”The far-right exploits young men’s rebellion and dislike of ‘political correctness’ to spread white supremacist thought, Islamophobia, and misogyny through irony and knowledge of internet culture.” – Alice Marwick & Rebecca Lewis
Så sammanfattas en av sex slutsatser i en rapport med titeln Media Manipulation and Disinformation Online (PDF) som publicerades tidigare i maj på Data & Society Institute i New York. Det Marwick och Lewis talar om är hur s k digital/Internet literacy och ironi används på ett medvetet sätt för att flytta fram positionerna för ideologiska idéer om t ex vit makt, islamofobi och misogyni (kvinnohat).
Ironi som strategi
Poängen är att gräsrötterna inom den svårt definierade och avgränsade populisthögern (alt-högern, högerextremismen osv) har förstått att ironi har en strategisk funktion i det att den tillåter människor att förespråka ideologiska ståndpunkter och ta avstånd från dem på samma gång. Avsluta med en smiley, så har du ryggen fri. Då kan du säga vad som helst.
Friheten torde vara berusande. Att kunna heila i offentligheten och sen ba’: ”Det var bara på skoj. Man behöver inte vara nazist för att heila. Tror du att alla som lyssnar på Black Metal är djävulsdyrkare? Har du ingen humor? Förstår du inte skämt, eller?”
Men det är inget harmlöst i detta. I den pågående avdramatiseringen av rasistisk symbolik och rasideologiska ståndpunkter flyttas positionerna fram och normaliserar inte bara bruket av språk och symboler, utan även åsikterna: Ideologin.
Att säga det förbjudna
Rent generellt innebär varje delning eller upprepning av högerpopulistiska ideal förklädda till ironi – eller uttryckta som äkta ironi – att vi ytterligare normaliserar antidemokratiska värden som rasism, kvinnohat och islamofobi, menar Jason Wilson, som skrivit om rapporten i The Guardian. Det är ju också ironins själva syfte och kraft; att vara en möjlighet att kunna säga/göra det förbjudna och utmana de dragna gränserna för det tillåtna.
“Fascism is more or less a social taboo. It’s unacceptable in modern society. /…/ Humour or irony is one of the ways that they can put forward their affective positions without having to fall back on any affirmative ideological positions. /…/ They’re putting forward the anger, the sense of betrayal, the need for revenge, the resentment, the violence. They’re putting forward the male fantasies, the desire for a national community and a sense of unity and a rejection of Muslims. They’re doing all of that, but they’re not stating it.” – Alexander Reid Ross
Ett mästerdrag i den här taktiken är att det på samma gång tillåter avsändaren att föra fram åsikter och förhindrar mottagaren att bemöta dem. Eftersom det är sagt med (påstådd) ironi, finns det inga ställningstaganden att angripa eller försvara. Inga påståenden att ifrågasätta. En slags självpåtagen ansvarsfrihet i det att avsändarna huvudsakligen beskriver affektiva positioner utan att för den skull knyta samman dem med ideologiska motsvarigheter.
Dold propaganda
Det kan därför vara en god idé att tänka på att det här faktiskt handlar om propaganda. Om att föra fram och legitimera – brottstycke för brottstycke – ideologiskt tankegods som står i direkt opposition till det demokratiska samhälle vi försöker leva i. Månne är inte alltid avsändaren ens medveten om den strategi hen gör sig delaktig i genom att t ex dela en provokativ mem på Facebook eller raljera över handhjärtan på Twitter, men propaganda är det likväl. Och bör bemötas som sådan, snarare än som ett slags skämt i rå ton. Sak framför syfte, även om avsändaren inte vill hållas vid det.
I det långa loppet är det tyvärr bättre för både miljö och samhälle att framstå som lite tråkigt humorbefriad och ”politiskt korrekt” än att låta misogyni, islamofobi, homofobi, rasism osv passera. Det står mer på spel än ett par billiga skratt.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Nu har en av domedagsprofeterna på Avpixlat än en gång, tvångsmässigt, kräkt ur sig ännu en ”sverigevänlig” sanning. I en vad som känns som en oändlig krönika, osande av ilska och konspirationer, målas Sverige i vanlig ordning upp som ett land i fritt fall. Denna gången har tongångarna skruvats upp ytterligare några snäpp, då Avpixlat drar paralleller mellan dagens Sverige och det som ägde rum under medeltida inkvisitioner.
I krönikan som skrevs häromdagen slår Avpixlat på den största trumma de kan uppbåda. Retoriken är densamma men positionerna i argumentationen flyttas ideligen framåt och tonläget höjs. Krönikören är övertygad om att Sverige i detta nu håller på att vakna ur den ”masspsykos” som hållit Sverige i ett järngrepp de senaste åren.
Vi vaknar ur masspsykosen
Vi ”meningsmotståndare” är en ”vänstervriden häxbrännarkader” och har fram till nu gjort allt som står i vår makt för att frenetiskt puffa på ”masspsykos”-glöden, men NU, nu är vi i uppvaknande och anpassar oss efter vad folket egentligen tycker. Det är lovvärt, och hoppfullt, att ”sverigevänner” invaggas i en försäkran om att man tror sig veta vad meningsmotståndare och folket faktiskt tycker och hur vi har ändrat oss till att följa den nationalistiska och fascistiska agendan. Inget kan nämligen vara mer fel än att vi som står för en human människosyn skulle ha förändrat vår människosyn.
Grundmantrat i Avpixlats värv är dock det samma:
mångkulturen söndrar och sår split
”sanningssägarna” är utsatta för en häxjakt där ”PK-eliten” står för förföljelsen
invandringens kostnader förklarar den krackelerande välfärden
kultur- och journalisteliten hålls ansvarig för att Sverige står på ruinens brant
den galopperande kriminaliteten förnekas av förståsigpåare som exempelvis kriminolog Jerzy Sarnecki (som liknas vid Bagdad-Bob)
Vi blir i domedagskrönikan också tilldelade några ”nyheter” som förstärker ”argumenten” i det pågående Armageddon vi befinner oss i:
vi kommer snart att få bevittna ”den största feministiska regeringen” som falskeligen stöttar förtryckta muslimska kvinnor
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har skrämts att lägga ner sin granskning av Muslimska Brödraskapet
ärkebiskopen skall kräva att för varje moské som byggs i Sverige ska en kyrka byggas i en ”muslimsk” stad
ministrar stoppar fingret i hålet i havsdammen Sverige likt Haarlems hjälte Peter (mer att läsa om detta längre fram i denna krönika)
Avpixlat och sakfelen
Krönikan innehåller ett antal rena sakfel, vilka jag ämnar redogöra för här och nu.
Trots världens högsta skatter kan staten inte leverera välfärd. Försvar, polis, sjukvård, åldringsvård, skola, boende, kommunikationer – på område efter område tvingas medborgarna hitta egna, privata lösningar. Staten har brutit skattekontraktet med medborgarna. Trots den stora lögnen om invandringens lönsamhet tvingas man nu höja skatterna ytterligare för att bekosta dess ofattbart stora direkta och indirekta kostnader. Dess totala kostnader är förmodligen Sveriges bäst bevarade statshemlighet. Vi borde påminna dagens ansvariga om socialdemokraten Gustav Möllers ord om att ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”.
Sverige har inte världens högsta skatter. Då man beräknar skattetrycket, eller skattekvoten, räknar man ut kvoten mellan de totala skatteintäkterna och BNP. Sverige hamnar på sjätte plats bland länder med högst skattetryck och hade 2014 inte haft ett lägre skattetryck på 40 år. Danmark är det land som har högst skattetryck, följt av Frankrike och Belgien. Inte nog med att krönikören (medvetet?) använder sig av det direkta sakfelet, han väljer dessutom att storvulet spinna loss med högtflygande konspirationsteorier.
Debatten om huruvida invandringen är lönsam eller inte har lika många åsikter som det finns forskare, nationalekonomer och statsvetare. Beroende på vem du frågar får du olika svar, avhängiga de siffror och den fakta experten väljer att belysa. Det finns inga givna mallar på hur man ”ska” räkna på invandringens lönsamhet och, ärligt talat, gör vi oss inte en björntjänst när vi prompt vill värdera människors ekonomiska likviditet? Givetvis är det enklast för våra domedagsprofeter att anamma den invandringsfientliga faktan som avslöjar den enorma förlustaffär ekonomiska sanningssägare som exempelvis nationalekonomen Tino Sanandaji ihärdigt försöker slå i oss vanliga medborgare.
När vi börjar värdera människor i kronor och ören är vi ute på tunn och hal is. Samtidigt väljer vi att underminera hela den humanistiska värdeidén. Är människor som bidrar till välfärden medelst skatter viktigare eller bättre än människor som av olika anledningar inte har den möjligheten?
Epitet med obehaglig historisk konnotation
Hur länge ska personer som kommunisten Rossana Dinamarca få göra riksdagen till lekstuga med sina mot väljarna respektlösa barnsligheter. Hur länge ska ansvariga ministrar få åka slalomtävling mellan halvsanningar och lögner.
Påståendet att den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Rossana Dinamarca skulle vara kommunist är lika uttjatat som felaktigt. I alternativ media är det ett oantastligt faktum att Dinamarca är kommunist.
Epiteten kring meningsmotståndare är en historisk paradgren bland högerpopulister och högerextremister, och epiteten är lika många till antalet som de är konspiratoriska. Enligt ”sverigevänner” och ”invandringskritiker” är det en självklarhet att alla vi som inte talar ”sverigedemokratiska” också är ”kommunister”, ”islamistkramare” och ”vänsterextremister”. Det är näst intill omöjligt att hålla reda på alla fantasifulla epitet och nedvärderande vokabulär som cirkulerar i cyberspace. Magasinet Paragraf har satt samman två ordlistor som redovisar en del av en uppfinningsrikedom, som i stora stycken består av en smutsig retorik redan använd i en fascistiskt historisk kontext.
Den ”sverigevänliga” offerkoftan
Sverigedemokraterna må vara politiskt bannlysta, men när de nu vuxit till näst största parti går det inte längre att trovärdigt avfärda dess miljoner sympatisörer som nazister och rasister. Särskilt inte när den mångkulturella verkligheten på punkt efter punkt visar sig överträffa dessa bespottade och förföljda Sverigepatrioters värsta katastrofvarningar. I efterhand kommer man att jämföra denna politiska häxjakt på oliktänkande med medeltidens inkvisition. Dåtidens kättare och häxor dömdes av en maktfullkomlig, vidskeplig kyrka med i stort sett totalt informationsmonopol och ett välorganiserat nätverk av avlönade eller beroende medlöpare.
Är SD verkligen ”politiskt bannlysta”? Moderaternas Anna Kinberg Batra har ju nyligen brutit den, vad vi alla trodde, oskrivna regeln att inte förhandla med SD. Om detta trendbrott är rätt eller fel tänker jag inte gå in på här. Men att hävda att SD är isolerade eller ”politiskt bannlysta” är en direkt felaktighet.
Är det en retorisk fint, eller en inbillad föreställning, att uttrycka att SD har ”miljoner sympatisörer”? Vid valet 2014 erhöll SD 801 178 röster. Fram till nästa valresultat förkunnas är det den siffran som gäller. Drygt 800 000 är inte ”miljoner”.
Det där eviga tjatet om att ”PK-eliten” skulle kalla alla sverigedemokratiska väljare nazister och rasister är uttryck för att den ständigt för trånga offerkoftan sitter som gjuten på den ”sverigevänliga” kroppen, och har ingen reell täckning i verkligheten.
De som faktiskt kallar sverigedemokratiska väljare för nazister och rasister hänfaller åt samma meningslösa metoder som de som väljer att kalla meningsmotståndare för ”kommunister” och ”vänsterextremister”. Personligen väljer jag sällan att kalla folk rasister, fascister eller nazister, däremot har jag inga problem med att säga att någon uttrycker sådana åsikter. Det är viktigt att poängtera att åsikterna är föränderliga.
Diktaturen Sverige
Avpixlat-krönikören fortsätter att mässa, och jämför Sverige med svunna och nutida diktaturer:
Den nya religionens välbeställda elit förfäktar ”allas lika värde” som mantra i sin kamp för att rädda sina privilegier i form av höga riksdagslöner, välbetalda mediajobb, prestigefyllda ämbeten och säkrad ålderdom. Likt eliten i diktatursamhällen lever de ett skyddat liv i de exklusiva kvarteren, reser med de dyra flygen, kör de bästa bilarna och går före i egna gräddfiler. Inte en enda medlem av denna nya överklass av politiker, skribenter, kändisar och politiskt godkända experter lever ett vanligt Svenssonliv.
Det är väldigt enkelt att hänfalla åt att gotta in sig i enkla poänger som inte någonstans går att belägga, men som man vet går hem hos det ”arga folket”. Det är ju ”sanningen”, och samtidigt en ytterst medveten taktik och retorik från krönikören. Men belägg får vi inte, det skulle vara för mycket begärt.
Seriositeten i krönikan illustreras avslöjande då skribenten väljer att kalla Mona Sahlin ”översteprästinnan”, i ett försök att förringa hennes politiska gärning.
Gänget Anders Lindberg, Fredrik Virtanen, Åsa Linderborg och Lena Mellin på Aftonbladet nedvärderas genom att tilldelas epitetet ”välbetalda häxjägare”.
Dagens Nyheters Peter Wolodarski sägs ”sprida sina bakterier i samhällskroppen”. Komiker som Magnus Betnér, Özz Nûjen, Henrik Schyffert och Soran Ismail är i krönikörens värld hovnarrar som hånar ”sverigevänner”.
Journalisterna/författarna Henrik Arnstad och Täppas Fogelberg framställs som faktaresistenta idioter.
Som seden bjuder har även denna domedagsprofet dåligt med idéer och förslag på vad som ska göras för att vända det förlisande fartyget Sverige på rätt köl.
Hur vi stoppar översvämningen
Krönikören på Avpixlat gör slutligen en liknelse mellan Anders Ygeman och Morgan Johansson och sagan om den holländske pojken Peter som räddar staden Haarlem från översvämning genom att stoppa fingret i det hål i havsdammen som hindrar havet från att skölja över staden.
Skribenten raljerar över att nämnda ministrar anammar samma ‘quick fix’ som Haarlems hjälte och hävdar i nästa andetag att Sverige kommer att utplånas medelst att det ruskiga, mörka och iskalla havet sköljer över oss så att vi alla hamnar under vattenytan och drunknar (eller?). Liknelsen är märklig och sammanfattar på ett beskrivande sätt hur ”sverigevänner”, nationalister och sanningssägare ser på hur vi ska förhålla oss till verkligheten. De enkla och ihåliga argumenten dominerar. Nivån är patetiskt låg.
Konspirationsteori-eländet kan inte beskrivas på något annat sätt än tragikomedi. Tragiskt eftersom domedagsprofetiorna redan påverkar alltför många av oss, något som kan få ödesdigra konsekvenser – och komedi eftersom att tillvägagångssättet på vilket krönikören väljer att saluföra argumentationen är skrattretande i sin maniska ansats.
Som avslutning vill jag gärna bjuda på detta klipp från Monty Python:
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Igår såg jag en märklig science fiction-rulle, om ett alternativt förflutet i England. Det var sci-fi, och osannolik sådan, för där fanns det terrorister som var – håll i er nu – vita!
Ja, det kan verka som ett dåligt skämt, en trist sarkasm att säga att IRA aldrig existerat och att filmer som Patriot Games är hittepå, men lyssnar man på dagens debattörer så finns det ett antal som definitivt vill få min skämtsamma sarkasm till att bli allvar, och när man för femtioelfte gången hör eller läser någon påstå att ”inte alla muslimer är terrorister, men alla terrorister är muslimer”, så blir det tydligt att verkligheten får sarkasmen på skam.
Ett exempel som är farligt nära detta är Mats Larssons inlägg om terrorism ”Terrorhot är vardag i storstäder – men inte alla” i Expressen den 5 juni. Skribenten nämner nästan, i all hast att det finns annan terrorism när han skriver att ”Jag har framför mig lite statistik från Economist som visar hur många terrordåd som ägt rum i Europa sedan 2001. Där finns antalet dödsoffer för jihadister, där finns offer för andra typer av terror”, men frångår sedan helt att nämna dessa ”andra typer av terror” när han försöker göra bland annat Ungern till något slags skinande exempel. Han fortsätter med att ”Grafiken gjordes i mars efter den första terrorattacken i London. Två till terrordåd har ägt rum i Storbritannien sedan dess. Ett har drabbat Stockholm.”
Det kan vid första andetaget låta korrekt. Vi har haft ett terrordåd i Stockholm. Eller har vi det? Missförstå mig rätt – det som skedde vid Åhléns i april lär helt klart räknas som ett terrordåd – men är det verkligen det enda vi haft i Stockholm, eller Sverige? Detta signalerar att det som räknas som terrordåd är det som utförs av islamister. När nazister misshandlar, mördar, skrämmer och försöker tysta meningsmotståndare, alltför ofta framgångsrikt, vad är det om inte terrorism?
Det ”terrorfria Ungern”
Mats fortsätter sedan i sin text att visa upp Ungern som ett av flera lyckade östeuropeiska exempel, länder där terrorismen inte slagit rot eftersom inga islamistiska terrordåd har begåtts. Ungern framställs som ett bra land för att det inte är öppet för muslimska flyktingar. Men är Ungern verkligen fritt från terror? För samma krafter som vill stoppa muslimerna är också kritiska (för att använda en stark underdrift) till romer och judar.
Det finns många exempel på hatbrott mot romer i Ungern, hatbrott av en magnitud som, om det hade begåtts av islamistiska gärningsmän högst troligen skulle räknas som terrorbrott. Läs följande och låtsas för ett ögonblick att offren är ”vanliga” ungrare (eller svenskar), och förövarna är muslimer:
Detta är blott två exempel av allt som bevisar ett djupgående problem i Östeuropa där Ungern bara är ett exempel på länder där terrorismen är vardag, i alla fall om man råkar vara född av fel föräldrar. Islamister har verkligen inte patent på terrorism.
”Om klockan kunde vridas tillbaka 25 år i väst, så skulle antagligen en del politiker även i traditionella partier på höger- och vänsterkanten vilja göra saker delvis annorlunda i dag.” skriver Mats Larsson. Kanske, kanske inte, det är svårt att säga vad partierna skulle gjort annorlunda. Men ett är säkert – hade de agerat som Ungern hade vi kanske haft ett terrordåd mindre, till priset av hundratals eller kanske tusentals döda flyktingar som hade tvingats återvända till krig, misär, kanske till och med tortyr och död. De högerextrema terrordåden i Sverige hade däremot fortsatt som om inget hänt.
För nej, det är inte bara islamister som begår terrorbrott. Det vet offren för våra två ”lasermän”; John Ausonius och Peter Mangs, det vet offren för attacken i Trollhättan. Det vet de som fått bomber placerade vid sina lokaler av tre aktiva nazister i Göteborg. Det vet alla de pensionärer och barnfamiljer i en fredlig demonstration i södra Stockholm som blev angripna av våldsamma nazister. Det vet alla de som misshandlats, dödats och hotats till livet av extremhögern. Och om inte annat – fråga Norge, de vet det definitivt.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Nyligen skrev den konservativa debattören Paulina Neuding i Göteborgs-Posten om att Moderaterna borde be väljarna om ursäkt för sin migrationspolitik från 2014. Motiveringen är att det var möjligt att ”förutse migrationsvågen” eftersom f d migrationsministern Tobias Billström (M) i regeringen 2010-2014 anser det. Politik handlar dock inte i första hand om att förutse saker och ting. Man kan fråga sig hur många politiker läser futuristiska analyser, om globalisering eller robotisering? Politikens uppgift är ägna sig åt intressen, värderingar, analysera och dra slutsatser om samhällsutvecklingen, ta beslut och inte minst – utöva ledarskap.
Politiker är också ”vanliga människor”
Det ställs krav från samhällets sida om hur politiker bör, eller måste, bete sig, uttrycka sig och arbeta. I diskussionerna finns tendensen att uttala sig om att ”politiker” ska göra det ena eller det andra. Sådan kommunikation från medborgarnas sida är en demokratisk nödvändighet och funktionalitet. Delar av sådan kommunikation kan dock vara baserade på felaktiga uppfattningar, brist på information eller verklighetsuppfattning. Vilket är det normala i ett pluralistiskt demokratiskt samhälle. Människan är inte perfekt, och därför inte politikerna heller.
Precis som ”vanliga människor” lever och verkar politiker i informationssamhället. För sin förmåga att fatta beslut är hen beroende av information. Oavsett om hen är politiker på lokal- eller riksnivå så hämtas information, förutom via medier, från olika institutioner som myndigheter, utskotten eller partierna själva. Ingen politiker kan hämta all information på egen hand. I sin tur påverkar politikerns egna värderingar, beteenden och erfarenheter processen med analys, slutsatser och beslutsfattning.
En global, inte bara europeisk kris
Migrationskrisen har globalt sett pågått sedan 1990-talet i samband med processer som globalisering och Europas regionalisering. Mängder av information har funnits genom åren sen dess men det har aldrig varit enkelt att dra slutsatsen om vad som skulle kunna ske i framtiden. Det beror även på att framtiden aldrig går att förutse till 100%. Däremot går det att förutse vissa trender som dock kan variera i storlek och grad. Just när det kommer till förutsägande analyser om trender med människors rörlighet.
Till exempel, före och under ”Arabiska våren” fanns det alltså gott om information om vad som skulle kunna ske. När processen drog igång så ”varnade” flera ledande politiker och ledare i EU om att ”flodvågor” av människor som skulle komma till Europa. Ändå blev det inte så under åren 2011-2014. I jämförelsen var situationen 2015 dock annorlunda. Information fanns det gott om men ändå kom ”krisen” som en överraskning för många såväl för politiker. En förklaring att det hände beror på att, trots tillgången till information, det ändå inte gick att förutse hela utvecklingen i större grad.
Därför blir det svårt att objektivt kritisera den svenska regeringen under 2010-2014. Dels eftersom det handlar om en utveckling som inte ens är en europeisk kris utan även en global kris, dels eftersom regeringens politik under statsminister Reinfeldt accepterades hos större delar av befolkningen. Än idag, trots alla händelser, förblir Sverige ett samhälle som sticker ut i europeiska och globala undersökningar om attityder till migration. Det som Moderaterna kan däremot förklara för fler väljare är varför paritet, under perioden 2010-2014, inte fortsatte med sin reformerande politik som under perioden 2006-2010. När det kommer till aspekter som humanitär invandring, välfärd, arbetsmarknaden och bostadsmarknaden.
En pusselbit i borgerlighetens utveckling
För att återgå till Neudings artikel så kan hennes argumentation ses som något större än bara kritiken mot Moderaterna. Det återspeglar den politiska förändringen som har ägt rum inom borgerligheten sedan 2014. En ”spricka” som uppstod mellan liberaler och konservativa, eller närmare sagt de som ville förändra mer och de som ville bevara mer. Trenderna hos de konservativa delarna av borgerligheten kan förklaras på följande sätt när det kommer till politisk fokus, identitetssyn, människosyn och politiska intressen.
Till att börja med, det första kännetecknet är att mycket av fokuset som förekommer handlar om det som gjordes fel ”under Reinfeldt” medan mindre fokus handlar om hur Sverige bör utvecklas i framtiden. Samhällskritiken tenderar därför att handla om vad som inte var bra under den förra regeringsperioden, snarare än vad som kan göras bättre för den kommande perioden.
Det andra kännetecknet är att man är kritisk till ”identitetspolitiken” (vänster) samtidigt som man projicerar egen identitetspolitik: bland annat i form av nationalism, fokus på skyldigheter, retorik om ”svenska värderingar”, ofta otydliga uppfattningar om svensk kultur. Debatten inom borgerligheten har sedan 2014 flyttat sin fokus från socioekonomiska aspekter till mer sociokulturella aspekter som berör invandring, integration och identitet.
Ett tredje exempel är den politiska människosynen. Människor delas in mellan idealister och realister, tuffa och goda, naiva och kloka, folket och eliten. ”Realism” innebär ofta att man vill bevara och ”skydda” något medan förslag på förändringar benämns som ”idealism”. Det handlar till exempel om synen på välfärdsstatens utveckling i relation till antalet invandrande individer.
Slutligen är man ute efter ha ekonomisk liberalism men samtidigt bevara eller skydda systemen som högskattevälfärdsstaten, arbetsmarknaden och kollektiva identifikationer. Fokus handlar alltså inte mer om behov av reformer, visioner och optimism utan mer om vad som var bättre eller sämre förr i tiden.
Kraven på att Moderaterna ska be om ursäkt är därför inte bara orimliga utan även återspeglar en negativ anda som till exempel påverkar nyanlända, de ensamkommande, och tiggande medborgare. Inte minst eftersom sådana krav leder till att ilskan eller vrede även landar på människor. Till exempel som i fallet med argumentationen om fotboja för papperslösa individer. Borgerligheten borde kunna göra bättre ifrån sig inför framtiden, om Sverige ska kunna fortsätta vara ett mer humant och öppnare samhälle.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Referenser
GP. ”Moderaterna måste be om ursäkt”. Publiceringsdatum: 2017-05-14. Nedladdat. 2017-06-01. Webbplats: http://www.gp.se/nyheter/debatt/moderaterna-m%C3%A5ste-be-om-urs%C3%A4kt-1.4279481
Sverige för UNHCR. ”Tidslinje: krisen i Syrien 2011-2017”. Publiceringsdatum: 2017-03-14. Nedladdat: 2017-06-01. Webbplats: https://sverigeforunhcr.se/blogg/tidslinje-krisen-i-syrien-2011-2016
Kommentarer som dessa har jag fått höra sedan tonåren. Kommentarer som dessa har kommit från vita kvinnor i olika åldrar i Sverige.
Blandraser är det finaste jag vet.
Mixbarn är så jävla fina!
När jag var liten ville jag alltid vara mixad.
Tänk om vi skulle få barn så hade våra barn haft jättefina lockar.
Tänk en mixunge med gröna ögon. Åh gud!
Collins om jag blir 30+ och är singel utan barn så kommer jag åka till Köpenhamn och inseminera mig själv med en svart mans spermier.
Många har dessutom tyvärr använt m-ordet istället för mixad/mixed. M-ordet kommer inte skrivas ut i denna text även om det använts i vissa av fallen som beskrivs. Detta då det inte är ordet i sig som är relevant för textinnehållet, m-ordet är en egen debatt, som det bland annat går att läsa om här.
Bild: Pixabay
Detta är typer av kommentarer jag hört från framförallt svarta män i Sverige:
Akta dig för vita kvinnor här i Stockholm de vill bara ha dina mixungar och dra.
De är desperata efter mixade bebisar det är så jävla inne.
Ni svarta män är inne nu mannen tänk dig en sån liten mixunge.
Mannen vet du hur många svarta män jag känner som har blivit babytrapped från vita kvinnor?
Ey, jag hoppas du använder kondom ifall du ligger med de här vita brudarna i Stockholm. Jag har en svart broder som var ute på Östermalm en kväll och härjade tog med en svensk brud hem låg med henne, några månader senare blev hon gravid. Han ville inte behålla men hon hade bestämt sig och så blev det. Sex år har gått och han har inte ett hårstrå kvar på huvudet längre.
Detta är kommentarer och historier berättade av mixade personer i min närhet som jag känner väldigt bra:
Alltså jag vet ju att både vita och svarta män vill vara med mig för jag e mixad liksom.
Jag va med en svart kille som jag dejtade en gång så vi låg i sängen och myste från ingenstans han bah: Om vi hade fått barn så hade dem inte varit så mörka.
Typ alla mixbarn har föräldrar som inte lever ihop.
När jag var liten så blev man ju kallad både det ena och det andra, det var inte förrän i vuxen ålder man förstod att vissa saker som ens mormor sa eller kallade en egentligen var fel.
Det är så tragiskt Collins min unges morfar är kardiolog, men massa människor som träffar honom har alltid mage och fråga mig ifall han skall bli rappare eller dansare.
Detta är kommentarer jag har fått höra under min uppväxt av släkt och människor som är från samma land som mig och släktingar som ej bor i Europa:
Akta dig för mixade tjejer från Västindien de håller på mycket med häxeri.
Mixade kvinnor och män har ett sånt jävla översitteri som de fått från vita människor.
Mixade människor tycker att de är bättre än alla andra svarta.
Det va en mixad tjej som kom fram till mig och särbehandlade mig för att hon trodde jag var mixad när jag har ursprung från Östafrika.
Akta dig Collins för vita kvinnor de vill bara ha dina mixade barn, sen kommer hon springa snabbt därifrån . Du skulle aldrig vinna en vårdnadstvist som svart man i Sverige även ifall du skulle ha rätt i sak.
Jag vill utifrån en mans perspektiv med rötter från den afrikanska kontinenten berätta om det problematiska i allt ni läst ovan.
Foto: Afropé
Idag kallar många människor sig världsmedborgare, vi lever i ett otroligt internationellt samhälle på många olika sätt. Människan föds, växer upp och förökar sig. Generation efter generation och samhällen utvecklas.
Förr i tiden i väst var det väldigt förbjudet med blandäktenskap, givetvis utvecklas allting i samhället åt olika riktningar. I Stockholm ser man idag många mixade relationer oftast mellan en svart man och en vit kvinna. Det har också blivit allt vanligare med mixade relationer mellan olika folkgrupper i framförallt storstäder som Stockholm, Göteborg och Malmö.
Det som dock fascinerar mig är fascinationen som många människor har idag kring barn och människor med mixat ursprung. Jag tänker primärt på dem som har mixat ursprung av svarta och vita gener. För mig är det någon slags obehagskänsla som dyker upp av att, något så förbjudet förr i tiden, helt plötsligt ”är det finaste som finns”. Jag tänker ofta på hur vi alla som inte är mixade kan, vill och orkar objektifiera något så mycket.
Objektifiering och sexualisering
Resultatet blir direkt också att vi svarta män blir så otroligt sexualiserade, för någonstans i allt det här behövs våra spermier för att göra saker möjligt. Det är liksom som att jag är där för att sprida mina spermier och skapa massa bebisar och för att du ”eventuellt som vit kvinna” skall få din dröm uppfylld.
Varför förstår inte vi människor när vi reproducerar saker som uppfattas som negativt. Jag kan förstå att smak, preferenser är subjektivt men det är otroligt problematiskt att rangordna barn som finare än andra barn utan att förstå att det sker en objektifiering. Jag kan bli väldigt ledsen när folk ibland inte tänker tillbaka på hur saker var förr och istället ändrar sitt resonemang kring sina uttryck eller väljer sina uttryck varsamt.
Afrikanskt perspektiv kring mixade barn under slaveriet
Jag fick berättat för mig någon gång i tonåren av en äldre kongolesisk man att dödande av mixade barn i den svarta kvinnans mage var ett vanligt fenomen. Anledningen var oftast att just mixade barn var ättlingar till en slavägare och våldtäktsman. Ifall man inte valde att döda barnet i magen lät man kvinnan föda barnet och sen lade man ungen i en korg och ner i floden eller sjön. Detta är ett afrikanskt perspektiv som många människor inte känner till.
Västerländskt perspektiv
Där var du som ljusare mörk person istället positivt särbehandlad. Just det fenomenet reproducerar vi människor än idag här i väst undermedvetet och många av oss svarta människor gör också det även om vi känner till den andra sidan av kontexten.
Attitydförändring
Mixade barn är inte leksaker, gosedjur och ”det bästa av båda världar”. De är barn med känslor, sinne och intellekt. De skall inte inpräntas att de är bättre än oss svarta och sämre än vita. Mixade barn är resultat av att en svart och en vit bildar ett barn som är en individ i sitt sammanhang.
Begrepp, språk och definition
M-ordet härstammar inte ifrån något positivt och bör heller inte vara något som förändras för att vi vill sudda bort en negativ del av en historia. M-ordet kommer från ordet mula som är en korsning mellan häst och åsna. Åsnan i detta sammanhang är dum, och den svarta föräldern definieras utifrån det. Den vite föräldern definieras utifrån hästen som den klokare. Så ni som använder m-ordet för att definiera er själva eller andra som gör det för att definiera mixade bör sluta, för det är problematiskt och egentligen väldigt negativt laddat. Uttryck som ”blandras” är väldigt problematiskt, tänk på att vi har haft ett rasbiologiskt institut där forskare gjorde skillnad på oss utifrån hur vi såg ut och ”ras” används för att definiera djur. Vi människor i Sverige som har svenska som första språk bör förstå att det som betyder någonting icke så laddat på engelska klingar inte så gött på svenska alltid. Ni som har läst så här långt, våga göra en förändring i ditt språk och din syn på saker. Våga googla, låna en bok på närmsta biblioteket för att läsa på lite och inte hela tiden följa massa konstiga trender.
Mbote na bino
Collins Luther Zola
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
”Det är uppenbart att många av de problem den svenska skolan i dag brottas med är en direkt följd av att det en gång trygga och homogena svenska samhället nu ersatts av ett hårt, kallt och segregerat mångkulturellt samhälle”
Det är inte ovanligt att Sverigedemokraterna beskylls för att vara ett enfrågeparti och att ett stopp för invandringen skulle vara något sorts politiskt slutmål för partiet. Med tanke på nyhetsrapporteringen kring SD är detta inte något konstigt, det är dock beklagligt att den fulla omfattningen av partiets ideologi inte får mer uppmärksamhet i den politiska debatten.
Att SD inte är ’ett parti som alla andra’ beror inte bara på de oräkneliga rasistiska, homofoba och allmänt förvirrade uttalanden som partiets företrädare häver ur sig, de är inte att parti som de andra i riksdagen eftersom att de baserar sitt samhällsbygge på helt andra premisser.
Nationalism med ambitioner
Då SD vuxit mycket snabbt de senaste åren har de säkerligen attraherat många som inte tänkt så mycket längre än att de kraftigt vill begränsa invandringen, men stommen i partiets politik, främst representerad av partiets ledning, utgörs alltjämt av en nationalism som har mer långtgående ambitioner än att stoppa asylinvandringen.
Niklas Orrenius på Dagens Nyheter har länge försökt lyfta diskussionen kring Sverigedemokraterna till det mer övergripande och ideologiska planet och det är en ansats som fler journalister och debattörer borde ta efter (en givande diskussion med Niklas Orrenius kring detta ämne går att ta del av i avsnitt 76 av Inte rasist men’s podcast).
Karl XII-statyn i Kungsträdgården
”När jag ser statyn av Karl XII i Kungsträdgården som pekar österut… det känns. Det handlar om samhörighet med dem som kämpade i hans armé, som gett sitt blod och svett för Sverige.”
Karl XII:s armé bestod av människor med väldigt olika bakgrund, bland annat från grupper som SD idag inte anser har en ”svensk” identitet, och att det därför blir lite motsägelsefullt att Åkesson framhåller denna brokiga – mångkulturella – skara som en förebild han känner särskild samhörighet med, samtidigt som han förkastar mångkultur här och nu.
SD och mångkulturen
En av de mest centrala utgångspunkterna i Sverigedemokraternas politik är övertygelsen om att det är omöjligt för människor med olika kulturella bakgrunder att tillsammans skapa och upprätthålla välfungerande samhällen. Som en konsekvens av detta är det således ”(…)önskvärt att staters geografiska gränser sammanfaller med folkets utbredning.” (Björn Söder i DN 2014-12 14). Nu är det tyvärr så för SD att människor tenderar att röra på sig, och har så gjort under tusentals, ja hundratusentals, år. Enligt den nationalistiska logiken blir då den första naturliga åtgärden att helt enkelt hindra människor från andra länder att bosätta sig i Sverige. Allt enligt någon sorts graderad skala där de som uppfattas som mest ”främmande” ska prioriteras högst och motverkas mest.
Det är någonstans här som den politiska debatten kring Sverigedemokraterna har parkerats, vilket är beklagligt eftersom så mycket av det som utgör faran med partiet kan utläsas i dess vidare ambitioner.
En stor del av de samhälleliga förändringar SD vill genomföra riktar sig, föga förvånande, mot invandrare. Det handlar t ex om slopad hemspråksundervisning, indraget stöd för olika kulturföreningar eller införandet av ett så kallat ’repatrieringsbidrag’. Det är lätt att avfärda lagförslag om att invandrare ska svära trohet mot kungen som tokerier, men anledningen till att det låter som en knasig idé för de allra flesta är att man inte delar Sverigedemokraternas nationalistiska grundsyn på hur ett samhälle bör utformas.
”Också många svenskar skulle behöva utsättas för assimileringspolitik”
Utifrån den nationalistiska synen på samhället är förslaget om att invandrare ska svära trohet mot kungen fullt logiskt. Medborgare är inte i första hand fria individer i ett rättssamhälle som bygger på vissa okränkbara principer. Det är nationen som kommer först, alltid. Upprättandet av ett samhälle präglat av nationalism berör inte heller endast invandrare, personer med föräldrar födda i ett annat land eller andra människor som Sverigedemokraterna anser vara särskilt skrämmande. Alla ska vi vara väktare i nationens tjänst, ständigt präglade av någon sorts nedärvd pliktkänsla.
Det ekonomiska stödet till landets världskulturmuseer ska kraftigt minskas, anslagen till bland annat Skansen och Nordiska museet ska ökas. Medborgarna ska fostras i den nationalistiska andan och ett samhälle fritt från ’dekadens’ (ofta symboliserat av Pride-festivalen) ska upprättas. Sverigedemokraternas Sverige ska befolkas av kärnfamiljer som går på Skansen, inte alternativa familjebildningar som ränner på Moderna museet.
För att uppnå detta är de mesta av de principer som kännetecknar en demokratisk och öppen rättsstat uppe för omförhandling. Nationen kommer först. Lyfter man blicken mot Europa finns exempel som visar på hur snabbt utvecklingen kan gå när nationalkonservativa partier får makten. Europaparlamentet röstade nyligen för att inleda ett så kallat ’artikel 7- förfarande’ gentemot Ungern med anledning av de inskränkningar i rättsstaten och demokratin som landets regering genomfört. Endast två svenska ledamöter röstade emot åtgärden, vilket parti de tillhörde kan nog alla som läser den här texten räkna ut.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Både den gamla SD-vänliga bloggen Politiskt Inkorrekt (2008-2011) och dess arvtagare och likaså SD-vänliga Avpixlat (2011-) har haft som den brottsliga invandraren som ett huvudtema. Kort efter att Politiskt Inkorrekt (PI) skapats så dök den av någon anledning upp för mig i mitt dagliga surfande. Jag hade vid det laget haft en nyfikenhet på brott och brottslingar sen en tid tillbaka, och jag hade även en nyfikenhet på extrema rörelser. Jag kollade regelbundet in de extremare forumen på flashback och jag kollade även in rena nazistsidor på nätet. Inte för att jag delade åsikterna, utan av nyfikenhet.
Kritiskt tänkande vs rasistisk propaganda
I efterhand inser jag att den nyfikenheten jag hade borde ha gått hand i hand med betydligt bättre kritiskt tänkande och ifrågasättande. Varje dag läste jag PI, ofta flera gånger varje dag, och det påverkade mig. Den brottsliga invandraren som var ständigt närvarande på PI var ”den andre”, den ”onde”. Den brottslige invandraren är den som inte har skapats av ”löjliga vänstermarxistiska förklaringar” som arbetslöshet, klass, brist på utbildning, brist på fadersgestalt, psykisk sjukdom osv. Nej, de är helt enkelt onda av naturen.
Som PI och andra rasistsidor vill ge sken av så handlar det inte om att det är enskilda brottslingar, utan att det ska ligga något brottsligt, något ont, hos invandrare som grupp. Hos MENA-folk (Folk från Mellanöstern och Nordafrika). Hos muslimer. Hos romer. Och detta är jätteviktigt för rasistisk ideologi: Det ska handla om att det är fel på dessa grupper av människor. Muslimer som skär halsen av folk som Daesh gör, de är bara som muslimer är egentligen. De följer bara sin koran. Romer är brottslingar av naturen, de trivs egentligen i sin situation utanför samhället med att tigga och begå brott. Osv. Finns det laglydiga muslimer och romer så är de undantag till regeln.
Den radikaliserade vita mannen
Jag radikaliserades. Det gick inte över en natt utan gradvis under en längre period mellan 2008-2010. Och det hände trots att jag är en intelligent person. Söndagen den 19:e september 2010 gick jag till min vallokal och röstade på det rasistiska partiet Sverigedemokraterna. Precis som PI ville, precis som de propagerat hårt för. I mitt huvud vid den tiden så stod jag upp mot islamism, mot hög importerad brottslighet, mot en invandring som jag inte trodde Sverige klarade av, mot ett mesigt etablissemang som inte var ärliga om samhällsproblemen. Jag var en person som ”insett sanningen” och som vågade rösta på ett hatat men egentligen missförstått parti. Jag gick mot strömmen. Jag var modig. Jag gillade inte allt hos SD, men jag tyckte ändå det var värt det, eftersom som PI övertygat mig om: SD är det enda partiet som tar dessa frågor på allvar. Hört det förr? Ja, det är tyvärr många som gått på samma sak som jag.
Få saker i mitt liv skäms jag för mer än det beslutet.
Min avradikalisering gick inte snabbt heller. Det var små steg som tillsammans blev stora steg. Jag pratade med SD-politiker och SD-väljare på sociala medier och märkte att de faktiskt inte är öppna för kritik! Jag hade den naiva tron att SD stod för att ifrågasätta etablissemanget, för sanningens skull. En slags kritiskt tänkande. Sanningen var det viktigaste. Men när jag på sociala medier ifrågasatte saker som bevisligen var fel så blev jag mött med aggressivitet, ignorering eller t o m blockering. Att SD även inkluderade klimatförnekare och kreationister höjde ytterligare en allvarlig varningsflagga för mig som ateist och väldigt vetenskapsintresserad.
Den största ögonöppnaren för mig skedde dock den 22:a juli 2011, bara 10 månader efter att SD kommit in i riksdagen. Då utförde den högerextrema terroristen Breivik terrorattackerna i Oslo och på Utöya. Högt uppsatta SD-politiker utgick direkt ifrån att det var ett islamistiskt terrordåd, förlöjligade begreppet islamofob och tyckte inte att man skulle tycka synd om muslimer. Sanningen visade sig vara helt annorlunda. SD-politiker har i ett självklart egenintresse påstått att Breivik inte har med dem att göra (Ett SD som öppet stöttar Breivik vore ett politiskt självmord). Efter att jag själv gått igenom vad Breivik stod för, att han t ex utförde dessa terrordåd för att skydda Norge mot ”vänstern” och muslimer, som är två av SD:s främsta fiender, så insåg jag att Breivik har bara agerat efter ungefär samma ideologi som SD står för. Det går inte att komma undan oavsett hur mycket SD-politiker än förnekar det.
Efter det ökade mitt ifrågasättande av SD-ideologi, tills den dag jag bestämde mig för att aldrig mer rösta på SD och att aktivt motarbeta dem genom demokratiska metoder. T ex genom att skriva denna krönika.
Den brottslige invandraren – nytt perspektiv
Så hur ser jag på den brottslige invandraren idag? Jag kan ha långa argumentationer om min syn på det, och det kanske blir ett ämne för en framtida krönika, men om jag ska försöka förklara det enkelt och kortfattat så skulle jag säga så här: Idag dömer jag individuella brottsliga invandrare, men jag begränsar alltid skulden till just den individen, aldrig folket som hen tillhör. Och jag dömer den brottsliga invandraren lika mycket som jag dömer den brottslige infödda svensken. Det är den enda logiskt konsekventa hållningen. Att döma alla muslimer för vad enskilda muslimer gör är rasism. Att döma alla romer för vad enskilda romer gör är rasism. Att döma alla invandrare för vad enskilda invandrare gör är rasism.
Man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, och så länge jag själv som vit man inte vill bli dömd för terrordådet som den vita mannen Breivik gjorde, så ska inte heller jag döma ett helt folk efter vad individer ur det folket gör.
DET är sanningen.
/ ”Johan”
Gästskribent på Motargument, f d SD-väljare och idag aktiv antirasist.
Flyr de flesta flyktingar främst för att de vill ha bidrag eller skapa terroristceller? Flyr de för att sprida sin religion främst? De frågorna finns på det nationella provet i samhällskunskap för niorna i år. Och givetvis reagerar Sverigedemokraterna mot det.
Det har även uttryckts kraftiga reaktioner från politiskt håll. SD-ledamoten i riksdagen Josef Fransson skriver på Facebook att ”indoktrinering ska påbörjas i tid”.
En som går ännu längre i sin kritik är riksdagsledamoten Jeff Ahl (SD). Han menar att det borde vara ”straffbart” att formulera ett prov på det sättet.
Skolan är inte en arena för indoktrinering, skolan är till för att göra barn allmänbildade och för att de snarast möjligast ska ut i produktion! (Samt in i armén såklart)”, skriver han på Facebook…
Stackars små sverigedemokrater.
De tycks faktiskt tycks tro på allvar att när de ser en svartmuskig person från Mellanöstern så ser de en arbetsvägrande, bidragstagande, religiöst fanatisk terrorist som sätter på getter som hobby på sin fritid.
Eller varför försvarar de annars uttalandena?
”De flesta” är generaliseringar om en grupp. På svenska heter det rasism.
Lägg märke till att frågorna generaliserar. Man hade kunnat skriva samma sorts frågor om norrlänningar, finnar, judar, ungdomar, personer med funktionsvariationer eller män och kvinnor.
Exempel på andra falska uttalanden är ”män är våldtäktsbenägna”, ”de flesta kvinnor har lägre intelligens än män”, ”de flesta funktionshindrade fejkar bara och vill lura staten på pengar”, ”när kvinnor säger nej menar de ja”, ”de flesta skåningar är feta och lata”, ”judar äter bebisar och dricker deras blod” och ”de flesta ungdomar gillar att döda pensionärer”.
Skolan ska lära barn att se att generaliseringar av denna typen är fel.
Om människor tror att de flesta flyktingar flyr för att de vill leva på bidrag, sprida sin religion eller bygga terroristceller blir de rädda. Då kanske det slutar med att man tänker på SS-uniformer och iranska mullor när man ser en hijab eller en muslimsk man.
Ungefär så som många tyskar manipulerades att se en blodtörstig våldtäktsmän när de såg en jude på 30-talet. Eller som för 40-50 år sen när mängder av svenskar tänkte på en knivviftande, full, bastubadande slagskämpe när de såg en finne.
Att SD-riksdagsmännen i artikeln tycks försvara de okunniga generaliserande påståendena om flyktingar på provet säger mer om dem än prover. Negativa generaliseringar om flyktingar så som ”de flesta” är rasism.
PS
Nästa vecka protesterar SD mot påståendet att jorden är rund.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
Det pratas just nu mycket nazism, antisemitism och förintelseförnekelse. Det handlar om Nya Tider på Bokmässan, om NMR på Almedalsveckan och om huruvida Förintelsen ägt rum eller om den i alla fall inte är överdriven. Jag kommer i den här krönikan inte att argumentera för att jag anser att nazism inte hör hemma vare sig på Bokmässan eller på Almedalsveckan.
Det jag oroar mig för är hur extremism i allmänhet normaliseras på ett sätt som håller på att markant förändra den politiska spelplanen. Radikala extremister, oavsett var på den politiska skalan de befinner sig eller vilken religion de säger sig tillhöra, arbetar frenetiskt för att skaffa sig en alltmer framskjuten position. Det pågår i detta nu en obehaglig normaliseringsprocess. Vi låter det ske, medvetet eller omedvetet? Det sker successivt, och till synes omärkbart för gemene man. Vi som ständigt befinner oss i den politiska debatten ser det tydligt.
Kommunism och vänsterextremism, vars anhängare till och från benämns som ”stenkastarvänstern”, är inte mer normaliserad idag än vad den har varit tidigare. Det har alltid funnits ett förlåtande skimmer över kommunismen, då det ju faktiskt är en ”fin tanke” i grunden. Kritiken gentemot de som utger sig för att vara maoister, leninister eller kommunister har genom åren lämnat en hel del övrigt att önska.
En möjlig förklaring till normaliseringen av högerextremism kan vara Sverigedemokraternas inträde på den politiska arenan. SD är mästare på att normalisera hela sin existens som bygger på hat, intolerans, främlingsfientlighet, generaliseringar och fördomar. Uttrycket är tillrättalagt, förlåtande och extremt farligt. Retoriken hos SD centralt är försiktigare än vad den är på gräsrotsnivå eller hos ”fristående” debattörer, alternativ media och bloggare. Den s k ”nolltoleransen” är ett hån mot såväl sverigedemokrater som icke-sverigedemokrater.
Vad beträffar religiös extremism talas det, med rätta, mest om islamism och jihadism, men vi ska inte glömma bort att det finns en ytterst obehaglig kristen fundamentalism, också kallad kristna högern/dominionism. Islamism har blivit en ständigt närvarande faktor i vårt samhälle. Det finns skrämmande statistik på hur många människor som faktiskt stödjer islamism och jihadism. Hos vissa muslimer finns en oacceptabelt förlåtande inställning till radikala islamister.
Jag upplever att normaliseringen av antidemokratiska och totalitära åsikter och ideologier ökar. Jag kan ha fel, då jag ständigt befinner mig i den politiska debatten. Framför allt upplever jag att det är normaliseringen av nazism, antisemitism, muslimhat och islamism som vinner mark. Jag vill hävda att ingen av dessa åsikter/ideologier är mindre vidrig eller farlig än någon annan.
Normaliseringen tar sig uttryck i att kommunister och vänsterextremister accepteras av antirasister eftersom ”de är antirasister”, nazister ges rätt att sprida sitt hat genom demonstrationer, och islamister i Sverige sprider sin hatpropaganda och föreningar undkommer granskning. Det är en skrämmande utveckling som vi under inga omständigheter ska acceptera.
För att komma åt denna normalisering finns några saker vi inte får tulla på:
Vi ska alltid benämna företeelser vid dess rätta namn. Vi måste se kommunism för vad det är. Kommunism är inte per automatik förenligt med vare sig ”antirasism” eller ”humanism”. Nazism är nazism, och inte ett uttryck för vår oantastliga yttrandefrihet och inte heller någon slags romantisk och sund variant av nationalism eller patriotism. Islamism och jihadism är just vad det är – religiös fanatism och inte den religion som 1,6 miljarder människor tillhör.
Vi ska fördöma all extremistisk aktivitet, brott relaterat till extremism ska lagföras och det borde funderas några varv till över hur lagstiftningen egentligen ska se ut. Ska lagarna gällande våldsbejakande extremism ändras?
Vi ska inte reflexmässigt hänfalla åt whataboutism då vi diskuterar. Whataboutism innebär ett förringande av en företeelse genom att föra fram en annan företeelse istället för att diskutera den första. ”Men kommunismen då”? är ett standardsvar i debatten kring nazism.
Vi ska fortsätta diskutera extremism och extremister och vi ska inte heller sluta argumentera mot dessa företeelser. Detta gör vi bäst genom saklighet och genom att vässa argumenten, något vi kan uppnå genom att alltid belägga med källor, under förutsättning att vi förstår oss på källkritik.
Vi ska fortsätta reagera då vi bevittnar extremism, såväl IRL som på nätet. Anmäl!
Det obehagliga i debatten just nu är lättjan över, och acceptansen kring, vänsterextremisters retorik och våld, att det fokuseras på skillnaden mellan nazister och nationalsocialister (en helt meningslös diskussion egentligen), huruvida nazister faktiskt är nazister eller inte och ett allt större ifrågasättande av Förintelsens existens. Dessa företeelser plussat med den ofta okritiska inställningen till islam och islamiska organisationer i Sverige utgör kärnan i den normaliseringsprocess vi ska göra allt som står i vår makt att bekämpa.
Internets och sociala mediers roll i normaliseringsprocessen kan inte underskattas. Extremismen har med hjälp av dessa relativt nya forum skaffat sig tillgång till en oändlig rekryteringsbas. Därför är det nödvändigt att vi är uppmärksamma på den extremism som vi bevittnar på nätet. På Facebook, Twitter och Instagram finns möjlighet att anmäla inlägg, bilder och profiler som sprider extremistiska åsikter.
Det ska aldrig vara legitimt att förringa, rättfärdiga eller blunda för extremism, oavsett vilken skepnad den antagit. Genom att normalisera den bidrar vi till ett farligare samhälle för oss alla. Det är vår förbannade plikt att ta avstånd och fördöma alla former av extremism. Hur vi väljer att göra det är en annan femma. Vissa gör det offentligt, andra väljer att göra det i en snävare kontext. Hur vi gör det är av sekundär betydelse, det viktiga är ATT vi gör det. Det är vi skyldiga oss själva.
Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.
1975 blev Sverige en mångkultur. Detta påstående cirkulerar mycket på rasistiska webbsidor, och för en gångs skull måste man ge dem rätt. Ja, 1975 blev Sverige en mångkultur. Men till skillnad från rasisterna anser jag att det var något bra.
”Invandrar- och minoritetspolitiken bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar. Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten. Politiken bör även inriktas på att skapa samverkan mellan svenskar och invandrare för att öka solidariteten mellan dem liksom möjligheterna för invandrarna och minoriteterna att påverka beslut som rör deras egen situation.”
Frihetsrevolutionen på 70-talet
Beslutet 1975 var en seger för individens frihet!
På 70-talet började man bejaka människors olikheter mer och mer. Idéer om att minoriteter och avvikare måste ASSIMILERAS, d v s bli som alla andra, eller stötas ut, försvann gradvis.
Svensk ”handikappolitik” på 60-talet präglades ännu av att funktionshindrade skulle bli så lika icke-funktionshindrade som möjligt, om det inte gick skulle de gömmas undan. Homosexuella skulle stanna i garderoben. Katoliker ansågs farliga. Samer skulle sluta vara ”lappar” och bli svenskar och invandrare skulle bli ”som alla andra”.
Ännu på 70-talet tvingade man polioskadade barn att lära sig ”gå” med kryckor och metallskenor. Trots mycket smärta skulle de lära sig gå. Rullstol var fel. Döva fick lära sig att de skulle läsa på läpparna och försöka prata.
Fram till ca 1975 fick hallåor och nyhetsuppläsare på TV och radio inte prata skånska. Skolan hade i uppgift att lära folk ”rikssvenska” och vänsterhänta barn skulle läras bli högerhänta.
Detta gällde även i enskilda föreningar. Svenska kyrkan var extremt likriktad långt in på 60-talet. Det första steget för att luckra upp detta togs då de första kvinnliga prästerna vigdes. Idag diskuteras ”marxismen” i Svenska kyrkan på 70-talet en hel del. Denna s k ”marxism” var att kyrkan öppnades för mångfald. Det var kontroversiellt när prästen Ludvig Jönsson öppet stödde homosexuella med orden: ”överallt där kärlek inträffar sker ett under”.
Samma år som beslutet om mångkultur togs, 1975, avvecklades Rasbiologiska institutet (SIFR) och man slutade att exkludera personer med funktionsvariationer, man skulle nu istället inkludera och integrera dem i samhälle. Några år senare upphörde man att betrakta homosexualitet som en sjukdom, olikheter skulle bejakas, inte bestraffas bort. Den öppna diskrimineringen av samer i skolan började avvecklas.
Istället för att bekämpa rockkulturen och ”ungdomens långa hår” började man tolerera det. Man slutade att förfölja vänsterhänta barn. Människors egna initiativ i grupp och privat började bejakas. Så sent som 1980 sågs min mamma som en farlig rebell som målade sin brevlåda röd i en by där alla brevlådor skulle vara svarta eller mörkblå: ”Tänk om alla fick göra vad de ville med sina brevlådor”. Nåt år senare släppte terrorn. Den röda brevlådan ansågs inte längre farlig.
Nu växte idén fram om att demokratin kunde bygga på mångfald och olikheter!
Folkhemmet
Om man studerar svensk politik före 70-talet ser man att man hade folkhemmet som ideal. Det likformiga var att eftersträva.
Herbert Tingsten lär ha sagt detta en gång: ”Skälet till vår stabila demokrati är att det inte finns några språkliga, religiösa eller etniska skiljelinjer i Sverige.” Det är inget unikt uttalande. Att människor skulle vara ganska lika, och inte sticka ut, ansågs viktigt i bygget av det jämlika folkhemmet Sverige.
Den politiken gick igen i allt från sexualpolitik till integrationspolitik till Konsums blåvita varor.
David Schwarz
På 60-talet insåg fler och fler att Sverige måste börja bejaka olikheterna kulturellt sett. En pionjär var David Schwarz. 1966 skrev han en artikel (som ni kan läsa här som PDF).
I den artikeln påpekade han att utvecklingen gick mot ett enat Europa, med många kulturer inom dess gränser, och en värld med mer kontakt mellan folken. På sikt skulle det inte gå att hålla Sveriges gränser stängda. Den dåvarande assimileringspolitiken skapade problem, menade han. Och ledde till att parallellsamhällen, isolerade från resten av Sverige växte fram. Alternativet för invandrarna var att utplåna sin kultur och bli helsvenska eller att isolera sig, skrev han, Istället för assimilering bör man satsa både på sådant som svenskundervisning och hemspråksundervisning, för att bejaka både det svenska och den ursprungliga kulturen.
Schwarz skrev:
”Hur mycket andligen rikare skulle inte gemenskapen inom minoriteterna, och därigenom landets kulturliv bli om man i stället försökte få dessa människor att trivas och accepterade deras kulturella och konfessionella särart som normala inslag i det svenska samhället enligt maximen: ”Rätten att vara lika innebär först och främst rätten att vara olika!””
Ni kan läsa tre andra av Schwarz artiklar i DN här: från 1964 och 1966 och 1980.
70-talet
Schwarz och många andras arbete ledde fram till mångkulturpropositionen 1975. Åren efter ändrades svensk politik. Hemspråksundervisning tilläts och invandrares kulturella föreningar fick stöd på lika villkor med ”svenska” föreningar.
Denna utveckling kan inte isoleras från vad som hände i samhället i stort på 70-talet. Det var en frihetsrevolution som skedde. Likriktning ersattes med mångfald. Homosexuella, muslimer, katoliker, funktionsvarierade, etc, började tolereras och inkluderas mer och mer.
Det betyder inte att allt som skedde gick till på rätt sätt. Det är legitimt att prata om problem som fanns och finns.
David Schwarz själv var intill slutet av sitt liv kritisk till svensk migrationspolitik. Han själv, som var sekulär ortodox jude, välkomnade mångkulturen, men han ansåg att Sverige inte gick tillräckligt långt. Vi försökte prata över huvudet på invandrarna, menade han, som om vi vore deras förmyndare, och borde börja behandla dem mer som jämlikar, ansåg han. Det var för mycket ”ta hand om” och bidrag och för lite möten mellan jämlikar.
Dessutom ansåg han att vi blundade för strukturella problem, främst barnfattigdomen och arbetslösheten och risken för permanent utanförskap på grund av bristande språkkunskaper. Han var dessutom en kritiker av asylsystemet som han menade missgynnade fattiga.
Att vara glad att olikheterna började bejakas, betyder inte att man måste acceptera allt som gjorts i svensk migrationspolitik sen 1975. Respekten för människors olikheter betyder inte att man behöver blunda för strukturella problem som fattigdom, arbetslöshet och segregering.
Onekligen tog Sverige några steg framåt mot individuell frihet på 70-talet.
Motargument 