Etikettarkiv: Donald Trump

”Muslimerna” och ”judarna” och nyhetsrapporteringen

Hur gör man då någon lobbygrupp eller politisk ledare anser sig tala för alla som delar samma tro eller etnicitet? Får man då generalisera på samma sätt om dem när man rapporterar om dem, eller bemöter dem?

Donald Trump ska flytta USA:s ambassad i Israel till Jerusalem. Det har lett till kraftiga reaktioner och en nyhetsrapportering som tidvis är ganska extrem och bisarr.

SVT text tar nog priset, som började prata om en ”judisk lobby” i USA. Men jag har sett flera exempel på att man gör en poäng av att president Trumps svärson är jude och att olika lobbygrupper, bestående av judar, driver frågan om ambassadens flyttande.

Samma sak förekommer om motsidan, dvs de palestinier och deras allierade, som inte vill flytta ambassaden.  Då pratas det om den ”muslimska världen”, den ”muslimska reaktionen”.

På radio blev en kommentar från antisemiterna i Irans regering beskriven som ”muslimernas motstånd”.

Dessutom översvämmas vi av rapportering om det ”israeler” och ”palestinier” kan tänkas tycka, lika generaliserande, fastän av en mildare form än exemplen ovan, eftersom länderna Israel och Palestina finns. SVT skriver, som synes, även om ”palestinierna” i exemplet på bilden.

Självklart måste man kunna prata om det som  regeringar gör. Men man skulle kunna önska att media undviker att generalisera. Givetvis om judar och muslimer, men även om israeler och palestinier. Skriv ut ”Israels regering” eller ”Palestinas ledarskap”. Och istället för ”Israellobbyn” i USA och ”palestinavänner” i Sverige,  kan man skriva ”regeringstrogna Israelvänner eller ”bland många palestinavänner”.

Visst. Det är onekligen så att det finns grupper i USA som påstår sig tala för alla judar eller israeler, som American Jewish Congress. Precis som Turkiets president just nu slår sig för bröstet och säger ”vi muslimer”, och Palestinas ledarskap säger ”vi palestinier”.  Men det rättfärdigar ändå inte att vi generaliserar i vår tur då vi rapporterar om dessa grupper.

 

Segla i motvind

Det har varit relativt tyst från Sverigedemokraterna (SD) på sistone. Att de inte har så mycket att tillföra till spelet kring Transportstyrelsen eller Anders Borg-skandalen må vara hänt, men inte ens då Kent Ekeroth dömdes för ringa misshandel tidigare i somras gjordes några särskilt uppmärksammade uttalanden från partiet, trots att Ekeroth är en viktig del av dess kärntrupp.

Helt tyst var det förstås inte, behöver kanske påpekas, men det handlade framförallt om att partiets representanter pliktskyldigt behövde svara på frågor snarare än att driva en poäng. Däremot har kusinerna i Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) och Nordisk Ungdom (NU) gjort mer väsen av sig.

NMR, som efter första maj-tåget i Falun även visat upp sig i bl a Almedalen samt figurerat i en rättegång där tre av deras medlemmar dömts för inblandning i lika många bombattentat, har vid ett flertal tillfällen visat sina sanna nazistiska färger. Men de har också mötts av motstånd och protester.

Nordisk Ungdom har de senaste veckorna visat upp sig i åtminstone två misslyckade aktioner; först på Pride i Stockholm, där de snabbt och enkelt buntades ihop av polisen innan de hann göra någon större åverkan på firandet. Andra gången var för ett par dagar sedan, då de angrep en demonstration för ensamkommande ungdomars rättigheter på Mynttorget med slagord och en rökbomb. Även då omhändertogs de snabbt och resolut av polisen.

Förvisso är medial uppmärksamhet ett mål i sig för dessa grupper, men i dessa fall verkar uppmärksamheten snarare ha genererat en slags ökad samstämmighet i den folkliga opinionen, som nu mycket tydligare än förut har börjat sätta ner foten mot de värderingar och den ideologi NMR och NU representerar – och samtidigt markerat ett gemensamt om än ickeorganiserat ställningstagande för humanistiska värderingar, människors lika värde och en övergripande vilja att jobba för ett interkulturellt samhälle som omfattar alla människor, oberoende av deras respektive sätt att leva och tro. (Interkulturalitet handlar kortfattat om mötet mellan personer från skilda kulturer och ömsesidig förståelse dem emellan till skillnad från mångkulturalitet, som i jämförelse endast handlar om samexistens.)

Interna motsättningar

Samtidigt slits både Moderaterna och SD isär av interna motsättningar. Moderaterna står kluvna mellan å ena sidan sin SD-bejakande, konservativa del och å andra sidan den mer liberala del som fortfarande anser att det tänkta samröret med SD sviker partiets centrala, ideologiska värderingar. Samtidigt tar sig det redan välkända toppstyret inom SD alltmer sektliknande uttryck, enligt vittnesmål från avhoppade medlemmar som mellan raderna målar upp en bild av ett parti som mer eller mindre tappat både riktning och styrfart. Och mitt i allt detta publicerar både Novus och Demoskop opinionsundersökningar där stödet för SD plötsligt börjat störtdyka utan någon egentlig anledning. 

Det är förstås rimligt att tänka sig att allt detta hänger ihop. Nordiska Motståndsrörelsen och Nordisk Ungdom är båda två utmärkta exempel på SD-lightrörelser. Alla tre delar samma ideologiska grund – en kompromisslös nationalism som tar sig uttryck i bl a rasism och islamofobi och som hejvilt lånar språk, tankebilder och politik från NSDAP:s nazistiska politik i Tyskland på 30-talet – även om de skiljer sig åt i uttryck och sätt att bedriva kampen. De är alltså alla delar av samma helhet. Så när NMR och NU ökar sin synliga verksamhet, slår det förstås tillbaka på SD. Kopplingarna blir tydliga och allt mer uppenbara, eftersom de ju faktiskt tycker lika – om ensamkommande ungdomar, Pride, islam, mångkultur, integration… – och därtill på samma ideologiska grunder.

NMR och NU visar alltså med största, önskvärda tydlighet i vilken riktning SD drar Sverige redan idag. Och det i sig kanske är tillräckligt för att nästan var femte SD-sympatisör ska dra öronen åt sig.

Även om man är kritisk mot ett högt flyktingmottagande, brister i integrationen eller brister i välfärden är man alltså inte beredd att offra demokratiska grundvärderingar för att åtgärda dessa frågor i den anda NMR, NU och SD arbetar.

Sätter vi dessutom detta i kontexten av det rådande inre tumultet inom både SD och deras presumtiva samarbetspartner Moderaterna och Kent Ekeroths rättshaveristiska härdsmälta, är det egentligen självklart att presumtiva väljare lämnar partiet till förmån för stabilare alternativ med fötterna fast förankrade i demokratiska och humanistiska värderingar.

Framtida utmaningar

Den stora frågan är huruvida förlusten av väljarsympatier är början på en trend eller en tillfällig svacka. Två opinionsundersökningar genomförda ungefär samtidigt ger inget annat än en ögonblicksbild att analysera sönder. Dessutom är SD bevisligen bra på propaganda och marknadsföring – det har de visat gång på gång – och de har inte börjat kampanja inför nästa års val ännu. Men folk börjar vakna nu. Bombattentat, attacker mot HBTQ-rörelsen och mot sittstrejkande ensamkommande ungdomar som hotas av utvisning till ett av jordens just nu farligaste länder samt en partiledning som verkar isolera sig alltmer från sina gräsrötter är besvärande omständigheter för partiet och det är frågor som behöver besvaras om SD vill jobba tillbaka det här tappet.

Det ideologiska släktskapet mellan SD och NMR/NU är ett faktum. De sekteristiska tendenserna inom SD fortsätter att öka, vilket i sin tur förvärrar de interna slitningarna. Närmandet till Moderaterna, som på kort sikt såg ut som en seger, liknar alltmer en förlust. Allt detta måste SD bemöta framledes.

SD seglar plötsligt och för dem oväntat i motvind, och ska de kunna reparera den här skadan utan att ge avkall på sin ideologiska grund, måste de lyckas med konststycket att motivera ett fortsatt neutralt förhållningssätt till den militanta nationalism som lurar i bakvattnet i form av bl a NMR och NU. Och därtill måste det svenska folket acceptera denna ickehållning.

Det låter sig nog inte göras i en handvändning.

Efterspel

Knappt har jag skrivit klart min krönika förrän mitt flöde fylls med bilder av våld och kaos från en liten stad i Virginia, USA. En högerextrem demonstration har i Charlottesville urartat till en veritabel orgie i våld med trettiotalet skadade och en död (därtill dör två poliser i en helikopterolycka i anknytning till demonstrationerna).

Motreaktionerna har inte låtit vänta på sig. Redan under de första två  dygn som gått har förslag om att klassa nazistiska organisationer som terrorgrupper förts fram och på flera håll har man börjat överväga att plocka ner minnesmonument med anknytning till de s k ”Sydstaterna” och deras rasistiska historia.

Frågan är om detta får återverkningar även här i Sverige? NMR planerar en demonstration i Göteborg i slutet av september och röster har redan lyfts om att det riskerar att bli ett ”svenskt Charlottesville”. Förhoppningsvis slipper vi uppleva något sådant.

Samtidigt utläser jag i reaktionerna på Charlottesville (och även i reaktionerna på Katerina Janouch’s senaste angrepp på Rosanna Dinamarca) en genomgående känsla: Folk börjar få nog. Och de säger ifrån. På skarpen.

Det är inte en dag för tidigt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

SD:s parallella universum – Klimatförnekarna

Vi som följer och granskar Sverigedemokraterna finner ständigt och jämt bevis på att de befinner sig i en annan värld, ett parallellt universum.

Bakgrunden till det märkliga förhållningssätt man har till omvärlden är att sverigedemokrater i stor utsträckning baserar sin uppfattning på känslor, gissningar och fördomar. Detta kombinerat med allsköns konspirationsteorier är det som ligger till grund för den enfaldiga och verklighetsfrånvända politiken.

SD är top of the pops på att få deras sanning att förefalla vara den verkliga sanningen. Sällan backas denna sanning upp av fakta, expertis eller forskning. SD har skapat ett mantra av uttryck som:

”Det är Sverigedemokraternas övertygelse att…”

”Sverigedemokraternas uppfattning är att…”

”…är enligt vår bedömning…”

På Motargument har vi tidigare knäckt en myt som Sverigedemokraterna själva har skapat gällande orsaker till abort.

SD är ute och cyklar

Denna gång är det klimatförnekelsen som jag tänker ge mig i kast med. SD har en enfaldig inställning till klimathotet: Det finns inte, eller i vart fall är det extremt överdrivet. F d riksdagsledamot Thoralf Alfsson fryser på sin cykeltur på väg hem, vilket han menar skulle vara ett bevis på att vi inte har någon global uppvärmning:

Har cyklat hem från Kvarnholmen ikväll och jag undrar var är den globala uppvärmningen? Vi kan läsa om den i varje tidning. TV producerar det ena efter det andra inslaget om klimatuppvärmningen, likt förbannat fryser jag som tusan när jag går ut i mitten av maj. Det är bara en dryg månad till midsommar och sedan vänder det och blir mörkar igen! Ändå fryser jag!

Alfsson fortsätter i samma blogginlägg att manifestera sin okunskap:

Alla dessa besserwissrar inom miljörörelsen var är ni nu någonstans? Vilket anser ni vara värst? Att det blir ett par grader varmare på jordklotet? Eller om det blir ett par grader kallare? Skall vi vara mer oroliga för lite ökad temperatur och att några glaciärer blir mindre eller smälter bort. Eller är det betydligt värre om det globala klimatet blir kallare med glaciärer som växer, att odlingszonerna flyttar längre söder ut, att Nordeuropa blir obeboeligt?

Vi kikar vidare på ytterligare sverigedemokratiska tokigheter om klimathotet: SD Huddinge tycker att cyklister är klimatbovar. Martin Nigals i SD Huddinge utvecklar:

SD finner det givetvis bra att man försöker få invånarna att bli mer fysiskt aktiva samtidigt som cyklande är ett billigt sätt att resa. Hur pass miljövänligt det är låter jag andra bedöma men man kan inte helt bortse från det faktum att fysisk aktivitet producerar mer koldioxid genom utandningsluften, som ju är en s.k. växthusgas.

Konspirationen om SMHI

För ett tag sedan förklarade SD för oss att SMHI sysslar med tendentiös propaganda. Martin Kinnunen, riksdagsledamot och SD:s miljöpolitiska talesperson, menar att SMHI använder forskning som ett verktyg för att opinionsbilda och att ”man har ett syfte”. Insinuerar Kinnunen att SMHI har en ondskefull dold agenda? Mot bakgrund av detta tycker SD att det är fullt rimligt att minska anslagen till SMHI med 11 miljoner kronor.

I ett annat blogginlägg i kategorin ”Klimathysteri” ger sig tidigare nämnde Alfsson in i matchen genom att raljera om att ”Länsstyrelsens tjänstemän har svalt SMHI:s propaganda om havsnivåhöjningar med hull och hår”. Han fortsätter med att kalla Länsstyrelsen för ”klimatalarmister”. SMHI avfärdar SD:s anklagelser genom att påminna om att de har fått i uppdrag av regeringen att bl a informera om klimatförändringarna och att informationen är vetenskapligt förankrad.

Klimatförnekarna skär ner på klimatinsatserna

Vi har konstaterat att klimathotet i SD:s parallella universum är blott en PK-bluff. Mot bakgrund av denna övertygelse är det naturligt att man anser sig kunna spara en massa pengar genom att skära ner klimatinsatserna med 8 miljarder kronor. På listan över nedskärningar som SD avser att genomföra finner vi bl a att 868 miljoner kronor ska sparas in på skydd av värdefull natur och att 700 miljoner kronor ska kapas från supermiljöbilspremien. I runda slängar 700 miljoner ska dras in på klimatinvesteringar.

Återigen motiverar SD sin politik med icke-vetenskaplig fakta. Man väljer istället att bygga sin ståndpunkt på konspirationer, känslor och gissningar. Martin Kinnunen förklarar:

Att göra kostsamma utsläppsminskningar i Sverige gagnar inte någon. Det har blivit en smal korridor kring vad man får tycka i den här frågan.

SD:s hemsida finner vi bevis på att man som sverigedemokrat är tämligen ointresserad av området. Där finns ytterst knapphändig information vad gäller partiets förhållningssätt till miljö och klimat. 2015 kunde vi få höra SD:s dåvarande miljöpolitiska talesperson Josef Fransson berätta om huruvida partiet har någon uppfattning i klimatpolitiken:

Självfallet! Vår uppfattning skiljer sig dock från övriga riksdagspartier då vi faktiskt tagit oss tid att sätta oss in noggrant i klimatvetenskapen och tagit ställning därefter, i stället för att bara följa strömmen.

Vänta lite nu. Har SD verkligen noggrant satt sig in i klimatvetenskapen och är det i så fall anledningen till att deras miljö- och klimatpolitik är verklighetsfrånvänd? Mer troligt är att SD i vanlig ordning använder sig av #alternativefacts och #fakenews, vilka de finner hos notoriska klimatskeptiker och konspirationsteoretiska bloggar.

En naturlig konsekvens av SD:s minst sagt annorlunda förhållningssätt är att de röstade nej till Parisavtalet då omröstningen genomfördes i riksdagen. Jimmie Åkesson är av uppfattningen att det ”skulle vara bättre för Sverige och för klimatet långsiktigt”. Han påpekar också att klimatavtalet är en ”dålig och ineffektiv politik”. Hur viktigt klimatet egentligen är för SD blir smärtsamt tydligt då Åkesson är snabb med att tillägga att det inte är en fråga som SD driver nu. SD menar att Sverige är så bra på klimat att vi inte behöver anstränga oss mer:

Det är väldigt dyrt att minska utsläppen och vi är redan väldigt bra globalt sett. Kina, Indien och USA släpper ut oerhört mycket mer, där är varje minskad enhet koldioxid betydligt billigare att stoppa än vad det är här, då tycker jag vi ska göra det i stället.

Att SD likt Donald Trump är klimatförnekare är ingen hemlighet. Den 1 juni 2017 lämnade USA Parisavtalet. Det är inte särskilt vågat att dra slutsatsen att SD skulle göra detsamma om de haft mandat att ta ett sådant beslut.

Var hittar SD sin hittepå-fakta?

Ett exempel på en konspiratorisk blogg som SD förlitar sig på är Anthropocene – Ett partipolitiskt oberoende libertarianskt forum för debatt och opinionsbildning, som drivs av klimatskeptikern Lars Bern. Bern pratar ofta och gärna om ”falska klimatlarm”, och refererar till FN:s klimatmöten som vore de globala sammansvärjningar. En annan källa till SD:s verklighetsfrånvända klimatuppfattning är Per Welander, upphovsman till Stockholmsinitiativet – Klimatupplysningen. Welander har erhållit den inte så smickrande utnämningen ”Årets förvillare 2010”, utfärdad av Vetenskap och folkbildning.

SD har inga som helst skrupler, då de utan vidare eftertanke citerar klimatskeptisk propaganda. Med hjälp av denna propaganda och alternativa fakta förringar man klimathotet på ett ödesdigert sätt.

Det fanns en tid då SD:s partiledning funderade över huruvida det är klokt att profilera partiet som klimatskeptiskt. Framför allt diskuterades detta mot bakgrund av att man var orolig att presumtiva väljare skulle dra sig för att lägga sin röst på partiet. Donald Trumps framgångar kan ha varit en bidragande orsak till att SD ändå valde skepticismens gyllene väg. Den passar finfint ihop med partiets profil som den bångstyriga bråkstaken i klassen.

Att som SD ifrågasätta, och bagatellisera, klimathotet är ännu ett bevis på att SD befinner sig i ett parallellt universum. Det finns forskning som motsäger SD:s klimatförnekelse. Tyvärr visar vetenskapen på att prognoserna för klimatförändringarna måste skrivas om. Det går snabbare än vad man först trott. Det ter sig märkligt hur ett parti med ambitioner på regeringsmakt på fullt allvar blundar för de klimatförändringar som vilken oinsatt lekman som helst ser. Det finns alltför mycket vedertagen forskning och fakta på området för att SD:s förhållningssätt ska kunna tas för att vara seriöst.

Är det seriöst att bedriva politik utifrån klimatförnekares fakta, konspirationsteorier och känslor?

Vad handlar SD:s klimatskepsis om egentligen? Är det så att man är så noggrann med att vara ett parti som inte är som alla andra så att man ger blanka fan i vedertagen forskning och expertis? Tycker man att det är alltför tids- och kraftkrävande att sätta sig in i vetenskapen? Kanske tänker man att om vi intalar oss själva att klimathotet inte finns så finns det heller inte?

SD baserar sin klimatpolitik på klimatförnekande ”forskare” och konspiratoriska bloggar. Det är naturligtvis en smidig väg att gå, då man kan spara in massvis med pengar genom att förneka att vi står inför ett klimathot och att vi har en global uppvärmning. Klimatet är ingen lekstuga, SD! Det är vår framtid.

Vi tar det igen, så att alla förstår hur saker och ting blir sanna i SD:s värld:

”Det är Sverigedemokraternas övertygelse att…”

”Sverigedemokraternas uppfattning är att…”

”…är enligt vår bedömning…”

För dig som vill ha ammunition mot SD:s ”argument” rekommenderar vi på Motargument följande lista:

Global Warming & Climate Change Myths

Ytterligare läsning:

Sverigedemokraterna vill minska SMHI:s anslag för att de pratar om klimatförändringar

Riksdagsledamot (SD): I Kalmar har vi ingen global uppvärmning

SD kritiska mot cykelplan – oroar sig för miljöskadlig utandningsluft

SD säger nej till nya klimatmål

SD kritiserar SMHI för att bedriva tendentiös opinionsbildning

Sånt händer inte här

Donald Trump håller tal i Polen. Det är sommaren 2017 och det ligger en hotfull stämning i luften, inte bara i Warszawa, utan i hela det vi kallar västvärlden. I hela världen, egentligen.

Nordkorea spänner musklerna, Venezuela balanserar på randen till sammanbrott. Och här hemma i no go-zonlandet Sverige har Sverigedemokraterna precis kickat igång sin valkampanj inför kyrkovalet med en video som uppmanar väljarna att hjälpa kyrkan (genom att rösta på SD), då den ”hamnat på avvägar”. Den samhälleliga polarisering vi talat om som en risk är ett faktum var vi än vänder blicken och den tycks bara öka i koncentration. Gråzonen är trådsmal. Fler och fler väljer sida (eller får en sida vald åt dem). Och Donald Trump, USA:s president, håller alltså tal i Polen:

The defense of the west ultimately rests not only on means, but also on the will of it’s people to prevail and be successful /…/. The Fundamental question of our time is wether the West has the will to survive? Do we have the confidence in our values to defend them at any cost? Do we have enough respect for our citizens to protect our borders? Do we have the desire and the courage to preserve our civilization in the face of those who would subvert and destroy it?

Skrämmande eller hoppfullt? Eller kanske både och? Bilden är varken ny eller nyanserad. Vi lever alltså under det direkta hotet om undergång. De Andra söker omstörta (subvert) och förgöra (destroy) vår civilisation, säger han. Och vi – det västerländska Folket – måste segra (prevail) och bevara (preserve) den för att överleva (survive).

Det är en hotfull bild, men den väcker också en gnista av stridslystenhet i hjärtat på de morske män som hör och förstår hans budskap. Precis som Kent Ekeroths ansikte klippts in i affischen till Rädda menige Ryan i en mem efter att han dömts för ringa misshandel i den nu ökända krogrättegången ekar Trumps ord över slagfältet utanför Minas Tirith när han likt en kung Théoden eggar sina blonda, blåögda rohirrim att ge sig in i striden och rädda just Västern och mänskligheten från de mörkhyade, krumbenta och allmänt primitiva och våldsamma orcherna. Det är en av de mäktigare sekvenserna i filmtrilogin och det vore väl själva fan om det inte skulle fungera igen. Men det kräver ett visst mindset. Det kräver att man accepterar och t o m bejakar den grundläggande förutsättningen att någon måste vara orch. Att någon måste tas ifrån sin mänsklighet och bli Den Andre.

Det här behöver dock inte vara den enda bilden. Det är sällan den enda bilden i en komplex verklighet. Den som lyssnar till Donald ”Théoden” Trump eller hans lokala motsvarighet Jimmie Åkesson behöver inte nödvändigtvis ens vara intresserad av orcher eller tro på det kommande/pågående civilisationskriget.

Vad vi vill ha och vad vi får

Lite då och då kan vi läsa analyser om att Sverigedemokraternas framgångar inte så mycket handlar om att t ex ta (eller inte ta) debatten, som den istället handlar om ökade samhällsklyftor, en djupare hopplöshet och en bristande framtidstro hos väljarna kombinerat med en total visionslöshet hos partierna i den s k ”sjuklövern”. På Vardagsrasismen kunde jag t ex helt nyligen läsa just teorin att ”framförallt växer SD för att samhället upplevs mer otryggt /…/, för att klyftorna i samhället ökat /…/ och styrande politiker helt glömt bort både klassfrågan och antirasismen”.

Visionslös politiker

Det är alltså möjligt att läsa och förstå Trumps bombastiskt nationalistiska tal ovan på ett helt annat sätt än som den civilisationernas strid där vi – medelst nyckelord som ”omstörta”, ”förgöra”, ”segra” och ”bevara” – manas att dra ut i krig och vara redo att offra våra liv för Västerlandet. Och det är på samma sätt möjligt att tolka även Sverigedemokraternas nationalism på ett, vi kan kalla det ”välvilligt”, sätt.

Välvilligt, eftersom kampen istället för att föras mot en demoniserad, avhumaniserad Andre eller mot en inre, ”kulturmarxistisk” Fiende, förs mot en för dessa personer mycket reell otrygghet i vardagen. En otrygghet avseende kanske våld, fattigdom, försörjning eller bostad. Eller en kamp mot hopplösheten där alla andra verkar springa förbi en och man själv snarare hasar sig ensam fram längst därbak utan ens en utsträckt hand från Försäkringskassan – denna sista skyddsinstans innan Socialtjänsten skrapar upp resterna av det som en gång var en människa. Där gränsen som måste försvaras till varje pris inte är nationens, kulturens eller civilisationens gräns, utan utgörs av den egna självkänslan och självrespekten. Mitt ”jag”, sådan jag är och vill vara.

Jag tror det mycket väl går att läsa såväl Trumps som Sverigedemokraternas väljare på det här sättet, men… (Och det är ett väldigt viktigt ”men”.) Det är inte detsamma som att det skulle vara en korrekt läsning av vare sig Trump eller Sverigedemokraterna själva. Och den skillnaden är otroligt viktig, även om den inte alltid är uppenbar.

Sånt händer inte här

En röst på Sverigedemokraterna eller Trump även i all välmening är ändå, till syvende och sist, en röst på deras nationalism och allt den kan föra med sig. Och tro inte att det kommer att vara en lätt sak att stå emot deras världsbild när de väl fått makten att diktera den!

Why are you so afraid of the word ‘Fascism,’ Doremus? Just a word—just a word! And might not be so bad, with all the lazy bums we got panhandling relief nowadays, and living on my income tax and yours—not so worse to have a real Strong Man, like Hitler or Mussolini—like Napoleon or Bismarck in the good old days—and have ‘em really run the country and make it efficient and prosperous again.

I Sinclair Lewis’ roman, It can’t happen here, skriven under första halvan av 1930-talet strax efter Hitlers maktövertagande i Tyskland, möter bokens huvudperson – tidningsmannen Doremus Jessup – ungefär samma förklaring som den jag beskrivit ovan. Otrygghet och hopplöshet. Men han möter också lösningen, såsom den erbjuds av senator och sedermera president Buzz Windrip, eller i vår egen verklighet av Donald Trump och Sverigedemokraterna.

Otrygghetens orsaker ges av dem ett ansikte. Och alla tre ger den i princip samma ansikten. Det är judarna, afrikanerna, muslimerna, araberna, tiggarna, bidragstagarna (läs ”-fuskarna”) – ickesvenskarna – som är De Andra. Som är problemet. Och på detta följer förstås meningsmotståndarna som brev på posten när väl lösningen blivit till förd politik: ”Godhetsapostlarna”, ”kulturmarxisterna”, kommunisterna, journalisterna, prästerna – alltså alla vi som ifrågasätter såväl problemformuleringen som utnämnandet av syndabockarna.

It can't happen here

Det är en enkel lösning och det är lika enkelt att förklä den i handlingskraftig dräkt och först när det är försent inse att handlingskraft på så godtyckliga former är ett brant sluttande plan rätt ned i totalitarism och fascism. För den välvilliga tolkningen ovan till trots är den enskilda människans kamp mot otrygghet, hopplöshet eller visionslöshet något helt annat än den kamp USA:s president beskriver i videon ovan.

Donald Trump, liksom Sverigedemokraterna, driver en nationalistisk agenda där varje ord de uttalar är vare sig bildligt eller ens symboliskt menade. För dem handlar det om att rent konkret försvara Västvärlden mot en Andre som på riktigt söker omstörta och förgöra oss. Till varje pris. I deras värld finns orcher på riktigt – men de har tågat hit från MENA istället för Mordor. I deras värld framstår det inte längre ens som orimligt att fängsla journalister eller bekämpa meningsmotståndare. Nej, meningsmotståndaren blir i den stunden till en Ormstunga – en mycket verklig och mycket farlig inre fiende.

Vi ser det redan nu. I Turkiet fylls fängelserna av dissidenter och människorättsförsvarare och även i USA har, på det halvår som gått sedan Trump svors in som president, en glidning inletts; där våld mot journalister förringas eller t o m välkomnas och där en växande opinion inom även den grupp som gav honom sin röst av den där välviljan jag talar om ovan alltmer bejakar och omfamnar våld och repression mot oliktänkande.

Och om vi då i vår välvilja lämnar över till nationalismen – vare sig den representeras av Trump eller Åkesson – att bekämpa vår otrygghet, växer denna istället i en ond cirkel, där för varje fängslad dissident misstänksamheten mot De Andra bara fortsätter öka och det upplevda behovet hos statsmakten av ännu hårdare kontroll, ännu starkare auktoritet, skapar än större otrygghet. Och så vidare i det branta, sluttande plan jag nämner ovan. Tills vi också börjar tro på orcher, eller utses till sådana.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor

Historiska läxor kring globalisering och tyranni

En till synes oansenlig bok på 128 sidor har potential att bli en av 2000-talets viktigaste skrifter, en skrämmande tanke när man betraktar sidornas innehåll; 20 praktiska råd för hur vi som medborgare och medmänniskor kan förhindra att tyranniet greppar tag om våra samhällen.

Boken ifråga bär titeln ’On tyranny: Twenty lessons from the twentieth century’  och är skriven av historikern Timothy Snyder. Enligt Elisabeth Åsbrink på Dagens Nyheter är det en bok som vi borde prata länge om, denna text är ett försök att hörsamma den uppmaningen.

Valet av Donald Trump till USA’s president må framstå som det främsta bränslet till glöden i Snyders penna. Men en stor del av de historiska lärdomar som förs fram baseras på den europeiska erfarenheten av fascism, nazism och kommunism.

Globalisering – inget nytt fenomen

En passande utgångspunkt i ämnet är det faktum att globalisering, hur svårdefinierat begreppet som sådant än är, inte är en process som plötsligt sparkades igång runt år 1989 (Harris 2017 [Poddsändning, minut 18-19])

De fenomen som ofta associeras med globalisering (teknologisk utveckling, ökad internationell handel, kulturellt utbyte etcetera) har en mycket lång och snårig historia. Detsamma gäller de tolkningar och förslag på åtgärder som har formulerats mot bakgrund av dessa processer. (Snyder 2017, s. 11-12)

-WORLD_TRADE_UNITES_NATIONS-_-_NARA_-_516195

Idén om att ökad globalisering leder till spridandet av demokratiska värderin

gar och att internationell handel leder till ökat samförstånd länder emellan, uppstod inte i samband med historiens påstådda ”slut” efter Kalla Kriget. (Harris 2017 [Poddsändning, minut 18:50-19:25])

Under åren som ledde fram till krigsutbrottet 1914 var det inte ovanligt att höra påståendet att ett storskaligt krig på europeisk mark var uteslutet. Det ekonomiska slaget mot de inblandade ländernas sammanflätande handelsutbyte skulle helt enkelt bli för stort. Inte kunde det politiska ledarna vara såpass dumma? 

Tyranni och ideologi

En ansenlig del av 1900-talets europeiska politiska historia kan ses som ett försök från diverse tyranniska regimer att med svepande och våldsamma hugg kämpa ner vad de uppfattat som globaliseringens samhällsomstörtande spöken (Snyder 2017, s. 12). I detta perspektiv finns det både likheter och skillnader de tre stora totalitära ideologierna emellan.

Den europeiska fasciströrelsen placerade tanken om vilja framför förnuft. I denna anda fick idén om en objektiv sanning ge vika för en storvulen mytbildning, artikulerad av ledare som påstod sig representera ’folkviljan’. Fascisternas tid vid makten blev under 1900- talet relativt kortvarig, men idéerna lever vidare och är i allra högsta grad närvarande idag. (Snyder 2017, s. 12) Kommunister regerade i Europa under en längre period och styrdes av tanken om att en parti- elit skulle föra samhället mot dess slutmål. Allt enligt påstådda historiska lagar. (Snyder 2017, s.12-13).

Kommunismen hade ett internationellt anslag, om än ett något spretigt sådant. Arbetare världen över uppmanades att resa sig emot kapitalismen och dess orättvisor, samtidigt gick åsikterna inom den kommunistiska rörelsen isär kring hur ideologin skulle praktiseras. Sovjetunionen var dock den självklara anföraren och planekonomi skulle ersätta det ekonomiska system som i början av 1900- talet gett upphov till såpass mycket optimism att ett världskrig sågs som uteslutet.

Cartolina_Ritorneremo

För fascisterna i Italien var den apenninska halvön en för liten arena för dess storslagna skådespel. Ett kolonialvälde i klassisk europeisk stil var vad den fortsatta mytbildningen krävde. Vägen till det fascistiska drömsamhället gick via massakrer i Etiopien. Nazityskland fäktades mot de orättvisor Hitler menade hade påtvingats det ’tyska folket’ med hjälp av folkmord och militär expansion i Europa.

All jämförelse av de tre ideologierna är full av nyanser och komplexitet men de är inte utan gemensamma nämnare. En sådan är att dess företrädare säger sig representera samhällets kärna, och att allt runtomkring ska och kan skalas bort. Beroende på inriktning kan denna kärna beskrivas som ‘folket’, ‘klassen’ eller egentligen vad som helst. För de som inte anses tillhöra den utvalda gruppen är konsekvenserna förödande, oavsett epitet. 

En oerhörd mängd människor har bragts om livet, fängslats och torterats när diktatoriska regimer och despoter har sökt förenkla och personifiera otroligt komplexa skeenden.

Konsten att förenkla

Globaliseringen får i det auktoritära politiska projektet ett ansikte, i Trumps fall ofta ett mexikanskt eller kinesiskt sådant (Harris 2017 [Poddsändning, minut 22-23]) . Ett ansikte som kan utpekas som konspiratoriskt och som anledningen till det ’sanna’ folkets lidanden.

All komplexitet höljs då i dunkel, det räcker att bygga en mur, frånta vissa grupper sina rättigheter eller att vara ’tuff’ i internationella förhandlingar. Man behöver inte ens bry sig om att läsa de förordningar som skrivs under i egenskap av att vara USA:s president. Allt kan rättfärdigas genom att hävda att tiden då andra grupper och länder utnyttjar ‘oss’ är över

Inför detta faktum får vi inte vara naiva. Vi kan inte luta oss tillbaka och tro att våra samhälleliga institutioner fungerar som autonoma väktare. Institutioner står inte automatiskt redo att blockera varje tyranniskt hugg mot demokratin. De behöver befolkas och levandegöras av demokrater.

Att lära från historien handlar enligt Snyder om att utvidga ens uppfattning om vad som är möjligt (2017, s.13). Det förflutna kanske inte upprepar sig till punkt och pricka, men om vi studerar det förgångna kan vi förhoppningsvis uppfatta varningssignalerna i tid.  År 1933 publicerade den framstående tysk-judiska tidningen Der Israelit (Matthäus & Roseman 2010, s.8) följande ledartext;

”We do not subscribe to the view that Mr. Hitler and his friends, now finally in possession of the power they have so long desired, will implement the proposals circulating in [Nazi newspapers]; they will not suddenly deprive German Jews of their constitutional rights, nor enclose them in ghettos, nor subject them to the jealous and murderous impulses of the mob.

They cannot do this because a number of crucial factors hold powers in check…and they clearly do not want to go down that road. When one acts as a European power, the whole atmosphere tends towards ethical reflection upon one’s better self and away from revisiting one’s earlier oppositional posture” (Snyder 2017, s. 23-24)”

Demokratin är sårbar, både utifrån och inifrån. Den kan attackeras av terrorister, vare sig de är nazister eller islamister. Demokratin kan även monteras ner inifrån av folkvalda politiker. Inte sällan går dessa två fenomen hand i hand och det kan gå väldigt fort.

Vikten av motstånd

Mot bakgrund av detta talar Snyder om vikten av att inte anpassa sig till auktoritära strömningar på förhand (2017, s. 18-32). Kort sagt att inte acceptera inskränkningar i våra friheter i onödan.

Ett frivilligt överlämnade av våra demokratiska rättigheter kommer endast fungera som en aptitretare för tyranniet. De kommer inte att nöja sig. Vi får inte vänja oss vid att våra politiska ledare börjar villkora demokratins grundpelare.

När Theresa May pratar om att försvaga de mänskliga rättigheterna i syfte att motverka terrorism kan vi inte låta vår rättmätiga sorg och vrede leda till en acceptans av demokratins söndervittring. 

banksy

Det vore såklart magstarkt att påstå att May planerar att auktoritärt maktövertagande. Det som samtidigt är viktigt att komma ihåg, är att de som är vid makten idag kan ersättas av krafter som kan utnyttja att vi gradvis sänker den demokratiska ribban.

Vi får inte vänja oss, inte heller får man som medborgare vaggas in i tanken om att ’det händer inte här’-ämnen som det svenska domstolsväsendets sårbarhet måste diskuteras.

De globala skeenden och tillstånd som buntas ihop under rubriken ”Globalisering” är komplexa, motstridiga och svårgreppbara, de innefattar mycket gott men även mycket ont. Ökat välstånd och ekonomisk tillväxt kan gå hand i hand med ökad ojämlikhet och miljöförstöring. Global kommunikation kan föra människor samman, men även leda till radikalisering av extremister.

Demokratiska krafter måste bekämpa impulsen, både hos en själv och hos andra, att förenkla i såpass stor utsträckning att det blir ignorant. Det komplexa kan vara skrämmande och överväldigande, men lösningen är inte att sätta på sig skygglappar för att få en avgränsad och fast punkt att svinga emot.

Ingen borde med  något sorts självförtroende påstå att den har det korrekta svaret på globaliseringens utmaningar. Varje människa kan dock göra sitt bästa för att utgå från principer som baseras på medmänsklighet och intellektuell hederlighet.

I denna strävan är Snyders bok viktig och det oavsett om man accepterar alla teser och förslag är det övergripande budskapet svårt att skaka av sig. Det direkta och omedelbara tilltalet gör att man som läsare tvingas tänka till kring den liberala demokratins hälsotillstånd.

Man konfronteras av tanken på att dess fortsatta överlevnad är beroende av att individer, grupper, samhällen och professioner levandegör dess ideal. Ansvaret är både svindlande och hoppingivande.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Referenser

Matthäus, J. & Roseman, M. (2010) Jewish Responses to Persecution, Volume I, 1933–1938. Lanham, MD, Rowman & Littlefield

Snyder, T. (2017) On Tyranny, Twenty Lessons from the Twentieth Century. London, the Bodley Head

USA stoppar redan muslimer

Donald Trumps ”Muslim ban” pratar man en hel del om, speciellt i USA. Att Trump vill minska antalet muslimer som kommer till USA är sant men få vet att USA redan idag begränsar antalet muslimer som släpps in i landet. Enligt PEW Research släppte USA in 400 000 kristna flyktingar 2002-16 mot 280 000 muslimska (0.08% av USA:s folkmängd).

PEW Research rapporterade förra året att USA under lång tid har handplockat vilka grupper av flyktingar man vill ”hjälpa”. Man har då främst valt kristna flyktingar.

PEW skrev:

Overall, a far larger total number of Christian refugees than Muslim refugees have entered the U.S. since fiscal 2002. During the past 15 years, the U.S. has admitted 399,677 Christian refugees and 279,339 Muslim refugees, meaning that 46% of all refugees who have entered the U.S. during this time have been Christian while 32% have been Muslim…

Ett ”Muslim ban” finns alltså redan, eller iallafall delvis.

Att antalet flyktingar ökade 2016 berodde på krisen i Syrien. Om de syriska flyktingarna skriver PEW:

The administration set the goal of resettling 10,000 Syrian refugees in the U.S. in the fiscal year. This goal was exceeded, and refugee status was given to 12,587 Syrians. Nearly all of them (99%) were Muslim and less than 1% were Christian.

Som svensk måste jag säga att det låter lite ynkligt. Vi har 10 miljoner människor och USA har 325 miljoner. Sverige tog in  över 300 000 flyktingar under de år vi pratar om här. 2016 tog vi in 46 000 flyktingar enbart från Syrien. Dessutom har vi inget ”Muslim ban”.

(Med tack för tipset till @ChrChristensen, på Twitter.)

Antisemitism och islamofobi och USA:s presidenter

Del fem i en serie artiklar om likheter mellan antisemitism och islamofobi.

Att påstå att politiska ledare man hatar är ”smygmuslimer” eller ”smygjudar” är en annan metod antisemiter och islamofober i alla tider har använt sig av för att sprida sin rasism. Ord som  ”jude” och ”muslim” är fula ord för dem och något som antyder att personen är ”opatriotisk” och terrorist och landsförrädare.

I antisemitismen och muslimhatet finns en uppsjö myter om hur muslimer eller judar i hemlighet styr världen. Antisemitismen har sin ”sionistiska världskonspiration” med det ökända Sions vises protokoll. Islamofoberna har sina teorier om ”Eurabia” och andra påstådda försök att muslimifiera västvärlden. Olika nationella ledare som pekas ut som ”medkonspiratörer” och kallas för  ”smygjudar” eller ”smygmuslimer”.

För alla vettiga människor är det inget fel med att vara folkvald ledare och jude eller muslim. Men rasister är inte vettiga. I deras ögon är ”jude” eller ”muslim” ett sätt att smutskasta den man hatar.

Ett typexempel på detta är USA:s president Donald Trump som länge påstått att president Barack Obama är muslim. Myten bakom det påståendet är att Obama inte är född i USA utan föddes som muslim i Kenya och därför aldrig varit en legitim president. Dessutom betydde detta att Obama var en säkerhetsrisk, eftersom ”islam och terrorism hör ihop”.

Obama ska ha förts in i landet som en slags muslimsk bebisagent och sen uppfostrats till att förstöra landet.

”He doesn’t have a birth certificate. He may have one, but there’s something on that, maybe religion, maybe it says he is a Muslim.”  ”I don’t know. Maybe he doesn’t want that.” (Trump till Fox News 2011)

Trumps har inte tänkt ut påståendet att Obama skulle vara muslim själv. Påståendet kommer från högerextrema nätverk i USA. Trumps nya säkerhetspolitiska rådgivare Steve Bannon har t ex länge spritt dessa lögner om Obama via sin nättidning Breitbart. Om man letar på Breitbarts sidor ser man att de påstår att: ”Obama är muslim och… vill totalt eliminera USA” och att ”Obamas uppgift är att sprida islam”.

Ja, sök själva på Breitbart så ser ni.

”Juden Roosevelt”

Trump använder ofta slagordet ”America First”. Det avslöjar var denna retorik har sitt ursprung.  Nämligen i antisemitismen på 30- och 40-talet.

America First-rörelsen var en grovt antisemitisk rörelse som runt 1940 arbetade för att USA skulle närma sig Nazityskland. I deras led hörde man ofta retoriken att den dåvarande presidenten i USA, Franklin Delanore Roosevelt var jude.

Myten sprids ännu bland moderna antisemiter på internet. Men den är gammal. Redan i början av 30-talet spreds myten bland affärsmannen Henry Fords kretsar.  En tysk professor, Dr. Johann von Leers, publicerade år 1939 en analys över Roosevelts härkomst, där man utgick från hans mors släkt. Hans mor hette Sarah Delano och sades ha varit sjunde generationen jude. Man misstänkliggjorde alltså Roosevelt eftersom han antogs ha en holländsk jude som släkting 300 år tidigare.

Ett avgörande ”bevis” för att Roosevelt var jude var att han gifte sig med en kusin, eftersom antisemiter ansåg att det var en typisk ”judisk sedvänja”. Dessutom hade han begått ”brottet” att ta emot judiska flyktingar från Europa, vilket var ett avgörande bevis för dem. (Breitbart anser på samma sätt att Obamas identitet som muslimsk agent bevisas av att han tagit emot en del flyktingar från Syrien och Irak.)

Hat mot presidenter

Andra amerikanska presidenter har utsatts för samma sak som Obama och Roosevelt.

  • President Wilson i USA, som var president då första världskriget slutade, påstods vara jude och därmed landsförrädare. Nationernas Förbund, som Wilson var en drivande kraft bakom, såg antisemiterna som en ”judisk konspiration”. Enligt Ku Klux Klan skulle hans farfarsfar skulle ha kommit från Polen och varit en jude. Dessutom påstod man att hans andra fru var en judinna. Hennes far skulle ha tagit namnet Bolling efter att ha kommit till USA. I Wilsons fall sa man alltså att födelseuppgifter förfalskats TVÅ gånger(!).
  • Liknande rykten spreds om generalen och presidenten Eisenhower. Han ska ha varit av svensk (!) judisk härkomst via sin far som hette David Jacob. Givetvis cirkulerade påståenden om falska födelseuppgifter. (För nutida exempel se här, här och en artikel om den ”svenske juden” Eisenhower här)
  • Harry Truman var president då Israel bildades och pekades ut som jude av antisemiterna efter kriget. Man spred dessa rykten om Lincoln och Kennedy också. Men i Kennedys fall är det vanligast att man anser att frun var judinna och ska ha mördat sin make 1963.

Poängen är alltså inte själva ryktet att de är judar, utan att man använde antisemitism för att smutskasta dem. På samma sätt hade det givetvis inte spelat någon roll om Obama hade varit muslim: det skrämmande är islamofobin.

För en skrämmande inblick i Obamahatets, och rasismens, USA rekommenderas följande google-sökningar:

Obama + Monkey

Obama + Hitler

Obama + Muslim

Tea Party + Obama + Nazi

Tea Party + Obama + Monkey

”Google manipulerar sökningar för att stötta Hillary”

I ett klipp som setts nästan 20 miljoner gånger påstås att Google manipulerat sökningar så att ”Hillary Clinton Crime” och ”Hillary Clinton Criminal” inte expanderar när man skriver ”Hillary Clinton cri”, vilket de däremot gör i Yahoos sökmotor.

Detta stämmer.

Det som däremot inte nämns är att ”crime” och ”criminal” inte expanderar för någon annan politiker heller. Vi har testat:

  • ”George W Busch cri”
  • ”Bill Clinton cri”
  • ”Donald Trump cri”
  • ”Barack Obama cri”
  • ”Ted Cruz cri”
  • ”Richard Nixon cri”

Som motargument anges att ”Donald Trump rac” ger ”Donald Trump racist”.

Nu beror ju resultatet på en rad faktorer såsom var man söker, vem man är och vad man tidigare sökt på. För oss expanderar inte ”racist” enbart, se bilderna.

hcdt

Har Google manipulerat sökresultaten?

Det beror på hur vi definierar manipulation. Google trimmar hela tiden sökbegreppen enligt en rad kriterier, såsom användarvänlighet, etik, personlig integritet och ibland nationell lagstiftning.

Dessutom spelar tidigare sökningar, nationalitet, enhet, språk och andra inställningar roll. Du får olika resultat beroende på vem du är.

Att de däremot skulle försöka gynna Hillary Clinton finns inga belägg för.

EDIT: Google kommenterar klippet här, och bekräftar vår slutsats.

Nyhetsbrev mars 2016

Här presenteras våra artiklar som publicerats i mars:

I fokus – om aktuella händelser:

”Går det inte att ge barnen pannkakor längre?” – SD-ledamot i Tierp rasar över att skolor serverar utländsk mat.

Vi måste tala om debatten – Motargument bidrar med ytterligare fakta och kritik riktat mot Ann Heberleins kontroversiella krönika ”Vi måste tala om islam”.

Mytknäckare:

Myten om ljugande ensamkommande – Motargument svarar på rasistmediers vinklade och felaktiga siffror.

Artiklar:

SD-stöd i Svealand och Norrland – En analys av SD:s valresultat 2014.

Sverigedemokraterna och kvinnosynen – En kritisk analys om SD:s bristande kvinnosyn.

Rekordkorta karriärer – Rekordkorta karriärer för ett stort antal av SD:s kommunfullmäktigeledamöter.

SD:s politiska vildar – Politiska vildar som lämnat sitt parti, men sitter kvar.

Ljuga om asylskäl redan kriminellt – Motargument informerar politiker om att ljuga om asylskäl redan är kriminellt.

Korta motargument:

TV-tips: Situation Ryssland – Motargument rekommenderar en dokumentär om nutidens ryska, patriotiska marscher och Putin-stödda propaganda-apparat.

Krönikor:

Islamofobi som levebröd – Om några av alla de som tjänar pengar på att sprida hat mot muslimer.

Sverigedemokraterna och ”nationen Sverige” – Om hur Sverigedemokraterna delar upp svenska medborgare i de som tillhör nationen Sverige och de som inte gör det.

Wachtmeister kanaliserar Trump – En kritisk analys av Ian Wachmeisters Trump-inspirerade inlägg.

Recensioner:

Fascismen som massrörelse – Bokrecension  av boken ”Fascismen som massrörelse” skriven av Arthur Rosenberg.

Tidigare nyhetsbrev:

Oktober 2015

November 2015

December 2015

Januari 2016

Februari 2016

 

Wachtmeister kanaliserar Trump

Ian Wachtmeister har en synnerligen populär Facebooksida. På internationella kvinnodagen passade han på att hylla Donald Trump, och har i skrivande stund ca 3600 gilla-tummar och ca 900 har delat hans text vidare.

Screen Shot 2016-03-18 at 05.00.57
Klicka på bilden för att komma till inlägget på facebook.

Låt oss peta lite i vad som står där, och vi får här anta att åsikterna är både Trumps och Wachtmeisters.

Det inleds genom att deklarera att landet är viktigare än ”partier”, ”byråkrater” och ”journalister”. På en sådan övergripande nivå går det förstås bara att spekulera i vad som avses, men om vi skulle tänka oss att byta ut ordet ”partier” mot ”demokrati” skulle vi hamna någonstans i ”Vårt fosterlands väl behöver bevaras genom att ge avkall på demokratin”. Att de sedan fortsätter med att fösa in ”journalister” i den grupp som behöver maka på sig för landets väl är än mer oroväckande. Pressfrihet och demokrati går hand i hand.

Sedan ska ”vi anstränga oss” för att ”ta tillbaka” den industri som flyttat utomlands. Hur då? Att företag frivilligt kan flytta en del av sin verksamhet till andra länder, är uppenbarligen inget som ett lands styrande kan besluta annorlunda om – även om Trump anser sig kunna straffbeskatta företag som gör så. Det enda andra besked han ger om HUR återförandet ska gå till är att sätta upp handelshinder och därmed isolera USA. Självklart kommer det även att drabba landets export, och även om det finns en klar obalans – USA importerar långt mer än man exporterar – kommer det i längden att drabba amerikanska företag. Om vi nu överför detta till Sverige betyder det, förutom att Sverige uppenbarligen inte kan vara med i EU, att vi ska sätta upp höga handelsmurar runt ett land med knappt tio miljoner invånare som verkligen är beroende av en blomstrande exportindustri.

Sedan ska vi inte ”släppa in” papperslösa, skriver han. Det gör ju i och för sig inget land idag. De papperslösa tar sig i princip alltid in i länder illegalt, undantaget vissa kvotflyktingar som saknar ID-handlingar men inte inresetillstånd och de som blivit papperslösa efter ankomst. Men när en papperslös befinner sig i ett land och söker asyl måste landet behandla asylansökan. Det faktum att du saknar giltiga ID-handlingar är inte skäl nog att avslå. Givetvis kan USA bestämma sig för att inte följa flyktingkonventionen, men det skulle i så fall placera landet i nivå med Nordkorea. Sverige kan inte bara strunta i alla konventioner utan att det får efterverkningar. I ett första läge dom och böter i EU-domstolen. I förlängningen sanktioner från FN.

Muslimer ska inte ”integreras med kaffe och Mona Sahlin”, utan ”assimileras”, vilket betyder anpassa sig till vårt lands lagar och kultur. Lagarna gäller förstås för alla redan nu, men vad menas med ”anpassa sig till vår kultur”? Människor som flyttar till ett annat land har rimligtvis rätt att anamma den kulturen i den takt de själva vill så länge de följer lagen. Många länder runtom i världen har små svenskkolonier där det dricks Gevalia, äts sill och ”Små grodorna” sjungs på midsommar – och invandrare i Sverige kan både fira svensk midsommar och sina respektive länders traditioner. Vi hamnar i en absurd situation om vi ska ha synpunkter på hur människor inom lagens råmärken väljer att leva sina liv.

Att Trump dragit upp ”kultur” i något tal som särskilt viktigt för invandrare att anpassa sig till är inte troligt, eftersom USA är byggt av invandrare och en smältdegel för olika kulturer som integreras med varandra. ”Assimilering” är ett sverigedemokratiskt koncept.

Att Wachtmeister och Trump sprider muslimhat och hyllas för det är dessvärre skåpmat. I en värld där många länder, inklusive USA, alltid vurmat för religionsfrihet och i Sverige, där vi gradvis steg för steg insett att människors tro är deras ensak, går nu krafter bakåt för att inskränka och reglera.

Att stoppa trafiken över Öresundsbron är en mycket oekonomisk väg att gå, och med tanke på att antalet asylsökande nu är drygt femhundra i veckan är det svårt att se vad vinsten skulle vara med att lamslå hela regionen.

Sverige ska sedan bli vad vi var för ”hundratals år sedan”, dvs ”fritt, starkt och respekterat”. När? Gustaf II Adolfs tid? Karl XII, som levde bland muslimer i åratal hellre än att åka hem till Sverige? Sverige är och har alltid varit ett bra och internationellt respekterat land. Vi behöver inte gå bakåt i tiden för att känna stolthet.

Sedan raljerar Wachtmeister om hur ”etablissemanget” skulle reagera om detta sagts i Sverige.

För det första reagerar ”etablissemanget”, dvs media, övriga politiker inklusive många republikaner och privatpersoner tämligen starkt även i USA, så detta med att det skulle funka där men inte här är en skröna.

För det andra sägs exakt det Wachtmeister uttrycker i Sverige av svenska politiker från ett parti med nazistiska rötter.

Det är alltså inte så att förslagen funkar i USA, men inte här. Det går att uttrycka grov xenofobi både där och här. Det går hem bland en del. Men både där och här finns många som kan läsa igenom budskapet, och som känner igen 30-talstongångarna, och vi är fortfarande fler än de som applåderar.