Etikettarkiv: rasifiering

Krönikor

Var kommer du ifrån, egentligen?

Varför är det så svårt att få ha blandade identiteter? Med blandade identiteter menar jag i detta sammanhang andra generationens invandrare, adopterade och blandade. Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan ”var kommer du ifrån – egentligen?”. Varför får jag den frågan? Varför anser vissa ha rätten att ställa mig den frågan? Var kommer du ifrån, egentligen?

Det är ingen oskyldig fråga för mig, jag ser det som en rasifierad fråga där frågan tvingar in människor till att kategoriseras som antingen det ena eller det andra, att vara ”vit” eller ”icke-vit” med tillkommande stereotypa föreställningar. Men hur blir det när du varken är det ena eller det andra, utan något däremellan? En slags hybrid?

Jag positionerar mig som varken det ena eller det andra, varken som ”invandrare” eller ”svensk”. Jag positionerar mig som blandad eftersom jag har en förälder som är svensk och en förälder från ett annat land. Trots att jag är blandad vill andra fortfarande kategorisera mig som det ena eller det andra, ”invandrare” eller ”svensk”. Det är ett svart-vitt tänk som bara tillåter två alternativ, det finns inget utrymme för något annat. Men jag är blandad, jag är varken det ena eller det andra, jag är något där i mellan – i ett mellanförskap. Att inte erkänna att människor kan ha blandade identiteter är som att osynliggöra en stor grupp människor, deras erfarenheter, upplevelser och känslor.

Mellanförskapet

Mellanförskapet är en politiskt och religiöst obunden förening som bildades 2005. Föreningen har som syfte att skapa en debatt kring frågor om blandande identiteter och olika former av gränsöverskridanden hos grupperna adopterade, andra generationen och blandade. Vad som är gemensamt för ovanstående grupper är känslan av att varken vara det ena eller det andra, att man inte fullt ut anses vara ”svensk” eller något annat. Du är varken ”vit” eller ”icke-vit”. Detta följs sedan av känslan av att leva utanför eller mellan en eller flera kulturer (exempelvis svensk och persisk kultur), ”raser” och länder på en och samma gång.

Att vara blandad, andra generationen eller adopterad möjliggör också situationer där du blir sedd som en person som kan förmedla och försona två till synes motsatta läger – ”svenskar” och ”invandrare”.

Observera att när det skrivs om ”raser” här så menas det inte att det finns olika raser av människor. Ordet används i brist på bättre ord som kan förklara upplevd etnicitet och kulturell bakgrund.  Ordet syftar här till att man kategoriserar utifrån utseende och kopplar detta sedan till att människor utefter deras utseende och fysiska markörer anses tillhöra specifika geografiska platser. Detta har sina rötter i kolonialismen och den ”vetenskapliga” rastänkandets tid.

Känslan av att vara mellan eller utanför etablerade normer och föreställningar kring nationell och kulturell identitet kan också ses som en gemensam nämnare för dessa tre grupper. Här rör det sig om specifika kroppsliga markörer som gör att man blir nationellt eller etniskt exkluderad. Du blir alltså inte erkänd som hemmahörande i vare sig det västerländska som icke-västerländska, ”vita” eller ”icke-vita” sammanhang.

Att leva i ett mellanförskap kan ses som ett tillstånd där det finns en motsättning mellan kroppsliga markörer och kulturella uttryck. För att beskriva detta närmare kan man säga att det kan vara en upplevelse av att man uppfattas som ”invandrare” i Sverige men som ”svensk” utomlands. Det som markerar ens annorlundaskap och normbrytande svenskhet är ens utseende. Det är inte ovanligt att ”icke-vita svenskar” upplever att de inte är hemmahörande i deras uppväxtland och det är en effekt av den svenskhetsnorm som fortfarande  idag är förenad med

”vithet och med den idé som gör att man som icke-vit i Sverige alltid förväntas komma någon annan stans ifrån”. (Källa: Om ras och vithet i det samtida Sverige)

Är du med ”oss” eller ”dom andra”?

Jag kommer ihåg att när jag var yngre var det svårt för andra människor att riktigt greppa vem jag var och placera mig i ett fack. Jag hade ju erfarenheter av olika kulturer, är till synes mörkare än den vita normen som råder och flerspråkig . Jag kunde röra mig mellan två till synes motsatta läger i skolan då det var en uppdelning  mellan ”invandrarna” och ”svenskarna”  i min skola. Jag kommer såväl ihåg hur jag en dag fick frågan ”ska du vara med oss eller med dom andra?”. Men jag kände mig inte hemma hos varken ”oss” eller med ”dom andra”.  Jag ville inte behöva välja,  och förstod inte varför jag ens skulle behöva välja. Jag tyckte om känslan av att röra mig mellan de olika grupperingarna men kände mig nu tvingad till att välja en ”sida”.

Det var först när jag  mötte människor som också var blandade som jag kände mig riktigt ”hemma”. Att de förstod mig på ett sätt som andra inte gjort förut. Vi delade liknande erfarenheter och tankar, för vi hade liknande upplevelser och blivit ifrågasatta på liknande grunder. Jag kände mig sedd och hörd, mina erfarenheter och upplevelser blev  bekräftade och erkända.

Normen för vem som räknas som ”svensk” eller ”icke-svensk” medför i sin tur en ny typ av medvetande som är ett ifrågasättande av de rådande normerna för nationell, kulturell och ”raslig” gemenskap. Att ifrågasätta skapar en möjlighet att skapa en obestämbar lekfullhet  kring de ”rasliga”, nationella och kulturella gränsdragningarna. Hur detta uttrycks kan vara genom ett kontextbundet skiftande mellan att identifiera sig som det ena än det andra, ”svensk” eller ”icke-svensk”, ”vit” eller ”icke-vit”. Samtidigt är detta skiftande beroende av omgivningens bekräftande av själva positioneringen.

Att leva i ett mellanförskap avslöjar tyvärr att Sverige har misslyckats, för statistiskt sett är Sverige faktiskt mångkulturellt, mångreligiöst och ”mångrasligt”, men mellanförskapet säger annat.

Källa:

Om ras och vithet i det samtida Sverige

Krönikor

Strukturell rasism och privilegier

Att vara född till vit man är inget jag kan känna skam och skuld för. Jag har däremot anledning att skämmas om jag inte tar ansvar för min position i världen och undviker att agera utifrån denna förståelse. Mitt liv och mina möjligheter i livet är ett resultat av djupa orättvisor, där strukturell rasism nära på garanterar att jag får mer på andras bekostnad. Det innebär att jag som vit är privilegierad, och väldigt mycket mer privilegierad eftersom jag är en vit man.

Strukturell rasism innebär att vi lever i en ordning som definierar och separerar oss utifrån attribut som hudfärg. Det är ett system som bestämmer hur vi människor uppfattar varandra, fördelar makt i samhället och i mångt och mycket styr hur vi lever våra liv. Några delar inte den uppfattningen och argumenterar att strukturell rasism inte existerar, framför allt inte i Sverige. Den statistik som visar att strukturell rasism kraftigt begränsar många människors möjligheter och liv, avfärdas med ofta svepande argument relaterade till biologiska antaganden eller uppfattningar om att vi alla har samma förutsättningar att lyckas i livet, om vi bara lägger manken till.

Ofta är den strukturella rasismen osynlig för mig som vit. Min vita hudfärg ger mig en trygg tillhörighet och garanterar mig ett smörgåsbord av olika valmöjligheter i livet. Om jag inte aktivt tänker efter så kan jag tro att den tillvaro jag lever i också är  tillgänglig för alla andra på exakt lika villkor.

I Sverige är vi ju inte rasister och i vårt samhälle existerar inte rasism och i de fall rasism existerar så är det ett individuellt problem. Svenska värderingar, helt enkelt. Men är det egentligen så enkelt?

Hur kan den strukturella rasismen se ut?

När en människa nekas adekvat sjukvård med hänvisning till kulturell svimning, då ser jag strukturell rasism.

När en människa misstänks för snatteri utifrån hudfärg eller klädsel, då ser jag strukturell rasism.

När valdeltagandet är lågt i socialt utsatta bostadsområden, då ser jag strukturell rasism.

När politiker motsätter sig avidentifierade jobbansökningar i offentlig verksamhet, då ser jag strukturell rasism.

När polis eller ordningsvakter väljer att kontrollera en rasifierad människa i en grupp bestående av vita människor, då ser jag strukturell rasism.

När jag läser att det finns färre rasifierade akademiker på grund av att segregering och socioekonomiska faktorer begränsar chanserna till ett gott liv redan i grundskolan, då ser jag strukturell rasism.

Inget av ovanstående är något som drabbar mig som vit man. Jag är fri att röra mig utan rädsla i det offentliga rummet. Jag är fri att välja väg i livet utan att begränsas av hur min hud ser ut. Nu finns det förstås fler faktorer än att vara rasifierad som är diskriminerande. Några av dessa beskrivs i diskrimineringslagstiftningen. Det betyder att som vit kan alltså även jag drabbas av diskriminerande strukturer som begränsar mina möjligheter i livet, men jag är ändå alltid vit – och de privilegier det medför kan ingen ta ifrån mig.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Featured image attribution:
Tony Webster
Attribution-ShareAlike 2.0 Generic (CC BY-SA 2.0)

Artiklar

”Ras” och kommunikation – hur hänger det ihop?

I min tidigare artikel ”Ras” – att synliggöra ett normsystem riktade jag strålkastarna mot normens vitöga och vilka förtjänster det innebar att uppmärksamma just begreppet ”ras”.  I artikeln förklarades det även att det finns olika former av ”vithet”, där den hegemoniska vitheten hamnar högst upp i hierarkin.  Syftet med denna artikel är att synliggöra hur ”ras” skapas och återskapas i olika former  av kommunikation, med fokus på kommunikation via språk och ord.

Ras är inte bara en historiskt skapad kategori och föreställning.  Ras upprätthålls också utifrån en social och kulturell nivå, och den upprätthålls även utifrån vad man kallar en performativ handling.  Med detta menas att ras ”görs” och pågår i olika former av kommunikation, detta oavsett om det gäller bild eller ord, eller för den delen kroppsliga framträdanden.

Vem anses vara svensk medborgare, bl*tte eller n*ger?

Uttryck som ”svensk medborgare ” skapar ras genom språket. Detta uttryck används för att benämna en icke-vit person som har ett svenskt medborgarskap. Detta har bland annat uppmärksammats i  ”Bortom Vi och Dom – Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering”.

Även ord som ”invandrare” har alltmer att kommit att bli synonymt med en icke-vit person. Detta gäller oavsett om personen i fråga har invandrat till, eller är född och uppvuxen i Sverige.

Att uttrycka nedsättande ord som exempelvis ”bl*tte” och ”n*ger” skapar och återskapar också ras. Personen som är icke- vit blir i detta ögonblick rasifierad, vilket leder till att den vita personen får en överordnad position. Här är det dock inte kroppen i sig som är underordnad. Det är alltså språket som skapar underordningen i situationen, vilket uppmärksammas i ”Om ras och vithet i det samtida Sverige”.

Bruten svenska och ”orten” = icke-vit och icke-svensk

Det finns en ytterligare rasifierad dimension som är värd att nämnas i detta sammanhang – de som förväntas eller ej, tala flytande och korrekt svenska. Att ha överseende med någon som har vad man refererar till ”bruten svenska” är svårt, det är låg tolerans för det.  Därför är det kanske inte helt oväntat att en vit kropp går hand i hand med att tala ”ren” svenska, det vill säga, utan brytning.

”Förorten” fungerar som ett lysande exempel på hur ras också görs. Förorten, det vill säga de områden som numera kommit att innefatta de stadsdelar som domineras av icke-vita personer. Dessa skiljer sig från förorter som domineras av vita, som inte längre anses vara förorter. Förorten, eller ”Orten”, har alltså kommit att uppfattas som en plats som dels en icke-svensk plats, dels där det bor icke-svenskar – ännu en indikation på att icke-vita människor inte anses vara svenskar till fullo.

Sammanfattningsvis kan vi utifrån denna artikel läsa oss till, att beroende på hur vi använder språket är det således aldrig neutralt, inte heller hur vi uttalar orden.  Det görs alltså antaganden, fördomsfulla kopplingar och kategoriseringar,  människor blir rasifierade. Det blir också ganska tydligt att om en ska accepteras som svensk utan att bli ifrågasatt behöver du prata på ett visst sätt (utan brytning), se ut på ett visst sätt (hudfärg), kopplingen mellan ”vithet” och svensk är svårt att förneka.  Det här är ett ytterligare sätt som ”ras” skapas och reproduceras på som också behöver uppmärksammas.

Vi behöver således bli mer medvetna om vilken inverkan språket faktiskt har, hur det får oss att kategorisera, diskriminera och rasifiera ”dom andra”.  Att reproducera ord vars syfte är att särskilja ”oss” från ”dom”,  skapar en verklighet som kan innebära negativa konsekvenser för ”dom andra” – de fråntas rätten att få leva på lika villkor som ”oss”.

Artiklar

”Ras” – att synliggöra ett normsystem

Det finns absolut ingen som helst poäng eller vetenskapligt stöd  idag för att dela in mänskligheten i olika ”raser”, den vetenskapliga rasismen är förkastad.  Faktiskt är det så att man sett att det är större variation inom en så kallad ”ras” än mellan ”raser”. Detta menar bland andra antropologen Thomas Hylland Eriksen. Däremot hindrar inte detta människor från att tänka i sådana termer, det vill säga att man har en föreställning om att olika ”raser” existerar.  Dessutom är det så att idag pratar man inte enbart om en form av rasism utan om rasismer.

I Sverige talar vi  sällan om ”ras”, varken som begrepp eller kategori. Inte heller diskuteras ”ras” i det offentliga eller i det privata. Däremot används begreppen etnicitet och till viss del kultur och religion flitigt. Begreppen har nästan kommit att ersätta och i praktiken innefatta ”ras”.

När det inte talas om ”ras” blir det också svårare att komma till bukt med olika former av samhällsproblem. Här syftar man på olika  typer av problem som vi ser i samhället – segregation, vardagsrasism och diskriminering. Den inställningen som finns till ”ras” idag i Sverige är vad man kallar ”färgblindhet” enligt Tobias Hübinette. Den ”åberopas med vad man kan kalla utopiskt argument, att utseendet inte spelar någon roll, eller åtminstone inte ska spela någon roll”.

Ras – att synliggöra ett normsystem

I ”Om ras och vithet i ett samtida Sverige” resonerar man kring rasbegreppet  utifrån att man vill synliggöra betydelsen av, men också dess påverkan och effekter i samhället. Man ser alltså inte på rasbegreppet som

en essensialistisk och biologisk – medicinsk kategori som på något sätt skulle vara fast, evig eller medfödd.

Om man osynliggör raskategorins betydelse och hur den inverkar på icke-vita samt vita, leder det i sin tur till att vi inte har förmågan att förstå grupper eller individers inkludering och exkludering utifrån ”ras” i olika sammanhang i Sverige.

Ras definieras här som  ett sätt att dela in människor utifrån visuella och fysiska markörer som går tillbaka till kolonialismen och det ’vetenskapliga’ rastänkandets tid som kopplar vissa kroppar till vissa regioner och kontinenter, och ibland också förser dem med vissa egenskaper och läggningar.

När man väljer att tala om vithet och ”ras” kan man på en och samma gång synliggöra ett normsystem. Normsystemet reglerar i sin tur relationerna mellan olika ”raser”, och vithet skapas som den privilegierade och överordnade positionen. Detta kan jämföras med hur maskulinitet skapar en överordnad position gentemot femininitet. På samma sätt som det också finns olika former av maskuliniteter finns det också olika vitheter, där andra är mer dominerande än andra – hegemoniska vitheter kallas det.

Den som räknas som ”vit” eller ej är beroende av tid som plats. Med detta menas att det är skillnad på om du räknas som vit i Sverige, Guatemala eller i Grekland. Utifrån samma logik blir vissa kroppar rasifierade i Sverige men inte i andra länder. Gränsdragningen och uppdelningen mellan vita och olika grupper samt minoriteter av icke-vita ser olika ut beroende på sammanhang.

Att vita eller icke-vita skulle utgöra en homogen grupp är inte riktigt. Individer likt grupper är inte enbart vita eller icke-vita. De härbärgerar även andra identifikationer och positioner. De ingår i många andra sammanhang och kategorier, samtidigt som det är vita och icke-vita.  Raskategorin står aldrig ensam, den ställs alltid i relation till andra kategorier, det vill säga kön, sexualitet, klass, plats, generation, nationalitet osv.

Olika former av vithet

Det finns också olika former av vithet, likaså olika typer av heteronormer – historiskt som geografiskt. Därför är den svenska vitheten inte som den amerikanska vitheten.  Vithet kan också vara en närvarande norm i länder och i sammanhang där vita inte ens är av majoritet. Detta visar sig bland annat genom den popularitet man kan se gällande vita skönhets- och kroppsideal i icke- västerländska länder och bland icke-vita minoriteter.

Den svenska vithetens exklusivitet visar sig också genom att majoritetssvenskar som är kortväxta eller har mörkt hår kan bli rasifierade. De misstas för att vara ”invandrare” och får frågor som ”var kommer du ifrån” eller varför en ser så osvensk ut.  Det ljusa, blonda och ”nordiska” utseendet har också kommit att bli ett globalt skönhetsideal.

Finländare som tidigare varit rasifierade, precis som öst- och sydeuropéer har kommit att blivit mer och mer inkluderade i svenskheten, vilket har att göra med deras vita kroppar. Detta innebär att gränserna för den vita svenskheten är dels föränderliga, dels skapar utrymme för att vara förhandlingsbara.

 

Krönikor

Finns rasism mot svenskar i Sverige?

Inledningsvis vill jag bara poängtera att det populära begreppet ”omvänd rasism” skulle innebära motsatsen till rasism vilket jag antar att det inte syftas till. Termen är rasism oavsett åt vilket håll och mot vilken grupp den riktas. Inom begreppet rasism ingår en samhällelig struktur som verkar förtryckande mot en minoritetsgrupp. Det kan inte påstås att så kallade etniska svenskar är en minoritet i Sverige, inte ens med den bästa av vilja.

Begreppet rasism, så som det används inom dagens diskurs avser kulturrasism, det är alltså inte fråga om någon idé om ”raser”, vilket är ett begrepp inom svenskan som vi inte använder för människor. Detta skiljer sig dock runt om i världen där exempelvis USA använder sig av rasbegreppet på människor enligt SOU 2004:048 Kategorisering och integration.

I Sverige är användningen av begreppet ”afrosvenskar” begränsat och syftar inte till att kategorisera utifrån ett ”rasbegrepp”.  T ex är begreppet ”African Americans” gängse uttryck i USA.

Strukturell rasism. För att det ska röra sig om strukturell rasism måste det förekomma samhälleliga strukturer som fungerar diskriminerande och/eller nedvärderande av en folkgrupp, så som begreppet används och definieras idag. Begreppet folkgrupp omfattar alltså etnicitet, sexualitet och även religiös tillhörighet enligt åklagarmyndigheten.

Det finns idag inga strukturer som fungerar diskriminerande mot svenskar på det sätt som det finns mot invandrare som exempelvis har svårare att få arbete på grund av sitt namn, de sållas ofta bort redan vid det första urvalet.

Kulturell rasism. När dessa samhälleliga strukturer existerar omfattas även uttryck och agerande som rasism då de fungerar diskriminerande och/eller nedvärderande mot aktuella folkgrupp enligt ovan givna definition. Exempel på sådana uttryck kan vara användande av ”n-ordet” eller uttryck som ”blatte” eller ”bög”. Det är viktigt att förstå att dessa diskriminerande samhällsstrukturer kan vara svåra att se och identifiera för den dessa inte drabbar.

Det kan förvisso förekomma en form av rasism mot svenskar på individnivå som exempelvis att någon kallar en person för ”svenne”, som är de gamla raggarnas och kåkfararnas slangord för ”Svensson”. Ordet ”svenne” saknar uppenbarligen den negativa värdeladdningen som ”n-ordet” har och den rasism som avses här är den samhälleliga och strukturella rasism som är väl inarbetad i vårt sätt att tänka och fungera.

Pankhurst-familjen, här Sylvia och Emmeline, var viktiga för suffragettrörelsen i början av 1900-talet. WSPU (Women’s Social and Political Union) grundades i Manchester, England.

Diskriminerande samhälleliga strukturer. Att ha ett utländskt klingande namn har ofta en negativ effekt då man söker arbete till exempel, att vara ung kvinna kan också ha en negativ effekt då arbete söks eftersom en arbetsgivare kan misstänka framtida barnledigheter och graviditeter som påverkar utförandet av arbetet och närvaron negativt. För att bättre förstå hur dessa strukturer kan verka diskriminerande och hur de dessutom kan samverka rekommenderar jag att man läser Nina Lykkes teori om intersektionalitet.

Samhället fungerar alltså diskriminerande på flera olika nivåer mot den rasifierade och tillhör man dessutom flera av dessa olika diskriminerade kategorier får man därför utstå den strukturella rasismen på flera olika sätt. Detta är något man som svensk aldrig ens kan föreställa sig.

Kategorisering. Det är upp till var folkgrupp men framför allt var individ att själv avgöra vilken form av kategorisering eller epitet som upplevs som kränkande och/eller diskriminerande, men personen ska inte själv bjudit in till kränkningen.

Som rasifierad äger man rätten att själv få tala om när man blivit kränkt, det är aldrig upp till någon annan att definiera om man som person blivit kränkt eller inte.

Sammanfattande ord. När en svensk utsätts för glåpord från en person med utländskt ursprung, eller från någon annan för den delen kan detta möjligtvis klassas som trakasseri om det sker i såna former i lagens mening. Om en svensk person skulle bli ofördelaktigt behandlad vid val av person för en anställning eller en annan liknande situation, kan det möjligtvis vara fråga om diskriminering. Det kan däremot aldrig handla om rasism mot denna svensk i landet Sverige.

Jag hoppas i och med detta att vi en gång för alla kan släppa argumentet att det i Sverige råder rasism mot svenskar.

Jag blev för några år sedan indragen i en kortare debatt där jag blev anklagad för att vara en rasifierad rasist. Eftersom det fortfarande tycks råda en viss förvirring kring begreppen tänker jag att det vore passande att lyfta in även begreppet rasifierad i denna artikel och utförligt förklara det.

Begreppet rasifierad eller etnifierad ska förstås utifrån begreppet rasism sådant det redogörs för ovan. En rasifierad person är en sådan som utifrån fördomar och/eller stereotyper kategoriseras. En rasifierad person är alltså, förenklat den person som utsätts för stereotypa fördomar. Om man utgår från Nationella sekretariatet för genusforskning så står det att läsa att en rasifierad person är den som av någon annan kategoriseras utifrån exempelvis hudfärg eller hårfärg. Förvisso är även vita människor rasifierade, men då som personer med normativa och överlägsna drag istället för som begreppet normalt används för en person som utsätts för rasistiska fördomar baserade på en föreställning om en etniskt sämre arvsmassa.

Rasister är på så vis absolut motsatsen till rasifierade, dels på grund av sin hierarkiska särställning som den högre stående normen i samhället men även på grund av sitt dikotomiska förhållningssätt mot den person mot vilken den sagda rasismen riktas.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

SOU 2004:048 Kategorisering och integration

Åklagarmyndigheten: Hets mot folkgrupp

Nina Lykke: Intersektionalitet – ett användbart begrepp för genusforskningen

Lagen.nu: Kränkning

Nationella sekretariatet för genusforskning: Rasifiering

Artiklar

Vita rasifierade kvinnor – den samma men ändå den andra

Att vara svensk och vit är inte entydigt, att utforska och analysera utifrån olika sammanhang är därför ett måste. Rasifieringsprocesser skapar normativa diskurser kring vad man anser vara ”svenskt”. Samtidigt sker även en förståelse kring vilka utseenden, likaså vilka kroppar som räknas som svenska. Det handlar om en bild av svensken som blåögd och blond. Nedan kommer jag att återge och analysera hur Katarina Mattsson, Ruth Frankenberg och Raka Shome utifrån Katarina Mattsons text ”Genus och vithet i den intersektionella vändningen” förhåller sig bland annat till begreppen vithet, vit femininitet samt vita kvinnors både-och-position i en rasifierad nation.

Vithet – en ”förgivettagen dimension i de internationella skönhetstävlingarnas  där ”universella”  skönhetsstandarder och kvinnlighetsideal, som genom sina kloner av unga, vita, smala, hälsosamma och förmodat heterosexuella medelklasskvinnor skapar en tydlig och explicit hegemonisk kropps- och femininitetsnorm”.

Den betydelse som utseendenormerna får, blir synligt när människors utseende inte infriar dessa förväntningar. Ett exempel på detta är genom frågor som ”varifrån kommer du?” eller ”var kommer du ifrån, egentligen?”.  Frågorna uttrycker en relation mellan vissa kroppar och utseenden samt det nationella territoriet, vilket formas kring en önskan –  en kollektiv sådan, att lokalisera människors ursprung från någon annan stans.

Vita kvinnor- en både/och position

Vita kvinnor har en högre ställning i förhållande till andra kvinnor men detta kan även gälla för vissa män i vissa sammanhang. En viktig fråga menar Katarina Mattsson (lektor i genusvetenskap) är att utifrån vita kvinnors både/och ställning i relation till privilegier, att de ibland är exkluderade och missgynnande, ibland inkluderade och gynnade. Det är alltså utifrån detta som vi måste förstå vita kvinnors rasifierade inkludering.

För att förstå denna både/och-ställning som kvinnor har menar Ruth Frankenberg (sociolog) att ”vita människor är rasifierade precis som män har kön”. Vithet ses som en identitet vilket formas och levs i samklang med andra identiteter – klass, kön, sexualitet, generation och etnicitet.

Rasifieringsprocesser ändrar förutsättningarna för genusrelationer, därför är det av viktigt att man ser på vithet som en ”diskurs för rasifierade privilegier”.  Med detta menar man att beroende på vilken hudfärg du anses ha (läs vit) tilldelas du exempelvis privilegier som i sin tur skapar olika förutsättningar i mötet med andra, som påverkar dessa i vardagen.

Vit femininitet

Raka Shome  (forskare i medie- och kommunikationsvetenskap) definierar ”vit femininitet” som en ideologisk konstruktion där vita kvinnors plats i den sociala ordningen naturaliseras, den sociala ordningen anses vara av ”naturlig” uppkomst och fungerar då som en måttstock.

Utifrån detta synsätt ser man på den ”vita kvinnan” som en retorisk figur som utifrån olika sammanhang fylls med innebörder och symbolik, detta för att uppnå naturaliserade effekter. Med detta menas att den ”vita kvinnan” med sina tillhörande egenskaper uppfattas som en naturligt uppstående figur som har en normerande effekt i förhållande till andra kroppar. Den vita kvinnokroppen fungerar som en central nod där ”rasifierade, könade och heteronormerande gränser dras, säkras och övervakas”. Vit femininitet är alltså könad men också en rasifierad position.

Positionen innebär en paradox, den vita kvinnan är underordnad som privilegierad, en insider som outsider i relation till en rasifierad nation. Man är ”den samma”, men även ”den andra”.

När vithet fungerar som en normerande måttstock sker det utifrån neutrala och universella begrepp. Exempel på detta är genom modernitet, skönhet, urbanitet och moderskap. I takt med detta formas även övriga positioner som får sitt värde i hierarkiska ordningar.

Precis som hegemonisk maskulinitet kan vithet fungera som en norm där positionen ofta är ouppnåelig.   Resonemanget handlar om ett socialt system där individer utifrån de positioner de antas inneha skapar effekter på hur man sedan exempelvis behandlas eller tilltalas.  Symboliken som kommer med vit hegemonisk femininitet levs sällan till punkt och pricka. Dock blir det ändå något som kvinnor måste förhålla sig till och förhandla kring.  Om man fokuserar på vithet som maktordning kan vit femininitet förstås som  ett resultat av historiskt samt geografiskt situerade processer där kroppar, sammanhang  och handlingar kodas i rasifierade termer.

Sammanfattningsvis, vita kvinnor har en både/och position, där de å ena sidan är inkluderade och innehar då en normerande effekt gentemot andra kvinnor (genom sitt utseende och sin kropp exempelvis), men även vissa män. Detta är en effekt av deras rasifierade och könade position.  Å andra sidan är de underordnade, exkluderade och missgynnande i förhållande till deras kön och rasifierade position – den hegemoniska maskuliniteten är här överordnad. Kvinnans position i en rasifierad nation är alltså en del av att identiteter formas och levs i samklang med andra identiteter – klass, kön, sexualitet, generation och etnicitet.  Vilka som anses vara ”svenskar” utifrån deras kroppar och utseenden bygger på normativa antaganden om hur en svensk ska se ut.

Källa: Katarina Mattsson, Genus och vithet i den intersektionella vändningen.

Artiklar

Den negativa bilden av den invandrade familjen

Hanna Wikström (docent i socialt arbete) har med sin avhandling, (O)möjliga positioner, analyserat en återkommande bild av invandrarfamiljer som ”problematiska, traditionella och som offer för sin kultur. Underliggande i många av bilderna finns en okritisk diskurs om jämställdhet som ett unikt svenskt politiskt projekt.”

Effekten av detta blir att feministiska aktioner, rörelser, och ståndpunkter formulerade utanför en vit medelklass, ofta osynliggörs och marginaliseras. Ett centralt begrepp för analysen är ”vit hegemonisk feminism”. Detta begrepp introducerades av Paulina de los Reyes (professor i ekonomisk historia) och Diana Mulinari (fil dr i sociologi och professor i genusvetenskap).

Begreppet ”vit hegemonisk feminism” visar hur den svenska feminismen formas kring en vit medelklassnorm samt hur konstruktionen av ”svensk jämställdhet” skapar ett normativt centrum inom den svenska feminismen.  Med detta menas att den ”svenska jämställdheten” blir till en måttstock som ”dom andra” mäts mot.

Svenskar är jämställda – dom andra är bakåtsträvande

Den intersektionella analysen – att synliggöra olika identiteter, och utifrån dess maktpositioner i förhållande till varandra har även här uppmärksammat hur det finns ett likhetstecken mellan dels jämställdhet, dels svenskhet. Utifrån detta konstrueras den svenska jämställdhetens ”andra” som tillhörande ”patriarkala familjer”, ”traditionella kulturer”,  ”dominerande invandrarmän” och ”invandrarkvinnor” som offer.

Effekten av detta blir att de könade och rasifierade diskurserna konstruerar bilden av svensk befolkning som åtminstone jämställdhetssträvande, om inte jämställt. Diskurserna i sin tur skapar en bild av den invandrande befolkningen, i förhållande till jämställdhet anses ”de andra” –  stillastående, ibland även bakåtsträvande.

Detta fenomen kan vi se genom tidigare gjorda studier som granskat hur media förmedlar representationer som å ena sidan är genuskodade, å andra sidan rasifierade. Ett viktigt bidrag som framkommit är att studierna har visat på hur mediabilderna formas kring en uppdelning mellan ”svenska kvinnor och män” samt ”invandrarkvinnor”,  även  ”invandrarmän” respektive ”invandrarkillar” och ”invandrartjejer”.

Dessa tidigare nämnda intersektionella figurer tillskrivs olika kollektiva egenskaper, men även tänkta tillhörigheter, som utifrån sammanvävda föreställningar om genus och etnicitet, gör att dessa hänger samman, och inte kan friställas från varandra.

Källa: Katarina Mattsson, Genus och vithet i den intersektionella vändningen.

Artiklar

Vithetsstudier

Inom kritiska vithetsstudier uppmärksammas det att forskare (läs vita) måste ta ansvar för, men också kritiskt granska de normer som ligger till grund för ett rasistiskt samhälle. Genom att analysera och synliggöra vithet som en norm är det en politisk men även en kunskapsmässig strategi.

I följande text kommer vi bekanta oss med vithet och dess gränsdragning, som inte alltid är alldeles enkel. Det kan också tyckas obekvämt att prata om ”vithet” i förhållande till att vara svensk – varför jag finner det relevant och högst aktuellt att tänka i termer av vithet och att vara svensk.

Vithet som perspektiv

Vithet utgör ett perspektiv där ”vita människor” får en överordnad status, det är detta som medför ett specifikt perspektiv på samhället. Vithet innebär kulturella praktiker som inte benämns som specifikt ”vita”. Det utgör en måttstock där andra kulturella praktiker mäts, bedöms och benämns mot. Detta kan visa sig genom exempelvis att man benämner musik och konst som svart musik och svart konst. Det i sig markerar att det är ett synligt avsteg från den vita normen.

Vidare betonar man att rasism formas kring maktrelationer. Vithet blir till norm och förutsätts, samt skapas i relation till de som är ”icke-vita”. Värt att nämna i detta sammanhang är att vithet är en social och historiskt uppkommen idé, vilket har formats av dels sociala, dels politiska processer. Med detta menas att det inte finns någon naturlig, eller för den delen stabil grupp av ”vita människor”. Inte heller finns något självklart sätt att avgränsa de som kallas vita.

Dock finns det vissa grupper som utifrån specifika historiska situationer omdefinierats och gjorts ”vita” . Exempel på detta är irländare, mexikaner och judar. Dessa i sin tur fungerar som en buffert  mellan de föreställt motställda grupperna ”vita” och ”svarta”. Detta innebär att rassystemets och föreställningar om vithet är instabila och föränderliga.

Rasbegreppet ser man som en historisk konstruktion som förkroppsligas i tre olika diskurser. Dessa består av teorier om ”raser”, kristendomen och diskurser om företagande i form av imperialism. Diskurserna är centrala för att man ska förstå vithet, de vilar på en uppfattning om kroppen, vilket möjliggör vithet som maktposition.

hand-984170_960_720Föreställningarna om vithet formades under moderniteten och byggde då vidare på de innebörder av blekhet som symbol för aristokratin, men även för renhet samt religiositet vilket fanns i Europa sedan antiken och medeltiden. Traditioner som dessa var sammanvävda med kristna, vithet associerades till dels gudomlighet, dels kyskhet. Kristendomen och vithet går hand i hand, genom större delen av historien men även utifrån ett flertal sätt.

Tankegången om människor som vita

När det kommer till vithet menar Katarina Mattson, kulturgeograf, att det är viktigt att klargöra tankegången gällande människor som ”vita”. Även om hudfärg, ögonfärg och utseende har en biologisk grund handlar det om en idé som skapats i sociala och kulturella sammanhang vilket gör att biologi har ytterst lite med detta att göra. I ett samhälle som är rasistiskt blir individers utseende av stor betydelse för hur denne kommer att uppfattas av sin omgivning.

Gällande den generella idén om raser har biologin således liten eller ingen relevans, snarare är det så att innehållet kommer från politiska samt sociala processer. Dessutom har det även varit så att de som ansetts ”vita” har varierat från olika tider och platser. Vithet i Sverige är något som kan tas för givet, troligtvis mer än vad man gör i Storbritannien och USA. Därför kan det även tyckas svårsmält att resonera kring vithet som norm utifrån en svensk kontext.

Vithet bör alltså ses som ”ett ideal som genomsyrar båda symboliska och materiella dimensioner av samhällsprocesser, inte minst i människors vardag”. Katarina Mattsson beskriver vidare att vithet kan ses som en praktiserad relation, man intar en vithetsposition som i förhållande till andra människor och platser som kategoriseras som icke-vita. Vithet refererar till en praktik som skapar och upprätthåller en gränsdragning till den rasifierade andre. Detta sker när personer intar en ”vithetsposition” och agerar i enlighet med den makt som denna position skapar utrymme för.

Utifrån ett sådant synsätt sammankopplas vithet med en situation och handling istället för till enskilda individer. Denna maktposition som vithet skapar upprätthållas genom ett oavbrutet upprepande av rutinmässiga praktiker och handlingar.

När det gäller gränsdragningen kring vithet är även den av betydelse eftersom vit rasism även kan drabba de som förefaller som ”vita” grupper om de inte anses uppleva och vara värdiga vitheten. Eftersom gruppens ”positiva värden måste hållas intakt” kommer det finnas de som försvarar vita privilegier och kommer exkludera och inkludera människor efter behov.

Artiklar

Rasismens olika ansikten – vit rasism

Hur rasism bör definieras är inte självklart. Det finns en mångfald av definitioner när det kommer till rasism. Det är ett omtvistat begrepp såväl internationellt som i Sverige.

Kulturgeografer bland andra menar att det inte bara finns en rasism – det finns olika former av rasism vilka uppträder i olika rumsliga och tidsmässiga sammanhang.  Den ”vita rasismen” nämns sällan som just vit rasism – det är högst aktuellt att bekanta oss med detta begrepp.  Vi kommer bekanta oss med detta begrepp  utifrån en rapport från ett forskarseminarium ”Rasismer i Europa – kontinuitet och förändring”.

I artikeln ”Rasist? Inte jag” får vi läsa om att statsvetaren Anders Hellström delar in rasismen i fem huvudgrupper; biologisk rasism, nyrasism (kulturell rasism), postkolonial rasism, institutionell rasism samt vardagsrasism. För definitioner av ovanstående rasismer läs hela artikeln här.

Utifrån hela artikeln är man inne på vad kulturgeografen Katarina Mattson lyfter – nämligen vit rasism. Jag vill dock lyfta den vita rasismen vidare, som en av de mest aktuella rasismerna i Sverige idag, bland annat då den haft en särställning bland andra rasistiska ideologier. Den har legitimerats och rationaliserats av vetenskapliga teorier.

Den svenska rasismen som existerar under 2000-talet  menar Stefan Jonsson, forskare och kulturjournalist,  grundar sig först och främst i ”föreställningen om en oöverbryggbar värdekonflikt, en motsättning mellan universella, frihetliga och jämlika värden – som ”vi” anses stå för – och patriarkala, traditionella, etniskt särpräglade värden som tillskrivs ”de andra” och som inte passar i ”vårt” land eller ”vår” värld”.

I Europa har rasismen genom historien tillskrivit ”vita” människor en viss rasifierad position som är ”bortom all jämförelse”. Således har detta gett denna grupp privilegier och makt och den för givet tagna koppling som finns mellan begrepp som svensk, västerländsk, europé, kristen och vit, får en avgörande betydelse för hur man inkluderas eller exkluderas från dels ekonomiskt, dels politiskt betydelsefulla sammanhang i Sverige.

Katarina Mattson använder begreppet ”vit rasism” för att avgränsa och definiera den specifika form av maktstrukturer som formats kring vithet i Europa och europeiska bosättarsamhällen sedan 1500-talet”. Den här formen av rasism upprättades inom ramen för kapitalismens expansion – därför bör den också förstås i relation till framväxten av modernitet, upplysningen och vetenskap.

När det kommer till vit rasism är det viktigt att påpeka att denna form av rasism knappast är den enda rasismen som funnits, vit rasism är en specifik typ av rasism. Utifrån den ”vita rasismen får de symboler, värden och maktpositioner som sammankopplas med vithet på en rad sätt strukturerar europeiska samhällen, så även det svenska”. Vithet utgör en för givet tagen norm när det kommer till föreställningar om svenskhet, men också vem som är svensk, samt den föreställda gemenskapen som ”det europeiska” och västerländska.

Vithet och vit rasism har genom historien och fortsätter än idag att skapat utrymme för att ge ”företräde, tillträde, möjlighet till kontroll, möjlighet till att ge tillsägelser, ifrågasätta, misstänkliggöra, möjlighet att uttala sig, fatta beslut osv”. Man kan se vit rasism som ett privilegieupprätthållande system. Detta system drivs genom dess specifika logik som sker genom bevarandet och försvaret av dels en särskild grupps självskrivna förmåner, dels deras maktpositioner. Det finns alltså en drivkraft hos individer, likaså samhällsgrupper att ideologiskt vidmakthålla systemet.

Källor:

Mattson, Katarina, i Mattson, Katarina & Lindberg Ingemar (red.) 2004, Rasismer i Europa ─ kontinuitet och förändring, Danmark, Agora.

 

Artiklar

Ingrid Carlqvists hudfärgsfundamentalism

Gästinlägg från Politifonen.

1378273_10151705651432794_652166475_n

Ingrid Carlqvist är en märklig, märklig person.

Hon är inte rasist, men rasifierar vilt när hon ser en möjlighet till det. Se till exempel den skärmdumpade kommentaren ovan.

Hon undviker att erkänna det välkända förhållandet att konstruerad korrelation inte säger något om kausalitet. Det vore intressant att få veta mer om hennes spekulationer. Framförallt om hon menar att hennes egen agenda och politiska tillhörighet är en genetisk produkt, snarare än ett rationellt val.

Det är uppenbart att hon inte tänkt igenom vad hon skrivit. För svenska förhållanden kanske det finns någon slags samvariation mellan brottsbenägenhet och hudfärg eller härkomst, åtminstone om man begränsar sitt statistiska underlag på något lömskt sätt. Det kanske också gäller för andra västländer. Däremot kan det knappast säga något om statistiska relationer mellan hudfärg och brottsbenägenhet i sig, eftersom underlaget är begränsat på så vis. Det tillkommer såklart att hon skriver att hudfärg inte spelar någon roll, men det är visst tillräckligt viktigt för att motivera rasifierande forskning. Eller vad hon nu menar, det är som vanligt högst oklart vad Ingrid egentligen försöker uttrycka.

Så att hon gör en generaliserad koppling är klassisk rasifiering. Vilket för oss vidare till att hon mer än gärna utgjuter sig över begreppet rasist.

541418_10151705651902794_2068413952_n

Likt vitmaktkulturens mantrarörelse, som försöker hävda att asylrätten innebär ett rasistiskt folkmord på “vita”, hävdar hon att demokratiska jämlikhetsivrare och antirasister är “de verkliga rasisterna”.

Frågan blir vad hon menar med det. Kanske kan hennes idoliserande recension av Bodekers film A conversation about race ge en fingervisning. Hon skrev så här i den:

“Såväl svarta som vita höll med om att svarta är betydligt bättre på basketboll än vita – och att detta beror just på deras ras. Men när Bodeker frågade om de instämde i påståendet att vita är bättre på att behålla sina jobb, slog de intervjuade ifrån sig. Detta kunde absolut inte ha med den vita rasen att göra.
På frågan om vita är bättre än svarta på IQ-tester, menade samtliga att detta beror på att testerna är utformade av vita, för vita. När Craig Bodeker påpekade att asiater alltid presterar högst, blev de intervjuade osäkra och visste inte vad de skulle svara.

Alla höll med om att det är bra att svarta har förkämpar för sin ras, men ryggade tillbaka inför tanken att vita människor skulle tala gott om sin ras.”

Här utgår hon alltså ifrån att det finns mänskliga raser, samt att dessa är intimt sammankopplade med hudfärg. De flesta, inklusive FN och andra tongivande bedömare, anser att resonemang av det här slaget är utpräglat rasideologiska. Alltså vad man i folkmun kallar för rasistiska.

Förutom att hon med sin rubriksättning och bildsättning ifrågasätter om rasism överhuvudtaget existerar hakar hon alltså på Bodeker och menar att eftersom hans intervjuobjekt rasifierar och ger uttryck för rasideologiska ståndpunkter är det helt okej för henne och Bodeker att göra det. Som om två fel vore ett rätt, en idé man normalt gör sig av med i unga år om man har tillgång till juste grundutbildning.

Mest slående är hennes förakt för problematisering och vetenskap. I den första bilden framkommer att hon vill att det ska forskas på eventuella samband mellan hudfärg och brottsbenägenhet, något som naturligtvis skett i stor omfattning. En gång i tiden var ju rasideologi legio som vetenskaplig utgångspunkt och sedan dess har såväl kulturantropologi som sociologi gått vidare efter att det visat sig att rasideologiska utgångspunkter tenderar att vara i strid med både empiri och moral. Bland annat för att biologin inte kunnat påvisa förekomsten av några egentliga människoraser, men också för att rasideologiska överväganden varit en central del av folkmordsutlösande politisk demagogi.

I allmänhet brukar man hänföra minoritetsgruppers överrepresentation i brottsstatistik till helt andra faktorer än hudfärg. Om Ingrid vore intresserad av hur det faktiskt förhåller sig enligt aktuell forskning hade hon inte uttryckt sig så svepande och insinuant. Brottsförebyggande rådet har givit ut rapporter som behandlar just detta och på ett pedagogiskt sätt erbjuder trovärdiga förklaringar. Inom marxistisk sociologi och ekonomi brukar man betrakta brottslighet som en följd av strukturella förhållanden inom det kapitalistiska systemet, där grupper på grund av diskriminering i olika grad alieneras från samhället i övrigt och därför i olika grad är lojala mot dess normer.

Liberalt inriktad sociologi och ekonomi brukar istället hänföra det till att människor som har olika förutsättningar också är i kontakt med olika incitament att bete sig på olika sätt. De grupper som oftare ser möjligheter att tjäna på att begå brott kommer också i högre grad att välja att göra det, på grund av att det är rationellt och i egenintresset att ta sådana chanser. Vidare finns också konservativa, postmodernistiska, med flera, perspektiv på brottslighet. Att trots detta veritabla smörgåsbord av livlig forskning och debatt hänge sig åt hudfärgsfundamentalism är ytterst suspekt.

Genom att inte informera sig om forskningsläget utan istället rasifiera järnet och försöka påstå att rasifiering är den sanna antirasismen företräder alltså Ingrid en vitmaktideologi vi är väl bekanta med. Frågan är när hon övergår från att kokettera med vitmaktmaterial av den typ Bodeker givit ut till en mer öppen och ärlig rasism. Radikaliseringen är tydlig. Marginaliseringen från den etablerade debatten om ras, kön, migration och andra sådana frågor, tillsammans med den ekonomiska kris hennes arbetsgivare uppenbarligen upplever, kommer garanterat att fortsätta driva henne och hennes medarbetare allt längre ut i den rasistiska kulturen.

Det är inte bara i samhället i stort som polarisering är trenden, utan även inom det nyfascistiska fältet. Sverigedemokraterna bedriver en intern häxjakt på antisemiter, radikala nationalister och liknande, samtidigt som Svenskarnas Parti gradvis går mer samman med Svenska Motståndsrörelsen och dammsuger upp missnöjda före detta sverigedemokrater som antingen blivit uteslutna eller anser att socialkonservativ ideologi inte är tillräcklig rasifiering.

Vi välkomnar att Ingrid är så explicit. Det gör det lätt för oss att använda henne som pedagogiskt exempel.

Elwa Ninpo har skrivit detta.