Etikettarkiv: Göteborg

Kraftig minskning av bilbränder i storstäderna

Jag har de senaste veckorna sett att väldigt många går omkring och tror att bilbränderna hela tiden ökar.

Troligen är det en effekt av medias beskrivning. När det ökar slås det på stora trumman – men när det minskar kraftigt så nämns det i en bisats.

Jag kollade upp statistiken på MSB. Deras verktyg IDA gör siffrorna lättåtkomliga.

Detta handlar om antal räddningsinsatser till avsiktlig brand eller brandtillbud i personbil.

Den första grafen beskriver faktiska antal 2004 – 2018.
Den andra återger åren 2009 – 2018 hur det ser ut om man tar hänsyn till att dessa tre storstäder är olika stora och istället anger antal räddningsinsatser per tusen invånare.

Sedan 2016 har antalet bilbränder i de tre svenska storstäderna minskat mycket kraftigt. Antalet bilbränder var förra året det lägsta sedan 2007. Allra mest har det minskat i Malmö där det har gått ner från 213 till 89, (58%), på två år 2016-2018.

Räknat per tusen invånare har Malmö haft flest antal bilbränder, men det är också där som minskningen är störst.

Varför vi envisas med att säga emot Janouch och Lamotte


Det kom ett brev till redaktionen. En läsare av Motargument menade att vi målar upp en alltför rosenröd bild av Sverige. Vi svarade brevskrivaren personligen. Här följer en artikel baserad på vårt svar.


Motargument fick frågan varför vi lägger så stor vikt vid att ”förneka sanningen och försköna bilden av Sverige”. Det är en relevant fråga och vi ska svara så gott vi kan.

En del föreslår också att vi ska prata med vanligt folk för att få fram ”sanningen” om hot, våld och kriminalitet i de utsatta områdena som ibland kallas ”no go-zoner”. Det är naturligtvis aldrig bra att det förekommer hot och våld i samhället men det är viktigt att fråga sig hur man kan vara säker på hur vanligt detta egentligen är, och om angrepp mot blåljuspersonal bara sker i vissa områden.

Göteborgs utsatta områden har kallats ”no go-zoner” av bland annat Katerina Janouch. Vi har inom redaktionen personer med kopplingar till Göteborg med släkt och vänner även i utsatta områden och vi kan självsäkert säga motsatsen, att Katerina Janouchs bild av ”no go-zoner” är överdriven eller till och med falsk.

Det är lätt att det blir pajkastning där den ena säger si och den andre säger så baserat på vilka ”vanligt folk” som man har frågat. Upplevelser kan som sagt skifta. Ett sätt att undvika pajkastning är att hitta fakta som inte bygger på enstaka personers upplevelser.

En bra metod är att räkna det man kan observera för att få siffror som bevis. Så gör samhällsvetenskapliga forskare och en del journalister. Ett bra exempel på det är Dagens Nyheters studie om de så kallade ”no go-zonerna”.

I Sverige finns 61 områden som är ”utsatta” varav 23 är ”särskilt utsatta”. Studien handlar om de sjutton senaste inrapporterade månaderna. Under denna tidsperiod inträffade 419 allvarliga händelser om hot eller våld mot blåljuspersonal. Endast 27 av dessa händelser (6,4%) skedde i de ”särskilt utsatta” områdena. Blåljuspersonal säger dessutom att de numera inte längre behöver poliseskort när de arbetar i de utsatta och särskilt utsatta områdena. Tydligen har ökad polisnärvaro och föräldrapåverkan gjort sitt. Dagens Nyheter tar betalt för att läsa artikeln om studien men du kan läsa en sammanfattning här.

Det är naturligtvis ett problem att hot och våld mot blåljuspersonal överhuvudtaget sker i Sverige men det verkar inte vara korrekt att tala om ”no go-zoner” som Katerina Janouch gör. Fakta säger något annat och att vi på Motargument envisas med att argumentera för en annan bild än bloggare som Katerina Janouch och Joakim Lamotte är inte att försköna verkligheten, snarare ser vi det som att vi försöker visa att fakta – om man gräver lite djupare – faktiskt visar en mer hoppfull bild.

Ett konkret exempel från Göteborg är Gårdsten där ett tioårigt projekt nu visar goda resultat. Området är på väg ifrån sin stämpel som utsatt område eftersom problemen har minskat. Om du vill läsa mer om Gårdsten kan du göra det här.

Vilka är ”vanligt folk”?

Vi är alla ”vanligt folk” och har självklart rätt till våra egna upplevelser och åsikter men när man ska bilda sig en uppfattning om vad som verkligen sker i samhället måste man även använda sig av fakta som t ex DN-studien om utsatta områden. Det blir än viktigare att använda fakta när det finns politiska partier som Sverigedemokraterna som tjänar på att situationen i Sverige målas i mörkare färger än nödvändigt.

Vår uppfattning är att det vore dumt att försöka förneka att det finns problem i Sverige, men vi kan inte acceptera den tolkning som Katarina Janouch gör eller de dåligt underbyggda påståenden hon kommer med. Vi menar att när det gäller kriminalitet, gängvåld och de utsatta områdena så går inte konfliktlinjen mellan oss svenskar och invandrarna utan mellan vanligt folk som är laglydiga och de – både svenskar och invandrare – som begår brott.

De allra flesta svenskar är trots allt laglydiga liksom de allra flesta invandrare är laglydiga. Tillsammans är vi – svenskar och invandrare – vanligt folk. Det är brotten vi måste vara hårda mot, inte mot någon viss grupp i samhället.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

 

 

Katerina Janouchs Sverigebild


Katerina Janouch, som skildrar ett Sverige många inte känner igen sig i, har nu vänt blicken mot Göteborg och målar upp en skrämmande bild. Frågan är om den stämmer överens med verkligheten?


I semestertider svämmar tidningarna över med tips för hur man ska få en så härlig semester som möjligt men på bloggen Katerina Magasin, som skrivs av Katerina Janouch, publicerades ett blogginlägg med tips av en lite annan karaktär inför en resa hon skulle göra till Göteborg.

Katerina Magasin är ett webbaserat fristående media som främst finansieras genom swishbetalningar från läsarna. Artiklarna som publiceras är ofta invandrarkritiska och rent av rasistiska, men Katerina själv menar att hon skildrar ”samtidens Sverige ur olika perspektiv”.

Hur ser samtidens Göteborg ut, skildrat av Katerina? Hon menar att ”no go-zonerna” i Göteborg numera sträcker sig in till city. I inlägget uppger hon att hon varit i kontakt med en polis som önskar vara anonym, och som uttalar sig om kvinnors situation i staden, i synnerhet om man har ljus hy och blå ögon.

Förutom att han rekommenderar fotsida klädsel och att man täcker håret så rekommenderar han att man inte tar ögonkontakt med någon, att man åker taxi från dörr till dörr, alltid låser bilen för att den inte ska kapas när man stannar vid rödljus och att man varken bär religiösa symboler eller smycken på sig.

Som förberedelse inför en resa till Göteborg bör man se över ytterdörrens lås och gärna installera skottsäkert glas, då bilens registreringsnummer kan leda stöldligor till ens hem.

Katerinas blogginlägg har dock fått kritik, bland annat från Erik Nord som är polischef vid polisen i Göteborg. I Svenska Dagbladet säger han att några sådana rekommendationer från polisen inte finns alls, och i en post på Twitter uttalar han sig om att det finns bekymmer men att

”nyanserna försvinner när polariseringen gör att debatten tar foliehattskaraktär”.

Även andra, både bofasta och semestrande personer, på plats i Göteborg, är kritiska till Katerinas inlägg.

En av mina vänner skriver till mig i ett mail:

”Jag är i Göteborg nu, här ligger kvinnor på gräsmattorna i bikini och solar. Kvinnor går i korta kjolar och shorts. Ingen, vad jag vet, har blivit antastad eller trakasserad”.

Uttalandet från polischefen gjorde Katerina upprörd, och på sin blogg skriver hon i ett inlägg om hur hon upplever sig smutskastad av både media och polisen för att hon ger sin bild av Sverige., och Göteborg. Men frågan är om det inte är Katerina som står för smutskastningen när hon använder sig av anonyma källor som inte går att verifiera.

Hon avslutar inlägget med kommentaren ”den 9 september är det val”, vilken kan tänkas vara en av anledningarna till varför Katerina deltar i spridningen av ”fake news”; Katerina står på riksdagslistan för Medborgerlig samling, och är sedan länge känd för sin främlingsfientliga inställning.

 

När terrorismen fick patent

Igår såg jag en märklig science fiction-rulle, om ett alternativt förflutet i England. Det var sci-fi, och osannolik sådan, för där fanns det terrorister som var – håll i er nu – vita!

Ja, det kan verka som ett dåligt skämt, en trist sarkasm att säga att IRA aldrig existerat och att filmer som Patriot Games är hittepå, men lyssnar man på dagens debattörer så finns det ett antal som definitivt vill få min skämtsamma sarkasm till att bli allvar, och när man för femtioelfte gången hör eller läser någon påstå att ”inte alla muslimer är terrorister, men alla terrorister är muslimer”, så blir det tydligt att verkligheten får sarkasmen på skam.

Ett exempel som är farligt nära detta är Mats Larssons inlägg om terrorism ”Terrorhot är vardag i storstäder – men inte alla” i Expressen den 5 juni. Skribenten nämner nästan, i all hast att det finns annan terrorism när han skriver att ”Jag har framför mig lite statistik från Economist som visar hur många terrordåd som ägt rum i Europa sedan 2001. Där finns antalet dödsoffer för jihadister, där finns offer för andra typer av terror”, men frångår sedan helt att nämna dessa ”andra typer av terror” när han försöker göra bland annat Ungern till något slags skinande exempel. Han fortsätter med att ”Grafiken gjordes i mars efter den första terrorattacken i London. Två till terrordåd har ägt rum i Storbritannien sedan dess. Ett har drabbat Stockholm.”

Det kan vid första andetaget låta korrekt. Vi har haft ett terrordåd i Stockholm. Eller har vi det? Missförstå mig rätt – det som skedde vid Åhléns i april lär helt klart räknas som ett terrordåd – men är det verkligen det enda vi haft i Stockholm, eller Sverige? Detta signalerar att det som räknas som terrordåd är det som utförs av islamister. När nazister misshandlar, mördar, skrämmer och försöker tysta meningsmotståndare, alltför ofta framgångsrikt, vad är det om inte terrorism?

Det ”terrorfria Ungern”

Mats fortsätter sedan i sin text att visa upp Ungern som ett av flera lyckade östeuropeiska exempel, länder där terrorismen inte slagit rot eftersom inga islamistiska terrordåd har begåtts. Ungern framställs som ett bra land för att det inte är öppet för muslimska flyktingar. Men är Ungern verkligen fritt från terror? För samma krafter som vill stoppa muslimerna är också kritiska (för att använda en stark underdrift) till romer och judar.

Det finns många exempel på hatbrott mot romer i Ungern, hatbrott av en magnitud som, om det hade begåtts av islamistiska gärningsmän högst troligen skulle räknas som terrorbrott. Läs följande och låtsas för ett ögonblick att offren är ”vanliga” ungrare (eller svenskar), och förövarna är muslimer:

Masked men attacked the Roma laborers just as the police officer had advised

Four jailed for neo-Nazi killing spree that terrified Hungary’s Roma

Detta är blott två exempel av allt som bevisar ett djupgående problem i Östeuropa där Ungern bara är ett exempel på länder där terrorismen är vardag, i alla fall om man råkar vara född av fel föräldrar. Islamister har verkligen inte patent på terrorism.

Om klockan kunde vridas tillbaka 25 år i väst, så skulle antagligen en del politiker även i traditionella partier på höger- och vänsterkanten vilja göra saker delvis annorlunda i dag.” skriver Mats Larsson. Kanske, kanske inte, det är svårt att säga vad partierna skulle gjort annorlunda. Men ett är säkert – hade de agerat som Ungern hade vi kanske haft ett terrordåd mindre, till priset av hundratals eller kanske tusentals döda flyktingar som hade tvingats återvända till krig, misär, kanske till och med tortyr och död. De högerextrema terrordåden i Sverige hade däremot fortsatt som om inget hänt.

För nej, det är inte bara islamister som begår terrorbrott. Det vet offren för våra två ”lasermän”; John Ausonius och Peter Mangs, det vet offren för attacken i Trollhättan. Det vet de som fått bomber placerade vid sina lokaler av tre aktiva nazister i Göteborg. Det vet alla de pensionärer och barnfamiljer i en fredlig demonstration i södra Stockholm som blev angripna av våldsamma nazister. Det vet alla de som misshandlats, dödats och hotats till livet av extremhögern. Och om inte annat – fråga Norge, de vet det definitivt.

Krönikor är skribentens egna åsikter och tankar. Skribenten ansvarar för innehållet i sina krönikor.

Fem myter om det dödliga våldet

Debatten i Sverige kring det dödliga våldet är bisarr. Den saknar motstycke i andra länder.

Igår kom den årliga rapporten från den statliga myndigheten BRÅ om det dödliga våldet i Sverige och den siffra man efter en detaljerad genomgång kommer fram till är 106 fall år 2016.
Rapporten är redan hett debatterad och ifrågasatt.

Att en snustorr årlig översikt med grafer och staplar har blivit en toppnyhet är en smula märkligt. Men det hör ihop med den politiska kantring åt det bisarra som vårt land genomlever.

”Siffrorna stämmer inte”

På fullt allvar ifrågasätts BRÅ:s siffror – inte bara på obskyra högersajter och bloggar utan också  i krönikor i vanliga dagstidningar. Elisabeth Höglund har i flera år drivit ett projekt där hon på egen hand har räknat antalet mord och dråp. Hon kallar det ”mediaspaning”…
Hennes siffra över antalet mord/dråp i Sverige är 162 och hon fortsätter envist att hävda att den är korrekt och att BRÅ ”mörkar”.
Men efter en fråga från riksdagsledamot Staffan Danielsson kunde Riksdagens utredningstjänst i februari visa att Höglund räknar som en kratta. Bland annat har hon tagit med ”mordbrand” i sin lista, ett brott som inte ens behöver involvera personskada.

Nåväl.

Här tänker jag gå igenom fem myter och visa hur de förfalskar och förmörkar det läge vi befinner oss i och därigenom försvårar försöken att motverka detta våld.

Myt nr 1.
”Det dödliga våldet ökar i Sverige”

Det finns ett grundläggande faktum och det är att det dödliga våldet i Sverige började stiga i början av 1970-talet (85-90 fall) till en toppnivå kring 1989-91 (>120 fall) för att sedan dess sjunka.
Detta borde vara själva utgångspunkten för varje diskussion men istället sprids en massa lögner och rena påhitt på ett fullständigt absurt vis.

dodligtvald1

Följande är fakta:

År 2015 var det 112 avlidna offer för dödligt våld. Det var högt, men är lägre än tidigare toppen vid ungefär 1989-1991. De nyss publicerade siffrorna från år 2016 innebär en nedgång till 106 fall – och ännu längre ifrån de höga siffrorna 1990-91.
Detta är det faktiska antalet fall. Eftersom vi dessutom är 1,2 miljoner fler i Sverige än 1990 så är den långsiktiga trenden mycket tydlig:

DET DÖDLIGA VÅLDET MINSKAR.
Sedan 1991 så handlar det om en minskning på minst 25 % på 25 år.

Det kanske allra mest intressanta är om vi jämför 2015 med 1974. Eftersom vi sedan dess har blivit nästan två miljoner fler så kan vi enkelt konstatera att det var fler som mördades 1974 än 2015 räknat per invånare.

dodligtvald6

Vi tar det igen:
Räknat per invånare var det fler som mördades i Sverige 1974 än 2015.

Myt nr 2.
”Akutsjukvården har blivit bättre på att rädda liv – därför har antalet fall av dödligt våld minskat.”

Vi vet alltså att det dödliga våldet har minskat både i antalet fall och ännu mer i relation till att vi har blivit fler.
Nu finns det de som tror att det måste bero på att akutsjukvården har blivit bättre. Intressant hypotes. Denna hypotes har studerats grundligt och resultatet är entydigt.
Som BRÅ skrev i en rapport 2015:

”Förbättrad akutsjukvård ingen huvudförklaring till minskningen”

Ibland anförs i debatten att minskningen av det dödliga våldet sedan 1990­-talet i första hand skulle bero på att akutsjukvården utvecklats och därmed räddar allt fler liv vid allvarliga våldsskador.
Medicinska framsteg, en förbättrad logistik i sjukvården och snabbare insatser genom bland annat mobiltelefonernas genomslag antas helt enkelt avsevärt ha minskat risken för dödsfall vid våldshändelser.
Det i sin tur skulle då ha kunnat påverka statistiken och kanske till och med hållit tillbaka en ökning av det dödliga våld som annars skulle ha skett.

De försök som gjorts inom forskningen att testa denna hypotes har dock inte indikerat annat än att förbättrad akutsjukvård haft mycket marginella effekter på det dödliga våldets nivåer i Sverige de senaste decennierna.

Det kanske främsta argumentet mot att minskningarna av dödligt våld i Sverige på 1990-­ och 00­-talet skulle bero på att sjukvården räddar fler är dock att även antalet patienter inskrivna i slutenvård för våldsskador minskat över tid.

dodligtvald8

Det är alltså totalt sett färre som misshandlas, skjuts eller knivskärs så illa att de behöver sjukhusvård.

Dessutom: den stora minskningen av antalet döda återfinns bland dem som inte har kommit under vård. Om akutsjukvården hade varit en faktor så skulle det ha varit färre som dör EFTER att de nått vården, men så är det alltså inte.

dodligtvald7

Minskningen beror alltså INTE annat än marginellt på förbättringar i akutsjukvård.

Myt nr 3.
”Det dödliga våldet orsakas av invandringen.”

Ibland ser man folk hävda att det dödliga våldet skulle hänga ihop med ”massinvandringen”.

Men under de senaste 25 åren har det dödliga våldet minskat kraftigt – dvs under just den period när vi har haft två perioder av kraftig flyktinginvandring: 1990-talets krig på Balkan och kriget i Syrien de senaste fem åren.

Ett intressant påpekande i sammanhanget rör Finland, ett nordiskt land som i flera avseenden liknar Sverige.
Finland ger knappast något stöd till den som vill hävda att hög andel utrikesfödda ger fler fall av dödligt våld. Finland har 4% utrikesfödda – Sverige har 17%. Samtidigt har Finland betydligt fler fall av dödligt våld än Sverige. Under det senaste decenniet handlar det i genomsnitt om dubbelt så många fall.

Myt nr 4.
”Nuförtiden skjuts folk ihjäl hela tiden.”

Vi kan väl börja med att titta på år 2016. Under månaderna maj, juni, juli och augusti var det en (1) människa som sköts ihjäl per månad. 1 människa i hela vårt land. 1 människa av tio miljoner.
Känns inte som Al Capones Chicago precis.

Tittar vi på helheten under längre tid så finner vi följande:
Fram tills för fem år sedan låg andelen som sköts till döds på ca 20% eller en femtedel av alla mord/dråp.
2012 steg den siffran till 25% men antalet människor som sköts till döds var oförändrat från året innan – 17 stycken. I hela Sverige. På ett år.
2012 var nämligen ett år där det var ovanligt få som mördades/dräptes i vårt land. ”Bara” 68 människor miste livet. Räknat per invånare är det i nivå med 1950-talets siffror.

Året därpå steg siffran på dödsskjutningar från 17 till 26 och andelen skjutvapenvåld har sedan dess varit ca 25-30%.
Det är idag en större andel som mördas med skjutvapen än tidigare, men de allra flesta mord och dråp i Sverige handlar fortfarande om kniv, tillhyggen, misshandel.

 

Myt 5.
”Det dödliga våldet ökar kontinuerligt i våra tre större städer. Göteborg och Malmö är särskilt hårt drabbade.”

Den här myten är mycket livskraftig. Låt oss titta på fakta:
De tre polisregioner som är knutna till Stockholm, Göteborg och Malmö är överrepresenterade när det gäller dödligt våld.
Men inte särskilt mycket. Med 62% av befolkningen återfinns 69% av det dödliga våldet i dessa storstadsområden.

Men ökar det? Både ja och nej.
I polisregion Väst dödades 17 människor 2016. Året innan 34. Ställ dig frågan – har du läst en enda rubrik om att det dödliga våldet i Västsverige halverades 2016?

Varje dag hörs människor med eftertryck hävda sånt som att ”i Göteborg blir det bara värre och värre” och ”Malmö är numera Sveriges Chicago.” Det sistnämnda har ju till och med som bekant skapat internationella förvecklingar.

Samtidigt är som vi har sett helhetsbilden en annan. Över tid så minskar det dödliga våldet i Sverige. En paradox. Hur kan detta komma sig?

En viktig förklaring är den mediala logiken.
Titta på bilderna nedan som redovisar siffror för Göteborg och Malmö – de två städer som på senare år har kommit att förknippas med ond bråd död.

Här kan vi se att det dödliga våldet är litet märkligt. Det tycks pendla mellan Malmö och Göteborg. Vartannat år är Göteborg Sveriges Chicago, vartannat år är det Malmö. Titta på grafen.

Nu kan vi ställa oss frågan – vilken typ av händelse får rubrikerna – minskningen eller ökningen?
Svaret är entydigt. Åren 2012, 2014 och 2016 var det ganska tyst om Västsverige. De åren låg fokus istället på södra Sverige. Åren 2013 och 2015 var det däremot tunga rubriker från Göteborg, men ganska tyst från Malmö.
Siffrorna ger ett tydligt mönster.

Men nu kanske någon undrar – ska inte media uppmärksamma en dramatisk ökning av dödligt våld? Vi kan ju inte skriva om det som inte händer? Eller?
Nej, naturligtvis inte. Men visst borde det vara en minst lika stor nyhet att det dödliga våldet halverades 2016 jämfört med året innan i den region där Göteborg ligger? Och samma sak gällde för Malmö 2013 jämfört med året innan.

När det dödliga våldet ökar från ena året till nästa blir det stora rubriker. När det minskar från ena året till nästa så blir det ingen rubrik alls. ”Våldet minskar ” är helt enkelt ingen säljande rubrik. Men ”Våldet ökar” säljer.

Därför så kan vi få för oss att våldet bara ökar och ökar när det i själva verket pendlar kraftigt mellan olika år.

I region Väst dödades 17 människor 2016. Året innan 34. Ställ dig frågan – har du läst en enda rubrik om att våldet i Västsverige halverades 2016?
Nog är det en smula märkligt?

PS.
Jag vill understryka att jag på intet vis tar lätt på dödsskjutningar och det faktum att de har ökat. Varje människa som mördas eller skadas är en tragedi.
Det jag vänder mig mot är den skräckpropaganda som med hjälp av lögner vill skrämma upp folk och dessutom påstå fullständigt bisarra saker om ”massinvandringen”.
—–
/Maria Robsahm 31 mars 2017/