Alla inlägg av Vladan Lausevic

Artiklar

Muslimfobi motverkar inte homofobi, del 4

Detta är sista och avslutande delen av en artikelserie i fyra delar om opinionsbildares radikalisering. Läs även del 1, del 2 och del 3 här. Denna artikelserie är skriven av Vladan Lausevic.

Uvells myter om radikalisering

När det kommer till fakta är radikalisering på personlig nivå den enda avgörande faktorn bakom ens handlingar, och inte per automatik enbart för att man skulle vara muslim. Att något förekommer i en bok som anses vara helig betyder inte att muslimer per automatik tror bokstavligt på allt i den och alltid agerar efter den in i minsta detalj. Även i svenska biblar finns meningar som är homofobiska, misogyna — medan Svenska kyrkan tillämpar moderat tolerans. 

Ett allvarligt problem i Uvells och flera andras lobbyism är att de blandar ihop extremistiska islamister med muslimer. De blandar ihop terrorism, religion och migration som om de ofelbart alltid intimt och automatiskt skulle hänga samman. Terrorism, så som det är definierat i forskning och hos offentliga institutioner, kan äga rum på många olika sätt och oavsett om radikala extremisterna rör sig inom eller mellan länder.

Humanitär migration som asylmottagning handlar om säkerhet, vilket betyder att åsikter som handlar om att flyktingar ska nekas skydd med hänvisning till att de för med sig våld, terror är endast godtycklig desinformation vilka främjar fördomar och intolerans. 

Uvells propaganda är exempel på vad forskare kallar för “auktoritär dynamik” — när personer som upplever hot, rädsla och/eller försöker vinna politiska poänger på att andra också upplever det. När aktiva opinionsbildare beter sig på så osakliga, orimliga och irrationella sätt leder det till försämrad tilltro och undergräver förtroendet för vår demokrati och våra mänskliga rättigheter.

Rebecka Weidmo Uvell har inte budskap om att sörja mördade, förena människor, främja tolerans, samförstånd och enighet — utan det exakt rakt motsatta. Hon nyttjar ett tragiskt våldsdåd för en politisk poäng och för att skapa splittring. Hon sprider en politisk agenda om att alla muslimer skulle vara homogen grupp, homofoba terrorister. Hon anklagar meningsmotståndare för att de skulle skapa risken för att det kan bli fler homofoba mord och mer terror.

Uvells inlägg är inte bara präglad av ord som främjar intolerans — det går även ut på att främja hysteri, öka rädslan och främlingsfientlighet.

Opinionsbildare och debattörer bör kunna agera rimligare och sakligare i debatt då det rör mord, terror, religion, säkerhet och beteenden. Ingen bör likställa eller koppla samband mellan en hel religiös grupp med dådet. Koppla aldrig ihop godtyckliga orsak-verkan-samband som inte existerar. Demokratiskt samhälle är alltid beroende av respekt för tolerans och pluralism. Pressfrihet är befattat med vissa journalistiska principer om att aldrig publicera osakliga överdrifter eller desinformation — oavsett skribentens åsikter om gärningspersoners religiösa trosuppfattning eller var dennes föräldrar är från.

Läs del 1, del 2 och del 3 här. Detta är sista delen i denna artikelserie av Vladan Lausevic.

Källor:

Så matas de auktoritära
Den auktoritära dynamiken hos SD-väljare
Migranters värderingar anpassas till det nya landet…

Artiklar

Muslimfobi motverkar inte homofobi, del 3

Artikelserie i flera delar om opinionsbildares sammanblandningar och försök till förvillning. Läs del 1 och del 2 här. Följ hela artikelserien av Vladan Lausevic här på Motargument.

Uvells mytspridning

Högerdebattören Rebecca Weidmo Uvell skrev på Twitter den 25 juni:

“När kommer terrorbrott mot bögar i Sverige? Det är bara en tidsfråga. Importerar man en miljon muslimer under 2 decennier kommer böghat på köpet nämligen, det är förbjudet enligt koranen. När ska vänstern fatta det? Kvinnohat och böghat ingår i radikala muslimers världsbild.” (Källa: Twitter)

Uvell skriver alltså det gamla mantrat att ‘vänsterorienterade’ aktörer “inte skulle inse eller förstå” att kvinnohat och böghat automatiskt skulle komma som följd av immigration. Det är ett mycket radikalt politiskt ställningstagande och kan förstås bemötas med politiska argument. Det finns många exempel på vänsterdebattörer som på olika sätt, sakligt eller osakligt, har skrivit om ämnen som rör islam, migration och identifikation bland annat i relation till sekularism, värderingar och jämställdhet.

Exemplet visar tydligt hur Uvell och andra lyckas omformulera, rama om (“re-frame”) ett budskap. De som är för asylrätten och rätten för personer som flyr från krig, förföljelse att kunna få skydd i Sverige anser inte att immigration är sammanlänkad med att migranterna är brottslingar eller latent homofoba mördare. Reframing av debatterna om svenska migrationspolitiken har tyvärr hamnat i att många till höger gör den automatiska och felaktiga kopplingen: om fler personer från mellanöstern och nordafrika skulle finnas på svensk mark skulle det per automatik bli fler mördade kvinnor och fler mord mot HBTQIA+.

Det finns redan forskning angående värderingar, religion och migration som strider emot det som rasistiska och högerextrema personer tror på.

Detta är del 3 i en artikelserie, läs del 1 och del 2. Följ även sista delen här på Motargument.se inom kort.

Artiklar

Muslimfobi motverkar inte homofobi, del 2

Artikelserie i flera delar om opinionsbildares sammanblandningar och försök till förvillning. Läs del 1 och följ hela artikelserien av Vladan Lausevic här på Motargument.

Importerar Sverige problem?

Högerdebattören Rebecca Weidmo Uvell skrev på Twitter den 25 juni:

“När kommer terrorbrott mot bögar i Sverige? Det är bara en tidsfråga. Importerar man en miljon muslimer under 2 decennier kommer böghat på köpet nämligen, det är förbjudet enligt koranen. När ska vänstern fatta det? Kvinnohat och böghat ingår i radikala muslimers världsbild.” (Källa: Twitter)

Ett stort problem i Uvells tweet är påståendet “importerar” vilket är vanligt att se bland rasistiska och högerpopulistiska aktörer som kommunicerar om invandringens påstådda koppling till problem i Sverige. Allt om att muslimer och muslimers “värderingar” skulle ha blivit “importerade” till Sverige är osanna eftersom muslimer som individer har varierande uppsättningar av värderingar – likt hur olika svenskar har varierande värderingsuppsättningar och normer.

Antal personer med muslimsk trosuppfattning som immigrerat och etablerat sig i Sverige har varierat genom åren. Idag finns det här troligen 800 000 muslimer, cirka 8% av Sveriges befolkning. Svenska muslimer liksom muslimer globalt sett är olika beroende på vilken lokal inriktning och gren av islam de hör till och hur varje person tillämpar religionen på individuell nivå.

Uvells skrivande om att hatet mot homosexuella skulle bero på den heliga skriften Koranen stämmer i den grad som praktiserande muslimer verkligen accepterar det. Forskning om islam och muslimer visar att muslimer i stort förhåller sig till Koranen på varierande sätt, ungefär som olika kristna förhåller sig till bibeln. Till saken hör också att forskning om homofobi bland personer med muslimsk tro visar följande: 

• Homofobiska texter utvecklades parallellt med homofobi i Bibeln och i katolicism och i Koranen. De religionerna utvecklades samtidigt präglade av dåtidens sociala värdegrunder, patriarkala beteenden och klanmentalitet.

• Vid undersökningar svarar hälften av muslimer i EU negativt på “bör homosexualitet vara moraliskt acceptabelt?”. Andra undersökningar indikerar att liknande värderingar finns bland kristna i Frankrike och Tyskland. I Sverige tyckte varannan svensk för tio år sedan att det var ett dåligt förslag att homosexuella skulle kunna adoptera.

• I USA anser hälften av landets muslimer att homosexualitet är acceptabelt. Flera muslimska nätverk för HBTQI-muslimer har startats senaste decennierna. I Europa syns trenden att muslimer blir mer positiva och mer toleranta kring homosexualitet.

• Muslimer får enligt Koranen ej ta lagen i egna händer och utdöma straff mot medmänniskor. Endast Allah får utdöma straff mot människornas synder enligt islam.

• Sverige har INTE ”importerat” en miljon muslimer, om det endast finns 800 000 muslimer i landet idag.

Detta är del 2 i en artikelserie, läs även del 1. Följ hela seriens alla delar här på Motargument.se under kommande veckor.

Källor:

https://theconversation.com/what-its-like-to-be-gay-and-a-muslim

How Religiosity Shapes Rejection of Homosexuality

Artiklar

Muslimfobi motverkar inte homofobi, del 1

Artikelserie i flera delar om opinionsbildares sammanblandningar och försök till förvillning. Följ hela artikelserien av Vladan Lausevic här på Motargument.

Den 25 juni ägde en skjutning rum i Oslo på gayklubben London Pub. Två personer dödades och 21 skadades. Det hemska dådet skedde i samband med festivalen Oslo Pride. Den misstänkte för skjutningen var sedan tidigare känd av norsk polis, och dådet klassas som islamistiskt motiverat terrordåd. Efter attacken skrev den svenska tidningen QX:

​​”Mannen som gripits är 42 år, norsk medborgare född i Iran. Polisen har genomfört husrannsakan i mannens hem och de undersöker även psykisk sjukdom som förklaring. Mannen är tidigare känd för polisen för narkotikabrott och knivinnehav och […] av säkerhetspolisen PST […] från 2015 med oro för att han blivit radikaliserad och setts i nätverk av extrema islamistiska grupperingar…”  (Källa: QX)

Den misstänktes politiska bakgrund är relevant endast för att hans identifikation används i diskussioner präglade av högerextrema åsikter. Den hemska händelsen har lett till reaktioner som beskriver dådet som exempel på att muslimer i allmänhet skulle hata homosexuella. Ett liknande beteende kom från högerdebattören Rebecca Weidmo Uvell som skrev på Twitter 25 juni:

“När kommer terrorbrott mot bögar i Sverige? Det är bara en tidsfråga. Importerar man en miljon muslimer under 2 decennier kommer böghat på köpet nämligen, det är förbjudet enligt koranen. När ska vänstern fatta det? Kvinnohat och böghat ingår i radikala muslimers världsbild.” (Källa: Twitter)

Uvells text är inte en isolerad händelse eftersom den är en i en mycket lång rad med andra exempel på hur flertalet radikala, extrema debattörer och deras ‘svans’ brukar generalisera grovt om islam och muslimer. 

På en låg nivå kan sådana beteenden vara banala, triviala och okunniga — men på kunskapsnivån är det annorlunda. Forskningen om högerpopulistiska och nationalistiska partier som Sverigedemokraterna, kallar det “civilisationism”. Det ordet beskriver hur de kommunicerar om islam och muslimer i relation till konstitutionella och sociala aspekter som sexualitet, frihet och jämställdhet. 

Uvells formuleringar liknar de ”civilisationistiska” om muslimer och sexualitet i negativ mening. Dessutom handlar det om flera extrema överdrifter, men framför allt desinformationen att muslimer skulle vara en homogen, homofobisk grupp.

Inget dåd har i Sverige ännu kallats för terror mot HBTQI-personer. Däremot har HBTQI-personer attackerats, och flera har mördats i Sverige. Enligt RFSL är attacker mot dess medlemmar vanligast från högerextrema personer, medan hatbrott riktade emot HBTQI-personer i de flesta fall kan sakna partipolitisk koppling.

Detta är del 1 i en artikelserie, följ hela seriens alla delar här på Motargument.se under kommande veckor. Läs del 2 här.

Recensioner

Recension: Anteckningar från kulturkriget

Sociala, kulturella och icke-ekonomiska frågor som rör humanitär invandring, identifikation och religion får allt större betydelse och uppmärksamhet efter 2015 års flyktingsituation. Tidigare skrev jag recension om boken ”Sverigevänner” av Jonathan Lundberg. Den handlade om ”nätkriget” och om det som kallats för ”kulturkriget” — att den politiska debatten i Sverige förändras. En ny bok som kommit nu, beskriver den utvecklingen: ”Anteckningar från kulturkriget” av Andreas Johansson Heinö, verksam på Timbro. 

Heinös bok handlar framför allt om vad begreppet kulturkrig innebär och hur olika politiska aktörer som socialister och konservativa agerar i samhällsdebatten. Boken tar upp aspekter som migration, mångkultur, svenskhet, nationalism, liberalism och mycket annat. När det kommer till rasism så skriver Heinö till en stor del om Sverigedemokraternas utveckling. Här menar författaren att SD egentligen inte har gjort något ideologiskt skifte eftersom partiet har kvar tidigare ambitioner på sin agenda, inklusive att på ett rasistiskt och kulturistiskt sätt göra det svårare för människor att kunna bli svenskar. Rasismskandalerna förekommer fortfarande och SD även idag ett parti som ser mångkulturen och invandringen från i synnerhet muslimska länder som ett existentiellt hot mot nationen. 

En annan viktigt och intressant poäng med boken är hur Heinö beskriver begreppet identitetspolitik, inte minst med tanke på att begreppet ofta tenderar att tolkas som något ”vänster”. Det beror på begreppet identitetspolitik är mångfacetterad och författaren ger olika exempel på hur olika rörelser med olika ideologier har använt sig av identitetspolitik och kommunikation om identifikation. På det sättet framgår i boken hur identitetspolitik kan vara olika, att den till exempel både kan vara rasistisk och anti-rasistisk. Författaren själv menar att stora delar av kritiken mot identitetspolitiken är befogad eftersom aspekter som hudfärgsbaserad kvotering är befängd liksom att etniskt avgränsade ”satsningar” och ”projekt” ofta har dåliga och kontraproduktiva resultat. 

Heinö menar bland annat att identitetspolitiken har varit nödvändigt för olika minoritetsgrupper att kämpa för sina rättigheter samt agera emot förtryck. Ett exempel på det är rörelsen Black Lives Matter som enligt författaren attackerar hjärtat av de västerländska demokratierna och väcker existentiella frågor om tillhörighet och jämlikhet eftersom det även handlar om vilka normer och bilder som bör tillåtas i det offentliga rummet. Heinö menar också att antirasistiska rörelser som BLM tenderar dock att rymma motstridiga ideal och ibland oacceptabla metoder som våld, ”gatans parlament” och synsätt att ”dom andra” som vita bär en kollektiv skuld. 

Mycket av boken handlar även om statens funktion, liksom när det kommer till nationalstaten. Här menar författaren att ur ett minoritetsperspektiv har nationalstaten varit både det bästa och det sämsta som har hänt eftersom dess funktion har å ena sidan handlat om att bedriva intolerans, förtryck och rasism samt å andra sidan att tillämpa minoriteters rättigheter, mångkulturell policy och främja tolerans. Det är därför som minoritetsrättigheter är så centrala i en liberal och konstitutionell demokrati för att majoritetens omedvetna eller medvetna viljan till förtryck ska kunna hindras. 

Författaren poängterar också att aktörer som är emot nationalism, populism och rasism måste bli bättre på att både bemöta motståndarna samt extremisterna och även utforma bättre visioner, politik och lösningar. Inte minst genom vikten av författningspatriotism och bättre integrationsåtgärder.

En av bokens främsta styrkor är att den förklarar varför det politiska ”kulturkriget” är skadligt och farligt för öppna och demokratiska samhällen. Boken bör läsas av alla som är antirasister i Sverige för att förstå bättre om vad som sker och vad som bör göras under 2020-talet. 

Boken finns att köpa hos Timbro förlag.

I fokus

Ivar Arpis rasism

I debatten har den högerkollektivistiske debattören Ivar Arpi ofta anklagats för att vara rasist. Det är osant och felaktigt att anse att det vore så samtidigt som fallet är att Arpi vid flera tillfällen inte har tagit avstånd från all rasism och därmed agerat selektivt. Det senaste exemplet är Arpis samverkan med den rasistiske akademikern Eric Kaufmann som bland annat förespråkar att vita individer ska ha förtur och privilegier i samband med migration.  

Den 20 juni gjorde den tidigare SvD-ledarskribenten Ivar Arpi ett podcastsamtal med akademikern Eric Kaufmann som bland annat har skrivit boken “Whiteshift: Populism, Immigration and the Future of White Majorities” som även Arpi har skrivit om. Som akademiker har Kaufmann gjort sig känd i diskussioner angående migration och identifikation. Bland annat menar att Kaufmann att vita människor har ett “rasligt självintresse” (racial-self interest) att skydda sin vita identitet och kultur som enligt Kaufmann, absurt nog, inte är lika med rasism. 

Mycket av samtalet mellan Arpi och Kaufmann handlar om argumentationen att motstånd och reaktioner emot invandring som i Sverige främst handlar om demografiska förändringar och inte om rasism. Kaufmann menar bland annat att människor reagerar negativt när man upplever att till exempel “gatubilden” liksom ens sociala värld på lokal nivå förändras i samband med att det flyktingar och migranter kommer till ens ort eller stad. 

Det som är intressant i samspelet mellan Arpi och Kaufmann är att Arpi liksom flera andra borgerliga och högerorienterade debattörer inte tar avstånd eller kritiserar rasism samt omänskliga förslag som Kaufmann faktiskt står för. Vilket är extra problematiskt med tanke på att Arpi själv har skrivit emot rasism genom åren, men bara när rasismen kommer från “vänstern”. Istället har Arpi och flera andra högerorienterade accepterat påståendet att motstånd mot invandring inte handlar om rasism, rasistiska attityder och sociala fobier som faktiskt finns hos många européer även i länder som Ungern som har väldigt få invånare som kan kategoriseras som utrikesfödda. 

Ivar Arpi på Göteborgs Bokmässa 2019. Attribution: Vogler. https://en.wikipedia.org/wiki/en:Creative_Commons

Till exempel är fallet att Kaufmann har föreslagit att “vitas rasliga självintresse” ska bli policy rörande invandring. Det handlar om förslag som bland annat existerade under första delen av 1900-talet i Kanada (White Canada policy) och i USA med tanke på raslagarna.  Eftersom Kaufmanns tanke är att vita individer som invandrar som till Storbritannien ska få “extra poäng” i ett poängbaserat invandringssystem. 

Som ekonomen och migrationsexperten Jonathan Portes har beskrivit, Kaufmanns förslag bygger på rasistiska idéer som har tidigare funnits i Storbritannien som under 1960-talets debatter om invandring och rasism. För genom att presentera begreppet rasigt självintresse försöker Kaufmann att rättfärdiga och normalisera rasism just genom att leka med orden. 

Utöver fixeringen vid poäng menar Kaufmann också att en sådan policy där den “vita identiteten” ska skyddas är viktig för att till exempel vita i Storbritannien inte ska känna sig rädda och oroliga på grund av invandringen som från Mellanöstern och Afrika. På det sättet lägger Kaufmann förslag som i praktiken skulle innebära brutala, omänskliga och förfärliga offentliga åtgärder emot människor som även strider emot internationella lagar, Europakonventionen och andra konstitutionella regler. Till exempel att asylsökande blir inlåsta på godtyckliga grunder, att människor stoppas vid gränsen på basis av hudfärg eller att muslimer blir utsatta för systematiskt repression. 

Alltså, det vore osant och problematiskt att kalla Arpi för rasist, men däremot är fallet att Arpi med flera inte har beskrivit faktumet att Kaufmanns resonemang bygger just på rasism. Att medvetet ignorera och blunda för rasism blir även ett indirekt sätt att stödja rasism. För själva tanken att mänsklig rörlighet och framtidens migration ska baseras på en kombination av hudfärg och poäng är inget annat än rasism.

Recensioner

Bokrecension: Den hotade demokratin

Olle Wästbergs senaste bok “Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid” är en viktig läsning för alla i Sverige som vill bidra till att demokratin blir bättre som när det kommer till engagemang, medborgarskap och samtalsprocesser. Boken innehåller också  analyser om Sverigedemokraterna och varnande budskap rörande partiets odemokratiska historia och agerande i modern tid. 

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har bland annat uttalat sig om att han gick med i partiet under 1990-talet på grund av dåvarande nej till EU-kampanjen. På den tiden var SD ett nynazistiskt parti med biologiskt föreställd rasism i sin agenda. Partiet har fortfarande inte gjort upp med sin historia samtidigt som partiets medlemmar och sympatisörer till och med har försökt förneka partiets historia genom åren. 

Förvisso har SD förändrats sedan slutet av 2000-talet men partiets agenda är till stor del oförändrad. Detta har i sin tur lett till diskussioner, ofta präglade av olika överdrifter och myter, i stilen om att SD vore ett “parti som alla andra”. I forskningen om högerpopulism finns belägg och argument att partier som SD förvisso är demokratiskt valda genom parlamentariska processer samtidigt som sådana partier är mer eller mindre etnokratiska. 

Till skillnad från demokrati som är ett samtalsbaserat styrelsesätt genom respekten för friheter, rättigheter och pluralism är etnokrati bland annat tanken om en etnisk nation. I en sådan nation ska bara människor av en viss etnicitet vara medlemmar och kunna bestämma men utan hänsyn till åsiktsmångfald, föreningsbildning eller världens utveckling. Inom EU har bland annat Ungerns premiärminister Viktor Órban uttalat sig i stilen att “ungrare inte är en samling individer” och att politisk opposition inte behövs i “den illiberala demokratin” som Órban förespråkar.

Órban har i sin tur hyllats av högerpopulister och nationalister i Europa, även av SD:s politiker som ser Órbans korrupta och odemokratiska styre som ett föredöme. En ny bok som förklarar SD:s odemokratiska agerande är  “Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid” av författaren, aktive liberalen och den tidigare ansvarige för Demokratiutredningen Olle Wästberg. 

Boken handlar framför allt om att demokratins tillstånd i Sverige har försämrats under de senaste åren, bland annat med tanke på att antalet individer som är medlemmar i politiska partier och intresseföreningar är mycket lägre idag jämfört med för 30 år sen. En central tes i Wästbergs bok är att populismens framväxt där man delar upp människor i föreställningen om “korrumperade eliter och det ädla folket” beror även på att etablerade partier har blivit för elitistiska och slutna organisationer samtidigt som fler i Europa och på andra håll upplever att man inte kan påverka politiken och göra sin röst hörd på seriöst sätt. 

Wästberg förklarar bland annat paradoxen i att SD, trots sin retorik om “sjuklövern” och “vänsterliberaler”, faktiskt är det mest slutna och centralstyrda partiet i Riksdagen. 

I boken finns även ett helt kapitel om SD:s historia och nuvarande utveckling. Som faktumet att det fortfarande heilades (Hitlerhälsning) på möten när dagens partiledare Jimmie Åkesson blev medlem under 1990-talet. 

SD har, enligt Wästberg, ändrat sina ord i kommunikationen från “sparka ut svartskallarna” men de har fortfarande samma ambitioner genom andra metoder som att säga “stoppa all invandring från etniskt avlägsna kulturer”. Wästberg skriver även vad som skulle kunna hända om SD skulle ta makten och genomföra sin agenda. I scenariot med egen majoritet skulle inte SD införa diktatur på en gång, utan i första hand skulle de stoppa all invandring och skapa kontroll över offentliga medier och centrala institutioner som domstolar och polis. 

Att SD till exempel har föreslagit att asylsökande, som individer utan svenskt medborgarskap, inte ska kunna demonstrera och yttra sig är direkt odemokratiskt. Boken är också intressant eftersom Wästbergs budskap är att inom demokratins och parlamentarismens spelregler är det OK att ignorera partier som SD samtidigt som övriga partier behöver lösa olika problem och utmaningar i samhället som finns idag. 

SD har trots sin status som tredje största parti endast en mindre del av kärnväljare medan majoriteten av SD-väljarna i grunden ogillar partiet men väljer att proteströsta på andra. Men framför allt är det viktigt att demokratin i stort förnyas om Sverige i framtiden ska kunna vara en välfungerande och digitaliserad demokrati.

I fokus

SD-politikerns framtidsambitioner utan muslimer

I en diskussion om mordet på historieläraren Samuel Paty i Paris av den islamistiske terroristen Abdullakh Anzarov nämnde Frankrikes sverigeambassadör att Frankrike är ett land för alla fransmän, inklusive franska muslimer. Detta föranledde SD-riksdagsmannen Alexander Christiansson att dödförklara det fria samhället genom följande tweet:

Skärmdump från Twitter 201123.

Christianssons uttalande bygger på intervjun med den franske ambassadören Etienne de Gonneville i Agenda. Ambassadören menar bland annat att terrorismen också skapar problem för hela den muslimska befolkningen i landet. De Gonneville menar också att Frankrike också är ett muslimskt land eftersom islam är den nästa största religionen i landet samt att islam är en mångskiftande religion. Utifrån den intervjun innebär Christianssons uttalande följande: 

  • Christiansson skriver att han förstår vad ambassadören menar men utifrån tweeten framgår det motsatta. Faktum är att runt 10% av Frankrikes befolkning är muslimer vilket gör att Frankrike också kan anses vara ett land med större muslimsk befolkning.
  • Christiansson uttalar sig oroat angående “det fria samhället”. Samtidigt är fallet att nationalistiska och högerpopulistiska partier som SD är emot idéer som det fria och öppna samhället. I meningen att i ett fritt samhälle råder personlig frihet, mänskliga rättigheter och politiskt oberoende centrala institutioner som rättsstaten. Till exempel, SD är det enda partiet i Riksdagen som vill återinföra statskyrkan och därmed den sekulära staten samt avskaffa mänskliga rättigheter i flera områden. På det sättet är SD ett parti präglad av odemokratiska värderingar.
  • Christiansson menar att vi ska “kämpa för vår framtid”. Då kan man fråga sig vems framtid han avser och vilka han menar med “vi”? Uppenbarligen omfattas inte muslimer i Christianssons framtidsambitioner eftersom han inte kan tänka sig att Sverige en dag skulle även kunna beskrivas som ett muslimskt land i takt med att fler svenskar kan med tiden bli muslimer på olika sätt. Därmed blir det absurda fallet att muslimer anses vara som ett hot mot “det fria samhället” samtidigt som SD:s partiprogram präglas av flera anti-demokratiska förslag. 

På det sättet är Christianssons inlägg bestående av muslimofobiska undertoner och budskap. Han är också känd för tidigare uttalanden som “Vi har en utbredd islamisering av samhället som jag ser som en fara för vår framtid om vi inte sätter ner foten och ställer krav på dem som kommer hit”.

Problemen med Christianssons resonemang är flera.

  • Synen ”vi och dom” bygger på myter och kulturistiska uppdelningar som dessutom gör det lättare för islamister och nationalister att skrämma människor.
  • ”Islamisering” av samhället kan endast ske ovanifrån, alltså när islamistiska politiker har makten och använder staten för att bland annat avskaffa religionsfriheten, yttrandefriheten och andra rättigheter. Något som partier som SD i Europa eftersträvar efter.
I fokus

Mordet och moderatledaren

För en civiliserad och öppen samhällsutveckling är det viktigt att politiker och andra som representanter för civilsamhället kommunicerar demokratiska budskap i samband med terrordåd. Däremot är det problematiskt och kontraproduktivt med budskap som delar upp istället för att förena människor. Det senaste exemplet med Moderaternas partiledare Ulf Kristerssons inlägg angående mordet på Samuel Paty är ett exempel på negativa fördomar och människosyn.

I söndags mördades historieläraren Samuel Paty i Paris efter att han i sin undervisning visat karikatyrer av profeten Muhammed. Innan mordet blev Paty utsatt för hot och en missnöjeskampanj via Facebook och Whats App. Mordet skedde genom att Paty blev halshuggen med kniv av en 18-årig gärningsman radikaliserad av islamistiska idéer. 

I sin tur blev gärningsmannen skjuten av polisen och hans agerande, som klassas i Frankrike som terrorism, blir ett till exempel på unga muslimska män som radikaliserats i de islamistiska idéerna att islam är den enda sanna religionen och att alla människor ska ha särskild lojalitet till islam. Islamismen är också en idé som förkastar grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till liv och ägande, samt idéer som religionsfrihet och yttrandefrihet.

Samling på Place de la Republique, Belfort, den 18 oktober 2020 för att hedra professorn i geografihistoria Samuel Paty, mördad vid Conflans Saint-Honorine fredagen den 16 oktober 2020 på kvällen. Photo: Thomas Bresson.

Mordet har lett till stora protester i Frankrike mot våldet och islamistisk terrorism samt till diskussioner om yttrandefrihet och sekularism. Det är vanligt att muslimer anser att profeten Muhammed inte får avbildas på något sätt. I EU, liksom på andra håll i världen är det inte förbjudet, till skillnad från samhällen som Kuwait, att avbilda profeten Muhammed eller andra profeter. Inte heller anser alla muslimer att Muhammed inte får avbildas eftersom olika muslimer praktiserar islam på olika sätt. 

I samband med terrordåd är det vanligt och nödvändigt att kommunicera emot våld och uppmana till demokratisk enighet. Sådan kommunikation brukar förekomma hos politiker, mediala aktörer och övriga som representanter för civilsamhället. I Sverige har bland andra Moderaternas partiledare Ulf Kristersson uttalat sig under rubriken “Vår tolerans har gränser”. Kristerssons agerande kan anses i grunden vara välvilligt men består samtidigt av grovt problematiska och även kontraproduktiva beteenden. 

Till att börja med skriver Kristersson att “mordet är ett hot mot yttrandefriheten, mot det öppna samhället och mot den västerländska civilisationen.” Saken är dock att någon västerländsk civilisation inte existerar idag. De aktörer som säger sig försvara “det västerländska” är ofta emot mänskliga rättigheter och öppna samhällen som i fallet med nationalistiska och högerpopulistiska partier i Europa. 

Vidare, myten att världen och därmed människor är uppdelade i påhittade civilisationer skapar problem. Dels påminner det om rasistiska föreställningar om att människor är uppdelade i raser. Dels handlar det om föreställningen att olika civilisationer konkurrerar med varandra. Själva myten att det är på det sättet kallas också för civilisationism och har beskrivits tidigare på Motargument.  

Slutligen, Kristerssons uttalande följs av skrivelsen att radikal islamism är hotfullt eftersom “allra värst drabbas andra muslimer av extremisternas krav på kontroll och lydnad”. Objektivt sett har Kristersson rätt men Moderaterna har under Kristerssons ledning bestämt sig att aktivt samarbeta med Sverigedemokraterna. Alltså med ett parti med rötter i nazism som vi på Motargument har skrivit om många gånger under de senaste åren, inklusive i samband med SD:s uttalanden och förslag på offentlig repression mot muslimer.

Ulf Kristersson, Moderaternas partiledare, vid sitt partiledartal söndag 180701 vid Almedalsveckan i Visby på Gotland. Foto: Johan Wessman (News Øresund)
Creative Commons Erkännande 3.0 Unported-licens (CC BY 3.0).

Sådana beteenden hos nationalistiska och högerpopulistiska partier i Europa bygger utöver kulturrasism och sociala fobier även på myten att världen är indelad i olika civilisationer. Historikern Yuval Harari, känd för böcker som Sapiens, menar att även om olika civilisationer förekommit tidigare i vår mänskliga historia så kan inte världen längre delas upp på det sättet. Bland annat eftersom globaliseringen genom flöden av idéer som via människor, internet och globala communities som Facebook har gjort världen till en gemensam mänsklig civilisation. 

Harari anser till exempel att terrororganisationer som det islamistiska ISIS som använder amerikansk dollar och sociala medier inte är ett externt problem utan just ett internt problem i vår civilisation. Därför är det viktigt att fler politiker och andra som deltar i debatten kommunicerar budskap som förenar fler människor för utvecklingen av gemensamma lösningar. 

Det blir motsägelsefullt när Moderaternas partiledare menar att “vi” (som Europa och USA) – “kommer inte tolerera de intoleranta” samtidigt som allt fler konservativa partier i Europa anpassar sin politiska kommunikation och agenda efter de nationalistiska. Men framför allt är det problematiskt att vilja bekämpa en viss extremism med en annan extremism. Islamism liksom andra anti-demokratiska och avhumaniserande idéer bör bemötas i samhällsdebatten men inte i samverkan med andra extremister som de högerextrema.

Recensioner

Recension av Jonathan Lundbergs ”Sverigevänner”

Jonathan Lundbergs bok “Sverigevänner – Ett reportage om det svenska nätkriget” berättar på tematiskt och grävande sätt om hur framväxten av så kallade “alternativa medier” och samspel med Sverigedemokraterna under 2010-talet.

I boken redovisar Lundberg historiken bakom det som idag kallas för “kulturkriget” i svensk debatt som rörande frågor om migration och religion. Utöver berättelser om ett förändrat politiskt och medialt situation är boken också en berättelse om värderingskonflikten i samhället. 

Lundbergs berättelse startar i USA år 2003 i samband med grundandet av forumet 4chan, som är populär bland tonårspojkar som ofta kände sig mobbade och maktlösa. Forumets aktiviteter på basis av rasistiskt innehåll blev enligt författaren början på “nätkriget” i Sverige. Här får läsaren veta mer om “the alt-right” (den alternativa högern) rörelsen präglad av idéer som vit nationalism, nynazism, antisemitism och muslimfobi. 

Författaren beskriver också hur 4chan blev det viktigaste verktyget för alt-right medlemmar att skapa innehåll och budskap med syfte att stödja Donald Trumps kandidatur till USA:s presidentpost under 2016. I samband med det har även Sverige blivit en avgörande symbolfråga för både liberaler och konservativa, liksom andra politiska aktörer. Framåt valet 2014 blev det allt vanligare i forumet med att beskriva Sverige som ett “mångkulturellt helveteshål” och “ett land i kaos” på grund av invandring, islam, feminism och mångkultur. 

Läsaren får också veta att under valet 2018 kom många ur alt-rightrörelsen och sympatisörer från Sverige att skapa innehåll som skulle gynna Sverigedemokraterna, även genom rasistiska videos och memer. En stor del av boken fokuserar på utvecklingen hos SD genom intervjuer med partiets ledande medlemmar som SD:s “digitala mogul” Jacob Wallerstein som bland annat, absurt nog, hävdar att SD alltid försöker att rapportera i enighet med sanningen.  

En av bokens främsta poänger är bevisandet hur SD medvetet har planerat, organiserat och finansierat aktörer som kallas för hatsajter och rasistiska portaler. Lundberg menar att målet för SD och de högerextrema portalerna, som t ex Samhällsnytt (f d Avpixlat och Politiskt inkorrekt) är att vinna väljare och påverka människors  sociala verklighetsbilder genom fokus på negativ rapportering om invandring, brottslighet och sambandet mellan. Det är också enligt Lundberg en del av den nationalistiska och högerkollektivistiska agendan att genomföra en sorts kulturell revolution och med tiden etablera kontroll över offentliga institutioner.

Boken avlsutas med författarens  konstaterande att nätkriget har vuxit bortom Sverigedemokraterna, Stå upp för Sverige (Facebookgruppen) och den ”sverigevänliga” rörelsen. Enligt Lundberg är Sveriges politiskt medvetna befolkning idag delad i två läger, där författaren retoriskt frågar om vilka värderingar ska vara ledande i framtiden?

Boken ”Sverigevänner – Ett reportage om det svenska nätkriget” gavs ut på Piratförlaget i november 2019 och finns sedan en tid tillbaka att få i pocketversion.