Etikettarkiv: mellanförskap

Krönikor

Var kommer du ifrån, egentligen?

Varför är det så svårt att få ha blandade identiteter? Med blandade identiteter menar jag i detta sammanhang andra generationens invandrare, adopterade och blandade. Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan ”var kommer du ifrån – egentligen?”. Varför får jag den frågan? Varför anser vissa ha rätten att ställa mig den frågan? Var kommer du ifrån, egentligen?

Det är ingen oskyldig fråga för mig, jag ser det som en rasifierad fråga där frågan tvingar in människor till att kategoriseras som antingen det ena eller det andra, att vara ”vit” eller ”icke-vit” med tillkommande stereotypa föreställningar. Men hur blir det när du varken är det ena eller det andra, utan något däremellan? En slags hybrid?

Jag positionerar mig som varken det ena eller det andra, varken som ”invandrare” eller ”svensk”. Jag positionerar mig som blandad eftersom jag har en förälder som är svensk och en förälder från ett annat land. Trots att jag är blandad vill andra fortfarande kategorisera mig som det ena eller det andra, ”invandrare” eller ”svensk”. Det är ett svart-vitt tänk som bara tillåter två alternativ, det finns inget utrymme för något annat. Men jag är blandad, jag är varken det ena eller det andra, jag är något där i mellan – i ett mellanförskap. Att inte erkänna att människor kan ha blandade identiteter är som att osynliggöra en stor grupp människor, deras erfarenheter, upplevelser och känslor.

Mellanförskapet

Mellanförskapet är en politiskt och religiöst obunden förening som bildades 2005. Föreningen har som syfte att skapa en debatt kring frågor om blandande identiteter och olika former av gränsöverskridanden hos grupperna adopterade, andra generationen och blandade. Vad som är gemensamt för ovanstående grupper är känslan av att varken vara det ena eller det andra, att man inte fullt ut anses vara ”svensk” eller något annat. Du är varken ”vit” eller ”icke-vit”. Detta följs sedan av känslan av att leva utanför eller mellan en eller flera kulturer (exempelvis svensk och persisk kultur), ”raser” och länder på en och samma gång.

Att vara blandad, andra generationen eller adopterad möjliggör också situationer där du blir sedd som en person som kan förmedla och försona två till synes motsatta läger – ”svenskar” och ”invandrare”.

Observera att när det skrivs om ”raser” här så menas det inte att det finns olika raser av människor. Ordet används i brist på bättre ord som kan förklara upplevd etnicitet och kulturell bakgrund.  Ordet syftar här till att man kategoriserar utifrån utseende och kopplar detta sedan till att människor utefter deras utseende och fysiska markörer anses tillhöra specifika geografiska platser. Detta har sina rötter i kolonialismen och den ”vetenskapliga” rastänkandets tid.

Känslan av att vara mellan eller utanför etablerade normer och föreställningar kring nationell och kulturell identitet kan också ses som en gemensam nämnare för dessa tre grupper. Här rör det sig om specifika kroppsliga markörer som gör att man blir nationellt eller etniskt exkluderad. Du blir alltså inte erkänd som hemmahörande i vare sig det västerländska som icke-västerländska, ”vita” eller ”icke-vita” sammanhang.

Att leva i ett mellanförskap kan ses som ett tillstånd där det finns en motsättning mellan kroppsliga markörer och kulturella uttryck. För att beskriva detta närmare kan man säga att det kan vara en upplevelse av att man uppfattas som ”invandrare” i Sverige men som ”svensk” utomlands. Det som markerar ens annorlundaskap och normbrytande svenskhet är ens utseende. Det är inte ovanligt att ”icke-vita svenskar” upplever att de inte är hemmahörande i deras uppväxtland och det är en effekt av den svenskhetsnorm som fortfarande  idag är förenad med

”vithet och med den idé som gör att man som icke-vit i Sverige alltid förväntas komma någon annan stans ifrån”. (Källa: Om ras och vithet i det samtida Sverige)

Är du med ”oss” eller ”dom andra”?

Jag kommer ihåg att när jag var yngre var det svårt för andra människor att riktigt greppa vem jag var och placera mig i ett fack. Jag hade ju erfarenheter av olika kulturer, är till synes mörkare än den vita normen som råder och flerspråkig . Jag kunde röra mig mellan två till synes motsatta läger i skolan då det var en uppdelning  mellan ”invandrarna” och ”svenskarna”  i min skola. Jag kommer såväl ihåg hur jag en dag fick frågan ”ska du vara med oss eller med dom andra?”. Men jag kände mig inte hemma hos varken ”oss” eller med ”dom andra”.  Jag ville inte behöva välja,  och förstod inte varför jag ens skulle behöva välja. Jag tyckte om känslan av att röra mig mellan de olika grupperingarna men kände mig nu tvingad till att välja en ”sida”.

Det var först när jag  mötte människor som också var blandade som jag kände mig riktigt ”hemma”. Att de förstod mig på ett sätt som andra inte gjort förut. Vi delade liknande erfarenheter och tankar, för vi hade liknande upplevelser och blivit ifrågasatta på liknande grunder. Jag kände mig sedd och hörd, mina erfarenheter och upplevelser blev  bekräftade och erkända.

Normen för vem som räknas som ”svensk” eller ”icke-svensk” medför i sin tur en ny typ av medvetande som är ett ifrågasättande av de rådande normerna för nationell, kulturell och ”raslig” gemenskap. Att ifrågasätta skapar en möjlighet att skapa en obestämbar lekfullhet  kring de ”rasliga”, nationella och kulturella gränsdragningarna. Hur detta uttrycks kan vara genom ett kontextbundet skiftande mellan att identifiera sig som det ena än det andra, ”svensk” eller ”icke-svensk”, ”vit” eller ”icke-vit”. Samtidigt är detta skiftande beroende av omgivningens bekräftande av själva positioneringen.

Att leva i ett mellanförskap avslöjar tyvärr att Sverige har misslyckats, för statistiskt sett är Sverige faktiskt mångkulturellt, mångreligiöst och ”mångrasligt”, men mellanförskapet säger annat.

Källa:

Om ras och vithet i det samtida Sverige

Myter

Myt: Den enda etniciteten

Tyvärr är det många som tror, eller resonerar som om de tror, att varje människa har endast en enda etnicitet och endast en enda etnisk bakgrund.

I själva verket kan en person ha flera olika etniciteter, och när vi inte är öppna för detta så skapar vi ett kulturmönster där de som har flera etniska bakgrunder inte blir välkomna någonstans.

I en del debatter med mera använder deltagarna en uppdelning i “svenskar och invandrare” eller “invandrare och etniska svenskar”. Denna uppdelning förutsätter att om en person är invandrare så skulle detta innebära att hen inte skulle vara svensk, åtminstone inte etnisk svensk. Vilket blir extra illa när de samtidigt väljer att i kategorin “invandrare” inkludera personer som är uppväxta i Sverige. Eller ännu värre rentav inkluderar så kallade “andra generationens invandrare”, det vill säga personer som är födda i Sverige och kanske även har en förälder som är född i Sverige.

Här behöver vi skilja mellan etnicitet och etnisk bakgrund. En etnicitet är en grupptillhörighetskänsla som innehavaren själv väljer. Nationalencyklopedin definierar etnicitet som:

“Identifikation med och känsla av tillhörighet till en etnisk grupp.”

Diskrimineringsombudsmannens definiering, här kallat “etnisk tillhörighet”:

“Med etnisk tillhörighet menas en individs nationella eller etniska ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande. Det kan handla om att vara exempelvis svensk, same eller chilenare.

Etnisk tillhörighet handlar om hur du identifierar eller uppfattar dig själv. Det är alltså individen själv som definierar sin eller sina etniska tillhörigheter utifrån sin bakgrund och sin individuella historia.”

Varje människa väljer själv vilka kategorier som hen identifierar sig med och vilka gemenskaper som hen vill vara delaktig i. Däremot väljer hen inte sin egen bakgrund. En persons etniska bakgrund torde rimligtvis bestå av etniciteterna hos de personer som var viktiga för personens uppväxt och utveckling. Vilket vanligtvis inkluderar, men inte begränsar sig till, personens föräldrar. En person vars föräldrar har olika etnisk bakgrund har sålunda själv minst två olika etniska bakgrunder. Vilket i sin tur gör det lätt att ha minst två olika etniciteter.

En person som växt upp som en del av det svenska samhället måste givetvis förutsättas vara etnisk svensk, såvida hen inte själv bestämmer sig för något annat. Detta helt oavsett huruvida personen ifråga kan tänkas även ha andra etniciteter, alltså förutom den svenska. Även en person som vuxit upp utomlands och som flyttat till Sverige i vuxen ålder blir med tiden etnisk svensk, i den mån hen börjar identifiera sig som svensk. Den nya svenska etniciteten blir förutom hens gamla etnicitet (snarare än istället för den), såvida hen inte avsäger sig sin gamla etnicitet.

Föreställ dig en man, vi kan kalla honom för Andreas. Precis som sina föräldrar och som deras föräldrar före honom så är han född och uppvuxen i Sverige. Efter gymnasiet gör han lumpen, efter lumpen tar han universitetsexamen, och efter examen jobbar han ett år ideellt för en kristen församling. Därefter gifter han sig med sin flickvän, varpå de bosätter sig och skaffar jobb i den stad där han växte upp. Med tiden får de flera barn, vilka således föds och växer upp i samma svenska stad som deras pappa. Visst vore det orimligt, ja fullständigt absurt, att påstå att dessa barn inte skulle vara etniska svenskar. Givetvis är de etniska svenskar! Att den kyrka som Andreas arbetade för och träffade sin blivande fru i ligger i ett annat land än just Sverige orsakar inte att barnens svenska bakgrund och arv försvinner. De är lika svenska som alla andra, samtidigt som de förutom sin etniskt svenska bakgrund även har etnisk bakgrund från sin mammas ursprungsland.

Personer som föds i Sverige samtidigt som de har minst en förälder född i ett annat land kallas ibland för “andra generationens invandrare”. Men det är så klart bara här i Sverige som dessa personer blir kallade för “invandrare”: När de är på besök i förälderns hemland så blir de istället sedda som svenskar. Detta sätt att falla mellan stolarna kallas ibland för “mellanförskap”, och drabbar inte enbart utifrån etnicitet utan även utifrån till exempel livsåskådning och sexuell läggning/preferens/identitet. 

Sammanfattningsvis så lever vi i ett Sverige där det finns gott om:

A.) Etniska svenskar som har både svensk etnicitet och en eller flera andra etniciteter, och som har sin etniska bakgrund både i Sverige och i minst ett annat land.

B.) Etniska svenskar som har enbart svensk etnicitet och enbart svensk etnisk bakgrund.

C.) Etniska svenskar som har både svensk etnicitet och en eller flera andra etniciteter, men som har enbart svensk etnisk bakgrund och har tagit till sig den andra etniciteten i vuxen ålder.

D.) Etniska svenskar som har både svensk etnicitet och en eller flera andra etniciteter, men som har enbart utländsk etnisk bakgrund och har tagit till sig den svenska etniciteten i vuxen ålder.

E.) Medborgare som inte definierar eller identifierar sig i termer av etnicitet. Deras etniska bakgrunder kan dock spela stor roll för hur människor i omgivningen behandlar dem och betraktar dem.

Att ha flera etniska bakgrunder fungerar på samma sätt som att kunna flera språk: Det är inte något nollsummespel. Vissa behärskar bara ett enda språk, vissa talar två eller flera språk flytande. Att en person blir bättre på ett visst språk innebär inte någon försämring av hens erfarenhet och färdighet inom något annat språk. Hur väl en person behärskar ett språk påverkas inte av i vilken mån hen även behärskar andra språk, och i vilken mån en person är etnisk svensk påverkas inte av i vilken mån hen även har andra etniciteter. När någon gör en uppdelning i ”svenskar och invandrare” på ett sätt som diskvalificerar de som inte är födda här så handlar uppdelningen i själva verket om rasbiologi snarare än om etnicitet. Detta blir ännu tydligare när uppdelningen exkluderar de som har förfäder födda utanför Sverige.

Att någon använder en sådan rasistisk uppdelning innebär inte nödvändigtvis att hen har rasistiska värderingar, än mindre att hen är rasist. Men däremot innebär det att hen har tagit till sig en idé som bygger på en rasistisk världsbild, en idé som därför blir ologisk när den används frikopplad från sin underliggande rasistiska världsbild. Det är dags att tänka om.