Planeten har komplicerade, komplexa geopolitiska och sociala växelspel. Teologer och religionshistoriker analyserar och beskriver många olika rörelser, organisationer, ideologier och huvudfigurerna inom dessa. Jan Hjärpe är en av de som beskrivit flertalet olika och vitt skilda ”islamismer” — i pluralform.
Vanligen har vi i europa läst och hört generaliserande ihopklumpningar av vad som skulle vara en ”islamist” – som om de alla vilja exakt samma saker. Motargument har läst en bok av Jan Hjärpe, med titeln ”Islamismer”. Vi citerar ur inledningen:
”Den nutida islamismen är ingen enhetlig företeelse, […] framställningen visa på olikheterna, spännvidden mellan olika grupperingar. Inte heller är islamismerna något oföränderligt. Förändringar i synsätt och agerande, nya tendenser blir märkbara, generationsväxlingens roll är viktig. […] En sak här är den tydliga tendensen till polarisering mellan ’moderat’ islamism i olika former och extrem, jihadistisk islamism.” — s.7
Vi fortsätter citera, från sida 13:
”’politisk islam’ är ingen enhetlig företeelse, lika lite som ’kristen politik’ eller ’politisk kristendom’ är det. Vi finner en hel skala av olika tendenser.”
Hjärpe betonar den breda mångfalden av åsikter om alla detaljfrågorna, genom hela sin bok, och skriver att vid år 2010 hörde planetens allra flesta muslimer och islamister till en huvudinriktning han benämner som ”islamisk-demokratiska” och liknar den rörelsens syn på samhällsfrågor med olika europeiska kristdemokratiska partier i EU-parlamentet.
”Våldets väg används av mindre grupper som då ser sig som en sorts avantgarde med anspråk på att trots sin marginalisering representera hela den muslimska ’umma’, (”nationen”). En relevant jämförelse är att se extremgrupperna som en motsvarighet till de revolutionära grupperna i 1970-talets vänstervåg i Europa. […] Den rymde många schatteringar, från socialdemokrati till Baader-Meinhof.” — s.13
När två människor är i konflikt har deras olika behov och önskningar kolliderat. Du har fullt bestämmande över dig själv och hur du vill bli behandlad och andra över sig. Känner du dig behandlad annorlunda än vad du vill gå med på, får du visa vad du känner och uttrycka hur du vill bli behandlad.
Gästkrönikör Oskar Brandt, journalist, skriver om en bok som handlar om konflikthantering. Åsikter i krönikor står skribenten för.
Detta är min tolkning av en metod komponerad av psykolog Marshall Rosenberg, vilken kallas giraffspråket. Konflikthanteringsmodeller beskrivs i dennes bok «Non-violent communication».
Först beskriver jag motsatsen till giraffspråk, vilken kallas för vargspråk, där parterna skäller och är aggressiva. Vargspråket värderar och bedömer den andra personen genom att t.ex. angripa personens utseende eller kritisera karaktärsdrag. Vargspråk föder kedjereaktioner av negativa handlingar och utbyten från båda parter som ej löser konflikten.
Giraffspråket förespråkar att vänligt och tydligt uttrycka sina känslor inför vad den andra gjort utifrån de behov man själv har. I giraffspråket försöker en part finna någon annan lösning som bättre stämmer överens med ens egna behov. Dessa förslag är behagligare och mer funktionellt, tycker jag.
Är någon arg eller elak, är bästa sättet ändå att svara vänligt men bestämt och hävda sina gränser och behov. Svarar man konstant vänligt men bestämt och sakligt, lugnar den andre oftast ner sig eller så har man i alla fall själv inte gjort något att skämmas över. Svarar man elakt, är det svårare för alla inblandade parter att kunna avgöra vem som kan klandras och vems felet är.
Möter man dock en extra aggressiv person gäller istället spelteorin som lär oss att försöka bemöta lika med lika. Hoppa av först när någon annan gör det, samarbeta om du inviteras. Snälla och sociala människor kan ha svårare för det, men krisstrategier säger att de snälla ibland behöver bli bättre på att bemöta väldigt arga personer med en annan medicin. Korthugget och avvisande kan räcka. Extremt aggressiva personer lugnar ibland inte ner sig, förrän du visat att du inte kan trampas på.
Alla gör misstag och vi kan ändå försöka bemöta varandra med vänlighet och respekt. Ingen är bättre än någon annan. Vi får alla göra så gott vi kan.
Sociala, kulturella och icke-ekonomiska frågor som rör humanitär invandring, identifikation och religion får allt större betydelse och uppmärksamhet efter 2015 års flyktingsituation. Tidigare skrev jag recension om boken ”Sverigevänner” av Jonathan Lundberg. Den handlade om ”nätkriget” och om det som kallats för ”kulturkriget” — att den politiska debatten i Sverige förändras. En ny bok som kommit nu, beskriver den utvecklingen: ”Anteckningar från kulturkriget” av Andreas Johansson Heinö, verksam på Timbro.
Heinös bok handlar framför allt om vad begreppet kulturkrig innebär och hur olika politiska aktörer som socialister och konservativa agerar i samhällsdebatten. Boken tar upp aspekter som migration, mångkultur, svenskhet, nationalism, liberalism och mycket annat. När det kommer till rasism så skriver Heinö till en stor del om Sverigedemokraternas utveckling. Här menar författaren att SD egentligen inte har gjort något ideologiskt skifte eftersom partiet har kvar tidigare ambitioner på sin agenda, inklusive att på ett rasistiskt och kulturistiskt sätt göra det svårare för människor att kunna bli svenskar. Rasismskandalerna förekommer fortfarande och SD även idag ett parti som ser mångkulturen och invandringen från i synnerhet muslimska länder som ett existentiellt hot mot nationen.
En annan viktigt och intressant poäng med boken är hur Heinö beskriver begreppet identitetspolitik, inte minst med tanke på att begreppet ofta tenderar att tolkas som något ”vänster”. Det beror på begreppet identitetspolitik är mångfacetterad och författaren ger olika exempel på hur olika rörelser med olika ideologier har använt sig av identitetspolitik och kommunikation om identifikation. På det sättet framgår i boken hur identitetspolitik kan vara olika, att den till exempel både kan vara rasistisk och anti-rasistisk. Författaren själv menar att stora delar av kritiken mot identitetspolitiken är befogad eftersom aspekter som hudfärgsbaserad kvotering är befängd liksom att etniskt avgränsade ”satsningar” och ”projekt” ofta har dåliga och kontraproduktiva resultat.
Heinö menar bland annat att identitetspolitiken har varit nödvändigt för olika minoritetsgrupper att kämpa för sina rättigheter samt agera emot förtryck. Ett exempel på det är rörelsen Black Lives Matter som enligt författaren attackerar hjärtat av de västerländska demokratierna och väcker existentiella frågor om tillhörighet och jämlikhet eftersom det även handlar om vilka normer och bilder som bör tillåtas i det offentliga rummet. Heinö menar också att antirasistiska rörelser som BLM tenderar dock att rymma motstridiga ideal och ibland oacceptabla metoder som våld, ”gatans parlament” och synsätt att ”dom andra” som vita bär en kollektiv skuld.
Mycket av boken handlar även om statens funktion, liksom när det kommer till nationalstaten. Här menar författaren att ur ett minoritetsperspektiv har nationalstaten varit både det bästa och det sämsta som har hänt eftersom dess funktion har å ena sidan handlat om att bedriva intolerans, förtryck och rasism samt å andra sidan att tillämpa minoriteters rättigheter, mångkulturell policy och främja tolerans. Det är därför som minoritetsrättigheter är så centrala i en liberal och konstitutionell demokrati för att majoritetens omedvetna eller medvetna viljan till förtryck ska kunna hindras.
Författaren poängterar också att aktörer som är emot nationalism, populism och rasism måste bli bättre på att både bemöta motståndarna samt extremisterna och även utforma bättre visioner, politik och lösningar. Inte minst genom vikten av författningspatriotism och bättre integrationsåtgärder.
En av bokens främsta styrkor är att den förklarar varför det politiska ”kulturkriget” är skadligt och farligt för öppna och demokratiska samhällen. Boken bör läsas av alla som är antirasister i Sverige för att förstå bättre om vad som sker och vad som bör göras under 2020-talet.
Psykolog Håkan Järvå har skrivit en ny bok om sekter, radikalisering, extremism som utkom i år. Motargument tipsar att ni läser den om ni har intresse för något i dessa områden, eller om ni arbetar i skolan.
Motargument har tidigare recenserat boken ”Påverkan & manipulation” av Håkan Järvå och Peter M. Dahlgren. Den var en generell grund-handbok om beteendevetenskap kring massmedier, denna nya bok är mer specialiserad och fördjupande.
En stor del av kapitlen riktar sig till personer som i sin yrkesroll kan komma i kontakt med radikaliserade individer, eller som arbetar med att förebygga, motverka rekrytering till extrema eller våldsbejakande grupper. Järvå beskriver olika tidiga varningstecken, och förklaringar om olika metoder som används vid interventioner – som visat sig mindre lyckade och om vilka förtroendevinnande metoder som rekommenderas.
Beskrivningarna genom hela boken är lätta att förstå även för en amatör med intresse för beteenden som kan ligga bakom lockelsen med radikala nätverk. Hur man kan förstå värvningen till extremism, deras interna gruppbyggande och även avhoppningarna från sekter och kulter.
Legitimerade psykologen och experten på sekter, Håkan Järvå, har mycket tydliga formuleringar och pedagogiska exemplifieringar. Sättet boken är skriven på gör att jag får tänka lite bredare, och får helt nya infallsvinklar och upptäcker unika perspektiv på de ofantligt viktiga detaljerna som förklaras.
Boken går att köpa i nätbutiker och från förlaget Studentlitteratur. Man kan läsa litet ”smakprov” ur boken som är en del ur ett kapitel som handlar om språkets viktiga roll bakom ideologi och manipulation.
Motargument tipsar er om denna bok för att den är mycket intressant och ett viktigt bidrag till allmänbildningen.
Recensenten har inte fått någon ersättning från förlaget eller författaren för att skriva detta boktips. Boken kan lånas på många bibliotek.
Jonathan Lundbergs bok “Sverigevänner – Ett reportage om det svenska nätkriget”berättar på tematiskt och grävande sätt om hur framväxten av så kallade “alternativa medier” och samspel med Sverigedemokraterna under 2010-talet.
I boken redovisar Lundberg historiken bakom det som idag kallas för “kulturkriget” i svensk debatt som rörande frågor om migration och religion. Utöver berättelser om ett förändrat politiskt och medialt situation är boken också en berättelse om värderingskonflikten i samhället.
Lundbergs berättelse startar i USA år 2003 i samband med grundandet av forumet 4chan, som är populär bland tonårspojkar som ofta kände sig mobbade och maktlösa. Forumets aktiviteter på basis av rasistiskt innehåll blev enligt författaren början på “nätkriget” i Sverige. Här får läsaren veta mer om “the alt-right” (den alternativa högern) rörelsen präglad av idéer som vit nationalism, nynazism, antisemitism och muslimfobi.
Författaren beskriver också hur 4chan blev det viktigaste verktyget för alt-right medlemmar att skapa innehåll och budskap med syfte att stödja Donald Trumps kandidatur till USA:s presidentpost under 2016. I samband med det har även Sverige blivit en avgörande symbolfråga för både liberaler och konservativa, liksom andra politiska aktörer. Framåt valet 2014 blev det allt vanligare i forumet med att beskriva Sverige som ett “mångkulturellt helveteshål” och “ett land i kaos” på grund av invandring, islam, feminism och mångkultur.
Läsaren får också veta att under valet 2018 kom många ur alt-rightrörelsen och sympatisörer från Sverige att skapa innehåll som skulle gynna Sverigedemokraterna, även genom rasistiska videos och memer. En stor del av boken fokuserar på utvecklingen hos SD genom intervjuer med partiets ledande medlemmar som SD:s “digitala mogul” Jacob Wallerstein som bland annat, absurt nog, hävdar att SD alltid försöker att rapportera i enighet med sanningen.
En av bokens främsta poänger är bevisandet hur SD medvetet har planerat, organiserat och finansierat aktörer som kallas för hatsajter och rasistiska portaler. Lundberg menar att målet för SD och de högerextrema portalerna, som t ex Samhällsnytt (f d Avpixlat och Politiskt inkorrekt) är att vinna väljare och påverka människors sociala verklighetsbilder genom fokus på negativ rapportering om invandring, brottslighet och sambandet mellan. Det är också enligt Lundberg en del av den nationalistiska och högerkollektivistiska agendan att genomföra en sorts kulturell revolution och med tiden etablera kontroll över offentliga institutioner.
Boken avlsutas med författarens konstaterande att nätkriget har vuxit bortom Sverigedemokraterna, Stå upp för Sverige (Facebookgruppen) och den ”sverigevänliga” rörelsen. Enligt Lundberg är Sveriges politiskt medvetna befolkning idag delad i två läger, där författaren retoriskt frågar om vilka värderingar ska vara ledande i framtiden?
I sin bok No Platform: A History of Anti-Fascism, Universities and the Limits of Free Speech gör Evan Smith en historisk genomgång över hur taktiken “no platform” använts av studentgrupper på brittiska universitet som en metod för att försvåra för rasistiska och fascistiska idéer att uttryckas. Bokens mest värdefulla bidrag för den svenske läsaren är dock snarare hur den parallellt med detta lyckas beröra den samtida debatten om yttrandefrihet.
Boken, som släpptes på Routledge i början av april, samlar berättelsen om “no platform” i Storbritannien och hur denna taktik använts av studentorganisationer för att motarbeta radikal- och extremhögerns strävan att infiltrera brittiska universitet. Samtidigt målas en historia upp, där denna antifascistiska kamp löpt parallellt med en livlig diskussion om yttrandefriheten och hur “no platform” – enligt taktikens kritiker – sätter gränser för denna viktiga, demokratiska frihet.
Smith argumenterar i boken för att de till synes indignerade röster som lyfts om “no platform” som ett hot mot yttrandefriheten ofta är en reaktion från radikal- och extremhögern på hur ett ökat och synligt motstånd mot röster som sprider hat i form av bland annat rasism, misogyni, homofobi och transfobi faktiskt ger effekt. Det handlar alltså egentligen inte om att dessa aktörer är intresserade av att försvara en förment hotad yttrandefrihet i sig, utan om att de dels söker bevara en samhällsordning där dessa typer av yttranden (och de som yttrar dem) sällan ifrågasätts, och dels använder idéer om en absolut/extrem yttrandefrihet som ett slags vapen för att ohejdat kunna sprida radikal- och extremhögerns idéer om exempelvis ras, sexualitet och genus.
Men samtidigt som förstås även radikal- och extremhögern, liksom alla andra, har en grundläggande demokratisk rätt att ge uttryck för sina idéer och åsikter finns det ingen skyldighet för universiteten att faktiskt erbjuda någon detta utrymme, menar man och hänvisar till strategin som en slags förebyggande åtgärd.
Argument och motargument
Ett vanlig argument från kritikerna är att “no platform” (liksom besläktade strategier som “cancel culture” och “safe spaces”) utgör ett trubbigt och oprecist vapen som hotar det fria samtalet genom att slå urskillningslöst och godtyckligt mot vadhelst som råkar passera som en för kontroversiell åsikt eller ett för provokativt uttalande. Och som Smiths bok visar, finns det visst fog för denna kritik – det finns exempel på föredragshållare som stoppats, trots att de inte representerat någon av de åsikter som “no platform” avser stoppa.
Samtidigt är ett bärande syfte med “no platform” inte att slutgiltigt tysta någon. Det handlar snarare om att göra – i det här fallet – brittiska universitet till inkluderande miljöer där alla studenter, oavsett hudfärg, etnicitet, könsidentitet eller kön, ska kunna känna sig välkomnade och trygga. Och eftersom man hävdar att man, genom att tillåta röster som argumenterar mot denna inkluderingstanke, i förlängningen öppnar för exklusion av – och i värsta fall diskriminering och våld mot – dessa grupper finns en gråzon som är svår att bemästra. Och det är här det ibland kan gå fel.
“No platform” är ingen enkel eller självklar strategi. Ibland stoppas fel person från att föreläsa, ibland lyckas fel person slinka igenom nätet. Detta dilemma är ständigt närvarande och därför påpekar Smith hur varje beslut om att genomföra en “no platform”-aktion bör föregås av diskussion för att minska risken att just fel personer drabbas.
Det är också värt att påminna sig om att de som stoppas från att föreläsa som ett resultat av “no platform” (eller genom att sparkas från något uppdrag på, säg, TV4 efter att ha skrivit en osedvanligt explicit tweet om svarta människor) ofta ges alternativa plattformar i media, där de tillåts både ge sin syn på saken och sprida de åsikter de – enligt egen utsago – förhindrats att sprida. Detta kan ses som ett argument för att “no platform” faktiskt inte inskränker någons yttrandefrihet i praktiken, utan snarare ger dem ännu större möjligheter att nå ut med sina budskap – bara inte i en universitetsmiljö. Det är också viktigt att i en diskussion om detta påminna sig om att protester i sig är fullt legitima sätt att använda sin yttrandefrihet – säkerligen en självklarhet för de flesta, men en aspekt som ofta hamnar i skymundan bakom de känsloladdade påståendena om hur “no platform” är en yttrandefrihetsfientlig strategi och en påminnelse om att den absoluta yttrandefrihet som åberopas inte nödvändigtvis är tänkt att omfatta alla – sin absolutism till trots.
Yttrandefrihetsflagga, skapad av John Marcotte (Public Domain)
Ett annat argument som brukat lyftas mot “no platform” är att det generellt finns lagar som skyddar medborgarna och förhindrar olika former av hatpropaganda. I både teori och praktik sätter dessa lagar formella gränser för vad som är tillåtet och inte, vilket torde göra “no platform” och liknande strategier överflödiga (och, upprepar man, farligt godtyckliga). Dock bortser man då från att lagarna bara “kickar in” när skadan redan är skedd – ett brott kan ju i lagens ögon bara konstateras efter att det ägt rum.
En dylik juridifiering av frågan riskerar också att leda till ett tillstånd av det Gavan Titley kallar “the debatability of racism”: Den för det mesta fruktlösa och distraherande diskussionen om vad som på formell väg faktiskt konstituerar rasism eller fascism. The debatability of racism ser vi mängder av exempel på i den vardagliga debatten även här i Sverige, där representanter för radikal- och extremhögern – tillsammans med individer i gråzonen mot den “vanliga” konservativa högern – gång på gång söker förskjuta gränserna för det tillåtna genom att vända diskussionerna om vad som sades till diskussioner om huruvida det är exempelvis rasism eller inte (eller om ett visst riksdagsparti är fascistiskt eller inte). Kärnfrågan – budskapet – undviks skickligt.
Frihet under ansvar eller frihet utan ansvar?
Evan Smiths bok väcker också den till viss del filosofiska frågan om huruvida de vanliga principerna för yttrandefriheten verkligen bör gälla de, vars mål är att begränsa eller förneka delar av befolkningen grundläggande rättig- och friheter. Som filosofer som Karl Popper eller John Rawls frågar sig: Har ett tolerant samhälle verkligen råd att tolerera de intoleranta?
Strategin “No platform” kan inte i sig bekämpa rasism och hat, men den kan begränsa dess fysiska räckvidd. Omsatt till förhållanden online kan strategin innebära kampanjer för att få sociala medie-tjänster att stänga konton som sprider och underblåser hat. Det hindrar förstås inte enskilda individer från att fortsätta uttrycka sin rasism, misogyni eller homo- och transfobi via andra kanaler – deras frihet att yttra sig har alltså inte på något sätt inskränkts, men det sätter nödvändiga ramar för dessa yttranden. Det sätter dem i ett större, samhälleligt sammanhang och signalerar något om den illegitimitet vi kan och bör tillskriva de grupper som representerar dessa synsätt? Framförallt markerar det ett viktigt ställningstagande mot dessa uttryck, och solidaritet med en humanistisk människosyn som utgår från tanken om alla människors lika värde.
Bok: No Platform: A History of Anti-Fascism, Universities and the Limits of Free Speech Författare: Evan Smith Förlag:Routledge
Tystnadens torn är en spännande och stundtals skrämmande roman om livet som journalist och människorättskämpe. Romanen är Mina och Magnus Dennerts litterära debut och baseras på deras egna erfarenheter som journalister och grundare av rörelsen Jag är här, som står upp mot näthat på sociala medier.
Sociala medier och ett ständigt uppdaterat nyhetsflöde är vardag för de flesta av oss idag. Det är en otrolig tillgång till kunskap och kontakt med nya som gamla bekantskaper. Det är möjligt att lätt hitta både likasinnade såväl som meningsmotståndare. I en demokratisk värld är detta naturligtvis inget hinder, utan en källa till utveckling. Stora bekymmer uppstår dock när delar av befolkningen gömmer sig bakom skärmarna och, mer eller mindre anonymt, uttrycker hat, hot och förakt mot andra, enskilda eller grupper av människor. Ännu värre blir det när hatarna hittar varandra och bildar en gemenskap där hatet hyllas.
Det finns ett antal grupper som är särskilt utsatta för hatarna, som kvinnor, invandrare, eller, som i Tystnadens torn, journalister och människorättskämpar. Tystnadens torn skildrar hur hatet och hoten påverkar den drabbades hela liv.
Boken cirkulerar kring huvudpersonen Roya Zand och är en fängslande berättelse om hur hon utsätts och hur hennes liv förändras när hoten inte längre stannar vid ord. Roya är journalist och känd för att ha grundat en rörelse på internet för mänskliga rättigheter. I boken får vi följa Roya och hennes kamp för en jämställd värld, trots att hon drabbas av verkställda hot och stora sorger.
Ett kapitel dröjer sig kvar särskilt länge hos mig. Kapitlet beskriver det råa beteende som avhumanisering leder till, hur mäns maktmissbruk kan ta sig extrema former. En ensam och utsatt kvinna förnedras och utnyttjas brutalt av en grupp män. Trots att det är fiktion, känns händelsen obehagligt verklig.
Den jobbiga verkligheten till trots, handlar inte Tystnadens torn enbart om hat, hot och våld. Royas liv pågår och vi får följa hur hon, parallellt med kampen, kämpar för att vara en bra mamma till sin dotter och hur hon hanterar framgång och berömmelse. Vänskap, åtrå, såväl som rädsla, osäkerhet och avund beskrivs ingående och målande.
Royas liv är i fokus i hela romanen, men vi får även följa den andra sidan av hoten, nämligen hatarna. De verkar vara samlade och strukturerade. Bilden av den ensamme, utstötte mannen som gärningsman är förbi. I boken beskrivs hur hatarna nätverkar och grupperar sig, hur de planerar och arbetar för att få igenom en långsiktig destruktiv agenda.
Tystnadens torn handlar om personer som riskerar allt för demokratin, som kämpar mot hatet med livet som insats. Boken ger uttryck för samtidens stora motstånd mot människors lika värde och hur hatet tillåts bli allt grövre och mer frekvent. Det är en välskriven, spännande, men framför allt viktig roman som Mina och Magnus debuterar med. Jag hoppas att Mina och Magnus fortsätter sin skönlitterära resa och ser fram emot ytterligare romaner från paret!
Titel: ”Tystnadens torn” Författare: Mina och Magnus Dennert Förlag: Piratförlaget
Sverigedemokraternas historiska koppling till nazismen är något av en het potatis i samhällsdebatten. Företrädare för SD blir ofta upprörda när frågan kommer på tal. Motargument har läst en ny bok av Maria Robsahm.
I P1:s Lördagsintervju med Jimmie Åkesson 1 februari frågade programledaren Monica Saarinen särskilt om hur han såg på SD:s historia. Han menade att den nazistiska kopplingen är överdriven och att det inte var något som han märkt. Ett annat exempel är händelserna i samband med Norrköpings museums utställning om nazism där SD:s ordförande i staden polisanmälde museet för förtal. När nazismen i förbindelse med SD kommer på tal i olika sammanhang är förnekelse den dominerande responsen. Man säger att man inte känner igen sig, att det handlar om överdrifter, att det var länge sedan, inte längre relevant och SD påstår nu att de har nolltolerans i partiet mot nazistiska idéer och ageranden.
Fakta är ändå fakta. Historien kan inte konstrueras hur som helst. Kritisk granskning av källor och dokument är historievetenskapens metod att klarlägga saker och ting. Vad som faktiskt hände, vilka som var involverade, vad de gjorde och varför.
Därför är det väldigt lägligt att det nu kommit en bok som nogsamt redovisar fakta i målet ”Sverigedemokraterna och nazismen”. Boken bygger på ett omfattande källmaterial, som t. ex. många nyhetsartiklar och den är organiserad i tre delar. Den första delen behandlar partiets historia. Här får vi inblick i en undervegetation av högerextrema organisationer och ideologiska miljöer. Detta är den miljö SD växt fram i och där partiet alltjämt navigerar. Här ser vi bl a hur partiets nolltolerans fungerar internt som ett instrument för ledningen att hantera maktkamp och interna konflikter i partiet.
Bok av Maria Robsahm, foto av Åsa Boholm.
Del två är ett kortare kapitel, en översättning av det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiets (NSDAP) partiprogram från 1920. Intressant läsning och jämförelsepunkter med SD:s politik idag är onekligen påtagliga i flera frågor. En mer systematisk jämförelse av det nazistiska partiprogrammet med SD:s principprogram (motsvarigheten till partiprogram) hade gjort denna del av boken fylligare när det gäller att mer i detalj kunnat belysa de politiska och ideologiska kopplingarna. Den tredje delen fokuserar på SD:s nutid och ger en sammanställning av 88 dokumenterade tillfällen där SD-politiker ger uttryck för nazistiska värderingar och åsikter eller där SD har organisatoriskt samröre med nazistiska aktörer eller organisationer. Den sammanställningen talar för sig själv.
Boken är utgiven på Vaktel förlag, omfattar lite drygt 100 sidor – är välskriven och lätt att läsa. Layouten är luftig, överskådlig, innehåller en hel del bilder ur olika arkiv. Texten riktar sig till den breda allmänheten och fungerar som en utmärkt sammanställning av fakta och saklig information. Språket är neutralt och utan onödiga krångligheter. Vi saknar endast en förteckning över de organisationer som nämns och en förkortningsförteckning.
Det är känt sedan tidigare att den moderna rasismen främst baseras på innehåll med föreställningar om kultur än om ras i biologisk mening. Därför uppstår också två situationer för en anti-rasist att förhålla sig till.
Vi måste tänka på att begreppet kultur omfattar allt mänskligt handlande oavsett bakomliggande idéer och beteenden. Vi behöver också ta i beaktning att diskussioner om mänskliga, sociala och kulturella skillnader kan ses som både positiva och negativa beroende på avsikten.
Därför finns det invändningar till begreppet kulturrasism (eller kulturell rasism) utifrån argumentet att kultur (social handling) och ras (biologiska föreställningar) är olika saker. Dessutom är fallet att det ofta uppstår svårigheter med att bedöma när och hur ett budskap om kultur handlar om rasism, nedvärdering eller kollektiv skuldbeläggning. För att förstå en sådan problematik behöver man förstå det moderna begreppet ”kulturism”.
Redan under 1930-talet när nazisterna hade makten i Tyskland och rasbiologin tillämpades i delar av Europa och i USA fanns det kritiska röster som argumenterade både emot den rasbiologiska forskningen och den politiska tillämpningen som i samband med ”raslagarna” och segregationen. Ett av argumenten var att rasbiologin bara producerade massa onödig statistisk som inte gav någon praktisk nytta. Spelade det verkligen någon roll för samhällslivet och vardagliga mellanmänskliga relationer hur lång en same eller en jude var eller hur ens näsa såg ut? Faktumet var att vetenskapliga argument emot rasbiologin och rasismen i sig var etablerade under sin samtid. Att rasbiologin kunde fortsätta bedrivas berodde mer på starka politiska intressen att behålla den.
Efter andra världskriget och med tanke på Förintelsen kom rasbiologin att bli allt mer diskrediterad som en vetenskaplig disciplin. Rasbiologin kom att ses som moraliskt förfallet, rentav som omänskligt med tanke på dess påföljder. Vetenskapen kunde med allt mer övertygande argument visa att det som ansågs vara biologiska skillnader mellan människor i Europa, Afrika eller Asien var något som var mycket obetydligt och obefintligt. På det sättet slog vetenskapen hål på rasbiologiska myter. Samtidigt, som fallet är idag, kunde vetenskapen bland annat genom sociologi, antropologi och historia på objektivt sätt presentera att det finns kulturella likheter och olikheter mellan människors handlande både inom och mellan olika kategorier som politiska aktörer, sociala gemenskap eller geografiska regioner.
Harari: Hierarkisera inte kulturer
Som historikern Yuval Noah Harari menar i sin nyutgivna bok ”21 Lessons for 21st Century” så handlar inte kulturfrågan om det ska finnas skillnader mellan människor eller inte. Kulturfrågan handlar om hur vi ska förhålla oss till våra skillnader. Till exempel är den kulturrelativistiska synen att alla kulturer i grunden är lika mycket värda. Därför ska det inte formas några hierarkier mellan kulturerna medan den kulturella mångfalden ska bejakas så långt som det går. Men kulturrelativismen ses ofta som något negativt, inte minst i diskussioner om heder och brottslighet. De flesta kan acceptera mångfald, pluralism och olikheter när det kommer till mat och poesi men långt färre skulle acceptera häxbränningar och slaveri som också anses vara kultur genom idéer och beteenden. Som Harari menar så kommer det alltid att finnas skillnader och därför blir frågan vilka skillnader som ska få finnas i ett samhälle.
Vidare menar Harari att mycket av dagens anti-rasistiska kamp är kvar i gamla konflikter och föreställningar. Dels på grund av att den traditionella, biologiskt baserade rasismen är mycket mindre idag än för 30-40 år sedan och dels eftersom dagens diskussioner om rasism oftare handlar om kulturism. Det är sant att hudfärg och synen på kroppsformen fortfarande har betydelse i debatten men kulturismen förklarar även varför vissa av dagens politiska aktörer i Europa och USA, samt på andra håll i världen som i Sydafrika och Indien, stödjer diskriminerade och exkluderande åtgärder utifrån argumentet om kultur. Dessutom, som Harari menar, är dagens kommunikation om kultur också paradoxal. Bland annat eftersom kulturistiska aktörer kan presentera sig som mer toleranta än rasistiska aktörer som baserar sin kommunikation på den äldre biologiskt baserade rasismen.
Fallet är också enligt Harari att diskussioner om kulturella skillnader även har sidor som kan anses som goda och positiva. Något som till exempel visar sig i diskussioner kring migration. Mer objektivt sett, som rörande policy- utformning och attityder i samhället, är Tyskland ett samhälle med högre grad av acceptens och öppenhet för invandring än exempelvis Saudiarabien. Sedan är också fallet att delar av Tyskland som den gamla Östtyska delen anses vara mindre öppna och accepterande gentemot migrerande individer på grund av annorlunda historiska erfarenheter jämfört med det gamla Västtyskland. I Tysklands fall är det lättare för en muslim oavsett födelseort att flytta till Tyskland än för en kristen, men även för en muslim, att flytta till Saudiarabien. På det sättet kan man fråga sig om det verkligen vore moraliskt fel eller rasistiskt att anse att Tysklands kultur är bättre och mer överlägsen än Saudiarabiens när det kommer till migration?
Krav på assimilering
Å andra sidan innebär kulturismen ofta krav på assimilering enligt vad kulturister anser är den sanna kollektiva identiteten. Sådana krav på assimilering riktas idag i EU ofta gentemot muslimer från Mellanöstern och Nordafrika. Och som Harari menar är kraven på att till exempel afrikaner och muslimer ska anpassa sig efter ”västerländska normer” inte alltid något positivt eller rättfärdigat i sig. Tvärtom, det kan handla om krav som att man ska fira påsk eller jul trots att det råder religionsfrihet i samhället och där många samhällsmedlemmar inte firar religiösa högtider. Dessutom, kulturistiska krav gör skada i samband med att det finns problem med institutionell diskriminering. När människor försöker anpassa och utveckla sig men misslyckas då man möter olika former av hinder samtidigt som man kollektivt blir anklagad för att inte ha gjort tillräckligt.
Slutsatsen med begreppet kulturism är följande; å ena sidan innebär påståenden om kultur ofta åsikter som angränsar rasism eller är direkt rasistiska i sig. Å andra sidan kan kulturistiska påståenden vara vetenskapligt underbyggda och stödda. En historiker eller antropolog skulle misslyckas med sitt jobb om man hävdade att det inte fanns några kulturella skillnader mellan människor på basis av idéer, språk och mentaliteter. Jag som författare av denna artikel skulle ljuga för mig själv om jag hävdade att det inte finns skillnader mellan Sverige och Bosnien när det exempelvis kommer till människors syn på individen och familjen. Däremot finns det enligt Harari tre faktorer som är viktiga att förstå varför kulturistiska påståenden ofta är svaga eller osanna:
Kulturister blandar ihop lokal överlägenhet med objektiv överlägsenhet. Det som fungerar bra i en viss kontext fungerar sämre i en annan. Exempelvis är den amerikanska kedjan Pizza Hut mer dominerande globalt än sina indiska motsvarigheter. Men för att lyckas i Indien var Pizza Hut tvungen att vara”glokal” genom att deras pizzarestauranger måste ha två kök, både för vegetariskt och icke-vegetariskt matlagning, för att vara framgångsrika på marknaden.
Generaliserande påståenden om kultur är problematiska. Ta till exempel påståendet att ”muslimsk kultur är intolerant”. Vilken muslimsk kultur? Den i Indonesien eller i Goa. Eller den i Syrien eller i Paris? Kulturen gentemot barn och äldre eller gentemot politiska och religiösa aktörer? Sådana påståenden betyder lite om den sociala kontexten inte presenteras.
Fördomar gentemot individer. World Value Survey menar att trots mer generella skillnader mellan länder och regioner är värderingar idag mer globaliserade och delas av fler människor världen runt. Vi som människor präglas av en viss eller flera kollektiva kulturer men vi har också unik genetik och personliga historier som individer. Därför finns det individer i Afghanistan och Irak som kan vara lika individualistiska och acceptera jämställdhet mellan könen som merparten av människor gör i Sverige.
Alltså, det som kan beskrivas som en paradox med kulturismen är att kulturistiska påståenden inte per automatik behöver vara negativa, rasistiska eller exkluderande. Tvärtom kan sådana påståenden även vid generalisering grunda sig på en avsikt att kommunicera om det som anses vara positivt, som att ett visst samhälle är öppen för förändringar, nya människor och olikheter. Å andra sidan är kulturistiska påståenden ofta baserade på rasistiska föreställningar om kultur och kollektiv identifikation.
För framtidens anti-rasistiska kamp gäller det därför att gå emot rasistisk kulturism genom att ifrågasätta kollektivistiska generaliseringar av individen och genom att kommunicera positivt om gemensamma institutioner som demokrati, civilitet och konstitutionalism som behövs för att fler ska känna sig inkluderade och accepterade i samhällslivet.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Vill du få din verklighetsuppfattning omskakad? Vill du få perspektiv och insikt i hur vi har det på vår jord? Vill du lära dig att förstå världen? Vill du lära känna dina fördomar, tankar och brister?
Hans Rosling var läkare och professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet. 1993 var han en av initiativtagarna till Läkare utan gränsers Sverigesektion. 2005 grundade Rosling tillsammans med sonen Ola Rosling och hans fru Anna Rosling Rönnlund stiftelsen Gapminder. Stiftelsen startade som en spin-off till Roslings föreläsningar på Karolinska Institutet, eftersom han upplevde att det fanns mycket okunskap kring global utveckling och hälsa. Rosling avled förra året i sviterna av cancer. Sonen och svärdottern fortsätter arbetet med att få oss att förstå världen bättre.
Rosling har genom åren gjort sig ett internationellt erkänt namn med sin förmåga att förklara saker med en fantastisk pedagogik och frenesi. Han har inte varit rädd för att framstå som kall, rak och självsäker – minns intervjun i dansk TV där han med pondus läxar upp en journalist: ”Jag har rätt. Du har fel”.
Roslings livsverk Factfulness färdigställdes av sonen och svärdottern efter hans död. Han arbetade in i det sista, t o m från sjuksängen, med att slutföra sitt arbete.
”Vi tycker att enkla idéer är tilltalande. Vi njuter av det där ögonblicket av insikt, vi njuter av att känna att vi verkligen förstår något. Det är lätt att tappa fotfästet när en idé förför oss med sin enkelhet. Sakta men säkert, steg för steg, växer en euforisk känsla av att denna enkla förklaring har kraften att besvara en massa frågor och lösa alla hopplösa problem. Världen blir enkel. Alla problem har en enda orsak – som vi alltid måste vara helt emot. Eller alla problem har en enda orsak – som vi alltid måste vara för. Allt är enkelt. Det finns bara en hake. Vi missförstår världen fullständigt. Jag kallar denna förkärlek för enkla orsaker och enkla lösningar för ensidighetsinstinkten.” (Factfulness, sid. 222)
På ett humoristiskt, nytänkande och välformulerat sätt lyckas Hans Rosling få oss att lära känna oss själva: Hur vi tänker, våra fördomar och vår världsuppfattning får sig en rejäl åktur i en hisnande bergochdalbana.
Det är tydligt hur Rosling använder sig själv, och sina egna tillkortakommanden, i den pedagogiska resan som Factfulness är. Rosling delar ut verktyg för att vi på ett sundare sätt ska förstå den globala utvecklingen. Han delar med sig av sina egna missuppfattningar som kantat den egna resan till bättre insikt.
Anekdoter blandas med ren och skär fakta. Rosling är personlig och det är väldigt tydligt att han brinner för att få människor att förstå. Det är lika tydligt att han har haft fantastiskt kul när han har gjort resan i jakten på insikt.
Boken är uppdelad i 10 instinkter som alla är faktorer i varför vi missförstår världen.
För att illustrera detta kastas vi in i en lång rad frågor om hur världen har sett ut, hur den förändras och hur den kommer att se ut. Frågorna är ställda till forskare, schimpanser och oss läsare. Vem svarar bäst på frågorna?
”Det viktigaste av allt är att lära våra barn ödmjukhet och nyfikenhet. Att vara ödmjuk betyder här att vara medveten om hur lätt hänt det är att våra instinkter förvränger fakta. Det betyder att vara realistisk angående dina kunskapers omfattning. Att inte skämmas för att säga ”Jag vet inte”. Det betyder också att när du har en åsikt ska du vara beredd att revidera den när du får reda på nya fakta. Det är mycket avslappnande att vara ödmjuk eftersom man slipper vara ständigt beredd att försvara en massa ogrundade åsikter.” (Factfulness, sid. 295)
Rosling kan inte nog poängtera att fakta går före känslor, rädsla och oro. Han är noga med att det är naturligt att vi använder oss av icke-faktabaserade faktorer när vi drar slutsatser och bildar oss en uppfattning om hur saker och ting är. Det är därför viktigt att vi vågar utmana oss själva, och inse att fakta är oumbärlig information.
By Gapminder Foundation (Gapminder.org) [CC BY 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0)%5D, via Wikimedia CommonsRosling är ihågkommen som en fantastisk pedagog. Här visar han också prov på sin värme, sin iver och sin humor. Factfulness är en bok för alla oss som tror att vi vet en del om det mesta. Läsningen är ett uppvaknande om hur enkelspåriga vi människor kan vara. Det är skrämmande att vi faktiskt missförstår sakers varande så gruvligt. Jag vill hävda att det också är farligt. För att vi människor på ett bättre sätt ska kunna anta de utmaningar som vi ställs inför i framtiden går det inte nog att beskriva hur viktigt det är att sitta inne med korrekt fakta. Därför är boken så nödvändig.
”Att vara nyfiken betyder att vara öppen för ny information och aktivt söka sådan”. (Factfulness, sid. 295)
”Journalister, aktivister och politiker är också människor. De ljuger inte för oss. De är själva drabbade av överdramatiska bilder av världen. Precis som alla andra borde de regelbundet kontrollera och uppdatera sin världsbild och utveckla sätt att tänka som är mer i linje med factfulness”. (Factfulness, sid 299)
”När vi har en faktabaserad världsbild kan vi inse att världen inte är så dålig som den verkar – och vi kan inse vad som behöver göras för att fortsätta förbättra den”. (Factfulness, sid 302)
Kuriosa: Resultaten av schimpans-testerna presenterades i Roslings första TED-talk 2006. Schimpanserna svarade bäst på frågorna. Det tål att tänkas på.
Motargument 