Etikettarkiv: högerpopulism

”Recycling the right” – antisemitiskt återbruk

I Theodor Fritschs antisemitiska skrift Storfinansens synder från sent 1920-tal framträder tydliga paralleller till SD:s islamofoba opinionsbildning. Här finns också samma slags konspirationistiska världsbild och etnonationalism som blivit allt synligare hos företrädare för SD och andra högerpopulistiska grupper.

Finns det något att lära av dessa likheter, eller är människan dömd att uppfinna hjulet varje gång någon gläntar på dörren till fascismen?


Theodor Fritsch var en tysk antisemit och opinionsbildare som från sent 1800-tal och fram till sin död 1933 producerade och gav ut en mängd skrifter i den så kallade “judefrågan”. Han anses vara en av nazismens förgrundsgestalter och hans Reichshammerbund; en antisemitisk och rasbiologiskt driven folkrörelse vars syfte var att återupprätta det tyska folkets ren- och storhet genom att befria dem från judendomens inflytande, var en av de första att använda svastikan som symbol. Strax innan sin död 1933 blev han invald som riksdagsman för NSDAP.

Flera av hans skrifter översattes även till svenska och gavs ut på E. P. Holmvalls förlag som en del i serien “Bibliotek i judefrågan”. Ytterligare titlar ur förlagets produktionskatalog vittnar om dess inriktning: Den statsfientliga judiska läran, Den hemliga världsregeringen eller den dolda handen, Entente-frimureriets hemliga spel under världskriget, Hakkorset, dess betydelse och ursprung och Spritmonopolet och judarnas välde i Sverige (den sistnämnda författad av Adolf Andersson, politiker i Bondeförbundet). Det fanns alltså en på den tiden aktiv utgivning av antisemitisk litteratur som underblåste en konspiratorisk bild av juden som en aktör, vilken i det fördolda strävar efter världsherravälde till vilket pris som helst.

Den aktuella boken har titeln Storfinansens synder: En vidräkning och består till största del av en bitter uppgörelse med det tyska rättsväsendet, med vilket Fritsch haft en konflikt. Bakgrunden till denna konflikt är en av Fritsch författad artikel, där han anklagat finansmannen Max Warburg för allehanda brott mot det tyska folket. Bland annat hävdade Fritsch att judarna, via Warburg, hade finansierat bolsjevikerna i Ryssland, spionerat på Tyskland åt allehanda främmande makter och konspirerat för att tvinga in Tyskland i ett krig (första världskriget) man var förutbestämd att förlora. Fritsch åtalades för förtal och dömdes efter en flerårig process till fyra månaders fängelse.

Fritsch ägnar större delen av sin bok åt att publicera de bevis han sökt anföra i rätten, men som avfärdats. Det rör sig om totalt 37 inlagor som på olika sätt skildrar Fritschs antisemitiska och konspiratoriska världsbild, där judarna bakom kulisserna styr världen och dess folk med järnhand. Att dessa snarare bekräftar åtalspunkten än friar honom från den tycks han inte vara medveten om.

Det som slår mig när jag läser boken är dock inte antisemitismen eller konspirationismen i sig. Jag känner redan till dessa företeelser och de huvudsakliga dragen är bekanta, även om jag inte känner alla namn som förekommer. Istället är det hur dessa “bevis” för den judiska konspirationen att ta över världen är fylld av paralleller till dagens debatter och hur samma frågor åter tycks vara på (eller på väg upp på) tapeten, genom antingen opinionsbildning från “sverigevänliga” medier och politiska aktörer eller via de olika konspirationsgrupper som börjat göra väsen av sig i kölvattnet efter Donald Trumps presidentskap och den rådande Corona-epidemin – och som trots sin allmänna spretighet lyckas förenas i just tron på en dold hand som styr världshändelser och hela befolkningar enligt på förhand uppgjorda planer.

Antisemitism och konspirationism i aktuell tappning. (Bilden hämtad från adl.org)

NATIONEN

I boken förekommer vid flera tillfällen resonemang om hur “juden” inte kan vara tysk på riktigt, eftersom det innebär en lojalitetskonflikt som det judiska ofelbart går segrande ur. Han skriver bland annat att “av en tvistefråga mellan en av de egna och en kristen gjorde de [judarna -min anm.] alltid en nationell fråga” (s. 33). Fritsch är förstås inte ensam om att utforska dessa tankebanor; vid ungefär samma tid skriver Adolf Hitler – den man som senare kommer att vara högste ansvarig för Förintelsen, vilken tog livet av omkring sex miljoner judar – i sitt manifest Min kamp om hur han går från att tänka “är det här en jude?” till “är det här en tysk?” när han på Wiens gator möter människor med kaftan och skruvlockar. Idag upprepas resonemanget av bland andra SD:s Björn Söder, som vid åtminstone två tillfällen uttryckt hur judar (och samer) inte är svenskar:

I en kommentar på Centerpartiets Facebooksida skrev han 2018 att judar och samer “har minoritetsställning i Sverige just för att de inte är svenskar” [min kursivering], ett synsätt han redan 2014 givit uttryck för i en intervju med DN:s Niklas Orrenius.

Söders resonemang grundar sig i samma sorts lojalitetskonflikt som Fritsch och Hitler målar upp i sina skrifter och som har sin grund i den nationalistiska aspekten av deras gemensamma världsbild: Juden (eller samen, tornedalsfinnen, romen, sverigefinnen…) kan inte vara lojal mot både judendomen och Sverige, eftersom de olika nationerna har skilda intressen, därför måste hen “bestämma huruvida de vill tillhöra den svenska nationen eller till någon av minoritetsgrupperna”, enligt Söder. Fritsch, om han levt idag, skulle antagligen säga detsamma.

KONSPIRATIONEN

En ytterligare ingrediens är den mer eller mindre uttalade idén om en judisk konspiration – en dold hand som aspirerar på total kontroll över världen. Det mest kända exemplet på denna myt är det så kallade “Sions vises protokoll”: en antisemitisk skrift baserad på en satirisk pamflett ursprungligen riktad mot Napoleon Bonaparte. Här misstänkliggörs bland annat frimureriet, kommunismen och kapitalismen som varande verktyg i händerna på judarna. Hitler hänvisar direkt till denna skrift i Min Kamp och Fritsch väjer inte för att anspela på samma konspiratoriska världsbild i sina skildringar av bland annat socialdemokratin, som de båda anser vara en kuliss för judiska intressen.

Fritsch, som i denna av sina böcker främst fokuserar på den ekonomiska sfären, talar mycket om finansvärldens internationella prägel och radar upp en mängd insinuanta påståenden om hur (judiska) bank- och finansmän dragit fördelar av första världskriget, såväl i upptakten, skeendet och eftermälet av denna europeiska konflikt. Detta genom inflytande i politiken, liksom genom regelrätt spioneri och insideraffärer. Det som detta framförallt landar i, är uppfattningen att “judarna” är ansvariga för kriget och dess konsekvenser för Tyskland och det tyska folket (vilka de alltså inte heller anses tillhöra, annat än i formell bemärkelse).

Den judiska konspirationens beståndsdelar innehåller några väl kända begrepp; Man talar bland annat om marxismen som ett politiskt verktyg i judarnas händer – inte helt ojämförbart med hur man idag inom den populistiska/alternativa/extrema högern talar om hur partier (kanske främst S och MP) har “islamiserats”. Globaliseringen är ett annat begrepp man använder sig av för att dels illustrera (det förment judiska) samarbetet över nationsgränserna, vilket ska förstås som stående i konflikt mot nationella intressen, men också för att ytterligare understryka judarnas illojalitet mot nationen.

Sammantaget resulterar detta i att Fritsch (och Hitler) identifierar en grupp – ett folk – som lever bland oss, men som inte är en del av oss, och som konspirerar mot oss i strävan efter vår undergång; som samhälle och folk. Nästan exakt på det sätt Sverigedemokraterna talar om muslimer och Islam idag.

RASEN

Storfinansens Synder är en uppenbart djupt antisemitisk skrift. Gång på gång återvänder Fritsch till “judarna” som roten till det onda; som genom att konspirera mot Tyskland och hennes folk strävar att förgöra henne. Men vilka är då dessa “judar”?

Jag frestas att ibland se dem som en symbol, snarare än en beskrivning av en faktiskt folkgrupp. När Fritsch likställer judendomen och socialdemokratin och Hitler i Min kamp beskriver marxismen och fackföreningsrörelsen som judiska skapelser (samt att han anklagar judarna för de miljontals döda i ryska revolutionen) får jag intrycket att vadhelst som sticker i dessa herrars ögon, så går det att härleda till “judarna” på ett eller annat sätt.

Men det vore att bagatellisera den rasism som trots allt genomsyrar såväl Min Kamp som Storfinansens synder. Här framställs juden oblygt som antitesen till allt mänskligt, liksom SD:s Martin Strid i direktsänd TV 2017 förde ett kort men kärnfullt resonemang om huruvida muslimer är fullt ut människor.

Denna skarpa åtskillnad mellan oss och dem – och resonemang om blodets renhet – handlar förstås om rasism i såväl biologisk som kulturell form. Juden och det judiska inflytandet ska elimineras från alla sammanhang, liksom idag inga moskéer ska tillåtas förändra den svenska stadsbilden eller slöjor den visuella demografin.

ÅTERKOMSTEN

Jag har ovan bara givit några få exempel på hur det tidiga 1900-talets antisemitism och framväxande nazism har paralleller med det tidiga 2000-talets islamofobi och högerpopulism (i form av exempelvis sverigedemokrati, alt-höger och traditionell högerextremism). Dessa exempel, tillsammans med ett par andra, kan sammanfattas i en kort lista:

  • Att man idag från sverigedemokratiskt håll söker utmåla 1900-talets folkhems-socialdemokrati som de egentliga nazisterna, följer samma logiska och retoriska mönster som när Theodor Fritsch och Adolf Hitler sökte utmåla socialdemokratin som en del av den judiska konspirationen.
  • Aron Flams alternativa historieskrivning om Sveriges roll under andra världskriget (och som i flera twitter-trådar motbevisats av historikern Mikael Nilsson) har paralleller till Hitlers egna skildring av det första världskriget, där han på eget bevåg skriver in judarna i en betydande roll för dess utgång.
  • Den svartmuskige juden som försökte smutsa ner det rena, tyska blodet för 100 år sedan byttes av SD ut mot ne***r som försökte smutsa ner det rena, svenska blodet.
  • Den nationella isolationism som ser internationellt samarbete (“globalism”) som ett hot har fått nytt syre. Denna hotbild, som både Fritsch och Hitler beskriver målande, uttrycks idag inte bara av representanter för populisthögern, utan även av till synes helt vanliga, konservativa ledarskribenter och opinionsbildare.
  • Anklagelser mot politiska fiender om att de i hemlighet styrs av judarna förekommer också idag – men nu heter det istället att de “islamiserats”.

Listan kan göras lång. Och kanske är det i slutändan den slutsats som bör väcka mest oro: Att den rasism, nationalism och konspirationism som lade grunden för det europeiska 1900-talets mörkaste år av allt att döma än en gång knackar på dörren och vill släppas ut.

Vi vet redan vad som ryms i en avhumaniserande retorik, inte minst i kombination med en starkt nationalistisk världsbild och ideologi. Och även om det denna gång kanske inte leder till samma extrema konsekvenser (världskrig och dödsläger), så kvarstår grundproblemet: Att denna så kallade Weltanschauung i sin mest positiva manifestation inte är annat än en nedtonad version av dessa konsekvenser.

Bara en dåre tror sig kunna hålla den dörren öppen, utan att samtidigt släppa ut det som dväljs där.

Var inte den dåren.

Mordet och moderatledaren

För en civiliserad och öppen samhällsutveckling är det viktigt att politiker och andra som representanter för civilsamhället kommunicerar demokratiska budskap i samband med terrordåd. Däremot är det problematiskt och kontraproduktivt med budskap som delar upp istället för att förena människor. Det senaste exemplet med Moderaternas partiledare Ulf Kristerssons inlägg angående mordet på Samuel Paty är ett exempel på negativa fördomar och människosyn.


I söndags mördades historieläraren Samuel Paty i Paris efter att han i sin undervisning visat karikatyrer av profeten Muhammed. Innan mordet blev Paty utsatt för hot och en missnöjeskampanj via Facebook och Whats App. Mordet skedde genom att Paty blev halshuggen med kniv av en 18-årig gärningsman radikaliserad av islamistiska idéer. 

I sin tur blev gärningsmannen skjuten av polisen och hans agerande, som klassas i Frankrike som terrorism, blir ett till exempel på unga muslimska män som radikaliserats i de islamistiska idéerna att islam är den enda sanna religionen och att alla människor ska ha särskild lojalitet till islam. Islamismen är också en idé som förkastar grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till liv och ägande, samt idéer som religionsfrihet och yttrandefrihet.

Samling på Place de la Republique, Belfort, den 18 oktober 2020 för att hedra professorn i geografihistoria Samuel Paty, mördad vid Conflans Saint-Honorine fredagen den 16 oktober 2020 på kvällen. Photo: Thomas Bresson.

Mordet har lett till stora protester i Frankrike mot våldet och islamistisk terrorism samt till diskussioner om yttrandefrihet och sekularism. Det är vanligt att muslimer anser att profeten Muhammed inte får avbildas på något sätt. I EU, liksom på andra håll i världen är det inte förbjudet, till skillnad från samhällen som Kuwait, att avbilda profeten Muhammed eller andra profeter. Inte heller anser alla muslimer att Muhammed inte får avbildas eftersom olika muslimer praktiserar islam på olika sätt. 

I samband med terrordåd är det vanligt och nödvändigt att kommunicera emot våld och uppmana till demokratisk enighet. Sådan kommunikation brukar förekomma hos politiker, mediala aktörer och övriga som representanter för civilsamhället. I Sverige har bland andra Moderaternas partiledare Ulf Kristersson uttalat sig under rubriken “Vår tolerans har gränser”. Kristerssons agerande kan anses i grunden vara välvilligt men består samtidigt av grovt problematiska och även kontraproduktiva beteenden. 

Till att börja med skriver Kristersson att “mordet är ett hot mot yttrandefriheten, mot det öppna samhället och mot den västerländska civilisationen.” Saken är dock att någon västerländsk civilisation inte existerar idag. De aktörer som säger sig försvara “det västerländska” är ofta emot mänskliga rättigheter och öppna samhällen som i fallet med nationalistiska och högerpopulistiska partier i Europa. 

Vidare, myten att världen och därmed människor är uppdelade i påhittade civilisationer skapar problem. Dels påminner det om rasistiska föreställningar om att människor är uppdelade i raser. Dels handlar det om föreställningen att olika civilisationer konkurrerar med varandra. Själva myten att det är på det sättet kallas också för civilisationism och har beskrivits tidigare på Motargument.  

Slutligen, Kristerssons uttalande följs av skrivelsen att radikal islamism är hotfullt eftersom “allra värst drabbas andra muslimer av extremisternas krav på kontroll och lydnad”. Objektivt sett har Kristersson rätt men Moderaterna har under Kristerssons ledning bestämt sig att aktivt samarbeta med Sverigedemokraterna. Alltså med ett parti med rötter i nazism som vi på Motargument har skrivit om många gånger under de senaste åren, inklusive i samband med SD:s uttalanden och förslag på offentlig repression mot muslimer.

Ulf Kristersson, Moderaternas partiledare, vid sitt partiledartal söndag 180701 vid Almedalsveckan i Visby på Gotland. Foto: Johan Wessman (News Øresund)
Creative Commons Erkännande 3.0 Unported-licens (CC BY 3.0).

Sådana beteenden hos nationalistiska och högerpopulistiska partier i Europa bygger utöver kulturrasism och sociala fobier även på myten att världen är indelad i olika civilisationer. Historikern Yuval Harari, känd för böcker som Sapiens, menar att även om olika civilisationer förekommit tidigare i vår mänskliga historia så kan inte världen längre delas upp på det sättet. Bland annat eftersom globaliseringen genom flöden av idéer som via människor, internet och globala communities som Facebook har gjort världen till en gemensam mänsklig civilisation. 

Harari anser till exempel att terrororganisationer som det islamistiska ISIS som använder amerikansk dollar och sociala medier inte är ett externt problem utan just ett internt problem i vår civilisation. Därför är det viktigt att fler politiker och andra som deltar i debatten kommunicerar budskap som förenar fler människor för utvecklingen av gemensamma lösningar. 

Det blir motsägelsefullt när Moderaternas partiledare menar att “vi” (som Europa och USA) – “kommer inte tolerera de intoleranta” samtidigt som allt fler konservativa partier i Europa anpassar sin politiska kommunikation och agenda efter de nationalistiska. Men framför allt är det problematiskt att vilja bekämpa en viss extremism med en annan extremism. Islamism liksom andra anti-demokratiska och avhumaniserande idéer bör bemötas i samhällsdebatten men inte i samverkan med andra extremister som de högerextrema.

Opinionssvep efter Corona, del 2

Motarguments artikelserie om opinionsstödet för högerpopulism och euro-skeptiska grupperingar i Norden fortsätter här med en kort uppdatering av vår tidigare utblick till ett fåtal länder i nordvästra Europa.

Tyskland: Alternative für Deutschland/AfD hade en topp vid 16-18% under hösten 2018, har sedan gått i en sjunkande trend, för att under maj 2020 ligga på 9 – 12%.

Storbritannien: UKIP är oerhört litet numera. ”Brexit party” verkar också tappat allt stöd, under 4% hela detta år. Labour är enda parti som ökar våren 2020.

Nederländerna: Partij Voor de Vrijheid/PVV hade i gallupundersökningarna en temporär topp under augusti 2017 på 22%, men föll sedan stort till ca 8% våren 2019. De pendlar nu i mars-maj 2020 mellan 13 och 19%.

Belgien: Vlaams Belang/VB åtnjuter en uppåttrend, sedan en rödgrön koalition vann i senaste valet, i maj 2019, nu ligger de i området 24,5% – 28% och förefaller vara största belgiska parti.
Partie Populaire/PP har försvunnit ner till 0 – 3,6% sedan maj 2019.

Källor:
Wikipedia: Opinion Polling UK

Wikipedia: Opinion Polling Nederländerna

Wikipedia: Opinion Polling Belgien

Wikipedia: Opinion Polling Tyskland

#EUval2019: Högerextremismen i EU kraftigt splittrad

I EU-valet rönte högerpopulister, nationalister och EU-skeptiker stora framgångar. Symptomatiskt för dessa grupperingar är att de har svårt att samla sig i en (1) partigrupp. Om man vill påverka är det klokt att kunna enas om en (1) partigrupp. Istället sprider de ut sig på flera partigrupper. De förlorar på det, samtidigt som demokratin är vinnare.


Resultatet av EU-valet 2019 visar på ett splittrat Europa. Vi har å ena sidan extremister såväl till höger och vänster, å andra sidan har vi gröna, socialister, liberaler och konservativa. Extremisterna arbetar EU-kritiskt och splittrande. Företrädare för de andra ideologierna försöker på olika sätt vara kreativa och arbeta för ett bättre EU.

Vi som tycker om demokrati ser tyvärr att antidemokrater (vänsterextremister, vänsterpopulister och kommunister), tillsammans med en del socialister, har lyckats formera sig i en (1) partigrupp: Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL). Det är klokt av dessa grupperingar, men det är samtidigt ett slag mot demokratin. Viktigt att notera är att partigruppen har endast 41 mandat, och är den minsta av alla partigrupper. Den är också mindre än de grupplösa.

Däremot ser vi också att högerextremismen* inte klarar av att formera sig i en (1) partigrupp. Istället sprider man ut sig på flera partigrupper.

Utspridda i tre olika partigrupper

Den nya partigruppen Identitet och demokrati (ID), skapad av Matteo Salvini (Lega) och Marine Le Pen (Nationell Samling) har 73 mandat i Europaparlamentet, fördelade på:

  • Vlaams Belang (Belgien): 3
  • Svoboda (Tjeckien): 2
  • Dansk Folkeparti (Danmark): 1
  • Alternative für Deutschland (Tyskland): 11
  • EKRE (Estland): 1
  • Nationell Samling (Frankrike): 22
  • Lega (Italien): 28
  • FPÖ (Österrike): 3
  • Sannfinländarna (Finland): 2

I partigruppen ID ingår inget svenskt parti.

Partigruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR) sitter på 62 mandat i Europaparlamentet. I denna gruppen ryms såväl konservativa som ekonomiskt liberala, högerpopulister, nationalister och EU-skeptiker. Partigruppen spretar betänkligt då den innehåller partier som vill splittra EU, men också många som vill utveckla samarbetet i EU. I ECR finner vi bl a följande:

  • VMRO (Bulgarien): 2
  • ODS (Tjeckien): 4
  • Greek Solution (Grekland): 1
  • VOX (Spanien): 3
  • Independent (Kroatien): 1
  • Brothers of Italy (Italien): 5
  • Nationella Alliansen (Lettland): 2
  • FvD (Nederländerna): 4
  • United Poland (Polen): 2
  • Lag och rättvisa (Polen): 24
  • Sverigedemokraterna (Sverige): 3

Partigruppen Europeiska folkpartiets grupp (EPP) är den största partigruppen i Europaparlamentet med 182 mandat. Här ingår Moderaterna (4 mandat) och Kristdemokraterna (2 mandat). I EPP hittar vi:

  • Fidesz (Ungern): 13

Högerextremister* (inklusive nazister) som valt att inte ingå i någon partigrupp (totalt 54 mandat, varav 2 innehas av grekiska kommunister, 1 av en partilös kroat och 1 av en pro-europeisk/satirisk tysk):

  • Gyllene Gryning (Grekland): 2
  • 5-stjärnerörelsen (Italien): 14
  • Jobbik (Ungern): 1
  • Partilös (Slovakien): 1
  • Kotleba (Slovakien): 1
  • The Brexit Party (Storbritannien): 29
  • Democratic Unionist Party (Storbritannien): 1
  • Human Shield (Kroatien): 1

Ungerska Fidesz ingår tills vidare i ECR, även om de har varit avstängda under en längre period. Viktor Orbán har uttryckt att han kommer att arbeta för att stanna i ECR.

Värt att notera är att

  • Vänsterpartiet ingår i en partigrupp, GUE/NGL, med ett stort antal antidemokratiska och kommunistiska partier, t ex PC (Partido Comunista), Komunistická Strana och Akel.
  • Moderaterna och Kristdemokraterna ingår i samma partigrupp, EPP, som nationalisterna i Fidesz.
  • Sverigedemokraterna samarbetar i Europaparlamentet med högerpopulister, EU-skeptiker och nationalister som t ex Lag och rättvisa, VOX och FvD i partigruppen ECR.

Att de som ingår i den vidare beteckningen av högerextremism* (högerpopulism, nationalism, nazism och EU-skepticism) inte kan enas om en (1) partigrupp är symptomatiskt för de ideologier som ingår i högerextremismen. Eftersom de har svårt att finna samarbete och enas kring det som är gemensamt för dem, sprider de istället ut sig på 3 olika partigrupper. Ett stort antal har också valt att stå utanför partigrupperna.

Genom att sprida ut sig på flera partigrupper minskar de högerextrema antidemokraterna sitt inflytande. På så sätt minskar de också sin förmåga att göra skada. Det är bra för demokratin.

187 mandat i Europaparlamentet (av totalt 751) innehas av partier som innefattas i den vidare definitionen av högerextremism.

OM de hade kunnat enas hade de blivit den största partigruppen med marginal, eftersom de då hade minskat EPP med Fidesz 13 mandat.

* Jag väljer att ta med EU-skepticism i den vidare beteckningen av högerextremism eftersom de liksom nationalister, högerpopulister och nazister arbetar EU-kritiskt/splittrande. Även kommunister är EU-skeptiska, men jag har valt att inte ta med dem här, eftersom de per definition är vänsterextrema och att deras ideologi är så främmande de högerextremas.


Mandaten i Europaparlamentet fördelar sig på följande sätt:

  1. Europeiska Folkpartiets Grupp (EPP) – 182 mandat -Moderaterna (4), Kristdemokraterna (2)
  2. Progressiva förbundet av socialister och demokrater (S&D) – 152 mandat – Socialdemokraterna (5)
  3. Förnya Europa (Renew Europe) – 108 mandat – Centerpartiet (2), Liberalerna (1)
  4. De Gröna/Europeiska Fria Alliansen (G/EFA) – 74 mandat – Miljöpartiet (2)
  5. Identitet och demokrati (ID) – 73 mandat – inget svenskt parti
  6. Europeiska konservativa och reformister (ECR) – 62 mandat – Sverigedemokraterna (3)
  7. Grupplösa – 54 mandat – inga svenska ledamöter
  8. Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster (GUE/NGL) – 41 mandat – Vänsterpartiet (1)

Källa:

http://www.europarl.europa.eu/about-parliament/en/organisation-and-rules/organisation/political-groups

#EUval2019: Varför ska jag rösta?

Imorgon söndag 26 maj är det val till Europaparlamentet. Om du ännu inte har bestämt dig för om du ska rösta, eller inte vet vilka du ska rösta på, är detta viktig läsning för dig. I EU-valet väljer vi vilka politiker som ska representera Sverige i EU-parlamentet de kommande 5 åren. Din röst är nödvändig för att motverka att extremister får mer makt i EU och Sverige. Jag tänker i denna artikel berätta varför det är så viktigt för oss att gå och rösta även i detta valet.


Historiskt sett är vi dåliga på att rösta i EU-val. Förra gången, 2014, röstade 51% av röstberättigade i Sverige. De två EU-länder som sticker ut och har överlägset flest antal röstare är Belgien och Luxemburg, där upp emot 90% röstade senast. (Källa: Europaparlamentet)

Det blåser hård kuling i EU. Blåsten består av högerextrema partier på frammarsch. I flera EU-länder har högerextrema partier makten. I ytterligare länder har högerextrema partier stort inflytande på den politik som förs i landet. Redan i förra EU-valet skördade högerextremismen stora framgångar.

8 partigrupper – 5 av dessa innehåller extremistpartier

Det finns i nuläget åtta partigrupper i Europaparlamentet. Högerextrema partier ingår i fyra av dessa: Nationernas och friheternas Europa (ENF), Europe of Freedom and Direct Democracy (EFDD), European Conservatives and Reformists Group (ECR) och European People’s Party (EPP). Vänsterextrema partier ingår i en av de åtta partigrupperna: European Left + Nordic Green Left (GUE/NGL).

Sverigedemokraterna bytte i juli 2018 partigrupp i EU-parlamentet. Numer ingår partiet i European Conservatives and Reformists (ECR). I denna partigrupp ingår exempelvis främlingsfientliga Dansk Folkeparti (DF), nationalkonservativa Sannfinnländarna (PS) och polska, nationalkonservativa Lag och Rättvisa (PiS).

Några av de svenska partierna som kandiderar till EU-parlamentet har valt smått anmärkningsvärda samarbetspartners i EU-partigrupperna. Vänsterpartiet har alltsedan EU-inträdet 1995 ingått i en partigrupp, European Left + Nordic Green Left (GUE/NGL), en grupp som, till två tredjedelar, består av kommunistiska partier. Flera av de partierna har den klassiska hammaren och stjärnan, ett arv från det gamla Sovjetunionen, som partisymbol.

Där ingår exempelvis Greklands Kommunistiska Parti (KKE), grekiska Populär Enighet (LAE), spanska Partido Comunista de España (PCE) och portugisiska Partido Comunista Português (PCP). Moderaterna och Kristdemokraterna, å andra sidan, är del av partigruppen European People’s Party (EPP). I denna partigrupp ingår det ungerska, ultranationalistiska partiet Fidesz.

Bland partier i Europaparlamentet som valt att inte ingå i någon partigrupp finner vi grekiska nazistliknande partiet Gyllene Gryning, som har en variant av svastikan som partisymbol, Greklands Kommunistiska Parti (KKE), med hammaren och skäran som partisymbol, italienska populisterna Femstjärnerörelsen (M5S), ungerska antisemiterna Jobbik, och tyska ultranationalisterna Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD).

Kommer V, M, KD och SD att fortsätta samarbeta med extremistpartier?

Ännu vet vi inte helt säkert vilka partigrupper som Vänsterpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna kommer att välja. Kommer de att stanna i de partigrupper de är del av nu, dvs partigrupper som innehåller extremistpartier?

Exempel på ytterligare högerextrema partier som är representerade i Europaparlamentet är brittiska högerextremisterna United Kingdom Independence Party (UKIP), italienska federalisterna Lega Nord, nederländska nationalisterna Partij Voor de Vrijheid (PVV) slovakiska nationalisterna Slovakiska Nationalistpartiet (SNS), belgiska nationalisterna Vlaams Belang, franska högerextremisterna Front National och österrikiska nationalkonservativa Freiheitliche Partei Österreichs (FPÖ).

Det är angeläget att ha i åtanke vad din röst kan komma att bidra till i EU-samarbetet. Vänsterpartiet kommer med all säkerhet att fortsätta vara del av en partigrupp med mängder av kommunistiska partier. Moderaterna och Kristdemokraterna kommer kanske att fortsätta samarbeta med ett främlingsfientligt och ultranationalistiskt parti (Fidesz), om inte Fidesz nu väljer att byta partigrupp.

60 % av vår lagstiftning är beroende av EU

Det finns flera skäl till att du ska rösta i EU-valet. Sedan Lissabonfördraget slöts 2009 har EU-parlamentarikerna fått större makt och beslutanderätten har blivit mer utbredd. Vi ska inte heller glömma att ca 60 % av all lagstiftning i Sveriges riksdag är beroende av EU.

De viktigaste skälen är att EU, oavsett vad man tycker om det, påverkar samhället och din vardag väldigt mycket. Det handlar om EU:s inre marknad, jordbrukspolitik, klimat, arbetsmarknad, kampen mot terrorism, krishjälp, migration samt fri rörlighet för arbete och studier.

De stora frågorna i såväl den svenska som den internationella debatten är klimatet och migrationen. Men det allra viktigaste argumentet för att rösta är att vara med och stoppa utvecklingen av den högerextremism som har vuxit sig allt starkare i Europa senaste decenniet.

Högerextrema VOX i Spanien och högerpopulistiska Kukiz-15 i Polen ser ut att kunna ta plats i Europaparlamentet.

Individuellt har de flesta EU-länder inte särskilt stort inflytande på världspolitiken, men genom samarbete är EU en maktfaktor globalt sett.

EU – ett fredsprojekt som innehåller antidemokrater

EU är i grunden ett fredsprojekt, med sitt ursprung i efterkrigstidens Kol- och stålunionen 1952. I valet 26 maj har vi möjlighet att säkerställa att demokratin segrar, så att representationen i Europaparlamentet stämmer överens med hur folket vill att arbetet i EU ska fortlöpa.

Vårt val och vilka vi röstar på handlar uppenbarligen inte bara  om vilket parti vi väljer. Vårt val och vilka vi röstar på, handlar även om vilka partigrupper dessa väljer att ingå i. På så sätt kan vi se till att antidemokrater på vänster- och högerflankerna inte får mer makt. Framför allt är det högerextremistiska partier som har skördat stora framgångar.


Intresset för EU-valet har ökat markant. I en SIFO-undersökning utförd av Europaportalen framgår att ca 70% av svenskar med rösträtt kommer att rösta i EU-valet. Det är glädjande siffror, som inte ligger så långt ifrån de siffror vi brukar ha i riksdagsvalen.

Vad vill du bidra med till människor i Europa? Känns det rätt att rösta på partier som samarbetar med kommunister, ultranationalister, fascister eller nazister? På söndag 26 maj röstar vi för ett öppensinnat och mänskligt Europa, ett Europa där alla får vara med. Det är vår demokratiska rättighet och skyldighet.

”Vi måste förändra EU och göra det mer effektivt genom att ta itu med de frågor som medborgarna anser är angelägna och bygga vidare på det som vi redan har uppnått.” (EU-parlamentets talman Antonio Tajani. Källa: Europaparlamentet)

Källor:

Europaparlamentet: EU-valet

Aftonbladet: Nio blytunga skäl att rösta i EU-valet

SKL: EU i lokalpolitiken

SvD: Fler kan rösta i EU-valet

Europaportalen: S tappar inför EU-valet – SD kan bli störst

Europe Elects: 4 scenarios for the European election

Frihet är bättre än kristen populism

Förutsättningen för ett fritt samhälle är att värderingar som frihet och pluralism är förankrade och praktiseras. På olika håll i världen som i EU brukar religionen spela en mindre roll än de politiska värderingarna när det handlar om hur samhället ser ut. Bland annat eftersom individens rättigheter, självförverkligande och framsteg genom historien till stor del har varit resultatet av en motreaktion i förhållande till auktoritärt och regressivt religionsbruk.

Man skulle kunna tro utifrån Kristdemokraternas senaste identitetspolitiska kommunikation att partiet likt Socialdemokraterna har haft en central samhällsbärande roll i Sveriges moderna politiska historia. Detta trots att jämställdhetsarbete och livsstilsliberaliseringar genomfördes långt innan KD tog plats i riksdagen. Partiet grundades under 1960-talet då man motsatte sig progressiva trender som sekularisering och materialism. Men hur gick KD från det till budskapet att ett liberalt samhälle måste vara lika med ett kristet samhälle?

Fallet med KD:s förändring påminner om Sverigedemokraternas utveckling. Medan SD försöker att ”nationalisera” olika värderingar så försöker KD att framhålla vissa värderingar som kristna. Genom att vilja göra olika politiska värderingar till något etniskt eller kulturellt uppstår en mycket problematisk utveckling främst i relation till demokratin. Eftersom ett demokratiskt samhälle förutsätter politisk mångfald genom att exempelvis debattera vad som är liberalt, feministiskt eller konservativt. Om alla värderingar och beteenden kunde beskrivas med ett adjektiv så skulle inte något demokratiskt samtal och pluralism behövas.


Ett annat problem i budskapet hos SD och KD är att man ger en falsk och opportunistisk bild av att skydda olika värderingar som påstås vara hotade av invandrare, i synnerhet muslimer. Det görs genom kulturistisk människosyn där till exempel individer från Afghanistan tillskrivs egenskaper som de inte har per automatik. Att många söker flykt och trygghet i EU handlar ju faktiskt ofta om att man vill komma bort från värderingar och beteenden som upplevs som förtryckande och exkluderande.

Förvisso är fallet att många européer ser sig som kulturellt kristna och av olika skäl, ofta obefogat, känner oro rörande invandring från Mellanöstern. Men istället för att kommunicera om acceptans, fred och harmoni väljer KD att spela på rädslan och förmedla nidbilder. Men i ett fritt samhälle har individen rätte till fritt identitetsskapande tack vare konstitutionella aspekter som demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstyre. Dessutom är även religiösa värderingar som ödmjukhet och medmänsklighet viktiga i diskussioner om lösningar exempelvis rörande flyktingmottagning.

Den politiska kommunikationen om värderingar och identifikation har sedan 2014 kommit att bli en allt mer auktoritär trend i debatten. KD:s senaste utspel är också intressanta med tanke på hur debatten utvecklats i USA. Begreppet ”judisk-kristna” värderingar används ofta av aktörer med högerkollektivism, exkluderande konservatism och islamfobi på agendan. Kommunikationen om det judisk-kristna kan ses som högerorienterad identitetspolitik som en motreaktion i förhållande till vänsterorienterad identitetspolitik som kritiserar vitas privilegier och patriarkatet.

Men två dåliga gör inte en bra. Inom borgerligheten finns det många som bär på en politisk allergi mot både identitetspolitik och postmodernism. Och det av förståeliga skäl. Samtidigt gör även vissa borgerliga aktörer som KD likadant som ”den identitetspolitiska vänstern” när man själv ägnar sig åt kollektivistisk identitetspolitik och använder värderingar på motsägelsefulla sätt. Under 2016 gjorde Ebba Busch Thor uttalanden om att Sverige befann sig i en värderingskris på grund av invandringen. Men skiftande värderingar är i första hand ett resultat av reaktioner inom samhället, alltså hos delar av Sveriges befolkning.

Som forskningen visar finns latent auktoritära individer i varje samhälle som vid snabba samhällsförändringar upplever oro och rädsla. Det förklarar delvis varför bejakandet av kristna värderingar sammanfaller med krav på färre flyktingar och fler förbud. Ett stort misstag under 2016 var att andra partier inte tillräckligt tydligt markerade emot SD:s och KD:s utspel om invandring och värderingar. Man kunde ha kommunicerat mer om att värderingar är individuella, förändras med tiden, att konstitutionella aspekter som frihet och mänskliga rättigheter i kombination med olika reformer är avgörande under en större flyktingmottagning.

Det som fler borde undvika nu är att acceptera Ebba Busch Thors påstående om att ett fritt samhälle är lika med ett samhälle på kristen grund. Detta eftersom det finns gott om exempel på samhällen, som Ryssland eller Tanzania, där majoriteten av befolkningen är kristna men som ändå måste anses vara som allt annat än fria och öppna. Förutsättningen för ett fritt samhälle är alltså inte lika med kristendom eller någon annan religion. Istället utgörs förutsättningen av att det råder frihetliga, till exempel liberala idéer, vilka har format människors syn på individen, offentlighet och samhället i stort. Något som inte minst har varit viktigt för EU:s institutionella utveckling eftersom arvet från den kristna etiken bara är en mindre del av konstitutionalismen som överlag är präglad av värderingar som är universella och liberaldemokratiska.

Att leva i Sverige är lika med att leva i ett samhälle där rasismen, i den gamla rasbiologiska versionen, har reducerats mycket jämfört med hur situationen såg ut för 30 år sedan. Samtidigt gäller det också att undvika dels den kulturella rasismen men också kulturistiska generaliseringar. Få skulle invända emot påståendet att kulturen i USA är bättre än i Saudiarabien när det kommer till migration. Men det handlar inte om kristen kontra muslimsk grund utan handlar om frihetlig och öppen versus auktoritär och sluten grund. Istället för mer kollektivistisk kommunikation i debatten om invandring, islam och identifikation så behövs det mer frihet, fred och framåtanda för att bland annat kunna minska politiska spänningar i världen och underlätta människors rörighet, till exempel mellan EU och Mellanöstern.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Denna artikel har tidigare publicerats på Magasin Opulens

Alternativ för Sverige (AfS) gör alternativa broschyrer och loggor

Partiet för avhoppade och uteslutna sverigedemokrater, Alternativ för Sverige (AfS) är ytterst tydliga med vad de vill åstadkomma: ett etniskt homogent Sverige, Sverige åt svenskarna, tvångsdeportering och totalstopp på invandring. De tar avstånd från det SD kallar ”öppen svenskhet”.

Det var den 3/7 2018 som  Alternativ för Sverige valde (AfS) att twittra ut några bilder från Almedalsveckan. Bilderna är tagna som provokation och i propagandasyfte utanför #migrationsplatsen, som är Migrationsverkets tillhåll under Almedalsveckan.

Skärmdump 1 från AfS_riks twitterkonto 3/7 2018

Skärmdump 2 från AfS_riks twitterkonto 3/7 2018

Tweeten lyder som följer:

Vi står utanför @Migrationsverk i #Almedalen och delar ut vår folder -Information till dig som ska återvandra!

#AfS2018 #migpol #återvandringsverket #svpol #val2018

Svaren på AfS tweet ser ut som förväntat:

Mycket bra initiativ!

Mycket bra, återvandring av minst en miljon + avkomma, i ett första steg.

Ska båtflyktingarna tillbaka till ön?

Härliga folders! När får vi aktivister tillgång till dem? #SugenPåAttKampanja

Hahahaha! Mer sånt!. Ett deporteringsverk är vad det här landet behöver.

AFS: ”Integrationen har misslyckats i 30 år” !?
Integration vet ju även ni betyder FOLKUTBYTE, så hur kan den ha misslyckats, för om inte MINST 500.000 skickas tillbaka varifrån de kom, pronto, så kommer folkutbytet att rulla på som en svart snöboll.

AfS partiledare är den från SD uteslutne Gustav Kasselstrand. Partiet beskrivs som nationalistiskt, högerpopulistiskt, högerextremt och EU-skeptiskt. AfS anser att SD har blivit alltmer som ”sjuklövern” (övriga riksdagspartier). Därför ser de sin chans att nå besvikna SD-sympatisörer och kampanjar stenhårt för att komma in i riksdagen. Det återstår att se om de lyckas.

Till skillnad från Sverigedemokraterna är AfS tydliga med sin repatriering.

När Kasselstrand lanserade partiet i början av mars 2018 iklädde han sig rollen som illa vald landsfader (Källa: the Swedish Paleocon – Nordisk Alternativhöger) och uttryckte tre huvudpunkter som partiet arbetar för:

  1. Återvandring
  2. Politikerförakt
  3. Lag och ordning

Kasselstrand talade varmt om det svenska folket (underförstått etniska svenskar) och hur partiet värnar dessa. Han spinner vidare på de alarmistiska domedagsprofetiorna som kännetecknar högerpopulismen: Sverige befinner sig i ett förfall och det är icke-svenskar och anti-svenskar som är skyldiga. Icke-svenskarna är kriminella utsugare som vägrar anpassa sig. Det är de som i praktiken utgör det folkutbyte (hotet mot vår framtida existens) som sägs pågå i vårt land. Anti-svenskarna är de som svikit svenskarna och låter folkutbytet ske. Han anser att om icke-svenskarna är det ”bidragsberoende trasproletariatet” så är anti-svenskarna ”utsugarna i toppen”.

Han slår på stora trumman när han säger att den ”härskande klassens psykologiska, och materiella, korruption gör den liberala aristokratin villig att offra sina egna rötter för den tillfälliga materiella vinningens skull”.

Kasselstrands lanseringstal 5 mars 2018 går att se här.

AfS kampanj följer ett alt-högermönster där partiets högerextrema politik och åsikter förpackas i en slags ironisk klädnad i och med att man gör narr av t ex Migrationsverket med hjälp av just loggor och broschyrer.

AfS namn är kopierat från tyska Alternative für Deutschland (AfD), som tillsammans med österrikiska Freiheitliches Partei Österreichs (FPÖ) och franska Front National (FN) fungerar som förebilder för partiet. De tre partierna har gemensamt att de är nationalistiska, EU-skeptiska, högerpopulistiska och högerextrema.

Reflektion: Är det seriöst av ett parti som siktar på att ta sig in i riksdagen att trycka upp falska broschyrer och t-shirtar där man gjort om en statlig myndighets logga?  Vid en första anblick kan det uppfattas som en genuin logga, då själva symbolen i loggan (de röda linjerna) är identisk med Migrationsverkets symbol. Enda skillnaden är att det står ”Återvandringsverket” istället för ”Migrationsverket”. Det är tydligt att dessa högerextrema populister inte skyr några medel i sitt maktbegär. Det återstår att se om det är ett vinnande koncept. AfS riktar sitt kampanjande framför allt mot SD-sympatisörer. Dessa har, i jämförelse med andra partisympatisörer, en högre toleransnivå vad gäller oegentligheter i partiet de sympatiserar med.

Fotnot: 15 april 2015 offentliggjorde SD det största antal uteslutningar någonsin i svensk politisk historia. 24 stycken har, enligt Richard Jomshof på presskonferensen, blivit kartlagda. 6-7 stycken har valt att själva lämna sina uppdrag, eftersom man funnit tydliga bevis på antisemitiska åsikter (bl a uttryckt sig positivt om Hitler) och ”dubbel-anslutning”, d v s medlemskap i både SDU (Sverigedemokratisk Ungdom) och NU (Nordisk Ungdom). SDU ska också ha samarbetat med främlingsfientliga nätbloggen Fria Tider. SD väljer att inte offentliggöra namn på de 7 som idag har uteslutits. De namngivna är, än så länge, Gustav Kasselstrand och William Hahne. Dessa två bildade tidigare i år AfS.

Källor:

The Swedish Paleocon

Kasselstrand lanserar AfS

@AfS_riks tweet från 3/7 2018

Otrygghet är en känsla


Att mäta känslan av upplevd trygghet och otrygghet bland befolkningen kan vara intressant – om man tänker sig jämförelser av otrygghet över tid.


Varje person som försöker göra helt andra poänger från genomsnittligt, uppmätt otrygghetskänsla – till exempel i kombination med kriminalstatistik – de kommer ofta till lite märkliga slutsatser.

De personer som varnar för siffror i otrygghetsstatistiken – och som försöker lägga fram politiska förslag vilka de påstår ska förändra känslorna av upplevd trygghet/otrygghet – det är allt som oftast ganska vanligt att de här är populister och alarmister vilka endast vill kunna svartmåla och peka ut personer/grupper eller skapa fiktiva, inbillade hotbilder att skylla otryggheten på.

Hur förändrar man invånarnas upplevda känsla av trygghet eller otrygghet?

Ja, jag själv gissar och tror att det är alarmistiska populister och kvällstidningarnas överdrivna, ”click-baitande”, skandalrubriker som ökar otryggheten.

Jag känner mig trygg, säker och skyddad i Sverige med vårt relativt säkra, relativt trygga, välfungerande, demokratiska samhälle med vår relativt goda rättssäkerhet och brottsförebyggande, brottsbekämpande insatser. Men, min otrygghetskänsla påverkas då demokratifientliga, alarmistiska, populistiska personer får fler anhängare, sympatisörer och väljare som saknar tillräckligt stor förmåga till källkritik.

Min trygghetskänsla stiger något då jag följer de dalande opinionssiffrorna för SD som stadigt går ner, från topparna kring 22-23% ner mot förra valresultatet. Min känsla för att vi har relativt rättssäker, pålitlig demokratiutveckling, den ökar i takt med antal demokratifientliga, alarmistiska populister som hoppar av från SD och att SCB:s siffror indikerar att färre än 12% av väljarna har sympatier med SD.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Källor:

Opinion Polling, Sweden, wikipedia, poll-of-polls, 30-day average
SCB Partisympatiundersökning, PSU, november 2017
Fem myter om våldet, Maria Robsahm, mars 2017

Högerpopulist-vindar? [del 3]

I Motarguments lilla artikel-serie om opinionsstödet för högerpopulism och euro-skeptiska grupperingar i Norden och i Sverige, så tar vi en kort utblick i några utvalda länder i nordvästra Europa.

Btw17afdTyskland: Alternative für Deutschland/AfD ligger just nu i en stigande trend upp mot nära 15%. En enstaka gallup indikerar ett väljarstöd till AfD som är marginellt högre än SPD/Socialdemokraterna. Men partiet som grundades i april 2013 och hittills haft sitt största stöd i sydöstra delen av östra Tyskland, runtom staden Dresden. (se kartillustrationen till höger)

Storbritannien: United Kingdom Independence Party/UKIP fick i senaste ”General Election” i juni 2017 cirka 1,9% och ligger just nu vintern 2017/2018 på genomsnittligt opinionsstöd under 5%. I EU-parlamentsvalet 2014 fick UKIP 27,5% av rösterna. (Observera att endast cirka 35,6% av alla röstberättigade i UK röstade i det valet)

Nederländerna: Partij Voor de Vrijheid/PPV hade i gallupundersökningarna en temporär topp under augusti 2017 vid 22% men har fallit stadigt till under 14% nu i februari 2018. Deras storhetstid förefaller ha varit 2009-2010 med ca 17% i EU-parlamentsvalet och 15,45% i deras representantshus-val, då de kom in som stödparti i en minoritetskoalition. (Observera att endast cirka 36,75% av alla röstberättigade i Nederländerna röstade i EU-parlamentsvalet 2009)

Belgien: Vlaams Belang/VB är största euro-fientliga och populistiska gruppen i Belgiens norra halva – Flandern. Vlaams Belang åtnjuter mellan 6,4% – 10,4% i galluparna under de senaste 6 månaderna. År 2004 fick de 930.000 röster i EU-parlamentsvalet och lite mer än 981.000 röster i lokala flamländska parlamentsvalet vilket då motsvarade 24,2% och betydde att de blev största parti med 32 mandat av de totalt 124 ledamöterna.

I södra halvan av Belgien – Vallonien – finns Partie Populaire/PP vilka håller till under 5% i det senaste halvårets opinionsundersökningar.

Källor:
Wikipedia: Opinion Polling UK

Wikipedia: Opinion Polling Nederländerna

Wikipedia: Opinion Polling Belgien

Wikipedia: Opinion Polling Tyskland

och respektive partis egna informationssidor och wikipedia-artiklarna om dem.

Högerpopulist-vindar? [Del 2]

Med anledning av att våra grannländers högerpopulistiska och euroskeptiska partiers stöd fallit kraftigt kan man inte längre prata om ”kraftiga högervindar”. Vi kan se att de sympatierna fallit kraftigt tillbaka.

FAKTA:

SD fick 12,86% i riksdagsvalet 2014.
SD fick 801 178 röster i riksdagsvalet 2014,
581 475 röster i kommunval 2014,
561 611 röster i landstingsval 2014.

Den trenden syns även i svenska opinionsundersökningar. Sverigedemokraterna har INTE längre medvind. Läs även den tredje delen i denna artikelserie.

Ett genomsnittligt hopräknat stöd för SD i de 6 största opinionsinstituten, januari/februari 2018, indikerar att SD skulle kunna få röster från ungefär 15,97% av väljarna. SD skulle rent teoretiskt kunna få fler antal röster än i senaste riksdagsvalet, det stämmer. Men i SCB:s senaste Partisympatiundersökning där man frågar vilket parti som väljarna främst sympatiserar med, eller anser sig stå närmast. Den siffran är enligt SCB endast 11,9% av alla röstberättigade, till skillnad från de 14,8% som i samma undersökning uppger att de skulle rösta på SD om det hade varit riksdagsval den dagen de tillfrågades. (inkluderar man SCB:s ”PSU” i SD:s ”poll-of-polls-genomsnitt” = 15,8%)

I YouGovs ”Väljaropinion” så har SD rört sig ner, från 25,3% i september 2017 till 20,5% (januari 2018) och 22,1% (februari 2018).

Sverigedemokraterna har länge haft ambition att bilda regering, eller vinna makt i någon framtida regering. Med tanke på att nästa valdag snart är här, förefaller de inte kunna bli det största partiet eller ens det andra största under överskådlig framtid.

SD har inte haft positiv vind i opinionen sedan hösten 2015, de rapporterar inte längre om stigande antal medlemmar. De brottas ständigt med ett enormt stort antal avhopp, politiska vildar, uteslutningar och tomma stolar i hela landet.

(Anledningen att Sentio inte är med i genomsnittsuträkningen är att i deras senaste undersökning var det cirka 30% ”osäkra väljare”. De har trovärdighetsproblem med att inte ha tillräckligt statistiskt säkerställt urval. I YouGovs februari-gallup är det 17% ”osäkra väljare”.)

Källor:

Wikipedia: Historiska valresultat för Sverigedemokraterna

Opinionssammanställning inför kommande val i Sverige

KantarSifo februari 2018 (16,2%)

Skop februari 2018 (15,5%)

Demoskop februari 2018 (15,4%)

Inizio februari 2018 (15,6%)

Ipsos januari & februari 2018 (16% & 16%)

Novus februari 2018 (17,1%)

SCB Partisympatiundersökning (PSU) (14,8% skulle rösta på SD, 11,9% säger sig sympatisera främst med SD)

Valmyndigheten: Resultat i Kommunvalen 2014 och i Landstingsvalen 2014