som påstås vara hotade av invandrare, i synnerhet muslimer. Det görs genom kulturistisk människosyn där till exempel individer från Afghanistan tillskrivs egenskaper som de inte har per automatik. Att många söker flykt och trygghet i EU handlar ju faktiskt ofta om att man vill komma bort från värderingar och beteenden som upplevs som förtryckande och exkluderande.

Förvisso är fallet att många européer ser sig som kulturellt kristna och av olika skäl, ofta obefogat, känner oro rörande invandring från Mellanöstern. Men istället för att kommunicera om acceptans, fred och harmoni väljer KD att spela på rädslan och förmedla nidbilder. Men i ett fritt samhälle har individen rätte till fritt identitetsskapande tack vare konstitutionella aspekter som demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstyre. Dessutom är även religiösa värderingar som ödmjukhet och medmänsklighet viktiga i diskussioner om lösningar exempelvis rörande flyktingmottagning.

Den politiska kommunikationen om värderingar och identifikation har sedan 2014 kommit att bli en allt mer auktoritär trend i debatten. KD:s senaste utspel är också intressanta med tanke på hur debatten utvecklats i USA. Begreppet ”judisk-kristna” värderingar används ofta av aktörer med högerkollektivism, exkluderande konservatism och islamfobi på agendan. Kommunikationen om det judisk-kristna kan ses som högerorienterad identitetspolitik som en motreaktion i förhållande till vänsterorienterad identitetspolitik som kritiserar vitas privilegier och patriarkatet.

Men två dåliga gör inte en bra. Inom borgerligheten finns det många som bär på en politisk allergi mot både identitetspolitik och postmodernism. Och det av förståeliga skäl. Samtidigt gör även vissa borgerliga aktörer som KD likadant som ”den identitetspolitiska vänstern” när man själv ägnar sig åt kollektivistisk identitetspolitik och använder värderingar på motsägelsefulla sätt. Under 2016 gjorde Ebba Busch Thor uttalanden om att Sverige befann sig i en värderingskris på grund av invandringen. Men skiftande värderingar är i första hand ett resultat av reaktioner inom samhället, alltså hos delar av Sveriges befolkning.

Som forskningen visar finns latent auktoritära individer i varje samhälle som vid snabba samhällsförändringar upplever oro och rädsla. Det förklarar delvis varför bejakandet av kristna värderingar sammanfaller med krav på färre flyktingar och fler förbud. Ett stort misstag under 2016 var att andra partier inte tillräckligt tydligt markerade emot SD:s och KD:s utspel om invandring och värderingar. Man kunde ha kommunicerat mer om att värderingar är individuella, förändras med tiden, att konstitutionella aspekter som frihet och mänskliga rättigheter i kombination med olika reformer är avgörande under en större flyktingmottagning.

Det som fler borde undvika nu är att acceptera Ebba Busch Thors påstående om att ett fritt samhälle är lika med ett samhälle på kristen grund. Detta eftersom det finns gott om exempel på samhällen, som Ryssland eller Tanzania, där majoriteten av befolkningen är kristna men som ändå måste anses vara som allt annat än fria och öppna. Förutsättningen för ett fritt samhälle är alltså inte lika med kristendom eller någon annan religion. Istället utgörs förutsättningen av att det råder frihetliga, till exempel liberala idéer, vilka har format människors syn på individen, offentlighet och samhället i stort. Något som inte minst har varit viktigt för EU:s institutionella utveckling eftersom arvet från den kristna etiken bara är en mindre del av konstitutionalismen som överlag är präglad av värderingar som är universella och liberaldemokratiska.

Att leva i Sverige är lika med att leva i ett samhälle där rasismen, i den gamla rasbiologiska versionen, har reducerats mycket jämfört med hur situationen såg ut för 30 år sedan. Samtidigt gäller det också att undvika dels den kulturella rasismen men också kulturistiska generaliseringar. Få skulle invända emot påståendet att kulturen i USA är bättre än i Saudiarabien när det kommer till migration. Men det handlar inte om kristen kontra muslimsk grund utan handlar om frihetlig och öppen versus auktoritär och sluten grund. Istället för mer kollektivistisk kommunikation i debatten om invandring, islam och identifikation så behövs det mer frihet, fred och framåtanda för att bland annat kunna minska politiska spänningar i världen och underlätta människors rörighet, till exempel mellan EU och Mellanöstern.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Denna artikel har tidigare publicerats på Magasin Opulens

Från rasism till kulturism

Det är känt sedan tidigare att den moderna rasismen främst baseras på innehåll med föreställningar om kultur än om ras i biologisk mening. Därför uppstår också två situationer för en anti-rasist att förhålla sig till. 


Vi måste tänka på att begreppet kultur omfattar allt mänskligt handlande oavsett bakomliggande idéer och beteenden. Vi behöver också ta i beaktning att diskussioner om mänskliga, sociala och kulturella skillnader kan ses som både positiva och negativa beroende på avsikten.

Därför finns det invändningar till begreppet kulturrasism (eller kulturell rasism) utifrån argumentet att kultur (social handling) och ras (biologiska föreställningar) är olika saker. Dessutom är fallet att det ofta uppstår svårigheter med att bedöma när och hur ett budskap om kultur handlar om rasism, nedvärdering eller kollektiv skuldbeläggning. För att förstå en sådan problematik behöver man förstå det moderna begreppet ”kulturism”.

Redan under 1930-talet när nazisterna hade makten i Tyskland och rasbiologin tillämpades i delar av Europa och i USA fanns det kritiska röster som argumenterade både emot den rasbiologiska forskningen och den politiska tillämpningen som i samband med ”raslagarna” och segregationen. Ett av argumenten var att rasbiologin bara producerade massa onödig statistisk som inte gav någon praktisk nytta. Spelade det verkligen någon roll för samhällslivet och vardagliga mellanmänskliga relationer hur lång en same eller en jude var eller hur ens näsa såg ut? Faktumet var att vetenskapliga argument emot rasbiologin och rasismen i sig var etablerade under sin samtid. Att rasbiologin kunde fortsätta bedrivas berodde mer på starka politiska intressen att behålla den.

grey skulls piled on ground
Photo by Renato Danyi on Pexels.com

Efter andra världskriget och med tanke på Förintelsen kom rasbiologin att bli allt mer diskrediterad som en vetenskaplig disciplin. Rasbiologin kom att ses som moraliskt förfallet, rentav som omänskligt med tanke på dess påföljder. Vetenskapen kunde med allt mer övertygande argument visa att det som ansågs vara biologiska skillnader mellan människor i Europa, Afrika eller Asien var något som var mycket obetydligt och obefintligt. På det sättet slog vetenskapen hål på rasbiologiska myter. Samtidigt, som fallet är idag, kunde vetenskapen bland annat genom sociologi, antropologi och historia på objektivt sätt presentera att det finns kulturella likheter och olikheter mellan människors handlande både inom och mellan olika kategorier som politiska aktörer, sociala gemenskap eller geografiska regioner.

Harari: Hierarkisera inte kulturer

Som historikern Yuval Noah Harari menar i sin nyutgivna bok ”21 Lessons for 21st Century” så handlar inte kulturfrågan om det ska finnas skillnader mellan människor eller inte. Kulturfrågan handlar om hur vi ska förhålla oss till våra skillnader. Till exempel är den kulturrelativistiska synen att alla kulturer i grunden är lika mycket värda. Därför ska det inte formas några hierarkier mellan kulturerna medan den kulturella mångfalden ska bejakas så långt som det går. Men kulturrelativismen ses ofta som något negativt, inte minst i diskussioner om heder och brottslighet. De flesta kan acceptera mångfald, pluralism och olikheter när det kommer till mat och poesi men långt färre skulle acceptera häxbränningar och slaveri som också anses vara kultur genom idéer och beteenden. Som Harari menar så kommer det alltid att finnas skillnader och därför blir frågan vilka skillnader som ska få finnas i ett samhälle.

Vidare menar Harari att mycket av dagens anti-rasistiska kamp är kvar i gamla konflikter och föreställningar. Dels på grund av att den traditionella, biologiskt baserade rasismen är mycket mindre idag än för 30-40 år sedan och dels eftersom dagens diskussioner om rasism oftare handlar om kulturism. Det är sant att hudfärg och synen på kroppsformen fortfarande har betydelse i debatten men kulturismen förklarar även varför vissa av dagens politiska aktörer i Europa och USA, samt på andra håll i världen som i Sydafrika och Indien, stödjer diskriminerade och exkluderande åtgärder utifrån argumentet om kultur. Dessutom, som Harari menar, är dagens kommunikation om kultur också paradoxal. Bland annat eftersom kulturistiska aktörer kan presentera sig som mer toleranta än rasistiska aktörer som baserar sin kommunikation på den äldre biologiskt baserade rasismen.

Fallet är också enligt Harari att diskussioner om kulturella skillnader även har sidor som kan anses som goda och positiva. Något som till exempel visar sig i diskussioner kring migration. Mer objektivt sett, som rörande policy- utformning och attityder i samhället, är Tyskland ett samhälle med högre grad av acceptens och öppenhet för invandring än exempelvis Saudiarabien. Sedan är också fallet att delar av Tyskland som den gamla Östtyska delen anses vara mindre öppna och accepterande gentemot migrerande individer på grund av annorlunda historiska erfarenheter jämfört med det gamla Västtyskland. I Tysklands fall är det lättare för en muslim oavsett födelseort att flytta till Tyskland än för en kristen, men även för en muslim, att flytta till Saudiarabien. På det sättet kan man fråga sig om det verkligen vore moraliskt fel eller rasistiskt att anse att Tysklands kultur är bättre och mer överlägsen än Saudiarabiens när det kommer till migration?

Krav på assimilering

Å andra sidan innebär kulturismen ofta krav på assimilering enligt vad kulturister anser är den sanna kollektiva identiteten. Sådana krav på assimilering riktas idag i EU ofta gentemot muslimer från Mellanöstern och Nordafrika. Och som Harari menar är kraven på att till exempel afrikaner och muslimer ska anpassa sig efter ”västerländska normer” inte alltid något positivt eller rättfärdigat i sig. Tvärtom, det kan handla om krav som att man ska fira påsk eller jul trots att det råder religionsfrihet i samhället och där många samhällsmedlemmar inte firar religiösa högtider. Dessutom, kulturistiska krav gör skada i samband med att det finns problem med institutionell diskriminering. När människor försöker anpassa och utveckla sig men misslyckas då man möter olika former av hinder samtidigt som man kollektivt blir anklagad för att inte ha gjort tillräckligt.

close up of open book
Photo by Pixabay on Pexels.com

Slutsatsen med begreppet kulturism är följande; å ena sidan innebär påståenden om kultur ofta åsikter som angränsar rasism eller är direkt rasistiska i sig. Å andra sidan kan kulturistiska påståenden vara vetenskapligt underbyggda och stödda. En historiker eller antropolog skulle misslyckas med sitt jobb om man hävdade att det inte fanns några kulturella skillnader mellan människor på basis av idéer, språk och mentaliteter. Jag som författare av denna artikel skulle ljuga för mig själv om jag hävdade att det inte finns skillnader mellan Sverige och Bosnien när det exempelvis kommer till människors syn på individen och familjen. Däremot finns det enligt Harari tre faktorer som är viktiga att förstå varför kulturistiska påståenden ofta är svaga eller osanna:

  1. Kulturister blandar ihop lokal överlägenhet med objektiv överlägsenhet. Det som fungerar bra i en viss kontext fungerar sämre i en annan. Exempelvis är den amerikanska kedjan Pizza Hut mer dominerande globalt än sina indiska motsvarigheter. Men för att lyckas i Indien var Pizza Hut tvungen att vara”glokal” genom att deras pizzarestauranger måste ha två kök, både för vegetariskt och icke-vegetariskt matlagning, för att vara framgångsrika på marknaden.
  2. Generaliserande påståenden om kultur är problematiska. Ta till exempel påståendet att ”muslimsk kultur är intolerant”. Vilken muslimsk kultur? Den i Indonesien eller i Goa. Eller den i Syrien eller i Paris? Kulturen gentemot barn och äldre eller gentemot politiska och religiösa aktörer? Sådana påståenden betyder lite om den sociala kontexten inte presenteras.
  3. Fördomar gentemot individer. World Value Survey menar att trots mer generella skillnader mellan länder och regioner är värderingar idag mer globaliserade och delas av fler människor världen runt. Vi som människor präglas av en viss eller flera kollektiva kulturer men vi har också unik genetik och personliga historier som individer. Därför finns det individer i Afghanistan och Irak som kan vara lika individualistiska och acceptera jämställdhet mellan könen som merparten av människor gör i Sverige.

Alltså, det som kan beskrivas som en paradox med kulturismen är att kulturistiska påståenden inte per automatik behöver vara negativa, rasistiska eller exkluderande. Tvärtom kan sådana påståenden även vid generalisering grunda sig på en avsikt att kommunicera om det som anses vara positivt, som att ett visst samhälle är öppen för förändringar, nya människor och olikheter. Å andra sidan är kulturistiska påståenden ofta baserade på rasistiska föreställningar om kultur och kollektiv identifikation.

För framtidens anti-rasistiska kamp gäller det därför att gå emot rasistisk kulturism genom att ifrågasätta kollektivistiska generaliseringar av individen och genom att kommunicera positivt om gemensamma institutioner som demokrati, civilitet och konstitutionalism som behövs för att fler ska känna sig inkluderade och accepterade i samhällslivet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

Yuval Noah Harari: 21 Lessons for the 21st Century

Civilisationism – det nya konceptet för islamofobi

Historiskt sett har sekularismen som process att separera religionen (kyrkan) från staten,  inneburit framgångar för större delar av Europa. Den som inte ville tro på Gud fick det bättre. Den som ville kunna välja sitt sätt att tro på Gud fick det också bättre. Statskyrkor kom att ifrågasättas och fick med tiden lämna sina positioner. Sekularism innebar på flera sätt en progressiv utveckling som gick ihop med krav om demokratisering, mänskliga rättigheter och vetenskapliga framsteg. Det formades också krav på mer inkluderande samhällen, som för olika kristna och judiska samfund.

På ett sätt är det idag paradoxalt att nationalistiska aktörer med religion på agendan har vuxit sig så starka i de delar av Europa som anses vara de mest sekulariserade världsdelarna. I Sverige brukar människor ofta uppfatta sig själva som samhällsmedlemmar i ett av världens mest sekulära och toleranta samhällen. Komikern Magnus Betnér sa en gång om Sverige att ”ingen tror på Gud, men alla tror på något”. Samtidigt är stödet för Sverigedemokraterna stort. För ett parti som vill återinföra statskyrkan och blandar sin syn på kristendom med nationalism och kulturell rasism.

Att utvecklingen varit sådan i norra och västra Europa, så som i Danmark eller Frankrike, har sin förklaring i hur nationalpopulismen har förändrat sig. Populismen vilar både på en vertikal dimension som ”folket vs eliten” och på en horisontal dimension som ”hoten mot oss”.  Dagens nationalpopulistiska aktörer som i norra Europa har dock mer än nationalism på agendan, nämligen – ”civilisationism”. Rogers Brubaker, en av de mer kända experterna på nationalism, menar att konstruktionen är likadan som när nationalpopulistiska partier agerade antisemitiskt och hade judarna som en föreställd fiende nummer ett. ”Fienden” har med tiden kommit att ersättas med muslimer och islam, men det politiska beteendet är detsamma.

Civilisationism handlar att kombinera kristendom, sekularism och liberalism i den politiska kommunikationen där islam och muslimer presenteras som samhällets problem eller hot. Kristendomen presenteras inte som en religion i sig utan mer som civilisatoriskt motstånd till islam. Sekularismen används som ett sätt att minska muslimernas närvaro på offentliga platser som gator och torg genom till exempel krav på burkaförbud. Medan liberalismen presenteras i form av aspekter som yttrandefrihet och jämställdhet, där muslimer likställs som människor som inte har liberala värderingar och som därför måste tvingas bort eller tvingas att acceptera ”vårt sätt att leva”.

Hur återspeglas civilisationismen i praktiken? Under valen i Frankrike och Nederländerna har det till exempel förekommit att nationalistiska aktörer säger sig vilja skydda homosexuella ifrån muslimer trots att dessa i sin tur ser Ryssland, med sina anti-gaylagar, som förebildssamhälle. Svenska nationalister som tillsammans med SD ser islam som ett hot mot demokratin men själva är emot den liberaldemokratiska modellen med ett konstitutionellt skydd för individen och de oberoende centrala institutioner som en rättsstat innebär. Det har blivit ett sätt för populistiska partier att locka till sig nya väljare genom en retorik om skydd och hot.

Nationalistiska aktörer förespråkar ofta kristna samhällen och stater men även använder sig av kommunikation om sekularism. Den ”identitära kristenismen” som Brubaker menar handlar om att sekularism inte står i strid med kristendomen utan till med går ihop med det kristna. Kvinnors rättigheter och yttrandefrihet presenteras vara gamla kristna värderingar från början och som nu hotas av islam och muslimer. Civilisationism handlar alltså även om att vilja exkludera muslimer som en del av de nationella eller europeiska kollektiva identifikationerna.

Business Leader

Och fler är nationalpopulistiska aktörer hänger på mer eller mindre liknande sätt. Som i fallet med åsikter hos Ann Heberlein och Thomas Gür i texter om islam och jämställdhet, när Moderaterna kommunicerar om ”svenska värderingar”, när Liberala Kvinnor föreslår slöjförbud på barn eller när företrädare för Liberalerna vill sätta stopp för nya religiösa (muslimska) friskolor. Sedan 2015 har allt fler politiska aktörer i Sverige mer eller mindre raderat skillnaden mellan vad som är politiskt och vad som är kulturellt.

Politiska aktörer med civilisationism på agendan är ute efter identitetsmonopol och de drivs av en vilja att på långsikt ta över centrala institutioner. Ett sätt att förhindra en sådan utveckling är att titta på nästa steg för samhället, att erbjuda en möjlighet för identifikationer med svenska samhället som är friare och öppnare, med fokus på en konstitutionell sekularism. Grundlagen kan de flesta i samhället sluta sig bakom på ett tydligare sätt än tanken om ett religiöst eller humanistiskt samhälle. I vårt samhälle behöver vi titta på nästa steg och se över skillnaderna mellan det religiösa och det sekulära liksom det politiska och det kulturella – för framtidens samhällsgemenskap.

Referenser

Brubaker, Rogers. Between nationalism and civilizationism: the European populist moment in comparative perspective

 

 

 

Parlamentariska nationalister är farligare än gatuparlamentariska

Att grupper som Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) och Nordisk Ungdom (NU) får större uppmärksamhet och vågar göra mer genom sina beteenden och aktioner kan även förklaras med Sverigedemokraternas framväxt och ökat väljarstöd.

Även om medlemmar i NMR och NU ofta uttrycker sig negativt om SD, som t ex att nationalister inte är ”tillräckligt hårda” mot invandrare eller muslimer, så finns även en sorts anda i stilen ”vår tid är inne nu”. Man känner att man har medvind och att man kan uppnå sina mål.

Sådant beteende gör att SD gynnas eftersom partiet framställs i mer positiv dager jämfört med till exempel NMR. Under Almedalsveckan kommenterade Jimmie Åkesson om att aktörer som NMR bör kriminaliseras. På ett sätt blir det komiskt med tanke på att SD själva för knappt 20 års sen var i stil som NMR. SD övergick från nationalsocialism, folkhemsnostalgi och biologiskt föreställd rasism till nationalism, ny folkhemsvurm och kulturellt föreställd rasism. Inga stora skillnader alltså, ingenting att skryta med.

SD:s så kallade ”nolltolerans mot rasism” har aldrig fungerat. Nolltoleransen har däremot använts för att bli av med personer som partiets ledning ogillar. Som i fallet med Erik Almqvist  som fick avgå och Kent Ekeroth som har stannat kvar.  Alltså, så länge man kan bringa in röster till partiet som i Ekeroths fall så får man stanna kvar trots rasism. I Oscar Sjöstedts fall är man kvar i partiet trots uttalandet om judar som fångats upp på video, eftersom han anses vara viktig för partiet och därmed skyddas av andra av partiets ledande personer . Ett exempel på det är faktumet att en ledande företrädare för NMR som sitter på SD-mandat i Ludvika kommun.

Att NMR är farliga som organisation stämmer. Med tanke på att organisationens medlemmar har agerat på sätt som många anser är terrorism. Framför allt  i ett samhälle där det råder krig, där centrala institutioner inte fungerar, skulle aktörer som NMR sannolikt bete sig på liknande sätt som SS-avrättningspatruller, serbiska paramilitära förband eller Daesh-medlemmar. De som utför de ”smutsiga jobben”, förstör andras egendomar och saknar respekt för människovärdet.

Samtidigt är fallet att nationalister som SD faktiskt är farligare för individen och samhället om man inte bedömer faran i eventuella dödsoffer men däremot bedömer konsekvenser som individer och samhället kan få uppleva. Makthavande nationalister behöver inte våld eller behöver de mindre grad av våld för att uppnå sina mål. Man behöver kontrollen över centrala institutioner. Att man till exempel använder försvarsmakten, Säpo och Skolverket för att forma människor till nationalister som aldrig ifrågasätter makten eller samhällsutvecklingen utan bara accepterar det som anses vara den enda rätta sanningen, identiteten, samhällssynen.

NMR är en farlig gruppering men saknar tillräckligt mycket humant, socialt och finansiellt kapital för att avskaffa det öppna, demokratiska och pluralistiska samhället.

Nationalister som SD är däremot i motsatt läge där man har humant, socialt och finansiellt kapital för att uppnå sina mål genom övertagning av institutioner och formandet av policyn. Mellan nationalism och fascism är steget kort.