Etikettarkiv: bokrecension

Från rasism till kulturism

 


Det är känt sedan tidigare att den moderna rasismen främst baseras på innehåll med föreställningar om kultur än om ras i biologisk mening. Därför uppstår också två situationer för en anti-rasist att förhålla sig till. 


Vi måste tänka på att begreppet kultur omfattar allt mänskligt handlande oavsett bakomliggande idéer och beteenden. Vi behöver också ta i beaktning att diskussioner om mänskliga, sociala och kulturella skillnader kan ses som både positiva och negativa beroende på avsikten.

Därför finns det invändningar till begreppet kulturrasism (eller kulturell rasism) utifrån argumentet att kultur (social handling) och ras (biologiska föreställningar) är olika saker. Dessutom är fallet att det ofta uppstår svårigheter med att bedöma när och hur ett budskap om kultur handlar om rasism, nedvärdering eller kollektiv skuldbeläggning. För att förstå en sådan problematik behöver man förstå det moderna begreppet ”kulturism”.

Redan under 1930-talet när nazisterna hade makten i Tyskland och rasbiologin tillämpades i delar av Europa och i USA fanns det kritiska röster som argumenterade både emot den rasbiologiska forskningen och den politiska tillämpningen som i samband med ”raslagarna” och segregationen. Ett av argumenten var att rasbiologin bara producerade massa onödig statistisk som inte gav någon praktisk nytta. Spelade det verkligen någon roll för samhällslivet och vardagliga mellanmänskliga relationer hur lång en same eller en jude var eller hur ens näsa såg ut? Faktumet var att vetenskapliga argument emot rasbiologin och rasismen i sig var etablerade under sin samtid. Att rasbiologin kunde fortsätta bedrivas berodde mer på starka politiska intressen att behålla den.

grey skulls piled on ground
Photo by Renato Danyi on Pexels.com

Efter andra världskriget och med tanke på Förintelsen kom rasbiologin att bli allt mer diskrediterad som en vetenskaplig disciplin. Rasbiologin kom att ses som moraliskt förfallet, rentav som omänskligt med tanke på dess påföljder. Vetenskapen kunde med allt mer övertygande argument visa att det som ansågs vara biologiska skillnader mellan människor i Europa, Afrika eller Asien var något som var mycket obetydligt och obefintligt. På det sättet slog vetenskapen hål på rasbiologiska myter. Samtidigt, som fallet är idag, kunde vetenskapen bland annat genom sociologi, antropologi och historia på objektivt sätt presentera att det finns kulturella likheter och olikheter mellan människors handlande både inom och mellan olika kategorier som politiska aktörer, sociala gemenskap eller geografiska regioner.

Harari: Hierarkisera inte kulturer

Som historikern Yuval Noah Harari menar i sin nyutgivna bok ”21 Lessons for 21st Century” så handlar inte kulturfrågan om det ska finnas skillnader mellan människor eller inte. Kulturfrågan handlar om hur vi ska förhålla oss till våra skillnader. Till exempel är den kulturrelativistiska synen att alla kulturer i grunden är lika mycket värda. Därför ska det inte formas några hierarkier mellan kulturerna medan den kulturella mångfalden ska bejakas så långt som det går. Men kulturrelativismen ses ofta som något negativt, inte minst i diskussioner om heder och brottslighet. De flesta kan acceptera mångfald, pluralism och olikheter när det kommer till mat och poesi men långt färre skulle acceptera häxbränningar och slaveri som också anses vara kultur genom idéer och beteenden. Som Harari menar så kommer det alltid att finnas skillnader och därför blir frågan vilka skillnader som ska få finnas i ett samhälle.

Vidare menar Harari att mycket av dagens anti-rasistiska kamp är kvar i gamla konflikter och föreställningar. Dels på grund av att den traditionella, biologiskt baserade rasismen är mycket mindre idag än för 30-40 år sedan och dels eftersom dagens diskussioner om rasism oftare handlar om kulturism. Det är sant att hudfärg och synen på kroppsformen fortfarande har betydelse i debatten men kulturismen förklarar även varför vissa av dagens politiska aktörer i Europa och USA, samt på andra håll i världen som i Sydafrika och Indien, stödjer diskriminerade och exkluderande åtgärder utifrån argumentet om kultur. Dessutom, som Harari menar, är dagens kommunikation om kultur också paradoxal. Bland annat eftersom kulturistiska aktörer kan presentera sig som mer toleranta än rasistiska aktörer som baserar sin kommunikation på den äldre biologiskt baserade rasismen.

Fallet är också enligt Harari att diskussioner om kulturella skillnader även har sidor som kan anses som goda och positiva. Något som till exempel visar sig i diskussioner kring migration. Mer objektivt sett, som rörande policy- utformning och attityder i samhället, är Tyskland ett samhälle med högre grad av acceptens och öppenhet för invandring än exempelvis Saudiarabien. Sedan är också fallet att delar av Tyskland som den gamla Östtyska delen anses vara mindre öppna och accepterande gentemot migrerande individer på grund av annorlunda historiska erfarenheter jämfört med det gamla Västtyskland. I Tysklands fall är det lättare för en muslim oavsett födelseort att flytta till Tyskland än för en kristen, men även för en muslim, att flytta till Saudiarabien. På det sättet kan man fråga sig om det verkligen vore moraliskt fel eller rasistiskt att anse att Tysklands kultur är bättre och mer överlägsen än Saudiarabiens när det kommer till migration?

Krav på assimilering

Å andra sidan innebär kulturismen ofta krav på assimilering enligt vad kulturister anser är den sanna kollektiva identiteten. Sådana krav på assimilering riktas idag i EU ofta gentemot muslimer från Mellanöstern och Nordafrika. Och som Harari menar är kraven på att till exempel afrikaner och muslimer ska anpassa sig efter ”västerländska normer” inte alltid något positivt eller rättfärdigat i sig. Tvärtom, det kan handla om krav som att man ska fira påsk eller jul trots att det råder religionsfrihet i samhället och där många samhällsmedlemmar inte firar religiösa högtider. Dessutom, kulturistiska krav gör skada i samband med att det finns problem med institutionell diskriminering. När människor försöker anpassa och utveckla sig men misslyckas då man möter olika former av hinder samtidigt som man kollektivt blir anklagad för att inte ha gjort tillräckligt.

close up of open book
Photo by Pixabay on Pexels.com

Slutsatsen med begreppet kulturism är följande; å ena sidan innebär påståenden om kultur ofta åsikter som angränsar rasism eller är direkt rasistiska i sig. Å andra sidan kan kulturistiska påståenden vara vetenskapligt underbyggda och stödda. En historiker eller antropolog skulle misslyckas med sitt jobb om man hävdade att det inte fanns några kulturella skillnader mellan människor på basis av idéer, språk och mentaliteter. Jag som författare av denna artikel skulle ljuga för mig själv om jag hävdade att det inte finns skillnader mellan Sverige och Bosnien när det exempelvis kommer till människors syn på individen och familjen. Däremot finns det enligt Harari tre faktorer som är viktiga att förstå varför kulturistiska påståenden ofta är svaga eller osanna:

  1. Kulturister blandar ihop lokal överlägenhet med objektiv överlägsenhet. Det som fungerar bra i en viss kontext fungerar sämre i en annan. Exempelvis är den amerikanska kedjan Pizza Hut mer dominerande globalt än sina indiska motsvarigheter. Men för att lyckas i Indien var Pizza Hut tvungen att vara”glokal” genom att deras pizzarestauranger måste ha två kök, både för vegetariskt och icke-vegetariskt matlagning, för att vara framgångsrika på marknaden.
  2. Generaliserande påståenden om kultur är problematiska. Ta till exempel påståendet att ”muslimsk kultur är intolerant”. Vilken muslimsk kultur? Den i Indonesien eller i Goa. Eller den i Syrien eller i Paris? Kulturen gentemot barn och äldre eller gentemot politiska och religiösa aktörer? Sådana påståenden betyder lite om den sociala kontexten inte presenteras.
  3. Fördomar gentemot individer. World Value Survey menar att trots mer generella skillnader mellan länder och regioner är värderingar idag mer globaliserade och delas av fler människor världen runt. Vi som människor präglas av en viss eller flera kollektiva kulturer men vi har också unik genetik och personliga historier som individer. Därför finns det individer i Afghanistan och Irak som kan vara lika individualistiska och acceptera jämställdhet mellan könen som merparten av människor gör i Sverige.

Alltså, det som kan beskrivas som en paradox med kulturismen är att kulturistiska påståenden inte per automatik behöver vara negativa, rasistiska eller exkluderande. Tvärtom kan sådana påståenden även vid generalisering grunda sig på en avsikt att kommunicera om det som anses vara positivt, som att ett visst samhälle är öppen för förändringar, nya människor och olikheter. Å andra sidan är kulturistiska påståenden ofta baserade på rasistiska föreställningar om kultur och kollektiv identifikation.

För framtidens anti-rasistiska kamp gäller det därför att gå emot rasistisk kulturism genom att ifrågasätta kollektivistiska generaliseringar av individen och genom att kommunicera positivt om gemensamma institutioner som demokrati, civilitet och konstitutionalism som behövs för att fler ska känna sig inkluderade och accepterade i samhällslivet.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källa:

Yuval Noah Harari: 21 Lessons for the 21st Century

Bokrecension: Factfulness

 


Vill du få din verklighetsuppfattning omskakad?
Vill du få perspektiv och insikt i hur vi har det på vår jord?
Vill du lära dig att förstå världen?
Vill du lära känna dina fördomar, tankar och brister?


Hans Rosling var läkare och professor i internationell hälsa vid Karolinska Institutet. 1993 var han en av initiativtagarna till Läkare utan gränsers Sverigesektion. 2005 grundade Rosling tillsammans med sonen Ola Rosling och hans fru Anna Rosling Rönnlund stiftelsen Gapminder. Stiftelsen startade som en spin-off till Roslings föreläsningar på Karolinska Institutet, eftersom han upplevde att det fanns mycket okunskap kring global utveckling och hälsa. Rosling avled förra året i sviterna av cancer. Sonen och svärdottern fortsätter arbetet med att få oss att förstå världen bättre.

Rosling har genom åren gjort sig ett internationellt erkänt namn med sin förmåga att förklara saker med en fantastisk pedagogik och frenesi. Han har inte varit rädd för att framstå som kall, rak och självsäker – minns intervjun i dansk TV där han med pondus läxar upp en journalist: ”Jag har rätt. Du har fel”.

Roslings livsverk Factfulness färdigställdes av sonen och svärdottern efter hans död. Han arbetade in i det sista, t o m från sjuksängen, med att slutföra sitt arbete.

”Vi tycker att enkla idéer är tilltalande. Vi njuter av det där ögonblicket av insikt, vi njuter av att känna att vi verkligen förstår något. Det är lätt att tappa fotfästet när en idé förför oss med sin enkelhet. Sakta men säkert, steg för steg, växer en euforisk känsla av att denna enkla förklaring har kraften att besvara en massa frågor och lösa alla hopplösa problem. Världen blir enkel. Alla problem har en enda orsak – som vi alltid måste vara helt emot. Eller alla problem har en enda orsak – som vi alltid måste vara för. Allt är enkelt. Det finns bara en hake. Vi missförstår världen fullständigt. Jag kallar denna förkärlek för enkla orsaker och enkla lösningar för ensidighetsinstinkten.” (Factfulness, sid. 222)

På ett humoristiskt, nytänkande och välformulerat sätt lyckas Hans Rosling få oss att lära känna oss själva: Hur vi tänker, våra fördomar och vår världsuppfattning får sig en rejäl åktur i en hisnande bergochdalbana.

Det är tydligt hur Rosling använder sig själv, och sina egna tillkortakommanden, i den pedagogiska resan som Factfulness är. Rosling delar ut verktyg för att vi på ett sundare sätt ska förstå den globala utvecklingen. Han delar med sig av sina egna missuppfattningar som kantat den egna resan till bättre insikt.

Anekdoter blandas med ren och skär fakta. Rosling är personlig och det är väldigt tydligt att han brinner för att få människor att förstå. Det är lika tydligt att han har haft fantastiskt kul när han har gjort resan i jakten på insikt.

Boken är uppdelad i 10 instinkter som alla är faktorer i varför vi missförstår världen.

För att illustrera detta kastas vi in i en lång rad frågor om hur världen har sett ut, hur den förändras och hur den kommer att se ut. Frågorna är ställda till forskare, schimpanser och oss läsare. Vem svarar bäst på frågorna?

”Det viktigaste av allt är att lära våra barn ödmjukhet och nyfikenhet. Att vara ödmjuk betyder här att vara medveten om hur lätt hänt det är att våra instinkter förvränger fakta. Det betyder att vara realistisk angående dina kunskapers omfattning. Att inte skämmas för att säga ”Jag vet inte”. Det betyder också att när du har en åsikt ska du vara beredd att revidera den när du får reda på nya fakta. Det är mycket avslappnande att vara ödmjuk eftersom man slipper vara ständigt beredd att försvara en massa ogrundade åsikter.” (Factfulness, sid. 295)

Rosling kan inte nog poängtera att fakta går före känslor, rädsla och oro. Han är noga med att det är naturligt att vi använder oss av icke-faktabaserade faktorer när vi drar slutsatser och bildar oss en uppfattning om hur saker och ting är. Det är därför viktigt att vi vågar utmana oss själva, och inse att fakta är oumbärlig information.

By Gapminder Foundation (Gapminder.org) [CC BY 4.0 (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0)%5D, via Wikimedia Commons
Rosling är ihågkommen som en fantastisk pedagog. Här visar han också prov på sin värme, sin iver och sin humor. Factfulness är en bok för alla oss som tror att vi vet en del om det mesta. Läsningen är ett uppvaknande om hur enkelspåriga vi människor kan vara. Det är skrämmande att vi faktiskt missförstår sakers varande så gruvligt. Jag vill hävda att det också är farligt. För att vi människor på ett bättre sätt ska kunna anta de utmaningar som vi ställs inför i framtiden går det inte nog att beskriva hur viktigt det är att sitta inne med korrekt fakta. Därför är boken så nödvändig.

”Att vara nyfiken betyder att vara öppen för ny information och aktivt söka sådan”. (Factfulness, sid. 295)

”Journalister, aktivister och politiker är också människor. De ljuger inte för oss. De är själva drabbade av överdramatiska bilder av världen. Precis som alla andra borde de regelbundet kontrollera och uppdatera sin världsbild och utveckla sätt att tänka som är mer i linje med factfulness”. (Factfulness, sid 299)

”När vi har en faktabaserad världsbild kan vi inse att världen inte är så dålig som den verkar – och vi kan inse vad som behöver göras för att fortsätta förbättra den”. (Factfulness, sid 302)

Gör Roslings test! Får du fler rätt än en schimpans?

Kuriosa: Resultaten av schimpans-testerna presenterades i Roslings första TED-talk 2006. Schimpanserna svarade bäst på frågorna. Det tål att tänkas på.


Videotips:

URPlay: Hans Rosling – Framtidens statistik

TED-talk: Hans Rosling – The best stats you’ve ever seen

 

Bokrecension: ”Kommer de, så skjuter jag oss”


Bernt Hermeles nya bok ”Kommer de, så skjuter jag oss” är en välbehövlig kalldusch av antisemitisk historia. Hermele tar oss med på en resa genom århundraden av hat och förföljelse, där vissa valde att stå upp och säga emot, medan andra försökte ducka undan hatet och istället smälta in i mängden.


Min farmor är en av alla judar som med fasa följde upptrappningen av antisemitism under 30- och 40-talen. Hon är en av alla dem som levde med hotet hängande över sig, som höll andan vid nyhetssändningarna. Skulle tyskarna komma hit? Hatet har dock vare sig begränsats till Tyskland eller till andra världskriget. Farmor är uppvuxen i centrala Stockholm där hon sedan bott under merparten av sitt hittills 93-åriga liv. Farmor har beskrivit hur antisemitismen följt henne under hela tiden. Som barn var hon inte välkommen hem till klasskamrater efter skolan, barnens föräldrar ville inte ha en judinna i sitt hem. Senare i livet förlorade min farfar sin anställning efter att ha gift sig med farmor. Företagets ledning ville inte ha en judinna kopplad till företaget. Idag är farmor livrädd för den utveckling hon ser där rasism normaliseras och nazistiska organisationer växer sig starkare.

Hermele påminner oss om att antisemitismen inte på något sätt är  nytt och visar på alla de tydliga kopplingar som fanns mellan Sverige och Nazityskland. Han sveper över århundrade av kristna tvångsdop, stigmatisering och ”forskning” som sades bevisa judarnas opålitlighet. Han beskriver ett samhälle där antisemitismen varit ett helt accepterat inslag i samhällsdebatten, där uttalade antisemiter återfunnits i såväl kungahuset som inom den politiska eliten. 

Utöver den välbehövliga uppdateringen på antisemitismens historia väcker Hermele många tankar kring vår samtid. Jag har i mitt arbete varit i kontakt med många nyanlända flyktingar som börjat rätta sig i de rasistiska leden.

De har lyckats komma hit, få sitt uppehållstillstånd, och vill nu snabbt distansera sig från kollektivet ”nyanlända” för att själva undgå den växande främlingsfientligheten. De är tydliga med att vilja betala skatt, att göra rätt för sig, att ”betala tillbaka till Sverige”.

I nästa andetag kommer svepande generaliseringar kring hur deras forna landsmän eller andra nysvenskar inte tillför något till det nya samhället. Vissa har gått så långt som att förespråka helt stängda gränser.

Hermele beskriver liknande fenomen bland judar i Sverige som snabbt assimilerats och släppt sin religiösa och kulturella identitet för att ducka undan antisemitismens radar. 

Farmor har 2 barn, 7 barnbarn och 6 barnbarnsbarn. Hon pratar mer om judendomen sedan hon blivit äldre, som att den delen av hennes identitet blivit ännu viktigare att inte glömma. Hon pratar ofta om sin rädsla för den värld hon lämnar efter sig till oss. En värld där nazister återigen marscherar på gatorna. Och där allt fler verkar tycka att människans värde avgörs av hennes religion och ursprung. 

Bokrecension: Finnjävlar

Personer som invandrat från Finland, och deras barn och barnbarn, är många i Sverige. Den geografiska närheten och färjetrafiken har gjort att vi är många som har nära band till personer vilka hör till en grupp som ganska nyligen kallades för: ”det sämsta element, från främmande land…

Detta är den första bok jag läst som på allvar granskar finländarnas och ättlingarna till finländares upplevelser kring att betraktas som inte riktigt svensk i Sverige – och då de besöker släktingar i Finland betraktas de som inte riktigt finsk.bokfinnjweb

Redaktör Kristian Borg har samlat dessa 15 författare till en antologi som är enormt intressant och lärorik. De skriver alla i väldigt olika form, så det är varierad och underhållande läsning. Flera skällsord dyker upp bland beskrivningarna – som Mustalaisia – och även hänvisningar till rasbiologen Anders Retzius som 1847 klassificerade vårt grannlands invånare som underlägsna oss : ”bärare av sämre rasegenskaper”. Några kapitel beskriver författarnas egna föräldrars första tid i Sverige, då de tvingades ta de sämsta, smutsigaste och mest lågavlönade jobben då de var bland de cirka 332 000 finländare som emigrerade mellan 1960 och 1980.

Läs denna bok som är utgiven på Verbal Förlag – den får mig att fundera kring närheterna och överlappningarna som finns på skolor och arbetsplatser – utfrysning, mobbing, diskriminering, klass, klassförakt och rasism av olika slag.

Ett annat lästips är också vår egen Torbjörn Jerlerups text som ni läser gratis här: ”Rasism mot finländare

Bokrecension: En droppe midnatt

Din mamma spillde kaffe på dig när du var liten, svarar hon. Det är därför du är brun.

Illustration av Jesper Waldersten

Jag har läst boken En droppe midnatt skriven av musikern och debattören Jason Diakité. I boken, som är sinnebilden för en självbiografi, får vi lära oss hur det kan kännas att ständigt vara på jakt efter sin egen identitet. Att inte vara vit, men inte heller svart. Att ständigt känna sig utanför och att ständigt befinna sig i ett ingenmansland. Mellanförskapet.

För mig personligen är detta livsöde speciellt. Jag kan relatera till de miljöer och de personer som ungdomsåren utspelar sig i och kring, eftersom jag i 8 år gick på samma skola som Jason. Jag bevittnade på avstånd den rasism och den mobbning han blev utsatt för under skolåren, men kunde inte riktigt förstå vidden av vad som skedde dag efter dag. Det kanske blir så när man går i olika årskurser, och vi blandade oss inte mellan klasserna på Tunaskolan i Lund. Jag har ett gott minne då jag interagerade med Jason på ett fint sätt. Jag gick i nian och han gick i åttan. Jag minns att jag vid ett tillfälle, jag kommer inte ihåg sammanhanget då vi egentligen inte kände varandra, i korridoren fick lyssna på en demo han hade spelat in. För mig var rap främmande, men idag kan jag se på det med helt andra ögon.

Jason är en mix av massvis med etniciteter, och det är det han, genom livet, förlikat sig med att han är. Men resan har varit lång och mödosam. Allt från barndomens ständiga påminnelse om att han är annorlunda, genom den identitetssökande ungdomen till idag, då många av pusselbitarna verkar ha fallit på plats.

– Niggerbajs.
Det är mitt mellannamn i flera år. Vad kan vara svartare än en svart människas bajs? Det hade varit illa nog att bara kallas bajs. Men tydligen förstår mellanstadieungar att bajs från en nigger måste vara äckligare än vitas. En duo kallar mig detta på så många raster att jag inte har annat försvar än mina händer. Men jag kan inte slå bort deras ord. De borrar sig in under min rödbruna hud.
Hur osynlig jag än gör mig kan de blotta mig för vad jag är. Hur lärde sig Magnus och Agge dessa ord? Niggerbajs. Nigger. Niggerjävel. Din jävla nigger. Varje gång jag hör orden är det som om de avtäcker mitt inre som just består av det äckligaste: niggerbajs.

Vi får läsa om hur onda och elaka barn kan vara, hur rasismen flödar ur människor oavsett ålder. Vi får känna av rasismen och mobbningen på skolgården, vi får en inblick i hur det kan kännas att inte vara en del av ett sammanhang, en grupp och ett samhälle. Vi bevittnar hur Jason förhoppningsfull blir hembjuden till en av sina plågoandar av dennes far, tillika Jasons tandläkare, i ett med facit i hand, utnyttjande syfte.

På min vänstra hand har jag ju den där pigmentfläcken. En grupp små vita fläckar som liknar en karta över någon ögrupp. Jag kan sitta länge och stirra på fläcken och tänka att om fläckarna varit fler hade jag varit vit.
Jag blundar och försöker föreställa mig hur jag skulle se ut om jag var vit. Ibland får jag till och med för mig att märket har växt. Att vitheten inom mig håller på att breda ut sig. Men det gör den aldrig. De där vita fläckarna är fast i en evig remi med ett hav av brunt.

Sökandet efter en egen identitet i en terapeutisk resa är den röda tråden som spinner genom hela berättelsen. Med smärtan och den ständiga oroskänslan molande i magen kommer en önskan om att vara ömsom vit, ömsom svart. Denna önskan är ständigt föränderlig, och istället för ”vi och dom” får vi känna på Jasons känsla av ”jag och dom”.

Vi följer med i Jasons självpåtagna mission att leta upp sina rötter. Hur svårt det var för hans föräldrar, pappa som är svart och mamma som är vit, att rättfärdiga sitt unika förhållande. Pappa Madubuko och mamma Elaine ses i 60-talets USA som förrädare då de valt en människa av annan ”ras” att förälska sig i.

Det uppstår en evig diskussion mellan Jason och fadern om huruvida det egentligen är en bra idé att åka till USA för att finna sig själv. Fadern är envis i sin övertygelse om att det inte tjänar något till att riva upp gamla sår. Men Jason släpper inte sin dröm. Viljan är så stark att han, trots faderns motvilja, bestämmer sig för att förverkliga drömmen.

Overseer Artayou Carrier whipped me. I was two months in bed sore from the whipping. My master come after I was whipped; he discharged the overseer. The very words of poor Peter, taken as he sat for his picture. Baton Rouge, La., April 2, 1863. (War Dept.) NARA FILE #: 165-JT-230 WAR & CONFLICT BOOK #: 109
Overseer Artayou Carrier whipped me. I was two months in bed sore from the whipping. My master come after I was whipped; he discharged the overseer. The very words of poor Peter, taken as he sat for his picture. Baton Rouge, La., April 2, 1863. (War Dept.)

Jason söker, med hjälp av vännen och fotografen Simme, och kärleken Amelie, rötterna i slavarna och i bomullsplantagernas South Carolina. Han söker upp släktingar i den amerikanska södern och intervjuar dem. Slavarnas grymma verklighet under den vita mannens piska genomsyrar det amerikanska samhället än idag. Jason blir varse den strukturella rasism som fortfarande är ständigt närvarande i USA, och han kan tyvärr också dra paralleller till hur det idag också ser ut i Europa. Det är den svarta historien, och släktens livsöden, som är nyckeln för Jason att finna sin egna identitet. Han finner många av svaren han har letat efter, och grubblat över.

De målande beskrivningarna av samtalen med den envisa fadern hemma i Lund och, sedermera Malmö, och den fina relationen till den alltid uppbackande modern i Lund är vackra. Kaoset, sorgen och hopplösheten som uppstår då fadern blir sjuk och den ständiga närvaron i berättandet gör att biografin är oumbärlig, ett historiskt tidsdokument som alla, oavsett bakgrund, borde ta del av. Boken skildrar slavarnas, de svartas och de vitas – dvs allas vår – historia, på ett innerligt, vackert och hjärtskärande sätt.

Hur kommer den droppe midnatt, den genom generationerna utspädda mängden melanin som finns kvar i vår linje att bäras?

Jag ser boken som ett nödvändigt och angeläget inlägg i den antirasistiska debatten, då den har sin utgångspunkt i individens personliga upplevelser av rasism.

Boken är utgiven på AlbertBonniers Förlag och jag rekommenderar att lyssna på den som ljudbok, då det är Jason själv som läser.

Fotnot: Jag vill framföra min kritik över att Jason fortlöpande genom boken talar om ”raser”. Det är sedan lång tid belagt att det inte finns ”raser”.

Bokrecension: Min Historia – Assata Shakur

Denna bok är skriven av Assata Shakur – Min Historia. Det är en självbiografi och den är utgiven på Verbal Förlag.

Assata Shakur - Min historia, bokframsida, Verbal Förlag.
Assata Shakur – Min historia, bokframsida, Verbal Förlag.

Första kapitlet slänger in läsaren direkt i en brutal skildring av då hon blir arresterad i maj 1973, vilket är inledningen till mycket detaljerade – och efter ett tag en aning tråkiga – beskrivningar av närapå alla detaljer som Assata blir utsatt för i rättegångar. Flera olika förhalningar och struliga saker inträffar under häktningsperioderna som blir långa och uppenbart plågsamma.

I vartannat kapitel berättar Assata om olika minnen från sin uppväxttid i kronologisk ordning, som beskriver Apartheid-systemet tydligt på flera sätt.

Intryckt mellan kapitlen är det sidor med hennes egna dikter, som jag känner förtar lite av min läsupplevelse. Kanske är de bitarna mer attraktiva för poesi-intresserade gissar jag. Översättning och tolkning av dikterna har gjorts av Athena Farrokhzad och Leandro Schclarek Mulinari.

Min Historia av Assata Shakur är mycket intressant för de vardagliga beskrivningarna av USA från andra världskriget fram till slutet av 1970-talet, då Assata rymmer till Kuba. Men, jag tycker att en redaktör borde ha satt ner foten och kortat ner manuset betydligt. Det finns två mycket bra förord och en efterkommentar i denna utgåva som förklarar mer omkring tiden, stämningen och politiska läget.

Fotnot: Assata föddes som Joanne Deborah Byron och är även känd som Joanne Chesimard.

Assata Shakur – Min Historia utgiven på Verbal Förlag. Omslag av Kolbjörn Guwallius.

Bokrecension: Vi lovade att berätta

Denna bok handlar om människor i Palestina mellan hösten 2000 och hösten 2011. Med en blandning av ögonvittnesskildringar, intervjuer, minireportage och några dikter ökar läsarens insikt i livssituationen och familjeöden i Palestina.

Vi lovade att berätta, Verbal Förlag. Klicka på bilden för att komma till förlaget.
Vi lovade att berätta, Verbal Förlag. Klicka på bilden för att komma till förlaget.

Läsare behöver egentligen ingen förkunskap om denna konflikt, en får insyn i problematiska vardagslivet och en del insikt i metoder som Israels militära trupper och politiker nyttjar i nutid. Allt är egentligen en rad av många olika anekdoter, skrivna partiskt, av många olika skribenter som alla är eller har varit aktivister i en pro-palestinsk förening: International Solidarity Movement, ISM.

Boken förställer sig aldrig, och försöker aldrig bli vetenskaplig eller högtravande. Den är exakt vad som utlovas: vittnesmål från olika aktivister och boende i Palestina. Som bonus får man en kronologisk lista på uppslagen mellan kapitlen, som innehåller viktiga datum över större incidenter, som t.ex. byggande av mur, militär-repressalier mot obeväpnad civilbefolkning.

Man kan under läsningens gång upptäcka många detaljer av vad som verkar vara uppenbara resultat av apartheid, protektionistism och bosättningspolitiken. Möjligtvis går det att använda inspiration från vad dessa aktivister beskriver, och deras lärdomar, i andra aktiviteter emot befintligt eller hotande förtryck, fascism eller apartheid i andra länder.

Utgiven på Verbal Förlag

 

 

Bokrecension: Fascismen som massrörelse

Denna bok gör överskådliga sammanfattningar av grundläggande företeelser i 1800-talets politik – som vissa grupper reagerade emot allt mer. Dessa grupper började utveckla vad som senare kom att bli fascism. Åren mellan de två världskrigen drabbas flera länder av pogromer och stöttrupps-fascism. Författaren Arthur Rosenberg skrev boken vid den tiden och bokens översättning är nyligen moderniserad, av Kristian Borg, och nyutgiven på Verbal Förlag.

Fascismen som massrörelse - omslag av Kolbjörn Guwallius
Fascismen som massrörelse – omslag formgivet av Kolbjörn Guwallius.

Boken är intressant och väcker en hel del tankar. Särskilt känns beskrivningarna av den ‘nya’ konservativa protektionismen och motståndet mot dåtidens liberalism intressant, då jag kan göra paralleller till nutid. Jag gissar att det i överförd bemärkelse går att göra många jämförelser från denna historik-genomgång, till Pegida och Hogesa i Tyskland och till ryska ”patriot-marscher”.

Antagligen är allt detta tidlösa fenomen, och tyvärr återkommande, så jag tror att många fler behöver uppdatera sig på grunderna. Med hjälp av sådana här böcker kan man få inspiration till fler idéer, argument och fler aktiviteter och initiativ emot organiserat hat.

Man behöver hela tiden ha i åtanke att boken publicerades 1934 och att författaren skrev det ur sitt personliga, ideologiska perspektiv; marxistisk tolkning. Det är ändå olika tydliga infallsvinklar på fascism och på organiserade pogromer mot judar och romer i Ryssland, Österrike-Ungern, Italien, Frankrike, England och vad som sedan skulle ske även i Tyskland.

Förordet som Håkan Blomqvist skrivit i nutid, är utmärkt att ha med sig som förklaring. Jag återvände till det då och då under läsningen, för att inte glömma kontexten.

”Fascismen som massrörelse” är verkligen läsvärd och det känns som att den skulle kunna vara otroligt användbar och nyttig för alla de som funderar kring taktik, metoder till politik, aktivism och argumentation emot de åsikter och strömningar som idag, i nutid hetsar och anstiftar till våld och organiserar sig.

Arthur Rosenberg förlorade sitt jobb, emigrerade och avled 1943, i New York.

Bokrecension: Upplysning

Boktiteln i sin helhet är ”Upplysning i det 21:a århundradet, Tro och vetande 3.0”, en rejäl tegelsten, men en riktig ”sidvändare” som jag nästintill sträckläste över julhelgen. Christer Sturmark är författaren och boken är utgiven på Fri Tanke Förlag. Ämnen och områden som berörs i den är det mänskliga psyket, kunskap, vetenskap och distinktionerna mellan sekularitet, humanism, religioner och sekter.

Upplysning - Christer Sturmark
Upplysning – Christer Sturmark

På det stora hela taget tycker jag dessa områden och denna bok är enormt intressant och tankeväckande. Särskilt finner jag innehållet och beskrivningarna värdefulla då jag sitter och tänker på intolerans, förnuft vs oförnuft, rasism vs antirasism, och gör jämförelser i överförd bemärkelse från vad Christer Sturmark skriver.

Antagligen är allt detta tidlöst och odaterat, men om många fler kunde försöka ta sig tid och våga vidareutveckla sin egen tankeverksamhet – kanske med hjälp av sådana här böcker – så kanske vi i allmänhet skulle kunna närma oss vad Sturmark och jag själv önskar för vårt gemensamma, öppna, demokratiska samhälle – betydligt mer självinsikt, vidsynthet och upplysning.

Några kapitel är något nedtyngda med för många exemplifieringar. Vid enstaka tillfällen rabblas det övernitiskt på, långt och lite onödigt. Jag hade föredragit att läsa det tydligaste exemplet – kortfattat, utan att gå in på djupet. Några stavfel finns också, och vid tillfällen känns det som om att Christer Sturmark är snubblande nära att göra om detta till en självbiografi. Hade redaktören dragit betydligt stramare i tyglarna, kunde denna bok blivit betydligt mer underhållande och kanske även på gränsen till kurslitteratur.

Sturmarks ”Upplysning” är trots detta enormt läsvärd och känns nyttig. Kanske för att jag börjar tänka mer kring hur man kan tolka olika bakomliggande företeelser, som skulle kunna vara anledningarna till vad som skrivs och sägs i debatterna.

Läs förorden i boken här, som ett smakprov.

Påverkan & manipulation

Är du intresserad av hur personer kan bli manipulerade in i en religiös sekt eller påverkade av saker de ser på tv? Har du en nyfikenhet kring retorik och argumentation? Vill du lära dig mer om hur människohjärnor fungerar i interaktion med andra människor? Här är en helt nyutgiven bok med mycket intressant och underhållande läsning som täcker in dessa områden och en liten aning utöver det, i syfte att ta ett helhetsgrepp och bli en sorts kurslitteratur och läsning för lekmän i en och samma bok.

Bokens framsida:
Påverkan och Manipulation av Håkan Järvå & Peter M. Dahlgren

Boken ”Påverkan & manipulation” är skriven av Håkan Järvå & Peter M. Dahlgren. Dessa författare brukar blogga och skriva på twitter om bl.a. forskning, beteendevetenskap, debattteknik osv. Jag har en ambition att försöka lära mig så mycket som möjligt, utan att behöva plugga på högskola eller universitet. Denna bok är enormt lärorik och nyttig för mig som obildad lekman. Vid många tillfällen har jag högt läst upp ett par meningar och det har lett till mycket intressanta diskussioner här hemma, och bidrar till insikter och idéer som är angränsande till chattar som jag varit med i på twitter om intolerans, främlingsfientlighet, antirasistiskt arbete, religionskritik osv.

Författarnas ambitioner är stora, men jag anser att de lyckas enormt bra att ge mig mängder av nyttiga insikter och med att hålla sig kortfattat och lättläst. I slutet av varje kapitel finns en kort sammanfattning och lästips till 3-4 forskningsrapporter som man kan söka upp om man vill fördjupa sig i varje område. Jag har ännu inte googlat en enda gång efter någon av dessa vetenskapliga artiklar, men kommer att försöka göra det lite då och då – efter att jag har läst om denna bok ännu en gång, mycket noggrannare.

Jag såg mest av allt fram emot att läsa Del 3 som handlar om hur medier och språket kan användas för att påverka människors uppfattning. Kapitel 11 i Del 3 består av många olika uppräknade tumregler och logiska felslut som görs av olika debattörer. Det liknar en artikelserie som pågår här på Motargument.se som handlar om bl.a. argumentationsfel.

Hela tiden jag läste boken så insåg jag att i princip samtliga kapitel innehöll väldigt viktiga saker. Jag fick många nya intressanta lärdomar överallt, som jag tror att jag kommer ha stor nytta av. Detta är enligt mig alltså inte enbart intressant för studenter i psykologi, sociologi, utan skulle kunna bli en sorts basverk och perfekt nybörjarintroduktion att ha i bokhyllan för alla som är det minsta lilla intresserad av mänskligt beteende och gruppdynamik.
Författarna har sammanställt en rejält tilltagen litteraturlista som är på cirka 20 sidor längst bak i boken. Det finns även en websida med videoklipp som är fantastiskt underhållande att titta på om man är nyfiken på beteendevetenskap och hur manipulation kan gå till.

Motargument.se publicerar i samarbete med författarna en artikelserie med smakprov ur boken.
Länk till boken (köp den på Studentlitteratur, AdLibris, Bokus el.dyl)
Länk till Håkan Järvås sida
Länk till Peter M. Dahlgrens sida där han beskriver boken.