Etikettarkiv: högerpopulism

Alternativ för Sverige (AfS) gör alternativa broschyrer och loggor

Partiet för avhoppade och uteslutna sverigedemokrater, Alternativ för Sverige (AfS) är ytterst tydliga med vad de vill åstadkomma: ett etniskt homogent Sverige, Sverige åt svenskarna, tvångsdeportering och totalstopp på invandring. De tar avstånd från det SD kallar ”öppen svenskhet”.

Det var den 3/7 2018 som  Alternativ för Sverige valde (AfS) att twittra ut några bilder från Almedalsveckan. Bilderna är tagna som provokation och i propagandasyfte utanför #migrationsplatsen, som är Migrationsverkets tillhåll under Almedalsveckan.

Skärmdump 1 från AfS_riks twitterkonto 3/7 2018
Skärmdump 2 från AfS_riks twitterkonto 3/7 2018

Tweeten lyder som följer:

Vi står utanför @Migrationsverk i #Almedalen och delar ut vår folder -Information till dig som ska återvandra!

#AfS2018 #migpol #återvandringsverket #svpol #val2018

Svaren på AfS tweet ser ut som förväntat:

Mycket bra initiativ!

Mycket bra, återvandring av minst en miljon + avkomma, i ett första steg.

Ska båtflyktingarna tillbaka till ön?

Härliga folders! När får vi aktivister tillgång till dem? #SugenPåAttKampanja

Hahahaha! Mer sånt!. Ett deporteringsverk är vad det här landet behöver.

AFS: ”Integrationen har misslyckats i 30 år” !?
Integration vet ju även ni betyder FOLKUTBYTE, så hur kan den ha misslyckats, för om inte MINST 500.000 skickas tillbaka varifrån de kom, pronto, så kommer folkutbytet att rulla på som en svart snöboll.

AfS partiledare är den från SD uteslutne Gustav Kasselstrand. Partiet beskrivs som nationalistiskt, högerpopulistiskt, högerextremt och EU-skeptiskt. AfS anser att SD har blivit alltmer som ”sjuklövern” (övriga riksdagspartier). Därför ser de sin chans att nå besvikna SD-sympatisörer och kampanjar stenhårt för att komma in i riksdagen. Det återstår att se om de lyckas.

Till skillnad från Sverigedemokraterna är AfS tydliga med sin repatriering.

När Kasselstrand lanserade partiet i början av mars 2018 iklädde han sig rollen som illa vald landsfader (Källa: the Swedish Paleocon – Nordisk Alternativhöger) och uttryckte tre huvudpunkter som partiet arbetar för:

  1. Återvandring
  2. Politikerförakt
  3. Lag och ordning

Kasselstrand talade varmt om det svenska folket (underförstått etniska svenskar) och hur partiet värnar dessa. Han spinner vidare på de alarmistiska domedagsprofetiorna som kännetecknar högerpopulismen: Sverige befinner sig i ett förfall och det är icke-svenskar och anti-svenskar som är skyldiga. Icke-svenskarna är kriminella utsugare som vägrar anpassa sig. Det är de som i praktiken utgör det folkutbyte (hotet mot vår framtida existens) som sägs pågå i vårt land. Anti-svenskarna är de som svikit svenskarna och låter folkutbytet ske. Han anser att om icke-svenskarna är det ”bidragsberoende trasproletariatet” så är anti-svenskarna ”utsugarna i toppen”.

Han slår på stora trumman när han säger att den ”härskande klassens psykologiska, och materiella, korruption gör den liberala aristokratin villig att offra sina egna rötter för den tillfälliga materiella vinningens skull”.

Kasselstrands lanseringstal 5 mars 2018 går att se här.

AfS kampanj följer ett alt-högermönster där partiets högerextrema politik och åsikter förpackas i en slags ironisk klädnad i och med att man gör narr av t ex Migrationsverket med hjälp av just loggor och broschyrer.

AfS namn är kopierat från tyska Alternative für Deutschland (AfD), som tillsammans med österrikiska Freiheitliches Partei Österreichs (FPÖ) och franska Front National (FN) fungerar som förebilder för partiet. De tre partierna har gemensamt att de är nationalistiska, EU-skeptiska, högerpopulistiska och högerextrema.

Reflektion: Är det seriöst av ett parti som siktar på att ta sig in i riksdagen att trycka upp falska broschyrer och t-shirtar där man gjort om en statlig myndighets logga?  Vid en första anblick kan det uppfattas som en genuin logga, då själva symbolen i loggan (de röda linjerna) är identisk med Migrationsverkets symbol. Enda skillnaden är att det står ”Återvandringsverket” istället för ”Migrationsverket”. Det är tydligt att dessa högerextrema populister inte skyr några medel i sitt maktbegär. Det återstår att se om det är ett vinnande koncept. AfS riktar sitt kampanjande framför allt mot SD-sympatisörer. Dessa har, i jämförelse med andra partisympatisörer, en högre toleransnivå vad gäller oegentligheter i partiet de sympatiserar med.

Fotnot: 15 april 2015 offentliggjorde SD det största antal uteslutningar någonsin i svensk politisk historia. 24 stycken har, enligt Richard Jomshof på presskonferensen, blivit kartlagda. 6-7 stycken har valt att själva lämna sina uppdrag, eftersom man funnit tydliga bevis på antisemitiska åsikter (bl a uttryckt sig positivt om Hitler) och ”dubbel-anslutning”, d v s medlemskap i både SDU (Sverigedemokratisk Ungdom) och NU (Nordisk Ungdom). SDU ska också ha samarbetat med främlingsfientliga nätbloggen Fria Tider. SD väljer att inte offentliggöra namn på de 7 som idag har uteslutits. De namngivna är, än så länge, Gustav Kasselstrand och William Hahne. Dessa två bildade tidigare i år AfS.

Källor:

The Swedish Paleocon

Kasselstrand lanserar AfS

@AfS_riks tweet från 3/7 2018

Otrygghet är en känsla


Att mäta känslan av upplevd trygghet och otrygghet bland befolkningen kan vara intressant – om man tänker sig jämförelser av otrygghet över tid.


Varje person som försöker göra helt andra poänger från genomsnittligt, uppmätt otrygghetskänsla – till exempel i kombination med kriminalstatistik – de kommer ofta till lite märkliga slutsatser.

De personer som varnar för siffror i otrygghetsstatistiken – och som försöker lägga fram politiska förslag vilka de påstår ska förändra känslorna av upplevd trygghet/otrygghet – det är allt som oftast ganska vanligt att de här är populister och alarmister vilka endast vill kunna svartmåla och peka ut personer/grupper eller skapa fiktiva, inbillade hotbilder att skylla otryggheten på.

Hur förändrar man invånarnas upplevda känsla av trygghet eller otrygghet?

Ja, jag själv gissar och tror att det är alarmistiska populister och kvällstidningarnas överdrivna, ”click-baitande”, skandalrubriker som ökar otryggheten.

Jag känner mig trygg, säker och skyddad i Sverige med vårt relativt säkra, relativt trygga, välfungerande, demokratiska samhälle med vår relativt goda rättssäkerhet och brottsförebyggande, brottsbekämpande insatser. Men, min otrygghetskänsla påverkas då demokratifientliga, alarmistiska, populistiska personer får fler anhängare, sympatisörer och väljare som saknar tillräckligt stor förmåga till källkritik.

Min trygghetskänsla stiger något då jag följer de dalande opinionssiffrorna för SD som stadigt går ner, från topparna kring 22-23% ner mot förra valresultatet. Min känsla för att vi har relativt rättssäker, pålitlig demokratiutveckling, den ökar i takt med antal demokratifientliga, alarmistiska populister som hoppar av från SD och att SCB:s siffror indikerar att färre än 12% av väljarna har sympatier med SD.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Opinion Polling, Sweden, wikipedia, poll-of-polls, 30-day average
SCB Partisympatiundersökning, PSU, november 2017
Fem myter om våldet, Maria Robsahm, mars 2017

Högerpopulist-vindar? [del 3]

I Motarguments lilla artikel-serie om opinionsstödet för högerpopulism och euro-skeptiska grupperingar i Norden och i Sverige, så tar vi en kort utblick i några utvalda länder i nordvästra Europa.

Btw17afdTyskland: Alternative für Deutschland/AfD ligger just nu i en stigande trend upp mot nära 15%. En enstaka gallup indikerar ett väljarstöd till AfD som är marginellt högre än SPD/Socialdemokraterna. Men partiet som grundades i april 2013 och hittills haft sitt största stöd i sydöstra delen av östra Tyskland, runtom staden Dresden. (se kartillustrationen till höger)

Storbritannien: United Kingdom Independence Party/UKIP fick i senaste ”General Election” i juni 2017 cirka 1,9% och ligger just nu vintern 2017/2018 på genomsnittligt opinionsstöd under 5%. I EU-parlamentsvalet 2014 fick UKIP 27,5% av rösterna. (Observera att endast cirka 35,6% av alla röstberättigade i UK röstade i det valet)

Nederländerna: Partij Voor de Vrijheid/PPV hade i gallupundersökningarna en temporär topp under augusti 2017 vid 22% men har fallit stadigt till under 14% nu i februari 2018. Deras storhetstid förefaller ha varit 2009-2010 med ca 17% i EU-parlamentsvalet och 15,45% i deras representantshus-val, då de kom in som stödparti i en minoritetskoalition. (Observera att endast cirka 36,75% av alla röstberättigade i Nederländerna röstade i EU-parlamentsvalet 2009)

Belgien: Vlaams Belang/VB är största euro-fientliga och populistiska gruppen i Belgiens norra halva – Flandern. Vlaams Belang åtnjuter mellan 6,4% – 10,4% i galluparna under de senaste 6 månaderna. År 2004 fick de 930.000 röster i EU-parlamentsvalet och lite mer än 981.000 röster i lokala flamländska parlamentsvalet vilket då motsvarade 24,2% och betydde att de blev största parti med 32 mandat av de totalt 124 ledamöterna.

I södra halvan av Belgien – Vallonien – finns Partie Populaire/PP vilka håller till under 5% i det senaste halvårets opinionsundersökningar.

Källor:
Wikipedia: Opinion Polling UK

Wikipedia: Opinion Polling Nederländerna

Wikipedia: Opinion Polling Belgien

Wikipedia: Opinion Polling Tyskland

och respektive partis egna informationssidor och wikipedia-artiklarna om dem.

Högerpopulist-vindar? [Del 2]

Med anledning av att våra grannländers högerpopulistiska och euroskeptiska partiers stöd fallit kraftigt kan man inte längre prata om ”kraftiga högervindar”. Vi kan se att de sympatierna fallit kraftigt tillbaka.

FAKTA:

SD fick 12,86% i riksdagsvalet 2014.
SD fick 801 178 röster i riksdagsvalet 2014,
581 475 röster i kommunval 2014,
561 611 röster i landstingsval 2014.

Den trenden syns även i svenska opinionsundersökningar. Sverigedemokraterna har INTE längre medvind. Läs även den tredje delen i denna artikelserie.

Ett genomsnittligt hopräknat stöd för SD i de 6 största opinionsinstituten, januari/februari 2018, indikerar att SD skulle kunna få röster från ungefär 15,97% av väljarna. SD skulle rent teoretiskt kunna få fler antal röster än i senaste riksdagsvalet, det stämmer. Men i SCB:s senaste Partisympatiundersökning där man frågar vilket parti som väljarna främst sympatiserar med, eller anser sig stå närmast. Den siffran är enligt SCB endast 11,9% av alla röstberättigade, till skillnad från de 14,8% som i samma undersökning uppger att de skulle rösta på SD om det hade varit riksdagsval den dagen de tillfrågades. (inkluderar man SCB:s ”PSU” i SD:s ”poll-of-polls-genomsnitt” = 15,8%)

I YouGovs ”Väljaropinion” så har SD rört sig ner, från 25,3% i september 2017 till 20,5% (januari 2018) och 22,1% (februari 2018).

Sverigedemokraterna har länge haft ambition att bilda regering, eller vinna makt i någon framtida regering. Med tanke på att nästa valdag snart är här, förefaller de inte kunna bli det största partiet eller ens det andra största under överskådlig framtid.

SD har inte haft positiv vind i opinionen sedan hösten 2015, de rapporterar inte längre om stigande antal medlemmar. De brottas ständigt med ett enormt stort antal avhopp, politiska vildar, uteslutningar och tomma stolar i hela landet.

(Anledningen att Sentio inte är med i genomsnittsuträkningen är att i deras senaste undersökning var det cirka 30% ”osäkra väljare”. De har trovärdighetsproblem med att inte ha tillräckligt statistiskt säkerställt urval. I YouGovs februari-gallup är det 17% ”osäkra väljare”.)

Källor:

Wikipedia: Historiska valresultat för Sverigedemokraterna

Opinionssammanställning inför kommande val i Sverige

KantarSifo februari 2018 (16,2%)

Skop februari 2018 (15,5%)

Demoskop februari 2018 (15,4%)

Inizio februari 2018 (15,6%)

Ipsos januari & februari 2018 (16% & 16%)

Novus februari 2018 (17,1%)

SCB Partisympatiundersökning (PSU) (14,8% skulle rösta på SD, 11,9% säger sig sympatisera främst med SD)

Valmyndigheten: Resultat i Kommunvalen 2014 och i Landstingsvalen 2014

Med ironin som vapen

”The far-right exploits young men’s rebellion and dislike of ‘political correctness’ to spread white supremacist thought, Islamophobia, and misogyny through irony and knowledge of internet culture.” – Alice Marwick & Rebecca Lewis

Så sammanfattas en av sex slutsatser i en rapport med titeln Media Manipulation and Disinformation Online (PDF) som publicerades tidigare i maj på Data & Society Institute i New York. Det Marwick och Lewis talar om är hur s k digital/Internet literacy och ironi används på ett medvetet sätt för att flytta fram positionerna för ideologiska idéer om t ex vit makt, islamofobi och misogyni (kvinnohat).

Ironi som strategi

Poängen är att gräsrötterna inom den svårt definierade och avgränsade populisthögern (alt-högern, högerextremismen osv) har förstått att ironi har en strategisk funktion i det att den tillåter människor att förespråka ideologiska ståndpunkter och ta avstånd från dem på samma gång. Avsluta med en smiley, så har du ryggen fri. Då kan du säga vad som helst.

Friheten torde vara berusande. Att kunna heila i offentligheten och sen ba’: ”Det var bara på skoj. Man behöver inte vara nazist för att heila. Tror du att alla som lyssnar på Black Metal är djävulsdyrkare? Har du ingen humor? Förstår du inte skämt, eller?”

Men det är inget harmlöst i detta. I den pågående avdramatiseringen av rasistisk symbolik och rasideologiska ståndpunkter flyttas positionerna fram och normaliserar inte bara bruket av språk och symboler, utan även åsikterna: Ideologin.

Att säga det förbjudna

Rent generellt innebär varje delning eller upprepning av högerpopulistiska ideal förklädda till ironi – eller uttryckta som äkta ironi – att vi ytterligare normaliserar antidemokratiska värden som rasism, kvinnohat och islamofobi, menar Jason Wilson, som skrivit om rapporten i The Guardian. Det är ju också ironins själva syfte och kraft; att vara en möjlighet att kunna säga/göra det förbjudna och utmana de dragna gränserna för det tillåtna.

“Fascism is more or less a social taboo. It’s unacceptable in modern society. /…/ Humour or irony is one of the ways that they can put forward their affective positions without having to fall back on any affirmative ideological positions. /…/ They’re putting forward the anger, the sense of betrayal, the need for revenge, the resentment, the violence. They’re putting forward the male fantasies, the desire for a national community and a sense of unity and a rejection of Muslims. They’re doing all of that, but they’re not stating it.” – Alexander Reid Ross

Ett mästerdrag i den här taktiken är att det på samma gång tillåter avsändaren att föra fram åsikter och förhindrar mottagaren att bemöta dem. Eftersom det är sagt med (påstådd) ironi, finns det inga ställningstaganden att angripa eller försvara. Inga påståenden att ifrågasätta. En slags självpåtagen ansvarsfrihet i det att avsändarna huvudsakligen beskriver affektiva positioner utan att för den skull knyta samman dem med ideologiska motsvarigheter.

Dold propaganda

Det kan därför vara en god idé att tänka på att det här faktiskt handlar om propaganda. Om att föra fram och legitimera – brottstycke för brottstycke – ideologiskt tankegods som står i direkt opposition till det demokratiska samhälle vi försöker leva i. Månne är inte alltid avsändaren ens medveten om den strategi hen gör sig delaktig i genom att t ex dela en provokativ mem på Facebook eller raljera över handhjärtan på Twitter, men propaganda är det likväl. Och bör bemötas som sådan, snarare än som ett slags skämt i rå ton. Sak framför syfte, även om avsändaren inte vill hållas vid det.Hanif Bali är ironisk på twitter

I det långa loppet är det tyvärr bättre för både miljö och samhälle att framstå som lite tråkigt humorbefriad och ”politiskt korrekt” än att låta misogyni, islamofobi, homofobi, rasism osv passera. Det står mer på spel än ett par billiga skratt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.