Den brottslige invandraren

Både den gamla SD-vänliga bloggen Politiskt Inkorrekt (2008-2011) och dess arvtagare och likaså SD-vänliga Avpixlat (2011-) har haft som den brottsliga invandraren som ett huvudtema. Kort efter att Politiskt Inkorrekt (PI) skapats så dök den av någon anledning upp för mig i mitt dagliga surfande. Jag hade vid det laget haft en nyfikenhet på brott och brottslingar sen en tid tillbaka, och jag hade även en nyfikenhet på extrema rörelser. Jag kollade regelbundet in de extremare forumen på flashback och jag kollade även in rena nazistsidor på nätet. Inte för att jag delade åsikterna, utan av nyfikenhet.

Kritiskt tänkande vs rasistisk propaganda

I efterhand inser jag att den nyfikenheten jag hade borde ha gått hand i hand med betydligt bättre kritiskt tänkande och ifrågasättande. Varje dag läste jag PI, ofta flera gånger varje dag, och det påverkade mig. Den brottsliga invandraren som var ständigt närvarande på PI var ”den andre”, den ”onde”. Den brottslige invandraren är den som inte har skapats av ”löjliga vänstermarxistiska förklaringar” som arbetslöshet, klass, brist på utbildning, brist på fadersgestalt, psykisk sjukdom osv. Nej, de är helt enkelt onda av naturen.

Som PI och andra rasistsidor vill ge sken av så handlar det inte om att det är enskilda brottslingar, utan att det ska ligga något brottsligt, något ont, hos invandrare som grupp. Hos MENA-folk (Folk från Mellanöstern och Nordafrika). Hos muslimer.  Hos romer. Och detta är jätteviktigt för rasistisk ideologi: Det ska handla om att det är fel på dessa grupper av människor. Muslimer som skär halsen av folk som Daesh gör, de är bara som muslimer är egentligen. De följer bara sin koran. Romer är brottslingar av naturen, de trivs egentligen i sin situation utanför samhället med att tigga och begå brott. Osv. Finns det laglydiga muslimer och romer så är de undantag till regeln. 

Den radikaliserade vita mannen

Jag radikaliserades. Det gick inte över en natt utan gradvis under en längre period mellan 2008-2010. Och det hände trots att jag är en intelligent person. Söndagen den 19:e september 2010 gick jag till min vallokal och röstade på det rasistiska partiet Sverigedemokraterna. Precis som PI ville, precis som de propagerat hårt för. I mitt huvud vid den tiden så stod jag upp mot islamism, mot hög importerad brottslighet, mot en invandring som jag inte trodde Sverige klarade av, mot ett mesigt etablissemang som inte var ärliga om samhällsproblemen. Jag var en person som ”insett sanningen” och som vågade rösta på ett hatat men egentligen missförstått parti. Jag gick mot strömmen. Jag var modig. Jag gillade inte allt hos SD, men jag tyckte ändå det var värt det, eftersom som PI övertygat mig om: SD är det enda partiet som tar dessa frågor på allvar. Hört det förr? Ja, det är tyvärr många som gått på samma sak som jag.

Få saker i mitt liv skäms jag för mer än det beslutet.

Min avradikalisering gick inte snabbt heller. Det var små steg som tillsammans blev stora steg. Jag pratade med SD-politiker och SD-väljare på sociala medier och märkte att de faktiskt inte är öppna för kritik! Jag hade den naiva tron att SD stod för att ifrågasätta etablissemanget, för sanningens skull. En slags kritiskt tänkande. Sanningen var det viktigaste. Men när jag på sociala medier ifrågasatte saker som bevisligen var fel så blev jag mött med aggressivitet, ignorering eller t o m blockering. Att SD även inkluderade klimatförnekare och kreationister höjde ytterligare en allvarlig varningsflagga för mig som ateist och väldigt vetenskapsintresserad.

Den största ögonöppnaren för mig skedde dock den 22:a juli 2011, bara 10 månader efter att SD kommit in i riksdagen. Då utförde den högerextrema terroristen Breivik terrorattackerna i Oslo och på Utöya. Högt uppsatta SD-politiker utgick direkt ifrån att det var ett islamistiskt terrordåd, förlöjligade begreppet islamofob och tyckte inte att man skulle tycka synd om muslimer. Sanningen visade sig vara helt annorlunda. SD-politiker har i ett självklart egenintresse påstått att Breivik inte har med dem att göra (Ett SD som öppet stöttar Breivik vore ett politiskt självmord). Efter att jag själv gått igenom vad Breivik stod för, att han t ex utförde dessa terrordåd för att skydda Norge mot ”vänstern” och muslimer, som är två av SD:s främsta fiender, så insåg jag att Breivik har bara agerat efter ungefär samma ideologi som SD står för. Det går inte att komma undan oavsett hur mycket SD-politiker än förnekar det.

Efter det ökade mitt ifrågasättande av SD-ideologi, tills den dag jag bestämde mig för att aldrig mer rösta på SD och att aktivt motarbeta dem genom demokratiska metoder. T ex genom att skriva denna krönika.

Den brottslige invandraren – nytt perspektiv

Så hur ser jag på den brottslige invandraren idag? Jag kan ha långa argumentationer om min syn på det, och det kanske blir ett ämne för en framtida krönika, men om jag ska försöka förklara det enkelt och kortfattat så skulle jag säga så här: Idag dömer jag individuella brottsliga invandrare, men jag begränsar alltid skulden till just den individen, aldrig folket som hen tillhör. Och jag dömer den brottsliga invandraren lika mycket som jag dömer den brottslige infödda svensken. Det är den enda logiskt konsekventa hållningen. Att döma alla muslimer för vad enskilda muslimer gör är rasism. Att döma alla romer för vad enskilda romer gör är rasism. Att döma alla invandrare för vad enskilda invandrare gör är rasism.

Man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad, och så länge jag själv som vit man inte vill bli dömd för terrordådet som den vita mannen Breivik gjorde, så ska inte heller jag döma ett helt folk efter vad individer ur det folket gör.

DET är sanningen.

/ ”Johan”

Gästskribent på Motargument, f d SD-väljare och idag aktiv antirasist.

Featured image by  Max Pixel